urin i dojan?

Jag har hamnat i grubbleri. Eller gubberi. Jag är lite dyster till sinnes fast jag egentligen borde vara positiv. Visst strider det mot min natur att vara överdrivet glättig – jag som har förmågan att se sorgkant på varje ljusstrimma (men också ljuspunkt i varje moln) – men att nu sjunka ned i humöret skulle jag väl ändå kunna skona mig från. Och läsekretsen.

 

Varför denna sinnesstämning?

Svar: En ledare och två artiklar i denna veckas nummer av Kyrkans tidning.

 

Ledaren har den publikofångande rubriken Viktig signal i ett alltmer åldersfixerad samhälle och kan läsas om man klickar här. Under huvudrubriken Pensionärer räddar kyrkan – huvudartikel här – figurerar en bekanting och tidigare Luleåuppväxt Pitebygdskollega som vikarierar som kyrkoherde i fjällförsamlingen Tärna. Den artikeln är lite marig att nå utan inloggning men via Facebook finns den här. Att jag kallar honom Pitebygdskollega är att betona det viktigaste. Att han senare blev domprost i Luleå är något som jag ser som ett avsteg ur all relevant verklighet. Som grädde på moset fanns i bladet dessutom Ur Skråmträsk bönhus klev fem präster av vilka jag känner fyra – läses här. Skråmträsk ligger utanför Skellefteå.

 

Det blev ganska massivt Luleå stift i tidningen. Det är kul.

Pensionärer som fyller på prisas i alla tonarter. Åxå kul.

Jag är ju själv en sådan tomte som (kanske) gör lite nytta. Kul.

Varför tar jag inte spralliga skutt?

 

Först av allt: Präster är präster livet ut! Så är det och så skall det vara!

 

Man är vigd till präst och poängen med det är att en vigning är mer än ett anställningskontrakt för ett jobb. Likt den äktenskapliga vigningen handlar det om något livslångt som upplöses av döden – då knappast kyrkans – eller att man på egen eller allmän begäran skiljs från ämbetet.

 

Vid 63-64-65-66-67 års ålder går präster i pension, ibland tidigare av hälsoskäl. Då upphör anställningar men inte uppdraget att vara präst som man är vigd till. Olika kyrkor har lite olika system och länder har inte samma praxis när det gäller pensioner vilket ligger bakom Never heard of! Som en amerikansk katolsk präst jag mötte för något år sedan sa när jag berättade att jag skulle pensioneras om någon månad. Katolska präster kör livet ut eller i alla fall så länge de orkar.

 

Så kan man göra i Sverige också – köra livet ut eller så länge man orkar. Om man behövs.

 

Man behövs! Liksom alla kristna behövs utifrån sina gåvor, erfarenheter och kompetenser. Som frivilliga ideella resurser. Och gratis. För präster liksom för andra som pensionerats ur kyrk-yrken kan det här vara marigt att hitta rollen som en församlingskristen som bidrar. Men det borde gå om man funderar och hittar allvaret i pratet om att kyrkan behöver frivilliga som engagerar sig.

 

Samtidigt är det ett problem att man behövs! Som regelrätta tjänstevikarier alltså. Eller symptom på problem.

 

Det saknas ju präster! De som kommer är färre än de som går. Det berörs i artikeln och ledaren men utan analys och larmsignaler och är den sak som fördystrar mina tankar. Jag frågar mig: Hur kommer det sig att unga människor inte upplever att kyrka och att vara präst är något som lockar? Varför attraheras de inte?

 

Svaren är inte kul men behöver nog ges i alla fall. Jag ger ett par tre stycken:

  • Om lokala församlingsledningar – anställda så väl som förtroendevalda – inte attraheras av de unga människor som faktiskt kommer finns det ingen anledning för dem att känna attraktion.
  • Om präster inte vill arbeta med konfirmander och unga – och en del präster tror sig säga något intelligent när de anger sådana önskemål – finns ingen anledning att unga skall vilja att i framtiden arbeta som präst. Samma sak gäller givetvis också för diakoner, pedagoger och musiker som också är bristvaror.
  • Det nuvarande läget är därför en följd av att församlingarna (inte) fungerar idag samt (inte) fungerat de senaste 10-20-30 åren. Det plus lite till är de år jag varit präst. Det är skrämmande och en källa till självrannsakan – för mig och andra.

 

En slutsats jag alltså drar är att när vi pensionerade präster behövs på vakanta tjänster är ett symptom på en långvarig kris vi själva bär del av ansvaret för, inte en lösning i den nuvarande. Vi kan lindra men inte lösa kyrkans och församlingarnas problem. Att förnöjt bygga på oss pigga gubbar och gummor är som att pissa i skon när man fryser om foten – därav rubriken.

 

Men de från Skråmträsk, då? Tankar om varför den lilla byn med sitt bönhus ”producerat” så mycket folk kanske hemsöker ett senare inlägg.


nebogrubbel 02 plus

Detta tror jag blir ett kort inlägg. Men jag vet inte alltid när jag börjar skriva åt vilket håll det barkar. Långt eller kort har det i alla fall ett direkt samband med ett inlägg av den 21 juni i år.

 

Såhär är det:

 

Jag celebrerade inte Veckomässan i Älvsby kyrka sista onsdagen före Midsommar. Det gjorde en kollega. Men jag var där. Ett par dagar senare skrev jag inlägget nebogrubbel 02 som du, noble Bloggläsius, för fullständighetens skull kan (och bör) läsa genom att klicka här.

Efter Midsommar och hela juli månad var Veckomässan flyttad till Lillstrand men nu i augusti är den tillbaka i kyrkan. Jag var ansvarig den 7:e liksom ikväll den 14:e. Vi var sju – men inte helt samma – personer vid bägge tillfällena. Jag ansvarar också nästa vecka. Jag har ju börjat vikariera på halv tid.

 

Psaltaren 126 kom tillbaka ikväll efter samma slumpmässiga inkonsekventa Tidegärds-bruk som jag berättade om för två månader sedan. Väl tajmat då vi tidigare idag började dra upp riktlinjer för hur arbetet med konfirmander och ungdomar skall formas i höst samtidigt som malande tankar hela tiden finns i min skalle kring hur Bibel- och studiegrupper för vuxna skall fungera och utvecklas. Eller om man uttrycker det lite Bibliskt: Hur det skall sås.

 

Tankarna i nebogrubbel 02 – hittas som sagt här – blev aktuella igen.


avtack och impact

I förrförra inlägget ställde jag i utsikt att komma med något under rubriken avtack och impact. Det sker nu. Men först lite om avtack och unpack.

 

Jag avtackades från tjänsten som komminister – det är präst i underordnad befattning – i fjol om försommaren. Det tog inte. Det innebar inte att jag slutade helt. Hösten förra året kom jag att vikariera på halv tid för föräldralediga präster. Under våren fortsatte det men i mindre omfattning. Då arvoderades jag per timme för en gudstjänst i månaden samt ett par studieprojekt vilket utvalsat över perioden blev ungefär en femtedelstjänstgöring.

 

I och med augusti är det dags igen.

Nu är de yngre präster inte föräldralediga utan – som jag nämnt i tidigare inlägg – alldeles avflyttade. De kan inte småtjänstgöra i sina gamla uppdrag. Men jag bor kvar. Jag är unpacked. Det känns bra men lite kluvet

 

Under två sommarmånader har jag inte haft någon uppgift likt dem jag hade när jag var i tjänst. Det var befriande och innebar att jag i tankar och funderingar faktiskt började kunna ”logga ut”. Sånt kan jag inte när jag är till en del är kvar i selen. Att jobba halv tid blir hos mig till tankar på trekvarsttid. Inte så att jag behöver stora volymer förberedelsetid eller så men av att jag inte klarar att se och genomföra separata och enstaka moment utan att behöva och drivas av att se sammanhang och långsiktig mening.

 

Jag har berättat i tidigare inlägg att jag i höst skall vikariera på halv tid och då främst inom fälten Söndagliga gudstjänster och Veckomässor samt Undervisning av unga och vuxna. De Kyrkliga handlingarna Dop-, Vigsel- och Begravningsgudstjänster ingår inte i betinget från och med september månad. Nu i augusti innan undervisningsgrupper och sådana samlingar börjar handlar det dock om ”det allsidiga prästgörat” under den tid den kvarvarande komministern har semester.

 

Augusti startade i söndags – som jag berättat. Då fanns jag med i de två sista gudstjänsterna den avflyttande komministern hade ansvar för. Jag gjorde inget speciellt mer än så att säga representera men funderade en hel del på detta med impact – avtryck skulle väl kunna vara ett svenskt ord.

 

Här bör jag nog säga att bilden ovan inte är representativ. grym och gräslig framtoning har han inte. Men han är lite av en serienörd och publicerade på sin egen Facebook bilder från när han var på ett Comic-Con för att leka superhjälte. Jag stal bilden och beskar den så att det verkliga monstret bredvid inte skulle komma här.

