stigstrombergsson

Att vara präst är som att bo i Norrbotten i januari. Hela tiden 24 timmar i 31 dagar är man norrbottning. Livsvillkoren är att ibland behöver man skotta snö och ibland inte. Garanterat skottfri kan man dock aldrig räkna med att få vara. Visst finns dagar man är snöledig men även sådana då man är led vid all snö – som nu.

Med prästeri det på liknande vis. Vigd till uppdraget är jag alltid präst men ibland kommer arbetsuppgiftsfria dagar, planerade eller kanske slumpmässigt. Men om jag då är ledig vette kissemissen. Arbets-uppgiftsfri – Ja! Men ledig från att vara präst – inte!

Fredag-lördag-söndag denna vecka är planerat arbetsuppgiftsfria dagar. Inga gudstjänster eller annat. Kollegorna strävar. ”Ledig” skulle nog många kalla det men jag föredrar ordet uppgiftsfri. En perfekt helg för barnbarnen Tyra och Adrian att gästa farmor och farfar – alltså oss. Och utan sina föräldrar. Och synnerligen lämpliga dagar för Gud att i översnöande mån besvara bönen som finns på en skylt jag lämnade på Älvsby folkhögskola*. 

Med start på torsdagen kom upp mot 40 cm på ett dygn. Så vitt man kunde se vart det vitt så vitt man såg. Praxis i vårt kvarter är att alla knuffar ut sin snö på vägen – gårdarna är så små – och en traktor kommer vad det lider och trycker undan allt. Fredag vid lunchtid var gatuframkomligheten noll. Och så har det fortsatt men i lugnare takt.

Det är intressant att se hur väderleken skildras i media. Lite pudersnö i Skåne eller Stockholm innebär alltid dramatiska reportage. Bara undantagsvis refereras från Norrland. Igår var det dock dags, till och med i rikstelevisionens nyhets-sändningar. Med provokativa katastroffiskande frågor sökte man få godmodiga skyffelförsedda bilframgrävande Luleåbor att jämra sig. Lönlöst. Repliker av denna art kom hela tiden – med betoning på första stavelsen i varje ord samt tjocka äll:

– När det kommer såhär få man ju skotta.

– Dom måst ju ta storvägarn först.

– En halvmeter överallt få man ju int undan se fort.

– Man få ha tållamod. De e allt.

Vi var fyra i snösvängen på våran gård – barnbarnen och vi två i plusmedelåldern. Idag blev det badhuset. Och lek och stim och kul. I morgon då snöstormeriet skall ta fart igen skall de små återbördas till den egna bostaden för en normalvecka på dagis och annat knog.

Och i en ny vecka får jag planerade arbetsuppgiftsförsedda dagar.

*  Om skylten samt en bild av densamma kan läsas i blogginlägget mitt fel? skrivet 18 mars 2010. om du,noble Bloggläsius i sökrutan till höger skriver orden pray for snow får du fler blogginlägg där den och dess verkan nämns – men utan bilder.

Igår – måndag – i samband med det internationella caféet berättade en av folkhögskolans lärare utifrån ett par studieresor hon gjort med ungdomar till förintelselägret Auschwitz. Hennes presentation var en hel del om förintelsen i allmänhet, dess mekanismer och orsaker.

Tisdag eftermiddag hade vi till klockan 17.30 sammankallat alla församlingens konfirmander samt ungdomsgruppen för att på annan tid och annan dag än vanligt få ta del av min berättelse och en del bilder från en motsvarande resa jag gjorde för några år sedan. Inte bara 40-talet ungdomar var med utan även ett dussin ur ”vuxenförsamlingen” – föreläsningen var ”öppen för allmänheten”.

Klockan 19.00 var det minnesgudstjänst i kyrkan och efteråt fortsatte trots att det var tisdag Kyrkans unga sin samvaro med fika och snack.

På lördag klockan 18.00 kommer en Överlevare att dela sin berättelse – i Älvsby kyrka.

Allt detta genomförs i samverkan med Älvsby folkhögskola som denna dag på skolan också haft eget program och egna aktiviteter.

