malar valar & kvalar

Hur vet man att man är pensionär?

 

Så frågar ingen. Hur känns det? är den vanligaste formuleringen.

 

Känsla och vetskap hör ihop – odiskutabelt. Men är inte samma sak.

 

Man kan ha känslor kring sånt man inte vet ett dugg om – den man fattar tycke för, framtiden, kosmos, sushi eller vad som helst. Man kan också veta något som inte berör eller tillåts beröra känslorna ett dugg – att Justinianska pesten drabbade östra medelhavsområdet på 540-talet*, att hamptätting är ett småländskt namn för bofink, att oransonerat eldande av diesel och bensin i bilar, motorklippare, småbåtar och andra nöjesmotorer påverkar klimatet – eller andra saker. Känsla och vetskap hör ihop men sammanfaller inte och är inte samma saker.

 

Idag har jag fått en ny vetskap när det gäller att vara pensionär. Den är av den arten att den skulle kunna gälla son en, men bara EN, definition:

När man är pensionär sammanfaller förmiddagskaffet med frukostkaffets påtår.

Där har du det, noble Bloggläsius! Det är kanske inte en fullödig definition men i alla fall en beskrivning av halva min tillvaro.

 

Halva?

 

Läser man min blogg regelbundet – vilket inte många gör – vet man att jag ur en synvinkel sett lever ett och ett halvt liv. Jag är helt pensionerad men vikarierar på halv tid på vakant prästtjänst. Denna höst**.

Det var också så förra hösten. Då kändes det fortfarande som att jag var i tjänst men ledig mycket. Nu känns det som att jag slutat arbeta men ändå i samma mån som i fjol kliver in i verksamheten. Vetskapen och volymen är densamma (men innehållet lite olika) men känslan en annan.

 

Det vikariat församlingen och jag kommit överens om har ett bestämt innehåll och sträcker sig fram inemot jul. Sista inplanerade gudstjänsten är Andra Advent och sedan är det väl konfirmander, ungdomsverksamhet och studiegrupper någon vecka till innan helguppehållen. En karta över tiden efter nyår har i detta och andra avseenden vita områden – terra incognita som det en gång kallades.

 

Jag har fått frågan om att fortsätta bidra ungefär på halv tid.

Jag funderar över den. Och över andra frågor som hänger ihop med den.

Med vilka uppgifter? Vill jag? – också primärhustrun är ju numera pensionerad. Ska jag? Kan jag? Är det egentligen bra att ”hänga kvar” i verksamheten? Hindrar det inte en oundviklig generationsväxling? Curlar jag i realiteten för efterträdare och ger dum lindring genom att ta på mig vissa kvällsuppdrag? Knyts personer i församlingen upp mot en före-detting i stället för att ta emot nya medarbetare? Skjuter att jag gör vissa saker upp viktiga prioriteringsavgöranden? Vill jag? – samma fråga igen. Är det inte en plikt att stå till förfogande? – jag är ju fortfarande präst med avgivna prästlöften. Ska jag om det blir aktuellt ta betalt? Eller vara volontär? Har jag inte löpt min sträcka i präststafetten?

 

Med tankar som malar valar och kvalar jag – men vet i alla fall att jag är pensionär som vid gammal lunchtid funderar över om frukostkaffet skall få sig en post-bloggig påtår.

 

 


*  Man måste inte alltid veta allt men här finns information om farsoten ifråga. Har en sak hänt kan liknande hända igen.

**  Vårhalvåret 2019 inskränktes arbetsomfattningen till ströinsatser samt ett studie- och reseprojekt. Arvoderades timvis men utvalsat över årets fem första månader blev det ungefär kvartstid.


messy ~ massy 2

Såhär skrev jag i förförförra inlägget messy ~ massy 1:

 

Evangeliets innehåll och sakramenten – det är Ordet (med Boten/ förlåtelsen), Dopet och Bordet. Då formerna kan variera är både etablerade och fräscha sätt att vara Kyrka i princip OK – bara Ordet och Sakramenten är i fokus.

 

Att messy ~ massy 1 skulle få en fortsättning antyddes väl redan genom att jag satte en etta i rubriken. Att temat skvalpat omkring i huvudet ett tag torde då också vara lätt att inse. Om det var funderingar kring messy som dominerade i ettan är det nu dags för massy.

