stigstrombergsson

Om jag räknat rätt innehöll maj månad summa 12 offentligt utlysta gudstjänster i lokalförsamlingens kyrka eller dess relativa omedelbara närhet. 5 av dessa var vad som åtminstone förr kallats Huvudgudstjänster – 4 söndagar + Kristi Himmelsfärds dag. En Gökotta och en Andakt på ett pensionärsboende blir 2 till. 5 onsdagskvällar blev det Veckomässa. Av dessa fick jag förtroendet att leda 8 – de 5 Veckomässorna, 2 Högmässor och Andakten på boendet. Att som 70+ig emeritus då känna sig förbrukad – ordet lär ha den betydelsen – känns lite svårt.

Orsaken till detta pensionärsnyttjande är sammansatt. En av de tre prästtjänsterna är vakant. En annan av prällaterna har varit partiellt sjukskriven. Den tredje var på resa med intensiv tid med konfirmanderna onsdag till söndag i närheten av himmelsfärdsdagen. Ingen lättja alltså från deras sida! Dessutom har ju den decimerade styrkan att tillsammans med en annan in-hoppare uppgifter som Dop-, Vigsel-och Begravningsgudstjänster som visserligen alla i princip är offentliga men inte offentligt utlysta. Det finns således fullt giltiga orsaker att låta en till hands varande ännu inte alltför dement pensionär hoppa in på två trdjedelat av gudstjänst-”utbudet”.

Med detta sagt pekar saken i alla fall på den generella problematik jag pekade på i en fotnot till inlägget udda veckor 24 den 11 december förra året. Jag upprepar min tes att en organisation som har så stort behov som Svenska kyrkan har av att pensionärer rycker in för att upprätthålla apparaten har problem. Läs gärna (om) det inlägget – klicka här.

Jag klagar inte för egen del. Jag tycker det är meningsfullt och kul att leda gudstjänst. Dock kan jag fundera om det i det långa loppet är bra att gamla veteraner tuggar på. Bromsar inte det nödvändiga reformer och utveckling av det hela? Vore det inte bra om de som församlas – de som egentligen samlas – oftare fick möta de nya och yngre krafterna i stället för att drabbas av föredettingar hämtade ur Jurassic park?

För ungefär en månad sedan bloggade jag under rubriken vad var det jag sa – här. Just den formuleringen har legat kvar i huvudet men då främst inte polemiskt kring dittan och dattan i kyrka, samhälle och värld. När vad var det jag sa förses med utropstecken och blir vad var det jag sa! är det ofta polemik och viljebrottning men med frågetecken blir tonen en annan. Det är den aspekten som sysselsatt grubbelapparaturen en lite jättesmula den sista tiden. Kring nästan 50 års förkunnelse, föredrag, olika studiesammankomster och mycket annat känns vad var det jag sa? som något jag kanske skulle försöka ta reda på och få reda i – kanske.

Som jag tidigare berättat tidigare har jag genom alla år sparat det allra mesta av prästerliga fusklappar och manus. Inom möjligheternas gräns skulle det därför gå att snoka igenom det hela och sammanställa joxet tematiskt och/eller kronologiskt till någon sorts bok med titeln Svamlade predikningar af Stig Strömbergsson volym 1-3 eller nåt liknande. I teorin skulle jag kunna göra det – knappast någon annan. Jag kan inte under himlen ana någon som skulle vara motiverad, inte heller någon som skulle kunna forcera handstilen i mer än hälften av materialet. EN skulle kunna göra det! Jag själv.

Då dyker nästa dilemma upp. Ska en sådan genomgång ske utifrån till vilka böcker och avsnitt i Bibeln som manusen behandlar eller vilken plats i kyrkoåret den behandlade texten gäller? Jag är ett stort fan av kyrkans år men egentligen ännu mer förtjust i Bibeln som sådan. Tufft att välja.

NATURLIGTVIS blir det hur som helst inte att noga skriva och redovisa varje manus. Huvva! Snarare funderar jag över en så kallad meta-nivå, alltså ett giraff-perspektiv för att skönja eventuella linjer, likheter och eller utvecklingar både vad gäller innehåll och metodik – med aktuella reflexioner från en 70-åring.]

Till texter i Första Mosebok har jag i en av arkivlådorna 19 predikningar, beredelseord och föredrag från 1977 till 2019 samt i ett par pärmar med utkast för Bibelstudiesammankomster säkert ytterliga något. Att gå igenom det tänker jag mig skulle vara görbart. På samma sak blir det med de andra Moseböckerna och en hel del av de övriga så kallade historiska böckerna i Gamla testamentet. Med profeterna blir det värre men inte jätteallvarligt mycket. När det kommer till Nya Testamentet blir det dock värre än värst, bibelstudiepärmarna oräknade. Bara till det korta avsnittet ur Matteusevangeliet kapitel 21 verserna 1-9, som är första årgångens Evangelietext för Första söndagen i Advent, den helg vi just firat utan att jag agerat annat än som gudstjänstfirare, finns 16 manus från 1977 tills för några år sedan. Med det som exempel är det lätt att föreställa sig volymen fusklappar till resten av just det evangeliet, de andra tre och Nya testamentet i övrigt.* Ska sådant bli föremål för analys och reflexioner?

Hur det än blir med mina författarfundering kommer de att vara ett för insyn dolt skrivprojekt och inte nämnvärt ”drabba” denna min anspråkslösa blogg.

Om bilden kan sägas att den föreställer ett tidigare skrivprojekt vars resultat inte väckte nämnvärt intresse.

* Just förkunnelse utifrån de 9 verserna blir marigt på lite olika sätt. Dels läser man den varje år på Första söndagen i Adventvilket gör att den färgar av sig också när andra och tredje årgångens texter är på tapeten på vägen mot Jul. Till detta kommer att själva händelsen finns hos alla fyra evangelisterna och därför återkommer varje år på vägen mot Påsk på Palmsöndagen som inleder Stora veckan med Skärtorsdag, Långfredag och allt. En annan sak som komplicerar det hela är själva sammanhangen – jag menar vilken typ av gudstjänst – man läser texten och förkunnar i. Det kyrkliga årets start i en huvudgudstjänst i en kyrka med kör och allt möjligt är ett sammanhang som kan skilja sig ganska mycket från till exempel mer samtalande skolgudstjänster på en folkhögskola.

Att blogga i fälten kyrkligt, kristligt, Bibelanknutet eller liknande går i vågor – förutom den stiltje som kan råda på bloggandet som sådant. Då och då kommer i alla fall sillen till och då likt sill i stim, inte i konserv. Förra inlägget var ett exempel – tillsammans med detta. Om det nu skall sorteras in under kategorin Församling eller Nebogrubbel är så här i början en öppen historia.Jag repeterar ändå rubriken: i elias grotta.

Först: Inga jämförelser i övrigt skall göras! Apselut inte!

Jag jämställer mig inte med profeten Elia i Gamla testamentet. Apselut inte!*

Ändå känner jag ett visst släktskap.

