stigstrombergsson

Ibland brukar jag som ett försök att få till ett så kallat bevingat ord klämma till med Ingen är så klok som den efterkloke. Jag som tror det är så måste samtidigt erkänna att ibland funkar det inte på mig. Trots insikter gör jag om samma grej i alla fall. Dock kommer jag numera ibland på lönlösheten tidigare än förr.

Vad är orsaken till denna fundering?

Svar: Hebreiska språket!

I ett huj klev nu om inte alla så i alla fall många Bloggläsiusar och Bloggläsiusor av detta blogginlägg. Jag förstår att Sånt kan jag bara inte läsa om! är ett rimligt sätt att reagera. Naturligvis tar jag ingen hänsyn till det utan fortsätter funderingen över hur märkligt dum och korkad jag är – i alla fall i vissa stycken. Det kanske intresserar en del.

Jag läste hebreiska i min prästutbildning men det var inte frågan om det moderna språk som talas i Israel idag. På tapeten var det gamla och redan på Jesus tid ur vardagslivet försvunna språk de flesta böcker är skrivna på i det vi kallar Bibelns Gamla testamente. Jag och mina kurskumpaner behövde därför inte lära oss att konstruera en enda mening utan bara med hjälp av kunskaper, ordböcker och grammatik försöka klura ut vad det står i vad man kallar Grundtexterna.*

Det var först en halv termins råplugg av språket. Sedan obligatoriskt på min tid en halv termin till för att nå det som hette Ett betyg i Vetus. Då läste man och översatte partier av hebreisk text, studerade böcker om det texterna handlade om och gjorde smärre skriftliga analys uppgifter. Varför jag sedan fortsatte vet jag inte men det blev en halv termin till för Två betyg. Då ingick bland annat 50 av Psaltarens 150 psalmer. Med det i ryggen ryckte jag sommaren 1975 in i lumpen, muckade därifrån våren därpå och pluggade vidare för betyg i andra ämnen för att prästvigas 1978.

1982-83 måste jag ha drabbats av något läskigt – enligt gamla anteckningar. Jag började då om att analysera en del Psaltarpsalmer jag jobbat med under uppsalatiden men nu också med ta in den grekiska översättningen – gjord före Jesus tid – som de första kristna använde.** Jag måste ha köpt mitt ex av den grekiska översättningen i början av 80-talet eftersom jag har märkt det med mitt namn och det telefonnummer vi hade då. Jag malde i alla fall igenom 16 psalmer innan jag gav upp. Orsakerna till kapitulationen har jag förträngt men den kan ha samband med att våren 1983 föddes vårt första barn och att jag sedan under hösten var ensam präst på fyra tjänster. Den situationen tog Älvsbyborna ingen nämnvärd hänsyn till utan fortsatte att dö och födas i en hastighet av ungefär 100 om året. Dessutom var det varje vecka gudstjänster, konfirmander och annat.***

1995-96 slog det till igen! Hur det kan komma sig är mer än jag begriper. Det var mitt i övergången – om jag minns rätt – då jag lämnade Stiftskansliet och började på folkhögskolan. Fastighetens barnhög var då fyra stycken – födda 83, 84, 88 och 91 – och att jag bara kom på tanken att i det läget fräscha upp hebreiskan är ju bara så befängd. I alla fall startade jag med Psaltaren från början. Efter psalm 16 tog det stopp. Insikten slog till som kraften av en skiftnyckel i pannan: Repetera, rentav ny- eller återintroducera, hebreiska genom poesi är en utomordentligt korkad idé. Språk arbetar man sig in i genom enkel prosatext och meningar som Far är rar och Mor är en orm eller hur det nu stod i första ABC-boken i småskolan.

I januari 2007 färdigställde jag ett annat studiearbete och blev Teologie Magister – i Nya testamentets Bibelvetenskap. Under kategorin Studier finns inte många inlägg men en del av dem handlar om saken. Hösten året därpå – skrev också om det i Studier – provade jag hebreiskan på nytt men nu som distanskurs på ½fart vid Göteborgs univeritet. Fick inte till det trots ett skitbra material och lysande distanspedagogik – men jag försökte i alla fall.

Nu kommer det: Trots dessa återkommande misslyckanden och surt förvärvade insikter tog jag mig ändå före att efter Jul på nytt angripa Psaltarens hebreiska och grekiska texter. Kan någon förklara varför!? Det är ju så dumt! Men jag har redan nu, vis av erfarenheten att språk inte repeteras med djupdykningar i poetisk text, valt att skita i projektet. Inte i Psaltaren, naturligtvis. Översättningen i Bibel 2000, Tidegärden med samma text samt en svensk översättning av grekiska texten och omläsning av en del böcker om Psaltaren räcker väl.

Lite efterklok lärpenning om att lära och inte lära sig finns trots allt.

* Jag läste under samma villkor också grekiska. Då gällde det Nya testamentet.