Nu tillbaka till allvaret.

 

Jacob som nu flyttat tjänade församlingen i tre år. Han gjorde avtryck. Jag sa inget om det i samband med gudstjänsterna då det i stället var en förtroendevald som på ett bra sätt stod för de officiella adjö-orden. Ett par dagar innan hade jag gett honom mina funderingar om jag nu här delar med mig av.

 

Tre år är kort tid. Det var hans första tjänst efter det introducerande Pastorala året som alla nyprästvigda skall göra. Det var i Boden och sedan kom han hit. Då hans familj vuxit har han under en del av de tre åren varit föräldraledig men gott och väl i mer än två år har han knogat på och gjort de avtryck jag nu listar.

 

  • Han har haft sin kvot av Gudstjänster. Där har han påverkat med god och kunnig förkunnelse som – vilket har märkts – han varit angelägen och ivrig när det gäller att det hela skall ”gå fram”. Predikningarna har oftast varit något av Bibelpredikningar med god texttolkning präglad av hans intresse för bibelvetenskapliga rön. Han var alltså exe-get och att sådana bräker gillar jag. Jag tror också att människors tro på sikt byggs upp just av fördjupning i Guds Ord.
  • Hans tankar och kunskaper har färgat inte bara ”hans” gudstjänster utan hela den delen av församlingens grundläggande uppgift. Att agendor innehåller det de innehåller och ser ut som de gör är inte bara Jacobs fel och förtjänst utan något vi gemensamt kommit fram till – men han har hållit i yxan.
  • Skatten – fokuseringen på barnen i gudstjänsten och deras söndagsskola – beror i allt väsentligt på Jacobs initiativ och driv.
  • Energi och ansvar tillsammans med andra inom ramen för det Ungdomsprojekt som varit har gjort att antalet konfirmander fortsatt vara ca 50% och ökar, att ungdomsgruppen fungerar och att det från den framträder både unga ledare och deltagare i Sommarkyrkan.
  • Fetaste festen heter en ungefär månatlig samling för barn/ungdomar ungefär i årskurs 6-7. De pre-konfirmations-samlingarna var Jacobs idé och skall nu fortsätta.
  • Kvartalsvis Dopfest med inbjudan till småbarnsfamiljerna var ett Jacob-driv som är vettigt och nödvändigt.
  • Naturligtvis har han haft sin del av Kyrkliga handlingar även om sådana inte direkt påverkar församlingens utveckling.
  • I Bibelstudiet har han då och då vikarierat för mig och var i min värld den påläggskalv som skulle axla manteln efter det att jag slutat. Men så blev det ju inte. Den sektorn drabbas av mig också i höst.
  • Det är nog mer också.

 

Sedan har det varit humor, lagom med slå-käft och en i min mening god gemenskap med honom som är jämnårig med mina barn. Jag beklagar hans avtack men godtar det eftersom det bland annat handlar om flytt innan barn börjar skolan och liknande. Naturligtvis önskar jag honom och hans familj allt gott och hoppas att han där han nu hamnat fortsätter i samma stil som här, den stil som innebär hårt arbete och ger impact.

 

Och i höst får jag på viss tid söka fortsätta i hans (och vår) anda – fast jag egentligen är avtackad.


två bra en dålig

Under tre dagar i följd denna vecka har jag fått ett litet häfte i min hand. De var ganska kvicka att läsa igenom och kanske värda om inte var sitt så i alla fall ett gemensamt inlägg på min blogg.

 

Codex Ethicus var det första, det jag fick på måndag. Naturligtvis har det en beskrivande underrubrik: Riktlinjer för tolkning av diakonens och prästens vigningslöften i Luleå stift.

Det har alltid funnits ett motsvarande dokument om hur tidigare präster och nu även diakoner skall uppträda i relation till varandra och andra. Nu är det uppdaterat, aktualiserat och anpassat med till exempel resonemang om sociala medier etc. Det som tas upp finner jag vara OK, till och med mycket bra.

Kan sakna saker som – om jag minns rätt – fanns i äldre varianter men det är inte säkert att det var i Codex Ethicus det stod att Präster lever i äktenskap eller celibat. Det kan ha varit i ett annat 80-90-talsdokument med titeln Präst i Svenska kyrkan – kallat PISK.

Jag tror jag hållit mig inom Codex Ethicus ramar – hitintills. Till och med på min blogg.

 

Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift kom om tisdagen.  Den sänds till prenumeranter samt till alla präster i Svenska kyrkan. Skulle någon prälle läsa det jag nu skriver må denna uppmaning eka i deras skallar: Läs den! Och bli informerad.

I en artikel i detta nr 2 årgång 118 ges på sidan 3 samt sidorna 5-7 information som avslöjar vissa ”kristliga” tyckares osanningar och välrepeterade mytiska fantasifoster. Jag syftar på det stundom i press och inte sällan på sociala medier återkommande svamlet om att man i palestinska skolor och läromedel lär ut judehat. Sådant sägs då och då. Frågar man Källa på det? ges aldrig svar. Naturligtvis är det i detta som alltid att lögnen blir inte sann bara för att den upprepas ofta.

Läs tidskriften! Har du den inte kan du, noble Bloggläsius, via www.jerusalemforeningen.se hitta inte det senaste numret men väl  en massa tidigare. I nr 1 2019 finns artikeln Rabbiner och palestinier granskar läroböcker och i den artikeln hänvisas till en mer teknisk genomgång av undersökningen i ett nummer från 2014 – tror jag det var.

 

Flammor – profetisk tidskriftkom med onsdagens postgång. Varför jag erhållit den vet jag inte men speciellt läsvärd fann jag den inte vara – annat än som exempel på en del fantasier och överilade slutsatser några drar av händelser i världen och hur de anknyter till bibliska profetior – om man missuppfattar dem. Kvalificerat skräp.


bollkyrkofabrik?

Ibland när man funderar, diskuterar och värderar olika saker gör man vettiga jämförelser och ibland mixas verkligen äpplen och päron. Som så många gånger annars behöver man ha flera impulser och kunna ha mer än en sak i huvudet.

 

Ta till exempel detta med kyrklig effektivitet eller vad man skulle kunna kalla det. Kanske snarare kyrklig ineffektivitet där följande händelse ur självaste verkligheten får vara ett exempel:

 

Pratade för en tid sedan med en (oppositionell) kyrkopolitiker – detta var inte i Älvsby församling! – som berättade hur samtalet nyligen gått när Kyrkofullmäktige hade ett av sina två årliga möten, det i maj.*

 

Verksamhetsredovisningen visade en fluktuerande gudstjänststatistik men variationerna sades efter fråga bero på att det centrala nationella systemen numera mäter och rubricerar annorlunda än förr och att allt taget tillsammans nog visade sig vara ungefär som förr men inte exakt.

Samma verksamhetsredovisning visade att på några få år hade antalet konfirmander sjunkit från ca 100 till hälften. Den besvärlige oppositionisten sporde Varför? och Vad görs?.

 

Vem skall svara när någon ställer sådana frågor?

  • Kyrkofullmäktiges ordförande som den formellt högst uppsatte av de demokratiskt folkvalda representanterna?
  • Kyrkorådets ordförande som är den som operativt leder det demokratiska församlings-förankrade styrelsearbetet?

Enligt min ringa uppfattning är det någon av dessa som skall ta ordet och formulera klara insiktsfulla och tydliga svar – i alla fall om den vart fjärde år återkommande retoriken kring de förtroendevaldas stora betydelse är ens 20% sann.

 

Så blev det inte. Inte där det hände och som regel inte på andra ställen heller när liknande (opassande) frågor ställs. Kyrkopolitikerna, som man ska förväntas ha respekt för och nästan beundra, tittar i sina papper på uppgifterna ifråga och tiger. Pinsamheten sänker sig över mötet och kyrkoherden ingrep enligt min sagesperson som en räddande ängel:

Ja, har ni sett! kom det med flackande förvåning i rösten.

Och sedan med mer vag röst: Detta måste vi nog titta på.

 

När dyligt sker frestas man att snegla på andra sektorer i samhället och stilla undra:

 

Vad händer om en fotbollsklubb eller hockeylag inte levererar, rasar i tabeller och seriesystem och publiken sviker? Sitter styrelser då som stubbar i orubbat bo? Sportcheferna och coacherna? Eller åker de ut på ett sätt som får defenestrationen i Prag att blekna i jämförelse? – googla defenestrationen i Prag.

 

Eller för att låna tankar från annat håll:

Hur blir det när ett företag inte förmår behålla sina marknadsandelar, går back och inte förmår tvätta sina siffror? Blir då inte styrning klandrad? Får då inte ledningen flyga och fara – apropå  defenestration.

 

Man lockas att tänka så och likt många lockelser tror jag man skall ta det varsamt när man faller för den. Visst finns det fog för tankarna och de bör tillåtas och ställas men samtidigt må man inse att en kristen församlings med sitt gudstjänstliv och verksamhet inte är en fotbollsmatch eller ett företag som för en marknad producerar varor och tjänster.

