stigstrombergsson

UNESCO är FN-organisation inriktad på utbildning, vetenskap och kultur. Idag har Palestina blivit medlem i den organisationen, dess 195:e medlem. Detta skall inte förväxlas med det medlemskap i i själva FN som Palestina sökt. Omröstningar i Säkerhetsrådet och Generalförsamlingen i den frågan sker senare i november. Nu var det UNESCO det gällde.

I denna organisation för utbildning, vetenskap och kultur tyckte 107 länder att Palestina skulle kunna få komma med. 14 var emot och 52 avstod från att rösta. Välkomnande var bland annat Frankrike, Brasilien, Ryssland, Kina, Indien och Sydafrika. Storbritannien var bland dem som avstod. I gruppen nejsägare fanns USA, Tyskland och av någon ytterligt pinsam anledning: Sverige.

I Sverige hanteras UNESCO-ärenden av Utbildningsdepartementet. Det är en rimlig placering eftersom det departementet ju i övrigt sysslar med utbildning, vetenskap och kultur. Det betyder alltså det är vår utbildningsminister som som agerat för att hålla andra utanför den främsta internationella arenan för samarbete kring – jag upprepar mantrat: utbildning, vetenskap och kultur? Varför? Jag fattar inte!

Att Israel säger att nåt hemskt hänt när palestinier får vara med i samarbete kring utbildning, vetenskap och kultur är bara väntat. Det är med yttersta tvekan man kan uppfatta det landets agerande som att man har en framtida lösning med två respekterade stater i sikte. Man är bara halsstarrigt konsekvent.
Att USA inte heller värnar utbildning, vetenskap och kultur är inte heller att förvåna. Till detta fogar USA också strypandet av sitt ekonomiska bidrag till UNESCO. Detta görs utifrån en lag från 1990-talet som förbjuder stöd till FN-organisationer som godkänner fullt palestinskt medlemskap. Så mycket för den hållning man säger sig ha i den så kallade ”kvartetten – en lösning där två suveräna folk skall samexistera bland annat i det UNESCO står för: utbildning, vetenskap och kultur.

Men lilla Sverige då? Det är Vår anti-palestinske utbildningsminister som bär ansvar för all politik som har med utbildning, vetenskap och kultur att göra. Han säger att ”tidpunkten är olämplig”. Det säger han ju jämt när något sker som kanske kunde vara ett led – om än litet – i att ge Palestinas folk den självständiga plats i världssamfundet som de utlovades redan i FN:s delningsplan 1948.

Skämmes!

1: Vilka vyer!

Vi friluftasdagade alltså, madammen å jag. Packade ryggsäcksränslar med fika, kamera och tröjor och spatserade längt kända stigar till och på Kanisberget. Ovanligt varmt för att vara sista dagarna i oktober. Nästan ingen vind. Njutbart. Ännu en bild blev tagen från samma plats som många tidigare bilder. Utsikt över hela byn.
Hur spännande är egentligen detta? Hur intressant är det att tillsammans med den man varit gift och sammanboende med sedan sommaren 1978 traska på stigar och terrängspår man begått sedan samma sommar? Vilket nyhetsvärde har kaffe som smakat likadant i alla år och mackor som vad gäller valet av bröd och pålägg inte förändrats under tre decennier? Vad är det att skriva om – egentligen?
Och ändå har läsaren läst ända hit!

Väl tillbaka i fastigheten TVsoffade vi oss för att betitta pratprogrammet Skavlan. Vanligen ingår det i vårt begrepp fredagsmys men igår var det tekniskt avbrott på TVskärmen hela tiden programmet sändes. Extraradieringen idag blev vad det fick bli och efter det programmet ropar jag högt detta inläggs andra punkt:

2: Återupprätta unionen!

1905 beslöts att konungarikena Sverige och Norge inte längre skulle vara förenade i en union. Har jag fatta historien rätt betydde unionen att man under knappt ett sekel hade en gemensam kung och en gemensam utrikespolitik. I övrigt var länderna trots sin snarlikhet självständiga i relation till varandra.
När det nu gått över hundra år är det enligt min mening dags att korrigera detta misstag av det enkla faktum att jag vill ha Jens Stoltenberg som statsminister. Ett par gånger har jag sett honom hos Skavlan. För något år sedan berättade han där om ett problem sin egen familj och hur det påverkat honom. Idag – egentligen igår – var fokus på den politiska ungdomsmassakern i Norge i slutet av juli somjag hoppas ingen glömt. Och vad hans ord och handlande betydde då. Och sedan.
Från vår egen reichführer Freidrich Reinfelts sittning hos Skavlan minns jag bara att han uttryckre rysningar över sitt eget blockflöjtsspel i småskolan. Inget annat fastnade hos mig. Håkan Juholt vågar jag bara inte tänka mig i programmet.
Jag vill ha Stoltenberg som statsminister! Bland killar är han en kille att gilla.

3: Tröskeln börjar gudstjänsten!

Det blir denna predikans – förlåt: detta blogginläggs! – tredje punkt. Den anknyter till kommentarsamtalet till efter inlägget Nej, inte riktigt slut hos tobbe lindahl. När jag läste skrivandet där började jag fundera över vilken grundförutsättning hela det samtalet har. Så tänkandes kan jag inte förstå det annorledes än att man anser att en gudstjänst börjar när något börjar hända. Som det då gäller att passa tiden till. Eller kunna ursäkta varför man inte var där i det ögonblick när händelserna började hända, när tåget tuffar ut från stationen. Typ.
Jag föreslår att hela saken i stället värderas utifrån att man låter tröskeln gälla. Ser man det så börjar gudstjänsten när man kommer in i gudstjänstrummet. Och slutar när man går ut. Utomlands har jag sett människor agera efter vad jag fattat vara den tanken. Inomlands har jag sett samma sak när utomlands födda och uppvuxna med korstecken, bugning och bön agerar som om det är tröskeln, inte klockslaget, som avgör att något börjar hända mellan dem och Gud.
Tänker man så kommer ingen försent. Och ingen tidigt heller. Än mindre för tidigt. Så sett behöver man intei väntan på att något börjar hända fördriva tiden med snatter och pladder som om man vore sig i korsningen mellan mjukosten och Taco-kryddorna i den lokala Cooperativa-butiken. Innanför tröskeln är man i gudstjänst där tiden upphör och den Evige råder.

Sitter vid vårt älskade frukostbord denna lördag förmiddag. Ägget, filet, flingorna, två smörgåsar och en stor balja te övergår utan tydlig gräns till en stunds avslappnande förmiddagskaffe med påtår. Dagen framför innehåller inte något av nöden stressande projekt att genomföra. Inte heller så de närmaste dagarna. Inte ens de närmaste två veckorna. Sovrummet är färdigrenoverat, skolan har lov och efter lovet har jag en kompvecka. Nöjd alltså. Sista insatsen under arbetsveckan kom att bestå av att jag tillsammans med en energi-spridande arbetskamrat - en annan än den i förra inlägget nämnda - färdigställde en preliminär planering av en väldigt inspirerande möjlig framtidsinriktning. Kändes mycket bra. Nöjd - typ.

Vid denhär typen av frukostar står jadron* och pratar P1 och jag pendlar mellan aktivt och passivt lyssnande. I programmet nämndes ordet tankesmedja och jag började fundera vad en sådan egentligen är. Följande tesen friskt googlat är häften funnet fann jag Wikipedias definition som innehåller bland annat följande information:

Tankesmedja är en vanlig beteckning på en mer eller mindre lös sammanslutning av skribenter och intellektuella som har som syfte att påverka (...) opinionen. (…).
Ett viktigt kriterium för att bedöma om det är en tankesmedja eller inte är om sammanslutningen aktivt försöker delta i (...-)debatten och tillgängliggöra och sprida sina idéer och tankar till allmänheten. 

Blir då bloggeri ett tankesmideri? Särskilt när bloggares bloggerier löst eller fast anknyter till varandra? Som tobbe lindahls, stig sundströms och mitt bloggande stundom gör? Är vi då en tankesmedja? Och om så – vad heter smedjan? Timbro är upptaget. Agora likaså. Flumtro passar inte! Så vad? Föreslå gärna.

På tobbes blogg har här en pratkedja utbrutit kring varför-är-det-så-svårt-att-komma-i-tid-till-gudstjänsten?-frågan. Orsakerna diskuteras. Kan det bero på yttre förhållanden som barn-rikedom eller handlar det om inre karaktärslöshet? Jag har en kompletterande tanke jag skall berätta om i ett senare inlägg. Kanske ikväll. Det har nämligen under tiden jag skrivit formats ett projekt för denna soliga oktoberdag: Friluftsdag med medburen kaffetermos!! 

