sabotage av samos 4

Tre tidigare inlägg har haft rubriken sabotage av samos.*

För en vecka sedan kom jag i samtal med några personer. Ungefär följande dialog utspann sig, här lätt förkortad.

P är Person, J är Jag.

 

 

  • P1: Har du fått några reaktioner på det du skrivit om sabotage av samos?
  • J: Ja. någon kommentar på Facebook. Det jag refererade i andra inlägget.
  • P1: Jamen – jag menar från dem som tagit besluten.
  • J: Inte ett ljud!
  • P1+2+3: Va!!??
  • J: Nej. Inga kommentarer. Inte något muntligt heller. Fast jag vet ju inte om de läser min blogg. Knappast. Möjligen något undantag. Några – nu pratar jag förtroendevalda och personal – vet jag har sett att jag som en Händelse på fäjjan länkat till det jag bloggat men om de läst på bloggen har jag ingen aning om.
  • P1: Men det borde dom...
  • J: Alltså. Jag är ingen stor influencer. Runt 40 IP-adresser är in på min blogg näst intill varje dag. Vilka vet jag inte mycket om. De som ser mina händelser på FB listas ju så jag ser de finns överallt i landet och är av alla möjliga sorter. En del känner jag verkligen. Andra är kyrkligt intresserade jag inte har en aning om vilka de är men som på något sätt har de hittat min blogg. Åter andra är ”gamla” konfirmander, Älvsbybor eller folk jag samäger barnbarn med, släktingar – you name it! De berörda, dem jag i viss mån kritiserat eller åtminstone frågat kring, finns inte annat än undantagsvis i den listan. Om de läst och om de tipsat andra om mina skriverier vet jag inte. Kanske finns till och med någon som till ochmed valt att inte läsa bloggare eftersom man inte gillar vad jag eller andra ibland skriver. I alla fall inga reaktioner.
  • P1+2: Det kommer att sänka antalet konfirmander! De i sjuan pratar redan om att ”då konfar jag mig inte!” Det spelar ju roll när man skall bestämma sig!
  • P3: Är det flygskam som ligger bakom?
  • J: Vet inte. Har inte hört något sådant uttalas. Men om så skulle det vara oförskämt. Delar av personalen har just flugit Kallax-Arlanda-Tallin-Tallin-Arlanda-Kallax. Jag känner inte till någon generell policy om att Älvsbyns kyrkliga företrädare i kyrkliga sammanhang och uppdrag skall hålla sig på backen. Drivs den linjen hoppas jag att de beslutsfattare som också har till exempel politiska och/eller kommunala uppdrag agerar för flygstopp också där.  Det vore ju befängt att straffa tonåringar med sin vuxna flygskam – om det är en faktor.
  • P2: Är det personalen som inte vill åka? Det är ju tufft med läger och resa.
  • J: Ingen aning. Jag har inte hört något ramaskri – annat än mitt eget – om beskedet att efter våren 2020 blir det inget Samos. Fältarbetarna har fått i uppdrag att hitta annat. såmycket vet jag. Men vrål har jag inte hört. Inte upprörda känslor heller. Men man ska då veta att jag är utom hörhåll för sådant. Och en del har inte gjort erfarenheterna därifrån, Samosresorna alltså.
  • P1: Hur ser dom egentligen på framtiden? Man måste ju bygga underifrån, i åldrarna!
  • J: Håller med. Men det är inte kört! Budgeten för 2020 innehåller resan. Det är 2021 och 2022 som ”beskedet” gäller. Preliminärt. Hösten 2020 tas budget 2021 och så vidare så inget är skrivet i sten – ännu. Man kan fortfarande påverka och göra sig hörd. Ring kyrkorådets ordförande och dela er vånda.
  • P2: Kommer det då att gå prestige i saken?
  • J: Förhoppningsvis inte. Men risken finns alltid...

 

Skulle jag idag, en vecka senare, få den första frågan om reaktioner på det jag skrivit om sabotage av samos blir mitt svar fortfarande samma: Inte ett ljud!

Och det har närt mina tankar på hur ”överheter” – också kyrkliga – förhåller sig till så kallade sociala medier, gräsrotsröster och liknande. Det skall jag filosofera över i ett kommande inlägg.

 

 


* Läs dem gärna. De skrevs 22 november, 25 november och 3 december.


sabotage av samos 3

I ett tidigare inlägg, noble Bloggläsius, skrev jag om vad jag känner och hur jag i en ny situation med andra medel kan söka påverka beslut och vägval som sker i den församling jag tillhör. I dokument jag tagit del av – Förslag till Verksamhetsplan för år 2020 och Budget 2020 – finns texter och siffror för kommande år och det var sådant jag referade till – här. Det följdes upp med ett inlägg till – här.

 

Jag avser nu inte att gå igenom budget och textmassa i sin helhet post för post. I grunden har jag förtroende för dem som arbetet med saken men förbryllas i alla fall när jag ser hur olika detaljkrav man verkar ha för olika verksamhetsområden. Diakonal verksamhet redogör för sitt arbete på tre A4-sidor innan man landar i ett äskande på 155.000 kronor. I budget beviljas 170.000 vilket får mig att undra om man då räknat in de 34.000 som önskas för ett Tillsammansläger och sedan prutat. Dokumenten synliggör inte hur beslutsfattarna (förhoppningsvis) tänkt.

 

I verksamhetsområdet Vuxenundervisning finns förutom studiecirklar och liknande framför allt kör- och musikverksamheten. På fyra A4 beskrivs just den saken och önskas 188.000 där knappt hälften syftar till en rengöring av orgeln i Älvsby kyrka. Beredningen föreslår och kyrkofullmäktige beslutar om 103.000. Det kan – jag säger kan – betyda att orgelgrejen satts på någon annan plats i budget men det kan – jag säger kan – också betyda att det bara blev avslag. Jag vet inte men de som var med (kanske) vet.

 

Som kontrast till nämnda tre och fyra A4 ser jag text för Verksamhetsområde 630 – gemensamma kostnader och administration. I den textmassan står endast: Här ligger våra kostnader för Data, telefoni, porto och den administrativa personalen. I siffrorna ser jag sedan, personalkostnad borträknad, summan 667.500. Detta är långt mer än en halv miljon som tydligen inte alls behöver preciseras. Den skillnaden i grad av efterfrågad exakthet – OBS: inte siffrorna i sig – har alltid irriterat mig. Som anställd påtalade jag saken år efter år men fick år efter år godta att vissa personer har andra krav på sig än andra. Lite är det som i George Orwells Djurfarmen.

 

Vart äskandet på på 310.000 för Sommarkyrka tog vägen i budget framgår inte av några siffror eller texter jag har tillgång till. Det kan vara så att det räknats in i andra poster typ Gudstjänster och kyrkliga handlingar men jag vet inte. Skulle det vara ett rakt avslag är också det ett slag mot Ungdomsverksamheten som jag nu återvänder till. Det är ju sabotage av samos jag skriver om.

 

Först skall sägas: Det konfirmandarbete som innefattar resa till Samos, de första åren Turkiet, kostar pengar. Det vore löjligt att påstå annat. Ekonomi är en sammansatt sak och det finns flera saker som gjort att kostnaderna vuxit.

  • Antalet konfirmander är fler både i absoluta och relativa tal. Årskullarna ”att ta av” är olika stora och det påverkar. Generellt sett har ”rese-decenniet” inneburit att att ungefär hälften av ungdomarna nu läser jämfört med var fjärde när satsningen inleddes.
  • Det har de senaste åren på grund av skatter etc blivit dyrare i Grekland och kronkursen mot Euron är svag.
  • För resan blukade varje hushåll debiteras 1500 kronor i egenavgift som förstärkte budgeten med nästan 50.000. I generositet beslöt Kyrkofullmäktige för ett par år sedan – trots tveksamhet från personalen – att allt skulle vara helt kostnasfritt. Att man nu tycker det blivit för dyrt får mig att anse att sossarna och andra har en kortsiktig och nyckfull policy utan mål och riktning.
  • Konfirmandverksamheten sker i samverkan med Älvsby folkhögskola som på det sättet får säkrat statsbidrag för folkbildning. Det innebär att skolan ibland kunnat förstärka personellt och/eller ta vissa kostnader – till exempel för medföljande unga ledare. De senaste två, kanske tre åren, har så inte skett. Som jag ser det är orsaken till stor del att församlingen inte ”tryck på” och därmed missat en budgetförstärkning på inemot 50.000.
  • Något år pressades inte kostnaderna – det skall erkännas. Flyg fram och tillbaka Luleå-Arlanda samt övernattning var dyrare än buss/tåg och att gå brandvakt på natten fram till 04-tiden. Att hyra sängar 22-04 för grupp av 14-åringar är lite bortkastat – ungarna sover ju inte!

Som jag ser det försummade man rent pengamässigt nog bort 100.000-130.000 de sista paret år man nu har nära tillbakablick på. I detta kan jag ha fel – men också rätt. Detaljerad analys saknas. Det som läggs fram är bara ett besked: Inga samosresor efter 2020!

 

Konfirmandverksamheten har ingått i ett Ungdomsprojekt 2014-18. Man planerade och tog preliminära beslut om ett sådant i god tid – runt 2012 – för att ta tag i saken sedan Älvsby kyrka 2013 firat sitt 200-års-jubileum.* Att göra så var rimligt och hösten 2013 antog Kyrkofullmäktige en projektplan för satsningen. Jag hade fått förtroendet att skriva den planen och då skissat både kvalitativa och kvantitativa mål – inte bara inriktningar och ambitioner – för konfirmander, ungdomsgrupper, gudstjänster och en del annat.

 

Ingen utvärdering har gjorts av Ungdomsprojektet! Styrning och ledning har inte begärt någon rapport, i alla fall ingen i skrift, av vad det blev av de beslut man tidigare tog. Man må ursäkta mig men jag anser att det inte är en seriös hantering och frågarmig: Har man haft tillräckligt underlag för att besluta att en viktig komponent skall tas bort?

 

Hur ser konsekvensanalysen ut – vad gäller kostnad, kvalitet och beräknad kvantitet? Enligt fullmäktiges och Domkapitlets egna tidigare beslut skall man göra en så kallad Barn-konsekvensanalys kring varje åtgärd och/eller vägval. I sammanhanget är barn 0-18 år. Hur ser den ut? Hur tänker man? Kan jag hitta noteringar om det? Ibland känns det som om politikerna inte bryr sig om beslut de själva tagit och då – här må jag ursäktas igen – undrar jag stillsamt varför jag skulle bry mig och ta dem på allvar.