** Då det enligt storyn var 70 personer som översatte kallas den Septuaginta, förkortas LXX som är 70 med romerska siffror.

*** Ett och annat bistånd kom från kollegor i grannförsamlingarna men i allt väsentligt var jag ensam. Ny kyrkoherde anlände första kvartalet 1984 och då blev vi i alla fall två. Två blev också barnaskaran i oktober 84, ett par veckor efter det att herden fått sin första hjärtinfarkt. Då var jag återigen i ensamt majestät. En emeriti från Blekingen – av vår äldsta kallad Fajjbjoj Imjaj – blev ett välkommet stöd från Advent inemot Påsk då herden återkom. Sommaren efter fick han sin andra infarkt men då var laget förstärkt med två nyprästvigda. Möjligen är dessa erfarenheter en delförklaring till att jag ibland har svårt att riktigt leva mig in i när präster  på Facebook och annars klagar över att de "har så mycket" med att led gudstjänst var annan helg och (kanske) är listade för något en kväll i veckan.

Tack för ditt tålamod. Och din längtan efter livstecken. Jag beklagar att jag inte kommit till skott med att skriva tidigare men tillvaron har varit ganska späckad. Det är inte en ursäkt men något av en förklaring.

Nu till bekännelsen:

Jag har inte riktigt kommit igång!

Det beror inte på läromedlet som jag tycker är intressant och sympatiskt upplagt.

Det beror inte heller på avsaknad av support och vägledning. Tvärtom. Hjälpsidor och annat material via FirstClass och annat material är bra - jag har ju från och till jobbat med de första fyra lektionerna.

Det beror på mig - och på ämnets art.

Låt mig ta en liknelse:

Det finns ingen genväg när det gäller att städa ett garage. Det är bara att gripa sig verket an eller stänga dörren och låta garaget vara ostädat. I vårt fall kom det överbelamrade garaget att göra att vi inte fick in någon av bilarna på två år. I sommar slog vi till. Så nu går bilen in. Men när det gjordes fanns ingen genväg. Det var arbete som gällde! Och det vara bara att komma sig för. Ta tag i det hela.

Hebreiskan nu är som mitt garage var (och sannolikt åter kommer att bli). Ett projekt utan genvägar. Terminologi, grammatik, vad saker heter och så vidare är ju det som man måste ta in för att lära sig ett språk. Innan man kan läsa, översätta, förstå. Typ som att golvet måste röjas innan saker kan sorteras in där de skall vara.

Och jag står nu i min hebreiska garagedörr. Och funderar:

Ska jag låsa garaget och låta det vara - alltså hoppa av?

Eller skall jag gripa mig verket an? Och röja?

Den sista veckan har jag börjat att på nytt röra i saken. Den första inlämningsuppgiften har jag precis nått fram till att försöka lösa och skicka in. Men jag inser att i mitt fall handlar det - trots att jag för 35 år sedan läste språket på teologen i Uppsala - om "individuell studietakt". Den kommer att kunna bli högre nästa termin eftersom den övertid höstterminer alltid ger mig på folkhögskolan kompenseras med undertid på vårarna - tid jag kan använda till studier.

Så jag vill inte stänga garaget än. Tror jag. Det kan kanske ändå bli så vad det lider men just nu vill jag - om det går - få vara kvar. Plågad av mitt ostädade garage.

Jag vet inte om detta var begripligt. I vart fall var det ett försök att beskriva den fram-och-tillbaka-känsla jag har.

Inlämningsuppgift 1 kommer i alla fall inom den närmaste tiden.

Goda hälsningar från ett vintervitt Norrbotten!

Detta inlägg skrevs sent lördag kväll, publicerades söndag eftermiddag.

I den goda boken säger Jesus på ett ställe något om att när man satt sin hand till plogen skall man inte se sig om. Meningen torde vara att när man påbörjar något skall man se till att avsluta det. Givetvis talar han inte om trivialiteter som garagestädning eller att försöka sluta röka. Det han säger handlar om att vara en lärjunge, att sätta tro till honom och följa i hans fotspår.

Ändå kan detta att sätta sin hand till plogen och då inte se sig om vara en halvkäck devis i många av livets skiften och projekt. Spränga broarna bakom sig eller bränna sina skepp är andra metaforer för samma sak - bra sådana, om än inte plockade ur den goda boken.

Att berätta något är att bränna broar och spränga skepp om man nu blandar bilderna. Att avstå från att berätta är att inte avslöja att man börjar plöja. Så nu skall jag berätta, göra ett sensationellt avslöjande och riskera läsekretsens bekymrade huvudskakningar.

Jag har börjat (om) att läsa hebreiska.

Putsar läsaren glasögonen märker denne att texten inte förändras. Det står fortfarande:

Jag har börjat (om) att läsa hebreiska.