I gudstjänsten söndag före Pingst handlade en av de lästa Bibelavsnitten om deppisen Elia – även om han inte där ges den titeln. Profeten – läs om det i Andra kungaboken i Gamla testamentet, kapitel 19 – sitter i en grotta och hänger med både händer, huvud och tankar. Allt eller nästan allt han brunnit för och jobbat på verkar har pajat. Inte bara pajat. Snarare har det pajats av andra. Han framstår som deppar-jeppe nummer två i Gamla testamentet** Jag jämför som sagt mig inte med honom i övrigt men tillstår ändå att jag i någon mån delar vad jag uppfattar att han känner – att positiva saker vittrat ner och/eller inte burits vidare.

Är det självömkan han känner? Alltså bara en besvikelse i sitt eget ego för att inte just hans önskningar och åtgärder finns kvar? Eller är depressionen sakligt äkta? Det är inte lätt att veta. Det är ju hart när omöjligt att djuploda det psykologiska hos en litterär person som levde för en massa århundraden sedan i en tankekultur skild från vår.

Något enklare blir det då när man ser på sig själv – men bara något enklare. Mitt genuina vemod över sjunkande antal konfirmander och gudstjänstfirare blandas ju med en uppumpad självgodhet om att ”bättre var det på min tid” – typ. Jag får inte sällan impulsen att som en dalmas i studentkorridorer när jag pluggade i Uppsala ofta och ihärdigt utropa Det är bara jag som är klok!***

Att vara pensionerad är att ha löpt sin del av stafetten som nu växlat över till andra löpare. Det är naturligt och självklart men har onekligen med sig en Elia-grotta-aspekt. Man är ju inte längre vare sig i händelsernas centrum eller i ett mer tillfälligt orkanens öga. En ganska negativ sak i det läget är att ensidigt hemfalla åt att kritiskt analysera andra löpare, både de som sprang innan, kutade bredvid eller nu lubbar efter. Bara fel blir det inte. Tankekraften i grottan finns kvar liksom en hop med erfarenheter som naturligtvis skulle kunna tas i anspråk men att ensidigt ha ett värderande sinne visavi andra blir negativt.

Då är det bättre att försöka analysera sin egen sträcka. Det kan också kännas negativt då det är långt ifrån säkert att utvärderingen i efterskott förtjänar betyget Godkänt. Totala flagranta misstag under min tid som präst är kanske inte så många men de missade möjligheterna och försummade vägvalen finns en masse – om man får prata franska. Jag tillhör ju den prästgeneration som funnits på plats under sekulariseringen då folk i stigande grad och antal hamnat i vad som skulle kunna kallas religiöst, kristet eller kyrkligt utanförskap. Att inte på ett övergripande samhällsplan kunnat stå emot detta må vara en sak men definitivt är väl ändå att kyrkoförsamlingar på annat vis och i högre utsträckning kunnat fungera konpensatoriskt – ett ord som brukar användas om skolans roll – då till exempel familjer och skola slutat lansera kristen tro både till vardags och helgdags. Jag kan inte säga att jag ens nu vet vad som skulle ha gjorts då. Jag säger bara att jag/vi då inte ens såg vad som borde göras vare sig till volym eller kostym – pinsamt nog.

Det är en del tankar i min variant av i elias grotta.

* Ordet apselut är givetvis en medveten felstavning inspirerad av någon sagobok eller något seriealbum jag läst. Minns inte vad.

** Nummer ett torde vara profeten Jona som krånglar hela vägen. Profeten Jeremia är troligen också på medaljplats.

*** Det var hans näst vanligaste utsaga. Jag är sjuk! toppade listan och täckte allt från hög feber till lätt trötthet.

För snart tre år sedan bloggade jag en bloggning med rubriken elden begränsad? Att det hette så hörde ihop med bränder i skog och mark och hade inte att göra med innehållet i det jag skrev annat än att jag hade lyckats begränsa min tankebrasa till 10 punkter om hur jag skulle kunna vara pensionerad präst med prästkragen lagd på hyllan. Jag listar nu punkerna på nytt i ett för denna tid bearbetat skick.

Jag avser...

1. att i kyrkbänken fira gudstjänst så många söndagar som möjligt. I bänken, utifrån att jag är kristen och tillhör en kristen församling, är min och andras uppgift att tacka, be och lyssna. Min egen strupes lovsångskapacitet är dock något som andra klarar sig utan.

2. att om jag avstår någon söndag söka göra det när gudstjänsten stympats så att Nattvardsbordet inte dukas. Efter att man i Älvsby kyrka under 1½ år firat söndaglig Mässa fick ett par ihärdiga lobbyister för ungefär 5 år sedan fram deformen att det ungefär en gång i månaden skulle vara en Mässa-miss. Syftet med den deformen var att folk som gillar kyrkan men inte tycker sig ha behov av Kristi kropp och blod skulle kunna känna det bekvämt att närvara. Det åsyftade resultatet uteblev. De "omhuldade" fylkas inte i de gudstjänster man för deras skull bestämt att ingen skall få möta Frälsaren i det av Honom instiftade sakramentet – detta utan Corona-aspekt

3. att på samma sätt som i första att-satsen i bänken fira onsdagskvällarnas Veckomässa – när den förhoppningsvis återupptas.

4. punkten utgår

5. punkten utgår

6. punkten utgår

7. att i övrigt söka hålla tillbaka den nyfikenhet jag känner och den lägga-näsan-i-blöt-egenskap jag är känd för. De som är kvar i arbetslaget skall inte behöva uppleva att jag klöser mig kvar genom att ha åsikter om allt möjligt.

8. att söka ett sätt att frivilligt som kristen (och prästvigd) med de kunskaper och erfarenheter jag har stå till förfogande för församlingen när den verkar vidare i sitt syfte att människor skall komma till tro på Kristus och en kristen gemenskap skapas och fördjupas. Detta, att som icke anställd bidra, är inte tvärenkelt i Svenska kyrkan. Så mycket vilar på arbetslaget att nästan inga andra behöver (eller rentav tillåts) finnas med och ha ansvar vare sig i rådslag eller genomförande.

9. att bara då och då här på min blogg kommentera församlingslivet.

10. att vara ytterst återhållsam vad gäller ”privata prästbokningar” och när så sker alltid göra det i samråd med det prästkollegium som är i tjänst.

Jag har helt flyttat hem. Nästan. Det finns nog kvar någon bok och en hög med papper och anteckningar i Församlingsgården men de två flyttkartongerna jag hade där med böcker och pärmar står nu travade på varandra i garaget.

I lådorna finns jox av blandat slag. Jag snokade i den ena, den övre, och fann böcker i vissa underavdelningar av teologin. De som kan kopplas till Bibelvetenskap och Bibeltolkning har varit hemma länge men nu har även Dogmatik och Kyrkohistoria kommit hem samt ett antal volymer dragna åt Internationell teologi med befrielseteologiska förtecken. Var allt skall inhyllas är dock en gåta.

Tre pärmar fann jag. Pärmar för A5-papper. Innehåll? Noggranna ”lektionsutkast” eller träffplaneringar för flera Bibelstudie-sammankomster under flera år på 1980-talet. För flera studiegrupper.

Det var länge sedan jag över huvud taget tittade i det materialet. Pärmarna har bara funnits. De togs hemifrån när parhusets barn vuxit till sig så att mer bo-rum behövdes och jag fått eget arbetsrum på folkhögskolan. Togs kanske inte ens upp ur flyttlådan då. Jag minns inte. Flytten till Församlingsgården 2013 ändrade inget i sak. Pärmarna fanns visserligen i hylla men öppnades inte.

