kalbaggor i kompotten!
Tro inget annat.
Det var precis vad det var!
Inte nån löjlig fluga i soppan.
Nej – kalbaggor i kompotten! var det.
Barnbarnen var på besök under helgen. De kom om fredagen till middag ungefär. Och sedan for föräldrarna tillbaka till Luleå. Tyra 5 och Adrian 3 blev kvar. Återställdes vid 19-tiden igår.
De är roliga de där små.
Inte roliga i norsk mening. Men i svensk. Jätteroliga.
Om lördagen då det regnade jättemassor blev det regnställspromenad till folkhögskolan där det var Folkhögskolans dag med en mängd olika aktiviteter och mycket folk. Egentligen ville de små färdas på sina medhavda cyklar men jag och deras farmor avrådde bestämt. Först en backe upp till kyrkan som de inte skulle orka och sedan ner till skolan i en backe de inte skulle våga. Nej! Till fots blev det.
De är konstiga de där små.
Noll till hundra på ingen tid alls.
Bär mig! Jag orkar inte gå mer! Är trött i benen!
Det sa den ena kanske 200 meter innan vi var tillbaka i bostaden.
Och sprang 50 meter fram till farmor och syskonet för att säga samma sak.
De är nyfikna de där små.
Pingstdagen sken solen. Då blev det cykling till lekparken i kvarteret invid. Bilden av farmor togs där Sedan ute i trädgården där de i hög grad ineffektivt ”hjälpte till” i olika sysslor. Det var då treåringen uttalade de ord som gav detta inlägg sin kärnfulla rubrik. Gossen har svårt med bokstaven S men visar prov på kreativ pluralbildning.
De är älskade de där små.
Över allt vett och förstånd. Precis som det skall vara.