Det handlar om 30 poäng. Motsvarande 20 "gamla". Vid Göteborgs universitet. På ½-fart. Eller kvarts. Eller något mitt emellan. Och på distans. Med IT-stöd.

Så nu var det sagt. Plogen är i jorden, skeppen brinner och ingen återvändo finnes.

Men det är faktiskt inte så tokigt. Jag märker när jag håller på att det jag lärde mig i unga år och som jag trott var helt glömt liksom pyser upp likt en 35 år gammal sur uppstötning. Jag känner igen bokstäverna. Och kan uttala ord även om det "rätta uttalet" på de CD-skivor som hör till läromedlet inte är helt lik "Uppsala-dialekten" för länge sedan. Och jag känner igen grammatiktermer som nominalsatser, dages forte, laryngaler och andra finurligheter.

Men vägen läromedlet tar är annorlunda. Nu börjas det inte med att lära sig böja verbet qtl - qatal* med vokaler - efter alla konstens regler. I stället går man in i språket via namn och låneord och söker trycka in grammatiken den vägen. Annorlunda pedagogik** alltså. Inte helt fel. Med både lärobok och övningsbok.

Och så var det sagt - om nu någon var intresserad.

Och under kategorin Studier.

**  När jag läste grekiska i tidernas gryning var böjningsverbet uppfostrar - paideo skrivet med våra bokstäver. Pedagogik kommer ur det ordet.

Så har jag då avslutat min efter-många-år-omläsning av Browns stora Johanneskommentar. I några inlägg under kategorin Studier har jag tidigare berört detta läsande och eventuell kronisk läsare har kunna sluta sig till att det gått sakta framåt. Nu är jag genom bägge volymerna och fyllt på kommentaren med röda understrykningar och anteckningar i marginalen. Dessa noteringar läggs då till det blåfärgade klotter som sidorna fick  för ca 35 år sedan i Uppsala. Mitt bred-marginalade Nya testamente på grekiska har givetvis också försetts med fler anteckningar där jag har med färgpennor klottrat och markerat i den grekiska texten.

Målet med omläsningen angav jag i ett inlägg den 9/8 2007 som tvåfaldigt.

Ser jag skillnader och upplever jag annorlunda när jag läser om ett verk dubbelt så lite ung som förra gången? Sådana skillnader skulle i så fall bero på att jag förändrats eftersom boken ju är en och densamma. Eventuella skillnader blir ju i så fall skillnader både i hur jag uppfattat Brown och hur jag uppfattar Johannesevangeliet som det ju till syvende och sist handlar om.

Och visst har det märkts skillnader. Frågetecken har blivit skiljetecken. Och fler saker har fått understrykningar. Och ett och annat nytt frågetecken har tillkommit.

Urskiljer jag skillnader hos Brown mellan den 40 år gamla Johanneskommentaren - som han skrev innan han själv fyllde 40 - och det senare verket The death of the Messiah i två band från slutet av 1990-talet? Det var min andra fråga.
Nu har jag inte lusjämfört och jag är inte säker på att skillnader jag ändå uppfattat beror på teologisk och vetenskaplig glidning hos författaren. Så kan mycket väl vara men differenserna kan likaväl komma av att de två verken har lite olika mål. I kommentaren har han ambitionen att ta upp allt och detta leder till gedigna resonemang kring Johannestextens tillkomsthistoria - alltså vad som hände, hur det muntligt kan ha berättats, hur det blev nedskrivet och i vad mån författaren och en trolig senare, näst intill samtidig redaktör, på olika sätt redigerat och bearbetat materialet. På vetenskapliska kallas sådant traditionshistoria och redaktionshistoria och finns alltså med i själva Johanneskommentaren*. I verket The death of the Messiah hoppar han vad gäller Johannes helt sonika över det mesta av texternas tänkbara förstadier och eventuelle redaktionsfaser och nöjer sig med texten sådan den föreligger - den han i Johannes-kommentaren alltid efter många krokar till syvende och sist också landar i. Så det är svårt att riktigt greppa skillnader mellan en tidig och en senare Brown.

Nu har alltsammans som bilden visar alltså ställts på hyllan igen. Inte lagt på hyllan för gott som när man slutar med något utan snarare hyllplacerad för tillgänglighet.

I min presentation av semesterlitteratur glömde jag den bok som avbildas på vidstående bild. Den inköptes under en dagsutflykt till Uppsala och borde kommit i min ägo när jag för några år sedan påbörjade mitt arbete för att bli teologie magister. Boken fanns inte då men nu finns den och gav en god och nyttigt kortfattad introduktion till olika metodfrågor man har att ta hänsyn till när man arbetar med Bibeltext på ett vetenskapligt sätt. Mycket bra översikt!!

På grund av bokens karaktär placeras detta inlägg i kategorin studier. De förra böckernas art gjorde att predikaren 12:2 passade bättre - den kategori under vilken jag placerar allsköns läsning.

