stigstrombergsson

Veckoslutets bloggtystnad – märkligt att jag känner ett behov att varje gång jag skriver skriva om att jag inte skriver – beror på att tiden var fullmatat. Om torsdagsaftonen kom den äldre av sönerna med hustru och två barn på snabbvisit och efter att ha inmundigat huskokt palt återvände de till Luleå – men glömde barnen. Således: Fullt ös för farmor och farfar hela veckoslutet.

Apropå palten skall nämnas att den för första gången i världshistorien fick en annan karaktär än den brukliga. Lokala Cooperativabutiken saknade nämligen kornmjöl på sin hylla! Faktiskt ganska skandalöst såhär mitt i paltbältet. Det blev pite-palt med bara vetemjöl, inte det vi lärt oss av våra mödrar. Mamma var från Skellefteå och svärmor från Vännäs och de hade bägge korn på det självklara – att kornmjölet gör palten, Västerbottenspalten!

Tyra 6½ år och Adrian 4½ fanns alltså i fastigheten fram till söndag kväll. Det betyder Lego över ett helt golv i ett rum och strösselglitter laddade med vidhäftande statisk elektricitet rejält spillt i ett annat. Klossarna fastnar inte överallt. Tvärtom. De går ju snarast inte att få grepp om. Med glittret blir det en helt annan sak.

Men kul har vi haft.

Pyssel, berättelser, badhusbesök, utelek osv.

Men Påven! Vad säger du om påven Stig?

Kanske återkommer jag till den saken liksom till medias pinsamma fixering vid sex.

Helger kan genomlidas olika. Ibland har jag som präst olika arbetsuppgifter lördagar och söndagar. Andra helger är jag mer uppgiftsfri – som denna.

Därför for vi till Luleå igår om lördagen. Madammen och jag. Den stora betungande uppgiften som låg framför oss vad att grilla korv över öppen eld. Mödosam sak. Särskilt i sällskap med barnbarnen Tyra och Adrian, vår begynnande ålderdoms dubbla hemsökelse*. Deras föräldrar skulle måla och spika och bygga (på) sitt hus. Då är det stundom lindrigare att ha sex- och fyraåringen på annan plats. Det var den smällen vi fick ta.

Upplockning i bostaden vid 11-tiden. Vidare färd till friluftsområdet runt Hertsöträsket. Obehagligt mycket prat i bilen. Huvva!

Framme på plats lyste soläcklet allt vad det orkade över både skog och vattenyta. Men rökgivande eld gjordes upp och korv sotades och åts. Tjatter, prat och skratt hela tiden. Huvvaligen!

Efter korven fortsatt friluftsliv. Aldrig tyst. Bara skratt, tro och tjim. Hela eftermiddagen. Tack och lov fick vi till sist dumpa de två små fridsparasiterna i hemmet. Och slippa loss. Efter en helt bortkastad lördag.

Titta på bilden som togs i samband med föräldrarnas vigsel för några veckor sedan.

Visst är den hemsk! Avsmak är vad man känner! Total avsmak!

Läs fotnoten!

*  Satir och ironi är vanskliga saker på sociala medier. För säkerhets skull informerar jag därför sakligt och rättframt att jag i detta blogginlägg bratar taklänges – alltså menar motsatsen till vad jag skriver.

Inför förra veckoslutet var det full fart med förberedelser och bröllop, det jag berättade om i inlägget LEVE BRUDPARET! Sedan dess har vi haft folk i huset ända till idag. En av brudgummens storasystrar med sambo, från mitten av veckan brudparet med barnbarnen och under veckoslutet sonhustruns svåger. Då var vi nio i maten.

Söndag mitt på dagen reste den unga familjen tillbaka till Luleå och på kvällen skjutsade jag ner farbrodern. I morse for Järvsö-borna söderöver och då madammen i mitt liv börjat arbeta efter semestern har jag varit helt själv i ett tyst hus, surfat lite på nätet, läst och sett Sveriges damlandslag i fotboll likt fransmännen vid Verdun stå emot stormanlopp efter stormanlopp innan segern mot Brasilien och OS-final – inte dumt alls*.

I samband med bröllopet växelfotograferades en del. Bilder av brudparet med barn och hennes familj finns i våra kameror och bilder av oss finns i deras. Igår skickade barnbarnens mormor en bild till oss och med högt mallgrodeindex visar jag för dig,noble Bloggläsius, de viktigaste människorna i mitt liv, mina tankar och mina böner.

På detta sätt skall bilden tydas:

1. Lokalisera bruden! Ledtråd: Hon har lång vit klänning.
2. Vid hennes sida med rosa propeller – hennes man, den äldre av våra pojkar.
3. På hans andra sida – hans hulda moder, madammen i mitt liv.
4. Vidare åt samma håll – hälsingarna, den yngre av storasystrarna med sambo.
5. Så vid brudens vänstra axel – gammelsmurfen själv, alltså jag.
6. Sedan – brudgummens lillebror.
7. Därefter – stora storasyster och hennes man.
8. Och framför alla i mitten – brudparets barn Tyra och Adrian, farfars favoriter.

 Inte dumt alls!