I morse när jag kom till jobbet möttes jag av en ivrig arbetskamrat:
Stig! Vaknade med en tanke. Har mäjlat det till dig. Det gäller projektet. Man skulle kunna…
Och så fortsatte hon berätta.

Jag gillar energismittare som vaknar med en tanke. Sådant ska man ta till vara. Jag gillar att det vaknas med utvecklingsdriv och engagemangsglöd. Det ger fart och verksamhetsutveckling. Jag gillar att det finns arbetskamrater – OBS: pluralen – som sprider energi. De är guld värda. Speciellt nu när jag själv såhär mitt i hösten efter tre intensiva månader* känner mig en liten smula jättesliten och inte speciellt tankerik för egen del.

Egentligen känner jag inte riktigt igen mig själv eftersom jag själv ofta brukar vakna med en tanke. Om jag då med mina tankar då ger andra energi eller bara gör dem trötta kan det nog råda delade meningar om. Jag uppfattas nog ibland med olika förslag och infallsvinklar och konsekvensdragningar i det oändliga som tröttsamt otålig, missnöjd och kritisk även om det inte är min avsikt. Vara hur det vill med det anser jag i alla händelser att det är viktigt att folk kommer med idéer. Många idéer. Om de är bra eller dåliga blir en andrahandsfråga när man diskuterar vad man skall göra av dem. Själva flödet är viktigt** och då jag nu för egen del känner mig ovanligt idéfattig blir det jätteviktigt att andra har det driv som gör att de vaknar med en tanke.

Denna vecka har vi haft bägge varianterna av Svenska kyrkans grundkurs inne på skolan. De som går kursen på halv fart och distans kom i söndags förmiddag och for idag. Helfartarna gör en mer vanlig måndag-fredag-vecka. Gemensamt schema till en del, var för sig till en del.

Samtidigt pågår Kyrkomötet med dryftande av små och ännu smärre frågor där bara en trots sin futtiga anda och petiga detaljfixering oförtjänt tilldrar sig medias uppmärksamhet – jag menar här kyrkliga medias. Den gemensamma (s)- och (c)-motionen som i en vanlig röd-grön*** ton av kyrkopolitiskt trospolisiärt kontrollnit vill säkra ett totalt framtida tvång för präster att axla Kammarkollegiets statligt myndighetsuppdrag får en artikel här. Jag varken somnar eller vaknar med tankar kring de två partiernas populistiska ap-spel. Tycker bara motionärernas intoleranta mediakåthet är så patetisk.

Nästa vecka har skolan lov. Veckan därpå skall jag också vara ledig – komp. Kanske kommer jag då på nytt att vakna med en och annan tanke. Värd att blogga om? Vem vet.

Vill du bli frisk? frågar Jesus den sjuke vid Betesda-dammen enligt Johannes evangelium kapitel 5 vers 6. Frågan kan tyckas konstig men är nog naturlig att ställa till en som varit sjuk i 38 år. Man har ju vant sig, inrättat sig, kanske också fått vissa så kallade sjukdomsvinster typ allmosor. Hälsa i det läget blir en plötslig förändring man inte vet vad man skall göra av. Och som förpliktigar till ansvar.

Vill ni att er släkting skall bli frisk? var en fråga som Jesus inte ställde till den sjukes anhöriga. I vart fall står det inte något sådant i berättelsen. Hade han gjort det kanske inte heller svaret skulle varit ett självklart hurtigt Javisst! Kanske hade de tvekat då de inte vetat hur det skulle bli då. Om han vill komma och jobba, bo, tycka, anse, göra anspråk i en ny roll i släkten. Typ.

Nu är Gadhafi i Libyen väck! Tidigare i år Mubarak i Egypten. Och han i Tunisien som jag glömt namnet på. Men han i Jemen är kvar. Och Assad i Syrien. Och iraniern vars namn inte går att uttala. Och kungafamiljen i olje-Arabien. De sitter kvar. Än.

Vill vi att Mellanösterns sjuka stater skall bli friska?
Vill vi att det skall ske en förändring där? Egentligen?
Tycker vi om förändringarna? Blir de hot eller möjligheter?

Den israeliska tidningen Haaretz skriver i det ämnet – fast utan mitt Jesus-exempel – i sin ledare den 25 Tishrei 5772, med vårt sätt att skriva tid 23 oktober 2011. Tidningen uttrycker också en åsikt. Google fick göra en rå-översättning som jag kokade upp för att få vad jag anser vara bättre svenska. Den engelska versionen kan läsas här.


ISRAEL MÅSTE HITTA SIN PLATS I ETT STÄNDIGT FÖRÄNDERLIGT MELLANÖSTERN

Under sina 42 år vid makten ledde Gadhafi en regim som terroriserade och mördade sina kritiker. Rättvisa skulle ha skipats om han hade förts till Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Förespråkare för mänskliga rättigheter och demokrati kan omöjligen stödja lynchning även om den gäller den värsta av tyranner. Rättvisa skulle ha skipats om han hade förts till Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Samtidigt kan avlägsnandet av en av de mest brutala tyrannerna i regionen ses som en positiv utveckling. Före Natos kampanj i Libyen lovade Gadhafi att "skoningslöst" utplåna sina motståndare i Benghazi.

Hade han inte gripits skulle Benghazi har lagts sig till listan av ”Dödens fält” tillsammans med Darfur och Srebrenica. Under sina 42 år vid makten, ledde Gadhafi en regim som terroriserade och mördade sina kritiker. Han finansierade och beväpnade terrorism över hela världen och låg bakom en serie av terroristattacker, inklusive sprängningen 1988 av ett Pan-Am-plan över Lockerbie i Skottland då 270 människor miste livet.

Att ytterligare en dominobricka fallit i Mellanöstern är en uppmuntrande utveckling för alla i hela världen som strävar efter demokrati och rättstrygghet. Det faktum att Frankrike och Storbritannien tog ledningen i attacken i stället för amerikanerna visar på en ny typ av världsordning som vi inte kan undgå att märka även i förhållandet till vår region.

Vi kommer att sakna den gamla ordningen, varnar pessimisterna. Inbördeskrig, kaos och islamisering trycker i varje hörn. Libyen kan bli ett "nytt Somalia". I Egypten nådde en våg av anti-israeliskt beteende en topp med intrånget i den israeliska ambassaden i Kairo. I Tunisien, där den revolutionära snöbollen började rulla, väntas det islamistiska partiet vinna valet.

Den som trodde att det varit meningslöst att stödja avtal med tyranner hävdar nu att den arabiska våren släppt lös det hat som araberna känner mot Israel. Men Israel kan inte hejda historiens gång. I dilemmat mellan att stödja stabila tyranner eller stödja revolutionärerna och deras osäkra framtid blir valet enkelt. Israel måste göra allt för att bevisa för de arabiska folken som håller på att befrias att demokrati är något avsett för en och var, och att Israel är en del av frihetens, demokratins och fredens familj för, samma familj som söker adoptera dem.

I morse snöade det! Var alldeles vitt ute!
Sådant tycker jag är bra. Bor man i Norrbotten ska det vara snö novenber-december-januari-februari-mars och halva april. Poängen med att bo här – typ. Har aldrig fattat mig på folk som valt att bo 10-12 mil från Polcirkeln och hatar snö. Varför i hela fridens dagar flyttar de inte till Somalia för att slippa? Love it or leave it! – typ.

Det blev alltså däckskifte innan den planerade lördagsaktiviteten kunde dras igång: golvläggning. Såntdär klickgolv i sovrummet. Och listning efteråt. Riktigt färdiglistigt är det inte – det blir i morgon kväll efter det att jag kommit hem från jobbet. Då ska jag på ett jättelistig sätt göra rummet klart.

Jodå – jag skall jobba i morgon. Den variant av Svenska kyrkans grundkurs som studerar den på halv fart under hela året kommer in till skolan för sin näst sista innevecka. Vi börjar i Älvsby kyrka där det är Högmässa i morgon. Bra! Inget halvdant där man ransonerar Guds gåvor. Det är ju faktiskt ransonerar man gör när man inte firar Mässa. Och på många håll bestämmer man ju ungefär var annan helg att ingen skall få ta del av Kristi kropp och blod. Men för imorgon har man inte tagit det beslutat utan gör som den förkrossande lejonparten av alla kristna gjort i alla tider och fortfarande gör – firar Mässa på Herrens dag, söndagen. Och kom ihåg: den som missar en Mässa missar en massa.