Utifrån planeringar och sammanfattningar i min fanatiska arkivering kan jag dock lite snabbt få en överblick.*

I lådor, hyllor, påsar och buntar finns andra exempel på fanatisk arkivering från min sida. Just vad gäller arkivering är det lite överdrivet. Mycket av det, upp mot de sista 20 årens alster, är sparat men inte insorterat i det system jag tidigt införde för arkivering av predikningar, föredrag, tal vid begravningar, beredelseord för Mässor mm. Sparat är det men inte systematiserat. Än.

Varför allt sådant sparats och till vilken nytta är en tanke jag skjuter ifrån mig. En och annan nostalgitripp kan det nog bli om jag sätter mig och går igenom det hela. Kanske skulle man kunna ana en utveckling av tankegångar och stilar om man skulle glo igenom hur jag genom åren hanterat till exempel avsnitt i Första Mosebok, innehåll hos profeten Jesaja eller ett par tre kapitel hos Jesus-berättaren Johannes. Kanske – men vem skulle vilja utsätta sig för det självskadebeteendet? Jag själv? Knappast en ”neutral” betraktare! Någon annan? Stackars typer!

Är sparandet sjukligt? På TV har jag sett program med folk värre än jag själv. Googlade lite och fann en artikel om ett par som samlat på sig 7200 tomtar – förutom de två man misstänker de har på loftet. Fortfarande är det bara samlande, inte hoarding som det kallas när det är sjukligt. Hoarding blev en egen diagnos 2013 och är ett relativt outforskat syndrom som 2 procent av Sveriges befolkning uppskattas lida av – dock inte jag.

* Innehållet i denna långa fotnot kan om man så vill tycka stinker skryt så det visslar. Det är inte min mening att osa på det sättet och har du, noble Bloggläsius, känslig näsa så läs inte mer.

Jag erkänner villigt att jag med viss stolthet och tacksamhet ser tillbaka på periden som fyllde pärmarna. Jag fick vara med i något som av många var för-be-rett – med betoning på be – och i någon mån vara yxan Gud använde i att besvara bönerna. Nämnvärt är att samtidigt som Bibelverksamheten ökade som den gjorde växte konfirmand- och ungdomsverksamheten vilket tillsammans ger insikten: Det går om man vill!!

• Innan hösten 1983 leddes Bibelstudierna av dåvarande Kyrkoherden. När han lämnade församlingen sensommaren 1983 övertog jag – för en tid ensam på fyra tjänster – ansvaret.
• Arbetsåren hösten83-våren84-hösten84-våren85: En grupp Apostlagärningarna (Bo Giertz´ kommentar), ca 15 deltagare,”utkast” saknas i mitt arkiv.
• Arbetsåret h85-v86: Två grupper med rubriken Jesus en av oss, 19+13 deltagare. 31 ”utkast”.
• Arbetsåret h86-v87: Två grupper Bekänna sin tro, 14+11 deltagare, 32 ”utkast”. Två grupper Glädjens ord, 14+12 deltagare, 32 ”utkast”.
• Arbetsåret h87-v88: En grupp Upptäck bönen, 13 deltagare, 18 ”utkast”. En grupp Jesus då och nu, 19 deltagare, 18 ”utkast”. En grupp Fem brev av Paulus (Bo Giertz´ kommentar), 14 deltagare, 18 ”utkast”.
• Arbetsåret h88-v89: En grupp Markusevangeliet (Bo Giertz´ kommentar), 18 deltagare, 18 ”utkast”. En grupp En tro för livet, 14 deltagare, 17 ”utkast”. En grupp Leva livet (årskurs 9), 12 deltagare, 9 ”utkast”.
• Arbetsåret h89-v90+h90: Två gruppen DIALOG, 14+10 deltagare, 66 ”utkast”. Jag var tjänstledig h90.Vill minnas att en grupp Romarbrevet (Bo Giertz´ kommentar) planerades med annan kollega men hur det blev minns jag inte.

Våren 1991 hade jag annan tjänst och den nye komministern, senare kyrkoherde, började hålla i verksamheten. En grupp om 20-30 deltagare samlades troget och han höll i studierna fram till han lämnade församlingen 2015 och jag kom in (igen) och om det har jag skrivit många gånger på min blogg.

Faktiskt någon minut till. Det är egentligen inte klokt. Kanske.

Så gick mina ambivalenta tankar igår sedan jag en stund ägnat mig åt att addera. Som synes gällde additionen tid och inte kronor vid kontrollräkning av deklarationen. Bakgrunden är i stället, trots att jag snart varit pensionerad i tre år, den insats jag fått förtroendet att göra inom verksamheten i Älvsby församling – i klartext Bibelstudium i ett par olika former. Hur jag försökt hantera det i denna Covidens tid har jag berättat om tidigare till exempel här och ännu längre tillbaka i höstas.

I slutet av förra året då (nästan) allt som kunde lukta social samvaro ströks ur verksamheterna startade Facebookgruppen Bibelstudium läsår 29/21. Jag började då ungefär var annan vecka spela in smärre film-föredrag som publicerades där, mestadels måndagar eller tisdagar i veckor med udda nummer. Tisdagarna i dessa veckor klockan 18.30 kunde de som ville koppla in sig i ett så kallat Rum i Facebookgruppen och samtala där. Motsvarande samtalstillfällen var det också på onsdagar 19.00 i veckor med jämna nummer men då utan intro-film.

Till att börja med återberättade jag i filmerna innehållet i de samlingar vi haft i början av hösten innan allt stramades åt i november. När jag så ”kommit ikapp” fortsatte jag enligt min plan att fläta samman tre trådar:

• Förhållande mellan och kommunikationen mellan Gud och människa.
• Det vi kallar Frälsningshistorien som Bibeln berättar den.
• Högmässan i Svenska kyrkan som en komprimering av punkterna 1 och 2.

Så småningom in på detta år blev jag färdig med den planerade serien men fortsatte att udda veckor film-föredraga utifrån önskade ämnen, ibland önskade i ett onsdagssamtal eller skrivet i Facebookgruppen.

Så här lång har det blivit 9 filmsnuttar på sammanlagt 3 timmar 20 minuter drygt. De kan alla ses i efterskott i gruppen – som är en så kallat öppen grupp vilken Facebookare som helst kan gå med i. Man måste skrolla långt ner till grupp-trådens början för att hitta den första filmen som är 31minuter lång. Sedan varierar längden – 17-19-19-20-19-26-22-29 minuter. Jag avråder bestämt att man ser alla på en gång. Det är bara jag som sitter och pratar och är som alla somkänner mig hur hur okul som helst. Underhällningsvärdet är noll, förhoppningsvis aä informationsvärdet något högre.

3 timmar 20 minuter är den sammanlagda filmlängden såhär långt, inte den tid denna min pensionärsinsats tagit. Det blir mer. Jag måste ju fundera på vad jag ska säga, stolpa upp det lite och sedan säga det. Betungande? Nej! Nyttigt? Det vette kissemissen! Jag har inte en aning om hur många som sett filmerna. Jag vet vilka som brukar koppla upp sig för samtal och att inte alla då sett veckans film – även om de kanske gör det senare. Hur det än är med allt sådant är det en sak jag som pensionär – OBServera duv-matar-bilden – haft att tanke-gymnastisera kring.

Inte helt fel.

Va??