*  Orden inte dumt alls är en nordsvensk bakskrivning som i verkligheten betyder SKITBRA!

Det har varit några dagars bloggtorka och jag skäms inte ett dugg. Tillvaron har fyllts av annat som är betydligt viktigare än att hålla dig, noble Bloggläsius, lässysselsatt. Nu är dock lugn i någon mån återställt och jag kan knappra ner några tankar. Men....

• inte om den så kallade #mittkors-debatten – även om den är intressant.
• inte om OS i Rio – fastän också intressant.
• inte om något annat ovidkommande – som skulle kunna vara intressant.

Dom har gift sig!

Det är vad som hållit mig sysselsatt det gångna veckoslutet.

Jag, brudgummens hulde fader, har alltså haft annat för mig.

På fredagen for vi, madammen och jag, till Luleå för att tillsammans med brudparet och deras ”gamla familjer” rusta till kalas på Blackis, gamla Folkets hus i Svartöstan. Duka, pynta, fixa, dona. Och så hem till Älvsbyn igen.

På lördagen brann det av!

Finkläder fram – inklusive kavaj.*

Och till stan ett par timmar innan allt skulle börja.

Klockan tre var det dags. Då kom hopen.

Till barnbarnen Tyras och Adrians föräldrars vigsel och bröllop.

Vilka var vi?

Paret själva – givetvis. Deras två små, vi och brudens föräldrar. Brudens mormor och morfar. Brudens bror och brudgummens tre syskon med två livskamrater. Alltså samma gäng om 16 personer som ibland firar jul tillsammans.

Till detta kom vigselförätterskan. Och en av brudgummens kusiner. Sedan kompisar allt upp till en nivå av sammantaget 58 personer. Mest ungdomar alltså.

Fast ungdomar är de ju inte – längre. Det handlar ju om unga vuxna – fast det kan vara svårt att riktigt fatta och ta in.

Det var i alla fall den äldre av våra pojkar det handlade om – Jonatan som kallades Hattifnatten när han var liten. Nu 28 år. Hon – Helene – är året yngre. Så de är ju stora. Vuxna. Föräldrar. Villaägare. Yrkesverksamma. Och nu gifta.

Fram på nattkröken promenerade vi – alltså bara madammen och jag – in till ett i centrum av Luleå förhyrt hotellrum. Och på söndag var det städdag. Fylld helg som synes.

Så nu när jag en stillhetens måndag tittat på bilder och skrivit text för min blogg återstår en fråga: Under vilken kategori skall skriveriet placeras?

• Allmänt? – Nej! Detta var ingen alldaglig händelse.
• Bloggpolicy? – Nej! Orsaken uppenbar.
• Exe-geten bräker? – Nej! Fast jag i mitt tal citerade Efesierbrevet kapitel 5 vers 2.
• Farfar funderar? – Kanske. De små är ju på bilden och det gäller familjen.
• Folkhögskola? – Nej!
• Församling? – Nej!
• Lokalsamhället? – Nej! Var ju i Luleå.
• Nygammalt? – Nej! Har aldrig skrivit om det förr.
• Politik? – Nej!
• Predikan mm? – Nej! Jag höll tal men predikade inte.
• Predikaren 12:12? – Nej!
• Speciella resor? – Nej! Men livsgemenskap alltid är en resa.
• Studier? – Nej! Givetvis inte.

Längst ner ser du svaret.

*  Jag använder sällan kavaj. Kostym ibland men uddakavaj nästan aldrig. Hittade därför i fickan fusklappen till talet jag höll förra sommaren när den nu aktuelle brudgummens syster gifte sig.

Det är just nu onsdag ganska mitt på dan första veckan av madammen i mitt livs semester. Men jag är i selen. Fast inte igår. Då var jag arbetsuppgiftsfri vilket skapade full dag.

Fordonet rattades mot Luleå. Värmen var sådär extra äkta norrbottnisk som det blir när den på kartan översta landsändan också har det högsta temperaturen. Igår blev det +26,0 i Älvsbyn viket var två tiondelar närmare fryspunkten än den plats i östra delen av länet som kom att hamna på topp.

Så varmt här gör att kustresa blir behaglig. Och bad. Så vi for till Storsand, Luleälvens östra sida strax nedströms Gammelstad. Tyra och Adrian – med föräldrar – var där. Barnbarnens pappas Luleå-boende syskon mötte också upp.

Varmt, skönt och förödande långgrunt – som bilden av mig och mina två söner visar.

När vi liksom inte orkade mer värme for vi åt lite olika håll. Lille Adrian med fader skull klippas, fastern och farbrodern behövde göra olika ärenden. Tyra och farmor och farfar – det är jag – hade ett par timmar att slå ihjäl innan vi alla skulle återförenas för att äta. Så vi for till Hägnan i Gammelstad. Åt glass. Gungade. Tittade. Och hoppade höskulle.

Sedan mat och hemfärd för att ta emot folk. Under dagen hade nämligen madammens 08-boende lillasyster med signifikant viktig annan person nu på semester i Västerbottensfjällen kommit på att de bara var knappt 40 mil bort och nog ändå kunde titta förbi innan de vände söderut. På kvällen kom de. Prat och umgänge till runt 1 då jag dröp av. Skulle ju på kollegium idag på morgonen.