Läste förresten en intressant artikel i tidningen Dagen. Bladet ifråga brukar vanligtvis anstränga sig till max för att i möjligaste mån undvika sådant som läsarna kan tolka som kritik av den israeliska regeringens och militärens politik och agerande. Artikeln jag läste idag var lite annorlunda med sin intervju med en palestinsk baptist- och metodistpastor, en av undertecknarna till de palestinska kristnas Kairos-dokument och således kritisk till Israels ockupations- och bosättningspolitik. Dagen-reporterns frågor är intressant förmildrande för att inte stöta tidningens anti-palestinska läsare men pastorns svar var tydliga och bottnar i en konsekvent god teologi. De flesta kommentarer efter artikeln visar dock att de som skrivit dem inte fattat eller velat fatta eller brytt sig om vad pastorn förmedlat. Läs Dagen-artikeln här och de palestinska kristnas Kairos-dokument här.

En del människor jag talar med IRL – alltså med hjälp av mun och öron i stället för tangentbord och skärm – brukar kvida över att jag skriver för långa inlägg på bloggen. Till dessa läsare vars närminne är så kort att de inte minns början på ett resonemang ända till de når slutet säger jag: Detta inlägg är inte långt!! Försök hålla ut bara ytterligare några rader. Ni ska få veta att jag förändrat min blogg lite. Och hur.

Länken långt ner till höger till Dag Sandahls blogg kopplad till blaskan Östran – sandahl trampar på – har jag kopplat bort då han inte längre skriver där. Hans skarpsinniga (om ibland lätt kvirriga) funderingar i främst kyrkliga frågor har sin fortsättning i sandahl trampar vidare och till denna hans egna blogg finns länken givetvis kvar.
Länken sofia lilly jönsson har tidigare gått till hennes hemsida som hennes blogg bara utgör en del av. Nu går länken till just den delen. Bloggen alltså.

Detta var väl inte för långt? Eller komplicerat? Eller?

För 27 år sedan blev vi föräldrar för andra gången, också den gången till en liten tös. Ikväll firades hon i med knytkalasmiddag i Luleå. Närvarande var lillebror ett med fästmö och deras lilla Tyra, lillebror två, jubilarens pojkvän, jag och madammen - som faktiskt är orsakerna till hela evenemanget - samt två kompisar. Trevligt!
Bilden är den bild av sig själv som hon skyltar med på Facebook, tagen för ett år sedan tror jag. Den stora flickan med färgat mörkt hår är födelsedags-dottern. Hon är entusiastisk faster till det lilla ansiktet som i aktiv uppdaterad form kan betittas i en liten filmsnutt här.

På tisdagsmorgonen när jag hämtade in Lokala Världsbladet* ögnade jag som snabbast förstasidan. När jag var klar med den hade jag hunnit från brevlådan till bakljusen på bilen framför garaget. Väl inne i hallen fri från blåsten öppnade jag blaskan för att på sidan två se ledarens rubrik – lästes senare på dagen. Efter det – jag hade då kommit till köket – föll blicken på tidningens tredje sida. Folk som vet hur tidningsläsning funkar säger att sidan tre är en viktig sida, i vikt rankad enbart efter sidan ett, sista sidan och eventuellt mitten. Då det i Världsbladets spridningsområde inte sker något av vikt viktigt att skriva om viktar publikationen verksamheten så att sidan tre säljs till annonsörer. Detta gör att en överviktig läsare som jag snabbt går vidare med bladvändning till sidan fyra. Men – då läsning av avisen nu en gång fungerar som det fungerar hinner ögonen ändå se den tredje sidans övre vänstra hörn**. Där var igår den annons som "pryder" detta inlägg.

BÅDE TVIVLAR OCH TROR PÅ GUD – Svenska kyrkan

Vad pågår??
Finns det två trosbekännelser numera?
En trosbekännelse och en tvivelbekännelse?
Vad är detta för svammel??

Sist jag hörde efter sa man inte i gudstjänsten eller vid dopen eller vid konfirmationerna:
Vi tvivlar på Gud Fader allsmäktig himmelens och jordens skapare, Vi tvivlar på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår herre och så vidare eller Vi tvivlar på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka och en del till.
Det är något annat som sägs:
Vi tror på Gud Fader allsmäktig, Jesus Kristus och den helige Ande.
Så vad är detta för svammel??

Men måste man då tro för att vara med i kyrkan? kanske någon undrar.

Givetvis inte! Människor kan och må tro hur de vill, tvivla och anfäktas – fint gammalt ord. Men människors meningar ändrar inte Kyrkans tro. Om Kyrkan väsen vore att vara en åsiktsgemenskap av likasinnade skulle kyrkans tro definieras som summan av eller genomsnittet av folks tyckande och tänkande men så är det ju inte – även om det kvickhuvud som författat annonstexten verkar ha fått det om bakklöven. Kyrkan är inte en åsiktsklubb eller en beteendeorganisation – även om många uppfattar henne så. Kyrkan är gemenskapen av dem som genom dopet fogats samman med Jesus och som i gudstjänst och liv vill vara tillsammans med honom. Sådetså! Och den Kyrkan tror!

Men kanske är annonsen ett försök att visa på öppenhet! kanske någon tänker.

Det vore ju en god tanke i och för sig, och vore verkligen att tyda och tolka allt till det bästa. Men är det öppenhet man vill visa på är ju annonstexten helt förfelad då den visar på ingenting och bara blir korkad. Tänk om det kom någon och sa: Jag tvivlar på att det inte finns någon Gud förutom Gud. Jag tvivlar på att Muhammed är hans profet. Inte någon, muslim eller icke muslim, skulle anse den figuren vara muslim. Jämfört så blir annonsens text till sin innebörd i praktiken ett uttryck för icke-kristendom. Typ.

Någon har utformat annonsen - och sannolikt fått (bra) betalt.
Några har tagit andras pengar och betalat för annonsplatsen på sidan tre.

Fy skäms!!

Nästan alla media har de sista dagarna berättat om fångutväxlingen i Israel-Palestina. Man har noterat att det minsann inte är ofta man är glad på bägge sidorna i konflikten. Situationen med den israeliske korpralen fången hos Hamas och flera tusen palestinier fängslade i Israel har under många många år tett sig helt olöslig – och nu gick det.
Som många gånger annars har inte en sak bara en förklaring och en orsak. Inte heller bara en följd eller en effekt. Om dolda motiv och framtida konsekvenser skrev New York Times i gårdagens ledare. Som vanligt i mitt översättande tog jag Googles översättningsfunktion till utgångspunkt för min tolkning – all översättning är tolkning. På amerikanska kan den läsas här.


GHILAD SHALIT FRIGIVEN

Vi delar israelernas glädje över frisläppandet av sergeant Gilad Shalit som  i fem år hållits fången av Hamas. Vi lämnar till det israeliska folket att diskutera om uppgörelsen – som omfattar frigivningen av mer än 1000 palestinska fångar – kommer att göra deras land säkrare eller leda till mer våld och ytterligare bortföranden av israeliska soldater eller andra medborgare.
Vi är redan oroade över att affären ytterligare kommer att förhindra en israelisk-palestinsk fredsöverenskommelse, den enda verkliga garantin för varaktig säkerhet för båda sidor.

När nu Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har kompromissat med Hamas befarar vi att han för att visa sig tuff kommer att bli ännu mindre villig att göra nödvändiga kompromisser för att få igång förhandlingar. Vi befarar att den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och hans Fatah som helt och hållet utestängdes från fångbytet kommer att ytterligare försvagas.

Både Netanyahu och Hamas var ute efter en politisk seger efter att Abbas ställde sig i det internationella strålkastarljuset – och fick se sin popularitet att skjuta i höjden – när han i förra månaden bad FN att ge hans odefinierade land fullt medlemskap.

Mr Netanyahu slog en ideologisk knut på sig själv för att få igenom den här affären. För bara fem månader sedan ville han strypa överföringen av skattemedlen till den Palestinska Myndigheten och uppmanade USA att stoppa sitt stöd eftersom Abbas försökt skapa en samlingsregering med Hamas som styr Gaza.

Man måste fråga sig: Om Netanyahu kan förhandla med Hamas – som skjuter raketer mot Israel, vägrar att erkänna Israels existens och på tisdag lovade att ta ännu fler gisslan – varför kan han han inte seriöst förhandla med den Palestinska Myndigheten som Israel förlitar sig på att för lugnet på Västbanken?

