stigstrombergsson

Jag varnade i slutet av förra inlägget för en fortsättning. Den kommer nu.

I de tre biskoparnas svar på laestadiandernas brev finns en detalj som startade tankespinn i min stackars hjärna. Jag citerar och färgmarkerar detaljen:

:

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära rymmer både Bibel, bekännelseskrifter och andra av kyrkan bejakade dokument, samt tolkningen av dem.

Vad betyder tolkningen av dem?

Vilken tolkningen av dem ingår i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära?

Och vilkas tolkningen av dem?

Genom hela min utbildning till och därefter aktiva år som präst har det funnits auktoriteter jag som präst har att ha kunskap om och skyldigheter emot. Givetvis. Den auktoriteten är Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som jag lovat hålla mig till som präst.

Bibeln är den främsta av dessa och den avgörande. Bibeln är Den Heliga Skrift som på ett unikt sätt ger kunskap om Jesus som enligt början av Johannesevangeliet är Det Gudomliga Ordet. Som präst är man utsedd till att vara Det gudomliga Ordets tjänare – Verbi Divini Minister på latin – vilket innebär att man är knuten till Bibeln som avgörande norm och rättesnöre. Inga problem.*

I andra hand kommer sedan Svenska kyrkans Bekännelseskrifter från reformationsepoken – googla om du är osäker på vad det är. Den exakta omfattningen kan diskuteras men åtminstone de Apostoliska, Nicænska och Athanasianska trosbekännelserna från fornkyrkan är med liksom Den Augsburgska från 1530 och Luthers Lilla Katekes. Om Den augsburgska bekännelsens apologi, Schmarkaldiska artiklarna, Om påvens makt och överhöghet och en del annat kan man se olika men de är alla hur som helst inbundna i ett bokverk på drygt 700sidor – Svenska kyrkans bekännelseskrifter.

Sedan finns andra av kyrkan bejakade dokument. Med det har alltid menats Psalmbok, Kyrkohandbok, Evangeliebok och Bönbok, det som i praktiken finns i vad vi dagligen kallar Psalmboken. Dessa bejakade dokument är antagna av Kyrkomötet efter vidlyftiga framställnings-och debattprocedurer med försöksverksamhet, remissförfaranden och allt. De är auktoriteter som präster vid prästvigningen lovar lojalitet mot.

Så här långt är allt i det närmaste solklart men tillägget att tolkningen av dem i olika ordningsfrågor och skilda ställningstaganden skulle vara bindande som Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära är ett i mina ögon nytt påfund. Visst är biskopsord och kyrkomötesbeslut värda att ta till sig men bindande tro, bekännelse och lära har det inte tidigare setts som.**

Därför undrar jag: Växer och växlar lärodogmatiken i Svenska kyrkan nu? Det hade den gjort i den medeltida Romersk-Katolska kyrkan vad gällde avlaten – googla – och mycket annat och att så skett gjorde att Luther på sin tid fann sig nödsakad att ta fram hammare och spik för att komma till rätta med missbruk som senare insmugit sig i kyrkan. Koncilier och påveliga tolkningar och diktat hade då blivit en oöverblickbar snårskog inte sällan utan motsättningar och religiös maktutövning. Det var viktigt att reformera – ordet betyder återforma – kyrkan.

Kan man ana en liknande växt- och växeltrend i Svenska kyrkan nu?

Är tecken på det att ett Domkapitel på bas av av kyrkomötesyttranden 2005 – eller var det 2009? – i december förra året avkragar en präst för att ha avvikit i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, inte bara kanske varna för att agerat ovarsamt bland konfirmander?

Och vad betyder det att samma kapitel anser att man läromässigt kan svika Svenska kyrkans vetenskapssyn – en sak som mig veterligt inte finns formulerad någonstans i något bindande dokument?

Så jag frågar: Behövs nu en ny återformning för att komma till rätta med det de tre biskoparna lagt till – tolkningen av dem?

* Att sedan Bibeltolkning kan vara ett problem är en annan sak men just för att Bibeln är en avgörande auktoritet behöver stor energi läggas på tolkningsarbete. Möda och tid skall inte sparas där!

** Men det skulle på ett vis vara kul om det var så. Då skulle till exempel annan åsikt än HOPP-hampanjens Häv OckuPationen av Palestina vara kättersk liksom kritik mot de palestinska kristnas Kairos-dokument – googla – som Kyrkomötet ställt sig bakom men nästan inga präster läst.