 

 


*Jubileet fick en sammantagen kostnad av runt en miljon som man då ansåg sig ha råd med samtidigt som man inte kunde med dela folkhögskolan ett underskott på 40.000 för Konfafotboll. Om det bloggade jag här med en bakgrundsteckning här.


sabotage av samos 2

Inte en direkt fortsättning på förra inlägget.

Bara en liten händelseuppdatering.

 

Jag bloggade på fredagskvällen den 22 november och klockan 20:51 ”annonserade” jag på Facebook sabotage av samos 1 med dessa ord: Har bloggat argsint om lokal ”kyrkopolitik”. Kommentera – om man tycker jag är ute i ogjort väder eller har rätt – kan man göra på min blogg.. Annonseringen gjordes dels som en uppdatering på min tidslinje, dels som en såkallad ”Händelse”.

 

Vad hände?

 

På bloggen finns till inlägget nu på söndagskvällen i skrivande stund två kommentarer som du, noble Bloggläsius, kan läsa där. Åtminstone den ena av kommentatörerna har inte Facebook och bägge är notoriska återfallsläsare av vad jag skriver. That´s it! Inte mer där. Knappt 50 datorer/telefåner kikade på bloggen under fredagen, lika många men jag gissar flera samma på lördagen.

 

Jag vet inte hur många som uppmärksammade min Facebook-annons annat än att fler än 50 noterade den som min ”Händelse”. Om dessa sedan följde länken och läste på bloggen har jag ingen aning. Facebook gav också, alldeles oombett, information om vilka dessa fler än 50 var. Bland släktingar och osläktingar, välkända och ganska anonyma noterade jag att minst två kyrkopolitiker – en sosse och en borgare – sett att jag skrivit argsint om lokal ”kyrkopolitik”. Om de läst vad jag skrivit vet jag inte – men tror det.

 

På Facebook dock kom tvärt emot min instruktion dessa fem kommentarer, rensade från i-måjlar:

  • Otroligt tråkigt. Vill församlingen bygga för framtiden måste konfirmander prioriteras.
  • Det är ju konfirmander som är våran framtid, mycket tråkigt
  • Men det ÄR komplicerat. Flygskam, ekonomi, arbetsmiljö, ansvaret för ledare...
  • samma fortsatte: ...ansvaret hos ledarna menar jag. Samma frågor i kyrkans arbete ginns i det internationella engagemanget där det behövs fysiska möten. Vänförssmlingar t ex. Hur ska framtidens kyrka arbeta?
  • En kommentar mer på temat anställd och den anställdes förhållningssätt till arbetsgivaren: 11:e budet (?) lyder ”Bit ej den hand som föder dig”
    Nä, naturligtvis kan man inte kritisera eller vara alltför negativ mot det företag eller den organisation du representerar . Men – när man slutar jobba då kan man ta bladet från munnen. Jag var på väg att göra det och kanske försökte tom .. men .. insåg att nästan ingen lyssnade/läste på dom fria orden.
    Avrundning nu: Skriv av dej frustrationerna!
    Det ligger i händelseflödet att man gör så när man är en fri man!

sabotage av samos 1

Jag har den senaste tiden fyllts av tankar, reaktioner, känslor och funderingar som fått mig att känna mig mer och mer som en tickande bomb. Vad jag skall göra av det hela vet jag inte annat än att åtminstone ta mig friheten att vara en tyckande bomb – som om nu någon skulle bry sig. Hur jag dessutom för den lilla spretiga läsekrets jag har på ett något så när kortfattat och lättbegripligt sätt skall förklara orsaker mina fasor och deras sammanhang är en gåta. Blogginlägg blir ju inte läsbara om de är för långa. Ett A4-papper med text i Arial storlek 10 blir en skrollning på dataskärm men en lång serie petningar på en smart-fån. Kanske kommen rubriken till detta inlägg därför att få sig en 1-a när det publiceras och följas av fler – så att jag får med det som frustrerar mig.

 

självcensur eller inte

 

Jag är inte länge anställd i Älvsby församling. Jag är inte helle förtroendevald. Det betyder att jag inte längre har en del vägar jag hade förr till information och påverkan. Att jag hade de vägarna innebar att det var dem jag då beträdde. Att på min blogg, på Facebook eller via tidningars debatt- och insändarsidor driva vissa saker avstod jag från. Att jag gjorde så är naturligtvis i viss gard en fråga om självcensur men helt rätt i alla fall.

 

Kommer saken i ett annat läge när jag nu inte längre kan färdas på de vägarna? Jag har ju att nöja mig med den information och påverkansgrad som andra har, ges och får till gång till. Frågan har blivit aktuell när jag under denna höst snappat upp hur förtroendevalda och personal resonerar och agerar vad gäller församlingens konfirmations- och ungdomsverksamhet. När jag var komminister hade jag under församlingsgårdensoch pastorsexpeditionens tak kunnat ställa till med vad världsmänniskorna skulle kalla ett jävla liv – men där är jag ju inte nu.

 

sabotage av samos!

 

Det är vad som händer. Så var det sagt! I klartext. Svart på vitt.

Och det är kyrkopolitikerna som valt sabotaget.

 

Jag är inte så dum att jag inte kan föstå ekonomiska realiteter. En sådan fena att jag fattar allt som har med budget och ekonomi att göra är jag inte men läsa siffror kan jag. Och tänka.

Dessutom har jag under åren varit i egen närkontakt med budgetarbete på så vis att det ankommit på mig att skriva äskanden eller planeringar som de som tar beslut skall ha som underlag. Sådana skriverier skall ha ord som säger vad och varför man ämnar göra vissa saker samt siffror som en prognos över vad det kan tänkas kosta. Verksamheten alltså. Personalkostnader hanteras på annat vis i budgetarbetet.

 

Jag har nu läst Budget 2020 och Förslag till Verksamhetsplan för år 2020 i Älvsby församling. Den innehåller en massa intressanta poster som är delade från varandra så att allt skall bli begripligt och överskådligt. Trots detta är det mycket som inte görs synligt. Jag ger exempel:

 

  • För det som kallas Verksamhetsgemensamt och väldigt mycket men inte enbart handlar om vad man kan kalla ”personalbefrämjande åtgärder” specificeras i text äskanden på runt 530.000 kronor. Det budeteras 670.000 dvs inemot 150.000 mer men till vad är inte synligt. Ser man dessutom till andra siffror kan avslöjas att för 2018 budgeterades 683.500 men förbrukades 615.479 dvs nästan 50.000 mindre. Budget 2019 planerar 825.000 men där vet jag inte hur det gått. Troligen gömmer sig bakom siffrorna någon slags större ”investering” i något. För 2020 sätts 670.000 och preliminärt för 2021 och 2022 715.000 respektive 699.000 som bägge tyder på någon slags ”normalnivå”.
  • Ser man så till verksamhetsområdet Gudstjänster och kyrkliga handlingar finns i ordmassan som beskriver det hela olika poster som tillsammans landar på säg 300.000. I sifferbudgeten står 515.000 som är 200.000. Till vad anges inte men något är det och säkert något vettigt – finns ingen anledning att misstro – även om det är osynligt för var och en som inte sitter med i budgetarbetet. Visst kan man undra över orsakerna till denna brist på funnständig tranparens?
  • Barn och familj är ett stort verksamhetsområde som noga motiverar och specificerar sig till 124.000, något som budgetberedningen bifaller rakt av.
  • Trots avsaknaden av siffror – så vitt jag kan se – i det noggrant beskrivande äskandet budgeteras för Ungdomsverksamhet 13-25 år 138.000 vilket jag tänker är rimligt. Dessutom på samma nivå prognoser för åren som kommer.
  • 550.000 äskas för Konfirmandverksamhet i en detaljerad beskrivning av hur man planerar arbetet. I det ingår resan konfirmanderna gör till Samos med bland annat studiebesök, gemenskap, undervisning och annat. 555.000 ”beviljas” för 2020. Sedan kommer dråpslaget: 200.000 tas bort 2021 och 2022. Muntligt meddelas: fortsatta resor till Samos skall inte längre göras. Vilka resonemang som förts bland kyrkopolitikerna vad gäller kvalitet och kvantitet finns inte i några dokument jag (än så länge) har tillgång till. Jag ser bara resultatet jag angav redan i rubriken: ett sabotage av samos.

 

Jag lade till en 1-a. Det kommer alltså ett inlägg till om åtminstone Sossarnas och andras kortsiktiga och nyckfulla policy, Ingen utvärdering av Ungdomsprojektet 2014-18, Ingen konsekvensanalys av åtgärden, Jämförelse med annan tillåten kostnadsutveckling – och mer därtill.


mitt slutvarv?

Jag börjar detta blogginlägg som jag inledde det förrförra:

Lite märkligt är det att ju mindre jag befinner mig i anställda arbetsuppgifter desto mer av tankarna rör sig i fälten församlingsliv och dito byggande – i alla fall närjag funderar över vad jag skulle kunna skriva om här på min blogg.

 

Jag kan förändra det till detta: Lite märkligt är det att ju närmare jag kommer till ett avslut av anställda arbetsuppgifter desto mer av tankarna rör sig i fälten församlingsliv och dito byggande.

 

Jag är alltså på väg till avslut av anställda arbetsuppgifter i Älvsby församling. För nästan 1½ år sedan avtackades jag som komminister. Då man haft föräldraledigheter och vakanser har jag bägge höstarna 18 och 19 vikarierat på halv tid för att i någon mån täcka upp till de 3,5 prästtjänst som funnits i budget. Våren 19 var det mindre – kvartstid ungefär.

