samma text, annan bild
Under några år var jag ganska flitig. I slutet av januari nämnde jag alltid Förintelsens minnesdag - oftast den 27:e eller någon dag däromkring. Då jag själv haft förmånen att studiebesöka Auschwitz-Birkenau kom jag även, ofta i samarbete med någon eller några andra, att hålla presentationer, föredrag eller liknande i saken.
Den flitens lampa slocknade inte men mattades av. 2020 och 2019 missade jag helt att nämna saken och i fjol ordade jag inte mycket mer än att här meddela att jag i församlingen gjorde en verksamhetsförändring för att ge minnesdagen ett rättmätigt utrymme. Jag måste gå tillbaka till 2018 för att hitta en mer fullödig text – inlägget 2018-01-27 – som faktiskt då var en repris från 2015. Hur som helst återpublicerar jag det hela här och nu med samma text men med en annan bild, en jag själv tog i Birkenau.
Den 27 januari är ingen datum man firar. Men det är ett datum man ska ge akt på och hålla viktigt. Därför är det med en lätt skammens rodnad jag konstaterar att jag de två senaste åren försummat den. Jag har här på denna min anspråkslösa blogg underlåtit att nämna Förintelsens minnesdag. Pinsamt. Jag ber om ursäkt.
Antisemitism – orsaken bakom Förintelsen – är en sammansatt historia. Hos en del är den grov, plump, högljudd och våldsam. Hos andra något lågmält och finstil. Hos många något omedvetet och okunnigt. Att i sin helhet bena upp saken i alla dess beståndsdelar varken kan eller kommer jag att göra utan nöjer mig denna förmiddag med att återpublicera vad jag skrev 2015:
Varför? Varför idag? Varför över huvud taget?
Den 27 jan 1945 befriades Auschwitz av Röda armén. Det var varken det första eller sista av de koncentrations- och förintelseläger som de allierade på olika fronter fann den våren, alla fyllda av samma fasansfulla lidande. Men just Auschwitz-befrielsen fick ge det datum då förintelsens offer speciellt hedras.
Att över huvud taget minnas saken är mycket viktigt.
Någon har sagt ungefär: Om man inte vill minnas historien kommer man att få uppleva den igen. Förintelsen är historiens största folkmord i betydelsen den största industriellt organiserade massutrotningen av människor utifrån den perverterad idén att några människor skulle ha större värde och större rättigheter till livsrum än andra.13 miljoner offer är värda respekt.
Att det var 70 år sedan kan tyckas länge men rasism, folkmord, fördrivningar, utrensningar, övermänniskotankar, herrefolksmentaliteter – sådant som nazismen var det mest extrema exemplet på – är inte alls utdöda. Efterkrigshistorien ger flera exempel. Också samtiden vi nu lever i bjuder på exempel – antisemitism, kolonialism, militant islamism men också islamofobi, diskriminering av romer osv. Till sin grad och omfattning motsvarar det inte Förintelsen och nazismen men till sin art finns attityderna kvar, många gånger ganska omedvetet.
Just därför skall man minnas. För att känna igen. Och stå emot.
Tilbakablicken på tidigare slutet-av-januari-inlägg gav också ett och annat annat. Den 27 januari förra året nämnde jag ett par saker som jag fortfarande tycker är aktuella. Den första var:
Nu öppnar regeringen för fritidsaktiviteter av olika slag för ungdomar och barn, ute och inne. TV visar att bland annat idrottens organisationer och representanter är glada.
Hur är attityden i församlingarna? Hur planerar man att ”öppna upp”?
Det är inte exakt samma öppningar nu men det finns aviseringar om att restriktioner kan komma att lyftas om ett par tre veckor. Därför kvarstår frågan.
Den andra saken var:
Jag byter Bibelfokus. Lukas får vila ett tag.
Jag har de sista månaderna tampats med en mycket tråkig och fruktansvärt innehållsrik Bibelvetenskaplig kommentar till Lukasevangeliets grekiska text. Kommentaren är på engelska och nu när jag tuggat mig genom volym 1 kommer volym 2 om drygt andra halvan av evangeliet att få vänta ett tag. Jag skall bita i och kanske bräka kring något annat nördigt exe-get-iskt.
Nu har jag ställt mig i startblocken för volym 2. Längre fram i är det just Lukas berättelse om Jesus sista vecka innan avrättningen och vad som hände sedan som kommer att vara på tapeten i gudstjänster och kanske annat. Även om jag inte ”jobbar” längre är en repetition av Lukas två skrifter inte helt fel vare sig för mig eller någon annan.