Representanter för den laestadianska väckelsen skrev ett brev till Biskopsmötet. Jag refererar det inte men de två sidorna kan läsas här. På uppdrag av de andra biskoparna har tre av dem gett ett ungefär lika långt svar – detta.

Biskoparnas skriver i vänlig ton och söker inledningsvis betona det gemensamma. Tidigt kommer då följande ur Kyrkoordningen, Svenska kyrkans stadgar:

Svenska kyrkans identitet som ett trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse kan härledas till reformationen … Kontinuiteten tillbaka framgår av att den evangelisklutherska bekännelsen är grundad i Guds ord samt innehåller de ekumeniska trosbekännelserna från fornkyrkan och den augsburgska bekännelsen som skrevs inom den odelade västkyrkans ram.

Sedan fortsätter de tre:

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära rymmer både Bibel, bekännelseskrifter och andra av kyrkan bejakade dokument, samt tolkningen av dem. Tolkningarna kan skilja sig från varandra, men vårt centrum i evangeliet består. Utgår vi från Jesus Kristus blir det möjligt att leva tillsammans också med olika insikter och åsikter. Olika traditioner kan rymmas tillsammans i vår kyrka.

Jag tror att biskoparna är ärliga här. Detta är deras goda vilja.

Med det sagt levererar man ett hövligt Nej till väckelserörelsens önskemål om att kunna få tillgång till präster de kan lita på – i klartext manliga präster som tänker att ämbetet skall vara just manligt och dessutom har den tillåtna meningen att äktenskap kristet sett är en sak mellan en man och en kvinna. Man skriver vänligt att laestadiander självklart har en plats i Svenska kyrkan och att man är öppen för en fortsatt dialog.

Och jag undrar: Om vad?

Man är tydlig med sin linje – som i stort är rimlig – att de som vigs till präster skall kunna fungera i hela Svenska kyrkan och därför enligt beslut måste bejaka kvinnliga präster.* Undantag för särgrupper kan man inte göra.

Och jag undrar: Vad betyder att leva tillsammans också med olika insikter och åsikter om bara en linje tillåts råda?

Dessutom finns det en särgrupp i Svenska kyrkan som får egna präster: EFS. Dessa är behöriga att göra allt en kyrk-präst gör men inte behöriga till alla tjänster. Nog skulle man väl då också kunna prästviga 6 personer på dispans från ämbetsfrågan för tjänstgöring Luleå stift, inte. Sådana väckelseadjunkter skulle kunna finnas i en personalpool, fungera på stifts- eller kontrakts nivå och ha en prost som ”kontakt- och tillsyningsperson” i ett uppdrag att särskilt verka för att olika traditioner kan rymmas tillsammans i vår kyrka. Tänker man utanför lådan är min idé inte omöjlig. Fast då måste man tänka. Och inte ha så trång låda.

Det finns dock en annan grej i de tre biskoparnas text som förbryllar mig än mer på ett mer övergripande plan. I nästa inlägg skall jag citera det igen och då med färg och fetstil markera vad jag grunnar över.

* Om samköneriet skriver de inte något då det enligt regelverket inte (ännu?) är krav att man skall viga samkönat. Men jag tror det ligger i röret. Redan underkänner flera stift (i strid mot regelverket) prästerkandidater som har och vill tillämpa den äktenskapssyn som ensamt gällde i Svenska kyrkan för 15-20 år sedan. Ett tidens tecken – kanske – är att i slutet av förra året avkragade Luleå domkapitel en sådan präst.

Det har varit en händelserik dag, årets 22 februari. Den äldre av sönerna fyller år och det återkommer jag till. Tar dagen från början.

Igår kväll gick jag till sängs fullt frisk men fann mig i morse vara sängliggande. Inga problem dock utan bara upp och hoppa. Några plusgrader ute visade hur dagen skulle bli.

Frukost med Piteå-tidningen vid mitt ensamhetens frukost bord. Primärhustrun, det är Madammen i mitt liv, är inte hemme. Hon lämnade mig – om inte förhoppningsvis för gott – om tisdagskvällen för att ansluta sig till den yngre av våra döttrar och sin egen ägandes lillasyster för att åka Tjejvasan som gick av stapeln idag,

Jag såg starten av eliten som hustrun inte tillhör klockan 9 och fick av en vallanörd veta att hon som brukade vinna och också vann har en skidpark. Skidpark? Vad i kissemissen är det? Svar:Cirka 40 par skidor.

Så många par har inte vi. Visserligen brukar folk säga om och när de ser in i vårt garage: Vad ni har mycke skidor! men skidpark är det inte.

