kökstjänstsförbud

Det kan man råka ut för – alltså det rubriken anger.

 

Morfar – det är jag – är utkörd ur sitt eget ägandes kök för att inte genom diverse hushållssysslor vara ett störande distraherande fängslande och imponerande inslag när lilla Ava skall pillra i sig sin lunch. Det är pillra hon gör. Pincettgrepp på ärtor, majskorn, frikadeller och annat. Kräver koncentration som inte hela tiden låter sig förenas med en morfar i köket – i alla fall om han pysslar med något annat.

 

Jag har nämligen bakat idag. Som bilden visar.

Jag har experimentbakat.

 

Som jag tidigare berättat gjorde gruppen från Älvsbyn när den/vi var på Samos en dagsutflykt till Patmos. I en butik uppe vid klostret såg jag ett av de tre runda föremål bilden visar – det översta. Jag gissade vad det var och jag gissade rätt. Samtal med kvinnan som stod för butiken bekräftade att det var en stans man använder när man bakar bröd för Mässan. Eller som det heter på grekiska men med latinska bokstäver Eukaristin.

Hon förtalte vidare att hon och andra damer hade tockenadära stansar, bakade hemma och tog brödet till gudstjänsten. Inte centrala församlingsinköp alltså! Hur man gör med vinet pratade vi inte om.

 

Tanken är ju egentligen bra! Församlingen gör i ordning på samma sätt som Jesus följeslagare den natt han blev förrådd var dem som ställde i ordning för måltiden. Folket bär fram, offererar, det materiella som de för ändamålet vigda prästerna sedan tar av, tackar, bryter och ger åt dem som vill ta emot – då Jesus kropp och blod.

 

Om det är flera som har med sig bröd...? undrade jag. Sparas det?

Nej. De som firat gudstjänsten äter upp allt efteråt – som en enkel måltid blev svaret.

Fiffigt! Mässa och kyrkfika i ett! blev min tanke. Alla blir kumpaner – ordet betyder de som delar bröd – både i dess konsekrerade form som är Kristus sanna kropp och dess allmänna.

 

Jag sa att jag ville försöka den seden hemma och köpte stansen. Damen i butiken sänkte priset från 20 €uro till 15. Jag vet inte om det var min tanke eller min prästskjorta som betydde 25% – eller om det bara var hennes prutmån för att bli av med pjäsen. Jag vet inte och det spelar ingen roll.

 

I de ortodoxa kyrkorna använder man jäst bröd i Eukaristin. I väst brukas bröd som inte har jäst i tanken att det skall vara så likt som möjligt det bröd Jesus använde vid sin sista måltid innan lidandet och döden – osyrat bröd bakat på fint vete, vatten, något korn salt, lite olivolja.

 

En del har rejäla problem med gluten. Fler har inte rejäla problem men känner i alla fall panik för gluten. Ytterligare fler känner oro för dem kanske har problem liksom för dem som känner eller kanske panik. Av den anledningen bakar man numera på Ersta i Stockholm – som gör nattvardsbröd för leverans till största delen av Svenska kyrkan – ett helt vete-fritt bröd. Det ogillar jag och menar då inte smaken – som i alla lägen är i det närmaste obefintlig. Det är själva tilltaget att som ofta görs bara rakt av rata och se som olämpliga de materiella varor Jesus själv tyckte han kunde använda som jag ogillar. På samma sätt tänker jag när det i Mässan kommer till frågor om riktigt vin, druvjuice eller – Gud förbjude – hallonsaft.

 

Det finns ju glutenfritt vete!

 

I Älvsby kyrka används glutenfria veteoblater producerade på annat håll än Ersta (samt riktigt vin). Allergihyllan i lokala Cooperativabutiken har tre sorters mjöl med vete utan gluten. Den vänstra av kartongerna vi hemma sedan yngsta svägerskans senaste besök – hon är grundligt glutenintolerant. Med det mjölet har jag experimentbakat men är tveksamt till resultatet hittills. Kanske handlar det om att knåda vidare eller något med gräddningen. Skall återvända till ”labbet”.

 

Min tanke är att använda det i Veckomässan i morgon 18.30 för att sedan passa stansen vidare till någon annan som vill baka till nästa Veckomässa – typ. Som då lämnar vidare....

Förresten: Efter mässan – då vinet också kommer att det speciella nattvardsvin man gör på Samos – återträffas gruppen som gjorde resan och andra intresserade för eftertankar och eventuella framtidsplaner.


riktigt skämmigt!

Jag erkänner!

 

Jag glömde bort Annandag Pingst, en kyrklig helgdag som inte samtidigt är allmän helgdag det vill säga röd dag i almanackan. Riktigt skämmigt. 

 

En förmildrande omständighet kan vara att Ava är hos morfar och mormor, alltså hos mig och min Primärhustru. Ava är 11 månader flickebäjbis och kom på Pingstdagen med din moder. Skall "inskolas" för att vara morfarsvakt i slutet av veckan då hennes mamma och mormor jobbar och pappan är bortrest. Ett så förnämt besök distraherar från fokus på Annandag Pingst men det är lite skämmigt i alla fall. 

 

Jag brukar ibland lusläsa kyrklig annonsering för hela Pite Älvdal och då notera hur det på flera håll och kanter slarvas med Kyrkans år. Inför Pingsten gjorde jag det inte men vad gäller Kristi Himmelsfärds dag läckte jag lite galla här på min blogg under rubriken kyrkligt förfall med frågetecken. 

 

Hur det var Annandag Pingst vet jag alltså inte men i Älvsbyn var det OK med gudstjänst i kyrkan 18.30. 28 närvarande. Om man ska räkna det som "bra" firartal har jag ingen åsikt men vad som var bra var att det var - gudstjänst alltså. 

Och skämmigt att själv glömma det. 

 

Pingstdagen var det dubbla gudstjänster med sammanräknat en god bit över 300 firare. Kanske kom själva pingsttemat lite på undantag då det i bägge fallen rörde sig om Mässa med konfirmation. Antalet konfirmander var så högt att man inte rymt alla och allas anhöriga vid en gudstjänst utan valde att dubblera. Jag gick till den klockan 10 men inte till den andra klockan 14. 

 

Viktigt och väl genomfört av ungdomar och ledare men naturligtvis både svårt och utmanande då det absoluta flertalet närvarande inte firar gudstjänst utan mer går in för att "vara publik". 


tillsagd av domprosten

Jag var till Luleå idag, söndagen mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingstdagen. Det är – som den präst som förkunnade så kärnfullt uttryckte det – den söndag under det kyrkliga årets så kallade fest-rika del då inget händer med och kring Jesus. Till Jul firades hans födelse som tippar in på nyår och trettonhelg. Långfredag och Påsk står hans lidande, död och uppståndelse på programmet och i förrförrgår hans himmelsfärd. Om en vecka är det Pingst men idag är det väntans tider – typ.

 

Trots att det då inte hände något speciellt med Jesus räckte det till en predikan om – jag gissar – 22 minuter. Det var i Hertsökyrkan det var så. När jag körde dit och kom till den plats där det förr i världen fanns en liten handelsträdgård strax innan den stora begravningsplatsen med gravkapell tänkte jag: Här gick gränsen mot vildmarken när jag bodde i stan!

Då bestod Hertsön av skog, några större bondgårdar och sommarstugor. Numera är det sedan flera år en stadsdel med mer folk än Älvsbyn, affär,skola, kyrka, idrottsplats och ho vet allt.*

 

Min kompis tobbe lindahl – länk till hans blogg finns långt nere till höger – avskedspredikade denna söndag inget händer. Vi är födda samma år och kom i samma klass från årskurs tre i småskolan till och med ettan på gymnasiet då han bytte från natur till samhälls. Lite i otakt kom det sedan att bli på grund av arbete (i hans fall) och totalförsvarsplikt (i bägge våras fall). Resultatet av hältan blev att han kom att prästvigas ett år efter mig – alltså för 40 år sedan. Genom alla år har vi haft kontakt – definitivt mer än att vi bägge på våra bloggar länkar till den andres.

Jag gick i pension förra sommaren efter mina 40 år. Nu var det hans tur och det var anledningen till min Luleåresa.

 

Jag gissar att vi var ett 70-tal i kyrkan. Jag satt längst bak och tänkte: Jag är nog den i rummet som känt Tobbe längst. Att det var fel fattade jag när jag såg hans mamma, moster och morbror. I sporten maraton-tobbe-kännedom blev jag alltså bara fyra.

 

Jag ogillar att recensera gudstjänster och säga Bra eller Dåligt eller liknande. Det blir så tomma ord – men den var Bra. Kvalitet rätt igenom. Genomtänkt. Seriöst. Gemensamt om man ser till samspel och växelverkan präst-församling-musiker. Inget fokus alls på honom som nu genom att sluta sin anställning löpt sin sträcka i den lokala komminister-stafetten. Personkulten fick anstå.

 

Efter gudstjänsten blev det fika och sedan återsamling i kyrkorummet för avtackning – alltså Tobbe i centrum. Domprosten agerade toast-master och jag fick helt ovarnad eller varslad erfara vad det är att bli tillsagd av domprosten. Hon inledde med att rätt och slätt beordra fram mig för att säga något. Då lydnad för överheten är en dygd – för så vida den inte befaller något Gud förbjuder – var det bara att steppa fram, presentera sig och tala oförberedd.

