stigstrombergsson

I ett tidigare inlägg – förintelsen är över av den 6:e augusti i år – skrev jag om den israeliske författaren och debattören Avraham Burg och hans bok Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan. Det var en intressant bok som intressant nog gav noll ivrigt motsägande kommentarer härstädes.
Igår fann jag en debattartikel av samme man i den israeliska tidningen Haaretz. Liksom i boken drar han överraskande slutsatser och kommer med oväntade förslag. Är läsaren missnöjd med min förbättrade Google-översättning finns artikeln här på engelska.



PALESTINIERNA BORDE RÖSTA I JERUSALEMS LOKALVAL
Vi är den enda demokratin i Mellanöstern, men bara för judar.

Det var deprimerande att se den amerikanske presidenten Barack Obamas svaga framträdande i FN. Det var deprimerande att se denna begåvade man som ingett världen ett sådant stort hopp visa ett svag imperiums ömkansvärda position. Det var pinsamt att se honom försvara positioner och människor som han bara några månader tidigare hade attackerat med raseri. Hans inställsamhet är skamlig och denna svaghet är en verklig fara för världen. Därför kan var och en som vill ha fred inte nöja sig med att enbart anklaga Obama. Man kan inte låta hans desperation få vetorätt över vårt hopp.

Det är konstigt att säga men vi har inte längre någon som man kan lita på förutom chefen för den Palestinska Myndigheten, Mahmoud Abbas. Om det nuvarande palestinska draget i FN blir framgångsrikt blir det underbart. Det kommer då att finnas två stater mellan vilka förhandlingar kommer att genomföras  om framtiden och relationerna dem emellan – på lika villkor och inte som en ockupationsmakt gentemot de besegrade. Men om draget misslyckas därför att Obama blivit gisslan i händerna på premiärministern Benjamin Netanyahu som själv är en gisslan i händerna på bosättarna och andra israeliska extremister lämnas vi enbart i undran över vad nästa steg månne bli.

Under de senaste åren har rollbesättningen vid Mellanöstern absurda teater förändrats. Israel har blivit stort och klumpigt, felande och oförsonligt. Palestinierna – eller åtminstone de bland dem som stöder Palestinska Myndigheten och regeringen i Ramallah – har tagit över den roll som en gång var vår: söker lugn, motsätter sig våld, bygger upp en stat, startar diplomati. Det är så saker och ting är i historien - gårdagens svaga blir dagens mätta och dekadenta, offret blir förtryckaren.

Å andra sidan, som skett mer än en gång i historien, finns hoppet om förändring hos de svaga. Den svaga parten är den som vinner mest på förändring och är därför beredd att ta stora personliga och politiska risker just för denna förändring. Netanyahu är många gånger värre än tidigare premiärministrar – David Ben-Gurion som etablerade staten eller Menachem Begin som uppnådde fred med Egypten eller Yitzhak Rabin som försökte att följa Oslo-vägen och betalade för det med sitt liv. Abbas är många gånger bättre än PLO-ledaren Yasser Arafat som var före honom. Det är så saker och ting är. De är i ett utvecklande tillstånd och vi i ett vikande.

Jag inser att ett demokratiskt åtagande är en oskiljaktig del hos den Palestinska Myndighetens ledare av idag. (Det är inte möjligt att säga samma sak om det israeliska ledarskapet). Jag hoppas att det är en väg utan återvändo. Om tanken på att förverkliga denna strävan inom ramen för en demokratisk palestinsk stat inte bär frukt måste palestinierna inleda ett världsomspännande kampanj för att kräva att de skall få rösta till Knesset. Just det: Israels parlament.

Detta initiativ måste åtföljas av ett civilt icke-våldsuppror. Det kommer att dra till sig stor uppmärksamhet och fästa strålkastarljuset på det paradoxala israeliska hyckleri som hävdar att vi är den enda demokratin i Mellanöstern – men glömmer att påpeka att vi är en demokrati enbart för judar. Detta beror på att vi också är den enda kolonialistiska erövraren kvar i västvärlden.

För att visa allvaret i sina avsikter behöver palestinierna ett pilotprojekt – här kommer det: Det palestinska ledarskapet måste be araberna i östra Jerusalem att organisera sig inför nästa kommunalval. Sedan 1967 har det varit ungefär en kvarts miljon araber som haft rösträtt i enbart tätorten Jerusalem. I protest mot den offensiva annekteringen av östra delen av staden har de aldrig utövat denna sin demokratiska rättighet, men det har inte riktigt hjälpt.

Tiden är inne för att förvandla ilskan till konstruktivt steg. Jag tvivlar inte på att i det ögonblick då en tredjedel av ledamöterna i kommunfullmäktige i Israels huvudstad representerar invånarna i östra Jerusalem så kommer alla att börja vakna.

Även Netanyahu, som alltid vaknar sist, kommer att se till att hålla sig vaken eftersom ett palestinskt politiskt partnerskap innebär att Jerusalem blir en stad för alla sina invånare. Det blir väldigt annorlunda jämfört med den skamliga situation med diskriminering som är för handen idag. En stad som tillhör alla sina invånare är bara prologen för en stat som tillhör alla sina medborgare mellan Jordanfloden och havet. Det är det faktiska priset för Netanyahus och högerns vägran.

Var och en som inte är beredd att göra något för att främja två stater idag – och som inte är beredd att betala priset genom att utrymma bosättningarna – kommer i slutändan måste ge upp hela staten Israel. Det vill säga: den judiska och inte så demokratiska staten måste avstås till förmån för en legitim demokratisk process där alla mellan Jordanfloden och havet har en grundläggande rättighet – den mänskliga och medborgerliga jämlikheten att välja och bli vald. De kommer att ha minst samma rättigheter som de åtnjuter av Obama och hans nya vän som vet precis hur man ska manipulera honom, Netanyahu.