 

Och om det skall jag fundera framöver.

 

 


* Verksamhetsredovisning, bokslut och sådana ting för året innan är normala huvudpunkter i maj-juni. Budget och planer för kommande år är på tapeten i november. Vad som annars aktuellt pågår under året har de flesta i flumläktige som regel ingen aning om.


nebogrubbel 02

I min smarta telefon finns en app som heter Anteckningar. Ibland skriver jag där, både kort och långt, både med tanke på att kanske blogga eller utan den tanken. En gammal notering blev aktuell. Denna:

 

De som sår under tårar

skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

 

Nu kom det igen!

I slutet av februari 2018.

En irriterande påminnande.

Bibelversen ovan ut Psaltaren 126.

 

Den återkommer med en viss regelbundenhet. I alla fall om man följer Tidegärden – vilket jag inte gör annat än sporadiskt då jag klickar på appen, mestadels onsdagar innan Veckomässan. Då hamnar jag i onsdagens Vesper – den av dagens fyra böner man ber i solned-gångstid. Men inte samma varje onsdag. Tidegärden är organiserad i omgångar om fyra veckor med lite olika innehåll. Följer man Tidegärden blir det 7x4x4 andakter plus några till under ett månvarv. Med varianter anpassade till det kristna året blir det kanske – jag har inte räknat – upp mot 150 olika andakter. Psaltaren i Bibeln, den bönbok Jesus och hans följeslagare använde, är hela tiden huvudinnehållet. Skulle man följa Tidegärden komplett ber man hela Psaltaren på en månad, 12 gånger på ett år. Gör man det i 10 år kommer man knappast kunna sluta be Psaltaren.

 

Jag följer inte Tidegärden exakt. Faktiskt bara som jag nämnde ytterst sporadiskt en och annan onsdag och i närheten av Veckomässan. Men då och då, oftare än slumpen skulle ge det, dyker just de ord jag kursiverat upp om att så under tårar och skörda med jubel.

 

I kyrkan längtar många efter skörd. Man önskar att människor skall komma till tro, att antalet gudstjänstfirare och bekännare skall öka och föryngras, att Guds hus skall bli fullt. Men varför sker inte detta? Vi har ju gudstjänster! Vi informerar, undervisar, annonserar! Vi söker samla folk! Men skarorna kommer inte när vi ringer. Varför?

 

Kan det bero på att vi inte sår under tårar?

Beror det på att vi inte gråter, på att tårarna saknas?

Jag är rädd för att det är så. Och observera att jag skriver vi.

 

Vad är det för tårar som måste till? Säkert flera sorters men jag nämner några. 

  • Tårar över synden. Men är inte den tanken passé, snack om synd och sånt? Om sorg över synden som det hette gammalt tillbaka. Och jag menar då sorg hos dem som tror över deras egna synder och brister och deras egen orättfärdighet, inte andras. I så kallade väckelsetider lät de som trodde sig drabbas av syndanöd, sorg över just sin orättfärdighet.
  • Tårar för andra. Barmhärtighetens tårar för andra människor. Inte gråtmild sympati utan empatins gråt, medlidandets tårar.
  • Tårar av längtan. Längtan att Guds vilja skall ske på jorden likaväl som i himlen.
  • Tårar av kärlek. Att med Jesus som modell älska världen tillbaka till Gud?
  • Tårar av utmattning. Att vara så trött av att arbeta för Gud och människor att man grinar.
  • Tårar av...

Den 19 juni 2019 dök samma Psaltarpsalm upp när jag strax innan Veckomässan – en kollega var celebrant – satt i kyrkan och klickade på min app-arat. Vesper, under året, onsdag vecka 3 kom upp igen! Och med ett par dagars fördröjning fick min gamla text bli ett blogginlägg, lätt redigerat.


nebogrubbel 01

 

 

 
Jag har varit på berget Nebo i nuvarande Jordanien. Inte nyligen utan något av de första åren på 1990-talet. Jag har stått på den plats man menar Moses befann sig på efter han lämnat över ledarskapet till Josua. Man kan läsa om det i sista kapitlet i Femte Mosebok.

Han – och jag 3200 år senare – såg samma sak från Gilead ända till Dan, hela Naftali, vidare Efraims och Manasses land och hela Judas land ända till havet i väster, Negevöknen och Jordanslätten, dalen där Jeriko, Palmstaden, ligger, och ända ner till Soar.

 

Vad Moses tänkte förtäljer inte berättelsen. Jag minns att jag tänkte vad han kunde ha tänkt:

Så ynkligt! 40 år i öknen för DETTA! Och innan 40 år som tjänstehjon åt svärfar. Och innan det 40 år som prins av Egypten. För DETTA! JAG DÖR!!

Och sedan tänkte jag själv:

Det står att Herren begravde Moses på Nebo. Tacka katten för det! I detta block- och stenskravel kan bara Den Allsmäktige själv få till ett hål.

 

Moses på Nebo har återbesökt mitt hjärnkontor den senaste tiden. När bloggkompisen tobbe lindahl – länk långt nere till höger – avskedspredikade för ett par veckor sedan handlade texten ur Gamla testamentet om Moses och Josua (Femte Moseboken kapitel 31 verserna 6-8) och sedan har det gnagt sig fast. Och nya frågor flutit upp:

  • Blev han begravd av Gud? Var exakt?
  • Hur länge satt han där innan?
  • Vad tänkte han under tiden? På det som varit? På fortsättningen utan honom? På något annat?

Här är Bibeln obarmhärtigt barmhärtig när den inte besvarar mina frågor. Den lämnar mig (och andra) med bara en ledtråd. Det enda jag/vi får reda på är att Moses såg ut över landet från Gilead ända till Dan och så vidare.

Det betyder att han såg ut över framtiden!

Han såg mot Guds folks framtid men utan honom själv!

 

Jag tror det gömmer sig en poäng i detta att Moses, som väl kunnat titta tillbaka på en massa saker, ändå inte hade sådant och sig själv utan i stället folket och framtiden i fokus. Han hade kunnat titta tillbaka på vandringen genom Moab och amalekiternas område. Eller på hur Röda havet klövs eller på eld och dunder på Sinai och den efterföljande guldkalvsschottisen och allt möjligt annat. Men att Moses såg framåt om framtiden utan honom är det enda som nämns.

 

Den nya ledaren Josua behövde inte ha Moses på axeln – han fanns ju inte kvar.

Folk kunde inte vända sig till honom de var van vid – han fanns ju inte kvar.

 

Men Josua och folket fanns kvar hos Moses – i tankarna alltså – där han satt på Nebo och såg ut över det land de skulle gå in i och vad de hade framför sig.

  • Tänk om han satt där en tid – välförsedd med nestjääla som är dialekt för matsäck – och såg folket gå inte över utan genom vårflodsvattendraget Jordan.*
  • Tänk om han såg röken från Jeriko när den kampanj han inte var med i började.
  • Tänk om det i hans hjärna malde goda råd om samtids- och framtidslösningar den nya ledningen borde inse och beakta men som han nu inte hade möjlighet att ge. Nu var han ju förbrukad – det som heter emeritus på finspråk – och ersatt av annat folk.
  • Tänk om...

Jag är emeritus och ägnar mig som Moses – inga jämförelser i övrigt – åt en del nebogrubbel, alltså funderingar kring kyrkans och församlingens samtid och framtid utan mig i aktiv anställd gärning. Mina skriverier i saken här skulle kunna få en egen kategori men kategorin Församling får duga tills vidare. Rubriken eller underrubriken nebogrubbel med ett nummer får räcka och detta var nummer 01.

 

Bloggen har ett kommentarsfält. Det är nu – detta är en utmaning! – öppet och lämpat för andras nebogrubbel kring Gudsfolkets framtida öden och äventyr samt åsiktsutbyten kring sådant.

Ramen är vid i sådan mening att man inte måste vara förbrukad för att bidra, inte heller att man har eller haft någon sorts position eller roll i kyrka och församling. Alla inbjuds att långt eller kort kommentera.

Ramen är lätt försnävad till att röra sig om Gudsfolket som den Kristna kyrkan lokalt, regionalt, nationellt och globalt och hur dess från Gilead ända till Dan och så vidare ser ut? Utan att vara så kallad ersättningsteolog vill jag sådant skall vara fokus, inte judarna som ett Guds folk, staten Israel och situationen i Mellanöstern. Med det har jag inte sagt att sådant inte är viktigt men tänker att det kan samtalas kring i och utifrån andra blogginlägg – kanske.

 

Skriv därför, noble Bloggläsius, dina nebogrubblerier om vad du ser vara viktiga och vettiga framtidsvägar vad gäller församlingars Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission med syftet att människor skall komma till tro på Kristus och växa i den tron.** Risker och faror kan också komma med bara det inte blir veklagan över ett moras man tycker sig sitta i. Jag förbehåller mig rätten att varsamt redigera i eller radera en i mina ögon olämplig kommentar – men talar då om att så skett. En kommentar kan – alltså kan – också transponeras till inlägg med rubriken nebogrubbel och ett nummer men då med tillägget G för gäst.