Varför? Varför idag? Varför över huvud taget?

Den 27 jan 1945 befriades Auschwitz av Röda armén. Det var varken det första eller sista av de koncentrations- och förintelseläger som de allierade på olika fronter fann den våren, alla fyllda av samma fasansfulla lidande. Men just Auschwitz-befrielsen fick ge det datum då förintelsens offer speciellt hedras.

Att över huvud taget minnas saken är mycket viktigt.

Någon har sagt ungefär: Om man inte vill minnas historien kommer man att få uppleva den igen. Förintelsen är historiens största folkmord i betydelsen den största industriellt organiserade massutrotningen av människor utifrån den perverterad idén att några människor skulle ha större värde och större rättigheter till livsrum än andra.13 miljoner offer är värda respekt.

Att det var 70 år sedan kan tyckas länge men rasism, folkmord, fördrivningar, utrensningar, övermänniskotankar, herrefolksmentaliteter – sådant som nazismen var det mest extrema exemplet på – är inte alls utdöda. Efterkrigshistorien ger flera exempel. Också samtiden vi nu lever i bjuder på exempel  – antisemitism, kolonialism, militant islamism men också islamofobi, diskriminering av romer osv. Till sin graden och omfattning motsvarar det inte Förintelsen och nazismen men till sin art finns attityderna kvar, många gånger ganska omedvetet.

Just därför skall man minnas. För att känna igen. Och stå emot.

Bilden är manus till mitt föredrag. ”Bildsorteringen” för min PowerPoint. Till och med nr 42.

Skrollar man nedåt till höger hamnar man på länkar till diverse bloggar och en del annat. En av länkarna heter Sandahl trampar vidare och går till Dag Sandahls blogg. Han finns nere i Småland någonstans och är en känd profil och systemkritisk debattör i kyrkan. År 2013 korade Kyrkans Tidning som är en ganska så officiell mediaröst för Svenska kyrkan hans blogg till ”Årets kyrkliga blogg” eller nåt liknande. Å andra sidan kritiserade förra året andra delar av det kyrkliga etablissemanget bloggen till den grad att Sandahl kom att (i mina ögon helt orättmätigt) klandras av Växjö domkapitel. Motiveringen till klandret var inte uttryckligen vad han skrivit utan mer gummiaktigt hur det skrivna kan tänkas att kanske komma att uppfattas om man skulle välja att fatta det på ett visst sätt. Om jag fattat rätt. Klandret var ännu ett praktexempel på hur det går till när personer placerade på stolar ovanför andra i ett hierarkiskt system på ett luddigt sätt från sina övre sittplatser piskar nedåt för att med makt utan argument kväsa besvärliga kritiska sanningssägare. Snarstucket översitteri, alltså.

Dag Sandahl skriver nästan varje dag. Jag läser hans blogg men förhåller mig lätt distanserad. Tonen är ofta både käck, kul och syrlig. Han är mycket påläst och kunnig. Ofta är hans kritiska analyser mycket skarpsynta. Allt det är bra och ger läsvärde. Men allt han kritiserar intresserar mig faktiskt inte. Då och då går han igång på vad jag kan tycka vara rena petitesser och ibland gisslar han någon väldigt lokalt småländskt trivialitet jag i min skrivarposition betydligt närmare Polcirkeln inte riktigt får tankespinn av. Vara hur det vara vill med allt detta så behövs hans tankar och länken Sandahl trampar vidare är definitivt värd att följa.

Där läste jag i morse inlägget Barmkonsekvensanalysarbetet.

Och jag tänkte: Hallå! Detta är rena Bannes-Johannes!

Jag gissar att här behöver sydlänningar och andra utan insikt i norrbottnisk kultur av högre ordning en liten begreppsförklarande utvikning som jag ju gärna för folk- och allmänbildningens skull bjuder på:

Bannes-Johannes är en låt av den här i Piteå älvdal verksamma gruppen Euskefeurat.

Låten finns på skivan Hoven droven som såg dagens ljus 1988.

