stigstrombergsson

 

tänker stilla ”Hur blir den sen,

framtiden i församlingen?”

 

 

I det begränsade flöde jag slumpföljer på sociala medier finns en Facebookgrupp med namnet Nya sätt att vara kyrka. Själva begreppet med sitt innehåll (gissar jag) har sin rot i engelska kyrkan och dess olika aspekter under paraplyet Fresh expressions of Church. Naturligtvis är tankar i den riktningen viktiga – särskilt om man betänker statistiska noteringar som blogg-kompisen Lestander då och då tar upp.

 

Engelsmännen är mil före oss! I tanken!

 

På ställen jag sett där är man mycket mer inriktad på evangelisation och förändring än vad man allmänt är i den svenska ”folk”-kyrkan. Det finns en mångfald av Fresh expressions parat med – detta är viktigt – ett äkta sekulariseringsmedvetande som våra styrelser och ledningar oftast värjer sig emot.

 

Visst vet man i Engelska kyrkan att landet har mer än 1500 års kristen närvaro som format dess historia och kultur. Man vet också att man har en i princip heltäckande geografisk organisation så att det finns en församling med ansvar för ett område och människorna som bor där. Visst vet man att det finns områden där det förr bodde mer folk än det gör nu och att organisationen inte riktigt hängt med i historiens omflyttningar och urbanisering – man är ju inte dum! Visst vet man också att organisation inte skapats i nya stora tätorter och att de traditionella sätten att vara kyrka inte riktigt hängt med – man har ju ögon i skallen!

 

Men jag upplever att det finns (åtminstone) den skillnaden gentemot Sverige att man inte inbillar sig att landet och folket är kristet med möjligen en tillfällig lågkonjunktur för Jesus. Man döper 10% av de nyfödda barnen – bara! – och 1-2% av befolkningen firar vanliga gudstjänster – som i Sverige. Men slutsatsen man drar där är inte som i Sverige att allt är någotsånär frid och fröjd för man är ju rikstäckande och har politiskt förankrade styrelser – hos oss alltså.

I England ser man att man är i en missionssituation. Den missionen/uppdraget har ambitionen att vara en kristen närvaro i varje samhälle – som så underförstått inte är kristet i sig självt.

För det uppdraget behövs Fresh expressions såväl som traditionella arbetsformer.*

 

Ett uttryck för Fresh expressions – Nya sätt – är Messy church. Församlingar här och var i Sverige har provat detta och oftast behållit det engelska uttrycket. Kanske känns kladd- eller gäggamojakyrka inte fräscht. Jag har ingen negativ uppfattning i sig om detta fräscha uttryck men känner en lätt aning att Kyrka kan komma på bedömningsundantag. 

Jag kan ana en risk att det blir skav i delar av lusten till att vara ny och fräsch, att det blir mycket ny-fräsch och ganska lite Kyrka med stort K. Det som känns nytt och upplevs engagerande kan – jag skriver kan – positivt övertolkas på så vis att man tänker att den gemenskap man erfar ÄR Kyrkan med stort K. Att Kyrkan med stort K är gemenskap – communio sanctorum – är sant men det omvända är det inte alltid.

 

Jag tänker därför att i både traditionella och fräscha sätt vara en kristen närvaro i varje samhälle är Kyrkan med stort K inte den upplevda gemenskapen mellan människor. I stället skapas och upprätthålls Kyrkan med stort K av sin reella fysiska sammankoppling med Kristus själv.

 

Lite till om just Messy Church.

 

Jag får intrycket att saken ploppar upp i sammanhang som är eller ligger nära EFS. Detta stärker faktiskt inte heller Kyrk-tanken om man menar Kyrka med stort K. Trebokstavsrörelsens egen och gamla självbild är ju att man själv som man normalt fungerar är något av en Fresh expression, i alla fall sett i relation till vad man ansett och anser Svenska kyrkan vara. När jag ser EFS utifrån blir min enkla tanke att man ändå stelnat till något faktiskt ganska stadigt ofräscht – bara med mindre innehåll än det man tänker sig vara det fräscha alternativet till.

 

Vad är det då att vara Kyrka? Egentligen? Kyrka med stort K

 

De lutherska reformatorerna visar på Kyrkan med stort K i Augsburgska bekännelsens Artikel VII Om kyrkan och Artikel VIII Vad kyrkan är – lätt språkligt justerat av mig.

 

• Vidare lära de [reformatorerna och deras församlingar], att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. För kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense ifråga om evangeliets lära och förvaltningen av sakramenten. Det är inte nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan, överallt är lika. Paulus säger ju: En tro, ettdop, en Gud, som är allas Fader etc.
• Då kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, då i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig etc. Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.
  De fördömer donatisterna och andra sådana, som påstod, att man i kyrkan inte fick anlita ogudaktiga präster och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta

 

Evangeliets innehåll och sakramenten – det är Ordet (med Boten/förlåtelsen), Dopet och Bordet. Då formerna kan variera är både etablerade och fräscha sätt att vara Kyrka i princip OK – bara Ordet och Sakramenten är i fokus.**

 

På 1970-80- och 90-talen var Evangelisation ett levande begrepp i Svenska kyrkan. I ordet låg tanken att människor som just nu inte tror på och bekänner sig till Jesus skulle få möta Honom, börja tro och bli bekännare som lever ett kristet liv i hans församling. Man tänkte tanken och uttalade ordet som en angelägenhet på lokal, regional och nationell nivå. Främst naturligtvis på lokal då den var – och sägs fortfarande vara – den grundläggande nivån. Sägas skall också att då var Stifts- och Rikskyrkoapparaterna mycket mindre än de är idag både vad gällde antalet förtroendevalda och anställda.

 

För Evangelisationen fanns i kyrkan en mångfald expressions – om man nu lånar det engelska ordet. Långt ifrån alla var fräscha i betydelsen nya eller innovativa – men en del var det. Sommarkyrka, Vägkyrka, Sjukhuskyrka, Skolkyrka, Studentkyrka var exempel på företeelser som i kontakt med stiften fungerade vitalt lite på sidan om de geografiska församlingarna och deras styrning och ledning.

 

När Svenska kyrkan skiljdes från staten år 2000 ändrades detta. Det som grep över församlingsgränserna ”geografiserades” och alltsammans kom under ett lokalt kyrkoråds ansvarsparaply. Jag tänker att i en del fall har det inte skadat alls – Sjukhuskyrka till exempel – men jag ser samtidigt att en del aspekter av Evangelisations-Missions-tanken försvagats efter millennieskiftet. Jag kan inte låta bli att undra om det i detta och mycket annat finns ett orsakssamband mellan sakerna eller om allt bara hänt samtidigt.

 

Långt blogginlägg detta. Och inte klart alls på långa vägar.

Slutar i alla fall här med att upprepa mitt inledande poetiska mästerverk:

 

Högt på Nebo på min stubbe, sitter jag en tänkargubbe,

tänker stilla ”Hur blir den sen, framtiden i församlingen?”

 

 

---

*  Det finns mycket intressant att lära av Church of England. Se till exempel här hur man resonerar kring dop. Statistik och utvecklingstendenser hittar man här.

**  Vad som sedan i olika tider och i större eller mindre sammanhang är PK är en helt annan sak.