Primärhustrun har löparskidor, skäjtskidor, skinnskidor och slalomskidor – ett eller två par. Inte ens jag håller räkningen. Dessutom terrängskidor för icke preparerade spår i fjällen. Jag äger löparskidor, slalomdito och terrängskidor. Yngste sonen har slalomskidor – ett eller två¨par. I ett hörn finns madammens och mina avlagda gamla löparskidor. I samlingen finns också ett par barnskidor i väntan på att barnbarnen skall bli stora nog*. Är det en skidpark? Nää! Mer av en blomlåda – typ.*

Hur som helst åkte hustrun Tjejvasan på ungefär två och trekvart.och slog både syster och dotter – tanten är 65 bast! Bra jobbat! Jag måste vara en rekordelig karl som har en så hurtig och vältrimmad fru.

Allt dettta fick Jag inte se. Jag for till Luleå. Den äldre av sönerna – som liten kallad Hattifnatten – fyller år. Hans hustru fyllde år nästförra veckan och dottern, äldsta barnbarnet Tyra, blir 10 om några dagar. Trippelparty!

Förmiddagen ägnades åt presentinköp till de allla – fast sonens fixats i Älvbyn. Många slantar for mellan fingrarna då också barnbarnsjublarens lillebror rimligen behöver få ett sympatipaket. Hur som helst kul träff med släkt och med tradition! När jag fyllde 10 fick jag av min farmor – slantar var sända till mor och far – en kikare. Mina föräldrarar gav sina fyra barnabarn en kikare i 10-årspresent. Idag gick stafetten vidare. Tyra blir 10 om några dagar. Reaktion? Att få en kikare når man fyller 10 skapar inte extas men är hur som helst en framtdsgrej.

Är jag stolt? Ja! Över hela min familj. Fru, barn och barnbarn! Mumma!

* På vinden finns riktigt gamla skidpar lagda som underlag för lådbelastning mellan takstolarna. Dessa syns inte i garaget.

Nämen nu....!

Vad är det för jämmer?

Bloggkompisen tobbe lindahl anger i detta inlägg att besökstalet på hans blogg sjunker till under 100 IP-adresser per dag. Han tror att det beror på att han skriver för sällan och därför känner han och åtgärdar ett leveransbehov.

Vad de 99 andra har för ärenden till hans blogg vet jag inte men i mitt fall är det gammalt kompisskap som gäller. Under 100 är dock inget att gnälla över. För mig har det alltid lönat sig att på en lista notera de datum och eventuella anledningar till att 50 eller fler begluttat vad jag skrivit. Att notera sådant ger ingen skrivkramp alls.

Naturligtvis finns det orsaker att inte läsa min blogg. Man kanske till exempel har ett liv. Det jag skriver är ju möjligen intressant för mig själv och en och annan annan.Min blogg är ju inte nischad på något vis utan bara en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet.

Man kan vilja undvika den i tycket att den och jag är jobbig. Det händer ju ibland att jag lite halv-vänligt skriver kritiskt om saker och ting. Det gillar ju inte alla. Det händer till och med att man säger det men mest tiger man i valet att inte bemöta det i min text somman ogillar. Vissa gör också så med andra bloggar.

Jag skriver långt och med många ord – ungefär som när jag den tid det begav sig predikade. Det är kanske jobbigt. I sanning är det varken bekvämt eller smart att läsa lång text i en telefån. Mina ordmassor gör sig bättre direkt i en dator – en skrollning ungefär.

Men det finns andra socialamedier att exponera sig i. Jag finns på Facebook men bara där. Att via något annat system jag nu glömt namnet på spela in små videosnuttar där jag dansar har jag inte alls tänkt göra och bara sommånga gör vräka ur sig slagord är inge kul. Därför är jag på FB bara lågaktivt informativ och ibland lite smågormig. Som i förrgår till exempel då jag lade ut en bild med denna text:

Nu börjar Facebook fyllas av bilder på semlor och semmelbak. På tok för tidigt! Skall semla ätas är det på Fettisdag i nästa vecka. Punkt.

Jag skall i stället baka bröd för Veckomässan i Älvsby kyrka ikväll 18.30. Och en stund efter Mässan – ca 19.15 – är det ”Ovangeliekväll” i kyrkan. Alltså öppet resonemang om sådant de som är där finner anledning att samtala om. Ungefär 1,5 timme.

Som synes i huvudsak informativ text som renderade denna kommentar: Ojdå jag som blev bjuden på en semla igår är jag förtappad nu? Hur länge får man äta semlor?