Sången handlar om en argsint gubbe som i sin strävan efter något viktigt – avslöjas i slutet – pangar på allt löst och fast.

Texten finns här. Vill man lyssna klickar man här.

Det är lite Bannes-Johannes över Dag. I alla fall vad gäller sådant som kommer vad man skulle frestas säga vara ”uppifrån” i det kyrkliga systemet. Han skäller o han gnäller o han gormar o han klagar om man lånar sångtext. Mestadels med rätta men ibland tar det fel. Allt som kommer från instanser man kritiserar behöver faktiskt inte vara dåligt och hemfalla till vad som lätt uppfattas som systematiserad kritik. Visst kan det vara så att en medveten satsning för att sätta barns och ungdomars situation i fokus delvis är en åtgärd som behövs för att systemen brister – men i så fall är det ju en bra åtgärd! Att systematiskt i varje beslutsläge – för så är det tänkt – ställa frågor av den rödmarkerade sort jag angav i förrförra inlägget och söka beskriva hur vägvalen påverkar folk under 18 må likna självvald hjärntvätt men blir ju ett sätt att förändra attityder – om man gör så envetet och ihärdigt. Språket har ju makt över tanken.

Ser man det så blir barnkonsekvensanalysarbetet inget att ironisera över utan i stället något helt i linje med uppdraget profeten Malaki i kapitel 4 vers 6 anger för profeten Elia – alltså Johannes Döparen – som skulle komma innan Herren själv kom: ”...vända fädernas hjärtan till barnen...”

Och det kan väl inte vara fel – eller?

Nu har vi en bil. Inte två.

Methusalem är på väg till Umeå.

För en skandalös billig köpeskilling har en yngling jag blir alltmer släkt med släkten med tagit över vår gamla Volvo JTR 969 av årsmodell 1988*. Det innebär att jag/vi nu är ett bekymmer fattigare. Skönt.

Men lite nostalgi finns i alla fall. Min far hade bilen ifråga sedan den var nästan ny men överlämnade den till oss strax efter det att de flyttade till Älvsbyn år 2000. Han tyckte inte det kändes bekvämt att köra längre så vi fick ta över den mot löfte om skjuts då och då för honom och mamma.

Genom åren har tre av de fyra barnen i omgångar disponerat fordonet men det är numera inte aktuellt. Tre av dem har andra fordon och den fjärde har inget behov av bil och ingen plats att ha den på. Stilla har den därför stått denna vinter men nu har den ny brukare som nog fått sig ganska mycket bil för pengarna. Den har inte gått i snitt 1000 mil om året vilket innebär att den påminner en del om mig själv: mycket motor, hel struktur, skamfilat yttre.

*  Smeknamnet Methusalem kommer sig av registreringsnumret. Gubben Noaks farfar – om detta står i Första Mosebok hette just Methusalem och är den i alla bibliska släktregister som når den allra högsta åldern – 969 år – och drunknade i den flod som sonsonen med familj och menageri överlevde i sin ark.

I det gamla Rom fanns ett surkart som hette Cato den äldre. Varje tal han höll i senaten lär han vad talet än gällde ha avslutat med orden Praeterea censeo Carthaginem esse delendam. Översatt till svenska blir det: För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras. Catos nötning ledde med tiden fram till Det tredje puniska kriget som när det var slut hade förintat Karthago och omvandlat staden till en välsaltad ruinhög.*

Lite av hans mantel axlade jag då och då när jag var skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Inte vid alla personalmöten men åtminstone en gång i kvartalet och oberoende av vad som diskuterades avslutade jag något av mina diskussionsinlägg med: För övrigt anser jag att flygeln bör flyttas ut ur kapellet. Min tid på folkhögskolan blev dock för kort för att ge något avtryck eller resultat – ens i denna fråga. 

Men med ett självbelåtet mysande kungör jag:

Nu kan Cato-kappan komma fram igen!

Nu finns en ny sak jag i ur och skur kan påminna om!