 

 


*  I början av Josuas bok nämns att folket var passivt till dess Moses var död. Väl vetande detta tillåter jag mig i alla fall att fantisera lite.

**  De kursiva orden är ur Svenska kyrkans regelverk men fritt återgivna ur minnet.


kökstjänstsförbud

Det kan man råka ut för – alltså det rubriken anger.

 

Morfar – det är jag – är utkörd ur sitt eget ägandes kök för att inte genom diverse hushållssysslor vara ett störande distraherande fängslande och imponerande inslag när lilla Ava skall pillra i sig sin lunch. Det är pillra hon gör. Pincettgrepp på ärtor, majskorn, frikadeller och annat. Kräver koncentration som inte hela tiden låter sig förenas med en morfar i köket – i alla fall om han pysslar med något annat.

 

Jag har nämligen bakat idag. Som bilden visar.

Jag har experimentbakat.

 

Som jag tidigare berättat gjorde gruppen från Älvsbyn när den/vi var på Samos en dagsutflykt till Patmos. I en butik uppe vid klostret såg jag ett av de tre runda föremål bilden visar – det översta. Jag gissade vad det var och jag gissade rätt. Samtal med kvinnan som stod för butiken bekräftade att det var en stans man använder när man bakar bröd för Mässan. Eller som det heter på grekiska men med latinska bokstäver Eukaristin.

Hon förtalte vidare att hon och andra damer hade tockenadära stansar, bakade hemma och tog brödet till gudstjänsten. Inte centrala församlingsinköp alltså! Hur man gör med vinet pratade vi inte om.

 

Tanken är ju egentligen bra! Församlingen gör i ordning på samma sätt som Jesus följeslagare den natt han blev förrådd var dem som ställde i ordning för måltiden. Folket bär fram, offererar, det materiella som de för ändamålet vigda prästerna sedan tar av, tackar, bryter och ger åt dem som vill ta emot – då Jesus kropp och blod.

 

Om det är flera som har med sig bröd...? undrade jag. Sparas det?

Nej. De som firat gudstjänsten äter upp allt efteråt – som en enkel måltid blev svaret.

Fiffigt! Mässa och kyrkfika i ett! blev min tanke. Alla blir kumpaner – ordet betyder de som delar bröd – både i dess konsekrerade form som är Kristus sanna kropp och dess allmänna.

 

Jag sa att jag ville försöka den seden hemma och köpte stansen. Damen i butiken sänkte priset från 20 €uro till 15. Jag vet inte om det var min tanke eller min prästskjorta som betydde 25% – eller om det bara var hennes prutmån för att bli av med pjäsen. Jag vet inte och det spelar ingen roll.

 

I de ortodoxa kyrkorna använder man jäst bröd i Eukaristin. I väst brukas bröd som inte har jäst i tanken att det skall vara så likt som möjligt det bröd Jesus använde vid sin sista måltid innan lidandet och döden – osyrat bröd bakat på fint vete, vatten, något korn salt, lite olivolja.

 

En del har rejäla problem med gluten. Fler har inte rejäla problem men känner i alla fall panik för gluten. Ytterligare fler känner oro för dem kanske har problem liksom för dem som känner eller kanske panik. Av den anledningen bakar man numera på Ersta i Stockholm – som gör nattvardsbröd för leverans till största delen av Svenska kyrkan – ett helt vete-fritt bröd. Det ogillar jag och menar då inte smaken – som i alla lägen är i det närmaste obefintlig. Det är själva tilltaget att som ofta görs bara rakt av rata och se som olämpliga de materiella varor Jesus själv tyckte han kunde använda som jag ogillar. På samma sätt tänker jag när det i Mässan kommer till frågor om riktigt vin, druvjuice eller – Gud förbjude – hallonsaft.

 

Det finns ju glutenfritt vete!

 

I Älvsby kyrka används glutenfria veteoblater producerade på annat håll än Ersta (samt riktigt vin). Allergihyllan i lokala Cooperativabutiken har tre sorters mjöl med vete utan gluten. Den vänstra av kartongerna vi hemma sedan yngsta svägerskans senaste besök – hon är grundligt glutenintolerant. Med det mjölet har jag experimentbakat men är tveksamt till resultatet hittills. Kanske handlar det om att knåda vidare eller något med gräddningen. Skall återvända till ”labbet”.

 

Min tanke är att använda det i Veckomässan i morgon 18.30 för att sedan passa stansen vidare till någon annan som vill baka till nästa Veckomässa – typ. Som då lämnar vidare....

Förresten: Efter mässan – då vinet också kommer att det speciella nattvardsvin man gör på Samos – återträffas gruppen som gjorde resan och andra intresserade för eftertankar och eventuella framtidsplaner.


riktigt skämmigt!

Jag erkänner!

 

Jag glömde bort Annandag Pingst, en kyrklig helgdag som inte samtidigt är allmän helgdag det vill säga röd dag i almanackan. Riktigt skämmigt. 

 

En förmildrande omständighet kan vara att Ava är hos morfar och mormor, alltså hos mig och min Primärhustru. Ava är 11 månader flickebäjbis och kom på Pingstdagen med din moder. Skall "inskolas" för att vara morfarsvakt i slutet av veckan då hennes mamma och mormor jobbar och pappan är bortrest. Ett så förnämt besök distraherar från fokus på Annandag Pingst men det är lite skämmigt i alla fall. 

 

Jag brukar ibland lusläsa kyrklig annonsering för hela Pite Älvdal och då notera hur det på flera håll och kanter slarvas med Kyrkans år. Inför Pingsten gjorde jag det inte men vad gäller Kristi Himmelsfärds dag läckte jag lite galla här på min blogg under rubriken kyrkligt förfall med frågetecken. 

 

Hur det var Annandag Pingst vet jag alltså inte men i Älvsbyn var det OK med gudstjänst i kyrkan 18.30. 28 närvarande. Om man ska räkna det som "bra" firartal har jag ingen åsikt men vad som var bra var att det var - gudstjänst alltså. 

Och skämmigt att själv glömma det. 

 

Pingstdagen var det dubbla gudstjänster med sammanräknat en god bit över 300 firare. Kanske kom själva pingsttemat lite på undantag då det i bägge fallen rörde sig om Mässa med konfirmation. Antalet konfirmander var så högt att man inte rymt alla och allas anhöriga vid en gudstjänst utan valde att dubblera. Jag gick till den klockan 10 men inte till den andra klockan 14. 

 

Viktigt och väl genomfört av ungdomar och ledare men naturligtvis både svårt och utmanande då det absoluta flertalet närvarande inte firar gudstjänst utan mer går in för att "vara publik". 


tillsagd av domprosten

Jag var till Luleå idag, söndagen mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingstdagen. Det är – som den präst som förkunnade så kärnfullt uttryckte det – den söndag under det kyrkliga årets så kallade fest-rika del då inget händer med och kring Jesus. Till Jul firades hans födelse som tippar in på nyår och trettonhelg. Långfredag och Påsk står hans lidande, död och uppståndelse på programmet och i förrförrgår hans himmelsfärd. Om en vecka är det Pingst men idag är det väntans tider – typ.

 

Trots att det då inte hände något speciellt med Jesus räckte det till en predikan om – jag gissar – 22 minuter. Det var i Hertsökyrkan det var så. När jag körde dit och kom till den plats där det förr i världen fanns en liten handelsträdgård strax innan den stora begravningsplatsen med gravkapell tänkte jag: Här gick gränsen mot vildmarken när jag bodde i stan!

Då bestod Hertsön av skog, några större bondgårdar och sommarstugor. Numera är det sedan flera år en stadsdel med mer folk än Älvsbyn, affär,skola, kyrka, idrottsplats och ho vet allt.*

 

Min kompis tobbe lindahl – länk till hans blogg finns långt nere till höger – avskedspredikade denna söndag inget händer. Vi är födda samma år och kom i samma klass från årskurs tre i småskolan till och med ettan på gymnasiet då han bytte från natur till samhälls. Lite i otakt kom det sedan att bli på grund av arbete (i hans fall) och totalförsvarsplikt (i bägge våras fall). Resultatet av hältan blev att han kom att prästvigas ett år efter mig – alltså för 40 år sedan. Genom alla år har vi haft kontakt – definitivt mer än att vi bägge på våra bloggar länkar till den andres.

Jag gick i pension förra sommaren efter mina 40 år. Nu var det hans tur och det var anledningen till min Luleåresa.

 

Jag gissar att vi var ett 70-tal i kyrkan. Jag satt längst bak och tänkte: Jag är nog den i rummet som känt Tobbe längst. Att det var fel fattade jag när jag såg hans mamma, moster och morbror. I sporten maraton-tobbe-kännedom blev jag alltså bara fyra.