 

Helt nollställd kände jag mig inte – naturligtvis. Jag har ju för egen del avtackats i Älvsby församling två gånger, senast för ett år sedan. Man ser ju hur det har gått. Det verkar inte funka alls. Jag är ju i alla fall till en del kvar i ruljansen.** Detta till trots gav jag en lite reflexion kring att den som går av ska ge plats för den som går på.

 

Jag tog exempel ur den text ur Gamla testamentet som lästs i gudstjänsten om när Moses lämnade in och fortsättningsuppdraget blev Josuas. Det sista Moses då är med om är att med berget Nebo som utsiktsplats få en vision av vad det skulle bli utan honom. Sedan tar Gud hand om honom och Josua får leda ifred utan Moses på axeln. Likadant är det när Elisha axlat Elias mantel. Jag tror dock att man inte ska räkna med gudomliga ingripanden av den typ de emeritusarna blev utsatta för – bli upptagen till himmelen – men en sensmoral kan vara att efterträdaren och den framtida församlingen ska slippa att företrädaren spökar.

 

Andra talade. Tobbe också. Mitt intryck av hans gärning är att den präglats av målmedvetet småskaligt arbete med Mässan i centrum. Det är hans ideal – liksom mitt – och det enda som ger genuin kyrklig förnyelse och tillväxt.

 

 


*  Stadsdelarna Porsön och Björksgatan fanns inte heller. Det är samma sak där. På Björks har man till och med hunnit lägga ner den kyrka som byggdes under tiden jag läste i Uppsala.

**  Dock är det nog också så att Svenska kyrkan på många håll inte skulle funka om inte hyfsat pigga pensionärer i större eller mindre utsträckning står till förfogande.


kyrkligt förfall?

OBServera frågetecknet i rubriken!

Jag är inte bombsäker.

Bedömer bara efter vad jag ser.

Eller rättare sagt: det jag inte ser.

 

I morgon är det Kristi Himmelsfärds dag. Det är inte en av det kristna årets största helger och högtider. Kanske nummer fem i rangordning. Påsken kommer först, Pingsten sedan. Julen naturligtvis är nummer tre och Trettondag Jul fyra. Sedan Kristi Himmelsfärds dag som är SÅ viktig att den inte flyttats till en söndag utan ligger kvar på en torsdag den 40:e dagen efter Påskdagen som är söndagarnas söndag.

 

Jag läste i Piteå-Tidningen alias Lokala Världsbladet alias Palt-Posten den kyrkliga annonsering som kallas Predikoturerna. Text- och layoutmässigt är de lika upphetsande som aktiekurserna eller sammanställda sportresultat över division 3 i innebandy – och lika informativ. Allt syns ju där. Eller skall synas.

 

På fredagarna brukar Predikoturerna vara införda och sträcka sig fram till fredagen därpå. Så var det i fredags. Idag på Kristihimmelsfärdsafton fanns det också Predikoturer. Lite udda men det beror ju på att det i morgon är denna ”extra” helgdag – den femte i rang.

 

Nu kan det jag inte ser bero på att tidningen gjort en annonseringstabbe. Det kan också bero på att församlingarna i Pite älvdal från Bottenviken till norska gränser sjabblat med inskickade manus. Eller att kyrkligt förfall är för handen.

 

Av alla svenskkyrkliga sammanhang är det bara i Älvsby kyrka och i Piteå kyrka man avser att fira gudstjänst i morgon – i Älvsbyn med Mässa, i Piteå utan. För alla andra – Arvidsjaur, Arjeplog, Öjebyn och de olika distrikten i Pite församling samt i Norrfjärden saknas gudstjänst denna viktiga torsdag.

 

Jag tycker det är ett kyrkligt förfall av näst intill skandalöst slag! Jag vågar också skriva det och för den lilla läsekretsen av min blogg framstå som den sura griniga gubbe jag är när det gäller sådana här saker. Jag är en föredetting utan aspirationer på en framtida karriär eller ens gott rykte. Så jag tycker till. Surt.

 

Men det kommer så få eller kanske ingen på Kristi Himmelsfärd dag.

 

Så kan en förklaringen låta. Jag undrar då hur många års återkommande mässfall man stöder sig på. Och jag tycker att det hur som helst är en kyrklig plikt att hålla det kristna året även om sammankomsterna inte behöver kravallstaket för att sortera de entusiastiska folkskarorna.

Dessutom vet jag med bestämdhet detta:

  • Firar man gudstjänst kanske någon eller några kommer.
  • Firar man inte kommer ingen.
  • Låsta portar släpper inte in folk.

 

Jag har fått förtroendet att leda gudstjänsten i Älvsbyn i morgon men kommer inte att prata om det kyrkliga förfall jag tycker mig se. Naturligtvis! Viktigare saker är på tapeten. Det är:

  • När Jesus återvände in i den osynliga världen hos Fadern fullföljde vad han kommit för att göra – skapa Befrielsen för människorna.
  • När han gjorde riktade han sina följeslagares uppmärksamhet framåt på det som är hans fortsättning – den kristna kyrkan och hennes uppdrag att förkunna Kristus tills dess han kommer tillbaka – inte att förfalla.

i mer än 40 år

 

Min bloggarkompis Torbjörn Lindahl – länk långt ner till höger – har börjat blogga minnen från sina 40 år som präst. Jag tänker inte göra så men onekligen sätter hans tilltag en del återstående hjärnceller i rullning också hos mig. Titta tillbaka känns logiskt när det finns mycket att titta på men trots det mal mina tankar mest kring "Hur ska det bli?" Kanske är det lite paradoxalt men jag kyrkofunderar mer över framtiden än gångtiden, om vad jag tycker mig se genom vindrutan mer än vad jag skymtar i backspegeln.

 

Med det sagt och hur som helst har det i alla fall enligt backspegeln i Älvsby församling i Svenska kyrkans regi i mer än 40 år funnits en eller flera Bibelstudiegrupper. Jag vet inte om sådant är anmärkningsvärt. Jag vet inte heller hur det var längre tillbaka innan de 40 åren jag kan överblicka. Det jag vet är att det 1978 när jag som nyvigd präst sändes till församlingen fanns en grupp som samlades regelbundet en vardagskväll var annan vecka för att läsa och samtala om Bibeltexter. Kyrkoherden ledde den gruppen.

 

Utifrån någon sorts outtalad men ändå klok tanke att alla präster borde ha en Bibelstudiegrupp provade jag nästan direkt att starta en till men på annan tid – sen söndagseftermiddag. Den blev liten och fick inte styrfart. Kanske var det max ett halvdussin som alla hade kunnat vara farmor eller mormor åt mig som lojalt gav den unge lillprästen – jag var 25 och kallades så – en chans att hålla någon sorts serie Bibelförklaringar. På ett sätt är det ganska skönt att idag inte kunna fråga dem vad de tänkte då – men de var snälla och uppmuntrande.

 

Kyrkans Ungdom hade en tydlig tre-rytms-profil och blev "min grupp" tillsammans med en Församlingsassistent.* Tre-rytmen innebar Bibel en vecka, något Tema släkt med etik och troslära att prata om andra veckan och något praktiskt typ baka eller åka pulka i Kanis den tredje veckan innan allt började om på nytt. Det och konfirmander var från början förutom gudstjänster mina komminister-bidrag inom fältet Undervisning.

 

Vi var fyra präster då runt 1980. I enlighet med den ovan nämnda outtalade tanken malde kyrkoherden vidare i "sin" grupp. Komministern i Vidsel samlade en grupp där och adjunkten startade en "nybörjargrupp" med företrädesvis lite yngre folk. Alla präster hade en Bibelstudiegrupp av något slag.

 

3-5 år senare hade de tre andra lämnat församlingen för att fortsätta på liknande sätt på olika andra håll. Jag "ärvde" då den största stabilaste gruppen – kyrkoherdens – och dess öden och äventyr har jag berättat om tidigare.**

 

Nu på tisdag samlas Bibelstudiegruppen sista gången innan det sommaruppehåll de är vana att ta. Vad det verkar kommer jag till hösten att (få) fortsätta som sammanhållare för det hela. Det startar om tisdag i vecka 37. Den veckodagen udda veckor är inte omöjligt att ändra men svårrubbat så det får stå där tills vidare. Det har ju fungerat – typ.

 

Dock finns utmaningar. Babbelstudiet som jag kärleksfullt kallar det är inte det enda vardags-grupps-sammanhang som har förkovran i och samtal om kristen tro som sin uttalade avsikt och innehåll – alltså bland vuxna. Minst två trådar till finns att ha med i framtidsflätan.

 

Samosreseraseriet – en till kärleksfull benämning – är en tråd. Den resa 18 personer gjorde för ett år sedan förbereddes med en samling i månaden och ledde till att en mindre grupp fortsatte mötas på samma vis i höstas. Årets resa med 20 personer har haft ungefär samma förberedelse och får förhoppningsvis en liknande efterbörd.

 

Då kommer frågorna: Ska man arbeta för ytterligare en grupp typ tisdagar jämna veckor eller en onsdag i månaden? Eller ska man söka integrera Samos-resenärerna i det "vanliga" babbelstudiet? Och då hur? Integration är inte assimilation som ju innebär att en part bara slukas av och helt fogas in i andras sätt att vara och fungera? Integration betyder ju här som i andra sammanhang att parter går samman för att bli något ingen av dem ännu är och fungera på för alla nytt sätt. Det finns redan några deltagare som överlappar och är med i bägge dessa två grupper men långt ifrån alla. Jag undrar stillsamt hur det kan tänkas bli.