Netanyahus uppbackare hävdar att hans koalition är så skör att han inte kan göra de kompromisser som behövs för att återuppliva fredsförhandlingarna. Men han var stark nog att gå emot sörjande anhöriga till de israeler som dödats av de palestinska fångar som nu frigetts. "Jag vet att priset är mycket högt för er", skrev han till dem. Varför kan han inte göra en lika lidelsefull vädjan om ett stopp för bosättningarna för Israels säkerhets skull?

USA och dess partners bör fortsätta att försöka få igång förhandlingarna.
Abbas borde se fångutväxlingen som det den är – en utmaning mot hans auktoritet och trovärdighet. Det bästa sättet att stärka sin ställning är genom att genom förhandlingar leda sitt folk i att skapa en palestinsk stat.
När det gäller Mr Netanyahu såg vi på tisdagen att problemet inte är att han inte kan kompromissa eller göra svåra val. Problemet är att han inte kommer att göra det – vilket inte gör Israel säkrare.

På lördagsförmiddagarna när det frukosteras och bäljas kaffe i godan ro brukar radion i köket stå där och prata. Det är P1 som pratar – en kanal som innehåller väldigt mycket intressant – och så småningom kommer då programmet Spanarna i repris från fredagseftermiddagen. Ungefär 34 minuter in i programmet igår tog Jonas Hallberg till orda och höll ett anförande om beslutsfattare som tänker lattjo. Ordet lattjo har jag inte hört på flera år. Sist var kanske för tjugo år sedan när döttrarna tittade på repriseringar av Fem myror är fler än fyra elefanter – ett alldeles utmärkt barnprogram – och Brasse Brännström kom in och sa: Här kommer jag med lattjolajbanlådan. Ett nästan lika kul ord som glosan depparjeppar ur en Bamsefilm.

Med några exempel visade Hallberg att makthavare och beslutsfattare stundom tänker rejält avigt. När bänkarna på Stockholms central till alltför stor del besattes av icke resande missbrukare beslöt några att man för att åtgärda problemet skulle ta bort en del av dessa bänkar – vilket medfört att nu ryms inte pausande resenärer alls. När Posten märkte att folk sände färre brev än förr bestämde man att ta bort var tredje brevlåda för att på så sätt stimulera brevskrivandet – eller vad man nu tänkte det skulle få för effekt. Hallberg ger fler exempel och drar kluriga slutsatser. Om man klickar här kommer man till programmet. Lyssna på hela eller snabbdra reglaget till 34 minuter in i det.

Tänk om det tänktes sådär avigt i andra sammanhang.

Tänk om Landstinget skulle tänka Det är så få som kan bli sjuka eller skada sig så det är ingen idé att kosta på läkarbemanning dygnet runt i Arjeplog. Oops! Så tänks det ju – eller icketänks.
Det blir bättre om jag tar ett annat exempel: Tänk om länspoliseriet skulle tänka Det är så lugnt i Älvsbyn så vi kan organisera om så det får räcka med vardagsbemanning.  Oops igen! Vipps kom ett knivrån igår morse och bylingar från grannkommunerna anlände långt efter det att tjyvarna hunnit till gissningsvis någon annan grannkommun – läs om händelsen här.
Eller tänk om man i kyrkliga sammanhang skulle tänka: Det kommer så få i gudstjänsterna att det är lika bra att inte fira gudstjänst för ofta. Fast så gör man ju…
Och förresten: På Afrikas horn – Etiopien och Somalia – äter ju folk så lite nu att det är då inte någon idé att skicka dit mat. Och politiker myglar så mycket att det är inte någon mening att försöka hålla efter dem.
Till sist tänker vår utrikesministerg issningsvis: Det dödas så många på grund av åsikt eller ras eller religion eller mina oljeintressen så det är inte någon mening att säga något om massakern på kristna i Egypten – eller på andra ställen heller.

Läsaren inbjuds att själv komma på fler aviga lattjotankar och dela med sig av dem i kommentarer.

Långt ner till höger här på bloggen, nedanför Arkiv med en massa månader, finns rubriken Länkar som förutom en och annan annan länk främst länkar till bloggar jag dagligen betittar. De flesta av dessa bloggare är personer jag känner väl och ibland skriver de sådant som jag får lust att kommentera. Och då gör jag det. Där det är skrivet. På den bloggen. Men ibland blir mina tankespår i kommentarerna så vidlyftiga att de i omfång nästan bräcker själva inlägget som kommenteras. I det läget gör jag om min kommentar till något där till ett eget inlägg här som jag i en kort kommentar där hänvisar till. Och så har jag gjort nu. Med detta inlägg här. Om något jag läst där.

Det är prästkollegan och bloggkompisen Stig Sundströms skriverier som gjort att rubriken på detta mitt inlägg beskriver mitt nuvarande känsloläge. Främst är det hans näst näst senaste och hans senaste inlägg som bekymrar mig – alltså I som Ikea och Lite shopping. Läs dem gärna.

Han gillar att fara till och vistas på IKEA. Vad tyder det på? Vilka drag i hans personlighet och vilka underliggande upplevelser har skapat detta för alla förståndiga män bisarra beteende? Visst blir man lite ängslig?

Men än värre är valet av vara han vittnar om i det senare av de två angivna inläggen – spontaninköp av bildörr!! Utan tydligt angivande av att det finns en trasig dörr att byta ut. Bara för att ha en extra liksom. På väggen – eller? Hur ska det förstås? Vad i hans undermedvetna är det som spökar här?

Den frågan går inte att besvara utan ytterligare information just om själva dörren som han inhandlat – i detta stycke är han olyckligt förtegen. I det avseendet kan jag bara spekulera.
Om det är så att han köpte dörren bara för att den var billig utan tanke på vilken bilmodell den hör ihop och med avsikten att hänga den på väggen i vardagsrummet, koppla den till ett batteri och på skoj köra fönsterhissen med hjälp av fjärrkontroll eller mobiltelefon så är det något som bara tyder på excentricitet vilket i så fall enbart bekymrar mig lite – hans hustru gissningsvis betydligt mer.
Men om han köpte dörren för att den framledes skall passa till en bil han nu äger och kör men som ännu inte har en trasig dörr – då, kära Bloggläsius, blir det en allvarlig sak. Och frågan om det är en vänster– eller högerdörr blir av stor vikt för att vi skall förstå oss på honom och för att vi ska kunna göra en adekvat riskbedömning för egen del.

Är det en vänsterdörr han köpt kan det tyda på att han tappat tilltron till sin omgivning och sina medmänniskor. Det kan betyda att han väntar sig att hans medtrafikanter inte skall respektera högerregeln och i stället för att släppa fram honom när han ur medtrafikantes synvinkel kommer från höger så blir det en smäll i hans vänsterdörr som då måste då bytas ut. Så befarat är det bra att ha en extra. Så kanske han tänker. Kanske djupt i det dunkelt omedvetna. Vad vet jag? Men tragiskt vore det om han så till den milda grad tappat tilliten till oss andra som kör bil att han köpt en vänsterdörr i reserv.

Fast är det en högerdörr är det ännu värre. Det kan tyda på att han – medvetet eller djupt i sitt undermedvetna – avser att för egen del strunta i ovan nämnda högerregel och bara blåsa på när han själv skall lämna företräde. Och dånandes på det viset i trafiken blir ju sannolikheten ganska stor att han får sig en tillknåcklad högerdörr och att då ha en extra i garaget är ju ganska fiffigt. Så sett kan dörrinköpet tyda på en grav trafikaggressivitet och om den i så fall är latent eller inte kan jag inte uttala mig om. Jag har så sällan åkt bil med honom att jag inte känner hans bakom-ratten-personlighet. När man sitter och snackar med honom är han lugn, försiktig och visar oerhört sällan prov på hetsigt humör – i det stycket är han och jag väldigt olika – men det behövs inga djupa psykologiska kunskaper för att veta att det finns lugna och timida människor som när de kör bil får hårbeklädnad över hela kroppen, långa hörntänder och vrålande röst. Det behövs ingen fullmåne för sånt. Det räcker med en ratt – som också är rund. Om han är en sådan trafikaggressiv typ blir spontaninköpet – om det rör sig om en högerdörr – en tydlig signal till oss andra att hädanefter ängslas, lämna den egna bilen och ta promenader.