 

Termen Massy Church finns inte – men den borde finnas. Jag introducerar den utan att tro att den kommer att slå igenom i nämnvärd omfattning. Det spelar i och för sig inte någon roll bara saken blir reell, att Ordet och Sakramenten står/ställs i fokus.

 

Varför?

 

Gemenskap bjuder många samhällsaktörer på. Kultur likaså för att inte tala olika slags underhållning, trivsel och meningsfull samvaro. Vila, Sinnesro och Engagemang för utsatta människor, djur och plantor finns också på många håll. Människors lika värde också. Inget av detta och andra liknande saker behöver i sig vara fel och kan mycket väl finns i församlingar och kristna sammanhang parallellt med vegetarisk kost och sju sorters mjölk- och glutenfria kakor till kyrkkaffet.

 

Men sådant är inte Kyrkans innersta grej – typ!

De sakerna är inte centrum hur vettiga eller inte de än kan anses vara. Det som Kyrkan med stort K bär och förvaltar är något man är ensam om – det Jesus anger vara Kyrkans uppdrag: att syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.*

 

Runt omkring detta unika finns både ved och kvist, frestelser och möjligheter och läget – förmig – kan tänkas likna när Moses satt på Nebo och där kanske funderade över hur det nu skulle gå för Gudsfolket när det skulle vandra vidare utan honom – notera att detta inlägg finns i kategorin Nebogrubbel.

Han mindes kanske då hur viktigt det var att gå rakt fram, ha målet i sikte och inte vika av vare sig till höger eller vänster.** Knappast gnolade han på den långt senare kampsångens ord Keep Your Eyes on the Prize! Hold on! men saken var nog där. Tappa inte fokus, Josua! Hur positiva sädesfält och vingårdar än kan verka! Hur stora hindren än ter sig! Hold on!

 

Vad skrev jag?

Förlåtelsen från Gud ges genom Ordet (med Boten/förlåtelsen), Dopet och Bordet.

Därför behöver  Kyrkan bli/vara en Massy Church, ha Mässan flitigt i fokus. Ständigt.

 

Det betyder inte att man vid varje gemenskapsträff, kvällscafé eller musikkväll skall fira Nattvard men det betyder att när man bygger församling måste huvudsaken vara huvudsak och verktyg och former vara just verktyg. Man får inte vika av vare sig till höger eller vänster.

 

Vad kan det innebära rent praktiskt? Ger några punkter om att förkunna Herrens död tills han kommer som det sägs när Mässa firas:

  • I verksamhetsupplägg, planeringar, annonseringar skall först och främst sakrament-pussel-bitarna läggas . Resten arrangeras senare och i andra hand.
  • Varje söndag Mässa! Lika självklart som Bibelläsning, bön och sång.
  • Varje präst dukar nattvardsbordet minst en gång i veckan! Eller är åtminstone minst en gång i veckan med när den firas. Har man fler präster än gudstjänsttillfällen är det bara att planera in fler – Mässor alltså.

Lönar sig” detta? Kommer folk att komma? Kanske inte från början – men med tiden. Det är ändå inte det viktiga. Det viktiga är att det är rätt, att det är att syndernas förlåtelse genom omvändelse förkunnas för alla folk.

 

Min bloggkompis tobbe lindahl har i dagarna här startat en serie inlägg med rubriken Ett andligt testamente – med gudstjänsten i centrum. Vi är jämnåriga gamla förbrukade Mosesar sittandes på våra respektive Nebon och det kan – för den som läser både hans och min blogg – verka som om vi nu också är synkroniserade i våra skriverier. Så är inte fallet! Mina två Massy-Church-inlägg är inte en följd av hans funderingar eller tvärtom. Dock tycker jag att han kan citeras:

  • Det viktiga är att man tydligt vet var målet är, även om det ibland skyms av bråte på vägen, att man tydligt går i den riktningen, även om stegen är ytterst korta, t o m ibland med långa vilopauser, men kanske framför allt att man avstår steg i fel riktning.

Fundera på det,noble Bloggläsius!

 

PS: Ungefär ett halvt dygn efter detta inlägg publicerades ser jag att tobbe lindahl på sin blogg lagt ut en fortsättning på sina reflexioner om gudstjänst mm. Jag delar hans uppfattningar och rekommenderar tillläsning. Klicka här. DS

 

 


*  Lukasevangeliet kapitel 24 vers 47.