 

Det mat-och-prat-grupp andra anställda i församlingen samlat under våren är en tredje tråd. Det rör sig om så kallade sökare och ganska ny-troende som i en Alpha-kurs mött ett introducerade ABC-sammanhang. Hur blir deras möjlighet att fortsätta? Särskilt om den ledartrojka som verkat under våren kanske glesas ut till två tredjedelar? Kan de få en fortsättning integrerad med andra typ det jag nyss beskrev? Eller ska de fortsätta att Beta vidare på egen hand?

 

Det finns ytterligare andra med naturlig kontaktyta.

Föräldrar till konfirmander – typ. Ska inte sådana ges en inbjudan? Alla där är inte konfirmerade eller var ortsbor när det begav sig men en del hade jag som konfirmander på 80-talet. Om det är en möjlighet eller belastning må andra avgöra.

Invandrare finns av både kristet och nyfiket muslimsk snitt. Vad innebär det när det kommer till Undervisningen i församlingen? Och min eventuella insats avlönat eller ideellt?

 

Rubrikens i mer än 40 år förpliktigar till en del. Människorna förpliktigar mycket mer! För att inte tala om vad Gud vill – som i sammanhanget är lätt att räkna ut. Gud vill att folk skall samlas kring Guds Ord – fattas bara! Om vi vet det och ber om det blir det – i alla fall som jag fattar sista kapitlet i Johannes första brev.

 

 


*  Så kallades dåförtiden folkhögskoleutbildade eftergymnasiala fritidsledare. Det fanns sådana av olika slag beroende på vilken folkhögskolas tvååriga utbildning man gått. Min i de åren unga hustru var en sådan med inriktning på gymnastik, idrott och friluftsliv från Lillsveds folkhögskola på Värmdö. Hon som var Församlingsassistent hade gått i Sigtuna med kyrklig inriktning.

**  Säkert både här och var i min bloggs historia men åtminstone här.



telefonpoesi

Gör mindre än jag gjorde,

tänker mer än jag borde

 

I förra bloggposten nämnde jag att det i min smarta telefon finns utkast, halvskrivningar och rubriker som hamnat där i tanken att vad det lider kanske hamna här. Förra blogginlägget var ett sådant. Här kommer ett till som jag skrev en del av för en tid sedan och nu bearbetat. Håll tillgodo!

 

Det korta poemet ovan är ETT sätt att beskriva tillståndet då jag inte längre innehar en anställning. Fast jag är inhyrd på en viss nivå för arbetsuppgifter handlar det inte alls längre om många timmars koncentration på att bygga församling och coacha människor till och i tro. Jag gör mycket mindre men trots det tänker jag mer. Eller tycker i alla fall att jag tänker mer.

 

Det var nog så när jag var i tjänst – och är så för dem som är det – att dagarna var så fyllda med spring och skubb att tanketiden de facto blev lidande. Inte allt tänkande naturligtvis. Jag tänkte ju på vad jag gjorde som självklart skall ges den koncentration som behövdes. Det jag menar är tiden för övergripande funderingarna som Vart vill vi nå? Varför? Vilken väg skall vi välja? Med tillhörande flera Varför?

 

Inte ens funderingen Var är vi egentligen? rymdes alltid på tapeten. Reflexion kring Hur hamnade vi här? hamnar ofta så långt borta att den aldrig på allvar ställs, särskilt med tanke på att svar på den frågan kanske skulle innehålla uppgifter om felval vid vägval, ickebeslut när man skulle beslutat samt klarsyn kring faktorer och personer som burit ansvar när det gällde. Sånt hinner man inte när man står mitt i ruljansen, i alla fall inte tillräckligt. Dessutom undviker man det ofta då det kan kännas obehagligt både att vara den som pekar och framför allt en att vara pekad på.

 

Men då man som jag nu lämnat plats till någon annan – eller till tomrum på grund av vakans – finns tankarna kvar utan att avbrytas eller omsättas i görande. Hjärnan fortsätter att fråga. Den försöker till och med svara.

Så jag undrar: Är det därför mina blogginlägg eller tankar på sådana numera oftare än förr och som detta hamnar i kategorin Församling? Som jag inte arbetar i längre. Då ska du, noble Bloggläsius, veta att jag skriver bara en bråkdel av vad jag tänker.

 

Till hösten önskar man att jag skall återinträda i tjänst i Älvsby församling – som i hög grad fortfarande finns i mitt tankeliv. Det man önskar är (naturligtvis) inte mina olika funderingar och bidrag när det gäller de övergripande sakerna och frågorna. Det är handtag i det akuta operativa arbetet man tycker sig behöva, helst på heltid.

 

Och jag frågar mig själv och rakt ut i luften:

  • Hur skall jag göra? Ska jag ställa upp?
  • Om så – vad motiverar? Lust? Inspiration? Pliktkänsla?
  • Omfattning? Heltid – nej! Halv? Inte alls?
  • Och är egentligen en pigg pensionär lösningen på den lokala bemanningskrisen?
  • Främjar en föredetting församlingslivets utveckling och nödvändig förändringar?
  • Är det inte bara lindring för stunden – som att pissa i skon när man fryser om foten?

 

Givetvis gäller mina funderingar det lokala sammanhanget men inte bara det. Kyrkan står generellt i och inför en framtidskris på många plan. Ofta beskrivs den i ekonomiska termer som är realiteter men ändå inte enligt min enkla mening det mest viktiga.

 

En större ödesfråga är hur varje enskild församling och församlingar i samverkan kan bli miljöer där människor upplever kallelse till tjänst, volontärt eller professionellt. Erfarenheten säger att kallelse till tjänst bara sker där folk profilerat kallas till och vidare i tro på Jesus. Den omhuldade allmänreligiösa servicementaliteten och anpassning till vad den sekulariserad svensken tycker, tänker, tycker verkar trevligt, tror eller inte tror varken förnyar eller utvecklar församlingarna. I stället förtynar och avvecklar den bara.

 

Bilden? En mygga den 27/4 på Rackberget i Norrbotten. Greta har rätt!

 

PS: Det blir nog halvtid. Gudstjänst var annan söndag, Undervisning tisdagar och onsdagar bland konfirmander, ungdomar och vuxna. DS.


jesuskvoten nådd

Hur blev det?

Kom någon till något i kyrkan?

Måndagskvällen i ”Stora veckan”?

 

Någon kioskvältare blev det inte. Det hade jag inte heller väntat.

Kravallstaket för att ordna tillströmmande människohorder behövdes inte. Men vi blev tre och med det blev jesuskvoten nådd.

Jesus sa ju där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem*.

 

Vad hade jag väntat?

Egentligen vet jag inte men som bilden visar (klicka på den blir den större) hade jag arrangerat de tio lösa stolar som finns längst fram i kyrkan till någon sorts V-form för att kunna samtala. Att stå inför kanske bara några få och ”predika” 10-15 minuter i en fritt formad samling avsåg jag inte att göra. Samtala kring det lästa Bibelavsnittet – och annat de närvarande finner angeläget – tänkte jag skulle vara bättre.

Det blev så och med det också längre i tid räknat. Det landade i 45 minuters Bibelsamtal och sedan bön – en vettig sak måndagskvällen i ”Stora veckan”.

 

Jag ställde inte tillbaka stolarna. De står i samma formation för fortsättningen imorgon och övermorgon kväll 18.30.

 

 


*  Matteus evangelium kapitel 18 vers 20.


mer än annonserat

Jag vet inte om jag idag med det jag gjort gjorde något olämpligt. Eller onödigt. Något jag borde ångra.

 

Hursomhelst – det var Familjemässa i Älvsby kyrka och jag var där som gudstjänstfirare. Alltså bänknötare. När man innan sammanringningen talade om gudstjänster och annat för den kommande veckan satt jag där jag satt och tänkte: Var inte det lite magert!

 

Jag kanske är präglad av forna tider – alltså åren innan jag blev pensionerad. Då var det varje kväll i Stora veckan någon form av Passionsgudstjänst i kyrkan, ibland i lösare eller fast anslutning till annan verksamhet i Församlingsgården intill. Mina tankar ledde till ett beslut. Efter gudstjänstens slut greppade jag en mikrofon och sade ungefär vad jag senare lade ut på min egen, ungdomsgruppens och församlingens Facebooksidor – och nu även här. Detta:

 

MER ÄN ANNONSERAT!!

 

Nu börjar ”Stora veckan” – också  kallad ”Stilla veckan”. I Älvsby kyrka är det annonserat Passionsgudstjänst onsdag 18.30 (Veckomässetiden) och SkärtorsdagsMässa torsdag 18.30. Sedan Långfredag 11.00, Påsknattsmässa lördag 23.30 och Påsk- och Annandagen 11.00.

 

UTÖVER detta blir det också måndag och tisdag 18.30 något i kyrkan. Då läser vi ur Johannes berättelse om Jesus de sista timmarna innan korsfästelsen, tar del av och delar några tankar och ber.

 

VARJE kväll under ”Stora veckan” alltså.

 

Är det egenmäktigt av mig pensionär med kyrknyckel att egenmäktigt och självsvåldigt bara besluta mig för att i egen regi gå upp till kyrkan och där ha icke officiellt planerade gudstjänster? Jag vet inte.

Är det onödigt? Det kanske inte kommer några? Det vet jag inte heller. Det visar sig. Det jag vet är att om man inte firar gudstjänst är firarantalet definitivt noll.

Är det fult? Jag har ju faktiskt slutat och andra bestämmer.