För närvarande åker (s)ocialdemokraternas partiledare Håkan Juholt hiss i media. Så fort karln får en mick under näsan skall ha berätta om när han visste vad om hyresbidrag osv. och när media väl fått vittring nosar de fram mer och mer.
Tro inte jag menar att det är ursäktligt att fiffla! Bort det!! Men jag tycker det är fel att spekulera om sådant som officiellt skall utredas av åklagare. Sist jag såg efter var det så att en människa i Sverige ska betraktas oskyldig till skuld bevisats. Misstankar och spekulationer får lätt ett eget liv och när media inte kan ha is i magen under pågående brottsutredning kan det bli så att media de facto skapar de situationer de vill bevaka.

Dock är ärlighet och trovärdighet viktiga saker för politiker och för alla med ambition att vilja leda. Så är det i Sverige och också i andra länder. Detta betonas med eftertryck i en predikan biskop Harris i den lutherska kyrkan i Liberia hållit inför valen där den 11 oktober. Jag fick den mig tillsänd och har översatt den – som vanligt med hjälp av Google – för att bland annat kunna lägga ut den här på min blogg. Jag har också hållit den, läst upp den, i samband med Torsdagsträffen på folkhögskolan, något som innebar att översättandet faktiskt gjordes på arbetstid.

Det var söndagen den 18 September som predikan hölls utifrån 2 Mos 18:21 och Matt 15:10-20 – läs de avsnitten. Temat för predikan – som är lång och den tredje i en serie – är "Ansvarsfulla medborgare fattar ansvarsfulla beslut" med särskild tonvikt på valet 2011. OBServera hur tro och politik vävs samman.

I ett tidigare inlägg – förintelsen är över av den 6:e augusti i år – skrev jag om den israeliske författaren och debattören Avraham Burg och hans bok Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan. Det var en intressant bok som intressant nog gav noll ivrigt motsägande kommentarer härstädes.
Igår fann jag en debattartikel av samme man i den israeliska tidningen Haaretz. Liksom i boken drar han överraskande slutsatser och kommer med oväntade förslag. Är läsaren missnöjd med min förbättrade Google-översättning finns artikeln här på engelska.



PALESTINIERNA BORDE RÖSTA I JERUSALEMS LOKALVAL
Vi är den enda demokratin i Mellanöstern, men bara för judar.

Det var deprimerande att se den amerikanske presidenten Barack Obamas svaga framträdande i FN. Det var deprimerande att se denna begåvade man som ingett världen ett sådant stort hopp visa ett svag imperiums ömkansvärda position. Det var pinsamt att se honom försvara positioner och människor som han bara några månader tidigare hade attackerat med raseri. Hans inställsamhet är skamlig och denna svaghet är en verklig fara för världen. Därför kan var och en som vill ha fred inte nöja sig med att enbart anklaga Obama. Man kan inte låta hans desperation få vetorätt över vårt hopp.

Det är konstigt att säga men vi har inte längre någon som man kan lita på förutom chefen för den Palestinska Myndigheten, Mahmoud Abbas. Om det nuvarande palestinska draget i FN blir framgångsrikt blir det underbart. Det kommer då att finnas två stater mellan vilka förhandlingar kommer att genomföras  om framtiden och relationerna dem emellan – på lika villkor och inte som en ockupationsmakt gentemot de besegrade. Men om draget misslyckas därför att Obama blivit gisslan i händerna på premiärministern Benjamin Netanyahu som själv är en gisslan i händerna på bosättarna och andra israeliska extremister lämnas vi enbart i undran över vad nästa steg månne bli.

Under de senaste åren har rollbesättningen vid Mellanöstern absurda teater förändrats. Israel har blivit stort och klumpigt, felande och oförsonligt. Palestinierna – eller åtminstone de bland dem som stöder Palestinska Myndigheten och regeringen i Ramallah – har tagit över den roll som en gång var vår: söker lugn, motsätter sig våld, bygger upp en stat, startar diplomati. Det är så saker och ting är i historien - gårdagens svaga blir dagens mätta och dekadenta, offret blir förtryckaren.

Å andra sidan, som skett mer än en gång i historien, finns hoppet om förändring hos de svaga. Den svaga parten är den som vinner mest på förändring och är därför beredd att ta stora personliga och politiska risker just för denna förändring. Netanyahu är många gånger värre än tidigare premiärministrar – David Ben-Gurion som etablerade staten eller Menachem Begin som uppnådde fred med Egypten eller Yitzhak Rabin som försökte att följa Oslo-vägen och betalade för det med sitt liv. Abbas är många gånger bättre än PLO-ledaren Yasser Arafat som var före honom. Det är så saker och ting är. De är i ett utvecklande tillstånd och vi i ett vikande.

Jag inser att ett demokratiskt åtagande är en oskiljaktig del hos den Palestinska Myndighetens ledare av idag. (Det är inte möjligt att säga samma sak om det israeliska ledarskapet). Jag hoppas att det är en väg utan återvändo. Om tanken på att förverkliga denna strävan inom ramen för en demokratisk palestinsk stat inte bär frukt måste palestinierna inleda ett världsomspännande kampanj för att kräva att de skall få rösta till Knesset. Just det: Israels parlament.

Detta initiativ måste åtföljas av ett civilt icke-våldsuppror. Det kommer att dra till sig stor uppmärksamhet och fästa strålkastarljuset på det paradoxala israeliska hyckleri som hävdar att vi är den enda demokratin i Mellanöstern – men glömmer att påpeka att vi är en demokrati enbart för judar. Detta beror på att vi också är den enda kolonialistiska erövraren kvar i västvärlden.

För att visa allvaret i sina avsikter behöver palestinierna ett pilotprojekt – här kommer det: Det palestinska ledarskapet måste be araberna i östra Jerusalem att organisera sig inför nästa kommunalval. Sedan 1967 har det varit ungefär en kvarts miljon araber som haft rösträtt i enbart tätorten Jerusalem. I protest mot den offensiva annekteringen av östra delen av staden har de aldrig utövat denna sin demokratiska rättighet, men det har inte riktigt hjälpt.

Tiden är inne för att förvandla ilskan till konstruktivt steg. Jag tvivlar inte på att i det ögonblick då en tredjedel av ledamöterna i kommunfullmäktige i Israels huvudstad representerar invånarna i östra Jerusalem så kommer alla att börja vakna.

Även Netanyahu, som alltid vaknar sist, kommer att se till att hålla sig vaken eftersom ett palestinskt politiskt partnerskap innebär att Jerusalem blir en stad för alla sina invånare. Det blir väldigt annorlunda jämfört med den skamliga situation med diskriminering som är för handen idag. En stad som tillhör alla sina invånare är bara prologen för en stat som tillhör alla sina medborgare mellan Jordanfloden och havet. Det är det faktiska priset för Netanyahus och högerns vägran.

Var och en som inte är beredd att göra något för att främja två stater idag – och som inte är beredd att betala priset genom att utrymma bosättningarna – kommer i slutändan måste ge upp hela staten Israel. Det vill säga: den judiska och inte så demokratiska staten måste avstås till förmån för en legitim demokratisk process där alla mellan Jordanfloden och havet har en grundläggande rättighet – den mänskliga och medborgerliga jämlikheten att välja och bli vald. De kommer att ha minst samma rättigheter som de åtnjuter av Obama och hans nya vän som vet precis hur man ska manipulera honom, Netanyahu.

I förrgår kväll kollade jag lite på Facebook. Brukar göra det varje dag för att längst upp till höger se vilken eller vilka av mina så kallade vänner som fyller år. Då får de ett grattis i form av den käcka hälsningen Gott nytt år! Aktivt befinner jag mig inte länge på Fäjjan – bort det. Men jag kollar ibland vad en del skrivit – familjemedlemmar och en del internationella kontakter mest.

Den aktuella kvällen fann jag på Facebook en massa blodiga bilder ditplacerade av en av mina egyptiska vänner. Och så text på arabiska som jag givetvis inte kunde läsa. Men Google kunde fast det blev inte såvärst mycket begripligare för det. Men något obehagligt hade hänt – det begrep jag. Och det var på Facebook jag fick nys om det. Facebook var först.

Sedan kom nyheter i radio, TV och papperspress ge mer info. Det som ägt rum var en militär massaker på koptiska kristna som demonstrerade mot särbehandling och trakasserier från myndigheternas sida. Och TV visade skrämmande filmer av pansarbilar som tokkörde in i en folkmassa.

Detta är först och främst en tragedi. Dessutom ett flagrant brott mot mänskliga rättigheter. Länder och opinioner bör markera intolerans. Vi gillar när ”den arabiska våren” innebär att diktatorerna försvinner. Vi vill vara de nya ledarnas goda vänner. På samma sätt som goda vänner hindrar varandra att köra bil i fyllan ska vi öppet kritisera de nya ledarna – för att inte diktaturerna ska består bara med utbytta diktatorer.