Vad är riskgruppsrymlingar 2?

Var är i så fall riskgruppsrymlingar 1?

Nummer två är en uppföljning av en påbörjan förra söndagen som det aldrig blev att jag skrev vidare på och publicerade. I telefonens funktion Anteckningar skrev jag då i alla fall detta:

”He to e taag.”

Så sa Majken utanför kyrkan. Snart 90. Hon och hennes rullator hade startat från sitt äldre-boende vid 10-tiden och i det vackra vädret mödat sig uppför backen. Gudstjänsten var flyttad ut på ”malmen” framför kyrkan. 24 personer inkl ”betjäning” var på plats. Ingen anställd exklusive de i tjänst. Ett par förtroendevalda. 7 av oss 21 bedöms efter slarvig okulärbesiktning och viss personkännedom vara icke 70 fyllda, några ännu inte på många år. Majoriteten alltså i kategorin ”riskgruppsrymlingar”.

Så långt förra söndagen då jag inte skrev vidare på den dagens fortsatta tankar. Idag tänker jag i helt annan bana men märker att rubriken från för en vecka sedan går att återanvända fast den blev oanvänd då.

Det jag kommit att undra är om jag idag själv var en riskgruppsrymling men med en helt annan och omvänd innebörd i min nyuppfunna glosa. Jag stannade ju hemma och valde med det att inte fira den gudstjänst de som planerar och styr församlingen hade beslutat inte skulle innehålla mötet med Jesus i hans kropp och blod. Blev jag med det en rymling? Eller?

I mitt fall är det ett enstakeri det handlar om att inte söka mig till församlingens gudstjänst. Det finns andra som rymmer oftare än jag trots att det finns utrymme i kyrkan – och i tiderna.

• Och jag undrar: Är inte människor som över år och dag väljer att sällan eller inte alls fira gudstjänst de verkliga riskgruppsrymlingarna – naturligtvis i annan mening än faktorer som ålder eller bakomliggande sjukdomar?
• En fråga till smäller som en humla på en bilruta i 90 knutar: Är det verkligen riskfritt till kropp, själ och ande att kroniskt hålla sig på rymmen från Gud och det Gud i och genom Jesus ställt i ordning? Egentligen? Gör man sig skada fast man kanske inte själv tycker så?
• Mina tankar går vidare: Om man aldrig motionerar eller aldrig väljer nyttig mat eller på annat sätt inte sköter sin hälsa får man av folk och myndigheter veta att man – detta helt rätt! – missköter sig. Sådana besked upplever många hälsorisktagare inte sällan både beskäftiga och ovälkomna och kanske rentav ger modeordet ”kränkande” men det hindrar inte dem som levererar uppmaningar att ta risken att uppfattas som irriterat förebrående. Borde inte kyrkan och dess företrädare vara en Själshälsomyndighet och ge tydliga ramar för sund egen och gemensam själshälsa?

År 2013 återblev jag församlingspräst på orten där jag bott sedan 1978 och som församlings-präst verkade hela 80-talet ut.* Då folk ibland bett mig jämföra tidsperioderna 80-tal och 10-tal vad gäller gudstjänster och annat i församlingen har jag gjort det – för länge sedan beskrivet i bland annat i blogginlägget du hittar om du klickar här – och landat i dessa slutsatser.

Den medelsvenska medelålders medelklassen som bor i villa har genom sin frånvaro inte vägt upp den ”naturlig avgång” som kommer av att folk dör. De har skapat den tydligt märkbara nedgången och är gruppen som svikit kyrkan.

Inte sällan tillhör den som frågat mig just kategorin medelsvensk medelålders medelklass i villa och har ibland uttryckt starkt värn om just det traditionella och svenska – vad det nu är. Därför har det också känts skönt att vrida om kniven lite till med

Vore det inte för kristna från Mellanöstern, Afrika och Östeuropa skulle det vara etter värre. Det är invandrarna som räddar den kyrka du skolkar från.

Tillbaka till tanken om kyrkan som en Själshälsomyndighet och hur den ser på sin roll när så många gör sig till riskgruppsrymlingar undan Gud och vad Gud gjort, innebär och ger.

• Skall man över huvud taget vara Själshälsomyndighet och ta rollen att varna och söka väcka evighets-farhågor hos folk? I så fall hur ska det göras? Församlingens hemsida och Facebook? Annonser? Utskick och inbjudan riktad till vissa kategorier? Annat?**
• Ska man som Själshälsocentral gasa med fler gudstjänster och samlingar olika dagar på olika kvällstider? Mässor söndagar 11 och 18? Veckomässor tisdagar 12.15 och onsdagar 18.30? Sinnesromässa/gudstjänst fredagar kl någonting? Naturligtvis max 50 på plats varje gång och full hygien mot risker och faror utan uppmuntran av rädslor och farhågor. Bikt- och samtalstider med präst i kyrkan? Annat?
• Eller ska man  i dessa fortsatta coronatiderbara nöja sig med det som utan aktiva åtgärder ändå sker och längta tillbaka till läget innan åldersriskgrupperna och andra började stanna hemma?

* Också åren 1991-2012 bodde jag i församlingen men hade andra kyrkliga uppdrag än att vara präst i församlingen. Jobbade några av åren på Stiftskansliet i Luleå och sedan lejonparten av tiden på Älvsby folkhögskola.

** Älvsby församlingen skickade i maj/juni en hälsning till alla 70+. I kuvertet fanns en liten bok och ett sommarprogram. Exakt hur det utfallit kan jag inte bedöma annat än att jag fått veta att några har hört av sig med uppskattning av saken.  Någon har också påtalat att de till skillnad från grannen inte fått något och mött det beklagande beskedet att församlingen bara har uppgifter om och adresser till de som tillhör kyrkan, inte till utträdda. Hoppsan!

Jag har haft min sista (inplanerade) Dopgudstjänst. Liksom Högmässa. I förrgår. Högmässan återkommer jag till. Nu skriver jag om dopen.

Det var under februari 2013 som jag succesivt blev församlingspräst på nytt. När så skedde var tanken att det bara var för det året men under sommaren och hösten blev det allt mer klart att jag och Älvsby folkhögskola nog var färdiga med varandra och då Älvsby församling önskade anställa tills vidare mig blev det mitt val.

Vi var då fyra präster i församlingen, ett år senare tre. Ytterligare ett år senare lämnade kyrkoherden sitt uppdrag och den andra av oss komministrar fick efterträda honom i den i hög grad administrativa tjänsten, något som reducerade hennes fältarbetstid framför allt på konfirmandsidan en hel del. Så knogade det på någon termin innan nya och ännu nyare präster började komma in. Nu har man landat på de tre man nu bestämt skall finnas. Gubbens vick är över.

Min tjänstgöring fick redan från början medvetet en ganska markant pedagogisk profil – konfirmander, ungdom och sedan herdebytet också Bibelstudier. Visst innebar det också gudstjänster och vad som kallas kyrkliga handlingar, alltså dop, vigslar och begravningar, men vad gäller de sist nämnda tre tillfällighetsmötena med människor hade jag nog en något reducerad kvot – jag hade ju mer av annat.

Sommaren 2018 började jag lyfta pension. Avtackningen funkade inte riktigt då jag i alla fall under terminerna vikarierat i mitt gamla uppdrag på ungefär halv tid. Det upphör nu – som jag berättat tidigare.