Får andra göra på samma sätt – om de lånar nyckel?


en del duvor får vänta?

När du målar f-n på väggen finns konturerna av mig med.

 

Så föll mina ord i slutet av förra veckan i ett samtal med översteprästen alias kyrkoherden i Älvsbyn.

 

Samtalet mellan henne och mig rörde sig inte om mina brott mot kyrkohandboken som bokstavligt hanterade skulle kunna leda till att någon formalistberoende liturgifundamentalist skulle kunna ha skäl och sak för att anmäla mig till Domkapitlet. Herden vet om dessa och låter dem passera utifrån den helt korrekta tanken att Stig skulle aldrig agera så att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära kom på undantag. Är han – dvs jag – liturgiskt form-förändrande är han i alla fall sak-trogen. Det vi dryftade var en helt annan sak.

 

Jag har tidigare i inlägget så jädra bra! berättat att en komminister i Älvsbyn sökt, fått och tagit annan tjänst söderut i landet samt att en annan i och för sig tillfälligt-anställd präst också kan komma i läget att inte vara resurs till hösten samt att den tredje som hittills varit föräldraledig kommer att vara helt ny i sammanhanget. Värstascenariot blir därför att det till hösten, om rekryteringen av nytt folk skiter sig, bara är max två präster i selen i ett arbete och en verksamhet som är dimensionerat för fyra. Det är situationen som kan locka till att humhum tecknas på väggen.

 

I det måleriet ser hon min bild och har frågat om jag trots att jag är pensionerad kan tänka mig att ta ett återfall som vikarie. Frågan ställdes för en vecka tio dagar sedan. Jag lovade att tänka på saken. Jag gissar att hon nog kunde tänka sig hel tid men det sa jag på en gång att det inte kan bli frågan om. Primärhustrun är året yngre än vad jag är och lämnar sitt arbete 1 september. Att jag då skulle gå i tjänst full tid finns inte på kartan – typ. Dessutom är pigga pensionärer på sikt ingen lösning. Sådanas inhopp är bra men blir väl mest en lindring för stunden likt att man pissar i skon när man fryser om foten.

 

Bäst hade varit om anledning till frågan inte funnits! Då frågan i alla fall ställdes ställdes jag i fältet lust att hjälpa till – plikt att bistå – motivation att tjäna -behov i församlingen – annat.

Jag vägde önskemålen och möjligheterna och gav förra veckan mitt svar som innebär att en del duvor får vänta. Det var frågetecken i rubriken men inte i meningen nyss. Jag lovade att om behov föreligger bistå i arbetet upp till halv tjänst. I övrigt skall jag ägna mig åt duvmatning och andra pensionärssysslor.

 

Enkelt uttryckt skall jag under hösten figurera i sammanhanget Undervisning med konfirmander, unga och vuxna tisdagar och onsdagar samt ansvara för Gudstjänster i Älvsbyn och Vidsel var annan söndag. Det blir halvtid.

 

Hur sexigt blir det egentligen? frågade jag.

Med mig som främst konfirmand- och ungdomspräst?

Det enda sexiga med det kommer att vara att jag fyllt sextisex.

 

Överenskommelsen sträcker sig fram till strax innan jul och har en nedtrappningsplan som innebär att i exakt den takt som yngre krafter kan ta arbetsuppgifterna så avvecklas den nödlösning som en hyfsat pigg föredetting till syvende och sist innebär.

 

Så, som jag skrivit förr:

 

Är du som läser detta präst som vill jobba hårt och meningsfullt – SÖK!!

Är du inte präst men vet av någon som vill... – TIPSA!!


fullmäktigereservation

 

Denna dag är det bestämt!

Denna dag kungörs det – först här!

Platser reserveras!

 

 

Prästerna i Älvsby församling, anställningsaktiva och pensionerade, har tagit beslut i avsikt att ge dem som firar gudstjänst i Älvsby kyrka större kännedom om och kontakt med dem som har uppdraget att ha ansvar för församlingslivets utveckling och vice versa.

 

Beslutet innebär att hädanefter vid varje huvudgudstjänst kommer på bägge sidorna av mittgången i kyrkans långskepp alla söndagar och allmänna helgdagar de två första bänk-raderna att förses med skyltar med texten: Reserverat för kyrkofullmäktiges ledamöter.

 

Det blir ungefär 20 sittplatser som på det sättet viks för de förtroendevalda som i och genom sin närvaro kan bli tydligt sedda av och efter gudstjänsten också vara i dialog med de människor som berörs av deras beslut.

 

Skulle det reserverade utrymmet inte räcka kan också rad tre komma att tas i anspråk.


bakvänd statistik 2

 

Det kom några kommentarer kring inlägget bakvänd statistik. Då jag ofta blir långfattad när jag skriver – se andra bilden i förra inlägget – väljer jag att inte kommentarkommentera där kommentarerna kom utan här i ett separat inlägg.

 

Först ut var ortsbon och bloggarkumpanen Lestander. Han skrev inte här på min blogg utan gjorde i stället ett inlägg på sin egen – här. Sedan kom här ett par noteringar från annat folk.

 

Vad fick jag för tankar av detta? Jo...

 

Det är viktigt att OBServera vilka jag ställde mina kanske rannsakande och till och med småklandrande frågor till i mitt inlägg. Samt vilka jag inte frågade.

 

Jag frågade inte de 255 varför de inte kommer när man ringer* utan lämnar sina platser tomma för att vandra i skogar, berg och dalar eller göra något annat. Klart Gud vill de skall fira gudstjänst men det är inte dem jag frågar.

Jag frågade dem som på ett eller annat sätt har ansvar mer än för sig själva. Lite fel är det när jag skriver dem som har ansvar. Jag borde skriva vi som har... Jag tillhör ju dem som firar gudstjänst, har tidigare varit förtroendevald och/eller anställd i arbetslaget. Det är till oss jag ställer mina frågor på hur vi tänker kring vad Gud kan vilja – och vilka slutsatser som kan dras av sådana tankar.

 

En kommentar frågade om förr i världen och hur mycket folk som då firade gudstjänst på ”normalsöndagar” då det inte var någon speciell storhelg eller annat. Om detta är jag inte helt informerad men vet att när kyrkan byggdes för drygt 200 år sedan byggdes den för växt. I socknen fanns då ca 550 personer och det Herrens hus man uppförde fick bänkar och läktare för inemot 1000. Ombyggnationer ändrade sedan planlösningen. Vad jag fattat förändrades en bänkförsedd korsarm till ett kor, en läktare togs bort och de andra tre gjordes mindre. Summa blev väl med extrastolar och så inemot 500 platser. Brandsäkerhetsregler har rensat extrastoleriet till max 300 i rummet.**

 

Men vissa saker vet jag. När jag säg första halvan av 1980-talet gick till kyrkan en vanlig ”vardagssöndag” utan extrajox var min förväntansbild att där finna 80-120 personer förutom jag själv. När jag nu traskar dit idag väntar jag mig 30-60. De högre siffrorna är när det var/är Mässa/nattvard.

 

På drygt 30 år har det hänt en massa i samhället och mycket av det kan kyrkan med bästa vilja i världen inte påverka. På 80-talet var till exempel inte alla barn i förskola. De hade tid att finnas med i olika åldersrelaterade grupper av alla möjliga slag. Det påverkade kanske inte ”normalgudstjänsterna” men var basen för Familjegudstjänster en gång i månaden – de samlingar 11.00 som var i särklass mest välfrekventerade. Det är ett avseende där förutsättningarna idag är annorlunda.

 

Men en sak borde vi/man/de sett på 80-talet: Att människan är dödlig.

Många gudstjänstfirare var i årsklasser där det inte var orimligt att på 25 års sikt ana påtaglig naturlig avgång, det som i Frälsningsarméns dödsannonser brukar kallas Befordrad till härligheten. En vaknare klarsyn då skulle kunnat betyda kraftigare fokus på att nå ut till och möta nya ännu inte inkyrklade människor men vi hade inte den inriktningen, i alla fall inte tillräckligt – som jag ser det nu. Man avstod från att ha det i fokus och lät i stället det mesta förbli vid dem man redan hade i korgen och hur de tyckte att saker och ting skulle vara.

 

Nu är de flesta av dem som var födda på 10-, 20- och 30-talen borta. Jag är inte som förr bland de yngre som firar gudstjänst. Tvärtom. Och därför är vi färre. Inte bara lokalt utan ilandet som helhet. Det bör oroa dem som har ansvar – alla tre kategorierna.

 

 


*  Detta med klockringning från Älvsby kyrka har en egen historia. Tornet har två klockor, en stor och en liten och är ett ganska läckert fyrkantigt träplockepinn med rejäla pelare och bjälkar korsåtvärs och öppningar i alla fyra väderstrecken. För att det inte skall regna eller snödreva in samt för att hindra häckande fåglar har varje öppning var sina dubbla tunga träluckor.

När jag var präst på 80-talet var proceduren att när klockorna skulle ringa äntrade vaktmästaren tornet och öppnade luckorna. Klangen hördes då över hela samhället. Vid sträng kyla hördes stora klockan – lilla startar inte alltid vid minus 30 – nästan en mil bort och likadant var det i vindens riktning när det blåste.

När och varför man slutade öppna luckorna vet jag inte. I alla fall larmar man utåt numera mindre men har en mikrofon i tornet så att klockorna förstärkta genom högtalaranläggningen kan höras bättre internt. Tanken slår mig att effekten av detta blir en mer introvert defensiv hållning jämfört med mer pang på rödbetan förr i världen.