När man sportlovssjuk sätter sig vid tangentbordet för att inlägga något som i slutet kan innehålle en notis om att det är si och så många minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST funderar man ju på vad som kan skrivas. Studier står under rubriken Kategorier till höger och eftersom jag nu studerar i mitt snorandes svett kanske ett inlägg till i den fållan skulle kunna vara på sin plats. Lämpligt då att först titta vad som skrev sist i det sammanhanget.

• 29 november: om 4 böcker i disparata ämnen.
• 9 augusti: om en bok men till denna också Nya testamentet på grekiska - alltså två.
• 4 mars: om tre böcker...

Och när jag läste det kom däschavykänslan!

Jag håller fortfarande på med Brown!!
Fast jag har hunnit in i andra bandet och tragglar just nu Johannesevangeliets 14:e kapitel.

Men det är inte det värsta: Kinesiskamurenboken ligger på toa för omläsning. Det är läbbigt.

Dessutom finns ett par påbörjade som jag än så länge bara bläddrat och bara påbörjat litegrann.
En av de böckerna är ISBN 82-00-22446-5 - en festskrift med flera författare, fjärrlånad från bibliotek söderöver, och bara tittad i eftersom den innehåller flera artiklar/avsnitt på tyska. Mycket av det engelska verkar intressant men det hela får vänta till omlån ett annat år.
En annan är ISBN 91-22-01858-1 (skriv ISBN-numret i sök-rutan) vilken jag inhandlat och kommer att läsa ordentligt innan i höst då författaren och jag planeras skall delta i gemensam studieresa till Berlin.

Bilden som bilägger detta inlägg liknar en tidigare bokbild men är inte den. Denhär bilden föreställer Brown volym 2.

Nu är det 22 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST.

I förrförra inlägget nämndes, som en av mina sommarsysselsättningar, att jag läser om gamla böcker. Den jag håller på med nu är en gammal goding med ungefär 40 år på nacken som jag läste 1973 eller 1974 som kurslitteratur på 2-betygsnivån i Nya Testamentets exegetik. Jag pratar om Raymond E Browns banbrytande kommentar till Johannesevangeliet - se bilden.

Varför gör jag då detta? Vilka är diagnosen? Eller diagnoserna?
Några punkter som förklaringsförsök:

Först en allmän punkt.

Exegetik innebär arbete med att dra ut innebörden ur en text. Ordet kan i mitt sammanhang kunna bytas ut mot ordet Bibelvetenskap eller Bibeltexttolkning. 
För mig är detta utomordentligt viktigt då jag anser att Bibelns böcker är Guds tilltal till oss.
Utifrån den Bibelsynen blir det sedan av nöden att man jobbar seriöst och inte sparar någon möda när det gäller att forska fram vad texterna faktiskt betydde när de skrevs och för dem de skrevs för. Budskapet av idag bör sedan ligga i någon vettig samklang med det budskap läsarna tog emot då eftersom man inte slaviskt bara kan flytta 2-3000 år gamla texter in i vår tid.
Tas det lätt på exegetiken blir det lätt i stället att man gör eisegetik - det vill säga läser in och tolkar in sina egna uppfattningar på texten, något som gör tankar, åsikter, upplevelser, känslor osv hos Bibelläsaren till auktoritet - i stället för Ordet. Detta är inte alls ovanligt i de mest skilda kristliga sammanhang. 

Sedan en avgörande punkt.
När jag för en tid sedan ägnade mig åt magisterstudierna i Bibelvetenskap var det exegetik jag höll på med. Jag fick då tillfälle att läsa ett annat grundläggande verk av samme författare - The death of the Messiah i två band. Det verket är ungefär 30 år yngre än Johanneskommentaren vilket fick mig att tänka en massa sidotankar.

Sidotankarna blir frågepunkter:
Har - och om så är fallet hur har - Browns uppfattning om saker och ting förändrats på trettio år? Jag har snappat upp via annan litteratur att han påbörjade en revidering som i delar har kommit ut postumt, redigerad av en yngre medarbetare. Jag är spänd på att vad det lider också ta del av den boken*.

Vilken betydelse fick Brown som Bibelforskare? Den yngre medarbetaren till Brown - Francis Moloney - har nämnligen i en bok från 2005** ett kapitel med rubriken: the legacy of Raymond E. Brown and beyond (ungefär: arvet efter Brown och sedan) vilket visar att Brown tydligen har spelat en stor roll.

Och jag då? Uppfattar jag drygt 50 år ung en bok jag läste för över trettio år anorlunda när jag nu läser om den? Ser jag andra saker utifrån att jag gjort erfarenheter, reflekterat osv?
Vilken roll spelar jag själv när jag försöker göra exegetik? Eisigiserar jag?

Så jag läser om Brown på samma sätt som jag läste första gången - med Johannesevangeliets grekiska text bredvid med jättebreda marginaler att anteckna i. Och jag antecknar!
Och jag funderar!
Och jag har så kul!!