**  I Fjärde och Femte Mosebok finns berättelser om hur detta gick och inte gick.


messy ~ massy 1

 

Högt på Nebo på min stubbe,
sitter jag en tänkargubbe,

tänker stilla ”Hur blir den sen,

framtiden i församlingen?”

 

 

I det begränsade flöde jag slumpföljer på sociala medier finns en Facebookgrupp med namnet Nya sätt att vara kyrka. Själva begreppet med sitt innehåll (gissar jag) har sin rot i engelska kyrkan och dess olika aspekter under paraplyet Fresh expressions of Church. Naturligtvis är tankar i den riktningen viktiga – särskilt om man betänker statistiska noteringar som blogg-kompisen Lestander då och då tar upp.

 

Engelsmännen är mil före oss! I tanken!

 

På ställen jag sett där är man mycket mer inriktad på evangelisation och förändring än vad man allmänt är i den svenska ”folk”-kyrkan. Det finns en mångfald av Fresh expressions parat med – detta är viktigt – ett äkta sekulariseringsmedvetande som våra styrelser och ledningar oftast värjer sig emot.

 

Visst vet man i Engelska kyrkan att landet har mer än 1500 års kristen närvaro som format dess historia och kultur. Man vet också att man har en i princip heltäckande geografisk organisation så att det finns en församling med ansvar för ett område och människorna som bor där. Visst vet man att det finns områden där det förr bodde mer folk än det gör nu och att organisationen inte riktigt hängt med i historiens omflyttningar och urbanisering – man är ju inte dum! Visst vet man också att organisation inte skapats i nya stora tätorter och att de traditionella sätten att vara kyrka inte riktigt hängt med – man har ju ögon i skallen!

 

Men jag upplever att det finns (åtminstone) den skillnaden gentemot Sverige att man inte inbillar sig att landet och folket är kristet med möjligen en tillfällig lågkonjunktur för Jesus. Man döper 10% av de nyfödda barnen – bara! – och 1-2% av befolkningen firar vanliga gudstjänster – som i Sverige. Men slutsatsen man drar där är inte som i Sverige att allt är någotsånär frid och fröjd för man är ju rikstäckande och har politiskt förankrade styrelser – hos oss alltså.

I England ser man att man är i en missionssituation. Den missionen/uppdraget har ambitionen att vara en kristen närvaro i varje samhälle – som så underförstått inte är kristet i sig självt.

För det uppdraget behövs Fresh expressions såväl som traditionella arbetsformer.*

 

Ett uttryck för Fresh expressions – Nya sätt – är Messy church. Församlingar här och var i Sverige har provat detta och oftast behållit det engelska uttrycket. Kanske känns kladd- eller gäggamojakyrka inte fräscht. Jag har ingen negativ uppfattning i sig om detta fräscha uttryck men känner en lätt aning att Kyrka kan komma på bedömningsundantag. 

Jag kan ana en risk att det blir skav i delar av lusten till att vara ny och fräsch, att det blir mycket ny-fräsch och ganska lite Kyrka med stort K. Det som känns nytt och upplevs engagerande kan – jag skriver kan – positivt övertolkas på så vis att man tänker att den gemenskap man erfar ÄR Kyrkan med stort K. Att Kyrkan med stort K är gemenskap – communio sanctorum – är sant men det omvända är det inte alltid.

 

Jag tänker därför att i både traditionella och fräscha sätt vara en kristen närvaro i varje samhälle är Kyrkan med stort K inte den upplevda gemenskapen mellan människor. I stället skapas och upprätthålls Kyrkan med stort K av sin reella fysiska sammankoppling med Kristus själv.

 

Lite till om just Messy Church.

 

Jag får intrycket att saken ploppar upp i sammanhang som är eller ligger nära EFS. Detta stärker faktiskt inte heller Kyrk-tanken om man menar Kyrka med stort K. Trebokstavsrörelsens egen och gamla självbild är ju att man själv som man normalt fungerar är något av en Fresh expression, i alla fall sett i relation till vad man ansett och anser Svenska kyrkan vara. När jag ser EFS utifrån blir min enkla tanke att man ändå stelnat till något faktiskt ganska stadigt ofräscht – bara med mindre innehåll än det man tänker sig vara det fräscha alternativet till.

 

Vad är det då att vara Kyrka? Egentligen? Kyrka med stort K

 

De lutherska reformatorerna visar på Kyrkan med stort K i Augsburgska bekännelsens Artikel VII Om kyrkan och Artikel VIII Vad kyrkan är – lätt språkligt justerat av mig.