 

Jag ogillar att recensera gudstjänster och säga Bra eller Dåligt eller liknande. Det blir så tomma ord – men den var Bra. Kvalitet rätt igenom. Genomtänkt. Seriöst. Gemensamt om man ser till samspel och växelverkan präst-församling-musiker. Inget fokus alls på honom som nu genom att sluta sin anställning löpt sin sträcka i den lokala komminister-stafetten. Personkulten fick anstå.

 

Efter gudstjänsten blev det fika och sedan återsamling i kyrkorummet för avtackning – alltså Tobbe i centrum. Domprosten agerade toast-master och jag fick helt ovarnad eller varslad erfara vad det är att bli tillsagd av domprosten. Hon inledde med att rätt och slätt beordra fram mig för att säga något. Då lydnad för överheten är en dygd – för så vida den inte befaller något Gud förbjuder – var det bara att steppa fram, presentera sig och tala oförberedd.

 

Helt nollställd kände jag mig inte – naturligtvis. Jag har ju för egen del avtackats i Älvsby församling två gånger, senast för ett år sedan. Man ser ju hur det har gått. Det verkar inte funka alls. Jag är ju i alla fall till en del kvar i ruljansen.** Detta till trots gav jag en lite reflexion kring att den som går av ska ge plats för den som går på.

 

Jag tog exempel ur den text ur Gamla testamentet som lästs i gudstjänsten om när Moses lämnade in och fortsättningsuppdraget blev Josuas. Det sista Moses då är med om är att med berget Nebo som utsiktsplats få en vision av vad det skulle bli utan honom. Sedan tar Gud hand om honom och Josua får leda ifred utan Moses på axeln. Likadant är det när Elisha axlat Elias mantel. Jag tror dock att man inte ska räkna med gudomliga ingripanden av den typ de emeritusarna blev utsatta för – bli upptagen till himmelen – men en sensmoral kan vara att efterträdaren och den framtida församlingen ska slippa att företrädaren spökar.

 

Andra talade. Tobbe också. Mitt intryck av hans gärning är att den präglats av målmedvetet småskaligt arbete med Mässan i centrum. Det är hans ideal – liksom mitt – och det enda som ger genuin kyrklig förnyelse och tillväxt.

 

 


*  Stadsdelarna Porsön och Björksgatan fanns inte heller. Det är samma sak där. På Björks har man till och med hunnit lägga ner den kyrka som byggdes under tiden jag läste i Uppsala.

**  Dock är det nog också så att Svenska kyrkan på många håll inte skulle funka om inte hyfsat pigga pensionärer i större eller mindre utsträckning står till förfogande.


kyrkligt förfall?

OBServera frågetecknet i rubriken!

Jag är inte bombsäker.

Bedömer bara efter vad jag ser.

Eller rättare sagt: det jag inte ser.

 

I morgon är det Kristi Himmelsfärds dag. Det är inte en av det kristna årets största helger och högtider. Kanske nummer fem i rangordning. Påsken kommer först, Pingsten sedan. Julen naturligtvis är nummer tre och Trettondag Jul fyra. Sedan Kristi Himmelsfärds dag som är SÅ viktig att den inte flyttats till en söndag utan ligger kvar på en torsdag den 40:e dagen efter Påskdagen som är söndagarnas söndag.

 

Jag läste i Piteå-Tidningen alias Lokala Världsbladet alias Palt-Posten den kyrkliga annonsering som kallas Predikoturerna. Text- och layoutmässigt är de lika upphetsande som aktiekurserna eller sammanställda sportresultat över division 3 i innebandy – och lika informativ. Allt syns ju där. Eller skall synas.

 

På fredagarna brukar Predikoturerna vara införda och sträcka sig fram till fredagen därpå. Så var det i fredags. Idag på Kristihimmelsfärdsafton fanns det också Predikoturer. Lite udda men det beror ju på att det i morgon är denna ”extra” helgdag – den femte i rang.

 

Nu kan det jag inte ser bero på att tidningen gjort en annonseringstabbe. Det kan också bero på att församlingarna i Pite älvdal från Bottenviken till norska gränser sjabblat med inskickade manus. Eller att kyrkligt förfall är för handen.

 

Av alla svenskkyrkliga sammanhang är det bara i Älvsby kyrka och i Piteå kyrka man avser att fira gudstjänst i morgon – i Älvsbyn med Mässa, i Piteå utan. För alla andra – Arvidsjaur, Arjeplog, Öjebyn och de olika distrikten i Pite församling samt i Norrfjärden saknas gudstjänst denna viktiga torsdag.

 

Jag tycker det är ett kyrkligt förfall av näst intill skandalöst slag! Jag vågar också skriva det och för den lilla läsekretsen av min blogg framstå som den sura griniga gubbe jag är när det gäller sådana här saker. Jag är en föredetting utan aspirationer på en framtida karriär eller ens gott rykte. Så jag tycker till. Surt.

 

Men det kommer så få eller kanske ingen på Kristi Himmelsfärd dag.

 

Så kan en förklaringen låta. Jag undrar då hur många års återkommande mässfall man stöder sig på. Och jag tycker att det hur som helst är en kyrklig plikt att hålla det kristna året även om sammankomsterna inte behöver kravallstaket för att sortera de entusiastiska folkskarorna.

Dessutom vet jag med bestämdhet detta:

  • Firar man gudstjänst kanske någon eller några kommer.
  • Firar man inte kommer ingen.
  • Låsta portar släpper inte in folk.

 

Jag har fått förtroendet att leda gudstjänsten i Älvsbyn i morgon men kommer inte att prata om det kyrkliga förfall jag tycker mig se. Naturligtvis! Viktigare saker är på tapeten. Det är:

  • När Jesus återvände in i den osynliga världen hos Fadern fullföljde vad han kommit för att göra – skapa Befrielsen för människorna.
  • När han gjorde riktade han sina följeslagares uppmärksamhet framåt på det som är hans fortsättning – den kristna kyrkan och hennes uppdrag att förkunna Kristus tills dess han kommer tillbaka – inte att förfalla.

i mer än 40 år

 

Min bloggarkompis Torbjörn Lindahl – länk långt ner till höger – har börjat blogga minnen från sina 40 år som präst. Jag tänker inte göra så men onekligen sätter hans tilltag en del återstående hjärnceller i rullning också hos mig. Titta tillbaka känns logiskt när det finns mycket att titta på men trots det mal mina tankar mest kring "Hur ska det bli?" Kanske är det lite paradoxalt men jag kyrkofunderar mer över framtiden än gångtiden, om vad jag tycker mig se genom vindrutan mer än vad jag skymtar i backspegeln.

 

Med det sagt och hur som helst har det i alla fall enligt backspegeln i Älvsby församling i Svenska kyrkans regi i mer än 40 år funnits en eller flera Bibelstudiegrupper. Jag vet inte om sådant är anmärkningsvärt. Jag vet inte heller hur det var längre tillbaka innan de 40 åren jag kan överblicka. Det jag vet är att det 1978 när jag som nyvigd präst sändes till församlingen fanns en grupp som samlades regelbundet en vardagskväll var annan vecka för att läsa och samtala om Bibeltexter. Kyrkoherden ledde den gruppen.

 

Utifrån någon sorts outtalad men ändå klok tanke att alla präster borde ha en Bibelstudiegrupp provade jag nästan direkt att starta en till men på annan tid – sen söndagseftermiddag. Den blev liten och fick inte styrfart. Kanske var det max ett halvdussin som alla hade kunnat vara farmor eller mormor åt mig som lojalt gav den unge lillprästen – jag var 25 och kallades så – en chans att hålla någon sorts serie Bibelförklaringar. På ett sätt är det ganska skönt att idag inte kunna fråga dem vad de tänkte då – men de var snälla och uppmuntrande.

 

Kyrkans Ungdom hade en tydlig tre-rytms-profil och blev "min grupp" tillsammans med en Församlingsassistent.* Tre-rytmen innebar Bibel en vecka, något Tema släkt med etik och troslära att prata om andra veckan och något praktiskt typ baka eller åka pulka i Kanis den tredje veckan innan allt började om på nytt. Det och konfirmander var från början förutom gudstjänster mina komminister-bidrag inom fältet Undervisning.

 

Vi var fyra präster då runt 1980. I enlighet med den ovan nämnda outtalade tanken malde kyrkoherden vidare i "sin" grupp. Komministern i Vidsel samlade en grupp där och adjunkten startade en "nybörjargrupp" med företrädesvis lite yngre folk. Alla präster hade en Bibelstudiegrupp av något slag.

 

3-5 år senare hade de tre andra lämnat församlingen för att fortsätta på liknande sätt på olika andra håll. Jag "ärvde" då den största stabilaste gruppen – kyrkoherdens – och dess öden och äventyr har jag berättat om tidigare.**

 

Nu på tisdag samlas Bibelstudiegruppen sista gången innan det sommaruppehåll de är vana att ta. Vad det verkar kommer jag till hösten att (få) fortsätta som sammanhållare för det hela. Det startar om tisdag i vecka 37. Den veckodagen udda veckor är inte omöjligt att ändra men svårrubbat så det får stå där tills vidare. Det har ju fungerat – typ.