Jag har räknat efter hur många dop det blev från mars 2013 till och med i förrgår. Dop av konfirmander oräknade blir det ca 80 – kan ha missat någon anteckning – och jag bedömer att det runt en fjärdedel av totalmängden. Inget märkligt alls. En helt OK kvot.

Nu kommer det märkliga. Inte minst prästkollegor anklagar mig för att ljuga när jag säger det.

Vid inget spädbarnsdop under dryga fem år har babyn skrikit!

I alla fall som jag minns. Det är nog anmärkningsvärt. Lille Alfred i förrgår fullbordade sviten.

Hur bär du dig åt? har någon undrat.

Svar: Farfar-morfar-fingrar.

Och kanske att flera unga par – men absolut inte alla – kanske varit ganska trygga med pappan till en av deras klass- eller lagkompisar. Jag är ju pappa till fyra i föräldraåldern.

Lite kul bokdopslut är det: Inga skrikdop på mer än fem år! Inget av 80.

PS: Bilden är från ett av dopen. En familj med syrisk-ortodoxa rötter hade fått smått och dopet fick inslag från både lutherskt och ortodoxt håll. Lärorikt.

Hur vet man att man är pensionär?

Så frågar ingen. Hur känns det? är den vanligaste formuleringen.

Känsla och vetskap hör ihop – odiskutabelt. Men är inte samma sak.

Man kan ha känslor kring sånt man inte vet ett dugg om – den man fattar tycke för, framtiden, kosmos, sushi eller vad som helst. Man kan också veta något som inte berör eller tillåts beröra känslorna ett dugg – att Justinianska pesten drabbade östra medelhavsområdet på 540-talet*, att hamptätting är ett småländskt namn för bofink, att oransonerat eldande av diesel och bensin i bilar, motorklippare, småbåtar och andra nöjesmotorer påverkar klimatet – eller andra saker. Känsla och vetskap hör ihop men sammanfaller inte och är inte samma saker.

Idag har jag fått en ny vetskap när det gäller att vara pensionär. Den är av den arten att den skulle kunna gälla son en, men bara EN, definition:

När man är pensionär sammanfaller förmiddagskaffet med frukostkaffets påtår.

Där har du det, noble Bloggläsius! Det är kanske inte en fullödig definition men i alla fall en beskrivning av halva min tillvaro.

Halva?

Läser man min blogg regelbundet – vilket inte många gör – vet man att jag ur en synvinkel sett lever ett och ett halvt liv. Jag är helt pensionerad men vikarierar på halv tid på vakant prästtjänst. Denna höst**.

Det var också så förra hösten. Då kändes det fortfarande som att jag var i tjänst men ledig mycket. Nu känns det som att jag slutat arbeta men ändå i samma mån som i fjol kliver in i verksamheten. Vetskapen och volymen är densamma (men innehållet lite olika) men känslan en annan.

Det vikariat församlingen och jag kommit överens om har ett bestämt innehåll och sträcker sig fram inemot jul. Sista inplanerade gudstjänsten är Andra Advent och sedan är det väl konfirmander, ungdomsverksamhet och studiegrupper någon vecka till innan helguppehållen. En karta över tiden efter nyår har i detta och andra avseenden vita områden – terra incognita som det en gång kallades.

Jag har fått frågan om att fortsätta bidra ungefär på halv tid.

Jag funderar över den. Och över andra frågor som hänger ihop med den.

Med vilka uppgifter? Vill jag? – också primärhustrun är ju numera pensionerad. Ska jag? Kan jag? Är det egentligen bra att ”hänga kvar” i verksamheten? Hindrar det inte en oundviklig generationsväxling? Curlar jag i realiteten för efterträdare och ger dum lindring genom att ta på mig vissa kvällsuppdrag? Knyts personer i församlingen upp mot en före-detting i stället för att ta emot nya medarbetare? Skjuter att jag gör vissa saker upp viktiga prioriteringsavgöranden? Vill jag? – samma fråga igen. Är det inte en plikt att stå till förfogande? – jag är ju fortfarande präst med avgivna prästlöften. Ska jag om det blir aktuellt ta betalt? Eller vara volontär? Har jag inte löpt min sträcka i präststafetten?

Med tankar som malar valar och kvalar jag – men vet i alla fall att jag är pensionär som vid gammal lunchtid funderar över om frukostkaffet skall få sig en post-bloggig påtår.

*  Man måste inte alltid veta allt men här finns information om farsoten ifråga. Har en sak hänt kan liknande hända igen.

**  Vårhalvåret 2019 inskränktes arbetsomfattningen till ströinsatser samt ett studie- och reseprojekt. Arvoderades timvis men utvalsat över årets fem första månader blev det ungefär kvartstid.

Såhär skrev jag i förförförra inlägget messy ~ massy 1:

Evangeliets innehåll och sakramenten – det är Ordet (med Boten/ förlåtelsen), Dopet och Bordet. Då formerna kan variera är både etablerade och fräscha sätt att vara Kyrka i princip OK – bara Ordet och Sakramenten är i fokus.

Att messy ~ massy 1 skulle få en fortsättning antyddes väl redan genom att jag satte en etta i rubriken. Att temat skvalpat omkring i huvudet ett tag torde då också vara lätt att inse. Om det var funderingar kring messy som dominerade i ettan är det nu dags för massy.

Termen Massy Church finns inte – men den borde finnas. Jag introducerar den utan att tro att den kommer att slå igenom i nämnvärd omfattning. Det spelar i och för sig inte någon roll bara saken blir reell, att Ordet och Sakramenten står/ställs i fokus.

Varför?

Gemenskap bjuder många samhällsaktörer på. Kultur likaså för att inte tala olika slags underhållning, trivsel och meningsfull samvaro. Vila, Sinnesro och Engagemang för utsatta människor, djur och plantor finns också på många håll. Människors lika värde också. Inget av detta och andra liknande saker behöver i sig vara fel och kan mycket väl finns i församlingar och kristna sammanhang parallellt med vegetarisk kost och sju sorters mjölk- och glutenfria kakor till kyrkkaffet.

Men sådant är inte Kyrkans innersta grej – typ!

De sakerna är inte centrum hur vettiga eller inte de än kan anses vara. Det som Kyrkan med stort K bär och förvaltar är något man är ensam om – det Jesus anger vara Kyrkans uppdrag: att syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.*

Runt omkring detta unika finns både ved och kvist, frestelser och möjligheter och läget – förmig – kan tänkas likna när Moses satt på Nebo och där kanske funderade över hur det nu skulle gå för Gudsfolket när det skulle vandra vidare utan honom – notera att detta inlägg finns i kategorin Nebogrubbel.

Han mindes kanske då hur viktigt det var att gå rakt fram, ha målet i sikte och inte vika av vare sig till höger eller vänster.** Knappast gnolade han på den långt senare kampsångens ord Keep Your Eyes on the Prize! Hold on! men saken var nog där. Tappa inte fokus, Josua! Hur positiva sädesfält och vingårdar än kan verka! Hur stora hindren än ter sig! Hold on!

Vad skrev jag?

Förlåtelsen från Gud ges genom Ordet (med Boten/förlåtelsen), Dopet och Bordet.

Därför behöver  Kyrkan bli/vara en Massy Church, ha Mässan flitigt i fokus. Ständigt.