2 juli 2010
För något inlägg sedan nämnde jag att jag aldrig gjort allvar av att bruka kategorin Nygammalt, alltså att på rätt eller hyfsat rätt datum reprisera ett gammalt blogginlägg. När jag idag om morgonen medan madammen ännu sover och det är mulet ute* kollade bakåt för 2 juli fann jag för de flesta år ingenting men också följande rubriker:
-
2007 – internetcafé för första gången. Rubriken talar för sig själv
-
2010 – farfars gris. Om en tre månader gammal baby.
-
2011 – based upon a true story. Ett inlägg om tre sevärda filmer.
Valet är enkelt. Från 2010 därför i direkt reprissändning huvuddelen av...
Tyra har varit på besök de två första dagarna i juli. Hon kom igår kväll – med sina föräldrar – och vi har haft så kul hela tiden. Egentligen trodde jag inte att jag än en gång i livet skulle bli så vanvettigt förälskad som jag är nu. I och för sig borde jag nog varit beredd på det eftersom jag såg fascinationen hos min far och svärfar när de fick barnbarn. Och nu har jag åkt dit – med besked.
* Två saker som sammanfaller i tid utan att det ena orsakar det andra eller tvärtom.
oföränderlig blogg?
-
För några år sedan fanns inga barnbarn att skriva om. Nu finns de. De märks. De måste märkas – fattas bara annat!
-
Att komma med i bloggportalen Dagens kyrka och där beskrivas som en som skriver personligt om livet som skolpräst i Älvsbyn men också om allt möjligt annat ger ju öppet fält att köra som vanligt. Det gedigna sällskapet har nog kanske ändå skapad lite av ökad seriositetslust. Fåfängt fånigt!
-
Vissa händelser – inte alla berättade här – har gjort att jag utan att egentligen velat ändå duckat i någon form av självcensur. Jag är inte stolt över sådant. Vill inte vara feg men men ser nog att det finns ett inslag av sådant det senaste året.
-
Det händer ju inget värt att skriva om! I Svenska kyrkan står det still på lokal, regional och nationell nivå. Mellanöstern står också still i den meningen att den starke framhärdar i alla sina positioner, jag predikar sällan, läser mindre, pluggar inte osv – om jag nu följer listan över kategorier till höger. I
-
Jag har ju skrivit om allt! Någon gång alltså. Ibland flera gånger. Tycker inte jag har något nytt att tillägga. Denna inre känsla är reell och definitivt inte vettig ett ögonblick. Att jag skrev något för 3 år sedan kanske just jag kommer ihåg men jag inbillar mig inte en fjärt att någon läsare kommer ihåg det. Särskilt inte de läsare som inte läste för tre år sedan och därför för tre år sedan inte kunde läsa vad jag då skrev.
Så – utifrån detta meddelar jag att jag från och med tjugondag knut 2012 här på min blogg vidtar en helt icke efterfrågad föränderlighetsförhindrande åtgärd till gagn(?) för folk som inte minns vad jag tidigare skrivit eller som inte läst skriverierna förr om åren. I en ny kategori – Nygammalt – kommer jag att reprisera en del tidigare bloggposter. Urvalsprincipen vet jag inte vilken den blir. Datum kan ju vara en. Dock kommer jag inte vara nygammal varje dag. Bara ibland. Den 13 januari 2006 skrev jag inget. Inte heller 2007, 2009, 2010, 2011 eller 2012. Men 2008 skrev jag denna text som nu med tryckfel och allt risajklas av ingen vettig anledning alls:
fast drivsnö med inslag av plogade vallar
Denna dags blogg-betraktelse för väl börja med vädret.
Det har faktiskt blivit vintrigt märkligt nog. Sistlidna vintrar har ju varit väldigt ovintriga om man jämför med tidigare vintrar - de praktfulla Bore-välden som rådde när man var barn. Den 20:e förra månaden skrev jag om vädret och mycket har inte varit skrivvärt sedan dess. Nu har dock snö fallit och landskapet - också kyrkogården - har blivit vintervackert. Travesterar man radions program Israpport för sjöfarten ges den trafiksituationsbeskrivning rubriken anger.
Denna dags bloggbetraktelse får väl fortsätta med en dagsnotering.
Det är tjugondag knut idag och julen utstökas. Detta skedde för vår del redan igår då den gran som aldrig burits in utan fått stå så grön och grann på balkongen blev kastad en fem-sju meter ut på tomten. Med tomten i sammanhanget menas den till gulhuset hörande växtytan, inte den till julbuset hörande säckbytarn.*
Vidstående bild föreställer en del av familjens nu undanplockade julpynt. Figuren uppkom för många år sedan när vi tillsammans med bekanta en nyårsafton smälte tenn som vi hällde i kallvatten för att av det snabbstelnade resultatet göra en bedömning av vad det kommande året månne bära i sitt sköte. Försedd med stå-platta blev det stelnade en Mariabild - unik i världen.
* Sämre gröt-alliteration kan knappas uppfinnas.