stigstrombergsson

Hemavankyrkan ägs och drivs av en stiftelse, inte Tärna församling i sig. Samverkan fungerar men just kyrkan i Hemavan är stiftelseägd.

Det var inte ovanligt att man på 1960-talet skapade sådant. Kapell, lägergårdar och allsköns infrastruktur för kyrklig verksamhet sköt upp i tassemarkerna som krokusar. Den "normalkyrkliga" organisationen med folkvalda kyrkoråd hann inte alltid med i svängarna och var nog på sina håll ganska avvaktat smånegativa. Det hindrade inte att annat folk skapade stiftelser och organisation som kom att gå före på olika sätt och med olika inriktningar. För att ta ett ur Älvsbyperspektiv närliggande exempel kom kyrkan i Vidsel till på det sättet.

I Hemavan byggdes med en rundloge som bas en kyrka för att möta främst vinterturism – om jag fattat historien rätt. För ungefär 30 år sedan ringde den dåvarande kyrkoherden i Tärna till honom som då lyssnade till tjänstetiteln Stiftsadjunkt för Gudstjänstliv och Evangelisation – dvs mig. Herden framförde tanken att kontorsevangelisten skulle för en eller ett par veckor lämna skrivbordet och ägna sig åt fältevangelisation. Samt och synnerligen en god idé som jag och familjen nappade på under några år. Minns jag rätt innebar uppdraget att jag ansvarade för att kyrkan skulle vara öppen och i ordning på dagtid samt olika former av gudstjänster och andakter 6 kvällar under en vecka och därtill finnas till hands i byn bland turister främst. För det – ungefär halvtid – utgick ingen ersättning men fjällprästen fick ett hus att bo och leva i med familjen.

Detta fortsatte några år, främst under sport- eller påsklovstid. Vad det led då barnen blev äldre blev prioriteringarna annorlunda och fjällvistelser kom att flyttas mer åt Björkliden till. Sedan strax före pandemin kom Hemavan upp igen och nu, efter coviden, är vi här på nytt. Betinget är dock mindre – tre kvällar i veckan. Besökstalet är också mindre trots att turist-Hemavan vuxit. Sekulariseringen under en generation har inneburit den förändringen.

Nu på plats under en vecka handlar det främst om att bedriva det som nu blivit det invanda. Som inemot 70 år ung fixar jag det plus att det innebär tillfälle för skidåkning och annan rekreation. I någon mån borde det vara OK men ränderna går aldrig ur. Olika tankar kommer till kring detta med att bedriva och att driva.

Ser jag tillbaka på hur jag genom alla år funkat som präst har jag alltid brottats just med tankar kring bedriva och driva de uppgifter som jag fått stå i. Ständigt har frågor malt av typen Hur skall detta leda framåt? Hur kan det här bli ännu vettigare? Hur nå vidare till nya människor? Hur fördjupa det hela med dem som redan är med? Vad blir mest rätt att göra? Var finns eventuella svagheter? Styrkor? Och under, bakom och i alltsammans: Vad vill Gud?

Tro inte, noble Bloggläsius, att jag alltid vetat svaren! Det är frågorna jag haft – och under dem kanske en iver för Mission och Evangelisation. Därför funderar jag givetvis också nu över den resurs Hemavankyrkan kan vara bland de nya människor som säsongsvis kommer att bebo alla sina nya hus i tremillionersklassen som fyller byn mer och mer. Svar har jag inte – kanske bara en och annan tanke inte helt olikt vad som drev dem som för ett halvsekel sedan byggde just den här kyrkan och många andra "installationer". Kyrkan skall göra det som är möjligt, inte bara vad man måste.

Därför är jag/vi på plats.