gott och blandat

Jag tror orden i rubriken är namnet på en godispåse. Det må vara hur det vill med den saken. Detta blogginlägg handlar inte om godis men väl om annat gott och blandat jag varit med om den senaste tiden efter det jag i fredags från mitt tangentbord publicerade ett kyrkobyråkratiskt bidrag.

 

Fredagskvällen kom barnbarnet Adrian till farmor och farfar. Hans farbror, den yngste sonen i vår flock var chafför och stannade också.

 

Om lördagen på dagtid for de två plus farmor till slalombacken medan jag förblev i fastigheten ivrigt grubblande över Septuagesima-söndagens tema Nåd och tjänst och därtill hörande Bibeltexter. I och för sig funderar jag ofta över Bibeltexter men nu var det extra akut då jag fått förtroendet att leda Högmässan i Älvsby kyrka dagen därpå.* Till friluftslivet vid Kanisbacken anslöt äldsta dottern med barnen Ava och August.

 

Lördag kväll var det kalas i grannkvarteret där barnbarnet Lisa bor. Hennes pappa firade 50 år i livet. Också Tyra med föräldrar anslöt då till festligheterna. Tillsammans med jubilarens föräldrar och en farbror till honom blev vi 16 vid bordet – om jag räknat rätt. Kul!

 

Söndag ledde jag som jag tidigare antytts Högmässa i Älvsby kyrka och fäktade med en del saker jag valt för att illustrera mina tankegångar kring temat, Evangelietexten ur Lukas 17 och ett par tankar till om hierarkier och hur Jesus i ord och handling inte bara utjämnar utan faktiskt ställer saker upp och ner. Ca 40 personer var där och runt en fjärdedel av dem var konfirmander. Konfirmanderna är ett härligt gäng – som jag (tyvärr bara) möter i gudstjänsterna. Två av dem frågade mig efter Veckomässan i onsdags om de kunde ”hjälpa till” med något på söndag. Jag föreslog textläsningar och beväpnade med var sin psalmbok med snören på rätt plats gick de hem för att se på saken i förväg. Vad gällde den tredje texten bad jag att de skulle titta på den och om de fick några tankar SMS-a dem till mig före lördag 12.00 så att jag skulle kunna väva in det i förkunnelsen. Inga SMS kom utöver att en av dem magsjukeanmälde sig på lördagskvällen. Den andra kom och löste sitt uppdrag.**

Efter paltmiddag på söndagen tömdes huset så helt på barn och barnbarn och jag kunde läsa ut den bok eller de böcker som jag egentligen tänkte att denna blogguppdatering skulle handla om. Det får anstå.

 

måndag var det lugn och ro men vid 17-tiden kom yngste sonen. Trött på att bo i lägenhet hade han då mött mäklare och säljare och i och med det mötet förvärvat en villa i Älvsbyn – inom synhåll från vår balkong. Bilden visar hur det blir efter det han flyttat in.

 


* Jag envisas med att kalla en spade för en spade och en Högmässa för en Högmässa. Naturligtvis kan man ge saker andra namn men jag kan tycka det är onödigt. Beteckningen Gudstjänst med nattvard används ibland som ersättning för Högmässa och jag gissar att det görs i tanken att det skall låta mer begripligt. Jag tvivlar på den begriplighetsvinsten! Det blir ju mindre tydlig kring vad saken gäller. En Veckomässa eller en Sjukkommunion är ju också en Gudstjänst med Nattvard – men är inte Högmässa som visar på något annat betydligt vidlyftigare. Vad sedan Sommargudstjänst med (eller utan) Nattvard är kan jag fatta men undrar stilla varför det inte då också finns Vår- och Vintergudstjänst och en Ruskmässa i November.

** Jag kan begripa tanken att folk i församlingen – inklusive konfirmander – upplever att man ”hjälper till” i en gudstjänst eller på annat vis. Men tanken att folk ”hjälper” prästen tycker jag ändå är skev. Det är församlingen, inte prästen, som firar gudstjänst och folk i och ur församlingen drar strån till stacken. En präst med sin utbildning, träning och erfarenhet har sitt strå – inte att få hjälp utan att ”hjälpa” församlingen att fira sin gudstjänst och att vara kristna. Jag pläderar alltså för det omvända perspektivet.


kyrkobyråkratiskt bidrag

Jag har lämnat in ett kyrkobyråkratiskt bidrag. Igår kväll mailade jag nedanstående text till den/dem som i lokalförsamlingen har att sammanställa redovisningar av saker och ting under det år som gått. Det är helt OK att sådant sker. Tro inte jag menar något annat. Både utförare och beslutsfattare behöver bidrag som blickar tillbaka och beskrivningar av tankar framåt. Tyvärr är det dock så att man bara framställer, ser och klubbar texter som man dessutom gärna vill ska vara ”inte så omfattande”. Jag har alltid haft problem med just det sista, alltså att inte vistas i och dra ner andra i ordrikedomens grop. Tvärtom menar jag att olika saker behöver beskrivas ibland både mångordigt och långfattat. För en tämligen smal del av lokalförsamlingens verksamhet där jag varit engagerad skrev jag igår därför ett kyrkobyråkratiskt bidrag med nedanstående rubrik. Hur redaktörer hanterar det vet jag inte men mitt ordrika orginal publiceras i alla fall här.