 

För några år sedan fanns fyra prästtjänster i församlingen men de reducerades till tre plus en halv inhyrd från EFS. Nu tar man 2020 nästa steg och budgeterar för tre. På några år har man alltså reducerat volymen från 160 till 120 prästarbetstimmar per vecka. Egentligen har jag ingen invändning mot detta då också jag kan fatta de ekonomiska realiteter som bland annat kommer av att stiftet succesivt drar ner sina ”glesbydsbidrag” från – om jag fattat det rätt – två miljoner till noll. Det är en bister och besk verklighet som påverkar bemanningen – också av präster. Egentligen behöver jag som pensionär inte bry mig men lite gnager det mig att beslutfattare och ledning inte verkar ha riktigt klara uppfattningar av vilka prästarbetsuppgifter värda 40 timmar i veckan som inte längre skall genomföras – om man jämför med för några år sedan. Eller så finns sådana tankar som jag bara inte (ännu) tagit del av

 

Jag ”skrev på” för vissa specificerade uppgifter denna höst och det gjordes när det såg mycket värre ut än vad det faktiskt blev. Av det överenskomna återstår nu alla gudstjänster 1 och 2 Advent, ett par tre Veckomässor samt konfirmander, Kyrkans Unga och ett par Vuxengrupper fram till juluppehållet. Jag är alltså på väg till avslut av anställda arbetsuppgifter.

 

Hur det blir till våren funderas det kring. Jag har fått förfrågan om gudstjänster och studieverksamhet och på det har jag gett ett allmänt svar. Några beslut har det inte blivit. Det är ingen panik i saken. Vi är ju bara i november.

 

Hur jag svarat kan jag dela med mig att ge dig, noble Bloggläsius, en inblick i hur jag som förbrukad ser på församlingsliv och dess prioriteringar. Om det blir något och i så fall vad återstår att se.

 

Ungefär så här skrev jag i alla fall till grannen, tillika kyrkoherden:

 

Du har frågat mig om eventuell insats våren 2020. Du har åxå redogjort lite av hur du tänker om vem, när och hur olika delar av verksamheten skall prästbemannas. Jag har funderat, grubblat, vridit och vänt på saken och kommit fram till följande resonemang.

 

Jag vill känna att jag slutat!

Jag har löpt min sträcka av den lokala komministerstafetten. Detta betyder inte att jag är ointresserad och oangagerad i församlingens öden och äventyr – tvärtom! – men min roll som anställd resurs för kontinuerligt arbete, om så på deltid, behöver avslutas.

 

Det betyder jämfört med hösten 2019:

  • Inga lördagar och söndagar. Det ordinarie gudstjänstlivet samt som tidigare de kyrkliga handlingarna fördelas på de 100%+80%+75% präster som finns under våren. Jag menar att det går även om det vad det verkar kommer att saknas nästan en halv tjänst.
  • Jag lämnar helt Konfirmandverksamheten. Arbetslaget med präst, diakon och pedagogisk personal är nu etablerat och jag bedömer att de kan hantera uppdraget väl.
  • Ovangeliekvällar” för vuxna i Älvsby kyrka onsdagar jämna veckor kan jag om ingen annan får uppdraget fortsätta att försöka hålla i och utveckla under våren. Då kan jag också (om så önskas) ansvara för Veckomässaninnan. Vecka 14 den 1 april är jag dock bortrest. Någon annan behöver ansvara just den kvällen.
  • Bibelstudiegruppen i Församlingsgården på tisdagskvällar udda veckor kan jag om ingen annan tar uppdraget också fortsätta med. Vecka 15 den 7 april är jag bortrest så någon annan behöver ansvara för just kvällen – som är i Stilla veckan!
  • En onsdag i månaden en udda vecka kan jag om så önskas stå till Kyrkans Ungas förfogande och eventuellt också då också leda Mässan innan.
  • Om akuta saker tillstöter kan andra enstaka inhopp från min sida ske – jag finns ju!

 

Mitt bidrag kan vara vikarierande och volontärt.

  • Det jag listat rör sig nästan exklusivt inom den grundläggande uppgiften Undervisning. I det nya ännu inte etablerade sammanhanget ”Ovangeliekvällar” kan och vill jag utifrån de kunskaper och erfarenheter jag har försöka bidra som frivillig utan ersättning.
  • Bibelstudierna har i alla år varit på betald prästtid ca 4 timmar per tillfälle. Om det i framtiden fortsätter prioriteras så är det rimligt att det också är så under ett vikariat – men det är inte ett måste.
  • För Kyrkans Unga tycker jag att präst (eller präster) skall vara knutna och regelbundet vara med på avlönad arbetstid. Under våren kan det vara jag en gång i månaden – men faktiskt än hellre den präst i tjänst som ansvarat för Mässan innan.
  • Prioriteras de ämbetsberoende Veckomässorna som något som skall genomföras också när organisationen krymps till tre präster är det rimligt att ersättning kommer ifråga också för en vikarie. Prioriteras de bort erbjuder jag mig att utan ersättning fortsätta leda dem – om församlingen så önskar.
  • Blir det aktuellt med akuta inhopp utöver ovan listat ersättts jag som vikarie.

 

Ungefär så funderar jag församlingsframåt – när jag är på mitt slutvarv.


...och fortsättningen

Det var mer folk i kyrkan förr jämfört med nu!

Varför? Och hur ska det repareras?

 

Sådant resonerade vi om vid den Bibelstudieträff jag berättade om i förra blogginlägget. För att tackla den saken jobbade med två figurer. Ett fyrafältsfönster och en tidsaxel med vägval.

 

I fönstret sorterade vi samhälleliga och kyrkliga faktorer av nationella och lokala slag. Tre av rutorna kan en församling inte styra utan bara följa med.

 

Barnomsorgens utbyggnad och alla i förskola är exempel på en nationell samhällsomvandling som förändrat villkoren för barn- och familjeverksamheten. Likaså ”hemmafruns död” och att bägge vuxna nu har arbeten utanför hemmet. Ett exempel på en mer lokal samhällsfaktor är utglesningan av byarna och flyttning till centralorten. Sådant är exempel på saker församlingen inte styr över utan bara har att anpassa och forma sig efter.

 

Övergripande kyrkliga faktorer som att dopet på 1990-talet blev grund för kyrkotillhörigheten och att kyrkan skilts från staten rår församlingen inte heller över. Det är bara vad gäller lokala kyrkliga frågor som lobby-grupper, styrelser och ledning kan ta beslut och välja vägar – eller låta bli.

 

Med det var vi inne på den tvågenerationers tidsaxel vi tillsammans skulle kunna plocka ihop. Jag redogjorde och ställde upp problemen ungefär på detta vis:

 

Vid varje ögonblick där man tar eller inte tar beslut och där man väljer eller inte väljer en viss väg skapas en situation annorlunda än den som skulle blivit om man beslutat eller valt annorlunda. Det är ganska självklart. Och den nya situationen är grunden vid nästa vägval – eller inte val. Och så vidare. När åren går.

 

Så frågan måste bli: Vilka val gjordes – eller gjordes inte – som har lett oss till dagens läge?

Först när vi svarar på det kan vi förstå hur vi hamnat där vi är – som vi nu tycker är att vara vilse. Man måste på något vis, som vårtsvinet Pumba säger i Lejonkungen, våga lägga det bakomflutna framför sig.

 

Till det kommer ett frågepaket som inte är helt ointressant men som inte ska leda till att man hänger folk från första bästa lyktstolpea – men ändå: Vilka människor var det som tog beslut och valde vägar – eller inte? Och vilka lyssnade de på och lät sig lobbas av? Styrning och ledning – människor med makt, inflytande och ansvar – har ju hela tiden funnits kring de lokala kyrkliga faktorerna.

 

Sådana personer finns fortfarande. En del har varit med ett eller två tag. Andra är av nyare datum. Men styrning och ledning finns och har uppgiften att idag besluta och välja vägar för framtiden. Den bakomflutna tiden kommer inte tillbaka. Nya beslut måste tas och nya vägval måste göras och man behöver låna sina öron till fler och andra lobbygrupper.

 

Så hann vi inte mer. Den gången och i det sammanhanget.


visar wanja vägen?

Observera att rubriken är en fråga.

 

I veckans pappers-nummer av Kyrkans Tidning finns en artikel jag för flera dagar sedan såg på tidningens Facebooksida. Artikeln – som man hittar här – berättar och citerar vad kyrkostyrelsens förste vice ordförande Wanja Lundby-Wedin tycker utifrån att man i den instans i Svenska kyrkan som man kan överklaga beslut till – Överklagandenämnden – har upphävt ett beslut som Domkapitlet i Göteborg tidigare tagit. Utifrån det tänker hon sig nu att kyrkans regelverk måste förändras och hon avser verka i den riktningen. Kommentarer på Facebook tyder på att flera vill vända på orden i min rubrik till ett glatt Wanja visar vägen.

 

Det som hänt är i korthet att en präst som i 23 år arbetat med teologisk utbildning vid den fristående Församlingsfakulteten i Göteborg och inte haft någon tjänst i Svenska kyrkan sedan 80-talet tidigt i år avkragades av Göteborgs Domkapitel och alltså inte längre vara präst. Han överklagade och Överklagandenämndens expertis* upphävde kapitlets beslut. Fullt normal rättsordning. Vill man fördjupa sig i vad, varför och hur finns dokument i saken här. Jag har inte själv läst allt utan nöjt mig med referat.

 

Jag tyckte tonen och attityden på Facebook-sidan blev trist och skrev denna kommentar:

 

Muskulär symbolpolitik!

En 66-årig präst utan tjänst i kyrkan får tillbaka/behålla prästämbetet och förste vice ordförande på nationell nivå ropar på krafttag – liksom andra här. Jag som också är 66 har inte den åsikt som gör kollega-gubben så värd att fördöma men undrar stilla och försiktigt vilken fundamental grundskada och vandalism enskilda farbröder kan förorsaka.

Lägg energin på något som spelar någon roll!

 

Några har markerat Gilla men ingen har försökt stilla min stilla undran.

 

Kommer nu Wanja visa vägen?

Kommer hon ta initiativ till att skärpa regelverket så att ingen företrädare för kyrkan – diakoner, präster och biskopar som är vigda till livslånga uppdrag samt andra anställda liksom alla förtroendevalda – längre ens får ha åsikten att till biskops- och prästämbetena skall man bara utse män? Eller blir det andra som även kopplar samman ämbetsfrågan med HBTQ som drar igång ett drev för att sluta dalta och i stället rensa kyrkan från allt de menar vara unket?

 

Vem vet. Jag har varit präst i över 40 år och sett drev och kampanjer komma och gå över i vågor. Som regel har det varit betydligt mer snack än verkstad. Hela tiden har dock livsutrymmet för åsiktsminoriteter beskurits men bara lite i taget. Flera som regelbundet ropat på en slutlig lösning – heter Endlösung på tyska – har haft makt att driva fram den men inte gjort allvar av att utplåna alla som inte tycker lika. Hur det nu blir siar jag inte! Men undrar...