Nu kommer min omgivning att titt och ofta höra ett och samma ältande!

För snart ett år sedan tillsattes i Älvsby församling en liten arbetsgrupp bestående av ett par förtroendevalda och ett par ur arbetslaget. Efter en träff gjordes en del rockader och jag kom att ingå i gruppen. Uppgiften var att genomföra den analys av barn och ungdomars situation som Kyrkomötet beslutat ska ske samt förbereda en kort skrivning som skulle komma att ingå när församlingen efter nya direktiv från stiftet genomför reviderar sin Församlingsinstruktion – alltså det dokument som reglerar arbete och verksamhet.**

Gruppen samrådde och arbetade flitigt. På olika sätt inventerade vi en massa fakta om dem som bor och vistas i Älvsby församling och är under 18. Material samlades, både kvantitativt och kvalitativt. Särskilt en av de förtroendevalda for runt som en välsignad dammsugare och förde samtal med Socialtjänst, skolkuratorer, Ungdomsmottagning, Kvinnojour, Polis – you name it! – och vi fick en god inblick hur den femtedel som på ett eller annat sätt har det knepigt har det. Sedan finns ju de andra fyra femtedelarna som eftersom de har det ganska gott med villa, volvo och vovve och hälsan tiger still ofta inte får någon uppmärksamhet. 

I ett 4-sidigt dokumentet Barnkonsekvensanalys Älvsby församling 2014 redovisade vi kortfattat saken. I slutet formulerade vi ett förslag till skrivning för Kyrkofullmäktige att infoga i Församlingsinstruktionen som sedan den blivit fastslagen av Stiftet är bindande i och för Älvsby församling. Tanken var att beslut skulle tas i höstas men av olika skäl hanns det inte med. Nu har i alla fall de styrande organens kvarnar börjat mala och alltsamman kommer att gå igenom under våren.

Det man kommer att anta är följande:

Som arbetsmetod för att barns och ungdomars villkor skall vara uppmärksammade skall:

A. En kvantitativ och kvalitativ beskrivning av situationen, ungefär motsvarande i Barnkonsekvensanalys Älvsby församling 2014, sammanställas i början av varje mandatperiod.

B. Följande frågor alltid ställas och kunna besvaras inför beslut, prioriteringar och vägval i församlingens alla styrande organ och personalgrupp.

1. På vilket sätt främjar eller försvårar beslutet barns och ungdomars Gudstjänstfirande?

2. På vilket sätt främjar eller försvårar beslutet Undervisning riktad till barn och ungdomar?

3. På vilket sätt främjar eller försvårar beslutet barns och ungdomars Allmänna livsvillkor och Diakonala behov?

4. På vilket sätt främjar eller försvårar beslutet Mission/Evangelisation med och bland barn och ungdomar. 

I många fall torde svaren på frågorna vara ”Ingen inverkan alls” eller något liknande. I fler fall än man tror kommer man dock att finna, om man gör analysen noga, att det man gör får konsekvenser. Därför skall frågorna alltid ställas och inget ämnesområde i förväg tas undan från barnkonsekvenstänkandet.

I protokoll anges lämpligen att Barnkonsekvensanalys har skett och att konsekvenserna – främjande och/eller försvårande – kan återfinnas i skrift. 

Fatta hur kul detta kan bli!

Som den gamle Cato får jag möjligheten att kring allt vi bestämmer om allt – gudstjänster, verksamheter, gardinbyten, personalutflykter – muttra frågan: På vilket sätt främjar eller försvårar...

Den Cato-kappan axlar jag för att saken är viktigt. Språk har makt över tanke och för att tankar ska programmeras om – för att fädernas hjärtan skall vändas till barnen – måste man ställa tjatfrågan hela tiden: På vilket sätt främjar eller försvårar... 