**  I början av 1980-talet var jag med om att vi vid en Julotta kommenderade ner alla med mjuka knän till golvsittning i koret och runt altaret samtidigt som folk stod i vapenhuset – fler än 500. Brandchefen hade fått hjärnblödning.


så jädra bra!

Titta nu ordentligt på denna annons!

Klicka på den så blir den större.

Den är införd i denna veckas nummer av Kyrkans tidning.

Fatta att detta är grejen framför om inte alla så i alla fall de flesta grejer!

 

Jag har skrivit om saken i tidigare inlägg. I präststafettväxling 19 skrev jag den 15 mars om vad som var på gång och gav min privata syn på vad församlingen behöver. I inlägget mer än 50 den 20:e nämnde jag att annonseringen finns på församlingens hemsida.

 

Jag har haft ett samtal med kyrkoherden, hon som jag kallade Brunetten när jag då och då nämnde henne här på min blogg under tiden hon var komminister. Vi hade ett allmänt samtal kring Guds rikes lokala öden och äventyr både nu och framåt. Som pigg pensionär boende på orten får jag förtroendet att ibland vara något sorts bollplank samt att då och då också efter fattig förmåga operativt göra ett och annat inhopp i församlingens Gudstjänstliv och Undervisning.

 

Kyrkoherden berättade om sina prioriteringar och att hon fått Kyrkorådet med på sitt resonemang – också om och mitt i att det inte måste men kan bli kärvt framåt hösten. Det kan bli bekymmersamt, i alla fall nytt.

 

Församlingen söker alltså nu EN präst efter honom som fått annan tjänst i annat stift. Han far i slutet av sommaren. Det är den tjänsten annonsen gäller.

Församlingen har drygt ett år haft en präst till men en temporär figur. Det är en EFS-präst som när han konverteras till att bli behörig till kyrkliga tjänster gör sitt som det heter pastorala år här. Det finns en tidsbegränsning i sådant men det passade väl in med en extrakraft när jag i somras gick i pension och den präst som anställdes förra våren inledde sitt arbete med mammaledighet. Han, EFS-prästen, hade man inte tänkt skulle förbli men skulle kunnat bli kvar om det finns vakans. Men han söker också utifrån sin familjs behov tjänst söderöver. I det fallet är ännu inget klart – men ur församlingens synvinkel oroväckande.

 

Två stycken som tjänat detta arbetsår försvinner alltså. Troligen.

Den som finns på lönelistan har ännu inte kommit i operativ gärning.

Man söker nu EN – till att börja med.

 

I detta ansträngda läge med hotbilden att kanske ingen eller ingen bra söker och att en eller två tjänster blir vakanta väljer man i alla fall att prioritera undervisning för unga och vuxna. Frestelsen i en situation som denna är att bromsa, skära och minimera och låta ett (beskuret) gudstjänstliv och de kyrkliga handlingarna begravningar, vigslar och dop gå före allt annat. Man faller inte för den utan väljer en annan väg. Man vill vara modig, offensiv och framåtbyggande och det är, om uttrycket tillåts, så jädra bra!

 

Vad söker man i praktiken?

  • En präst närvarande i konfirmandverksamheten tillsammans med pedagogerna. Närvarande präst, inte bara inklivande. Den 8 mars skrev jag i inlägget fyra på samos både i text och fotnot om hur det arbetet utvecklats på tvärs med rikstrenden de senaste åren. Den riktningen vill man skall vara kvar.
  • En präst närvarande i konfirmanduppföljningen i fortsättningsgrupp och Kyrkans Unga – också där med pedagogerna.
  • Det är präst närvarande i studieverksamhet för vuxna, i en självständig uppgift.
  • Det är präst som firar gudstjänst i och med sin församling.

 

Egentligen är det min gamla tjänstgöring det handlar om. Jag fick finnas med på det sättet från hösten 2013 till och med våren 2017. Det sista verksamhetsåret jag var i selen backade jag en del från ungdomssidan då det ju är bättre att yngre typer fokuserar på nya kontakter – typ. Och nu far alltså dessa yngre typer. Tyvärr. Men jag fick ha profilen. Den är oerhört meningsfull.

 

Så – för att sluta mitt inlägg – önskar jag att du som läser detta och är präst som vill jobba just hårt och meningsfullt skall söka tjänsten. Är du som läser detta inte präst men känner till någon lämplig figur så tipsa denne och/eller vår kyrkoherde. Stämmer inte något av detta kan du, noble Bloggläsius, i alla fall be över saken.

 

Denna andra bild?

Det är ett flödesschema över mina blogginlägg inklusive detta.

Förhoppningsvis inte men troligen ändå över många av mina predikningar. Får se hur det blir med detta nu på söndag. Jag har fått förtroendet att leda Högmässan i Älvsby kyrka klockan 11.


bakvänd statistik

Kyrkan rymmer 300.

 

255 platser stod tomma.

Är det vad Gud ville?

 

Detta är inte ”sur-fråga” utan bara en statistikens ”bakvänds-dito”. Tankegången kom i mitt huvud i samband med Högmässan i Älvsby kyrka på Jungfru Marias Bebådelsedag. Den inträdespredikande kollegans förkunnelsen handlade bland annat om att längta efter, få veta och följa det Gud vill.

 

Så: Vill Gud 255 tomma platser?

  • Det är en fråga för församlingen som de facto brukar samlas.
  • Det är en fråga för styrelsen ur vilken några men långt ifrån alla fanns med när den nya medarbetaren man anställde i våras men som varit föräldraledig sedan dess till sist sjösattes.
  • Det är en fråga för det anställda arbetslaget som också till en del var där nu när en den nya komministern togs emot.

Vill Gud 255...?

Frågan slog mig. Efter 40 år i bänken och 20 i koret.

 

Man räknar statistik i kyrkan. Det är bra att man gör. Problemfritt. Sammanställd över åren kan den väcka både undran och framtidsplaner. Statistiken noterar antalet skallar som kommer samt antalet av dessa som kommunicerar. Räknar plus-igt från noll och uppåt.

 

Men vad händer mentalt om vi skulle räkna minus-igt?

Alltså tvärtom. Notera hur många som inte kom – typ?

Skulle det förändra fokus? Självuppfattning? Arbetssätt? Förnöjsamhet?

 

Jag vet inte svaren. Det var bara en tanke som slog mig och jag dryftar gärna saken i kommentarsfältet.


mer än 50

Det blev mer än 50!

Det var länge sedan!

Typ 4 månader.

 

Jag brukar följa besöksstatistiken för denna min enkla blogg. Jag kan se antalet sidvisningar – hur det nu mäts – och hur många datorer/telefoner som använts när folk kikat in. Antalet besökare är sådant att jag näppeligen på mitt visitkort kan sätta titeln Influencer* utan  har alltid varit av den kalibern att det känns meningsfullt att i ett dokument förteckna datum då 50 IP-adresser eller fler besökt min blogg. Senast så skedde var två på varandra följande datum i mitten av november förra året. Det är lite svårt att avgöra om intresset då väckts av att jag på Facebook aviserat att jag bloggat om släktparty runt yngsta barnbarnet Ava eller om man tog sig till bloggen utifrån FB-notisen om att jag bloggat om den bok jag inte skrivit men ändå låtit trycka i tio exemplar. Innan dess måste man gå till i juni i fjol för att hamna på 50+.

 

Men nu har det alltså skett.

Inlägget präststafettväxling 19 sprängde 50-vallen. Det var ingen stor sprängning men i alla fall en sådan. Om folk då läste hela min text och om de anser något kan jag inte uttala mig om. Antalet kommentarer är noll.

 

Nu är den i alla fall ute!

 

Tjänsten som komminister i Älvsbyn församling.

Man kan läsa här – om man klickar på länken.

 

Det gick ganska fort för Älvsby församling att officiellt ledigförklara prästtjänst i underställd befattning. Det var för max en månad sedan som besked kom att en komminister sökt, fått och tagit annan tjänst och bara tjänstgör här i församlingen våren ut och en del av sommaren. Bra tempo från församlingens sida. Ansökningstiden är satt ganska lång – sista april – men det tycker jag är klokt. Våren är knepig då prästers uppmärksamhet på annonseringar och liknande påverkas menligt av Påsk och annat – tack och lov!

 

På församlingens hemsida går det att läsa vad för sorts figur man söker. Inget där är fel. Att jag inte i mitt inlägg skrev exakt samma saker innebär inte att jag har annan åsikt. Jag har bara gett ett lite annat urval som jag tycker är viktigt samt formulerar mig på mitt sätt. Församlingens sökprofil väger och skall väga tyngre än mina funderingar eftersom jag är inte arbetsgivare och anställare utan bara en privatperson – som i och för sig innehaft tjänsten i 5 år och funnits i församlingen i 40.

 

Min uppmaning i förra inlägget står fast:

Du som läser detta och är präst uppmanar jag därför att fundera redan nu på framtid här. Du som läser detta och inte är präst kan väl tipsa någon...

Jag skrev då också och upprepar mig gärna:

Är du ett kreatur av denna sort eller vet av en sådan skapelse så vet att Älvsby församling behöver dig/honom.

 

 


*  På svenska blir det Influerare. Vad det är kan man på Wikipedia läsa här – om man klickar på länken.


präststafettväxling 19

Det jag nu avser skriva har jag inget mandat till alls. Jag är inte anställd, absolut inte kyrkoherde. Jag är inte heller förtroendevald. Jag är bara relativt nypensionerad präst, småvikarierande, gudstjänstfirare och församlingsbo – vilket i sig är tillräckligt för att ha och kunna uttrycka uppfattningar.