 

Vill man ha extraläsning kan man få sådan här och här  .

 


* I kapitel 16 § 2 i Kyrkoordningen för Svenska kyrkan är det noga beskrivet hur Överklagande-nämnden ska vara sammansatt och kompetenskraven på ledamöterna. Ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare, en ledamot ska vara präst och ha avlagt teologie doktors-examen, en ledamot ska vara präst med dokumenterad kunskap och erfarenhet inom det kyrkorättsliga området, en ledamot ska ha avlagt juridisk kandidatexamen eller juristexamen och den femte är en övrig ledamot. Lag- och regellärda så det visslar.


tjyrknobyl

Jag har inte sett sex-avsnitts-serien Tjernobyl på HBO. Vad folk berättat har den inte med sex att göra utan omfattningen delar. Man har också sagt den var bra och rekommenderat den. Kanske finns den därför på min bukett-lista för framtiden. Hur det än blir med den saken minns jag ju när det hände, Tjernobyl alltså.

 

I serien – har det sagts mig – har ledning och ansvariga svårt att riktigt ta in kärnkraftsolyckans omfattning. Man är en bit från händelsernas centrum och blir nervösa inför både ansvars-och skuldfrågor. Det bistra faktum att man också borde gjort något i förväg för att än bättre kunnat förhindra det hela känns läskigt att riktigt konfrontera – som det ju är med försummelseansvar.

I serien visas, har man sagt, hur tydligt detta blev i det auktoritära diktatoriska system som Sovjetunionen då var men fenomenet kan nog tyvärr inte isoleras dit. Det är ganska allmänmänskligt att uppifrån i organisationer nästan reflexmässigt försöka underdriva en besvärlig situationen samt att de åtgärder man lite motvilligt ändå vidtar inte blir tillräckliga .

 

Det har kommit en skrift om en kyrklig sak. Jag laddade ner den i pdf och har nu läst igenom publikationen. Och jag tycker mig se samma tendenser och anar något av ett Tjyrknobyl trots att framsidan pryds av en gullig baby med förbryllat ansiktsuttryck. Skriften är Dop i förändring – en studie av föräldrars aktiva val och församlingars strategiska doparbete och kan beställas eller laddas ner härifrån.

 

Skriften är en rikskyrkokansliprodukt. Den är ändå bra om man ser till vad kansliprodukter kan vara. På ungefär 140 sidor vrider och vänder man på det faktum att i nuläget döps bara ungefär hälften av de barn som föds. Ut- eller avvecklingen av dopseden har gått relativt fort och i ett accelererande tempo. Rikskyrkokansliprodukten redovisar händelser och skeenden som spelat in främst de sista 50 åren. Det mesta av vad som skett har varit och är saker utom ”kyrklig kontroll” som läroplaner för skolan, baby-boomar, urbanisering och invandring. I sådana sammanhang blir ju en kyrka bara medflytande och har bara möjligen möjligheten att försöka anpassa sig och kanske ny-agera. Med betoning på kanske.

 

Gjorde man det? Anpassade sig och ny-agerade? De sista 50 åren?

Ja! Men som jag ser det alldeles för klent och alldeles för sent.

Och mer som anpassning än som ny-agerade.

 

Men man är positiv. Naturligtvis. Händelseförlopp ses som oundvikliga och alternativ till den ganska passiva hållning kyrkan intog redovisas inte.Visst nämns välförtjänt positivt dopsamtalens införande på 70-80-talen som kompensation för att skolan inte längre ger dop- och kyrkokunskap på det gamla samhällets villkor. Likaså värderas positivt intentionerna och instruktionerna i Kyrkohandboken 1986 att dopen skall firas i församlingens mitt. Sådant ses som fina tankar! Att det fanns krafter i kyrkan som de facto obstruerade sakerna påtalar man inte kraftigt, än mindre klandrar. Jag som minns kan bara undra ”Varför den tystnaden?”

 

Kan det månne vara att man på kansliers och annan ”uppifrånnivå” egentligen inte ser vad som händer när det händer utan bara i efterskott skönjer vad som hänt? Och att man därför inte delar de olika tankarna som finns ”på golvet” där det som sker faktiskt sker.

 

Det fanns ”golv-perspektiv”! Naturligtvis inte entydiga eller homogena. Jag minns själv kontraktskonvent runt 1980 när vi diskuterade obligatoriska dopsamtal eller inte. För oss präster som då var i familjebildande ålder var det något självklart. Vi anade ju våra jämnårigas kyrkliga oallmänbildning. Generationen över oss värderade annorlunda utifrån sin ungdom och tog sig till och med i vissa fall rätten att göra som de hela tiden gjort. Alltså fördjöjdes reformen om god förberedelse som med det blev för klen och för sen.

 

I samma veva resonerades på ett prästmöte om att alla dop borde samlas till gemensamma gudstjänster – och naturligtvis föregås av obligatoriska dopsamtal. Tonläget i debatten var tydligt och öppenhjärtlig. En mer traditionalistisk inriktad folkkyrkoprost tillika riksdagsman för Centerpartiet pekade med knotigt finger på en annan men mer högkyrklig reformvänlig prostkollega och hänvisade till dem som förför dessa minsta små och därför borde få kvarnsten som attribut kringom halsen. Ingen blev dåförtiden kränkt av sådant tal vilket kan vara tänkvärt nu i denna lättkränkthetens och försiktighetens tid.

 

Under tiden som inneburit att vi hamnat där vi hamnat – från 85 till 50% döpta – har det lokalt, regionalt och nationellt funnits utsedda ansvariga personer i instanser där beslut fattats – både i betydelsen tagits och uteblivit. Rannsakan och kritik av den nomenklaturan saknas i rikskyrkokansliprodukten. Inte så olikt Tjernobyl.

 

Mycket mer kan sägas om olika aspekter av lokal, regional och nationell utveckling i Svenska kyrkan. Dop i förändring – en studie av föräldrars aktiva val och församlingars strategiska doparbete är bara ett exempel på en fråga. Ta del av den! Tänk kritiskt. Inventera vägval och ickevägval. Genomför reformer! Men inte för klena och inte (förhoppningsvis) för sena. Vad gäller dop och annat!


rörig numrering mm

Som du kanske noterat, noble Bloggläsius, är numreringen av inläggen εν ερατώ lite speciell på slutet. Det sista jag skrev på planet – nummer 10 – kom jag inte att förtidsavisera innan jag skrev att jag kommit hem – nummer 11. Nu vet du orsaken och behöver inte ligga vaken och grubbla över den saken. Hur som helst är nu serien εν ερατώ i och med förra inlägget äntligen färdigpublicerad och jag kan gå över till att blogga om andra saker – en uppdatering till exempel.

 

Tisdagskvällens Bibelstudium avlöpte inte som planerat. Av hänsyn till en välbesökt konsert i kyrkan med starttid 18.00 hade tiden för första samlingen kring Ruts bok skjutits från 18.30 till 19.15. Vi hade gissat att sjungandet skulle ta lite drygt en timme. Så var det nog. Jag var inte själv i kyrkan utan ägnade tiden till närförberedelser och att vara tillgänglig om någon eller några Bibelstuderare missat tidsflytten. Musikantandet tog väl ungefär enligt rapporter från dem som var där en dryg timme men artistens mellansnackande gjorde att folk började komma ur kyrkan först vid kvart-i-åtta-tiden. Det blev alltså en kort Bibelstudiesamling ganska fritt från samtal. Med hjälp av en odp-fil* höll jag ett föredrag som introduktion till Häftet om Rut, dess plats bland Skrifterna och lite till. Kaffe med dopp var också struket från menyn och ersatt med en hälsosam frukt.

 

Jag vikarierar på halvtid som komminister vilket innebar att igår var det full fart. Jag hoppade dock över förmiddagens arbetslagsövningar från hur man framöver i tiden skall agera för att bjuda in till, förbereda, genomföra och följa upp dopen i församlingen. Viktig sak men då jag i praktiken inte är en framtidsman avstod jag. Jag har tankar om framtiden – givetvis. Dopseden i Sverige är i fritt fall och man behöver ta grepp i saken. Enligt egen värdering har jag bättre, radikalare och mer vittomfattande tankar än många som verkligen skall ta ansvar framöver men det är som en annan sak att kanske fundera och blogga om vid annat tillfälle. Jag hoppade alltså över förmiddagen.

 

Efter lunch drog det igång!

Högstadieskolan härstädes har fyra paralleller i årskurs 8. En av klasserna slutar strax efter klockan ett, de andra tre två timmar senare. Det innebär att vid ½2 fanns i lokalerna 8 hugade konfirmander för sin första träff. Två timmar senare var de ersatta med 21 stycken. Vid 17-tiden kom dryga dussinet av dem som konfirmerades i våras till fortsättningsgruppen vi kallar K2somhöll på till och anslöt i Veckomässan 18.30. 24 personer firade Mässa och efteråt var det Kyrkans Unga med ca 10 gymnasister. 8+21+13+10=53 tonåringar en eftermiddag/kväll i Församlingsgård och kyrka. När jag kom hem vid 22.30-tiden kände jag mig belåtet mör.

Konfirmandgruppen i Vidsel – radikalt färre, kanske 8 – startar först idag men till den skall jag åka först nästa torsdag.

 

Om det var arbetet denna vecka såhär långt – på söndag leder jag gudstjänsterna i Älvsbyn klockan 11 och i Vidsel klockan 16 och däremellan en Dopgudstjänst i Älvsbyn klockan 13 – finns ju andra saker och jag vill nämna två:

  • Det är höst. Löven gulnar, potatisen är upptagen och det är minusgrader de flesta nätter. En fin årstid.
  • Morfar – det är jag – och mormor skall träffa lilla Ava i eftermiddag. Hon har just lärt sig gå några steg fast hon sitter på bilden. En fin tid.

 

 


* En odp-fil i gratisdatorprogrampaketet Open Office motsvarar ungefär ppt – PowerPoint – i Microsofts långt ifrån billiga Officepaket.


urin i dojan?

Jag har hamnat i grubbleri. Eller gubberi. Jag är lite dyster till sinnes fast jag egentligen borde vara positiv. Visst strider det mot min natur att vara överdrivet glättig – jag som har förmågan att se sorgkant på varje ljusstrimma (men också ljuspunkt i varje moln) – men att nu sjunka ned i humöret skulle jag väl ändå kunna skona mig från. Och läsekretsen.