 

  • Vidare lära de [reformatorerna och deras församlingar], att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. För kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense ifråga om evangeliets lära och förvaltningen av sakramenten. Det är inte nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan, överallt är lika. Paulus säger ju: En tro, ettdop, en Gud, som är allas Fader etc.
  • Då kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, då i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig etc. Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.
    De fördömer donatisterna och andra sådana, som påstod, att man i kyrkan inte fick anlita ogudaktiga präster och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta

 

Evangeliets innehåll och sakramenten – det är Ordet (med Boten/förlåtelsen), Dopet och Bordet. Då formerna kan variera är både etablerade och fräscha sätt att vara Kyrka i princip OK – bara Ordet och Sakramenten är i fokus.**

 

På 1970-80- och 90-talen var Evangelisation ett levande begrepp i Svenska kyrkan. I ordet låg tanken att människor som just nu inte tror på och bekänner sig till Jesus skulle få möta Honom, börja tro och bli bekännare som lever ett kristet liv i hans församling. Man tänkte tanken och uttalade ordet som en angelägenhet på lokal, regional och nationell nivå. Främst naturligtvis på lokal då den var – och sägs fortfarande vara – den grundläggande nivån. Sägas skall också att då var Stifts- och Rikskyrkoapparaterna mycket mindre än de är idag både vad gällde antalet förtroendevalda och anställda.

 

För Evangelisationen fanns i kyrkan en mångfald expressions – om man nu lånar det engelska ordet. Långt ifrån alla var fräscha i betydelsen nya eller innovativa – men en del var det. Sommarkyrka, Vägkyrka, Sjukhuskyrka, Skolkyrka, Studentkyrka var exempel på företeelser som i kontakt med stiften fungerade vitalt lite på sidan om de geografiska församlingarna och deras styrning och ledning.

 

När Svenska kyrkan skiljdes från staten år 2000 ändrades detta. Det som grep över församlingsgränserna ”geografiserades” och alltsammans kom under ett lokalt kyrkoråds ansvarsparaply. Jag tänker att i en del fall har det inte skadat alls – Sjukhuskyrka till exempel – men jag ser samtidigt att en del aspekter av Evangelisations-Missions-tanken försvagats efter millennieskiftet. Jag kan inte låta bli att undra om det i detta och mycket annat finns ett orsakssamband mellan sakerna eller om allt bara hänt samtidigt.

 

Långt blogginlägg detta. Och inte klart alls på långa vägar.

Slutar i alla fall här med att upprepa mitt inledande poetiska mästerverk:

 

Högt på Nebo på min stubbe, sitter jag en tänkargubbe,

tänker stilla ”Hur blir den sen, framtiden i församlingen?”

 

 


*  Det finns mycket intressant att lära av Church of England. Se till exempel här hur man resonerar kring dop. Statistik och utvecklingstendenser hittar man här.

**  Vad som sedan i olika tider och i större eller mindre sammanhang är PK är en helt annan sak.


gudstjänsttänk 2

Jo – det här med fotboll och gudstjänst...

 

I de kommentarer som den 23 juni blev blogginlägget gudstjänsttänk väcktes tankar kring en del parallelliteter mellan fotboll å ena sidan och gudstjänster å den andra. Ämnet är värt ytterligare funderingar.

 

Man kan se det kvantitativt och jämföra antalet personer som en helg spelar och tittar på fotboll med hur många som går i kyrkor och bönhus – TV-gluttande oräknat. Jag har inga aktuella siffror men för 20 år sedan utföll det till gudstjänsternas fördel.

På samma vis kan man jämföra både fotboll och gudstjänster med biobesök, teater, konserter, politiska möten och en massa annat och dra en och annan lärdom. Inte tu tal om annat. Men att göra så räcker inte för det finns också kvalitativa aspekter på sakerna.

 

Med kvalitativa saker menar jag inte om det var en bra eller dålig match, konsert eller gudstjänst. Bra och dåligt finns exempel på i alla kategorier. I stället menar jag att det trots likheter och skillnader i grunden finns något annat – en art-skillnad.