 

När präster lämnar en församling inträder en egendomlig tid av långsamma kvarnar parat med top speed. Sett ur församlingens synvinkel funderar man på om, vad och hur man skall rekrytera. Den processen är oftast inte snabb utan kan ta månader. Sedan ledigförklarar man med 4-8 veckors ansökningstid och får förhoppningsvis sökanden att välja bland. Den man utser anländer och börjar, om det går kvickt, 3-6 månader efter beslut tagits. Hela härligheten tar alltså 6-9 månader – om man får sökanden. Församlingen befinner sig om inte helt så till en del i limbo i närapå ett år.

 

För den som skall rekryteras, alltså den nya okände prästen, måste kvarnarna dock mala snabbare. Han/hon ser en annons eller får meddelande på annat vis och skall med det som underlag ganska kvickt bilda sig en uppfattning om att eventuellt flytta familj med skolbarn och hela härligheten kanske tvärs genom hela landet. Inte enkelt. ”Risken” är att sökande bara blir av den sorten som av någon anledning – släkt, sommarstuga, annat – vill till ett visst område, inte att man vill till den församlingen och uppdraget där. Än värre blir det om man får vad jag vill kalla ”negativa sökanden”, alltså sådana som söker för att de absolut ”vill bort” från det sammanhang de för närvarande råkar vara i.

 

Vad göra? Hur lösa? Inte vet jag. Men jag funderar.

 

I och med sommaren 2019 kommer en, kanske två präster att lämna Älvsby församlings arbetslag. Ingen av dem söker sig aktivt från Älvsbyn på grund av otrivsel eller så. De söker sig till andra sammanhang.

Hur som helst uppkommer vakansproblem. Församlingen kommer att behöva nytt folk. Du som läser detta och är präst uppmanar jag därför att fundera redan nu på framtid här. Du som läser detta och inte är präst kan väl tipsa någon även om någon officiell annonsering ännu inte skett.

 

Finns det någon ”kravspecifikation”?

Ingen officiell ännu. Ingen jag framöver kommer att vara med och formulera. Men åsikter kan jag ju ha i alla fall som den församlingsbo och föredetting jag är.* Det är alltså mina tankar jag skriver, inget annat.

 

  • Det ska vara en man! Resten av prästerskapet plus de som arbetar pedagogiskt med barn, familj, konfirmand och ungdom är kvinnor. Under några år var alla fyra knutna till de två sist nämnda arbetsområdena män vilket i och för sig var intressant men naturligtvis ändå en brist. Nu finns risken att det pendlar åt andra hållet vilket inte heller är bra.**
  • Han ska vara angelägen! Han skall vilja att människor skall komma till och växa i tro och veta att det inte sker automatiskt bara för att man bedriver vissa verksamheter. Man måste driva, inte bara bedriva.
  • Han skall vilja vara helg- och kvällspräst! Då folk vi vill nå med evangelium jobbar eller är i skola dagtid under veckan går det inte att ha veckodagar 8-5 som önskvärt präst-tids-ideal. Tvärtom! Minst var annan helg bör enligt min mening konfirmander kunna möta ”sin präst” i kyrkan. Han behöver också tåla vara fast bokad minst en gärna två kvällar i veckan för studie- och ungdomsgrupper eller liknande.
  • Han skall vara kunnig och klar! Det betyder på bredden vara väl förankrad i kyrkans tro och teologi samt ha lust och förmåga att vara pedagogisk. Jag menar här en ganska så kallad ”klassiskt” teologi med fokus på vad Gud genom Jesus gjort för människorna för att ge förlåtelse och barnaskap hos Gud. Han bör kunna tala och visa enkelt på denna bitvis svåra sak.
  • Han skall (helst) bo på orten! Hus i Älvsbyn är jämfört med villor i grannkommunerna billiga historier. Att dela affärer, barnomsorg, skolor, vårdcentral etc med sin församling är alltid en fördel. Dessutom har den saken – om man vill se det teologiskt – en inkarnationsaspekt.
  • Han skall...! Det går att lägga till mer.
  • Han skall...! Säkert finns ännu mer om man tänker efter.

 

Är du ett kreatur av denna sort eller vet av en sådan skapelse så vet att Älvsby församling behöver dig/honom. Organiserad rekrytering kommer att komma så var uppmärksam när det sker. Detta jag skrivit är en helt egen förtidsinfo och en beskrivning av vad jag som församlingsbo och engagerad anser – inget annat.

 

 


*  Ibland när man gör listor av den sort som nu kommer innehåller listan sådant man saknade hos företrädaren, en negativ spegling. Så är inte fallet här. Tvärtom! De/den som går har de egenskaper jag menar behövs när jag beskriver den som skall bära komministerstafettpinnen nästa sträcka.

**  De diakonala och musikaliska delarna av Församlingens arbetslag är könsblandade.


fyra på samos

Någonting måste vi ha gjort rätt...

 

I all ödmjukhet är det min stilla tanke...

Och det blir till ett ganska långt inlägg.

 

På Askonsdagens förmiddag skrev jag på Facebook:

 

Åt ingen semla ens igår. Ganska äcklig bulle faktiskt. Blir ingen idag heller. Det är ju Askonsdag och Fastetiden börjar.

Klockan 13 ska jag berätta. I Älvsby församlingsgård. Onsdagscafé. Om ”Fyra personer på Samos”. Och en del annat. Har med om- och vidare-vändelse att göra – tror jag.

18.30 Askonsdagsmässa i kyrkan. Sedan förträff med dem som reser till Samos senare i vår. Vuxenresan alltså.

Pensionären – jag – får full dag.

 

Jag traskade till församlingsgården vid ungefär ½13-tiden. I min ryggsäck fanns den egen-ägandes datorn med en typ PowerPoint-presenation* jag knåpat ihop som stöd för vad jag avsåg berätta. Jag riggade och fixade så att alltsammans skulle vara klart för start efter fikat som inleder sammankomsten. Jag avstod från semlan. Det var ju Ask-onsdag, inte Snask-onsdag.

Färdigfikade i utspisnings-salen kom den ungefär 15-hövdade åhörarskaran in i lyssnar-salen** för det annonserade fyra på Samos. Så var rubriken med lite undertext.

 

Varför Samos? blev min inledande fråga.

Varför har det resmålet under några år varit aktuellt för Älvsby församling både vad gäller tonåringar och nu, i dessa yttersta tider, vuxna?

Här är det viktigt att se tanke-samband och möjligen en historielinje – så det inte bara blir en berättelse om varm vistelse på en ö i den grekiska skärgården.

 

Jag började därför men Kyrkans syfte! och citerade Kyrkoordningen fritt ur minnet. Där står att syftet är att människor skall Komma till tro på Kristus, Växa i den tron, En kristen gemenskap formas och att ALLT i en församling skall syfta till detta! Det som inte på ett någotsånär intelligent sätt kan kopplas till det syftet skall kyrkan inte ägna sig åt.

 

Detta syfte förverkligas genom Gudstjänst (med Ordet, Bönen, Nattvarden), Undervisning (om Fader, Son och Ande), Diakoni (till nytta för dem Gud älskar dvs alla) och Mission. Detta sista är att nå vidare till andra som ännu inte kommit till tro – däribland konfirmander och unga.

Detta syfte är motivet till starten 2012 på ”SAMOS-resan”.

 

Runt 2010 konfirmerades 25% av årskullen. Det var betydligt lägre än riks- och stifts-genomsnittet. Orsaker skulle man kunna resonera om men inte nu?

Det dåvarande arbetslaget och de förtroendevalda beslöt sig för en åtgärd: Att resa till Efesos i Turkiet efter konfirmationerna 2012-14 och där på plats fokusera på Paulus som enligt Apostlagärningarna verkade i Efesos och senare skrev ett brev till församlingen där; på Maria, Jesus mamma som ett tag levde (och dog?) där och vars plats där hon kan anses ha bott går att besöka. Att genom bland annat ett studiebesök i en moské ge lite allmänbildning om Islam som är Sveriges näst största religion och har bekännare på nästan varje ort är inte helt fel. Bön varje dag och gemenskap fyller också tiden.

2013 kompletterades det programmet med en utflyktsdag till Samos som är präglad av ortodox kristendom som också idag genom invandringen finns på plats till och med i lilla Älvsbyn.

 

Antalet konfirmander steg efter några år till runt 50%. Satsningen förlängdes men på grund av den politiska utvecklingen i Turkiet gjordes ett byte. Resa till Turkiet med en Samos dag blev Samosresa med en Turkiet dag.

 

En mamma till en av flickorna som konfirmerades 2016 och deltog i fortsättningsarbetet kom hösten 2017 med en fråga om en ”vuxenresa” med samma tematik och med i princip samma upplägg och innehåll – men givetvis åldersanpassat. Det var en lysande ide och i maj 2018 reste 18 personer (till självkostnadspris) för att utsätta sig för ungefär det som drabbar konfirmander – men vuxet.***

 

Grundtanken för lägerveckans innehåll – som jag ser det – är att

Gud kallar, inbjuder och uppmanar till och vidare i tro.

Gud kallar till om-vändelse och vidare-vändelse.

Det kan illustreras av fyra på Samos. Fyra exempel-personer.

OBS: Exemplen är oberoende av ålder.