I bilen ned till Luleå samtalade vi om vad tidningarna just berättat – att 10000 fler än vanligt begärt utträde ur Svenska kyrkan under juni månad. Jag kommer att återkomma med mina teorier om orsakerna. Jo! Pluralen är rätt uppfattad. Jag har ett par förslag. Men inte nu. Snart kommer gästerna hem från en tur på byn och jag hinner inte blogga mer. Tyra och Adrian kom just genom dörren.

Det firade vi på Himmelsfärdsdagen. Att lille Adrian fyllde fyra år. Men det var inte riktigt rätt dag. Spelade dock ingen roll. Mormor,morfar,gammelmormor, gammelmorfar, morbror och farfar försåg honom med glädjerika gåvor. Lego, Playmobilpirater och en massa annat. Kul.

Märkligt är det och jag förundras ständigt över hur han och hans storasyster Tyra så kapitalt förvrider mitt sinne. De är ju de häftigaste personerna på jordklotet – faktiskt. Varje dag hamnar de i tankarna, de som är klanens yngsta.

Men det var ju ett tag sedan – nyårsnattens 12-slag.

När jag skriver detta har ju 2016 mer än två dygn på nacken.

Men jag har ju inte hunnit, noble Bloggläsius!

Barnbarnen har ju varit här!

Men idag återbördades de två till hemkommunen. Mitt på dagen. Och sedan var det skidor på TV. Alltså tävlingar. Och så hockey. Med ännu en match. Och middag. Samt idrottskrönika. Och förberedelser för morgondagens gudstjänst i Älvsby kyrka.

Men nu – nära ½2 natten mot den tredje önskar jag alla bloggare ett

GOTT NYTT ÅR!!

Det har varit många helgdagar den sista tiden. I inlägget vintergäspsjuka behandlade jag Julaftonens eskapader och Juldagens brist på sådana.

Annandagen var det färdiggäspat.

Indeed! som engelsmannen skulle sagt.

För mig började det tidigare än för fastighetens övriga sömntutor. Visserligen hade jag redan sent om Juldagskvällen noterat ned min tankegång för martyrtemats Högmässo-förkunnelse men viss finputsning behövdes. Samt koncentration. Och före 10 luffade jag iväg*.

När jag kom hem hade barnbarnen med föräldrar anlänt. Fastigheten började alltså fyllas. Ett par timmar senare kom äldstadottern med make och då var alla på plats – hela vår gamla familj i utvidgat skick. Efter julbordsätning kunde därför ovanstående Lödder-bild arrangeras. Från vänster finner där den ointresserade läsaren följande personer – med våra egna ätteläggs småbarnssmeknamn som bas i uppräkningen: Äldsta dottern Snuppans make, Snuppan själv, Heffaklumpen (vår yngste), barnbarnens moder, surrdosan Adrian, hans fader Hattifnatten, Snorvans sambo, prinsessan Tyra, Snorvan samt de två som orsakat alltsammans. Bilden är ett synligt bevis på att förmögenhet inte finns på konton**.

Det vänstraste paret återvände till Luleå på kvällen. Alla de andra blev kvar till igår då Järvsöparet for. Idag – det är måndag – reste de små med föräldrar så nu är vi tre i kåken. Och har det jämförelsevis väldigt stillsamt.

Och det är kallt ute. Minus 20.

*  Högmässa på Annandagen är ingen kioskvältare. När Ingångspsalmen sjöngs var vi 14 dvs två fler än de lärjungar Jesus startade allt med. Under andra psalmen var vi 17 och vid slutpsalmen 19. Som komplettering kan nämnas att ungefär fyra gånger Annandagens antal hade firat Julotta dagen innan – kyrkokör inräknad. På Julaftonen var vi ca 200 och igår – Söndag efter Jul mötte 30 personer upp. I Vidsel samlades knappt 60 på Julaftonen och drygt samma antal i Ottan.

Nu är inte besökstal världens viktigaste grej. Statistikfascism ogillar jag skarpt. En gudstjänsts eller helgs ”värde” avgörs inte av dess popularitet utan av dess mening och innehåll – typ. Därför har vi i Älvsby församling valt att i dessa flykting- och förföljelsetider inte dumpa Annandagens martyrtema till förmån för något mer ”publikdragande” julsångigt eller inget alls.

**  Klockan på väggen är arvegods från mitt barndomshem. Gammal. Och med egenheten att den trots att urverket inte längre fungerar ändå visar rätt tid två gånger varje dygn.

Nu i Luleå för familjejulfirande. Men dagen började tidigt. Förberedelser, frukost och sedan vid 10-tiden till Älvsby kyrka. "Samling kring krubban" är temat och när sedan några barn strukturerat den under gudstjänsten framarrangerade julscenen blev det som bilden visar. Runt 200 i kyrkan.

Sedan julfirande i Församlingsgården med lite mat, lek och tomte. 120 ätande varav max 1 av 6 var svenskfödd. 15-20 nationer på plats. Kul!

Men nu i Luleå i barnbarnens boning.