 

Den grundläggande uppgiften Undervisning 2024 med fokus på vuxna.

 

Först ska sägas att den grundläggande uppgiften Undervisning med fokus på vuxna i olika grad både tangerar och överlappar andra delar av församlingens grundläggande uppgifter. I Gudstjänst finns moment av Undervisning som främst regelbundna gudstjänstfirare på söndagar tar del av. Inom Diakonins samlingar på onsdagar förekommer det också inslag av information och kunskapsförmedling. Kopplat till Undervisning av barn och unga/konfirmander kommer i någon mån deras vuxna förldrarna in. Körverksamheten innebär givetvis också undervisande moment i Bibel och Kyrkans tro.

 

Till Undervisning med fokus på vuxna kommer dessutom ett par specifika verksamheter in – Bibelstudium och Pratkvällar i kyrkan.

 

Bibelstudiet i Älvsby församlingsgård äger rum tisdagar i veckor med udda veckonummer mellan 18.30 och ca 20.30. Under 2024 har runt ett dussin personer deltagit. I slutet av hösten 2023 förbereddes att ledarskapet för samlingarna skulle (åter)gå till pensionären Stig Strömbergsson. Karl-Johan Emgård hade under den hösten efter hand övertagit präst-ansvaret för konfirmander och ungdomsgrupp efter Samuel Hellgren som vid årsskiftet lämnade församlingen.

Under våren 2024 gjorde gruppen färdigt en genomgång (man börjat redan hösten 2023) av Luthers Stora och Lilla katekes som bägge ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Höstterminen gick man dock tillbaka till Bibeltexter – Markusevangeliet. Den Bibelboken kommer också att fylla våren 2025 då man dessutom i främst Veckomässorna kommer att i följetong läsa Jesus lidandesberättelse ur det evangeliet. I någon mån blir alltså Bibelstudiet integrerat med delar av gudstjänstlivet.

Bibelstudiet genomförs som samverkanskurs med Älvsby folkhögskola.

 

Prat-kvällar i kyrkan har ett helt annat upplägg. Om Bibelstudiet innebär att man i följd dryftar något man i förväg beslutat och planerat är Prat-kvällarna något mer spontant. Veckommässan på onsdagarna börjar 18.30 och ca 19.15 i veckor med jämna nummer är det möjligt för dem som så önskar bli kvar (eller ansluta) i kyrkan till ett öppet samtal om vad dem som just då är där önskar dryfta – givetvis inom fälten tro, liv, Bibel, församling etc. Dessa Prat-kvällar formades efter första vuxenresan till Samos 2018 och deltagandet har i stor utsträckning byggt på Samosresenärerna 2018 och 2019. Efter pandemin har det varit svårstartat men ungefär en gång i månaden under 2024 har 3-7 personer varit med. Stig Strömbergsson har varit ansvarig präst.

 

Inledningsvis nämndes att Undervisning med fokus på vuxna i någon mån tangerar och överlappar två andra delar av församlingens grundläggande uppgifter Gudstjänst och Diakoni. Den fjärde av de grundläggande uppgifterna är Mission.

När Mission sker lokalt kan det också kallas Evangelisation. Syftet är då att skapa kontaktytor och former också för vuxna att möta, fördjupa och utveckla egen kristen tro. Saker som Prat-kvällar, Bibelstudier, Alpha-grupper, församlingsläger och många andra arbetsformer behöver i det avseendet stärkas och prioriteras för att söka upp människor och ge dem möjlighet att göra en inre resa från att inte riktigt våga bekänna sig som kristna till att våga det.

Vad gällerlokaler och utrustning finns sådant som behövs. Inga nämnvärda ekonomiska investeringar behövs. För att utveckla denna Mission är det snarare hur man riktar, prioriterar och förlägger först de anställdas arbetstider samt rekrytering av frivilliga och intresserade.

Till syvende och sist handlar Undervisning med fokus på vuxna om att möta de ca 80% av de yrkesverksamma Älvsbyborna som inte är daglediga utan finns på sina arbeten dagtid måndag till fredag. I klartext innebär detta: Mer helgprioritet! Mer kvällsprioritet!

 

Stig Strömbergsson


en halv och en

 

Vanligen säger man en och en halv, inte en halv och en. Bakvändheten i rubriken är både medveten. Den har också en saklig bakgrund – en bok.