 

Paulus. En man på fel väg som Gud kallar till om-vändelse. En turn-around. Ett riktningsbyte. En del gossar i en konfirmandgrupp (liksom vuxna) är om än inte lika militanta som Paulus ändå av liknande typ – typ.

Maria. En kvinna Gud kallar till vidare-vändelse. Inget i Bibeln eller kyrkliga legender tyder på att hon var på fel väg. Hon trodde, var på rätt väg, och kallades till ett steg vidare. Här lugnar vi för säkerhets skull tonårstjejerna med att för deras del kommer Guds kallelse i alla fall inte att innebära att de skall bli med barn utan att någon av han-kön varit med i spelet. Just den kallelsen är redan tagen.

Johannes. Här har vi en man som kallas till vidare-vändelse. Inte en Paulus-typ utan mer lik (sin moster?) Maria – men en man.

Pelagia. Av en slump – eller Guds ”dukning” – finns på gångavstånd från hotellet en liten kyrka tillägnad den Heliga Pelagia – ett tämligen obekant helgon. Googla henne och ta del av legenden om den vackra escort-ladyn i Antiokia på 200-talet – en flicka/kvinna på fel väg som kallas till en turn-around. Hennes om-vändelse fick en del extrema och inte helt oproblematiska drag lång utöver vad Gud vanligen kallar till.

 

Utifrån tanken att en del – konfirmander och vuxna – anar sig tro och redan känner sig så att säga ”vara med” ges två vidare-vändelser att kanske känna igen sig i. Andra – också konfirmander som vuxna – ser sig som bortvända från Gud och får två om-vändelse-exempel att kanske kunna identifiera sig med.

 

Detta var en sammanfattande förkortad form av mitt föredrag under Onsdagscaféet – illustrerat med ett dussin bilder.

 

I Facebookinlägget ovan nämnde jag om resten av Askonsdagen. Igår på torsdagsmorgonen skrev jag som kommentar till den uppdateringen:

 

Lägger till: Hemma 22.00. 38 personer firade Askonsdagsmässa. Och vi är 19 personer listade för vuxenresan till Samos och Patmos.

Ganska OK arbetsdag.

 

Och jag sitter med känslan: Någonting måste vi ha gjort rätt...

 

 


*  I OpenOffice heter funktionen inte PowerPoint men fungerar på samma sätt.

**  I Älvsby församlingsgård har de rummen namn efter ett par systrar Jesus var bekant med. Man kan läsa om dem i Johannes evangelium kapitel 11 och 12. Lyssnarsalen heter Maria-salen och rummet där man käkar Marta-salen. Deras bror har inte fått någon kyrklig lokal uppkallad efter sig i Älvsbyn. Mitt (inte helt seriösa) förslag att bårhuset skulle få hans namn har man inte nappat på. Faktum är dock att ordet lasarett har sin rot i brodern och det lindrar min besvikelse.

***  Satsningen på konfirmandtiden och resan till Efesos fick inom ramen för ett Ungdomsprojekt 2014-18 flera avknoppningar. De flesta höstterminer har en del av dem som konfirmerats läsåret innan fortsatt i en egen grupp och följande vår integrerats med gymnasieungdomarna i Kyrkans Unga-gruppen. Den har efter hand stabiliserats och vuxit men för att det inte skall framstå som alldeles rosenskimrande är det viktigt att säga att sådant inte skett utan bakslag, växlingar, besvikelser, till och med motstånd. Så är det. Men det är också så att detta skett och blivit etablerat. Någonting måste vi ha gjort rätt.


nej till EFS

  • I blogginlägget innan 9-årsuppdateringen av min farfarsstatus skrev jag om halva inlägg. I och med detta blogginlägg kompletterar jag med en andra halva den första halvan av de två förstahalvor jag tidigare nämnde att jag sparat på min dator. Den 24 februari skrev jag:

 

Innan vi gick till kyrkan igår sände jag två meddelanden via Messenger. Bägge var till representanter för Evangeliska fosterlands-stiftelsen i området. En hade sänt förfrågan till mig om jag någon gång under sommaren skulle kunna predika på sommarlokalen Lillstrand där alla tre föreningarna i kommunen har de flesta gudstjänster under juni-juli-augusti. Den andra hade å Älvsby-föreningens vägnar frågat om motsvarande ett par specifika datum nu under våren.

 

Då jag tänkte att jag kanske skulle möta dem i kyrkan – EFS hade som det kallas och görs ett par gånger om året sammanlyst sin gudstjänst till Älvsby kyrka – skrev jag på morgonen följande svar: Tack för frågan och förtroendet – men jag vill nog avstå.

Jag sa alltså nej till EFS – som rubriken lyder.

 

Jag funderar över varför jag svarade så. Funderade innan och nu efteråt.

Varför – egentligen? Varför gick jag inte igång eller kände mig ens lite motiverad?

 

Det finns nog svar på de frågorna och då skall först sägas, betonas och understrykas: Det beror inte på EFS! Eller på EFS-arna. De flesta av dem är hyvens prickar som jag tycker om, respekterar och har förtroende för. Då de ber mig komma för att förkunna tror jag att det är ömsesidigt. Det beror alltså inte på dem.

 

Det beror inte heller (mycket) på det, EFS som sådant alltså. Visst. Jag är inte med i föreningen. Brukar inte heller välja att som bänknötare fira gudstjänst där som jag tycker är magra jämfört med de i kyrkan. Församlingen är mindre delaktig i böner och bekännelser av olika slag. Man läser mindre från Guds Ord. Formen är mer frikyrklig än liturgisk. Så kan man ju ha det även om det inte min favorit och jag upplever större passivitet och mindre delaktighet. Så tänker och känner jag – men det var inte heller det som fick mig att tacka nej.

 

Nej. Orsaken är inte de eller det.

Orsaken finns hos mig själv. Det är mig det beror på.

 

  • Så långt skrev jag under eftermiddagen söndagen den 24:e. Nu är det kväll måndag 4 mars och jag ger mig på att skriva andra halvan av inlägget för att publicera helheten.

 

Jag har en tendens att tänka över saker och ting ganska mycket, inte sällan till den grad att jag över-tänker det hela. Analyserar för mycket – typ. Gräver för djupt. Ser samband som inte finns – eller i vart fall inte är viktiga. Kanske.

 

När jag då tänker på varför jag inte går igång på förfrågningar från lokala EFS och kommer fram till att orsaken finns hos mig själv – då blir det ju skumt. Vad i mig, vettigt eller ovettigt, gör att jag känner som jag gör?

 

Jag tror det beror på att jag vill se system, tanke, avsikt. Liknar man det vid pussel behöver jag ana hela bilden för att känna mig motiverad att bidra med en bit – eller några. Jag måste inte ha koll på hela pusslet eller ens gilla det i alla dess komponenter men förstår jag inte sammanhanget blir motivationen lägre än om jag ser anknytning till en helhet.

 

Ett tydligt exempel: Par i 50-årsåldern boende i Stockholm vill gifta sig i Storforsens kapell i juli månad. Tro inte jag dragit mig undan sådant. Jag har haft sådana uppgifter och genomfört dem utan knot och till brudföljenas belåtenhet. Som en pusselbit i ett eventuellt men för mig okänt pussel. Jag går inte igång på sådant.

Ett exempel till: Denna termin vikarierar jag som religionslärare på den lokala folkhögskolans allmänna linje. Sammanhanget är bustydligt. Knappt 20 unga vuxna varav 15 är utlandsfödda skall läsa in ungefär svensk gymnasiekompetens. Här vet jag bilden – matematik, engelska, svenska, naturkunskap, samhällsdito och religion – säkert mer. Det mesta av detta har jag inte med att göra men jag vet hur min bit passar in. Inspirationen blir klockren.

 

När jag i Älvsby församling blivit ombedd att fast jag är pensionär ansvara för gudstjänsten en söndag i månaden plus efterföljande onsdagskvälls Veckomässa får jag inget pusselproblem alls. Solklart är att det är lösa bitar jag skall lägga i en bild formas i ett arbetssammanhang jag inte längre tillhör men jag känner ändå till bilden. Jag är ju kristen så jag brukar gå i kyrkan de flesta av de andra söndagarna – liksom onsdagarna. Dessutom var det inte länge sedan jag själv var i den formella tjänstgöringssmeten. Tittar jag på pusslets helhet kan jag tycka att det här och var skulle kunna se lite annorlunda ut men jag förstår var mina bitar kommer in och kan forma dem efter helheten – och känner mig motiverad.

 

På EFS känner jag inte motsvarande helhet. Jag kan ana en – yes! – liksom samband eller brist på samband med Älvsby församling i övrigt. På EFS följer man ju också kyrkans år och så vidare men mitt grepp om det lokala pusslets bild är svag. Det påverkar min känsla och gjorde att jag nu när jag är pensionär och som många säger får göra som jag vill valde att avstå.

 

Blir det generellt så?

Det vet jag inte. Men när jag tänker över saken med risk för att över-tänka den tror jag att nej till EFS (eller annat) inte behöver vara permanent. Jag kan nog ganska lätt gå igång på att lägga en pusselbit om jag ges möjlighet att förstå hur biten hör samman med bilden.


nu finns den ute!

 

Jag är inte längre anställd på en prästtjänst vare sig på hel-, halv- eller kvartstid. Mitt ”vikariat” avrundades Andra söndagen i Advent. Något motsvarande för nästa år är (ännu) inte för handen utan avsikten är att jag nu skall vara pensionerad. Dock är jag ändå ombedd att i Älvsby församling första halvåret 2019 försöka vara med i och genomföra tre saker.