Vi var fyra generationer. Sett ur den yngstes, Adrians, synvinkel handlade det om storasyster Tyra, två föräldrar, sex fastrar-farbröder-morbror, ett farmor-farfars-par (där jag är 50%) samt gammelmormor och gammelmorfar. Mormor och morfar var inte med detta år utan vistades annat håll. Vi blev i alla fall fjorton stycken! – om jag räknat rätt.

Det är ganska full rusch med så mycket folk och så rara små barn. Mycket kretsar ju kring dem och de flesta paket har också dem som pappersavrivare. De får de roliga presenterna – lego, radiostyrda bilar osv. Bland de vuxna byttes en del böcker och nyttosaker men inte så mycket annat. Som det skall vara alltså.

Runt ½12 på nattkröken var fem av oss tillbaka i Älvsbyn för nedvarvning och lite ytterligare bok- och nytto-klapperi. Vid 2-tiden var den långa människofyllda Julaftonen över.

Så det blev ingen Julotta. Vaknade runt 8 och då var den ju i det närmaste över. Tidigt i höst var det tänkt att jag skulle haft ansvaret för ottan i Vidsel men det kom att ändras. Jag har i stället förtroendet imorgon då Högmässan i Älvsby kyrka bryter fokuset julkrubbad Kristus mot ihjälklubbad kristen. Annandagen har ju martyriet som tema.

Men efter en sådan Julafton präglas Juldagen av vintergäspsjuka.

Tog sommaren tvärslut nu?

Det är inte säkert. Det är ju fortfarande varmt. Lätt modifierad Staffans-vise-text beskriver dagsläget innan första september: Ingen frostnatt synes än, solglittret på sjöarna det blänka.

Så var det till igår – sedan ett par veckor. Men idag regnar det. Som spy i backen. Men som sagt: Det är fortfarande varmt. Shortsväder. Så sett tillbaka blev nog sommaren inte sämre – egentligen. Bara senare.

Förra helgen firades madammen i mitt liv.

Inte upp eller ner i en lina men väl med tårta och så. Hon fyllde år. Ett sätt att fira sådana dagar är att i bull- och kakbakningsutmattad farmoderlig ro sitta och vänta på att barn och barnbarn skall välla in. Det hade om samåkning tillämpats betytt två bilar från Luleå*. En enklare lösning är faktiskt att jubilaren med make – maken är jag – far till stan och att fastigheten som barnbarnen bebor blir bas för kalaset. Sagt och rattat! Förra fredagen efter lunch gjorde vi så. Och det var kul. Förstås.

Jag smet från evenemanget en timme.

Kompisen Tobbe Lindahls blogg hade varit tyst några dagar. Han svarade inte heller i telefon. Det gjorde att jag i mitten av veckan hade kontaktat hans bror med frågan Har Tobbe gått under jorden? – typ.

Det hade han nu inte. Men jag fick veta om MC-olyckan, skadorna, transporter mellan Luleå och Umeå och mer som hör till. Och att han nu var tillbaka i Luleå. Eller Sunderbyn om det nu ska vara så himla noga.

Jag for alltså på sjukbesök och fann min blesserade kamrat på Post-OP. Intensiven säger vi lekmän. Men den typ av Intensiv där det inte är livshotande utan bara ett större behov av övervakande sladdar, slangar och kablar. Han var vid gott mod men undanbad sig alla former av humor. Skratta med fem brutna revben är ju inte speciellt njutbart.

Idag märker jag att hans bloggtystnad är bruten – kanske sedan någon dag. Han har inte skrivit nåt men han har släppt igenom kommentarer vilket är en ledtråd som gör att min Barnaby-hjärna drar slutsatsen att han inte är kvar på IVA. Där får man ju inte ha telefoner som kan störa alla pipare, blippare och övriga mojänger som finns där för patientens skull.

Man kan vara djup tacksam! Hade det gått illa hade han när han väjde för vajan vurpat ur kyrkboken. Nu kommer han sig. Med tiden.

Jag for tillbaka till kalaset. Sedan allt där var firat och avätet gick resan med barnbarnen i bilen hem till Älvsbyn. De var hos oss under helgen. Och det är ju förfärligt roligt! Något grannens vovve också tyckte.

* Tre av ätteläggen finns ju i Stifts- och residensstaden. Det är dem jag avser. Annat än att hälsingan skulle hälsa i telefon tänkte vi nog inte. Det var ju bara en udda födelsedag.

Idag skulle min mamma fyllt 90 år.

Senare i höst är det 12 år sedan hon dog.

Om ett par veckor är det 10 år sedan pappa följde efter.

Han var född 1924.

Sorgen är över.

Det går inte en dag utan att de far genom tankarna.

Åtminstone någon gång.

Åren går.

För ett par dagar sedan fick vi en bild.

I telefonen och lite suddig.

Gick att skärpa upp i datorn.

Tyra minus första mjölktanden.

Snart stor.

Åren går.

Kategori för detta inlägg?

Min mamma blev farmor.

Och jag är farfar?

Givet!

När åren går.

De verkar komma en och en i år. Sommardagarna med värme och sol alltså.