 

  • En fotbollsmatch har ett antal aktörer – spelare, coacher, domare – och en publik. Visst är publiken också medagerande med känslor och åsikter men den har inte och skall inte ha någon roll i själva kampen. Publiken är åskådare och spel för tomma läktare är i grunden samma spel som om 40000 tittar på och bränner bengaler – men tråkigare.
  • På samma sätt är det på en konsert vare sig det är en stråkkvartett inom ramen för Sommarmusik i kyrkan eller liknande – oftast då utan bengaler och öltält – eller en stor historia med Bruce Springsteen. Aktör eller aktörer agerar. Publikens roll är se, höra och uppskatta – punkt.
  • På en biograf är uppdelningen stenhård. Publiken, folket i fåtöljerna, må skratta, gråta, darra eller spy. De agerande skådespelarnas insats påverkas inte ett dugg.

 

Hur är det då i en gudstjänst, i en Högmässa av svenskkyrkligt snitt?

 

Den är reglerad som en fotbollsmatch med olika aktörer, roller, funktioner och inslag. Samma spelsystem råder från Ystad till Haparanda - och längre ut i hela vida världen på andra språk och med vissa varianter. I detta liknar Högmässan fotboll – eller varför inte världens näst mest utövade bollsport, den obegripliga kricketen?

 

Men Högmässan har ingen publik!

Definitionsmässigt!

 

Visst! Man kan känna sig som publik och vilja vara åskådare när man är där. Agerande kan otänkt eller medvetet göda den känslan. Men man är inte och skall inte vara publik som beskådar händelser. Man är spelare på plan, med i matchen.

Värt att upprepa: Den som firar gudstjänst är inte publik i en föreställning agerad av andra utan har en egen roll och ett eget ansvar att spela. Lika lite som en fotbollsspelare kan lägga av att springa för att i stället bara titta på vad de andra gör ska gudstjänstfiraren smita från sin plats som medspelare i gudstjänstmatchen med Gud mot det gemensamma motståndet. Det är den kvalitativa skillnaden!

 

Det är därför – pensionärtänker jag sittande på mitt Nebo – viktigt att hålla emot och motverka varje tendens till uppdelning aktör-publik. Den uppdelningen smyger sig lätt in då både den yttre miljön och aktörers agerande (ofrivilligt eller Gud förbjude uppsåtligt) stimulerar teateratmosfär.

 

Bara kyrkorummet i sig är här ett större eller mindre problem. Naturligtvis då ju större rum desto större problem. Man behöver därför alltid fundera över och agera så att avståndet både vågrätt och lodrätt mellan spelare med enstaka roll – typ en präst – och medspelarna – de som kommit för att fira gudstjänst – uppfattas nära. Hellre närgånget än distanserat.

 

Upplever medfirarna musikvalet som ett musik-kval må de ansvariga – präst och musiker – återvända till sitt planeringsrum. Jag menar nu inte att allt skall banaliseras men jag tror att upplevelsen trallvänligt är en viktig sak både när det gäller psalmer och liturgi. Är man ny och ovan – som konfirmander till exempel – behövs enkla låtar där det kan kännas kul att åtminstone försöka sjunga med. Samma resonemang som när det gäller körerna. Korister säger ofantligt mycket oftare att de är med för att det är kul att sjunga i kör, inte för att man börjar med Händels Messias eller Johannespassionen av Johan Sebastian. Sånt kommer sedan för de som tycker sjunga är kul och blir också kul, rentav kuligare.

 

Här kan man fortsätta att lista upp en massa saker som vilka som är betrodda att vara kyrkvärdar och hur de agerar, hur så kallade agendor utformas för att stimulera medfirande, vad göra med mer eller mindre onödiga muntliga anvisningar, stävja eventuellt konferencié-beteende, var liturgen befinner sig och hur denne agerar osv. Jag hoppar över sådant och går direkt på min sista men inte minst viktiga punkt: Förkunnelsen.

 

Förkunnelsen, eller predikan som det oftast kallas, är en marig sak och jag har förbrutit mig mot mina ideal hur många gånger som helst, kanske rentav vid de flesta tillfällen.

Till sin form är den oftast att någon utsedd talar till de andra som är på plats men det är verkligen inte alltid frågan om tilltal. Och definitivt inte samtal. Naturligtvis har rollen talare-åhörare sin plats men just monologen är knepig. Det blir lätt att man när man pratar till folk pratar på dem, inte med dem och deras tankar. Idealet vore ju en genuin dialog där de som lyssnar meddelar sina funderingar, reaktioner och kanske rentav frågar och invänder. Sådant är svårt men förkunnaren kan i alla fall själv reflektera i saken och med sitt agerande söka få de som hör på att tänka och dra slutsatser mer än att ges del av de slutsatser förkunnaren kommit fram till när denne tänkt – typ.