 

  1. Med start första söndagen i januari är jag till och med mars månad ombedd att var fjärde helg ansvara för Högmässan 11.00 i Älvsby kyrka samt Veckomässan 18.30 onsdagarna efteråt. Helgerna är Trettondag jul, Kyndelsmässodagen, Fastlagsöndagen och Midfastosöndagen. Alla ”mina” söndagar är det texter ur Johannes evangelium som är på tapeten. Fastetidens Bibeltexter som läses i Veckomässorna samt avsnitt som behandlas under Påskveckan – då jag också ombedds hålla i ett par gudstjänster – samt Påskhelgen är 2019 också ur det evangeliet. Onekligen för mig som förkunnare och kanske också för gudstjänstfirare ett intressant beting.
  2. Bibelstudiegruppen som samlas tisdagar udda veckor 18.30 vill kollegorna också att jag skall hålla i ett litet tag till. Jag tror att de två första tillfällena ”går åt” till att avsluta Bibelboken Apostlagärningarna. Resten av terminen planerar jag att gruppen på 17-22 personer skall brottas med Johannes. Absolut inte Uppenbarelseboken! Inte heller evangeliet men väl hans brev.
  3. Förra våren förbereddes och genomfördes en läs- och tema-resa för vuxna till den grekiska ön Samos. Innehållet var då ganska likt vad konfirmanderna brukar råka ut för men för vuxna. Vi var 18 som for och besökte bland annat Efesos. Nu är 20 platser bokade med liknande yttre ramar som resan 2018. En tur till Turkiet och Efesos blir det dock inte och därför inget starkt fokus på Apostlagärningarna, Paulus och Maria. I stället görs båtresan till Patmos där Johannes satt fängslad ett tag och hans evangelium tillsammans med sådant deltagarna vill dryfta är Bibeltexter att reflektera kring under förträffar och på Samos. Mer information om resan finns ute nu – här på församlingens hemsida, här på Älvsby folkhögskolas.

 

Jag konstaterar: Det verkar bli en ”Johanns-vår”.

Bilden är symbolen för Johannes från altarkorset i Älvsby kyrka.


diagram två

Prognoserna blev fel!!

 

Jag vill peka på ett annat diagram jag fått i min hand. Givetvis delar jag med mig av en del tankar utifrån detsamma. Det – bilden som blir större när man klickar på den – är ett diagram av en massa i ett 19 A4-sidors långt prognosjox från Kyrkokansliet i Uppsala. Titeln på det hela är Medlemsscenario 2014-2030 Älvsbyns kommun. Det har sammanställts av Statisticon – statistics & research just på Kyrkokansliet.

 

Ett väldigt intressant material. Givetvis alldeles oumbärligt när man behöver dra upp linjer för framtiden. Måldokument och sådant saknas, och har trots påstötningar vid visitationer och annars alltid saknats, i Älvsby församling men nu är det tillsatt något slags Visionsgrupp (=Arbetsutskottet) som nästa år skall greppa dessa ting – peppar, peppar. För det greppandet har man bland annat tillgång till  Medlemsscenariot som bygger på fakta och uppgifter till och med Nådens år 2012. Från 2013 visar kurvorna prognoser.

 

Jag ser inga som helst anledningar att betvivla eller ifrågasätta vad som finns i materialet. Man har använt statistiskt seriösa metoder och sammanställt fakta och framtidslinjer. Säkert kunde man gjort på annat sätt men varför göra det? Fakta är ändå entydiga vad gäller beräknade födelse- och dödstal, årsklassers storlek och sannolika flyttningsströmmar från en liten kommun på gränsen mellan Norra Norrlands kustland och Norra Norrlands inland. Kanske finns någon brist men det är inte viktigt då bilden är entydig:

Kommunen kommer fram till 2030 att minska i innevånarantal.

Andelen kommuninnevånare som då också tillhör Älvsby församling kommer dessutom att sjunka.

Huvudorsakerna till det är den så kallade generationsväxlingen där årsklasser med hög kyrkotillhörighet går ur tiden och ersätts med kvantitativt mindre årgångar där dessutom kanske bara ungefär hälften blir döpta. På sikt kommer detta naturligtvis att få ekonomiska konsekvenser – förutom en massa annat.

 

Vad händer när man får material av denna typ framför sig?

 

En del förnekar! Inte så att de säger att det är fel utan bara genom att inte ta in, inte se statistikskriften på väggen.

Andra panikbromsar! Det är de som inte ser någon väg annat än att som det heter ”dra ned”. På kostnaderna alltså. Utvecklingen ter sig ju förutbestämd i alla stycken. Det är egentligen ingen idé att se framåt.

Och några kan se möjligheter...

 

Naturligtvis kan inte kyrkliga arbetslag och styrelser påverka demografiska förändringar av befolkningspyramiden, födelse- och dödstal och omflyttningar för studier och arbete från glesbygd till större tätorter. Man får diskutera och besluta sig blå i ansiktet – det spelar ingen roll. I sådana stycken av dansen blir rollen att bara följa.

Här är det viktigt att vara klarsynt. Är man inte det kan man råka deppa över fel saker och klaga på vad man inte kan påverka – eller oförtjänt vara glad.

 

Prognoserna blev fel!! Åtminstone i en detalj ser jag det:.

 

Minns att kurvorna från 2013 och framåt var prognoser. Nu i slutet av 2018 kan de jämföras med hur det i själva verket blev. Vad gäller Konfirmandverksamheten blev utfallet tydligt bättre än prognoserna och det gäller hela den perioden.

 

Varför?

 

Därför att man satsade naturligtvis! Tog beslut om det man kunde påverka!

Redan före 2013 tog man tag i situationen och prioriterade resurser och engagemang för konfirmand och ungdom. Medvetet. I den delen av dansen valde man att inte passivt följa någon sorts tänkt utveckling. I stället bestämde man sig för att föra i jitterbuggen.

 

Det går alltså! Det finns fält där arbetslag och styrelser kan påverka och välja vägar framåt. Man måste inte bara vara utvecklingens fångar. Man kan också skapa utveckling – föra dansen och gasa i stället för att bromsa i vissa kurvor.

 

Jag hoppas Visionsgruppen greppar sådana saker nästa år.


diagram ett & halvt

 

Förra inlägget som startade med årets Första Advent slutade med en del frågor om gudstjänstlivet och annat i allmänhet. Viktigt att veta är att man behöver inte jättemycket kunskap för att fråga. Det räcker att veta en del basfakta om hur det varit och hur det är samt ta risken att vara obehaglig – inte mer.

 

I en kommentar ser Torbjörn Lindahl fram emot svar på mina frågor. Sådana kommer jag inte att ge. Det är mycket svårare och kräver mycket mer inblick än vad en enskild person kan ha. Svar på frågor av den typen jag ställde hittar man möjligen om man är flera som kan komplettera vad var och en menar sig anse. Då kan det bli allsidigt och juste, något ett enmanstänk inte blir.

 

Det betyder naturligtvis inte att jag inte kan peka ut tillfällen i Älvsby församlings historia när man som jag ser det valde fel väg eller i alla fall lät bli att välja rätt. Jag är inte dum och har både ögon och öron i skallen. Jag var församlingspräst hela 80-talet och förtroendevald tre perioder när jag hade andra anställningar innan jag kom med i arbetslaget på nytt 2013. Jag har jag bott här i 40 år. Jag kan se saker och är naturligtvis också en del av sakerna. När det gäller det sista skall nog sägas: Ingen är så klok som den efterkloke!

 

Ensam kan jag inte besvara frågor av den typ jag ställde. Jag kan bara ställa dem till mig själv och andra. Och när jag gjort och gör sådant – nu pratar jag inte enbart om Älvsby församling utan om verksamheter över huvud taget – blir det en del ganska speciella reaktioner som mycket väl kan beskrivas utifrån färgkategorierna i boken jag nämnde i förra inlägget.

 

Blå personer – intresserade av fakta och sak men inte mycket av relationer – fastnar ofta i någon detalj de tycker saknar täckning. Då den inte var rätt och exakt stannar analysen av.

 

Gula och Gröna personer fäster större vikt än blå och röda vid relationer och anda. Kritik och ifrågasättande blir för dessa något som skapar illtrivsel och otrygghet. De gula kan i och för sig vilja förändra men obehaget av dålig stämning och bristen på tålamod gör att man inte orkar gräva på djupet. Gröna vill inte gräva.

 

Detta sammantaget gör att det är svårt att kartlägga var man kanske kunde gjort på något annat vis och vad som egentligen medfört att man hamnat där man hamnat. Lägger man då till aspekten Vem hade och har ansvaret? blir det ännu knepigare. När forskandets sökarljus – jag pratar inte enbart om Älvsby församling utan om verksamheter över huvud taget – börjar blända uppåt i organisationer avbryts ganska ofta sådana processer. Särskilt uppmärksam skall man då vara på vem eller vilka som först säger Vad tjänar det till att gräva och älta i detta? Låt oss lämna det gångna och i positiv anda tillsammans verka framåt! När det hörs vet man var knutarna sitter.

 

Jag svarar alltså inte själv på mina frågor. Jag har inte tillräcklig överblick. Det är de som har ansvar att styra och leda vidare som tillsammans med andra har att ta fram de svar som behövs för att man skall kunna förstå var man är och hur man hamnade där – och kunna gå vidare.


Tidigare inlägg
RSS 2.0