 

Varför denna sinnesstämning?

Svar: En ledare och två artiklar i denna veckas nummer av Kyrkans tidning.

 

Ledaren har den publikofångande rubriken Viktig signal i ett alltmer åldersfixerad samhälle och kan läsas om man klickar här. Under huvudrubriken Pensionärer räddar kyrkan – huvudartikel här – figurerar en bekanting och tidigare Luleåuppväxt Pitebygdskollega som vikarierar som kyrkoherde i fjällförsamlingen Tärna. Den artikeln är lite marig att nå utan inloggning men via Facebook finns den här. Att jag kallar honom Pitebygdskollega är att betona det viktigaste. Att han senare blev domprost i Luleå är något som jag ser som ett avsteg ur all relevant verklighet. Som grädde på moset fanns i bladet dessutom Ur Skråmträsk bönhus klev fem präster av vilka jag känner fyra – läses här. Skråmträsk ligger utanför Skellefteå.

 

Det blev ganska massivt Luleå stift i tidningen. Det är kul.

Pensionärer som fyller på prisas i alla tonarter. Åxå kul.

Jag är ju själv en sådan tomte som (kanske) gör lite nytta. Kul.

Varför tar jag inte spralliga skutt?

 

Först av allt: Präster är präster livet ut! Så är det och så skall det vara!

 

Man är vigd till präst och poängen med det är att en vigning är mer än ett anställningskontrakt för ett jobb. Likt den äktenskapliga vigningen handlar det om något livslångt som upplöses av döden – då knappast kyrkans – eller att man på egen eller allmän begäran skiljs från ämbetet.

 

Vid 63-64-65-66-67 års ålder går präster i pension, ibland tidigare av hälsoskäl. Då upphör anställningar men inte uppdraget att vara präst som man är vigd till. Olika kyrkor har lite olika system och länder har inte samma praxis när det gäller pensioner vilket ligger bakom Never heard of! Som en amerikansk katolsk präst jag mötte för något år sedan sa när jag berättade att jag skulle pensioneras om någon månad. Katolska präster kör livet ut eller i alla fall så länge de orkar.

 

Så kan man göra i Sverige också – köra livet ut eller så länge man orkar. Om man behövs.

 

Man behövs! Liksom alla kristna behövs utifrån sina gåvor, erfarenheter och kompetenser. Som frivilliga ideella resurser. Och gratis. För präster liksom för andra som pensionerats ur kyrk-yrken kan det här vara marigt att hitta rollen som en församlingskristen som bidrar. Men det borde gå om man funderar och hittar allvaret i pratet om att kyrkan behöver frivilliga som engagerar sig.

 

Samtidigt är det ett problem att man behövs! Som regelrätta tjänstevikarier alltså. Eller symptom på problem.

 

Det saknas ju präster! De som kommer är färre än de som går. Det berörs i artikeln och ledaren men utan analys och larmsignaler och är den sak som fördystrar mina tankar. Jag frågar mig: Hur kommer det sig att unga människor inte upplever att kyrka och att vara präst är något som lockar? Varför attraheras de inte?

 

Svaren är inte kul men behöver nog ges i alla fall. Jag ger ett par tre stycken:

  • Om lokala församlingsledningar – anställda så väl som förtroendevalda – inte attraheras av de unga människor som faktiskt kommer finns det ingen anledning för dem att känna attraktion.
  • Om präster inte vill arbeta med konfirmander och unga – och en del präster tror sig säga något intelligent när de anger sådana önskemål – finns ingen anledning att unga skall vilja att i framtiden arbeta som präst. Samma sak gäller givetvis också för diakoner, pedagoger och musiker som också är bristvaror.
  • Det nuvarande läget är därför en följd av att församlingarna (inte) fungerar idag samt (inte) fungerat de senaste 10-20-30 åren. Det plus lite till är de år jag varit präst. Det är skrämmande och en källa till självrannsakan – för mig och andra.

 

En slutsats jag alltså drar är att när vi pensionerade präster behövs på vakanta tjänster är ett symptom på en långvarig kris vi själva bär del av ansvaret för, inte en lösning i den nuvarande. Vi kan lindra men inte lösa kyrkans och församlingarnas problem. Att förnöjt bygga på oss pigga gubbar och gummor är som att pissa i skon när man fryser om foten – därav rubriken.

 

Men de från Skråmträsk, då? Tankar om varför den lilla byn med sitt bönhus ”producerat” så mycket folk kanske hemsöker ett senare inlägg.


nebogrubbel 02 plus

Detta tror jag blir ett kort inlägg. Men jag vet inte alltid när jag börjar skriva åt vilket håll det barkar. Långt eller kort har det i alla fall ett direkt samband med ett inlägg av den 21 juni i år.

 

Såhär är det:

 

Jag celebrerade inte Veckomässan i Älvsby kyrka sista onsdagen före Midsommar. Det gjorde en kollega. Men jag var där. Ett par dagar senare skrev jag inlägget nebogrubbel 02 som du, noble Bloggläsius, för fullständighetens skull kan (och bör) läsa genom att klicka här.

Efter Midsommar och hela juli månad var Veckomässan flyttad till Lillstrand men nu i augusti är den tillbaka i kyrkan. Jag var ansvarig den 7:e liksom ikväll den 14:e. Vi var sju – men inte helt samma – personer vid bägge tillfällena. Jag ansvarar också nästa vecka. Jag har ju börjat vikariera på halv tid.

 

Psaltaren 126 kom tillbaka ikväll efter samma slumpmässiga inkonsekventa Tidegärds-bruk som jag berättade om för två månader sedan. Väl tajmat då vi tidigare idag började dra upp riktlinjer för hur arbetet med konfirmander och ungdomar skall formas i höst samtidigt som malande tankar hela tiden finns i min skalle kring hur Bibel- och studiegrupper för vuxna skall fungera och utvecklas. Eller om man uttrycker det lite Bibliskt: Hur det skall sås.

 

Tankarna i nebogrubbel 02 – hittas som sagt här – blev aktuella igen.


avtack och impact

I förrförra inlägget ställde jag i utsikt att komma med något under rubriken avtack och impact. Det sker nu. Men först lite om avtack och unpack.

 

Jag avtackades från tjänsten som komminister – det är präst i underordnad befattning – i fjol om försommaren. Det tog inte. Det innebar inte att jag slutade helt. Hösten förra året kom jag att vikariera på halv tid för föräldralediga präster. Under våren fortsatte det men i mindre omfattning. Då arvoderades jag per timme för en gudstjänst i månaden samt ett par studieprojekt vilket utvalsat över perioden blev ungefär en femtedelstjänstgöring.

 

I och med augusti är det dags igen.

Nu är de yngre präster inte föräldralediga utan – som jag nämnt i tidigare inlägg – alldeles avflyttade. De kan inte småtjänstgöra i sina gamla uppdrag. Men jag bor kvar. Jag är unpacked. Det känns bra men lite kluvet

 

Under två sommarmånader har jag inte haft någon uppgift likt dem jag hade när jag var i tjänst. Det var befriande och innebar att jag i tankar och funderingar faktiskt började kunna ”logga ut”. Sånt kan jag inte när jag är till en del är kvar i selen. Att jobba halv tid blir hos mig till tankar på trekvarsttid. Inte så att jag behöver stora volymer förberedelsetid eller så men av att jag inte klarar att se och genomföra separata och enstaka moment utan att behöva och drivas av att se sammanhang och långsiktig mening.

 

Jag har berättat i tidigare inlägg att jag i höst skall vikariera på halv tid och då främst inom fälten Söndagliga gudstjänster och Veckomässor samt Undervisning av unga och vuxna. De Kyrkliga handlingarna Dop-, Vigsel- och Begravningsgudstjänster ingår inte i betinget från och med september månad. Nu i augusti innan undervisningsgrupper och sådana samlingar börjar handlar det dock om ”det allsidiga prästgörat” under den tid den kvarvarande komministern har semester.

 

Augusti startade i söndags – som jag berättat. Då fanns jag med i de två sista gudstjänsterna den avflyttande komministern hade ansvar för. Jag gjorde inget speciellt mer än så att säga representera men funderade en hel del på detta med impact – avtryck skulle väl kunna vara ett svenskt ord.

 

Här bör jag nog säga att bilden ovan inte är representativ. grym och gräslig framtoning har han inte. Men han är lite av en serienörd och publicerade på sin egen Facebook bilder från när han var på ett Comic-Con för att leka superhjälte. Jag stal bilden och beskar den så att det verkliga monstret bredvid inte skulle komma här.

Nu tillbaka till allvaret.

 

Jacob som nu flyttat tjänade församlingen i tre år. Han gjorde avtryck. Jag sa inget om det i samband med gudstjänsterna då det i stället var en förtroendevald som på ett bra sätt stod för de officiella adjö-orden. Ett par dagar innan hade jag gett honom mina funderingar om jag nu här delar med mig av.

 

Tre år är kort tid. Det var hans första tjänst efter det introducerande Pastorala året som alla nyprästvigda skall göra. Det var i Boden och sedan kom han hit. Då hans familj vuxit har han under en del av de tre åren varit föräldraledig men gott och väl i mer än två år har han knogat på och gjort de avtryck jag nu listar.

 

  • Han har haft sin kvot av Gudstjänster. Där har han påverkat med god och kunnig förkunnelse som – vilket har märkts – han varit angelägen och ivrig när det gäller att det hela skall ”gå fram”. Predikningarna har oftast varit något av Bibelpredikningar med god texttolkning präglad av hans intresse för bibelvetenskapliga rön. Han var alltså exe-get och att sådana bräker gillar jag. Jag tror också att människors tro på sikt byggs upp just av fördjupning i Guds Ord.
  • Hans tankar och kunskaper har färgat inte bara ”hans” gudstjänster utan hela den delen av församlingens grundläggande uppgift. Att agendor innehåller det de innehåller och ser ut som de gör är inte bara Jacobs fel och förtjänst utan något vi gemensamt kommit fram till – men han har hållit i yxan.
  • Skatten – fokuseringen på barnen i gudstjänsten och deras söndagsskola – beror i allt väsentligt på Jacobs initiativ och driv.
  • Energi och ansvar tillsammans med andra inom ramen för det Ungdomsprojekt som varit har gjort att antalet konfirmander fortsatt vara ca 50% och ökar, att ungdomsgruppen fungerar och att det från den framträder både unga ledare och deltagare i Sommarkyrkan.
  • Fetaste festen heter en ungefär månatlig samling för barn/ungdomar ungefär i årskurs 6-7. De pre-konfirmations-samlingarna var Jacobs idé och skall nu fortsätta.
  • Kvartalsvis Dopfest med inbjudan till småbarnsfamiljerna var ett Jacob-driv som är vettigt och nödvändigt.
  • Naturligtvis har han haft sin del av Kyrkliga handlingar även om sådana inte direkt påverkar församlingens utveckling.
  • I Bibelstudiet har han då och då vikarierat för mig och var i min värld den påläggskalv som skulle axla manteln efter det att jag slutat. Men så blev det ju inte. Den sektorn drabbas av mig också i höst.
  • Det är nog mer också.