Det är viktigt med både bön och opinion till stöd för den kristna minoriteten i Egypten – liksom för kristna och religiösa minoriteter i allmänhet. Det är viktigt både för situationerna utomlands liksom för läget här hemma. Det är viktigt att vi här hemma i det sekulariserade Svedala slutar vara så neo-koloniala som vi i praktiken är när vi bara bedömer saker och ting ur våra värderingar och våra förhållanden och därför inte vill inse att religion är en viktig faktor för världsmedborgare i allmänhet. Det är viktigt att fatta att religion är och kan vara grund för förföljelse och därmed skäl för asyl och uppehållstillstånd. Det är viktigt att ha öppna gränser också för religiösa flyktingar – till exempel kristna från Irak. Det är viktigt att inte skicka människor som löper risk att bli religiösa martyrer tillbaka till Afghanistan – som exempel.

Om martyrer skriver Svenska Dagbladet i dagens ledare – klicka här. De fakta som presenteras är att var femte minut dödas en person för att han eller hon är kristen. Det är 12 i timmen. Knappt 300 per dygn. Över 100000 varje år. Som dödas för att de är kristna. Det är inte kristna som råkar dödas i allmänhet till exempel i krig eller blir ”vanliga” brottsoffer. Det handlar om martyrer där religionen är orsaken till att de dödas.

En sådan sak har vi som sagt svårt att ”ta in” i Sverige. Till detta har vi i vårt samhälles sekulära glans svårt att acceptera att den västerländska kristendomen inte är den förtryckande banditen framför alla andra. Utan i stället offer. Alltså inte västerländska kristna – vi klarar oss. Men kristna i andra delar av världen. Martyrerna finns främst i länder med ateistiska regimer – Kina – eller med muslimsk regering och majoritet – Pakistan – eller ett hinduiskt folkhav – Indien. Det är inte säkert att alla regeringar aktivt driver detta. Bara ibland. Oftast handlar det om att regeringar inte förmår eller prioriterar upprätthållandet av någon form av rättsstat. I praktiken lägger man sig inte i lokala kampanjer, motsättningar och pogromer.

Mina vänner i Egypten hade alltså inte hamnat under säkerhetsstyrkornas pansarvagnar. De klagar över den felaktiga information statliga media levererar. YouTube och Facebook blir alltså de kanaler som kan ge dem kompletterande information så att hela sanningen kommer fram. Också till oss.

Vi har varit i Luleå. Det var enklast att äta yngste sonens födelsedagstårta där. Minst logistiskt strul – typ. Fast han är ju inte yngst och sötast i klanen längre. Hans brorsdotter lilla Tyra slår det mesta. På väg till mathak i staden var det väldigt noga för henne att få med sina saker i en påse – samt givetvis hanväskan.
En två minuter lång film fylld av barnbarnkammardramatik finns här.

Sommaren 1982 köpte jag och madammen i mitt liv det hus vi fortfarande bebor. Säljarna var ett par i vår egen ålder – han var prästkollega i församlingen – och de hade efter tre år i norr drabbats av lappsjuka och valde att återvända till sydligare hemtrakter. Vid tillträdet fann vi att säljarna övertapetat de blaffiga 70-talstapeterna som följt med huset i original . Det de satt upp var sådant som också stämde med vår smak så tillsnofsning var inte alls av nöden. Det var bara att flytta in.

Familjen växte, barn klöste tapetskarvar, en av töserna med sällan skådad frenesi, flickorna ”dekorerade” köket med vattenfast tusch, gossarna ville ha sin prägel på rum de såg som sina – så visst blev det genom åren visst tapetande då och då. I något eller ett par av rummen till och med ett par gånger.* Men den bistra sanningen är faktiskt den att vi under de 29 år vi bott där vi bott ännu inte tapetat oss igenom hela bygget. Faktiskt. Till igår återstod två rum – vardagsrummet och ägarnas sovrum – som ännu inte fått nya golv- och väggbeklädnader.**

Men nu är det nya väggar i sängkammarn. Ett nytt klickgolv är beställt och beräknas anlända i mitten av månaden. Då kommer bara vardagsrummet med alla böcker, soffor och krukväxter att återstå att tömma, parkettskruva, riva tapeter, takmåla, spackla, slipa, klickgolva och beklistra i nya färger. Sedan blir det stora toan som inledning på varv två.

Egentligen är det kul att tapeta. Förarbetet med spackling och slipning och takmålning och så är skittrist. Men själva klist- och klipprandet är skojigt.*** Men det krävs nog 15-20 rum till innan jag fattar att jag inte skall vara så tidsoptimistisk som jag är. Verksamheten kom att pågå en bit in i nåtta – sent alltså. Därav försussning till efter 10 idag. Och missad mässa.

I tisdags blev yngste gossen – Heffaklumpen kallad som liten – 20 år gammal. Idag skall han firas mer ingående av sina föräldrar, alltså jag och madammen, hans syster – Snorvan – med sambo just bosatta i Luleå, hans bror – Hattifnatten – med fästmö/sambo och hans brorsdotter lilla Tyra, av farfar kallad Sprallan. Jubilarens stora storasyster – Snuppan – bor i Östersund och kan av logistiska skäl inte närvara.

Partajet – alltså fika med tårta – blir i Luleå hos Tyra då det är enklare att flytta ett par gäng vuxna hit och dit än att i Fyrkanten baxa runt en barnfamilj. Dessutom är det ju så att när partajet väl är över blir det bara jag och madammen som återvänder till Älvsbyn. Alla de andra har ju sin vecko- eller totalvistelse i Luleå.

Men vi har ett rum som är helt färsktapetat. Oinflyttat. Med eko.

Afrika i mitt liv låter som en väldigt pretentiös rubrik på ett blogginlägg. Låter som en hemvändande missionär som fått Afrika i blodet – och jag har ändå aldrig varit där. I Afrika alltså. Så vadan detta inlägg?

Det är min kompis Tobbe Lindahl som provocerar fram tankarna hos mig. Inte generellt givetvis – jag kan tänka djupa tankar honom förutan. Men just nu. Om Afrika alltså.

I sitt inlägg En ny erfarenhet skriver Tobbe att han varit i Pontushallen i Luleå. I sig inget märkvärdigt. Sedan redovisar han sin egen Pontus-halls-historia och nämner däri att han, ehuru då Folkpartist, i nämnda sporthall sjungit Internationalen i mitt ställe. Vänligt av honom. För sagda truddilutt har jag skrivit ny text anpassat för mer borgerligt bruk. Kanske det kan betraktas som en gentjänst – vad vet jag. Min variant Vinternationalen finns i alla fall här.

Nu tillbaka till detta inläggs huvudspår.

Tobbe nämner i sitt midnattstimmesinlägg Biafra-kriget i slutet av 1960-talet. För ett par dagar sedan när jag då omtapetsering pågår i fastighetens ena sovrum tömde en garderob fann jag en ask med diverse ungdomsklenoder typ nostalgiframkallande märkesknappar av allehanda slag – bland annat den som i avfotograferat skick pryder detta inlägg. Tänk så händelserna kan gripa in i varandra.

Jämte Vietnamkriget var det Biafrakonflikten med dess svältfolkmordskampanj mot civila som väckte mitt intresse för internationella frågor i allmänhet och den så kallade tredje världen i synnerhet. Visst spelade min ålder och så in men det blev Biafra som förde in Afrika i mitt liv. Vi gick i årskurs nio i den vevan och jag minns att vi var en grupp engagerade som bland annat i Norra Örnässkolans matsal arrangerade en skoldans från vilken alla intäkter gick till hjälp-sändningar till de svältande. Det blev mycket pengar och när livebandet som spelade fattade vart intäkterna skulle gå avstod de från sitt gage.

Och Afrika i mitt liv sedan dess?
Hur har det sett ut? Vad har engagerat? Vad har berört?

Den vita rasistregimen i Syd-Rhodesia (numera Zimbabwe).
Portugisiska kolonialkrig i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau.
Arbete och sanktioner – under flera år – mot apartheid i Sydafrika.
Konflikter och bistånd till offer för svältkatastrofer på Afrikas horn.
Möten med en och annan kyrklig person från Tanzania och Etiopien.
På folkhögskolan senare år kontakter med invandrare från flera afrikanska länder.
Biskopsbesök på skolan från Tanzania för ett par år sedan.
Ett annat från Liberia förra läsåret.
Spontan prästvisit från Ghana tidigt i höst.