Igår lördag var det en halvdag med halvmulen himmel, halvsval vind och halvhög temperatur. Perfekt dag att picknicka. Ute på Selholmen*. Och sedan över åsen till stora lekparken vid Lomtjärn. Där var en massa folk. Stor fest- och kalasdag. Man kan läsa om den här. Fy så trist Älvsbyn skulle vara utan våra nya medborgare utomlandsifrån.

Idag söndag var det helklart, helvarm vind och helhög värme i övrigt. Solgass! Ingen vanlig åkomma detta år – än så länge. Det betydde Pool fram! Och bad i trädgården. Kul. Som synes.

 

*  Google eller Eniro kan ge kartbilder som underlättar orienteringen.

Ordet Klantskada blev texten jag lade till när jag i början av eftermiddagen från akuten på Sunderby sjukhus publicerade denna bild av min högra hand. Strax innan tog jag en annan bild av tassen hopsydd och otvättad. Inte lika tjusigt.

Denna tisdag artade sig annars till att bli en bra dag i förväntans och förberedelsens tecken. Barnbarnen Tyra (5 år) och Adrian (3 år) var ju på ingång för att vara hos oss ungefär en vecka. Det är alltid kul. De små verkar gilla att vara här och köra med sin pappas föräldrar. Och dessa – madammen och jag – tycker också det är kul. Av få människor känner man sig så omedelbart och totalt älskad som av barnbarnen – i vart fall i vårt fall. Givetvis är det också tvärt om. De egna barnen älskade vi – och älskar – över allt förstånd men den kärleken var ju parad med en massa ansvar och annat som något lade locket på den totalt galna hängivenheten. Den kan man ha när det gäller nästa generation.

Jag hade även bespetsat mig på någon timmes brottning med grekisk text och den andra av de två vetenskapliga kommentarerna jag har i min ägo till Efesierbrevet. Inte lika kul som barnbarnsstoj men helt OK.

Innan de små skulle komma behövde i alla fall gräset klippas. En alldaglig sommarsyssla. Jag drog och sköt maskinen med gräsuppsamlare så att de små framöver inte skulle dra in en massa grönt. Helt oproblematiskt. Klar med den egna tomten navigerade jag in apparaten på grannens matta – han är bortrest – för att slå också där.

Hos grannen iddes jag inte gräsuppsamla utan lät klipparen mala på. Den gör så. Finfördelar klippet under kåpan. Tyckte inte det var optimalt bra utan beslöt mig för att pillra bort en sidolucka så att klippet skulle spruta ut åt höger. Det var då jag klantade mig.

Gräsklipparen har ett så kallat dödmansgrepp vilket innebär att släpper jag handtaget stannar motorn. En utmärkt säkerhetsdetalj. Om man följer den. Vilket jag inte gjorde. Agerade som om jag tänkte: Jag ids inte dra i snöret igen. Men sanningen att säga tänkte jag inte alls.

Med vänster han höll jag inne handtaget så att den inte skulle stanna, böjde mig fram för att med höger hand försiktigt lyfta luckan. Underifrån.

Smack! Smack! Två blödande fingrar!

Jag såg skadan. Konstaterade köttmos på lång- och ringfinger men bägge naglarna kvar och intakta. Köttsår, inte amputationsskada. Rusade in för att stilla blodflödet. Handen i höjdläge! Yr i mössan. Lade kroppen i vågrätt läge.

Först sonen och sedan hustrun var nu komna till undsättning. Att det skulle bli resa till läkarstationen för att sys fattade jag. Efter en stund när jag kände att jag kunde resa mig blev det trappan upp. Mer yrsel vidtog i hallen men där fanns en stol. Sittande i den tuppade jag av helt kort. Kom mig ganska snabbt men familjen verkställde sitt av avtuppningen oryggliga beslut att ringa 112. Som kom, skådade och sade: Detta är inte för läkarstationen. Du ska till kirurgen i Sunderbyn! Dessutom ville de köra mig dit.

Och så blev det. För andra gången i mitt liv gick jag själv ut till en ambulans. Kom till akuten som gav samma diagnos jag gett mig själv: Fingrarna kvar. Köttsår på topparna. Men röntgen visade spricka på långfingrets yttersta benbit – alltså liten fraktur. Inte värre.

Syddes ihop, förbands och skickades hem. Från smällen till hemkomsten tog alltsammans ca 4½ timme inklusive de 14 milen i bil. Fantastisk vårdapparat!

Men visst ömmar det. Värker ibland. Men det fixas med Alvedon. Och så förebyggande antibiotika på grund av den lilla skelettskadan. Utifrån hur läkningen går kan långfingret bli 1-2 mm kortare men det är inte säkert. Det och förändrade fingeravtryck måste ses som hart när bagatellartad förlust jämfört med hur det kunde gått – när jag nu var så ini vassen klantig.

Och lite senare kom Tyra och Adrian.

Och sedan de somnat Morden i Midsomer.

Sammantaget alltså en bra dag.

Google translate ger dessa översättningsord till den engelska glosan pride:

stolthet, högmod, högfärd, glans.