Det betyder inte att man vid varje gemenskapsträff, kvällscafé eller musikkväll skall fira Nattvard men det betyder att när man bygger församling måste huvudsaken vara huvudsak och verktyg och former vara just verktyg. Man får inte vika av vare sig till höger eller vänster.

Vad kan det innebära rent praktiskt? Ger några punkter om att förkunna Herrens död tills han kommer som det sägs när Mässa firas:

• I verksamhetsupplägg, planeringar, annonseringar skall först och främst sakrament-pussel-bitarna läggas . Resten arrangeras senare och i andra hand.
• Varje söndag Mässa! Lika självklart som Bibelläsning, bön och sång.
• Varje präst dukar nattvardsbordet minst en gång i veckan! Eller är åtminstone minst en gång i veckan med när den firas. Har man fler präster än gudstjänsttillfällen är det bara att planera in fler – Mässor alltså.

”Lönar sig” detta? Kommer folk att komma? Kanske inte från början – men med tiden. Det är ändå inte det viktiga. Det viktiga är att det är rätt, att det är att syndernas förlåtelse genom omvändelse förkunnas för alla folk.

Min bloggkompis tobbe lindahl har i dagarna här startat en serie inlägg med rubriken Ett andligt testamente – med gudstjänsten i centrum. Vi är jämnåriga gamla förbrukade Mosesar sittandes på våra respektive Nebon och det kan – för den som läser både hans och min blogg – verka som om vi nu också är synkroniserade i våra skriverier. Så är inte fallet! Mina två Massy-Church-inlägg är inte en följd av hans funderingar eller tvärtom. Dock tycker jag att han kan citeras:

• Det viktiga är att man tydligt vet var målet är, även om det ibland skyms av bråte på vägen, att man tydligt går i den riktningen, även om stegen är ytterst korta, t o m ibland med långa vilopauser, men kanske framför allt att man avstår steg i fel riktning.

Fundera på det,noble Bloggläsius!

PS: Ungefär ett halvt dygn efter detta inlägg publicerades ser jag att tobbe lindahl på sin blogg lagt ut en fortsättning på sina reflexioner om gudstjänst mm. Jag delar hans uppfattningar och rekommenderar tillläsning. Klicka här. DS

*  Lukasevangeliet kapitel 24 vers 47.

**  I Fjärde och Femte Mosebok finns berättelser om hur detta gick och inte gick.

Högt på Nebo på min stubbe,

tänker stilla ”Hur blir den sen,

framtiden i församlingen?”

I det begränsade flöde jag slumpföljer på sociala medier finns en Facebookgrupp med namnet Nya sätt att vara kyrka. Själva begreppet med sitt innehåll (gissar jag) har sin rot i engelska kyrkan och dess olika aspekter under paraplyet Fresh expressions of Church. Naturligtvis är tankar i den riktningen viktiga – särskilt om man betänker statistiska noteringar som blogg-kompisen Lestander då och då tar upp.

Engelsmännen är mil före oss! I tanken!

På ställen jag sett där är man mycket mer inriktad på evangelisation och förändring än vad man allmänt är i den svenska ”folk”-kyrkan. Det finns en mångfald av Fresh expressions parat med – detta är viktigt – ett äkta sekulariseringsmedvetande som våra styrelser och ledningar oftast värjer sig emot.

Visst vet man i Engelska kyrkan att landet har mer än 1500 års kristen närvaro som format dess historia och kultur. Man vet också att man har en i princip heltäckande geografisk organisation så att det finns en församling med ansvar för ett område och människorna som bor där. Visst vet man att det finns områden där det förr bodde mer folk än det gör nu och att organisationen inte riktigt hängt med i historiens omflyttningar och urbanisering – man är ju inte dum! Visst vet man också att organisation inte skapats i nya stora tätorter och att de traditionella sätten att vara kyrka inte riktigt hängt med – man har ju ögon i skallen!

Men jag upplever att det finns (åtminstone) den skillnaden gentemot Sverige att man inte inbillar sig att landet och folket är kristet med möjligen en tillfällig lågkonjunktur för Jesus. Man döper 10% av de nyfödda barnen – bara! – och 1-2% av befolkningen firar vanliga gudstjänster – som i Sverige. Men slutsatsen man drar där är inte som i Sverige att allt är någotsånär frid och fröjd för man är ju rikstäckande och har politiskt förankrade styrelser – hos oss alltså.

I England ser man att man är i en missionssituation. Den missionen/uppdraget har ambitionen att vara en kristen närvaro i varje samhälle – som så underförstått inte är kristet i sig självt.

För det uppdraget behövs Fresh expressions såväl som traditionella arbetsformer.*

Ett uttryck för Fresh expressions – Nya sätt – är Messy church. Församlingar här och var i Sverige har provat detta och oftast behållit det engelska uttrycket. Kanske känns kladd- eller gäggamojakyrka inte fräscht. Jag har ingen negativ uppfattning i sig om detta fräscha uttryck men känner en lätt aning att Kyrka kan komma på bedömningsundantag. 

Jag kan ana en risk att det blir skav i delar av lusten till att vara ny och fräsch, att det blir mycket ny-fräsch och ganska lite Kyrka med stort K. Det som känns nytt och upplevs engagerande kan – jag skriver kan – positivt övertolkas på så vis att man tänker att den gemenskap man erfar ÄR Kyrkan med stort K. Att Kyrkan med stort K är gemenskap – communio sanctorum – är sant men det omvända är det inte alltid.

Jag tänker därför att i både traditionella och fräscha sätt vara en kristen närvaro i varje samhälle är Kyrkan med stort K inte den upplevda gemenskapen mellan människor. I stället skapas och upprätthålls Kyrkan med stort K av sin reella fysiska sammankoppling med Kristus själv.

Lite till om just Messy Church.

Jag får intrycket att saken ploppar upp i sammanhang som är eller ligger nära EFS. Detta stärker faktiskt inte heller Kyrk-tanken om man menar Kyrka med stort K. Trebokstavsrörelsens egen och gamla självbild är ju att man själv som man normalt fungerar är något av en Fresh expression, i alla fall sett i relation till vad man ansett och anser Svenska kyrkan vara. När jag ser EFS utifrån blir min enkla tanke att man ändå stelnat till något faktiskt ganska stadigt ofräscht – bara med mindre innehåll än det man tänker sig vara det fräscha alternativet till.

Vad är det då att vara Kyrka? Egentligen? Kyrka med stort K

De lutherska reformatorerna visar på Kyrkan med stort K i Augsburgska bekännelsens Artikel VII Om kyrkan och Artikel VIII Vad kyrkan är – lätt språkligt justerat av mig.