 

Sedan har det varit humor, lagom med slå-käft och en i min mening god gemenskap med honom som är jämnårig med mina barn. Jag beklagar hans avtack men godtar det eftersom det bland annat handlar om flytt innan barn börjar skolan och liknande. Naturligtvis önskar jag honom och hans familj allt gott och hoppas att han där han nu hamnat fortsätter i samma stil som här, den stil som innebär hårt arbete och ger impact.

 

Och i höst får jag på viss tid söka fortsätta i hans (och vår) anda – fast jag egentligen är avtackad.


två bra en dålig

Under tre dagar i följd denna vecka har jag fått ett litet häfte i min hand. De var ganska kvicka att läsa igenom och kanske värda om inte var sitt så i alla fall ett gemensamt inlägg på min blogg.

 

Codex Ethicus var det första, det jag fick på måndag. Naturligtvis har det en beskrivande underrubrik: Riktlinjer för tolkning av diakonens och prästens vigningslöften i Luleå stift.

Det har alltid funnits ett motsvarande dokument om hur tidigare präster och nu även diakoner skall uppträda i relation till varandra och andra. Nu är det uppdaterat, aktualiserat och anpassat med till exempel resonemang om sociala medier etc. Det som tas upp finner jag vara OK, till och med mycket bra.

Kan sakna saker som – om jag minns rätt – fanns i äldre varianter men det är inte säkert att det var i Codex Ethicus det stod att Präster lever i äktenskap eller celibat. Det kan ha varit i ett annat 80-90-talsdokument med titeln Präst i Svenska kyrkan – kallat PISK.

Jag tror jag hållit mig inom Codex Ethicus ramar – hitintills. Till och med på min blogg.

 

Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift kom om tisdagen.  Den sänds till prenumeranter samt till alla präster i Svenska kyrkan. Skulle någon prälle läsa det jag nu skriver må denna uppmaning eka i deras skallar: Läs den! Och bli informerad.

I en artikel i detta nr 2 årgång 118 ges på sidan 3 samt sidorna 5-7 information som avslöjar vissa ”kristliga” tyckares osanningar och välrepeterade mytiska fantasifoster. Jag syftar på det stundom i press och inte sällan på sociala medier återkommande svamlet om att man i palestinska skolor och läromedel lär ut judehat. Sådant sägs då och då. Frågar man Källa på det? ges aldrig svar. Naturligtvis är det i detta som alltid att lögnen blir inte sann bara för att den upprepas ofta.

Läs tidskriften! Har du den inte kan du, noble Bloggläsius, via www.jerusalemforeningen.se hitta inte det senaste numret men väl  en massa tidigare. I nr 1 2019 finns artikeln Rabbiner och palestinier granskar läroböcker och i den artikeln hänvisas till en mer teknisk genomgång av undersökningen i ett nummer från 2014 – tror jag det var.

 

Flammor – profetisk tidskriftkom med onsdagens postgång. Varför jag erhållit den vet jag inte men speciellt läsvärd fann jag den inte vara – annat än som exempel på en del fantasier och överilade slutsatser några drar av händelser i världen och hur de anknyter till bibliska profetior – om man missuppfattar dem. Kvalificerat skräp.


bollkyrkofabrik?

Ibland när man funderar, diskuterar och värderar olika saker gör man vettiga jämförelser och ibland mixas verkligen äpplen och päron. Som så många gånger annars behöver man ha flera impulser och kunna ha mer än en sak i huvudet.

 

Ta till exempel detta med kyrklig effektivitet eller vad man skulle kunna kalla det. Kanske snarare kyrklig ineffektivitet där följande händelse ur självaste verkligheten får vara ett exempel:

 

Pratade för en tid sedan med en (oppositionell) kyrkopolitiker – detta var inte i Älvsby församling! – som berättade hur samtalet nyligen gått när Kyrkofullmäktige hade ett av sina två årliga möten, det i maj.*

 

Verksamhetsredovisningen visade en fluktuerande gudstjänststatistik men variationerna sades efter fråga bero på att det centrala nationella systemen numera mäter och rubricerar annorlunda än förr och att allt taget tillsammans nog visade sig vara ungefär som förr men inte exakt.

Samma verksamhetsredovisning visade att på några få år hade antalet konfirmander sjunkit från ca 100 till hälften. Den besvärlige oppositionisten sporde Varför? och Vad görs?.

 

Vem skall svara när någon ställer sådana frågor?

  • Kyrkofullmäktiges ordförande som den formellt högst uppsatte av de demokratiskt folkvalda representanterna?
  • Kyrkorådets ordförande som är den som operativt leder det demokratiska församlings-förankrade styrelsearbetet?

Enligt min ringa uppfattning är det någon av dessa som skall ta ordet och formulera klara insiktsfulla och tydliga svar – i alla fall om den vart fjärde år återkommande retoriken kring de förtroendevaldas stora betydelse är ens 20% sann.

 

Så blev det inte. Inte där det hände och som regel inte på andra ställen heller när liknande (opassande) frågor ställs. Kyrkopolitikerna, som man ska förväntas ha respekt för och nästan beundra, tittar i sina papper på uppgifterna ifråga och tiger. Pinsamheten sänker sig över mötet och kyrkoherden ingrep enligt min sagesperson som en räddande ängel:

Ja, har ni sett! kom det med flackande förvåning i rösten.

Och sedan med mer vag röst: Detta måste vi nog titta på.

 

När dyligt sker frestas man att snegla på andra sektorer i samhället och stilla undra:

 

Vad händer om en fotbollsklubb eller hockeylag inte levererar, rasar i tabeller och seriesystem och publiken sviker? Sitter styrelser då som stubbar i orubbat bo? Sportcheferna och coacherna? Eller åker de ut på ett sätt som får defenestrationen i Prag att blekna i jämförelse? – googla defenestrationen i Prag.

 

Eller för att låna tankar från annat håll:

Hur blir det när ett företag inte förmår behålla sina marknadsandelar, går back och inte förmår tvätta sina siffror? Blir då inte styrning klandrad? Får då inte ledningen flyga och fara – apropå  defenestration.

 

Man lockas att tänka så och likt många lockelser tror jag man skall ta det varsamt när man faller för den. Visst finns det fog för tankarna och de bör tillåtas och ställas men samtidigt må man inse att en kristen församlings med sitt gudstjänstliv och verksamhet inte är en fotbollsmatch eller ett företag som för en marknad producerar varor och tjänster.

 

Och om det skall jag fundera framöver.

 

 


* Verksamhetsredovisning, bokslut och sådana ting för året innan är normala huvudpunkter i maj-juni. Budget och planer för kommande år är på tapeten i november. Vad som annars aktuellt pågår under året har de flesta i flumläktige som regel ingen aning om.


nebogrubbel 02

I min smarta telefon finns en app som heter Anteckningar. Ibland skriver jag där, både kort och långt, både med tanke på att kanske blogga eller utan den tanken. En gammal notering blev aktuell. Denna:

 

De som sår under tårar

skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

 

Nu kom det igen!

I slutet av februari 2018.

En irriterande påminnande.

Bibelversen ovan ut Psaltaren 126.

 

Den återkommer med en viss regelbundenhet. I alla fall om man följer Tidegärden – vilket jag inte gör annat än sporadiskt då jag klickar på appen, mestadels onsdagar innan Veckomässan. Då hamnar jag i onsdagens Vesper – den av dagens fyra böner man ber i solned-gångstid. Men inte samma varje onsdag. Tidegärden är organiserad i omgångar om fyra veckor med lite olika innehåll. Följer man Tidegärden blir det 7x4x4 andakter plus några till under ett månvarv. Med varianter anpassade till det kristna året blir det kanske – jag har inte räknat – upp mot 150 olika andakter. Psaltaren i Bibeln, den bönbok Jesus och hans följeslagare använde, är hela tiden huvudinnehållet. Skulle man följa Tidegärden komplett ber man hela Psaltaren på en månad, 12 gånger på ett år. Gör man det i 10 år kommer man knappast kunna sluta be Psaltaren.

 

Jag följer inte Tidegärden exakt. Faktiskt bara som jag nämnde ytterst sporadiskt en och annan onsdag och i närheten av Veckomässan. Men då och då, oftare än slumpen skulle ge det, dyker just de ord jag kursiverat upp om att så under tårar och skörda med jubel.

 

I kyrkan längtar många efter skörd. Man önskar att människor skall komma till tro, att antalet gudstjänstfirare och bekännare skall öka och föryngras, att Guds hus skall bli fullt. Men varför sker inte detta? Vi har ju gudstjänster! Vi informerar, undervisar, annonserar! Vi söker samla folk! Men skarorna kommer inte när vi ringer. Varför?

 

Kan det bero på att vi inte sår under tårar?

Beror det på att vi inte gråter, på att tårarna saknas?

Jag är rädd för att det är så. Och observera att jag skriver vi.

 

Vad är det för tårar som måste till? Säkert flera sorters men jag nämner några. 

  • Tårar över synden. Men är inte den tanken passé, snack om synd och sånt? Om sorg över synden som det hette gammalt tillbaka. Och jag menar då sorg hos dem som tror över deras egna synder och brister och deras egen orättfärdighet, inte andras. I så kallade väckelsetider lät de som trodde sig drabbas av syndanöd, sorg över just sin orättfärdighet.
  • Tårar för andra. Barmhärtighetens tårar för andra människor. Inte gråtmild sympati utan empatins gråt, medlidandets tårar.
  • Tårar av längtan. Längtan att Guds vilja skall ske på jorden likaväl som i himlen.
  • Tårar av kärlek. Att med Jesus som modell älska världen tillbaka till Gud?
  • Tårar av utmattning. Att vara så trött av att arbeta för Gud och människor att man grinar.
  • Tårar av...