Vilken är diagnosen??

* An introduction to the Gospel of John / Raymond E. Brown ; edited, updated, introduced and concluded by Francis J. Moloney.
** The Gospel of John : text and context

PS: Brown avled vid 70 års ålder 1998. Den gigantiska Johanneskommentaren hade han alltså skrivit klart när han bara var 38 år och en pojkspoling i Bibelvetenskapliga kretsar. DS. 

• Jean-Louis söker kärleken – en psykologisk betraktelse över Erich Rohmers film Min natt med Maud. Om jag minns rätt var det frågan om en filmanalys utifrån ett tänk baserat på Jungiansk psykologi. Hon som gjorde detta hade tidigare gjort ett liknande arbete utifrån litterär text - i det fallet Gamla testamentets berättelse om Elia och Elisha. Den uppsatsen fick jag också.
• Far, uppfostrare och despot eller mor, kärlekspartner och vän – en undersökning av gudsmetaforer i svenskyrklig predikan 1993-2003. Kamraten hade bett kollegor skicka in predikomanus och analyserat innehållet i dessa utifrån några kriterier.
• Trådar av tro och liv – ej förspilld kvinnokraft. Handlade om hur man kan uppfatta symbolik i motiv på textilier - brudkuddar, dophättor etc - som i hemmen utformats för att finnas med vid bröllop, dop etc. Kanske det ämne av dessa som vid första påseendet skulle lämnat mig kallsinnig. Oerhört intressant!!
• Höga Visans exeges. Den enda som förutom jag själv arbetat med bibelvetenskap och alltså anfallit Bibelmaterialet direkt. Syftet var att undersöka sambandet mellan Höga Visan och Sumerisk kärlekslyrik. Medför att jag skulle kunna sammanställa en (knappast användbar) bibelhebreisk gloslista över runda ord.
• Towards Collaboration in Bako – a Narrative Documentation of the Process that led to a Unique Collaboration within the Bako Project of EECMY. Frågan är om kamrater som, utan att ha engelska som modersmål, skriver på engelska skall räknas som kamrater. Undersökningen gällde ett EFS-missions-projekt i Etiopien som bland annat finansierades med tvål- och bostförsäljning. Intressant att nu få reda på vad barndomsnasandet egentligen innebar.
• Kristologi och bibelsyn hos KG Hammar och John Shelby Spong. Gav god inblick i teologin hos en vars teologi jag ibland ställer mig tveksam till samt hos en annan som enligt min mening stod i näskön när man delade ut teologiskt omdömesförmåga.

Andra som deltar är inte klara än.

Däribland en som skall grubbla över synd- och forsoningsbegrepp hos Boenhöffer, CS Lewis och Bo Giertz, någon jobbar med den gamle ärkebiskopen Ruben Josefsson som teolog, en annan med Per-Olof Sjögren. Religionspsykologi och själavård är på tapeten för en norsk kollega som deltar och nu i januari skall författaren CH Chesterton läggas fram i uppsatsform.

Jag hoppas få kunna ta del av alstren även om jag inte kommer att vara på seminarierna.

Föreläsningar har jag givetvis fått avnjuta. Avsikten med dessa har dels varit att ge inblick i problem- och metodfrågor när man forskar, dels att ge impulser till allt möjligt. Ur minnet kan redovisas några:

• Mantelmadonna i Övertorneå kyrka - blev en artikel i tidskriften Signum - länk nedan.
• Om olika sätt att i bilder framföra och betona ett budskap.
• Om hur man skriver vetenskaplig text - vid flera tillfällen.
• Inslag i nutida mexikansk kultur och andlighet från Aztecernas gamla religion.
• om att skriva om kyrkofäderna.
• Hur gudsnärvaro uttrycks i den nu gällande kyrkohandboken.
• Den nye påven Benedictus XVI.
• ...och fler som jag nu inte minns.

Ska du doktorera nu? frågar en del.
Nej! Nejnejnejnejnej!! Nej och åter Nej!! är svaret.
Skulle jag gå vidare i det jag är intresserad av behöver jag - förutom att grekiskan måste bli mycket vassare - en flytande engelska, och det är väl OK. Men dessutom behövs fungerande tyska (som jag aldrig läst) och franska. Franska stod på schemat under högstadiet samt ett år på gymnasiet och idag har jag förmågan att räkna till tio på språket ifråga. Anständig hebreiska skulle inte skada heller.

Så vad gäller formella studier ger jag mig.
Vad gäller reella studier funderar jag på vad jag skall göra.
Pluggo-holic har jag blivit!

http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=2754

I förra veckan skrev jag en förteckning om vad jag inte hunnit skriva om. Det är väl dags att städa lite i den förteckningen kanhända och här är ett förstaplock.