För ett par veckor sedan ytterligare ett besök från Liberia vars president – Afrikas första och enda kvinnliga – enligt meddelande igår tillsammans med ett par kvinnor från Jemen delar årets Nobels fredspris. Den liberianske prästkollegan som besökte skolan som sin näst-sista-grej i en tiodagarsresa runt om i det kyrkliga Sverige uttryckte när han var hos oss iver att få komma hem och välja om sin president. Valdagen är den 11 oktober – som tro det eller ej är Tobbe Lindahls födelsedag. Tänk så händelser griper in i varandra.

Till min Afrika-lista skulle i och för sig kunna fogas kontakter med koptiska kristna i Egypten men det känns naturligare att associera dem under en annan rubrik: Mellanöstern i mitt liv. Det inlägget har jag inte skrivit än, i alla fall inte i kortfattad form.

När jag jullovet mellan höstterminen 1977 och vårterminen 1978 var hemma i Luleå återstod en termin till prästvigning. Jag träffade därför dåvarande biskopen Stig Hellsten för ett personligt samtal på tu man hand. Viss kontakt hade vi haft tidigare både före och under teologistudierna men detta var första gången det enbart var han och jag. Mellan fyra ögon. Troligen visste han ändå en del om mig – att jag var född Luleåbo, varit med i Kyrkans Ungdom och Kyrkliga Gymnasistförbundet samt läst teologi några år. Kontakter i grupp, närvaro på ungdomsläger, omdömen från ställen där jag praktiserat. Eller så visste han nästan ingenting och drog slutsatsen: Hälsan tiger still. Grabben är OK.

I vart fall samtalade vi teologi den gången. Han frågade och frågade och frågade om hur jag tänkte, resonerade, trodde. Om mina erfarenheter, gudstjänstliv, bön. Både om självklara och svåra saker. Också den sak där jag då inte delade hans uppfattning att både män och kvinnor bör kunna prästvigas togs upp.  Också denna sak kunde man samtala om öppet, förtroendefullt och utan rädsla. Du är ung, du! minns jag att han sa när jag uttryckte min tanke att Guds Ord inte tillåter kvinnliga präster. Och det var inte kritiskt nedlåtande på något vis. Bara sant. Jag var 24 år. Och hans tonfall och ansiktsuttryck andades förtroende och tillit, också fast pojken tyckte annorlunda.

Men jag undrar vad han sagt om jag sagt detta:

En sådan diskrepans – som gör att Svenska kyrkan upplevs luddig – gör sig i dag tyvärr märkbart gällande i ett av vår kyrkas två sakrament, nämligen dopet. Vi har under vår pastoralteologiska utbildning (liksom även genom vår församlingserfarenhet) uppmärksammat en problematik kring detta grundläggande sakrament.
I vår handbok, så som den ser ut i dag, skiljer sig ritens teologiska innebörd avsevärt från det vi förkunnar i våra doptal. I de fastslagna liturgiska texterna och bönerna utgår man från att det är en människa redan märkt av synden som ska vinnas över till Gud samt att dopet är en nödvändig förutsättning för frälsning. Detta rimmar illa med det vi upplevs förkunnas om att alla är Guds barn, älskade och skapade till Guds avbild, med en tydlig gemenskap med Gud redan innan dopets realitet. Det är därför vår förhoppning att den nya kyrkohandboken också beträffande dopet kan möjliggöra att Svenska kyrkan i framtiden fortsätter utmejsla en tydligare identitet som en luthersk folkkyrka av i dag. 

Detta kursiverade avsnitt är ett utdrag ur en artikel i veckans nummer av Kyrkans tidning, skriven av två teologistuddar – prästkandidater för ett par sydsvenska stift. Artikeln läses i sin helhet här.

Hade jag då sagt det som nu sägs tror jag den stackars biskopen tittat på mig med trötta ögon. Sedan hade det hettat till i dem, munnen smalnat, ögonbrynen rynkats och kallt, lugnt och stilla hade orden kommit: Det är nog inte präst du ska bli! Inte i Svenska kyrkan i vart fall. Åtminstone inte i Luleå stift. Tack för besöket.

I morgon skall jag i lektionerna i Svenska kyrkans grundkurs vid Älvsby folkhögskola gå igenom Dopet. Jag presenterar det så som det beskrivs i den Bibel och Bekännelse jag fem månader efter samtalet med biskopen lovade att följa. Kyrkans teologi i frågan är den som uttrycks kyrkans dopordning som återfinns i vilken Psalmbok som helst. Den skall också präster och pastoralinstitut uttrycka. De ska inte vara teologisuddar som uttycker tjafs typ det ovan nämnda.*

För en tid sedan sprang jag i ett kyrkligt sammanhang på en text som gjorde mig lite förbryllad. Den var kort och fanns i en utställning om dop och konfirmation – med dopklänning och konfirmationskåpa. I tre meningar beskrev den korta förklarande texten dopet såhär:

I dopet finns löftet att Gud är med under livets alla dagar, oavsett vad som än händer.
Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud.
Dopet är grund för medlemskap i Svenska kyrkan.

Första meningen är en omskrivning av slutet av Dopbefallningen – ...jag är med er alla dagar intill tidens slut – så den är det ju inget fel på. Den tredje meningen är också saklig och korrekt. Men mening två – den fick mig att fundera. Så för säkerhets skull skriver jag den en gång till:

Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud.

Är det påståendet sant – egentligen?

Som jag lärt mig och fattat och trott är dopet ett sakrament, en heliga handling, som skapar något. Inte bekräftar något annat. Det som skapas – alltså inte bekräftas – är en samhörighet med Gud som faktiskt inte är självklar. Utan som ges just i dopet. Typ.

Så vad är det här? tänkte jag. Nån sorts ny-lära?

Jag vet ju att i baptistiska sammanhang där man är exklusivt vuxendöpande kan dopet uppfattas som människans bekräftelse på att han eller hon blivit frälst – eller hur man nu vill uttrycka det. Skeendet som förändrar är att människan börjar tro. Den akten hos människan skapar samhörigheten med Gud – som ingalunda anses självklar hos folk i gemen. Utom för småbarn som som man menar inte behöver döpas men som uppenbarligen ändå sedan tappar sin Guds-samhörighet någon gång vid för mig obekant ålder. Och behöver döpas som vuxna som bekräftelse på att man blivit eller är frälst. Så sett blir i det sammanhanget – det baptistiska alltså – dopet en bekräftelse på ett annat skeende, inte ett skeende i sig.

Men det kan inte vara den betydelsen som åsyftades där jag mötte meningen. Miljön var alldeles 100%igt svenskkyrklig. Det måste vara något annat som menas. Tanken att människan har en självklar samhörighet med Gud innan och utan dop. Men som dopet bekräftar. Det är jag vad jag fattar att mening två säger.
Är inte det en ny lära? Eller?

Var kan formuleringen ha kommit från? tänkte jag vidare. Alingsås?

I Alingsås experimenterar man med nya formuleringar när man döper – har jag läst. Minns jag rätt vill man komma undan tankemässiga krångligheter som tal om synd och så. Så jag kollade. Mindes nämligen att den så kallade Alingsås-modellen fanns som appendix i Anna-Karin Hammars avhandling om dopet. Den avhandlingen i pdf-format finns på min hårddisk så det var bara att leta upp den. Och läsa appendixet. Samt skumma det kapitel i själva avhandlingen som kunde tänkas innehålla formuleringen*.
Men varken i Alingsås-materialet eller i avhandlingen fann jag mening två.

Kan det vara en formulering snodd ur nåt förslag på ny dopordning? tänkte jag vidare.
Ord ur vad en del hoppas ska bli ny Kyrkohandbok? – manual för gudstjänster av olika slag.

På nätet finns sådant och man kan hitta det via Svenska kyrkans hemsida. Alltså klickade jag mig dit. Där fann jag meningen. Alltså den mening två som jag ju var fundersam kring. Men jag behövde inte ta mig fram till eventuella förslag till nya ritual. Näädå! Jag hittade saken redan i presentationstexten om dopet. På Svenska kyrkans officiella hemsida alltså. Där stod den i all sin tveksamma glans: Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud.

Visserligen var det i ett sammanhang som vägde upp saken något – om man får säga så. Andra meningar beskrev dopet som ett skeende, inte bara som en bekräftelse. Och talade om att en samhörighet skapas i dopet. Så det kändes faktiskt inte så farligt.