Jag svarade: Får och får? Man får ju göra som man vill men frosseri-bakelsen hör ihop med Fastlagssöndag-Fläskmåndag- Fettisdag innan Fastan som börjar på Askonsdag. Som ett ”farväl till köttet” – carne vale på latin – käkar man magen från ryggen och dansar ute på gatorna i Rio de Janeiro. Men i Sverige låter man allt flyta ihop till en grå smet. Saffransemlor i Adven, julpynt efter Allhelgona osv. I den andan kan man börja fira Midsommar till Valborg och bränna midsommarstången samtidigt som man dricker glögg och är Halloween-klädd. Rena Ku Klux Klan – typ.

Dessutom gillar jag inte temlor.

Som synes blev jag kanske lite skämtsamt gormig.

Och idag i COOPerativabutiken tokskyltades det för Påskmust.

Först: Jag har undvikit ämnet.

Alltså biskoparnas lilla skrift till alla präster

Men det är nog mest sant att jag undvikit att blogga i ämnet. Att isolera sig från frågan är ju bara inte möjligt ens för en föredetting som lyfter sin pension. Om man nu inte absolut vill logga ut från allt som engagerat en tidigare.

Jag har inte lusläst Fira nattvard – brev från biskoparna till svenska kyrkans präster och församlingar. Jag har snabbläst det. För ett tag sedan.

Kvickt som ögat – det handlade om minuter – när jag nyhetsmässigt i sociala medier såg att det kommit gav jag mig surfande ut i de webbiga vågorna och fann det hela som en pdf-fil. Jag började läsa men att ta mig igenom sida efter sida på skärm gillar jag inte alls. Snål är jag också och den egenskapen tillät mig inte att skriva ut det hela hemma med egenbetalt papper och bläck. Dagen därpå traskade jag så till församlingsgården, loggade in på en dator, hittade pdf-en och skrev ut det hela där. Så gick jag hem och en stund senare var det läst. Ingen lusighet alltså.

Skuttade jag av extas? Nej!

Gick jag upprörd i taket? Inte det heller.

Var jag besviken? Njaaääbububub. Med det egendomliga ordet menar jag egentligen inte direkt. Skriften är faktiskt bra. Åtminstone rätt hyfsad. I alla fall inte dålig. Den är väl värd att läsas och reflektera kring. Men givetvis har den, likt solen, också sina fläckar.

Sedan har jag slängt den – pdf-utskriften alltså. Som liten bok kom brevet från biskopen. Den lilla boken har jag inte läst i då jag ju tidigare läst vad som står i den. Och så har jag tänkt. Och läst andras reaktioner och tankar. Och tänkt lite till. På många saker. Jag ger en lista:

1: Hur stor del av prästeriet kommer att (lus)läsa detta?

Min erfarenhet är att skrifter av detta slag ofta blir de facto okända för den kår som rimligen bör ta till sig det hela. Tidsbrist anges ofta som orsak. Ointresse tror jag är mer sant. Lättja kan också finnas där.

2: I hur många kollegier kommer man att dryfta innehållet?

Se ovan punkt 1.

3: Hur tas brevet emot av de olika delar av prästerskapet som faktiskt läst det?

Här kan jag ana – och det har besannats av artiklar, bloggar etc – att vad man skulle kunna kalla högkyrkliga tyckar att det i huvudsak är vettigt men kanske lite pratigt. Det är också min uppfattning. Genomgången av olika tanke- och historiespår är bra men som präst vet man ju sånt. Eller ska veta – om man är intresserad av hur den kyrka man tjänar i och på tror. Jag kände igen alla de böner och formuleringar som fanns i den berättande texten. Det betyder att de inte är nytt material som tillkommit 2017 i nya Kyrkohandboken utan sådant som finns kvar från den gamla. Biskoparna är alltså ganska traditionella.

Jag kan tycka att det skulle kunna varit ett klart pek med hela handen och ord som Nu separerar ni hädanefter konsekrata från vanligt bröd! men ser i alla fall att realpresens slås fast, alltså att bröd och vin reellt är Jesus kropp och blod och inte något tecken eller annat. Den lilla uppmärksamheten brevet ger genom att avvisa marginaliteter som sakramentsskåp och koncelebration är ganska onödig.