Jag var alltså i Uppsala under Domsöndagshelgen. Måndagen efter Domsöndagen - alltså för en och en halv vecka sedan - skulle min uppsats för teologie magister-examen dryftas på seminarium. Normalnerver hade inneburit att jag bordat tåget söndag kväll för att komma till Uppsala måndag morgon, seminara samt ta tåget hem natten mot tisdagen. Madammens senaste tågresa - beskriven tidigare - hade dock fått nerverna i dallring så jag reste med nästan ett dygns marginal. Startade alltså lördag kväll sent för att från och med söndag mitt på dagen gästa svåger och svägerska strax utanför Uppsala i väntan på att måndagsmorgonen skulle gry.

Allt gick enligt plan. Kom bara på strax norr om Gävle att där kan man kanske hoppa av för en kort visit hos den ene av de två farbröder som ännu är i livet. Sagt och åtgärdat. Kort telefonsamtal som varslade, avhopp, promenad och möte med pappas lillebror med maka.
Kul!! Kändes lite gruvensamt under promenaden dit. Skulle jag bli jobbigt påmind om pappa?? Mina farbföder och han var ju skrämmande lika till utseende, sätt, röst osv.
Det kändes bara bra!! Farbrodern är 80 fyllda, hyfsat pigg och vi fick en fin pratstund över ett par koppar kaffe. Sedan iväg för landning hos svågeriet i Vattholma.

Måndagen var det alltså seminariedags.

Handledaren var meddelad att jag inte skulle vara till hundra procent klar - men så klar att det skulle kunna diskuteras. Det gick bra. När den kompletterade och korrekturlästa versionen är klar skall den sändas in och då skrivs intyget ut. Det känns kul men också lite vemodigt - vad skall jag nu ha för hobby?? Men jag skall göra den klar först innan jag låter tomheten drabba mig lite lätt.

Mina universitetsteologikunskaper är, i den ordning de tenterats:

• 40 poäng Religionskunskap - det som på min tid kallades Grundkursen
• 10 poäng grekiska
• 10 poäng hebreiska
• 10 poäng (= 1 betyg) religionshistoria - alltså främmande religioner
• 20 poäng (= 2 betyg) bibelvetenskap Gamla testamentet - språkligt
• 40 poäng (= 3 betyg) bibelvetenskap Nya testamentet - språkligt
• 20 poäng (= 2 betyg) kyrko- och missionshistoria
• 10 poäng (= 1 betyg) dogmatik
• 10 poäng (= 1 betyg) teologisk etik
• 10 poäng (= 1 betyg) praktisk teologi och samfundskunskap

Som synes av det kursiva kom bibelvetenskap - exegetik - att utgöra tyngdpunkten.
Sammantaget blir detta 180 poäng i min teologie kandidat-examen från årsskiftet 1977-78, en tid då "normalexamen" var 160 poäng. Att jag läste 20 poäng (= en termin) mer hade flera orsaker: Det var intressant, jag gick på ett gammalt system som stadgade att man efter språken skulle läsa 7 ämnen och ta minst 8 betyg och jag hade de sista "ett-betygarna" kvar. Dock: framför allt pluggade jag extraterminen för att vänta in min dåvarande fästmö* vars utbildning skulle vara klar i och med våren 1978. Våren 1978 innebar för mig:

• (20 poäng - inte formellt inräknade men motsvarar den i kyrklig regi då så kallade praktiskteologiska övningsterminen som gick ut på att lära hantverket hjälpligt, kunna predika, hålla barn utan att tappa dem i dopfunten etc.)

Sedan efter många år i dessa yttersta tider:

• 40 poäng bibelvetenskap Nya testamentet - språkligt.

Detta innebär en teologie magisterexamen. Om jag predikar bättre med detta eller har bättre lektioner vet jag inte men det spelar ingen roll. Jag har fått lära mig mer och det tycker jag är kul.

* Den dåvarande fästmön är denna dag madammen i mitt liv, fastighetens första dam.

• ISBN 9004140522 kostar 1170 kronor!
• ISBN 9004131086 kostar 1494 kronor!
• ISBN 9004129642 kostar 1034 kronor!

Det finns många sätt att beskriva hur de fyra evangelierna i Nya Testamentet förhåller sig till varandra. Många teorier har sett dagens ljus genom tiderna. En sammanställning av dessa finns under Links på länken som heter Evangeliernas samband.