• Vidare lära de [reformatorerna och deras församlingar], att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. För kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense ifråga om evangeliets lära och förvaltningen av sakramenten. Det är inte nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan, överallt är lika. Paulus säger ju: En tro, ettdop, en Gud, som är allas Fader etc.
• Då kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, då i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig etc. Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.
  De fördömer donatisterna och andra sådana, som påstod, att man i kyrkan inte fick anlita ogudaktiga präster och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta

Evangeliets innehåll och sakramenten – det är Ordet (med Boten/förlåtelsen), Dopet och Bordet. Då formerna kan variera är både etablerade och fräscha sätt att vara Kyrka i princip OK – bara Ordet och Sakramenten är i fokus.**

På 1970-80- och 90-talen var Evangelisation ett levande begrepp i Svenska kyrkan. I ordet låg tanken att människor som just nu inte tror på och bekänner sig till Jesus skulle få möta Honom, börja tro och bli bekännare som lever ett kristet liv i hans församling. Man tänkte tanken och uttalade ordet som en angelägenhet på lokal, regional och nationell nivå. Främst naturligtvis på lokal då den var – och sägs fortfarande vara – den grundläggande nivån. Sägas skall också att då var Stifts- och Rikskyrkoapparaterna mycket mindre än de är idag både vad gällde antalet förtroendevalda och anställda.

För Evangelisationen fanns i kyrkan en mångfald expressions – om man nu lånar det engelska ordet. Långt ifrån alla var fräscha i betydelsen nya eller innovativa – men en del var det. Sommarkyrka, Vägkyrka, Sjukhuskyrka, Skolkyrka, Studentkyrka var exempel på företeelser som i kontakt med stiften fungerade vitalt lite på sidan om de geografiska församlingarna och deras styrning och ledning.

När Svenska kyrkan skiljdes från staten år 2000 ändrades detta. Det som grep över församlingsgränserna ”geografiserades” och alltsammans kom under ett lokalt kyrkoråds ansvarsparaply. Jag tänker att i en del fall har det inte skadat alls – Sjukhuskyrka till exempel – men jag ser samtidigt att en del aspekter av Evangelisations-Missions-tanken försvagats efter millennieskiftet. Jag kan inte låta bli att undra om det i detta och mycket annat finns ett orsakssamband mellan sakerna eller om allt bara hänt samtidigt.

Långt blogginlägg detta. Och inte klart alls på långa vägar.

Slutar i alla fall här med att upprepa mitt inledande poetiska mästerverk:

Högt på Nebo på min stubbe, sitter jag en tänkargubbe,

tänker stilla ”Hur blir den sen, framtiden i församlingen?”

*  Det finns mycket intressant att lära av Church of England. Se till exempel här hur man resonerar kring dop. Statistik och utvecklingstendenser hittar man här.

**  Vad som sedan i olika tider och i större eller mindre sammanhang är PK är en helt annan sak.

Jo – det här med fotboll och gudstjänst...

I de kommentarer som den 23 juni blev blogginlägget gudstjänsttänk väcktes tankar kring en del parallelliteter mellan fotboll å ena sidan och gudstjänster å den andra. Ämnet är värt ytterligare funderingar.

Man kan se det kvantitativt och jämföra antalet personer som en helg spelar och tittar på fotboll med hur många som går i kyrkor och bönhus – TV-gluttande oräknat. Jag har inga aktuella siffror men för 20 år sedan utföll det till gudstjänsternas fördel.

På samma vis kan man jämföra både fotboll och gudstjänster med biobesök, teater, konserter, politiska möten och en massa annat och dra en och annan lärdom. Inte tu tal om annat. Men att göra så räcker inte för det finns också kvalitativa aspekter på sakerna.

Med kvalitativa saker menar jag inte om det var en bra eller dålig match, konsert eller gudstjänst. Bra och dåligt finns exempel på i alla kategorier. I stället menar jag att det trots likheter och skillnader i grunden finns något annat – en art-skillnad.

• En fotbollsmatch har ett antal aktörer – spelare, coacher, domare – och en publik. Visst är publiken också medagerande med känslor och åsikter men den har inte och skall inte ha någon roll i själva kampen. Publiken är åskådare och spel för tomma läktare är i grunden samma spel som om 40000 tittar på och bränner bengaler – men tråkigare.
• På samma sätt är det på en konsert vare sig det är en stråkkvartett inom ramen för Sommarmusik i kyrkan eller liknande – oftast då utan bengaler och öltält – eller en stor historia med Bruce Springsteen. Aktör eller aktörer agerar. Publikens roll är se, höra och uppskatta – punkt.
• På en biograf är uppdelningen stenhård. Publiken, folket i fåtöljerna, må skratta, gråta, darra eller spy. De agerande skådespelarnas insats påverkas inte ett dugg.

Hur är det då i en gudstjänst, i en Högmässa av svenskkyrkligt snitt?

Den är reglerad som en fotbollsmatch med olika aktörer, roller, funktioner och inslag. Samma spelsystem råder från Ystad till Haparanda - och längre ut i hela vida världen på andra språk och med vissa varianter. I detta liknar Högmässan fotboll – eller varför inte världens näst mest utövade bollsport, den obegripliga kricketen?

Men Högmässan har ingen publik!

Definitionsmässigt!

Visst! Man kan känna sig som publik och vilja vara åskådare när man är där. Agerande kan otänkt eller medvetet göda den känslan. Men man är inte och skall inte vara publik som beskådar händelser. Man är spelare på plan, med i matchen.

Värt att upprepa: Den som firar gudstjänst är inte publik i en föreställning agerad av andra utan har en egen roll och ett eget ansvar att spela. Lika lite som en fotbollsspelare kan lägga av att springa för att i stället bara titta på vad de andra gör ska gudstjänstfiraren smita från sin plats som medspelare i gudstjänstmatchen med Gud mot det gemensamma motståndet. Det är den kvalitativa skillnaden!

Det är därför – pensionärtänker jag sittande på mitt Nebo – viktigt att hålla emot och motverka varje tendens till uppdelning aktör-publik. Den uppdelningen smyger sig lätt in då både den yttre miljön och aktörers agerande (ofrivilligt eller Gud förbjude uppsåtligt) stimulerar teateratmosfär.

Bara kyrkorummet i sig är här ett större eller mindre problem. Naturligtvis då ju större rum desto större problem. Man behöver därför alltid fundera över och agera så att avståndet både vågrätt och lodrätt mellan spelare med enstaka roll – typ en präst – och medspelarna – de som kommit för att fira gudstjänst – uppfattas nära. Hellre närgånget än distanserat.

Upplever medfirarna musikvalet som ett musik-kval må de ansvariga – präst och musiker – återvända till sitt planeringsrum. Jag menar nu inte att allt skall banaliseras men jag tror att upplevelsen trallvänligt är en viktig sak både när det gäller psalmer och liturgi. Är man ny och ovan – som konfirmander till exempel – behövs enkla låtar där det kan kännas kul att åtminstone försöka sjunga med. Samma resonemang som när det gäller körerna. Korister säger ofantligt mycket oftare att de är med för att det är kul att sjunga i kör, inte för att man börjar med Händels Messias eller Johannespassionen av Johan Sebastian. Sånt kommer sedan för de som tycker sjunga är kul och blir också kul, rentav kuligare.

Här kan man fortsätta att lista upp en massa saker som vilka som är betrodda att vara kyrkvärdar och hur de agerar, hur så kallade agendor utformas för att stimulera medfirande, vad göra med mer eller mindre onödiga muntliga anvisningar, stävja eventuellt konferencié-beteende, var liturgen befinner sig och hur denne agerar osv. Jag hoppar över sådant och går direkt på min sista men inte minst viktiga punkt: Förkunnelsen.

Förkunnelsen, eller predikan som det oftast kallas, är en marig sak och jag har förbrutit mig mot mina ideal hur många gånger som helst, kanske rentav vid de flesta tillfällen.