Den 19 juni 2019 dök samma Psaltarpsalm upp när jag strax innan Veckomässan – en kollega var celebrant – satt i kyrkan och klickade på min app-arat. Vesper, under året, onsdag vecka 3 kom upp igen! Och med ett par dagars fördröjning fick min gamla text bli ett blogginlägg, lätt redigerat.


nebogrubbel 01

 

 

 
Jag har varit på berget Nebo i nuvarande Jordanien. Inte nyligen utan något av de första åren på 1990-talet. Jag har stått på den plats man menar Moses befann sig på efter han lämnat över ledarskapet till Josua. Man kan läsa om det i sista kapitlet i Femte Mosebok.

Han – och jag 3200 år senare – såg samma sak från Gilead ända till Dan, hela Naftali, vidare Efraims och Manasses land och hela Judas land ända till havet i väster, Negevöknen och Jordanslätten, dalen där Jeriko, Palmstaden, ligger, och ända ner till Soar.

 

Vad Moses tänkte förtäljer inte berättelsen. Jag minns att jag tänkte vad han kunde ha tänkt:

Så ynkligt! 40 år i öknen för DETTA! Och innan 40 år som tjänstehjon åt svärfar. Och innan det 40 år som prins av Egypten. För DETTA! JAG DÖR!!

Och sedan tänkte jag själv:

Det står att Herren begravde Moses på Nebo. Tacka katten för det! I detta block- och stenskravel kan bara Den Allsmäktige själv få till ett hål.

 

Moses på Nebo har återbesökt mitt hjärnkontor den senaste tiden. När bloggkompisen tobbe lindahl – länk långt nere till höger – avskedspredikade för ett par veckor sedan handlade texten ur Gamla testamentet om Moses och Josua (Femte Moseboken kapitel 31 verserna 6-8) och sedan har det gnagt sig fast. Och nya frågor flutit upp:

  • Blev han begravd av Gud? Var exakt?
  • Hur länge satt han där innan?
  • Vad tänkte han under tiden? På det som varit? På fortsättningen utan honom? På något annat?

Här är Bibeln obarmhärtigt barmhärtig när den inte besvarar mina frågor. Den lämnar mig (och andra) med bara en ledtråd. Det enda jag/vi får reda på är att Moses såg ut över landet från Gilead ända till Dan och så vidare.

Det betyder att han såg ut över framtiden!

Han såg mot Guds folks framtid men utan honom själv!

 

Jag tror det gömmer sig en poäng i detta att Moses, som väl kunnat titta tillbaka på en massa saker, ändå inte hade sådant och sig själv utan i stället folket och framtiden i fokus. Han hade kunnat titta tillbaka på vandringen genom Moab och amalekiternas område. Eller på hur Röda havet klövs eller på eld och dunder på Sinai och den efterföljande guldkalvsschottisen och allt möjligt annat. Men att Moses såg framåt om framtiden utan honom är det enda som nämns.

 

Den nya ledaren Josua behövde inte ha Moses på axeln – han fanns ju inte kvar.

Folk kunde inte vända sig till honom de var van vid – han fanns ju inte kvar.

 

Men Josua och folket fanns kvar hos Moses – i tankarna alltså – där han satt på Nebo och såg ut över det land de skulle gå in i och vad de hade framför sig.

  • Tänk om han satt där en tid – välförsedd med nestjääla som är dialekt för matsäck – och såg folket gå inte över utan genom vårflodsvattendraget Jordan.*
  • Tänk om han såg röken från Jeriko när den kampanj han inte var med i började.
  • Tänk om det i hans hjärna malde goda råd om samtids- och framtidslösningar den nya ledningen borde inse och beakta men som han nu inte hade möjlighet att ge. Nu var han ju förbrukad – det som heter emeritus på finspråk – och ersatt av annat folk.
  • Tänk om...

Jag är emeritus och ägnar mig som Moses – inga jämförelser i övrigt – åt en del nebogrubbel, alltså funderingar kring kyrkans och församlingens samtid och framtid utan mig i aktiv anställd gärning. Mina skriverier i saken här skulle kunna få en egen kategori men kategorin Församling får duga tills vidare. Rubriken eller underrubriken nebogrubbel med ett nummer får räcka och detta var nummer 01.

 

Bloggen har ett kommentarsfält. Det är nu – detta är en utmaning! – öppet och lämpat för andras nebogrubbel kring Gudsfolkets framtida öden och äventyr samt åsiktsutbyten kring sådant.

Ramen är vid i sådan mening att man inte måste vara förbrukad för att bidra, inte heller att man har eller haft någon sorts position eller roll i kyrka och församling. Alla inbjuds att långt eller kort kommentera.

Ramen är lätt försnävad till att röra sig om Gudsfolket som den Kristna kyrkan lokalt, regionalt, nationellt och globalt och hur dess från Gilead ända till Dan och så vidare ser ut? Utan att vara så kallad ersättningsteolog vill jag sådant skall vara fokus, inte judarna som ett Guds folk, staten Israel och situationen i Mellanöstern. Med det har jag inte sagt att sådant inte är viktigt men tänker att det kan samtalas kring i och utifrån andra blogginlägg – kanske.

 

Skriv därför, noble Bloggläsius, dina nebogrubblerier om vad du ser vara viktiga och vettiga framtidsvägar vad gäller församlingars Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission med syftet att människor skall komma till tro på Kristus och växa i den tron.** Risker och faror kan också komma med bara det inte blir veklagan över ett moras man tycker sig sitta i. Jag förbehåller mig rätten att varsamt redigera i eller radera en i mina ögon olämplig kommentar – men talar då om att så skett. En kommentar kan – alltså kan – också transponeras till inlägg med rubriken nebogrubbel och ett nummer men då med tillägget G för gäst.

 

 


*  I början av Josuas bok nämns att folket var passivt till dess Moses var död. Väl vetande detta tillåter jag mig i alla fall att fantisera lite.

**  De kursiva orden är ur Svenska kyrkans regelverk men fritt återgivna ur minnet.


kökstjänstsförbud

Det kan man råka ut för – alltså det rubriken anger.

 

Morfar – det är jag – är utkörd ur sitt eget ägandes kök för att inte genom diverse hushållssysslor vara ett störande distraherande fängslande och imponerande inslag när lilla Ava skall pillra i sig sin lunch. Det är pillra hon gör. Pincettgrepp på ärtor, majskorn, frikadeller och annat. Kräver koncentration som inte hela tiden låter sig förenas med en morfar i köket – i alla fall om han pysslar med något annat.

 

Jag har nämligen bakat idag. Som bilden visar.

Jag har experimentbakat.

 

Som jag tidigare berättat gjorde gruppen från Älvsbyn när den/vi var på Samos en dagsutflykt till Patmos. I en butik uppe vid klostret såg jag ett av de tre runda föremål bilden visar – det översta. Jag gissade vad det var och jag gissade rätt. Samtal med kvinnan som stod för butiken bekräftade att det var en stans man använder när man bakar bröd för Mässan. Eller som det heter på grekiska men med latinska bokstäver Eukaristin.

Hon förtalte vidare att hon och andra damer hade tockenadära stansar, bakade hemma och tog brödet till gudstjänsten. Inte centrala församlingsinköp alltså! Hur man gör med vinet pratade vi inte om.

 

Tanken är ju egentligen bra! Församlingen gör i ordning på samma sätt som Jesus följeslagare den natt han blev förrådd var dem som ställde i ordning för måltiden. Folket bär fram, offererar, det materiella som de för ändamålet vigda prästerna sedan tar av, tackar, bryter och ger åt dem som vill ta emot – då Jesus kropp och blod.

 

Om det är flera som har med sig bröd...? undrade jag. Sparas det?

Nej. De som firat gudstjänsten äter upp allt efteråt – som en enkel måltid blev svaret.

Fiffigt! Mässa och kyrkfika i ett! blev min tanke. Alla blir kumpaner – ordet betyder de som delar bröd – både i dess konsekrerade form som är Kristus sanna kropp och dess allmänna.

 

Jag sa att jag ville försöka den seden hemma och köpte stansen. Damen i butiken sänkte priset från 20 €uro till 15. Jag vet inte om det var min tanke eller min prästskjorta som betydde 25% – eller om det bara var hennes prutmån för att bli av med pjäsen. Jag vet inte och det spelar ingen roll.

 

I de ortodoxa kyrkorna använder man jäst bröd i Eukaristin. I väst brukas bröd som inte har jäst i tanken att det skall vara så likt som möjligt det bröd Jesus använde vid sin sista måltid innan lidandet och döden – osyrat bröd bakat på fint vete, vatten, något korn salt, lite olivolja.

 

En del har rejäla problem med gluten. Fler har inte rejäla problem men känner i alla fall panik för gluten. Ytterligare fler känner oro för dem kanske har problem liksom för dem som känner eller kanske panik. Av den anledningen bakar man numera på Ersta i Stockholm – som gör nattvardsbröd för leverans till största delen av Svenska kyrkan – ett helt vete-fritt bröd. Det ogillar jag och menar då inte smaken – som i alla lägen är i det närmaste obefintlig. Det är själva tilltaget att som ofta görs bara rakt av rata och se som olämpliga de materiella varor Jesus själv tyckte han kunde använda som jag ogillar. På samma sätt tänker jag när det i Mässan kommer till frågor om riktigt vin, druvjuice eller – Gud förbjude – hallonsaft.

 

Det finns ju glutenfritt vete!

 

I Älvsby kyrka används glutenfria veteoblater producerade på annat håll än Ersta (samt riktigt vin). Allergihyllan i lokala Cooperativabutiken har tre sorters mjöl med vete utan gluten. Den vänstra av kartongerna vi hemma sedan yngsta svägerskans senaste besök – hon är grundligt glutenintolerant. Med det mjölet har jag experimentbakat men är tveksamt till resultatet hittills. Kanske handlar det om att knåda vidare eller något med gräddningen. Skall återvända till ”labbet”.

 

Min tanke är att använda det i Veckomässan i morgon 18.30 för att sedan passa stansen vidare till någon annan som vill baka till nästa Veckomässa – typ. Som då lämnar vidare....