*  Att berätta detta kan synas vara en ovidkommande historisk notis men visar hur en enskild händelse eller person kan få avgörande historisk betydelse. Om kraftmätningen mellan Rom och Karthago fått motsatt resultat så  att den feniciska kolonin segrat hade ord och företeelser som republik, senat, kejsare och mycket annat blivit helt annars. Östra medelhavsområdets dominerande grekiska hade nog funnits kvar men latinet hade inte blivit all bildnings och all teologis språk i århundraden. Tankeverksamhet av sådant slag kallas kontrafaktisk historieskrivning och är i all sin overklighet ganska stimulerande tankeövningar – om än onödiga.

**  Själva systemet i detta kan jag vara tveksam till. Lokalförsamlingen är enligt kyrkans regelverk den grundläggande nivån där verkligheten finns. Att då Kyrkomötet på nationell nivå ”uppifrån” deklarerar vad som ska ske blir då liksom omvänt – även om det som i detta fall rör sig om en vettig sak. Likaså tycker jag det i princip är avigt att stiftet för att få kompatibla och kortfattade aktstycken styr utseendet och begränsar omfånget av hur församlingarna beskriver sina strategier. Instruktioner och annat skall ju tjäna den lokala verkligheten, inte vara anpassade för ”andra nivåer” i kyrkan.

Det är torsdag förmiddag. Jag ”arbetar hemifrån”. Befinner mig i bostaden. Präster gör så ibland. Alltså har ibland bostaden som bas, inte bara arbetar ibland. Förhoppningsvis.

För mig är det alltid en risk det där med ”arbete hemifrån”. Eller har blivit en risk. Första åren som präst var det inga problem. Vid skrivbordet och i tankefåtöljen hemma uträttades om inte storverk så i alla fall en hel del vanliga prästuppgifter som skriva predikan, förbereda begravningar, ringa, läsa in olika saker och annat. Rationellt var det men också lite riskfyllt. Rationellt i meningen att tvätt kunde hängas direkt centrifugen stannade och maskinen kunde omedelbart laddas om – ett störningsmoment man undvek vid arbete utanför bostaden. Likaså kunde jag omedelbums tillfredsställa akut kaffetörst men med risken att pausen förlängdes av inkommande post eller annat. I andra ändan av saken var att det ibland blev suddigt den dag jag faktiskt var arbetsfri. I någon mening var jag ju ändå kvar i arbetet då hemmet också var arbetsplats.

Principiellt hade och har jag inga problem med detta! Det vill jag understryka.

Att vara präst är att VARA präst, inte att jobba som en sådan. Det finns ingen tid på dygnet, ingen dag under veckan och ingen plats på jorden då och där jag inte är präst. Att vara präst är alltså som att vara gift. Det är jag ju också vigd att vara 7 gånger 24 och överallt – även om jag just nu är hemma och madammen i mitt liv är på sitt jobb.

Vad gäller prästeriet avlönas jag visserligen för en viss vecko- och årsarbetstid med villkor som ändrats under åren och som man förhandlar kring. Men jag ÄR präst hela tiden med prästlöften och förpliktelser vad gäller lära och liv på ”arbetstid”, ”fritid”, under lagstadgad semester och om några år som pensionerad – Om i få levva! som min farmor brukade säga.

Både den syn på uppdraget jag har och en del praktiska villkor som till exempel att arbeta i bostaden medför att ”arbete” och ”fritid” flyter ihop med ett par fallgropar som följd. Ett sådant hål som jag ytterst sällan stupat i är att ”jobba för lite” – om man använder det uttrycket. Snarare har det varit tvärtom: Jag har svårt att lägga av. Eller logga ut som det mer kallas nuförtiden. I vart fall i tanken.

Med barnens ankomst 1983, 1984 och 1988 försämrades hemmet – som arbetsmiljö betraktat. Jag tappade tillgången till ett eget skyddat intellektuellt krypin och organiserade därför mina arbetsuppgifter så att en större del av förberedelser och annat utfördes ”på kontoret”. Helt självklart blev det än mer i den inriktningen då jag 1991 i realiteten kontoriserades till Stiftsadjunkt med bas i ett rum på tredje våningen i Stiftets hus i Luleå. Med stämpelklocka.

