stigstrombergsson

Ibland brukar jag som ett försök att få till ett så kallat bevingat ord klämma till med Ingen är så klok som den efterkloke. Jag som tror det är så måste samtidigt erkänna att ibland funkar det inte på mig. Trots insikter gör jag om samma grej i alla fall. Dock kommer jag numera ibland på lönlösheten tidigare än förr.

Vad är orsaken till denna fundering?

Svar: Hebreiska språket!

I ett huj klev nu om inte alla så i alla fall många Bloggläsiusar och Bloggläsiusor av detta blogginlägg. Jag förstår att Sånt kan jag bara inte läsa om! är ett rimligt sätt att reagera. Naturligvis tar jag ingen hänsyn till det utan fortsätter funderingen över hur märkligt dum och korkad jag är – i alla fall i vissa stycken. Det kanske intresserar en del.

Jag läste hebreiska i min prästutbildning men det var inte frågan om det moderna språk som talas i Israel idag. På tapeten var det gamla och redan på Jesus tid ur vardagslivet försvunna språk de flesta böcker är skrivna på i det vi kallar Bibelns Gamla testamente. Jag och mina kurskumpaner behövde därför inte lära oss att konstruera en enda mening utan bara med hjälp av kunskaper, ordböcker och grammatik försöka klura ut vad det står i vad man kallar Grundtexterna.*

Det var först en halv termins råplugg av språket. Sedan obligatoriskt på min tid en halv termin till för att nå det som hette Ett betyg i Vetus. Då läste man och översatte partier av hebreisk text, studerade böcker om det texterna handlade om och gjorde smärre skriftliga analys uppgifter. Varför jag sedan fortsatte vet jag inte men det blev en halv termin till för Två betyg. Då ingick bland annat 50 av Psaltarens 150 psalmer. Med det i ryggen ryckte jag sommaren 1975 in i lumpen, muckade därifrån våren därpå och pluggade vidare för betyg i andra ämnen för att prästvigas 1978.

1982-83 måste jag ha drabbats av något läskigt – enligt gamla anteckningar. Jag började då om att analysera en del Psaltarpsalmer jag jobbat med under uppsalatiden men nu också med ta in den grekiska översättningen – gjord före Jesus tid – som de första kristna använde.** Jag måste ha köpt mitt ex av den grekiska översättningen i början av 80-talet eftersom jag har märkt det med mitt namn och det telefonnummer vi hade då. Jag malde i alla fall igenom 16 psalmer innan jag gav upp. Orsakerna till kapitulationen har jag förträngt men den kan ha samband med att våren 1983 föddes vårt första barn och att jag sedan under hösten var ensam präst på fyra tjänster. Den situationen tog Älvsbyborna ingen nämnvärd hänsyn till utan fortsatte att dö och födas i en hastighet av ungefär 100 om året. Dessutom var det varje vecka gudstjänster, konfirmander och annat.***

1995-96 slog det till igen! Hur det kan komma sig är mer än jag begriper. Det var mitt i övergången – om jag minns rätt – då jag lämnade Stiftskansliet och började på folkhögskolan. Fastighetens barnhög var då fyra stycken – födda 83, 84, 88 och 91 – och att jag bara kom på tanken att i det läget fräscha upp hebreiskan är ju bara så befängd. I alla fall startade jag med Psaltaren från början. Efter psalm 16 tog det stopp. Insikten slog till som kraften av en skiftnyckel i pannan: Repetera, rentav ny- eller återintroducera, hebreiska genom poesi är en utomordentligt korkad idé. Språk arbetar man sig in i genom enkel prosatext och meningar som Far är rar och Mor är en orm eller hur det nu stod i första ABC-boken i småskolan.

I januari 2007 färdigställde jag ett annat studiearbete och blev Teologie Magister – i Nya testamentets Bibelvetenskap. Under kategorin Studier finns inte många inlägg men en del av dem handlar om saken. Hösten året därpå – skrev också om det i Studier – provade jag hebreiskan på nytt men nu som distanskurs på ½fart vid Göteborgs univeritet. Fick inte till det trots ett skitbra material och lysande distanspedagogik – men jag försökte i alla fall.

Nu kommer det: Trots dessa återkommande misslyckanden och surt förvärvade insikter tog jag mig ändå före att efter Jul på nytt angripa Psaltarens hebreiska och grekiska texter. Kan någon förklara varför!? Det är ju så dumt! Men jag har redan nu, vis av erfarenheten att språk inte repeteras med djupdykningar i poetisk text, valt att skita i projektet. Inte i Psaltaren, naturligtvis. Översättningen i Bibel 2000, Tidegärden med samma text samt en svensk översättning av grekiska texten och omläsning av en del böcker om Psaltaren räcker väl.

Lite efterklok lärpenning om att lära och inte lära sig finns trots allt.

* Jag läste under samma villkor också grekiska. Då gällde det Nya testamentet.

** Då det enligt storyn var 70 personer som översatte kallas den Septuaginta, förkortas LXX som är 70 med romerska siffror.

*** Ett och annat bistånd kom från kollegor i grannförsamlingarna men i allt väsentligt var jag ensam. Ny kyrkoherde anlände första kvartalet 1984 och då blev vi i alla fall två. Två blev också barnaskaran i oktober 84, ett par veckor efter det att herden fått sin första hjärtinfarkt. Då var jag återigen i ensamt majestät. En emeriti från Blekingen – av vår äldsta kallad Fajjbjoj Imjaj – blev ett välkommet stöd från Advent inemot Påsk då herden återkom. Sommaren efter fick han sin andra infarkt men då var laget förstärkt med två nyprästvigda. Möjligen är dessa erfarenheter en delförklaring till att jag ibland har svårt att riktigt leva mig in i när präster  på Facebook och annars klagar över att de "har så mycket" med att led gudstjänst var annan helg och (kanske) är listade för något en kväll i veckan.