misslyckad präst
Vad som är en lyckad respektive misslyckad präst finns inga givna parametrar att bedöma efter, inte heller några objektiva kriterier – tack och lov och tyvärr. Visst finns det saker man ibland mäter efter, både kvantitativa och kvalitativa. En präst/förkunnare som drar mycket folk – i dessa tider en sällsynt fågel – kan se sig och ses som lyckad. En vars församling förefaller växa i antal likaså. Om han* håller ”bra predikningar” – vad sådana nu är – blir en mer kvalitativ grej. Man kan i och för sig hit och dit väga sådant och säkert också en massa andra faktorer. Till sist kommer det ändå an på känslan, alltså vad enskilda individer känner om prästen och hur han själv känner sig.
Jag känner mig misslyckad – faktiskt. Känslan går i vågor men böljornas dån blir högre och högre. Frågan och tankar på att det är 46 år sedan jag som nyprästvigd hamnade i Älvsby församling och att jag funnits kvar till den dag som idag är – och till vad nytta?
Hela tiden har jag funnits med i församlingen, alltså bland den krympande skara som församlas till gudstjänst. De första drygt dussinet åren och de sista fem innan pensionen var jag församlingspräst i underställd befattning. Däremellan hade jag i 6 år uppdrag på stiftet och 16 som skolpräst och lärare på ortens folkhögskola.** En del av de år jag inte var anställd i församlingen provade jag i tre mandatperioder att vara förtroendevald. Till sist må nämnas att jag sedan pensioneringen sommaren 2018 vikarierat i varierande omfattning främst i aspekterna Gudstjänst och Undervisning av församlingens grundläggande uppdrag – och till vad nytta? I mörka stunder känner jag mig som en misslyckad präst.
Det var runt en vecka sedan jag i min tellefån skrev ovanstående text med fötternötter och allt. Naturligtvis har jag tänkt vidare både fram och tillbaka och kors och tvärs. Jag har bara inte (ännu) skrivit mer om saker jag sett och inte sett tillräckligt bra under de 46 åren. Det handlar om församlingens vägval och icke vägval, prioriteringar och försummelser, dess förveckling och inte minst mitt eget ansvar som misslyckad präst.
Det kan komma fortsättningar – typ misslyckad präst 2, 3, 4 osv.
* I fortsättningen av detta inlägg betecknar jag präst som han eller jag. Könsinkludering med hopskrivning som han eller hon blir för otympligt och pronomenet hen undviker jag både i allmänhet och i synnerhet. Mitt skrivsätt ska inte uppfattas som ett inlägg i någon ämbets- eller könsdebatt utan bara en praktisk sak. Retar sig någon på detta rekommenderar jag en skål jordgubbar.
** Detta har jag då och då berört tidigare här på min blogg. Tycker någon att det nu blir störande och tröttande upprepning rekommenderar jag en skål jordgubbar till.