Ordet definieras på samma sajt på följande sätt – i översättning: En känsla eller djup glädje eller tillfredsställelse som härrör från egna prestationer, från dem som man är nära förbunden med, eller egenskaper och ägodelar som är allmänt beundrade.

Jag var jätte-pride i helgen!

På grund av folk jag är nära förbunden med. Främst.

Och över något som till en del har att göra med egen prestation – lite.

Vad är det som händer? Egentligen?

Barnbarnen Tyra och Adrian ser funderande ut.

Mitt i en folkhop står de. Och alla tittar.

Alla formligen flåstirrar på något. Eller några.

På nästa bild i kameran gäspar Adrian tydligt.

Det verkar ju som att inget händer.

Inget intressant i alla fall – om man är barn. 

Gungbrädan blev sedan roligare. Med farbror Daniel och farfar – alltså jag – som bistående gungsnärtare. Och nog ser jag lite pride – högfärdig – ut. Eller?

Men varför? Vad var på gång?

Barnens faster Kattis gifte sig. Med sin Pierre.

Ute. På Hägnan i Gammelstad.

Och sedan kalas i Kaptensgården.

Men där var gift-fasterns brorsbarn inte med. Långa sittastillmiddagar där vuxna bara pratar och pratar och pratar är ingen höjdare om man är 5 och 3 år. Då är pizza, film och godis hemma bättre.

Men vi vuxna var kvar. Det blev högtidligt och fint värre.

Och jag var enormt stolt över alltsammans.

Över henne – vår äldsta – som gifte sig.

Över hennes fästman, numera make.

Över hennes syskon.

Över hennes vänner.

Över alltsammans.

Jag höll ett tal – naturligtvis. Brudens far har ju rätt att göra så. Men vad jag sa publicerar jag inte här. Det var där och till dem som var där det riktades och skall inte allmänt beläsas av hött och bött. Men det var bra tal. Och jag sa att jag var stolt. Enormt stolt.

Men jag använde inte ordet pride.

Det gör jag bara här. För att lura någon att läsa.

Tro inget annat.

Det var precis vad det var!

Inte nån löjlig fluga i soppan.

Nej – kalbaggor i kompotten! var det.

Barnbarnen var på besök under helgen. De kom om fredagen till middag ungefär. Och sedan for föräldrarna tillbaka till Luleå. Tyra 5 och Adrian 3 blev kvar. Återställdes vid 19-tiden igår.

De är roliga de där små.

Inte roliga i norsk mening. Men i svensk. Jätteroliga.

Om lördagen då det regnade jättemassor blev det regnställspromenad till folkhögskolan där det var Folkhögskolans dag med en mängd olika aktiviteter och mycket folk. Egentligen ville de små färdas på sina medhavda cyklar men jag och deras farmor avrådde bestämt. Först en backe upp till kyrkan som de inte skulle orka och sedan ner till skolan i en backe de inte skulle våga. Nej! Till fots blev det.

De är konstiga de där små.

Noll till hundra på ingen tid alls.

Bär mig! Jag orkar inte gå mer! Är trött i benen!

Det sa den ena kanske 200 meter innan vi var tillbaka i bostaden.

Och sprang 50 meter fram till farmor och syskonet för att säga samma sak.

De är nyfikna de där små.

Pingstdagen sken solen. Då blev det cykling till lekparken i kvarteret invid. Bilden av farmor togs där Sedan ute i trädgården där de i hög grad ineffektivt ”hjälpte till” i olika sysslor. Det var då treåringen uttalade de ord som gav detta inlägg sin kärnfulla rubrik. Gossen har svårt med bokstaven S men visar prov på kreativ pluralbildning.

De är älskade de där små.

Över allt vett och förstånd. Precis som det skall vara.

Det är Annandagens kväll. Med en smäll har stillheten fallit över fastigheten. Alla helghemma barn har farit. Vi är nu återigen bara två i kåken.

Det var på Skärtorsdagen intensiteten ökade. Yngste sonen kom på seneftermiddagen. Fredlig typ. På kvällen kom hans storebror med fästmö och två barn. Stimmigare.

Under Långfredagens lopp kom döttrarna med respektive. Ett riktigt långväga par från djupa hälsingeskogarna. Det andra bara från Luleå. Sammantaget innebar det i alla fall 11 runt bordet och trångt om sovplatser

Påskaftonen firades 32-årsdagen av äldsta dotterns födelse innan hon, hennes fästman och den yngste av småbröderna återvände till stifts- och residensstaden.

I morse for E4-resenärerna och för ett tag sedan Tyra och Adrian med föräldrar. Så nu är vi ensamma.

Parallellt med detta festliga gästande är helger uppgiftsfyllda – jag är ju präst ju.

Påsknattsmässan har jag redan berättat om liksom Skärtorsdagens gudstjänster – Mässan den kvällen i kyrkan sker alltid tillsammans med EFS.

Långfredag skall jag skam att sägandes erkänna att jag ”skolkade”. Sedan några år har alla kristna gudstjänstgemenskaper – det finns tre stycken – i Älvsby tätort bestämt sig för att fira gemensam gudstjänst i Älvsby kyrka den dagen och sedan efteråt gå en Korsvandring genom samhället.