Till sin form är den oftast att någon utsedd talar till de andra som är på plats men det är verkligen inte alltid frågan om tilltal. Och definitivt inte samtal. Naturligtvis har rollen talare-åhörare sin plats men just monologen är knepig. Det blir lätt att man när man pratar till folk pratar på dem, inte med dem och deras tankar. Idealet vore ju en genuin dialog där de som lyssnar meddelar sina funderingar, reaktioner och kanske rentav frågar och invänder. Sådant är svårt men förkunnaren kan i alla fall själv reflektera i saken och med sitt agerande söka få de som hör på att tänka och dra slutsatser mer än att ges del av de slutsatser förkunnaren kommit fram till när denne tänkt – typ.

Passningsspelet behöver alltså förbättras – apropå det här med fotboll och gudstjänst.

Ibland när man funderar, diskuterar och värderar olika saker gör man vettiga jämförelser och ibland mixas verkligen äpplen och päron. Som så många gånger annars behöver man ha flera impulser och kunna ha mer än en sak i huvudet.

Ta till exempel detta med kyrklig effektivitet eller vad man skulle kunna kalla det. Kanske snarare kyrklig ineffektivitet där följande händelse ur självaste verkligheten får vara ett exempel:

Pratade för en tid sedan med en (oppositionell) kyrkopolitiker – detta var inte i Älvsby församling! – som berättade hur samtalet nyligen gått när Kyrkofullmäktige hade ett av sina två årliga möten, det i maj.*

Verksamhetsredovisningen visade en fluktuerande gudstjänststatistik men variationerna sades efter fråga bero på att det centrala nationella systemen numera mäter och rubricerar annorlunda än förr och att allt taget tillsammans nog visade sig vara ungefär som förr men inte exakt.

Samma verksamhetsredovisning visade att på några få år hade antalet konfirmander sjunkit från ca 100 till hälften. Den besvärlige oppositionisten sporde Varför? och Vad görs?.

Vem skall svara när någon ställer sådana frågor?

• Kyrkofullmäktiges ordförande som den formellt högst uppsatte av de demokratiskt folkvalda representanterna?
• Kyrkorådets ordförande som är den som operativt leder det demokratiska församlings-förankrade styrelsearbetet?

Enligt min ringa uppfattning är det någon av dessa som skall ta ordet och formulera klara insiktsfulla och tydliga svar – i alla fall om den vart fjärde år återkommande retoriken kring de förtroendevaldas stora betydelse är ens 20% sann.

Så blev det inte. Inte där det hände och som regel inte på andra ställen heller när liknande (opassande) frågor ställs. Kyrkopolitikerna, som man ska förväntas ha respekt för och nästan beundra, tittar i sina papper på uppgifterna ifråga och tiger. Pinsamheten sänker sig över mötet och kyrkoherden ingrep enligt min sagesperson som en räddande ängel:

Ja, har ni sett! kom det med flackande förvåning i rösten.

Och sedan med mer vag röst: Detta måste vi nog titta på.

När dyligt sker frestas man att snegla på andra sektorer i samhället och stilla undra:

Vad händer om en fotbollsklubb eller hockeylag inte levererar, rasar i tabeller och seriesystem och publiken sviker? Sitter styrelser då som stubbar i orubbat bo? Sportcheferna och coacherna? Eller åker de ut på ett sätt som får defenestrationen i Prag att blekna i jämförelse? – googla defenestrationen i Prag.

Eller för att låna tankar från annat håll:

Hur blir det när ett företag inte förmår behålla sina marknadsandelar, går back och inte förmår tvätta sina siffror? Blir då inte styrning klandrad? Får då inte ledningen flyga och fara – apropå  defenestration.

Man lockas att tänka så och likt många lockelser tror jag man skall ta det varsamt när man faller för den. Visst finns det fog för tankarna och de bör tillåtas och ställas men samtidigt må man inse att en kristen församlings med sitt gudstjänstliv och verksamhet inte är en fotbollsmatch eller ett företag som för en marknad producerar varor och tjänster.

Och om det skall jag fundera framöver.

* Verksamhetsredovisning, bokslut och sådana ting för året innan är normala huvudpunkter i maj-juni. Budget och planer för kommande år är på tapeten i november. Vad som annars aktuellt pågår under året har de flesta i flumläktige som regel ingen aning om.

Som jag nämnde i förra inlägget nebogrubbel 03 avsåg jag att här på bloggen kopiera in ett par kommentarer på Facebook kring det tidigare inlägget nebogrubbel 01. Det gör jag nu och det blir en text som enligt det gamla namngivningssystemet skulle ha hetat nebogrubbel 04.

Den som kommenterade skrev:

Du skrev i ditt blogginlägg att du vill ha tips eller råd eller uppfattningar om vad vi skall kunna göra för att locka gudsfolket tillbaka till kyrkan. Du ville att man skulle skriva det på din blogg men jag hoppas att det går lika bra på det här sättet.

Om man ändrade i svenska kyrkans gudstjänstordning skulle det kunna hjälpa?

Gudstjänster och mässor är ju väldigt mycket ritualstyrda och innehåller samma sak varje söndag året runt oavsett om det är gudstjänst eller mässa. Psalmer, läsning av gammaltestamentlig text, av episteltext och sedan evangelietext med tillhörande predikan. Sedan har vi alltid trosbekännelse, Vår Fader och syndabekännelsen. Har du gått på ett par så kan du rutinerna. Men lockar det verkligen människor inom församlingarna där ju antalet medlemmar med råge överstiger de som medverkar i gudstjänster och mässor. Skulle ett annat upplägg möjligen kunna locka fler deltagare. Bara en tanke vad den nu är värd.

Jag byggde på:

En tanke. Liknar fotboll. Alltid samma sak. 2x11 spelare i 2x45 minuter. Har man sett några matcher kan man tro att det inte kan finnas något mer.

Men det är 60 helgdagar på ett år, över 800 psalmer att välja mellan, olika texter ur Bibeln, olika förkunnelse, aktuella såväl som återkommande böneämnen.

Med detta säger jag inte att man inte skall jobba med gudstjänstens relevans, former och innehåll. Det behövs både djup och enkelhet, igenkännande så man lär sig den utantill och aktualitet som gör en nyfiken. Viktiga saker att rådgöra kring och forma tillsammans.

Kommentatören svarade:

Intressant att en Div 2 match för Damer Norra Norrland lockar i snitt 80 åskådare trots att det är samma speltid, samma planstorlek, samma regler, samma jakt på en boll varje match medan kyrkan lockar betydligt mindre. Man kanske borde göra en enkät bland församlingens medlemmar och fråga vad är orsaken till att de aldrig går i kyrkan. Som det är nu så trampar man på i samma gamla fotspår och antalet besökare stadigt minskar år från år. Eller kan det vara så enkelt att en fotbollsmatch vet man aldrig hur den slutar. Men i kyrkan vet du vad du får. Det kommer aldrig att ske något oväntat. Men går du på varje gudstjänst och mässa i tre års tid då har du varit med och hört alla texter och förmodligen sjungit de flesta psalmer och går du sedan 3 år till då har du gjort allting en gång till. Är kyrkorummet, gudstjänsten eller mässan verkligen det enda stället där man hör hans röst? Jag hade för mig att det kunde man också göra i skogar, berg och dalar.

Kommentarsfältet är öppet!