stigstrombergsson

Under några år var jag ganska flitig. I slutet av januari nämnde jag alltid Förintelsens minnesdag - oftast den 27:e eller någon dag däromkring. Då jag själv haft förmånen att studiebesöka Auschwitz-Birkenau kom jag även, ofta i samarbete med någon eller några andra, att hålla presentationer, föredrag eller liknande i saken.

Den flitens lampa slocknade inte men mattades av. 2020 och 2019 missade jag helt att nämna saken och i fjol ordade jag inte mycket mer än att här meddela att jag i församlingen gjorde en verksamhetsförändring för att ge minnesdagen ett rättmätigt utrymme. Jag måste gå tillbaka till 2018 för att hitta en mer fullödig text – inlägget 2018-01-27 – som faktiskt då var en repris från 2015. Hur som helst återpublicerar jag det hela här och nu med samma text men med en annan bild, en jag själv tog i Birkenau.

Den 27 januari är ingen datum man firar. Men det är ett datum man ska ge akt på och hålla viktigt. Därför är det med en lätt skammens rodnad jag konstaterar att jag de två senaste åren försummat den. Jag har här på denna min anspråkslösa blogg underlåtit att nämna Förintelsens minnesdag. Pinsamt. Jag ber om ursäkt.

Antisemitism – orsaken bakom Förintelsen – är en sammansatt historia. Hos en del är den grov, plump, högljudd och våldsam. Hos andra något lågmält och finstil. Hos många något omedvetet och okunnigt. Att i sin helhet bena upp saken i alla dess beståndsdelar varken kan eller kommer jag att göra utan nöjer mig denna förmiddag med att återpublicera vad jag skrev 2015:

Varför? Varför idag? Varför över huvud taget?

Den 27 jan 1945 befriades Auschwitz av Röda armén. Det var varken det första eller sista av de koncentrations- och förintelseläger som de allierade på olika fronter fann den våren, alla fyllda av samma fasansfulla lidande. Men just Auschwitz-befrielsen fick ge det datum då förintelsens offer speciellt hedras.

Att över huvud taget minnas saken är mycket viktigt.

Någon har sagt ungefär: Om man inte vill minnas historien kommer man att få uppleva den igen. Förintelsen är historiens största folkmord i betydelsen den största industriellt organiserade massutrotningen av människor utifrån den perverterad idén att några människor skulle ha större värde och större rättigheter till livsrum än andra.13 miljoner offer är värda respekt.

Att det var 70 år sedan kan tyckas länge men rasism, folkmord, fördrivningar, utrensningar, övermänniskotankar, herrefolksmentaliteter – sådant som nazismen var det mest extrema exemplet på – är inte alls utdöda. Efterkrigshistorien ger flera exempel. Också samtiden vi nu lever i bjuder på exempel – antisemitism, kolonialism, militant islamism men också islamofobi, diskriminering av romer osv. Till sin grad och omfattning motsvarar det inte Förintelsen och nazismen men till sin art finns attityderna kvar, många gånger ganska omedvetet.

Just därför skall man minnas. För att känna igen. Och stå emot.

Tilbakablicken på tidigare slutet-av-januari-inlägg gav också ett och annat annat. Den 27 januari förra året nämnde jag ett par saker som jag fortfarande tycker är aktuella. Den första var:

Nu öppnar regeringen för fritidsaktiviteter av olika slag för ungdomar och barn, ute och inne. TV visar att bland annat idrottens organisationer och representanter är glada.

Hur är attityden i församlingarna? Hur planerar man att ”öppna upp”?

Det är inte exakt samma öppningar nu men det finns aviseringar om att restriktioner kan komma att lyftas om ett par tre veckor. Därför kvarstår frågan.

Den andra saken var:

Jag byter Bibelfokus. Lukas får vila ett tag.

Jag har de sista månaderna tampats med en mycket tråkig och fruktansvärt innehållsrik Bibelvetenskaplig kommentar till Lukasevangeliets grekiska text. Kommentaren är på engelska och nu när jag tuggat mig genom volym 1 kommer volym 2 om drygt andra halvan av evangeliet att få vänta ett tag. Jag skall bita i och kanske bräka kring något annat nördigt exe-get-iskt.

Nu har jag ställt mig i startblocken för volym 2. Längre fram i är det just Lukas berättelse om Jesus sista vecka innan avrättningen och vad som hände sedan som kommer att vara på tapeten i gudstjänster och kanske annat. Även om jag inte ”jobbar” längre är en repetition av Lukas två skrifter inte helt fel vare sig för mig eller någon annan.