Påskdagen klockan 11 är det också gemensam gudstjänst men då alternerande mellan de olika lokalerna och på så sätt att den gudstjänstförsamling man gästar präglat sammankomsten. I år var EFS:s tur. Vi var 125 personer som firade Gudstjänst med Nattvard. Jag hade blivit ombedd att vara celebrant.*

Och idag på Annandagen som verkligen är en annan dag var det min uppgift att leda Högmässogudstjänst i Älvsby kyrka och sedan 13.30 en Mässa på ett äldreboende. 19 respektive 11 deltagare.

Med barn och barnbarn i kåken och fullt jobb blev det intensiva dagar. Full aktivitet på dagtid med lek, snack, stoj och allt annat. Sedan sena kvällar med umgänge och, att efter det att andra lagt sig, med uppgifter att förbereda kommande uppdrag. Till detta tidiga mornar eftersom de små helst vill vara med farmor och farfar. Och dessa små laddar om med påvvernappar på dagtid – så som bilden visar.

Helgen är över men veckan fortsätter. I morgon blir det två andakter på äldreboenden, sedan expedition och administration följt av en studie- och samtalskväll – om några kommer. Lindrigare än andra tisdagar eftersom konfirmanderna har Påsklov.

*  Skall jag vara helt ärlig är jag inte till 100% tänd på Påskdagscirkulationen. Upplever nog att Påsken bättre skulle kvalitetssäkras till sitt innehåll med en Högmässa i kyrkan. Den formen skulle betyda mer gemensam sång. Och gedignare sånger. Och mer läst Bibeltext. Och Trosbekännelse! – kanske rentav den ekumeniska från Nicea-Konstantinopel. För att inte tala om Bön och Förbön. Och en Nattvardsbön med ”mastigare” innehåll. Och allt inom samma tidsram.

Att gå så långt som att på allvar föreslå att vi skall sluta cirkulera har jag inte gjort. Jag är lojal – bara inte till 100% tänd.

Grundupplägget för när jag har helger med arbetsuppgifter är: Var annan.

Då jag har fredagar som varje vecka återkommande uppgiftsfria dag blir det så att var annan vecka får jag en tredagarspaus men var annat bara en kort andhämtning. Detta är helt OK.

Men var annan är som sagt ett grundupplägg. Då och då bryter speciella arbetsuppgifter eller annat rytmen så att det blir till att byta mellan helgerna. Även det är helt OK. Ibland kan också saker stöta till så att ett arbetsuppgiftsfritt veckoslut helt eller delvis de facto ”brinner inne” – permanent eller för ganska oöverskådlig tid framåt.

Helgen i månadsskiftet januari-februari var tre uppgiftsfria dagar.

Den 7:e-8:e var jag i selen med bland annat en Begravningsgudstjänst av en man jag hade som konfirmand på 1980-talet och en Högmässogudstjänst i Vidsel.

14:e-15:e skulle då enligt rytmen vara off duty men den Internationella dagen jag skrev om den 20:e  gjorde att lördagen togs i anspråk – planerat och känt sedan lång tid. Krasslig kollega – hon jag på bloggen brukar kalla Brunetten – innebar att även söndagen blev uppgiftsfri dag med Högmässogudstjänst i Älvsbyn på Fastlagssöndagen. I år var det dessutom så att just den söndagen var Pensionärernas dag, ett speciellt baluns med annons och möjlighet att anmäla sig till lunch efter gudstjänsten.

Nu torde någon undra: Vad har detta med rubriken visa konfirmander att göra?

Lugn! Bara lugn! På mitt omständliga, ordrika och långsamma sätt kommer jag att ta mig fram dit. Läs vara vidare!

Förra helgen den 21:a-22:a var en planerad i-sanning-i-selen-helg med alla konfirmander på övernattningsläger i Vidselskyrkans olika rum och krypin. Hela långa lördagen var jag där men annan krasslig kollega gav justeringen att Brunetten blev ensam präst kvar i söndagens gudstjänst med ungdomarna. Jag tog i stället över Blondinens förkunnelseuppdrag i gudstjänsten på EFS i Älvsbyn.

Men detta veckoslut är jag arbetsuppgiftsfri och såg fram mot tre goda sovmornar på raken. Den drömmen sprack redan på torsdagseftermiddagen då barnbarnens hulde fader telefonerade och undrade om farfar – alltså jag – hade möjligheten att om fredagen dyka upp och vara med Tyra som i hängigt skick hämtats hem från dagis. Japp!

Således före sju på morgonen bakom ratten för att göra nytta. Tösen var inte hängig alls men då hon är 5 – fyller 1 mars – kan hon tidvis vara en ganska lugn pysslande liten flicka. I tanken Farfar kommer! hade lillebrodern som snart blir 3 valt att göra det smickrande att också dumpa dagis. Att säga att han i friskt skick är stillsam vore att blåljuga. Kvalitetsfredag med barnbarn alltså. Värt en missad sovmorgon!

Kommen såhär långt i min text lägger jag in siffran 1 i rubriken. Återkommer.

Bilden? Sonens instruktioner till TV- och DVD- för att medge Barn-TV, Herrstafett mm.