 

Dock finns utmaningar. Babbelstudiet som jag kärleksfullt kallar det är inte det enda vardags-grupps-sammanhang som har förkovran i och samtal om kristen tro som sin uttalade avsikt och innehåll – alltså bland vuxna. Minst två trådar till finns att ha med i framtidsflätan.

 

Samosreseraseriet – en till kärleksfull benämning – är en tråd. Den resa 18 personer gjorde för ett år sedan förbereddes med en samling i månaden och ledde till att en mindre grupp fortsatte mötas på samma vis i höstas. Årets resa med 20 personer har haft ungefär samma förberedelse och får förhoppningsvis en liknande efterbörd.

 

Då kommer frågorna: Ska man arbeta för ytterligare en grupp typ tisdagar jämna veckor eller en onsdag i månaden? Eller ska man söka integrera Samos-resenärerna i det "vanliga" babbelstudiet? Och då hur? Integration är inte assimilation som ju innebär att en part bara slukas av och helt fogas in i andras sätt att vara och fungera? Integration betyder ju här som i andra sammanhang att parter går samman för att bli något ingen av dem ännu är och fungera på för alla nytt sätt. Det finns redan några deltagare som överlappar och är med i bägge dessa två grupper men långt ifrån alla. Jag undrar stillsamt hur det kan tänkas bli.

 

Det mat-och-prat-grupp andra anställda i församlingen samlat under våren är en tredje tråd. Det rör sig om så kallade sökare och ganska ny-troende som i en Alpha-kurs mött ett introducerade ABC-sammanhang. Hur blir deras möjlighet att fortsätta? Särskilt om den ledartrojka som verkat under våren kanske glesas ut till två tredjedelar? Kan de få en fortsättning integrerad med andra typ det jag nyss beskrev? Eller ska de fortsätta att Beta vidare på egen hand?

 

Det finns ytterligare andra med naturlig kontaktyta.

Föräldrar till konfirmander – typ. Ska inte sådana ges en inbjudan? Alla där är inte konfirmerade eller var ortsbor när det begav sig men en del hade jag som konfirmander på 80-talet. Om det är en möjlighet eller belastning må andra avgöra.

Invandrare finns av både kristet och nyfiket muslimsk snitt. Vad innebär det när det kommer till Undervisningen i församlingen? Och min eventuella insats avlönat eller ideellt?

 

Rubrikens i mer än 40 år förpliktigar till en del. Människorna förpliktigar mycket mer! För att inte tala om vad Gud vill – som i sammanhanget är lätt att räkna ut. Gud vill att folk skall samlas kring Guds Ord – fattas bara! Om vi vet det och ber om det blir det – i alla fall som jag fattar sista kapitlet i Johannes första brev.

 

 


*  Så kallades dåförtiden folkhögskoleutbildade eftergymnasiala fritidsledare. Det fanns sådana av olika slag beroende på vilken folkhögskolas tvååriga utbildning man gått. Min i de åren unga hustru var en sådan med inriktning på gymnastik, idrott och friluftsliv från Lillsveds folkhögskola på Värmdö. Hon som var Församlingsassistent hade gått i Sigtuna med kyrklig inriktning.

**  Säkert både här och var i min bloggs historia men åtminstone här.



telefonpoesi

Gör mindre än jag gjorde,

tänker mer än jag borde

 

I förra bloggposten nämnde jag att det i min smarta telefon finns utkast, halvskrivningar och rubriker som hamnat där i tanken att vad det lider kanske hamna här. Förra blogginlägget var ett sådant. Här kommer ett till som jag skrev en del av för en tid sedan och nu bearbetat. Håll tillgodo!

 

Det korta poemet ovan är ETT sätt att beskriva tillståndet då jag inte längre innehar en anställning. Fast jag är inhyrd på en viss nivå för arbetsuppgifter handlar det inte alls längre om många timmars koncentration på att bygga församling och coacha människor till och i tro. Jag gör mycket mindre men trots det tänker jag mer. Eller tycker i alla fall att jag tänker mer.

 

Det var nog så när jag var i tjänst – och är så för dem som är det – att dagarna var så fyllda med spring och skubb att tanketiden de facto blev lidande. Inte allt tänkande naturligtvis. Jag tänkte ju på vad jag gjorde som självklart skall ges den koncentration som behövdes. Det jag menar är tiden för övergripande funderingarna som Vart vill vi nå? Varför? Vilken väg skall vi välja? Med tillhörande flera Varför?

 

Inte ens funderingen Var är vi egentligen? rymdes alltid på tapeten. Reflexion kring Hur hamnade vi här? hamnar ofta så långt borta att den aldrig på allvar ställs, särskilt med tanke på att svar på den frågan kanske skulle innehålla uppgifter om felval vid vägval, ickebeslut när man skulle beslutat samt klarsyn kring faktorer och personer som burit ansvar när det gällde. Sånt hinner man inte när man står mitt i ruljansen, i alla fall inte tillräckligt. Dessutom undviker man det ofta då det kan kännas obehagligt både att vara den som pekar och framför allt en att vara pekad på.

 

Men då man som jag nu lämnat plats till någon annan – eller till tomrum på grund av vakans – finns tankarna kvar utan att avbrytas eller omsättas i görande. Hjärnan fortsätter att fråga. Den försöker till och med svara.

Så jag undrar: Är det därför mina blogginlägg eller tankar på sådana numera oftare än förr och som detta hamnar i kategorin Församling? Som jag inte arbetar i längre. Då ska du, noble Bloggläsius, veta att jag skriver bara en bråkdel av vad jag tänker.

 

Till hösten önskar man att jag skall återinträda i tjänst i Älvsby församling – som i hög grad fortfarande finns i mitt tankeliv. Det man önskar är (naturligtvis) inte mina olika funderingar och bidrag när det gäller de övergripande sakerna och frågorna. Det är handtag i det akuta operativa arbetet man tycker sig behöva, helst på heltid.

 

Och jag frågar mig själv och rakt ut i luften:

  • Hur skall jag göra? Ska jag ställa upp?
  • Om så – vad motiverar? Lust? Inspiration? Pliktkänsla?
  • Omfattning? Heltid – nej! Halv? Inte alls?
  • Och är egentligen en pigg pensionär lösningen på den lokala bemanningskrisen?
  • Främjar en föredetting församlingslivets utveckling och nödvändig förändringar?
  • Är det inte bara lindring för stunden – som att pissa i skon när man fryser om foten?

 

Givetvis gäller mina funderingar det lokala sammanhanget men inte bara det. Kyrkan står generellt i och inför en framtidskris på många plan. Ofta beskrivs den i ekonomiska termer som är realiteter men ändå inte enligt min enkla mening det mest viktiga.

 

En större ödesfråga är hur varje enskild församling och församlingar i samverkan kan bli miljöer där människor upplever kallelse till tjänst, volontärt eller professionellt. Erfarenheten säger att kallelse till tjänst bara sker där folk profilerat kallas till och vidare i tro på Jesus. Den omhuldade allmänreligiösa servicementaliteten och anpassning till vad den sekulariserad svensken tycker, tänker, tycker verkar trevligt, tror eller inte tror varken förnyar eller utvecklar församlingarna. I stället förtynar och avvecklar den bara.

 

Bilden? En mygga den 27/4 på Rackberget i Norrbotten. Greta har rätt!

 

PS: Det blir nog halvtid. Gudstjänst var annan söndag, Undervisning tisdagar och onsdagar bland konfirmander, ungdomar och vuxna. DS.


jesuskvoten nådd

Hur blev det?

Kom någon till något i kyrkan?

Måndagskvällen i ”Stora veckan”?

 

Någon kioskvältare blev det inte. Det hade jag inte heller väntat.

Kravallstaket för att ordna tillströmmande människohorder behövdes inte. Men vi blev tre och med det blev jesuskvoten nådd.

Jesus sa ju där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem*.

 

Vad hade jag väntat?

Egentligen vet jag inte men som bilden visar (klicka på den blir den större) hade jag arrangerat de tio lösa stolar som finns längst fram i kyrkan till någon sorts V-form för att kunna samtala. Att stå inför kanske bara några få och ”predika” 10-15 minuter i en fritt formad samling avsåg jag inte att göra. Samtala kring det lästa Bibelavsnittet – och annat de närvarande finner angeläget – tänkte jag skulle vara bättre.

Det blev så och med det också längre i tid räknat. Det landade i 45 minuters Bibelsamtal och sedan bön – en vettig sak måndagskvällen i ”Stora veckan”.

 

Jag ställde inte tillbaka stolarna. De står i samma formation för fortsättningen imorgon och övermorgon kväll 18.30.

 

 


*  Matteus evangelium kapitel 18 vers 20.


mer än annonserat

Jag vet inte om jag idag med det jag gjort gjorde något olämpligt. Eller onödigt. Något jag borde ångra.