 

Passningsspelet behöver alltså förbättras – apropå det här med fotboll och gudstjänst.


bollkyrkofabrik?

Ibland när man funderar, diskuterar och värderar olika saker gör man vettiga jämförelser och ibland mixas verkligen äpplen och päron. Som så många gånger annars behöver man ha flera impulser och kunna ha mer än en sak i huvudet.

 

Ta till exempel detta med kyrklig effektivitet eller vad man skulle kunna kalla det. Kanske snarare kyrklig ineffektivitet där följande händelse ur självaste verkligheten får vara ett exempel:

 

Pratade för en tid sedan med en (oppositionell) kyrkopolitiker – detta var inte i Älvsby församling! – som berättade hur samtalet nyligen gått när Kyrkofullmäktige hade ett av sina två årliga möten, det i maj.*

 

Verksamhetsredovisningen visade en fluktuerande gudstjänststatistik men variationerna sades efter fråga bero på att det centrala nationella systemen numera mäter och rubricerar annorlunda än förr och att allt taget tillsammans nog visade sig vara ungefär som förr men inte exakt.

Samma verksamhetsredovisning visade att på några få år hade antalet konfirmander sjunkit från ca 100 till hälften. Den besvärlige oppositionisten sporde Varför? och Vad görs?.

 

Vem skall svara när någon ställer sådana frågor?

  • Kyrkofullmäktiges ordförande som den formellt högst uppsatte av de demokratiskt folkvalda representanterna?
  • Kyrkorådets ordförande som är den som operativt leder det demokratiska församlings-förankrade styrelsearbetet?

Enligt min ringa uppfattning är det någon av dessa som skall ta ordet och formulera klara insiktsfulla och tydliga svar – i alla fall om den vart fjärde år återkommande retoriken kring de förtroendevaldas stora betydelse är ens 20% sann.

 

Så blev det inte. Inte där det hände och som regel inte på andra ställen heller när liknande (opassande) frågor ställs. Kyrkopolitikerna, som man ska förväntas ha respekt för och nästan beundra, tittar i sina papper på uppgifterna ifråga och tiger. Pinsamheten sänker sig över mötet och kyrkoherden ingrep enligt min sagesperson som en räddande ängel:

Ja, har ni sett! kom det med flackande förvåning i rösten.

Och sedan med mer vag röst: Detta måste vi nog titta på.

 

När dyligt sker frestas man att snegla på andra sektorer i samhället och stilla undra:

 

Vad händer om en fotbollsklubb eller hockeylag inte levererar, rasar i tabeller och seriesystem och publiken sviker? Sitter styrelser då som stubbar i orubbat bo? Sportcheferna och coacherna? Eller åker de ut på ett sätt som får defenestrationen i Prag att blekna i jämförelse? – googla defenestrationen i Prag.

 

Eller för att låna tankar från annat håll:

Hur blir det när ett företag inte förmår behålla sina marknadsandelar, går back och inte förmår tvätta sina siffror? Blir då inte styrning klandrad? Får då inte ledningen flyga och fara – apropå  defenestration.

 

Man lockas att tänka så och likt många lockelser tror jag man skall ta det varsamt när man faller för den. Visst finns det fog för tankarna och de bör tillåtas och ställas men samtidigt må man inse att en kristen församlings med sitt gudstjänstliv och verksamhet inte är en fotbollsmatch eller ett företag som för en marknad producerar varor och tjänster.

 

Och om det skall jag fundera framöver.

 

 


* Verksamhetsredovisning, bokslut och sådana ting för året innan är normala huvudpunkter i maj-juni. Budget och planer för kommande år är på tapeten i november. Vad som annars aktuellt pågår under året har de flesta i flumläktige som regel ingen aning om.


gudstjänsttänk

Som jag nämnde i förra inlägget nebogrubbel 03 avsåg jag att här på bloggen kopiera in ett par kommentarer på Facebook kring det tidigare inlägget nebogrubbel 01. Det gör jag nu och det blir en text som enligt det gamla namngivningssystemet skulle ha hetat nebogrubbel 04.

 

Den som kommenterade skrev:

Du skrev i ditt blogginlägg att du vill ha tips eller råd eller uppfattningar om vad vi skall kunna göra för att locka gudsfolket tillbaka till kyrkan. Du ville att man skulle skriva det på din blogg men jag hoppas att det går lika bra på det här sättet.