Förresten: Efter mässan – då vinet också kommer att det speciella nattvardsvin man gör på Samos – återträffas gruppen som gjorde resan och andra intresserade för eftertankar och eventuella framtidsplaner.


riktigt skämmigt!

Jag erkänner!

 

Jag glömde bort Annandag Pingst, en kyrklig helgdag som inte samtidigt är allmän helgdag det vill säga röd dag i almanackan. Riktigt skämmigt. 

 

En förmildrande omständighet kan vara att Ava är hos morfar och mormor, alltså hos mig och min Primärhustru. Ava är 11 månader flickebäjbis och kom på Pingstdagen med din moder. Skall "inskolas" för att vara morfarsvakt i slutet av veckan då hennes mamma och mormor jobbar och pappan är bortrest. Ett så förnämt besök distraherar från fokus på Annandag Pingst men det är lite skämmigt i alla fall. 

 

Jag brukar ibland lusläsa kyrklig annonsering för hela Pite Älvdal och då notera hur det på flera håll och kanter slarvas med Kyrkans år. Inför Pingsten gjorde jag det inte men vad gäller Kristi Himmelsfärds dag läckte jag lite galla här på min blogg under rubriken kyrkligt förfall med frågetecken. 

 

Hur det var Annandag Pingst vet jag alltså inte men i Älvsbyn var det OK med gudstjänst i kyrkan 18.30. 28 närvarande. Om man ska räkna det som "bra" firartal har jag ingen åsikt men vad som var bra var att det var - gudstjänst alltså. 

Och skämmigt att själv glömma det. 

 

Pingstdagen var det dubbla gudstjänster med sammanräknat en god bit över 300 firare. Kanske kom själva pingsttemat lite på undantag då det i bägge fallen rörde sig om Mässa med konfirmation. Antalet konfirmander var så högt att man inte rymt alla och allas anhöriga vid en gudstjänst utan valde att dubblera. Jag gick till den klockan 10 men inte till den andra klockan 14. 

 

Viktigt och väl genomfört av ungdomar och ledare men naturligtvis både svårt och utmanande då det absoluta flertalet närvarande inte firar gudstjänst utan mer går in för att "vara publik". 


tillsagd av domprosten

Jag var till Luleå idag, söndagen mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingstdagen. Det är – som den präst som förkunnade så kärnfullt uttryckte det – den söndag under det kyrkliga årets så kallade fest-rika del då inget händer med och kring Jesus. Till Jul firades hans födelse som tippar in på nyår och trettonhelg. Långfredag och Påsk står hans lidande, död och uppståndelse på programmet och i förrförrgår hans himmelsfärd. Om en vecka är det Pingst men idag är det väntans tider – typ.

 

Trots att det då inte hände något speciellt med Jesus räckte det till en predikan om – jag gissar – 22 minuter. Det var i Hertsökyrkan det var så. När jag körde dit och kom till den plats där det förr i världen fanns en liten handelsträdgård strax innan den stora begravningsplatsen med gravkapell tänkte jag: Här gick gränsen mot vildmarken när jag bodde i stan!

Då bestod Hertsön av skog, några större bondgårdar och sommarstugor. Numera är det sedan flera år en stadsdel med mer folk än Älvsbyn, affär,skola, kyrka, idrottsplats och ho vet allt.*

 

Min kompis tobbe lindahl – länk till hans blogg finns långt nere till höger – avskedspredikade denna söndag inget händer. Vi är födda samma år och kom i samma klass från årskurs tre i småskolan till och med ettan på gymnasiet då han bytte från natur till samhälls. Lite i otakt kom det sedan att bli på grund av arbete (i hans fall) och totalförsvarsplikt (i bägge våras fall). Resultatet av hältan blev att han kom att prästvigas ett år efter mig – alltså för 40 år sedan. Genom alla år har vi haft kontakt – definitivt mer än att vi bägge på våra bloggar länkar till den andres.

Jag gick i pension förra sommaren efter mina 40 år. Nu var det hans tur och det var anledningen till min Luleåresa.

 

Jag gissar att vi var ett 70-tal i kyrkan. Jag satt längst bak och tänkte: Jag är nog den i rummet som känt Tobbe längst. Att det var fel fattade jag när jag såg hans mamma, moster och morbror. I sporten maraton-tobbe-kännedom blev jag alltså bara fyra.

 

Jag ogillar att recensera gudstjänster och säga Bra eller Dåligt eller liknande. Det blir så tomma ord – men den var Bra. Kvalitet rätt igenom. Genomtänkt. Seriöst. Gemensamt om man ser till samspel och växelverkan präst-församling-musiker. Inget fokus alls på honom som nu genom att sluta sin anställning löpt sin sträcka i den lokala komminister-stafetten. Personkulten fick anstå.

 

Efter gudstjänsten blev det fika och sedan återsamling i kyrkorummet för avtackning – alltså Tobbe i centrum. Domprosten agerade toast-master och jag fick helt ovarnad eller varslad erfara vad det är att bli tillsagd av domprosten. Hon inledde med att rätt och slätt beordra fram mig för att säga något. Då lydnad för överheten är en dygd – för så vida den inte befaller något Gud förbjuder – var det bara att steppa fram, presentera sig och tala oförberedd.

 

Helt nollställd kände jag mig inte – naturligtvis. Jag har ju för egen del avtackats i Älvsby församling två gånger, senast för ett år sedan. Man ser ju hur det har gått. Det verkar inte funka alls. Jag är ju i alla fall till en del kvar i ruljansen.** Detta till trots gav jag en lite reflexion kring att den som går av ska ge plats för den som går på.

 

Jag tog exempel ur den text ur Gamla testamentet som lästs i gudstjänsten om när Moses lämnade in och fortsättningsuppdraget blev Josuas. Det sista Moses då är med om är att med berget Nebo som utsiktsplats få en vision av vad det skulle bli utan honom. Sedan tar Gud hand om honom och Josua får leda ifred utan Moses på axeln. Likadant är det när Elisha axlat Elias mantel. Jag tror dock att man inte ska räkna med gudomliga ingripanden av den typ de emeritusarna blev utsatta för – bli upptagen till himmelen – men en sensmoral kan vara att efterträdaren och den framtida församlingen ska slippa att företrädaren spökar.

 

Andra talade. Tobbe också. Mitt intryck av hans gärning är att den präglats av målmedvetet småskaligt arbete med Mässan i centrum. Det är hans ideal – liksom mitt – och det enda som ger genuin kyrklig förnyelse och tillväxt.

 

 


*  Stadsdelarna Porsön och Björksgatan fanns inte heller. Det är samma sak där. På Björks har man till och med hunnit lägga ner den kyrka som byggdes under tiden jag läste i Uppsala.

**  Dock är det nog också så att Svenska kyrkan på många håll inte skulle funka om inte hyfsat pigga pensionärer i större eller mindre utsträckning står till förfogande.


kyrkligt förfall?

OBServera frågetecknet i rubriken!

Jag är inte bombsäker.

Bedömer bara efter vad jag ser.

Eller rättare sagt: det jag inte ser.

 

I morgon är det Kristi Himmelsfärds dag. Det är inte en av det kristna årets största helger och högtider. Kanske nummer fem i rangordning. Påsken kommer först, Pingsten sedan. Julen naturligtvis är nummer tre och Trettondag Jul fyra. Sedan Kristi Himmelsfärds dag som är SÅ viktig att den inte flyttats till en söndag utan ligger kvar på en torsdag den 40:e dagen efter Påskdagen som är söndagarnas söndag.

 

Jag läste i Piteå-Tidningen alias Lokala Världsbladet alias Palt-Posten den kyrkliga annonsering som kallas Predikoturerna. Text- och layoutmässigt är de lika upphetsande som aktiekurserna eller sammanställda sportresultat över division 3 i innebandy – och lika informativ. Allt syns ju där. Eller skall synas.

 

På fredagarna brukar Predikoturerna vara införda och sträcka sig fram till fredagen därpå. Så var det i fredags. Idag på Kristihimmelsfärdsafton fanns det också Predikoturer. Lite udda men det beror ju på att det i morgon är denna ”extra” helgdag – den femte i rang.

 

Nu kan det jag inte ser bero på att tidningen gjort en annonseringstabbe. Det kan också bero på att församlingarna i Pite älvdal från Bottenviken till norska gränser sjabblat med inskickade manus. Eller att kyrkligt förfall är för handen.

 

Av alla svenskkyrkliga sammanhang är det bara i Älvsby kyrka och i Piteå kyrka man avser att fira gudstjänst i morgon – i Älvsbyn med Mässa, i Piteå utan. För alla andra – Arvidsjaur, Arjeplog, Öjebyn och de olika distrikten i Pite församling samt i Norrfjärden saknas gudstjänst denna viktiga torsdag.

 

Jag tycker det är ett kyrkligt förfall av näst intill skandalöst slag! Jag vågar också skriva det och för den lilla läsekretsen av min blogg framstå som den sura griniga gubbe jag är när det gäller sådana här saker. Jag är en föredetting utan aspirationer på en framtida karriär eller ens gott rykte. Så jag tycker till. Surt.

 

Men det kommer så få eller kanske ingen på Kristi Himmelsfärd dag.

 

Så kan en förklaringen låta. Jag undrar då hur många års återkommande mässfall man stöder sig på. Och jag tycker att det hur som helst är en kyrklig plikt att hålla det kristna året även om sammankomsterna inte behöver kravallstaket för att sortera de entusiastiska folkskarorna.

Dessutom vet jag med bestämdhet detta:

  • Firar man gudstjänst kanske någon eller några kommer.
  • Firar man inte kommer ingen.
  • Låsta portar släpper inte in folk.

 

Jag har fått förtroendet att leda gudstjänsten i Älvsbyn i morgon men kommer inte att prata om det kyrkliga förfall jag tycker mig se. Naturligtvis! Viktigare saker är på tapeten. Det är:

  • När Jesus återvände in i den osynliga världen hos Fadern fullföljde vad han kommit för att göra – skapa Befrielsen för människorna.
  • När han gjorde riktade han sina följeslagares uppmärksamhet framåt på det som är hans fortsättning – den kristna kyrkan och hennes uppdrag att förkunna Kristus tills dess han kommer tillbaka – inte att förfalla.

Tidigare inlägg
RSS 2.0