I Facebook-gruppen Prästkollegor är det inte främst de som skulle kunna kallas högkyrkliga som dominerar, snarare tvärt om. Där finns en annan hållning som reagerar på andra saker. Kanske skall de kallas liberala eller i alla fall icke-traditionella. Att biskoparna helt vettigt markerar att nattvarden är de döptas måltid skapar då indignation och skvätträdsla hos en del som förefaller mig  mer går på känsla än teologisk tanke. Kanske beror sådant på insteg av så kallad reformert teologi men jag tror att det inte ens är det som det är frågan om. Det är rädsla för linjer och att inte få ha sina egna idéer i fokus det handlar om.

Bland vad man skulle kunna kalla lågkyrkliga – jag tänker här till exempel EFS – har jag inte sökt och sett reaktioner. Själva handhavandet kan där, jämfört med lejonparten av Svenska kyrkan, vara slarvigt men fokus på Jesus är starkt. Bra kostmedvetande men slarvigt bordsskick skulle man kanske kunna säga.

4: Vilken status har egentligen ett brev från biskoparna?

Det har att göra med anspråk och mottagandet. Är Fira nattvard – brev från biskoparna till svenska kyrkans präster och församlingar bindande som Svenska kyrkans tro,bekännelse och lära? Samma fråga kan ställas kring andra skrivelser, beslut och uttalanden från biskopar, kyrkomöten, styrelser.

Jag tror inte biskoparna har anspråket att ge bindande direktiv. De flesta kommer inte heller ta emot brevet som sådana och helt korrekt mena att vad som är Svenska kyrkans tro,bekännelse och lära är reserverat för andra tyngre dokument. Därför kommer inte ett eventuellt sakramentsskåp – jag vet inte om något i Luleå stift – eller att man inbjudit icke döpta konfirmander till nattvard att leda till beslut om avkragningar som Överklagandenämnden sedan har att ta ställning till och förhoppningsvis upphäva.

Men man kan aldrig veta. Kanske sker nu en glidning. Eller förvirring kring vad som är bindande Svenska kyrkans tro,bekännelse och lära.

Det rimmar inte!

Ropet kom efter rad två.

Musiklärarens arbete utmanades.

Kritiken var öronbedövande.

Det rimmar inte!

Vad den stackars frökengitarristen sökte göra var att textrad för textrad* lära barnen i klassen, vårt barnbarn Adrians klass, en ny sång – denna:

Alla vill ha en bästis.

en bästis vill alla ha.

Alla vill ha en bästis.

det vill ju åxå jag.

En bästis ska vara bussig

för då vill ju jag vara bussig tillbaka,

och skratta åt samma saker

som jag brukar skratta åt

– och och gråta samma gråt.

Det rimmar inte! kom redan efter rad två

Och utifrån ett i sig roligt och meningsfullt besök i barnbarnens skola väcktes tankar som sträcker sig utöver farfar-barnbarn-kontakten.

Barn är lagiska. Det skall vara rätt annars är det inte bra. Det måste vara bra för annars är det inte acceptabelt – även om man i årskurs 1 kanske inte i dagligt tal använder det sista ordet i den meningen. Man är så fyrkantig att om ett streck kommer fel kastar man rit- och suddgrejer rakt över rummet. Man är lagisk och accepterar inte det man ogillar. Lagiskheten dömer negativt.

Å andra sidan gillar barn skarpt det de själva tycker är fint. Stolta barn har med tindrande ögon genom alla år gett föräldrar och far- och morföräldrar för mottagarna helt obegripliga teckningar, målningar och andra skapade alster. Malligt har de också i glad fokuserad grupp visslat blockflöjt utan att en ren synkroniserad ton kunnat skönjas. De har gillat musiken och då dömer lagiskheten positivt.

Nu kommer en liten utvikningen in i tro och teologi.

Jag undrar: Menar Jesus när han säger att vi skall vara som barn att vi skall ansluta oss till denna 7-åringarnas legalism? Näppeligen!

Innebär Paulus skriveri När jag var barn tänkte jag som ett barn att han underkänner barns sätt att fungera när de är barn. Knappast.

Men som vuxen blir det en annan sak. Eller?

Som vuxen – det hör nog till vuxenblivandet – får man förhoppningsvis erfarenheten att vara älskad utan att själv känna sig älskvärd. Man kan vara med rätta besviken på sig själv men finna sig trots allt och i alla fall omtyckt av någon som med all rätt samtidigt klandrar och har rätt i sitt klander. Trots självdom och den andres rättmätiga besvikelse får man kärlek, inte som överslätning utan som förlåtelse. Det är Nåd människor emellan – ur och av kärlek.