http://www.mindspring.com/~scarlson/synopt/#2GH

Gamla bloggen 29 April, 2005 14:58

Två dagars möte med studiekamrater i Uppsala - kul! Och intressanta föreläsningar och diskussioner.
En jättelärd och akademisk genomgång av "tendenser i liturgisk teologi". Framställningen presenterade teologi i skilda konfessionella kontexter och gjordes med ett för universitetskontexten adekvat vokabulär där definitioner gjordes för att nå en distingt terminologi rellevant för diskursen. Bakom glosorna fanns ett innehåll som mest påminde om vad jag själv under en kyrkvärdskurs brukar surra om när jag snackar om olika sätt att tackla det här med gudstjänst.
En annan föreläsning behandlade det eviga problemet med modernism och senmodernism och hur detta leder till olika synsätt hos människor.
Den tredje föreläsningen - som egentligen var den första - tog upp olika sätt att i bilder presentera/avslöja teologi. Det handlade då mest om medeltida kyrkmålningar, en och annan ikon samt en del moderna bilder från olika kulturer. Klart skojigast var en ikon där Maria vilar nyförlöst med Jesus i en krubba bredvid. Den ser ut som en ögonblicksbild från vilket BB som helst. I bakgrunden finns tre vise män men om jag minns rätt inga änglar. Det är alltså Matteusberättelsen som ligger i botten för ikonen. Framanför Maria vakar Josef i samtal med någon. Gissningen "en herde" var helt fel. I stället avbildar ikonens pereferi hur Josef är i samspråk med djävulen som har budskapet: "Du är väl inte så dum att du tror att hon var jungfru! Fattar du inte att du är bedragen och hon givetvis varit ihop med nån karl!" Bänkkompisen gnäggade pinsamt högt när jag muttrade: "Det budskapet behöver vi inte någon djävul för i kyrkan eftersom vi har den ärkebiskop vi har".
Vad det gäller det egna projektet tyckte handledaren att jag skulle sluta läsa litteratur nu för att i stället ge mig in i en egen brottning med den grekiska texten till Markus och Lukas presentationer av Jesus lidande och död - en uppmaning jag gruvat mig för skulle komma.

Gamla bloggen 24 April, 2005 12:04

¹ I Apostlagärningarna låter Lukas budskapet om Jesus gå utanför Gallileen-Judeen.
² Intressant i det sammanhanget är liknelsen om änkan och domaren.