Nu särskådade jag inte hemsidan i detalj – det finn det andra som gör. Mitt intryck är att man sökt vara enkel. Sökt beskriva saker och ting så att en bred nätsurfande informationssökande allmänhet skall få ett hum om i detta fall dopet. Vänligt och lite uddlöst. Jag upplever att hemsidestexten är skriven för folk utan kunskaper. Det är min välvilliga tolkning. Men den kan också vara skriven av folk utan kunskaper. Det är min mer illmariga tanke som jag faktiskt inte finner helt osannolik.

Där jag för en tid sedan mötte mening två var formuleringen i alla fall tagen ur sitt ursprungliga sammanhang – om det var på webben man hämtat den. Den stod ställd ensam för att vara en kortfattad informationstext om vad dopet är. Och då, i denna sin ensamhet, blev mening tvås påstående om dopet faktiskt falskt . Den uttrycker inte Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse. Så det blev Lögn i läran.
Faktiskt!

Den första oktober var vädret vackert!
Idag den andra regnar det för fulla nederbördsmätare.
Alltså tillbaka till vad vi vant oss med under hela september.
Känns onekligen (grå)daskigt.
Tid för läs, blogg å TV - typ.

När det kommer till vilka bilder jag väljer som illustrationer till mina inlägg stöter jag ibland på problem. Så var det igår kväll när jag bloggade om palt och samtidigt aviserade färska barnbarnsbilder på min andra blogg. Lilla Tyra vann dragkampen så paltbilden fick sparas till nu – och har absolut inget med texten i detta inlägg att göra. Texten kommer sig av regnvädersskapande nätsurfsaktivitet denna söndagsförmiddag*.

I mitt förrförra blogginlägg kom ordvalet i formuleringen av en viktig sak att skapa en kedja kommentarer. I dagens ledare i den israeliska tidningen Haaretz behandlas samma sak men utan de förargelseväckande orden – kan på engelska läsas här. För att driva den viktiga saken vidare valde jag att via Google skaffa mig ett översatt material att putsa till så att texten skulle bli publicerbar här. För sakens skull**.


BOSÄTTNINGSBYGGANDET FORTSATT STORT HINDER FÖR FRED

Frågan om byggandet i bosättningarna fortsätter att vara ett stort hinder i fredsprocessen.

Mitt i den amerikanska och israeliska diplomatiska kampanjen för att nå en majoritet i FN: s säkerhetsråd mot den ensidiga palestinska ansökan om statsbildning, godkände det Regionala rådet för planering och byggnation i Jerusalem byggandet av 1100 lägenheter på södra sluttningarna av östra Jerusalem i närheten av Gilo på andra sidan den gröna linjen.
Det ensidiga beslutet fattades när Kvartetten väntade på parternas svar på sitt nya initiativ om förhandlingar som syftar till att rädda tvåstatslösningen och hindra ett nytt utbrott av våld.
Frågan om Bosättningsbyggandet fortsätter att utgöra ett stort hinder för fredsprocessen. Den Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas har meddelat att en paus av byggandet är ett villkor för nya förhandlingar. Så långt det gäller palestinierna skall östra Jerusalems suveränitet klargöras i förhandlingar om dess permanenta ställning. Det internationella samfundet, inklusive USA, erkänner inte införandet av israelisk lag och administration i östra Jerusalem. USA: s utrikesminister Hillary Clinton och EU: s utrikespolitiska chef Catherine Ashton anslöt sig till palestinska protester mot beslutet att expandera Gilo. Kvartetten varnade för att Israels drag riskerade Israels ansträngningar för att nå fred.
Premiärminister Benjamin Netanyahu avvisade kritiken och säger att Gilo inte är en bosättning, utan snarare ett område i Jerusalem fem minuter från huvudstadens centrum. Han konstaterade att alla israeliska regeringar byggt i sådana områden. Och sant är att den ena israeliska regeringen efter den andra byggt tusentals lägenheter i judiska stadsdelar i östra Jerusalem, och även stoppat in miljarder shekel i upprättandet av bosättningar på Gazaremsan och Västbanken.
Denna kortsiktiga politik är ett av hindren för upprättandet av två stater med utgångspunkt i 1967 års gränser.
En rad internationella överenskommelser som Israel har undertecknat förpliktigar regeringen att undvika ensidiga åtgärder i frågor som skall avgöras i slutliga förhandlingar. Regeringen måste komma ihåg att denna skyldighet även gäller östra Jerusalem. Att bryta mot det skadar vår trovärdighet, undergräver premiärministerns krav på nya samtal och kan visa sig förödande på lång sikt.

Denhär dagen har varit en eljest dag.
I vart fall om jag jämför med den senaste tiden.

Till att börja med är det oktober. En ny månad. Kanske är det därför det inte regnat. Det har det gjort i ofantliga mängder den senaste tiden. September i år blev den regnigaste september sedan man började hålla reda på volymerna för 150 år sedan. Piteälven som rinner i sin oreglerade glans ett par hundra meter från vår gård har ett veritabelt vårflodsföde – inte det vanliga höststrilet.

Det var om det fina vädret. Nu till ämnet Palt. Delikatesspalt.
Vi har ätit palt idag.. Som vi kokat själva – givetvis. Och när vi gör palt gör vi riktig palt. Inte sånnadäringa vetemjölstjafsiga klumpar som går under namnet Pitepalt. I vår stuga gör vi itifrån våra mödrars västerbottensrecept riktig palt. Med kornmjöl. Och med fläsk. Inte någon sorts kryddköttbulle som en del i denna älvdalen vanhelgar anrättningen med. Vi kör med riktiga grejer och får – just det: delikatesspalt*.

Efter palten - en annan delikatess.
Tidigare har man kunnat läsa här på min blogg läsa utgjutelser över datorproblem jag haft tidigare i höst men också att jag fått en ny lap-top på jobbet. Den har en funktion som jag inte hade på min gamla – eller i vart fall inte fattade att jag hade den om jag hade den. Skrivbordets bakgrundsbild kan nämligen fås att bli bakgrundsbilder som bildspelsväxlar. Det betyder att jag utan att måsta växla mellan vackra bilder på mitt barnbarn kan växla mellan vackra bilder på mitt barnbarn. Därför en oskattbart värdefull finess!!
De bilder jag låter växla på min skärm gjorde jag till en film på ANDRA BLOGGEN. Där kan läsaren ta del av vad som ständigt sker på min datorskärm. Klicka här**.

Free - free at last!
Efter detta kan sägas att jag kommit ikapp – fast då ljuger jag nog. Det jag menar är att jag har fått en liten känsla av att vara ikapp. På jobbet alltså. Där har vi på ”den kyrkliga sektorn” varit decimerade sedan månadsskiftet juli-augusti vilket verkligen skapat full fart med allehanda arbetsuppgifter. En del av dessa är sådant som måste fixas idag eller imorgon. Lektioner och direktkontakter med människor – typ. Annat är sådant man kommit efter med, både sådant som gjorts men inte ännu sammanställts och helt och fullt rapporterats*** och planeringsarbete kring vad som måste ske och göras på lite längre sikt.
Det har varit så mycket att göra att känslan blivit något av vad den finska armén måste känt på Karelska näset vintern 1939-40: Oj vad vi slåss bra! Vinner varje strid! Är framgångsrika trots allt! Hela tiden kommer det bara nya ryssar! De blir alltid fler!!
I den situationen har jag inte kunnat vara ledig alls! Missförstå mig inte. Naturligtvis har jag inte jobbat 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan i två månader. Så energisk är inte ens jag. Givetvis har jag också gjort annat – till och med inte jobbat alls en eller ett par av veckans 7 dagar. Jag har också pysslat med rena struntsaker en del av min vakna tid. Men i detta har jag inte upplevt att jag kunnat logga ut helt. Alltså släppa arbetet ur tankarna och verkligen vara ledig – inte bara inte vara i jobb.
Den gångna veckan blev det rockader i schemat och jag fick tid att fixa mycket eftersatt. Massor av annat eftersatt återstår, både sådant som skulle ha gjorts och sådant som inför framtiden måste göras, Vi är definitivt inte i kapp. Reellt. Men en känsla av att åtminstone kunna kippa efter luft har infunnit sig  och jag kan både vara och känna mig ledig för första hela helgen på lång tid. Kanske kan jag till och med fokusera på att läsa Svensk Exegetisk Årsbok som för ett par veckor sedan damp ner i lådan. Eller så bloggar jag. Vem vet.