Och omvänt: erfarenheten att i besvikelse ändå älska någon trots hans eller hennes oälskvärdighet och utan att godkänna ändå ge Nåd och förlåtelse.

Till och med vi människor kan alltså älska syndare samtidigt som vi hatar synd. Vi måste inte acceptera det vi förlåter, bara den vi förlåter trots hur den är.

Alla vuxna är inte vuxna som fixar att hantera dessa paradoxer. Vi tenderar att döma ut dem som inte klarar examen eller OK-förklara sådant som dem vi älskar eller ska älska gör sig skyldiga till. I kyrkliga och kristliga sammanhang – vad skillnaden är vet jag inte – ser jag alltför ofta sådan lagiskhet både i dess fördömande och alltmer vanligt tolererande form.

Det skapar funderingar men nu i alla fall slut på den utvikningen.

Klassen – fortfarande årskurs 1 – gick till stadsdelsbiblioteket. Bilden är det magra antal böcker som där fanns under avdelningen religion. Under promenaden tillbaka till skolan frågade en liten kille:

Var du med på Titanic?

Vitt hår och status som farfar till en klasskompis gör en tydligen misstänkt.

Jag nekade men så värst bedrövade över att jag inte var en överlevare fortsatte killen och hans kompis att för tu och sju snacka Titanic. Klipp på Youtube hade satt dem på spåret och likt många smågrabbar hade de helt nördat in på vad de uppfattat. Fakta, dramatik.

Farmodern, alltså Primärhustrun, var samtidigt i årskurs 3 i Tyras klass som bland annat åkte skidor på Ormberget. Glada barn och engagerad personal också där. Efter lunch bytte vi plats.

Att besöka barnbarnens skola var kul. Om frågan Var du med på Titanic? är lök på laxen eller smolk i bägaren känns lite kluvet – men roande.

* En klassisk metod att memorera viktiga saken, använd redan av Jesus och andra rabbiner.

Rubriken är en lätt ändrad fras ur boken 1984 om ett framtida kontrollsamhälle där Storebror ser dig! är villkoren för alla människors åsikter, känslor, göranden och låtaden. George Orwell skrev 1948 som en kritik av Stalins välde i Sovjet. Mer om boken får du, noble Bloggläsius, själv googla fram.

Jag skrev förrförra blogginlägget blått skåp 1 och länkade till det på Facebook. På fäjjan kom denna fråga – från en inte lokalt kyrkligt verksam person men i hyfsat uppsatt position:

Codex ethicus Stig vad säger du om innehållet i den vad gäller vigningstjänsten och sociala medier?

Jag svarade: Codex i allmänhet? Eller syftar du på något speciellt?

Svaret kom: Tänkte att du hade en åsikt även om den delen, nu när den är med i Codex ethicus.

Jag erkänner att mina anlag för paranoia satte hjärnan i högvarv.

Gick jag för långt i blått skåp 1? Bar jag mig illa åt? Kommer Storebror att hemsöka mig?

Det blev att snabbt som ögat ta fram Codex ethicus Luleå stift – riktlinjer för tolkning av diakonens och prästens vigningslöften, utfärdad av biskop Åsa Nyström den 25 april 2019*. Jag skummade igenom häftet på nytt och läste särskilt sidorna 14-17 om Mediakontakter och Sociala medier för att utröna om jag genom mitt bloggande gått över någon sorts gräns och kanske svikit mina prästlöften. Det kändes viktigt då den avkragning jag nämnt i samma blogginlägg handlar om hur man anser att den avkragade förhållit sig till just sina prästlöften.

Codex ethicus är en bra text som jag inte har några problem att ställa mig bakom rent åsiktsmässigt. Jag avser också att beteendemässigt hålla mig inom ramarna men 100% fritt från tabbe och misstag kan jag inte garantera.

Utgåvan 2019 är en uppdaterad version av sådant som funnits under hela min prästtid, också före de så kallade sociala medierna. Det handlar inte om att det skulle vara olämpligt att kritisera och ifrågasätta kollegors och/eller kyrkliga organs vägval och åsikter. Det handlar om tonfall, personangrepp, olämpligt språk etc. I gamla ethicusar sades till exempel att präster inte skall uppträda polemiskt i relation till varandra eller gå till angrepp på kollegor i snigelmedias insändarspalter och i intervjuer. Den hållningen har nu utvidgats till via internet nytillkomna kanaler. Inget märkvärdigt i sig. Man kan och ska visa respekt för en meningsmotståndare även om man inte håller med vederbörande. Opposition, avvikande mening och debatt i sig inte något kränkande eller illojalt.