I förra inlägget lät jag tankegångarna röra sig kring sådant jag var med om för mer än en vecka sedan – Internationella dagen. Sedan dess har en hel del hänt. Två helger med speciella händelser: För en vecka sedan Pensionärernas dag med konfirmanderna oväntat satta i fokus. Denna helg konfirmandläger där jag var med på lördagen samt idag en annan gudstjänst utan ungdomar men ändå med ”reklam” för dem. Återkommer kanske i saken. Behöver berätta något viktigt först.

Idag firade vi den äldre av sönerna – 27 år gammal. Han fyller år just idag. Förra veckan fyllde hans fästmö ett år mindre. Om en dryg vecka fyller deras dotter alias vårt barnbarn Tyra 5. Tre jubilarer i samma familj sammanfogat till ett familje- och släktkalas. Gissa vem av dem som fick flest presenter och mest uppmärksamhet.

Hon drog sig efter ett tag undan stojet och glammet för att på sitt rum arbeta lite med den nyinfådda Barbiegarderoben. Jag smög efter och fick en meningsfull stunds kvalitativ samvaro och intressant tankeutbyte. Blev noggrant informerad om vilka kläder som hörde till vilka dockor. Mysigt.

Kan man inte ana lite skepsis hos den lilla vad gäller farfars pysselförmåga?

Att vara präst är som att bo i Norrbotten i januari. Hela tiden 24 timmar i 31 dagar är man norrbottning. Livsvillkoren är att ibland behöver man skotta snö och ibland inte. Garanterat skottfri kan man dock aldrig räkna med att få vara. Visst finns dagar man är snöledig men även sådana då man är led vid all snö – som nu.

Med prästeri det på liknande vis. Vigd till uppdraget är jag alltid präst men ibland kommer arbetsuppgiftsfria dagar, planerade eller kanske slumpmässigt. Men om jag då är ledig vette kissemissen. Arbets-uppgiftsfri – Ja! Men ledig från att vara präst – inte!

Fredag-lördag-söndag denna vecka är planerat arbetsuppgiftsfria dagar. Inga gudstjänster eller annat. Kollegorna strävar. ”Ledig” skulle nog många kalla det men jag föredrar ordet uppgiftsfri. En perfekt helg för barnbarnen Tyra och Adrian att gästa farmor och farfar – alltså oss. Och utan sina föräldrar. Och synnerligen lämpliga dagar för Gud att i översnöande mån besvara bönen som finns på en skylt jag lämnade på Älvsby folkhögskola*. 

Med start på torsdagen kom upp mot 40 cm på ett dygn. Så vitt man kunde se vart det vitt så vitt man såg. Praxis i vårt kvarter är att alla knuffar ut sin snö på vägen – gårdarna är så små – och en traktor kommer vad det lider och trycker undan allt. Fredag vid lunchtid var gatuframkomligheten noll. Och så har det fortsatt men i lugnare takt.

Det är intressant att se hur väderleken skildras i media. Lite pudersnö i Skåne eller Stockholm innebär alltid dramatiska reportage. Bara undantagsvis refereras från Norrland. Igår var det dock dags, till och med i rikstelevisionens nyhets-sändningar. Med provokativa katastroffiskande frågor sökte man få godmodiga skyffelförsedda bilframgrävande Luleåbor att jämra sig. Lönlöst. Repliker av denna art kom hela tiden – med betoning på första stavelsen i varje ord samt tjocka äll:

– När det kommer såhär få man ju skotta.

– Dom måst ju ta storvägarn först.

– En halvmeter överallt få man ju int undan se fort.

– Man få ha tållamod. De e allt.

Vi var fyra i snösvängen på våran gård – barnbarnen och vi två i plusmedelåldern. Idag blev det badhuset. Och lek och stim och kul. I morgon då snöstormeriet skall ta fart igen skall de små återbördas till den egna bostaden för en normalvecka på dagis och annat knog.

Och i en ny vecka får jag planerade arbetsuppgiftsförsedda dagar.

*  Om skylten samt en bild av densamma kan läsas i blogginlägget mitt fel? skrivet 18 mars 2010. om du,noble Bloggläsius i sökrutan till höger skriver orden pray for snow får du fler blogginlägg där den och dess verkan nämns – men utan bilder.

 VI ÄR HÄR!!

Vi – det är jag Tyra.

Och min lillebror Adrian.

Vi är hos farmor och farfar!

Vi kom igår.

På Annandagen.

På eftermiddagen.

Då blev vi 7 i maten.

Farmor, farfar, våran farbror, våra föräldrar och vi.

I morse kom en av våra fastrar.

Med sovtåg söderifrån.

Hon bor i Järvsö.

Vi har varit ute idag.

Farmor gick upp på vinden.

Hittade lådor med grejer.

Som hon (och farfar) gjömt fanns.

Massor med jox.

Så nu har vi mycket att göra.

Och många att göra det med.

Alltid någon som lyder.

I alla fall nästan.

Men ibland smiter dom.

Inte alla på en gång men alla nån gång.

Låser in sig på toa.

Undrar om magarna krånglar.

Eller om dom bara flyr.

Tyra, 4 och 5/6-dels år