 

Hursomhelst – det var Familjemässa i Älvsby kyrka och jag var där som gudstjänstfirare. Alltså bänknötare. När man innan sammanringningen talade om gudstjänster och annat för den kommande veckan satt jag där jag satt och tänkte: Var inte det lite magert!

 

Jag kanske är präglad av forna tider – alltså åren innan jag blev pensionerad. Då var det varje kväll i Stora veckan någon form av Passionsgudstjänst i kyrkan, ibland i lösare eller fast anslutning till annan verksamhet i Församlingsgården intill. Mina tankar ledde till ett beslut. Efter gudstjänstens slut greppade jag en mikrofon och sade ungefär vad jag senare lade ut på min egen, ungdomsgruppens och församlingens Facebooksidor – och nu även här. Detta:

 

MER ÄN ANNONSERAT!!

 

Nu börjar ”Stora veckan” – också  kallad ”Stilla veckan”. I Älvsby kyrka är det annonserat Passionsgudstjänst onsdag 18.30 (Veckomässetiden) och SkärtorsdagsMässa torsdag 18.30. Sedan Långfredag 11.00, Påsknattsmässa lördag 23.30 och Påsk- och Annandagen 11.00.

 

UTÖVER detta blir det också måndag och tisdag 18.30 något i kyrkan. Då läser vi ur Johannes berättelse om Jesus de sista timmarna innan korsfästelsen, tar del av och delar några tankar och ber.

 

VARJE kväll under ”Stora veckan” alltså.

 

Är det egenmäktigt av mig pensionär med kyrknyckel att egenmäktigt och självsvåldigt bara besluta mig för att i egen regi gå upp till kyrkan och där ha icke officiellt planerade gudstjänster? Jag vet inte.

Är det onödigt? Det kanske inte kommer några? Det vet jag inte heller. Det visar sig. Det jag vet är att om man inte firar gudstjänst är firarantalet definitivt noll.

Är det fult? Jag har ju faktiskt slutat och andra bestämmer.

Får andra göra på samma sätt – om de lånar nyckel?


en del duvor får vänta?

När du målar f-n på väggen finns konturerna av mig med.

 

Så föll mina ord i slutet av förra veckan i ett samtal med översteprästen alias kyrkoherden i Älvsbyn.

 

Samtalet mellan henne och mig rörde sig inte om mina brott mot kyrkohandboken som bokstavligt hanterade skulle kunna leda till att någon formalistberoende liturgifundamentalist skulle kunna ha skäl och sak för att anmäla mig till Domkapitlet. Herden vet om dessa och låter dem passera utifrån den helt korrekta tanken att Stig skulle aldrig agera så att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära kom på undantag. Är han – dvs jag – liturgiskt form-förändrande är han i alla fall sak-trogen. Det vi dryftade var en helt annan sak.

 

Jag har tidigare i inlägget så jädra bra! berättat att en komminister i Älvsbyn sökt, fått och tagit annan tjänst söderut i landet samt att en annan i och för sig tillfälligt-anställd präst också kan komma i läget att inte vara resurs till hösten samt att den tredje som hittills varit föräldraledig kommer att vara helt ny i sammanhanget. Värstascenariot blir därför att det till hösten, om rekryteringen av nytt folk skiter sig, bara är max två präster i selen i ett arbete och en verksamhet som är dimensionerat för fyra. Det är situationen som kan locka till att humhum tecknas på väggen.

 

I det måleriet ser hon min bild och har frågat om jag trots att jag är pensionerad kan tänka mig att ta ett återfall som vikarie. Frågan ställdes för en vecka tio dagar sedan. Jag lovade att tänka på saken. Jag gissar att hon nog kunde tänka sig hel tid men det sa jag på en gång att det inte kan bli frågan om. Primärhustrun är året yngre än vad jag är och lämnar sitt arbete 1 september. Att jag då skulle gå i tjänst full tid finns inte på kartan – typ. Dessutom är pigga pensionärer på sikt ingen lösning. Sådanas inhopp är bra men blir väl mest en lindring för stunden likt att man pissar i skon när man fryser om foten.

 

Bäst hade varit om anledning till frågan inte funnits! Då frågan i alla fall ställdes ställdes jag i fältet lust att hjälpa till – plikt att bistå – motivation att tjäna -behov i församlingen – annat.

Jag vägde önskemålen och möjligheterna och gav förra veckan mitt svar som innebär att en del duvor får vänta. Det var frågetecken i rubriken men inte i meningen nyss. Jag lovade att om behov föreligger bistå i arbetet upp till halv tjänst. I övrigt skall jag ägna mig åt duvmatning och andra pensionärssysslor.

 

Enkelt uttryckt skall jag under hösten figurera i sammanhanget Undervisning med konfirmander, unga och vuxna tisdagar och onsdagar samt ansvara för Gudstjänster i Älvsbyn och Vidsel var annan söndag. Det blir halvtid.

 

Hur sexigt blir det egentligen? frågade jag.

Med mig som främst konfirmand- och ungdomspräst?

Det enda sexiga med det kommer att vara att jag fyllt sextisex.

 

Överenskommelsen sträcker sig fram till strax innan jul och har en nedtrappningsplan som innebär att i exakt den takt som yngre krafter kan ta arbetsuppgifterna så avvecklas den nödlösning som en hyfsat pigg föredetting till syvende och sist innebär.

 

Så, som jag skrivit förr:

 

Är du som läser detta präst som vill jobba hårt och meningsfullt – SÖK!!

Är du inte präst men vet av någon som vill... – TIPSA!!


fullmäktigereservation

 

Denna dag är det bestämt!

Denna dag kungörs det – först här!

Platser reserveras!

 

 

Prästerna i Älvsby församling, anställningsaktiva och pensionerade, har tagit beslut i avsikt att ge dem som firar gudstjänst i Älvsby kyrka större kännedom om och kontakt med dem som har uppdraget att ha ansvar för församlingslivets utveckling och vice versa.

 

Beslutet innebär att hädanefter vid varje huvudgudstjänst kommer på bägge sidorna av mittgången i kyrkans långskepp alla söndagar och allmänna helgdagar de två första bänk-raderna att förses med skyltar med texten: Reserverat för kyrkofullmäktiges ledamöter.

 

Det blir ungefär 20 sittplatser som på det sättet viks för de förtroendevalda som i och genom sin närvaro kan bli tydligt sedda av och efter gudstjänsten också vara i dialog med de människor som berörs av deras beslut.

 

Skulle det reserverade utrymmet inte räcka kan också rad tre komma att tas i anspråk.


bakvänd statistik 2

 

Det kom några kommentarer kring inlägget bakvänd statistik. Då jag ofta blir långfattad när jag skriver – se andra bilden i förra inlägget – väljer jag att inte kommentarkommentera där kommentarerna kom utan här i ett separat inlägg.

 

Först ut var ortsbon och bloggarkumpanen Lestander. Han skrev inte här på min blogg utan gjorde i stället ett inlägg på sin egen – här. Sedan kom här ett par noteringar från annat folk.

 

Vad fick jag för tankar av detta? Jo...

 

Det är viktigt att OBServera vilka jag ställde mina kanske rannsakande och till och med småklandrande frågor till i mitt inlägg. Samt vilka jag inte frågade.

 

Jag frågade inte de 255 varför de inte kommer när man ringer* utan lämnar sina platser tomma för att vandra i skogar, berg och dalar eller göra något annat. Klart Gud vill de skall fira gudstjänst men det är inte dem jag frågar.

Jag frågade dem som på ett eller annat sätt har ansvar mer än för sig själva. Lite fel är det när jag skriver dem som har ansvar. Jag borde skriva vi som har... Jag tillhör ju dem som firar gudstjänst, har tidigare varit förtroendevald och/eller anställd i arbetslaget. Det är till oss jag ställer mina frågor på hur vi tänker kring vad Gud kan vilja – och vilka slutsatser som kan dras av sådana tankar.

 

En kommentar frågade om förr i världen och hur mycket folk som då firade gudstjänst på ”normalsöndagar” då det inte var någon speciell storhelg eller annat. Om detta är jag inte helt informerad men vet att när kyrkan byggdes för drygt 200 år sedan byggdes den för växt. I socknen fanns då ca 550 personer och det Herrens hus man uppförde fick bänkar och läktare för inemot 1000. Ombyggnationer ändrade sedan planlösningen. Vad jag fattat förändrades en bänkförsedd korsarm till ett kor, en läktare togs bort och de andra tre gjordes mindre. Summa blev väl med extrastolar och så inemot 500 platser. Brandsäkerhetsregler har rensat extrastoleriet till max 300 i rummet.**

 

Men vissa saker vet jag. När jag säg första halvan av 1980-talet gick till kyrkan en vanlig ”vardagssöndag” utan extrajox var min förväntansbild att där finna 80-120 personer förutom jag själv. När jag nu traskar dit idag väntar jag mig 30-60. De högre siffrorna är när det var/är Mässa/nattvard.