Jag läste och frikände mig själv. Det var skönt och jag hoppas jag dömt mig rätt...

I anslutning till förra blogginlägget petruskapsyl 2 har i kommentarsfältet ställts följande fråga: Har herr föredettingen någon kommentar till det biskopliga nattvardsbrevet?

Det är klart jag har men blir det svar så skrivs det i alla fall inte i natt. Inte imorgon heller. Då åker farmor och farfar – det är vi – till för att hälsa på i de 10-och 8-åriga barnbarnens skola. Efter sista lektion går sedan resan via bad i Nordpoolen hem till oss för föräldrafritt besöksveckoslut.

* 26 juni 2019 bloggade jag om Codex eticus i inlägget två bra en dålig.

Det är tisdagskvällar i veckor med udda nummer det gäller. I morgon är det en sådan. Klockan 18.30 i Älvsby församlingsgård möts Bibelstuderarna till nytt avsnitt ur Första Petrusbrevet i Nya testamentet. Så här strax innan ger jag ett referat (och kanske lite till) av vad som tilldrog sig i vecka 5, noga räknat 28 januari.

Inför detta bör du, noble Bloggläsius, läsa avsnittet vi samtalade om för snart två veckor sedan. I Bibeln finns det – naturligtvis! – men också i appar och via andra tekniska mackapärer. Hur som helst handlar det om Första Petrusbrevet kapitel 1 vers 13 till och med kapitel 2 vers 3. Som en slogan lik Kristian Luuks Vart är vi på väg? i TV-programmet På spåret säger jag: 

Läs det angivna avsnittet – 1 Petr 1:13-2:3. Sakta. Högt.

Läs en gång till. Och så en tredje gång.

Utifrån förra träffen och det tidigare avsnittet – Vad minns vi? Vad funderar vi kring?

Så startar det alltid. Lite plötsligt och lite orättvist mot dem som är där. Jag har ju funderat och har tyvärr inte så mycket is i magen att jag med tålamod förmår sitta tyst och vänta på att andra skall hinna tänka ikapp. En svaghet hos mig?

Men jag har ju en white-board! På den hade jag på halvan till vänster ritat den väv man kan se på bilden. Det är ett försök till illustration av hur Petrus – och med honom många andra brevskrivare i Nya testamentet – varvar personliga tilltal till dem han tänker skall höra det skrivna läsas med information om centrala delar i den gemensamma tron. I början av brevet är det uppmuntran till ålyssnarna varvat med läroinnehåll. I inlägget petruskapsyl 1 beskrev jag detta men utan bild av en väv – välj själv om du ser det som en rana eller en matta.

I vers 13 kommer ett Därför förstår ni..!

Övergången är hiskeligt betonad i den grekiska texten och visar att det som nu kommer bygger på det nyss hörda om hur saker och ting är – att ålyssnarna i någon mening är idel ädel adel och att det är Gud (Fader, Son och Ande) som agerat för att det skulle bli så.

Duken jag satt över högra sidan av nämnda white-board fick falla för en ny bild. Den visar att Petrus harvar och varvar på med samma teknik också när han i går över från uppmuntran till uppmaning. Det som sker från vers 13 är att Petrus driver tesen att livet hos dem som är idel ädel adel skall vara adel som är idel ädel – om den krystade ordleken ursäktas.

Det finns en kontrast mellan ett innan ålyssnarna kom till tro och döptes och ett efter det skett. Tillsammans med den Helige (Fadern) skall man leva heligt. Köpta av Sonen skall man respektera och och hoppas på Gud. Renade av Anden (i dopet) skall man lägga undan det som inte är rent.

Krångligare är det inte. Inte lättare heller.

En Bibelstudiekväll kan förutom det planerade och kaffe komma att innehålla annat. Tankar och frågor ur gruppen är värda att dryfta och ett par sådana saker samtalade vi om.

Var är de döda? var en fundering. Döda i väntan på uppståndelsen? Succesivt insläppta i himlen (och kanske helvetet)? I något slags medvetet vänteläge? Var är de döda?

Inte färdigtröskat denna gång heller...

Varför ber vi i gudstjänsterna speciellt för Yare Valley Churches utanför Norwich i England. Det är inte fel men då det finns många man kan be för så varför just den saken? var en annan fundering.

Jag berättade om Vänförsamlingsrelationen som flera inte kände till. I anslutning till det kom också en del oförberett om hur man i England på många håll tacklar sin situation av att vara ”historisk folkkyrka” i ett allt mer sekulariserat och icke-kristet folk – om det nu är så där och här.