Gamla bloggen 29 Mars, 2005 10:41

Anteckningar samt ett förslag till utkast
Inom Jesu sista dygn
Till Apostlagärningarna
Rättegången mot Stefanos
Rättegången mot Paulus
Den muntliga presentationen i botten och Markus som skönjbar nivå.
Budskapet om Jesu lidande är känt för både Lukas och "Theofilos" genom muntlig förkunnelse. Det betyder att de som hör Lukastexten läsas upp vanligen inte hör den för första gången utan kan plocka in texten i ett också av författaren underförstått sammanhang och så utjämna logiska kullerbyttor som skapas av Lukas omflyttning av Markusberättelsens innehåll. Läser man Lukas strikt isolerat och förutsätter att berättelsen är okänd ges nämligen intrycket av t ex "dem" i xx:xx och 23:25 att det är Petrus som hånar Jesus och översteprästerna som genomför korsfästelsen. Den sortens märkligheter kan ses som olycksfall i Lukas redigeringsarbete för att framställa berättelsen om Jesus i "rätt ordning" och det går att skönja Markus sekvenser under Lukas yta.¹
Jag avser nu att ge en kortfattad presentation av Lukasevangeliets särart i Passionshistorien jämfört med de andra två synoptiska evangelierna. Jag utgår från den av de flesta forskarna omfattade hypotesen att Lukas och Matteus skrev sina evangelier med Markus berättelse som skriftlig förlaga² och skissar hur Lukas avviker från Markusberättelsen (och från Matteus som för det mesta mycket nära följer Markus).³ 
Akt 1: Jesus ber i Getsemane och arresteras (Mark 14:26-52 - Luk 22:39-53)
Scen 1: Jesus går till Getsemane och ber (Mark 14:26-42 - Luk 22:39-46)
Lukas utelämnar det Jesus säger under vägen från måltiden om att lärjungarna skall överge honom och att Petrus skall förråda honom. De sakerna har han i mildare form behandlat i samband med måltiden.
Lukas utelämnar Markus berättelse om att Jesus i Getsemane särskiljer Petrus, Jakob och Johannes från de övriga lärjungarna.
Lukas omformulerar Jesu bön i Getsemane till en formulering som presenterar Jesus som mer förtröstansfull och mindre övergiven. Lukas undviker här som eljest arameiska ord - Abba.
Lukas inför en berättelse om en ängel som tröstar Jesus i Getsemane och att Jesus svettas som blod⁴.
Lukas ändrar Markus berättelse att Jesus tre gången finner lärjungarna sovande och upprepade gånger ber till fadern för att nöja sig med att nämna det en gång.
Scen 2: Jesus arresteras (Mark 14:43-52 - Luk 22:47-53)
Hos Lukas finns en tidigare dialog om lärjungarnas svärd - något som lärjungarna inte förstår rätta bruket av - och en fortsättning av eller återkoppling till detta samtal sker i samband med att Jesus arresteras.
Lukas identifierar dem som arresterar Jesus annorlunda.
Judas kysser inte Jesus.
Lukas nämner inte något om att lärjungarna överger Jesus vid arresteringen.
Lukas utelämnar Markus notis om en ung man som flyr undan naken.
Akt 2: Jesus inför judisk myndighet (Mark 14:53-15:1 - Luk 22:54-23:1)
Scen 1: Rättegång/förhör inför judisk myndighet (Mark 14:53-64 - Luk 22:54-55 + 66-71)
Lukas placerar till morgonen det rättegångsförfarande Markus och Matteus förlägger till natten⁵.
Lukas låter inte Rådet döma Jesus.
Scen 2: Hån mot och förnedring av Jesus, Petrus förnekelse (Mark 14:65-15:1 - Luk 22:54b-65 + 23:1)
Lukas ändrar berättelseföljden kring vad som sker hos översteprästen och berättar att Perus alla tre gångerna innan han låter översteprästen ställa sin fråga om vem Jesus är.
Lukas tar bort - eller flyttar till andra platser i sitt dubbelverk (Apg 6:11-14) - Markus berättelser om falska vittnen och de olika anklagelsepunkterna etc⁶.
Lukas flyttar hånandet av Jesus så att Jesus misshandlas fysiskt innan förhöret inför rådet, inte efteråt.
Akt 3: Jesus  inför Pilatus, den romerske landshövdingen (Mark 15:2-20a - Luk 23:2-25)
Lukas presenterar anklagelserna mot Jesus mer omfattande och detaljerat än Markus och låter i sitt dubbelverk anklagelsepunkterna mosvara det Paulus anklagas för i Apg 24:5-6.
Lukas ensam berättar att Pilatus sänder Jesus till Herodes för att han skall (be)döma honom.
Lukas nämner inget om en sed att landshövdingen brukar frige en fånge - utom i en del textvittnen som för in en Matteusmening i Lukastexten på plats 23:17⁷ - och förklarar enbart parantetiskt vem Barrabbas är.
Pilatus påstår tre gånger att han inte finner Jesus skyldig.
Den misshandel och hån, inklusive röd mantel och törnekrona, som Jesus utstår hos Markus efter att Pilatus fällt sitt avgörande saknas hos Lukas. Händelsen återfinna delvis i särberättelsen om Jesus hos Herodes samt att de romerska soldaterna hånar den korsfäste Jesus.
Akt 4: Jesus blir korsfäst och dör på Golgota och begravs inte långt därifrån (Mark 15:20b-47 - Luk 23:26-56)
Lukas skalar av presentationen av Simon från Kyrene och lägger till att han följer efter Jesus.
Lukas berättar om en stor mängd människor som följer Jesus i samband med korsfästelsen, däribland klagande kvinnor från Jerusalem - Lukansk särstoff.
Lukas infogar Jesus-ord till "Jerusalems döttrar".
Lukas senarelägger att Jesus erbjuds vin (som bedövning) samt arrangerar om berättelseföljden så att vinerbjudandet framstår som ironiskt i samband med att soldaterna hånar den korsfäste Jesus, något som är unikt för Lukas.
Lukas infogar Jesu förbön för bödlarna - Lukansk särstoff , det textkritiska läget intressant.
Lukas förändrar berättelsen om de medkorsfästa i och med att han i Markusberättelsen infogar berättelsen om den botfärdige rövaren - Lukansk särstoff.
Lukas "tidigarelägger" att förlåten i templet rämnar.
Lukas låter andra ord än Markus ligga på i Jesu mun som sista ord. Han utelämnar därför missuppfattningen av Jesu rop och utesluter följaktligen allt resonemang om Elia.
Lukas lägger till fler reaktioner från sympatiserande människor efter Jesu död, klagande människor som går från avrättningsplatsen.
Lukas kortar dialogen kring att Jesu kropp utlämnas samt adderar att Josef hade motsatt sig rådets beslut.
Lukas lägger till att kvinnorna vilar under sabbaten och tillreder örter.
¹ Ett mer fullödigt resonemang kring detta finns i BDM sid 856-859
² Detta att Markus har prioritet är det vanligaste sättet att beskriva sambandet mellan de tre första evangelierna. Schematiskt kan olika teorier om hur evangelierna förhåller sig till varandra och hur de påverkat varandra återfinnas på http://www.mindspring.com/~scarlson/synopt/#2GH.
³ Uppställningen följer den indelning i akter och scener som finns i BDM vol 1 sid xiii-xv och vol 2 sid v-vii. Ett motsvarande resonemang finns hos BDM sid 67-75.
⁴ Detta inskott saknas i betydelsefulla handskrifter men finns hos andra textvittnen och är sannolikt något som mycket tidigt lagts in i Lukastexten. För detaljer i det textkritiska resonemanget, se Metzger sid 177.
⁵ BDM s 630
⁶ För en detaljerad beskrivning av olikheterna - se BDM sid 418f
⁷ För detaljer i det textkritiska resonemanget se Metzger s 179f samt BDM s 794.

Gamla bloggen 26 Mars, 2005 21:34