Om man ändrade i svenska kyrkans gudstjänstordning skulle det kunna hjälpa?

Gudstjänster och mässor är ju väldigt mycket ritualstyrda och innehåller samma sak varje söndag året runt oavsett om det är gudstjänst eller mässa. Psalmer, läsning av gammaltestamentlig text, av episteltext och sedan evangelietext med tillhörande predikan. Sedan har vi alltid trosbekännelse, Vår Fader och syndabekännelsen. Har du gått på ett par så kan du rutinerna. Men lockar det verkligen människor inom församlingarna där ju antalet medlemmar med råge överstiger de som medverkar i gudstjänster och mässor. Skulle ett annat upplägg möjligen kunna locka fler deltagare. Bara en tanke vad den nu är värd.

 

Jag byggde på:

En tanke. Liknar fotboll. Alltid samma sak. 2x11 spelare i 2x45 minuter. Har man sett några matcher kan man tro att det inte kan finnas något mer.

Men det är 60 helgdagar på ett år, över 800 psalmer att välja mellan, olika texter ur Bibeln, olika förkunnelse, aktuella såväl som återkommande böneämnen.

Med detta säger jag inte att man inte skall jobba med gudstjänstens relevans, former och innehåll. Det behövs både djup och enkelhet, igenkännande så man lär sig den utantill och aktualitet som gör en nyfiken. Viktiga saker att rådgöra kring och forma tillsammans.

 

Kommentatören svarade:

Intressant att en Div 2 match för Damer Norra Norrland lockar i snitt 80 åskådare trots att det är samma speltid, samma planstorlek, samma regler, samma jakt på en boll varje match medan kyrkan lockar betydligt mindre. Man kanske borde göra en enkät bland församlingens medlemmar och fråga vad är orsaken till att de aldrig går i kyrkan. Som det är nu så trampar man på i samma gamla fotspår och antalet besökare stadigt minskar år från år. Eller kan det vara så enkelt att en fotbollsmatch vet man aldrig hur den slutar. Men i kyrkan vet du vad du får. Det kommer aldrig att ske något oväntat. Men går du på varje gudstjänst och mässa i tre års tid då har du varit med och hört alla texter och förmodligen sjungit de flesta psalmer och går du sedan 3 år till då har du gjort allting en gång till. Är kyrkorummet, gudstjänsten eller mässan verkligen det enda stället där man hör hans röst? Jag hade för mig att det kunde man också göra i skogar, berg och dalar.

 

Kommentarsfältet är öppet!


nebogrubbel 03

Det blir en egen kategori!

 

Nebogrubbel.

 

Kategorin innehåller föredettingen Stigs egna funderingar kring Gudsfolkets dvs Kyrkans sam- och framtida öden och äventyr – samt andras reflexioner i större eller mindre anslutning till saken. Jag tog beslutet igår när jag fann att blogginlägget nebogrubbel 01 fått en längre kommentar – på Facebook!

 

På Facebook? Det var ju här jag skrev! Men kommentaren kom där. Och jag gav där ett svar på den kommentaren och det gav en kommentar till där.

Ingen ordning alls! Tokrörigt! Omöjligt att följa annat än möjligen för mig och den andre.

 

Den Facebooksdialogen och eventuellt andra kommer därför att kopieras in här och detta av två skäl. Dels tror jag den blir lättare att följa – om man vill göra så. Dessutom ”arkiveras” tankarna i ett inte fullt så dagsländeaktigt som i FB.

 

Hur skiljer sig då denna nya kategori från den tidigare och bestående Församling?

 

Det vette kissemissen! Annat än att överlappningsrisken är påtaglig.

I dagens skrivande stund tänker jag att Nebogrubbel ska ha en mer generell ton och ett mer övergripande innehåll och Församling får röra sig om mer dagsaktuella ting. Man behöver inte vara raketforskare för att inse att sakerna inte sällan betingar varandra.

 

Med detta sagt, noble Bloggläsius, manar jag dig att vara uppmärksam på just vilken kategori ett blogginlägg placeras i. Ordet nebogrubbel med ett angivet nummer blir hädanefter inte en monotont angiven återkommande titel utan inlägg av den typen kan få andra och olika titlar. Tidigt i texterna avser jag dock att ange kategorin där jag anser det höra hemma.

 


RSS 2.0