Inför i morgon då det planerade avsnittet är kapitel 2 verserna 4-10 om Levande stenar i ett sammanfogat lärjunga-bygge – församlingen i världen – har jag förberett ett litet föredrag med påvverpåjnt å allt kring en del impulser jag sett i England som jag tror kan vara vettiga att transponera för svenskkyrkligt bruk. Skulle det intressera är du, noble Boggläsius, välkommen att ansluta även om du inte varannanveckotisdagligen brukar möta upp för Bibelstudium. 18.30.

Ibland anklagas jag – inte minst i kyrkliga sammanhang – för att vara en vulgär människa som utan hyfs och god stil uttrycker mig plumpt och grovt. Om det är sant eller inte har jag svårt att bedöma men jag vet i alla fall en sak: Jag svär ytterligt sällan. Jag använder inte heller könsord huller om buller. Anser sådant obildat och dumt.

Genom åren har jag – inte minst i kyrkliga sammanhang – funnit att folk har har olika språkliga smaknivåer. De flesta accepterar ordvändningar som Man kan inte äta kakan och ha den kvar! men sägs Man kan inte både skita och hålla emot! tycker en del att the bottom is nådd. I vissa sammanhang är inte ens Jag är besviken! något man får säga. Spetsar man till det och fyller på med Jag är besviken på er eller dig! blir det riktigt svårt. Drar man till med Faktisk önskar jag nu er/dig nu dit där pepparn växer! tas det som ett svårartat verbalt övergrepp – i alla fall ofta i de kyrkliga sammanhangen.

Jag hoppas att jag i själ och hjärta egentligen är en ganska diplomatisk typ det går attkommaöverens med. Visst har jag kallats för Sur-Stig och ansetts kantig vad gäller åsikter men samtidigt nog också då och då som någon det går att ”göra affärer” med.

Vid ett tillfälle under de år på 1990-talet då jag var stiftsadjunkt tog min chef in mig på sitt rum och frågade Hur kunde du medla och komma överens med NN om detta och detta? Jag är imponerad!

Mitt svar blev ungefär: Fast man inte tror det är jag hyfsad i och med konflikter. När jag på en tidigare arbetsplats en gång jämkat samman viljor och refererade saken för min fru sa hon ”Du är så diplomatisk att du kan samarbeta med djävulen själv!”

På det med sa min chef: Och vad det verkar därtill utan att förarga Vår Herre!

Jag är nog som sagt ibland kantig vad gäller åsikter och lite mer frispråklig än vad nöden kräver – men jag blir sällan arg. Alltså riktigt arg och så ursinnig att jag tok-skäller-ut folk. Utanför familjen där jag medväglett fyra tonåringar till vuxna laglydiga medborgare finns det inte många jag öst galla över. Kanske en person vart tionde år. Jag har så glest mellan riktiga vredesutbrott att jag med fog kan säga Det är inte många som sett mig arg och kunnat berätta det för eftervärlden.

Men blir jag då inte arg, irriterad, missmodig?

Naturligtvis blir jag det! Men kanske pyser det ut i den begränsade frispråkligheten och en del ironiskt plumpa formuleringar. Vad vet jag.

När Luleå Domkapitels december-beslut att avkraga en präst blev överklagat och jag läst inlagan till Överklagandenämnden började jag googla. Jag letade en bild på ett blått skåp jag skulle kunna använda till ett eventuellt blogginlägg om saken, en illustration av vad jag anser Domkapitlet bajsat i. Jag blev bönhörd över hövan. Jag hittade inte bara bilder på skåp utan rentav blåmålade torrdass – i sanning verkliga skitskåp.

Bloggskriveriet i den saken blev dock liggande. Skrivglöden infann sig inte. Renovering, golvläggning, barnbarn, snöskottning och annat liknande samt slött tidsfördriv med ett gammalt dataspel och en och annan serie på Netflix fyllde timmarna och blå-skåpet-bilden blev obrukat – till nu 1½ vecka efter förra bloggposten.

Nu är det inte bara Luleå Domkapitel som kanske bajsat.

Biskopskollegiets brev om Nattvarden har sina positiva drag men också skitfläckar.

Att Donald Trump tillsammans med Nethanyahu bestämt sig för att till Israel ge sånt ingen av dem äger är ju ett fekalie-korv som skapat total förstoppning i de diplomatiska rörledningarna.

Så nog ser du, noble Bloggläsius, att det funnits saker att blogga om – om det inte skitit sig.