Att fjärde barnet föddes hösten samma år tryckte ju också än mer in ”pappas jobb” till att bli en bokhylla, inte mer. När jag några år senare fick uppdraget som skolpräst och lärare vid Älvsbyfolkhögskola hade barnkvartetten i ålder och utrymmesbehov vuxit så pass att inte ens hyllan kunde vara kvar. All teologiskt litteratur – eller nästan all – samt en ärvd frimärkssamling togs till arbetsrummet på skolan. Där var tjänsten mer strukturerad i arbetsdagar och icke arbetsdagar men sådant skall inte överdrivas. Även lärare är ofta halvt påloggade med ständiga funderingar kring lektioner, material man kan snappa upp, lärandeprocesser, verksamhets-utveckling och så vidare.

Som församlingspräst är det ändå mer hopflutet än det var på skolan – alltså detta med ”arbete” och ”fritid”. Jag är i arbete just nu! Just nu när jag skriver detta. Jag är hemma då det inte idag finns någon inbokad arbetsuppgift typ expedition, konfirmander, begravning eller annat. Andra håller det fortat – hoppas jag.

I morgon kommer jag att vara ledig – fredag är min ordinarie arbetsfria dag – och vara hemma. Vad blir då skillnaden? Telefonen kommer jag att ha på i alla fall och svara i om det ringer. Kanske bloggar jag också då men då som fritidssyssla men rentav om snarlika saker som jag bloggar om nu – när jag är på jobbet hemma. Så: Vad blir skillnaden? Egentligen?

Men det sagt säger jag att just detta blogginlägg ”är jobb”.

Det är en del av ett Pusta ut. En Bearbetning, typ.

Tisdag runt 9 på morgonen tog veckan en helt annan vändning än vad som var tänkt. Intryck och engagemang fick en helt annan bana än planerat. Samtidigt skulle det planerade i största möjliga utsträckning också göras. Vändningen innebar kraftiga intryck och stort engagemang i vårt arbetslag. Tro då inte, noble Bloggläsius, att det handlar om någon konflikt eller så i arbetslaget utöver ordinarie godmodiga åsiktsskillnader som alltid finns. Långt därifrån. Inte alls några sådana trivialiteter av inomkyrklig art! Inte ens en kris i arbetslaget av någons plötsliga sjukdom eller liknande som skulle tarva omläggningar. Det var ”utifrån”det kom och handlade om något totalt meningsfullt där Kyrka fick vara Kyrka och Präst vara Präst och detta så intensivt att det efter två dagar och en kväll på något sätt måste smältas. Sådan smältning är också arbete. Att blogga är en smältningsmetod.

Det är möjligt jag återkommer till vad det var för vändning och vilka intryck och engagemang det förde med sig. Kanske. Vi får se. Nu skall jag i alla fall ta en lunchpaus innan jag jobbar vidare med att arbeta hemma. Min uppgiften för i eftermiddag är att söka utforma en struktur och ett innehåll vad gäller den undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som skall finnas tillgänglig för dem som inträder i Svenska kyrkan men är döpta i annan kristen ordning. Det har kommit en hel bunt sådana papper – men det var på måndag. Och fler kommer att komma.

Att blogga innebär att man hamnar i bryderi kring det man bloggar om.

Inte vad gäller väder, mat, skor eller annat sådant. Där uppkommer sällan dilemman. Jag är faktiskt ganska ointresserad av sådant. Vädret är ju som det är och blir som det blir utan att jag engagerar mig över måttan i saken. Vad gäller mat är jag allätare av god och näringsriktig husmanskost. Skor anser jag vara praktiska saker utan någon som helst extasfaktor. Intresset alltså ganska svalt men om sakerna skulle komma upp på bloggen är behovet av eftertanke och självcensur lika med noll.

Med det som ligger nära vad gäller känsla och engagemang – först och främst familj och vänner, sedan arbete och kollegor – blir läget ett annat. Då innebär verkligheten att det behövs betydligt mer av eftertankens karga blekhet.