 

På drygt 30 år har det hänt en massa i samhället och mycket av det kan kyrkan med bästa vilja i världen inte påverka. På 80-talet var till exempel inte alla barn i förskola. De hade tid att finnas med i olika åldersrelaterade grupper av alla möjliga slag. Det påverkade kanske inte ”normalgudstjänsterna” men var basen för Familjegudstjänster en gång i månaden – de samlingar 11.00 som var i särklass mest välfrekventerade. Det är ett avseende där förutsättningarna idag är annorlunda.

 

Men en sak borde vi/man/de sett på 80-talet: Att människan är dödlig.

Många gudstjänstfirare var i årsklasser där det inte var orimligt att på 25 års sikt ana påtaglig naturlig avgång, det som i Frälsningsarméns dödsannonser brukar kallas Befordrad till härligheten. En vaknare klarsyn då skulle kunnat betyda kraftigare fokus på att nå ut till och möta nya ännu inte inkyrklade människor men vi hade inte den inriktningen, i alla fall inte tillräckligt – som jag ser det nu. Man avstod från att ha det i fokus och lät i stället det mesta förbli vid dem man redan hade i korgen och hur de tyckte att saker och ting skulle vara.

 

Nu är de flesta av dem som var födda på 10-, 20- och 30-talen borta. Jag är inte som förr bland de yngre som firar gudstjänst. Tvärtom. Och därför är vi färre. Inte bara lokalt utan ilandet som helhet. Det bör oroa dem som har ansvar – alla tre kategorierna.

 

 


*  Detta med klockringning från Älvsby kyrka har en egen historia. Tornet har två klockor, en stor och en liten och är ett ganska läckert fyrkantigt träplockepinn med rejäla pelare och bjälkar korsåtvärs och öppningar i alla fyra väderstrecken. För att det inte skall regna eller snödreva in samt för att hindra häckande fåglar har varje öppning var sina dubbla tunga träluckor.

När jag var präst på 80-talet var proceduren att när klockorna skulle ringa äntrade vaktmästaren tornet och öppnade luckorna. Klangen hördes då över hela samhället. Vid sträng kyla hördes stora klockan – lilla startar inte alltid vid minus 30 – nästan en mil bort och likadant var det i vindens riktning när det blåste.

När och varför man slutade öppna luckorna vet jag inte. I alla fall larmar man utåt numera mindre men har en mikrofon i tornet så att klockorna förstärkta genom högtalaranläggningen kan höras bättre internt. Tanken slår mig att effekten av detta blir en mer introvert defensiv hållning jämfört med mer pang på rödbetan förr i världen.

**  I början av 1980-talet var jag med om att vi vid en Julotta kommenderade ner alla med mjuka knän till golvsittning i koret och runt altaret samtidigt som folk stod i vapenhuset – fler än 500. Brandchefen hade fått hjärnblödning.


så jädra bra!

Titta nu ordentligt på denna annons!

Klicka på den så blir den större.

Den är införd i denna veckas nummer av Kyrkans tidning.

Fatta att detta är grejen framför om inte alla så i alla fall de flesta grejer!

 

Jag har skrivit om saken i tidigare inlägg. I präststafettväxling 19 skrev jag den 15 mars om vad som var på gång och gav min privata syn på vad församlingen behöver. I inlägget mer än 50 den 20:e nämnde jag att annonseringen finns på församlingens hemsida.

 

Jag har haft ett samtal med kyrkoherden, hon som jag kallade Brunetten när jag då och då nämnde henne här på min blogg under tiden hon var komminister. Vi hade ett allmänt samtal kring Guds rikes lokala öden och äventyr både nu och framåt. Som pigg pensionär boende på orten får jag förtroendet att ibland vara något sorts bollplank samt att då och då också efter fattig förmåga operativt göra ett och annat inhopp i församlingens Gudstjänstliv och Undervisning.

 

Kyrkoherden berättade om sina prioriteringar och att hon fått Kyrkorådet med på sitt resonemang – också om och mitt i att det inte måste men kan bli kärvt framåt hösten. Det kan bli bekymmersamt, i alla fall nytt.

 

Församlingen söker alltså nu EN präst efter honom som fått annan tjänst i annat stift. Han far i slutet av sommaren. Det är den tjänsten annonsen gäller.

Församlingen har drygt ett år haft en präst till men en temporär figur. Det är en EFS-präst som när han konverteras till att bli behörig till kyrkliga tjänster gör sitt som det heter pastorala år här. Det finns en tidsbegränsning i sådant men det passade väl in med en extrakraft när jag i somras gick i pension och den präst som anställdes förra våren inledde sitt arbete med mammaledighet. Han, EFS-prästen, hade man inte tänkt skulle förbli men skulle kunnat bli kvar om det finns vakans. Men han söker också utifrån sin familjs behov tjänst söderöver. I det fallet är ännu inget klart – men ur församlingens synvinkel oroväckande.

 

Två stycken som tjänat detta arbetsår försvinner alltså. Troligen.

Den som finns på lönelistan har ännu inte kommit i operativ gärning.

Man söker nu EN – till att börja med.

 

I detta ansträngda läge med hotbilden att kanske ingen eller ingen bra söker och att en eller två tjänster blir vakanta väljer man i alla fall att prioritera undervisning för unga och vuxna. Frestelsen i en situation som denna är att bromsa, skära och minimera och låta ett (beskuret) gudstjänstliv och de kyrkliga handlingarna begravningar, vigslar och dop gå före allt annat. Man faller inte för den utan väljer en annan väg. Man vill vara modig, offensiv och framåtbyggande och det är, om uttrycket tillåts, så jädra bra!

 

Vad söker man i praktiken?

  • En präst närvarande i konfirmandverksamheten tillsammans med pedagogerna. Närvarande präst, inte bara inklivande. Den 8 mars skrev jag i inlägget fyra på samos både i text och fotnot om hur det arbetet utvecklats på tvärs med rikstrenden de senaste åren. Den riktningen vill man skall vara kvar.
  • En präst närvarande i konfirmanduppföljningen i fortsättningsgrupp och Kyrkans Unga – också där med pedagogerna.
  • Det är präst närvarande i studieverksamhet för vuxna, i en självständig uppgift.
  • Det är präst som firar gudstjänst i och med sin församling.

 

Egentligen är det min gamla tjänstgöring det handlar om. Jag fick finnas med på det sättet från hösten 2013 till och med våren 2017. Det sista verksamhetsåret jag var i selen backade jag en del från ungdomssidan då det ju är bättre att yngre typer fokuserar på nya kontakter – typ. Och nu far alltså dessa yngre typer. Tyvärr. Men jag fick ha profilen. Den är oerhört meningsfull.

 

Så – för att sluta mitt inlägg – önskar jag att du som läser detta och är präst som vill jobba just hårt och meningsfullt skall söka tjänsten. Är du som läser detta inte präst men känner till någon lämplig figur så tipsa denne och/eller vår kyrkoherde. Stämmer inte något av detta kan du, noble Bloggläsius, i alla fall be över saken.

 

Denna andra bild?

Det är ett flödesschema över mina blogginlägg inklusive detta.

Förhoppningsvis inte men troligen ändå över många av mina predikningar. Får se hur det blir med detta nu på söndag. Jag har fått förtroendet att leda Högmässan i Älvsby kyrka klockan 11.


bakvänd statistik

Kyrkan rymmer 300.

 

255 platser stod tomma.

Är det vad Gud ville?

 

Detta är inte ”sur-fråga” utan bara en statistikens ”bakvänds-dito”. Tankegången kom i mitt huvud i samband med Högmässan i Älvsby kyrka på Jungfru Marias Bebådelsedag. Den inträdespredikande kollegans förkunnelsen handlade bland annat om att längta efter, få veta och följa det Gud vill.

 

Så: Vill Gud 255 tomma platser?

  • Det är en fråga för församlingen som de facto brukar samlas.
  • Det är en fråga för styrelsen ur vilken några men långt ifrån alla fanns med när den nya medarbetaren man anställde i våras men som varit föräldraledig sedan dess till sist sjösattes.
  • Det är en fråga för det anställda arbetslaget som också till en del var där nu när en den nya komministern togs emot.

Vill Gud 255...?

Frågan slog mig. Efter 40 år i bänken och 20 i koret.

 

Man räknar statistik i kyrkan. Det är bra att man gör. Problemfritt. Sammanställd över åren kan den väcka både undran och framtidsplaner. Statistiken noterar antalet skallar som kommer samt antalet av dessa som kommunicerar. Räknar plus-igt från noll och uppåt.

 

Men vad händer mentalt om vi skulle räkna minus-igt?

Alltså tvärtom. Notera hur många som inte kom – typ?

Skulle det förändra fokus? Självuppfattning? Arbetssätt? Förnöjsamhet?

 

Jag vet inte svaren. Det var bara en tanke som slog mig och jag dryftar gärna saken i kommentarsfältet.


Tidigare inlägg
RSS 2.0