stigstrombergsson

Att blogga innebär att man hamnar i bryderi kring det man bloggar om.

Inte vad gäller väder, mat, skor eller annat sådant. Där uppkommer sällan dilemman. Jag är faktiskt ganska ointresserad av sådant. Vädret är ju som det är och blir som det blir utan att jag engagerar mig över måttan i saken. Vad gäller mat är jag allätare av god och näringsriktig husmanskost. Skor anser jag vara praktiska saker utan någon som helst extasfaktor. Intresset alltså ganska svalt men om sakerna skulle komma upp på bloggen är behovet av eftertanke och självcensur lika med noll.

Med det som ligger nära vad gäller känsla och engagemang – först och främst familj och vänner, sedan arbete och kollegor – blir läget ett annat. Då innebär verkligheten att det behövs betydligt mer av eftertankens karga blekhet.

Familj och vänkrets har nämligen aldrig bett om att exponeras övermåttan för en läslysten allmänhet*. Den är ”Privat område”. Visst sipprar en del in, inte minst notiser om barnbarnen, men generellt är den off topic som engelsmannen skulle ha sagt.

Vad gäller arbetet och kollegorna – nuvarande och tidigare – är är det också grannlaga. Framför allt när det gäller sådant som inte är bara bulla som vi sa i tonåren. Åsiktsskillnader, prioriteringar, tankar om arbetssätt, attityder – you name it! – finns på alla arbetsplatser, också där jag varit och där jag nu är. Det vore därför ljug att säga att mina tankar kring sådant formas totalt oberoende av ”mina närområden”. Dock skall alla veta att jag hävdar, understryker, fetstilar och kursiverar bestämt att det jag då och då skriver i sådana ting inte direkt är relaterat till min omgivning, nuvarande eller tidigare. Så får det jag skriver inte läsas och förstås! Samtal med mina arbetskamrater i olika frågor sker på jobbet, inte här.

Att familj och arbete tillsammans fyller en myckenhet av tid och samtidigt som ovan beskrevs till stor del placeras i bloggskugga är anledningarna till att jag just nu inte är så förskräckligt bloggaktiv. Skulle jag vara aktivare skulle nog bloggen få en (ännu mer) kyrklig slagsida och vad gäller sådant kan jag vittna om att historien visar att det är just när jag är aktiv på de fälten som mitt bloggande av en del anses som riktigt förskräckligt.

Som en antydan om vad som ändå fyller mitt sinne och tankar men (för närvarande) lagts under självcensurens filt kan jag nämna:

• Hur gudstjänstlivet lokalt fungerar och hur det bör se ut i framtiden. Den saken vet jag en hel del om och har ännu fler åsikter kring. Bara det faktum att den gudstjänstfirande församlingen i Älvsby kyrka en ”normalsöndag” grovt hugget består av en tredjedel konfirmander, en tredjedel invandrare och en tredjedel svenskfött kyrkfolk av grånat slag stämmer verkligen till eftertanke**. Hur skall det Gud har på hjärtat och det dessa har på hjärtat länkas samman? Frågan mal.
• Hur gudstjänstlivet fungerar regionalt. Det vet jag inte mycket om annat än vad som går att utläsa av lokaltidningens annonseringar. Men jag tänker.
• Hur gudstjänstlivet uppfattas och tänks fungera utifrån beslut och icke-beslut på kyrkans så kallade nationella nivå. Den viktigaste händelsen i det stycket är väl att Kyrkomötet i höstas (tack och lov) valde att skjuta upp beslut om ny Kyrkohandbok  ända till 2018 och innan dess låta en ny arbetsgrupp hantera förslaget, remisser etc. Jag uppfattar det som att man tyckte det förslag som utarbetats med mycket pompa och ståt till syvende och sist klassades som så dåligt att det inte skulle kunna antas och därför nu läggs i långbänk för att (förhoppningsvis) begravas med krans.

Med detta sagt fortsätter jag att kura under censurfilten. Men med en ny gnagande tanke:

Borde inte det som just hänt i Paris  innebära att jag och alla tyckare verkligen skulle släppa kritik lös och låta satir frodas i relation till de situationer vi befinner oss i och de ”kulturer” som där råder? För att reta makten? Och för sanningens skull?

*  I sanningens namn skall det nog här stå läslysten begränsad allmänhet. Besökstalet på bloggen är sannerligen inte högt jämfört med nära bekanta skrytmånsar. Ett 30-tal kroniker verkar titta in de flesta dagar oberoende om jag skrivit något eller inte och färska inlägg omnämnda på Facebook kan ge drygt 50 unika IP-adresser, inte mer.

**  Till gruppen kyrkfolk av grånat slag räknas jag själv.