Familj och vänkrets har nämligen aldrig bett om att exponeras övermåttan för en läslysten allmänhet*. Den är ”Privat område”. Visst sipprar en del in, inte minst notiser om barnbarnen, men generellt är den off topic som engelsmannen skulle ha sagt.

Vad gäller arbetet och kollegorna – nuvarande och tidigare – är är det också grannlaga. Framför allt när det gäller sådant som inte är bara bulla som vi sa i tonåren. Åsiktsskillnader, prioriteringar, tankar om arbetssätt, attityder – you name it! – finns på alla arbetsplatser, också där jag varit och där jag nu är. Det vore därför ljug att säga att mina tankar kring sådant formas totalt oberoende av ”mina närområden”. Dock skall alla veta att jag hävdar, understryker, fetstilar och kursiverar bestämt att det jag då och då skriver i sådana ting inte direkt är relaterat till min omgivning, nuvarande eller tidigare. Så får det jag skriver inte läsas och förstås! Samtal med mina arbetskamrater i olika frågor sker på jobbet, inte här.

Att familj och arbete tillsammans fyller en myckenhet av tid och samtidigt som ovan beskrevs till stor del placeras i bloggskugga är anledningarna till att jag just nu inte är så förskräckligt bloggaktiv. Skulle jag vara aktivare skulle nog bloggen få en (ännu mer) kyrklig slagsida och vad gäller sådant kan jag vittna om att historien visar att det är just när jag är aktiv på de fälten som mitt bloggande av en del anses som riktigt förskräckligt.

Som en antydan om vad som ändå fyller mitt sinne och tankar men (för närvarande) lagts under självcensurens filt kan jag nämna:

• Hur gudstjänstlivet lokalt fungerar och hur det bör se ut i framtiden. Den saken vet jag en hel del om och har ännu fler åsikter kring. Bara det faktum att den gudstjänstfirande församlingen i Älvsby kyrka en ”normalsöndag” grovt hugget består av en tredjedel konfirmander, en tredjedel invandrare och en tredjedel svenskfött kyrkfolk av grånat slag stämmer verkligen till eftertanke**. Hur skall det Gud har på hjärtat och det dessa har på hjärtat länkas samman? Frågan mal.
• Hur gudstjänstlivet fungerar regionalt. Det vet jag inte mycket om annat än vad som går att utläsa av lokaltidningens annonseringar. Men jag tänker.
• Hur gudstjänstlivet uppfattas och tänks fungera utifrån beslut och icke-beslut på kyrkans så kallade nationella nivå. Den viktigaste händelsen i det stycket är väl att Kyrkomötet i höstas (tack och lov) valde att skjuta upp beslut om ny Kyrkohandbok  ända till 2018 och innan dess låta en ny arbetsgrupp hantera förslaget, remisser etc. Jag uppfattar det som att man tyckte det förslag som utarbetats med mycket pompa och ståt till syvende och sist klassades som så dåligt att det inte skulle kunna antas och därför nu läggs i långbänk för att (förhoppningsvis) begravas med krans.

Med detta sagt fortsätter jag att kura under censurfilten. Men med en ny gnagande tanke:

Borde inte det som just hänt i Paris  innebära att jag och alla tyckare verkligen skulle släppa kritik lös och låta satir frodas i relation till de situationer vi befinner oss i och de ”kulturer” som där råder? För att reta makten? Och för sanningens skull?

*  I sanningens namn skall det nog här stå läslysten begränsad allmänhet. Besökstalet på bloggen är sannerligen inte högt jämfört med nära bekanta skrytmånsar. Ett 30-tal kroniker verkar titta in de flesta dagar oberoende om jag skrivit något eller inte och färska inlägg omnämnda på Facebook kan ge drygt 50 unika IP-adresser, inte mer.

**  Till gruppen kyrkfolk av grånat slag räknas jag själv.

Krumelurerna ovan är text. Jag vet inte vad som är vilken bokstav. Jag vet bara att man läser från höger till vänster. Jag vet heller inte hur man uttalar det. Jag skrev bara in gott att vila i Google translate och fick en arabisk översättning. Om någon som läser min blogg och kan arabiska får den gärna skriva med bokstäver jag är van att läsa hur man skall uttala det.

Det är vad jag gör nu några dygn: Vilar.

Efter en tämligen fullmatad och intensiv period i både civilt liv och arbete.

I förra inlägget från den 27:e framgick att vildingarna var på besök. Barnbarnen alltså. De kom på Annandagen efter det jag haft ansvaret för Högmässan i Älvsby kyrka.

I den gudstjänsten var vi inte många jämfört med julhelgens övriga gudstjänster. Det spelar ingen roll. Annandag Jul skall – jag menar skall – firas just som Den Helige Stefanos dag med martyrerna i centrum. Om man, kanske redan med tjuvstart under Adventstiden, koncentrerar sig enbart på Julen och då kanske till och med dumpar själva grejen att Gud blev människa och i stället bara hänger sig åt helgens stämningar, ljus, tindrande ögon, friden, fröjden och sången – då bommar man kontrasten. Frid på eller snarare åt jorden är Julens budskap – det är sant. Lika sant är att det budskapet innebär Strid på jorden. Då som nu när kristna dödas för sin tro. Därför måste Annandagen vara med just som Annandag och inget annat – fast det inte kommer så många*.

Den 28:e började fram på eftermiddagen lägret Livskraft på Älvsby folkhögskola. Det är EFS i Norrbotten, EFS:s ungdomsrörelse SALT, Älvsby Folkhögskola och på ett hörn Älvsby församling som arrangerar lägret, i år med ca 130 deltagare. 7 ungdomar från ”våra ungdomsgrupper” hade anmält sig vilket gjorde att jag och församlingspedagogen ofta bägge men alltid en av oss var där – men jag sov hemma.

På måndag och tisdag eftermiddag var jag ombedd att ha smärre seminarier och för halva lägret i sänder höll jag tisdag och onsdag förmiddag föredrag kring Vad vi tror på – enkel troslära. Till detta var jag ombedd att leda Sändningsmässan på Nyårsdagen – alla andra präster hade då lämnat lägret.

Varvat med församlingsuppdrag – Nyårsbön i kyrkan Nyårsafton klockan 17 och kallelse till en dödsbädd på Nyårsdagen efter Mässan på lägret – blev det inget föraktligt beting. Dessutom fanns hemma i fastigheten barn och barnbarn som ett par dagar fick se farfar fara på jobbet innan de själva for hem till sitt – alla utom yngste sonen.

På Nyårsdagens sena eftermiddag skjutsades ovan nämnde son till Luleå i samma veva som madammen i mitt liv  lämnades på Kallax för flyg ner till mor och syskon i Uppland. Den 2:a var jag på pastors ett par timmar innan jag gick in i den goda vila jag nu åtnjuter. Gör absolut ingenting! Läser lite. Äter rester. Surfar på nätet. Skottar snö. Tittat på hockey. Sett ett par filmer på TV. Har inte ens bloggat – förrän nu – och förmådde inget ambitiösare än denna enkla livsuppdatering.

Skall jag anmäla en åsikt att tycka något om rekommenderar jag dig som läst såhär långt att klicka här för att ta del av en bara SÅ BRA artikel. Gör det. När skallen blir skärpt återkommer jag nog i saken.

Förresten: GOTT NYTT ÅR!!

*  Noga räknat var vi 11 i Högmässan på Annandagen. En musiker, två kyrkvärdar, en vaktmästare, en präst, en dam från en by strax söder om församlingsgränsen mot Piteå, hennes kompis från Piteå, en konfirmand, en konfirmand till med sin brorsa och morsa.

Julottan hade dagen innan samlat 75 personer i Älvsby kyrka. Det inklusive kyrkokören. Ungefär 200 och då många relativt unga människor i yrkesaktiv ålder hade mött upp till Samling kring krubban på Julafton klockan 11.

För fullständighetens skull nämner jag att den 28:e firade tillsammans med kollegan – Brunetten – 32 personer Högmässa – varav 11 var konfirmander.