 

Jag minns inte när jag fick grepp om den men gissar att det var två-tre år in på 2000-talet. Jag minns inte heller om jag betalade den eller fick den som gåva med dedikation av författaren. Det jag dock minns att jag började läsa Jesper Svartviks doktorsavhandling med titeln Mark and Mission – Mk 7:1-23 in its Narrative and Historical Contexts. Den gången blev det en halv gång. Jag arbetade på den tiden. Alla barnen hade inte flugit ut. Tid och fokus förslog inte till mer än en halv läsning. Då jag kraftigt ogillar o- och halvlästa böcker har nu saken efter flera år fixats. Boken är nu helt nyläst så att rubriken faktiskt kan bli en halv och en.

 

Genren doktorsavhandling garanterar att en produkt är tungläst, faktaspäckad och för så kallat ”vanligt folk” ganska irrelevant vad avhandlingen än handlar om. Jag har några kring lite olika saker – medicin, maskinteknik, pedagogik, Bibelvetenskap, annan teologi – och står för beskrivningen. Enligt min mening måste det vara på det sättet. Forskning har som uppgift att försöka flytta kunskapsfronten en liten bit framåt och då måste man ju gräva på djupet, bildligt talat. Det handlar därför om att begränsa ämnet och att välja bland olika arbetsmetoder samt relatera sin undersökning till vad andra forskare sysslat med i närheten av det man håller på med. Inte minst det sista får när det gäller Bibelvetenskapliga analyser ofta rejält omfång.

 

Mot bakgrund av detta skall inget klander riktas mot författaren Jesper Svartvik som jag fick kontakt med i början av 1990-talet då han några somrar verkade i församlingen. Han gjorde helt och fullt på drygt 400 sidor brödtext det en doktorand skall göra – gräva djupt kring en eller två detaljer för att söka flytta forskningsfronten framåt en smula just där. Hans engelska klarar jag av men min grekiska är för gles för att uppfatta detaljer och nyanser. Min hebreiska är inte bara gles utan sjunken i havets djup och därför uppskattar jag att de judiska rabbinernas texter som han anför får en engelsk översättning. Min koptiska finns inte alls och har aldrig funnits. Den del av den akademiska världen där andra Bibelforskare finns har dock inte alla mina språklyten och det är för den aspekten av kosmos tockenadära avhandlingar skrivs – oberoende av amnen. Jag som bara är en i någon mån hyfsat informerad Bibelvetenskaplig amatör ligger därför under bokens – och andra avhandlingars – begriplighetshorisont men får givetvis ändå en och annan ny tanke.

 

En sådan hyfsat ny tanke ligger i fältet metoder för att analysera Bibeltext. Där har sedan jag pluggade för runt 50 år sedan nya fruktbara analysinstrument plockade fram, vuxit sig starkare och etablerats. Ett fruktbart exempel den metod man kan kalla narrativ kritik plockad från litteraturvetenskapen i allmänhet.

En annan ny insikt jag fått är hur allvarligt man bland judiska rabbiner under första århundradet och senare såg på och diskuterade ont tal, alltså det som lämnar en människas mun. Vi tänker lätt att skvaller och skitprat om någon inte är världens värsta grej och vi kan till och med unna oss en och annan vit lögn. Bland rabbinerna fanns, med argument ur vad vi kallar Gamla testamentet, tydliga belägg för att ont tal värderades lika allvarligt som avgudadyrkan, mord och incest. Det är tänkvärt.

 

Till sist: Inte minst avhandlingens käll- och litteraturförteckningen på 40-talet sidor med Index of Modern Authors med runt 700 namn och titlar imponerar. Frågan mal om i vad mån och hur det akademiska samtalet och debatten bland forskare påverkats av Jespers avhandling som jag nu äntligen läst en halv och en gång.

 

Tidsmässigt blir det längre och längre mellan mina blogginlägg. Bland annat beror det på läsning av o- eller halvlästa böcker, samtal och funderingar med folk, en och annan TV-serie och knepiga ännu inte lagda julklappspussel. Jag skall försöka bättra mig. I alla fall kom nu ett.


fantasifull vecka?

En uppdatering är på sin plats – det är ju söndag. Veckan som gick får vara ämnet jag om söndagskvällen tar mig an lite dag för dag.

 

Måndag var spänn-ande – med spänn-vidd. Donald T installerades som president och höll sitt ”linjetal” om hur han tänker sig USA på andras bekostnad ska växa ekonomiskt och territoriellt. Jag hörde honompå radion. På kvällen såg jag i SVT andra delen av Vetenskapens Världs program om intelligenta växter. Olika växter samverkar med varandra till gemensam nytta utan att vilja vara den greataste plantan i skogen. Svampar och tallar verkar faktiskt smartare än Trump som vill erövra Grönland.

 

Tisdag myglade jag ehuru pensionerad mig med på den på folkhögskolan av stiftet anordnade kontraktsdagen om idealitet och frivilligas möjligheter att bidra i församlingars liv och verksamhet. Närvarande var alla präster, musiker, diakoner, pedagoger och alla som är anställda för uppgifter i de fälten i kontraktet som sträcker sig från Bottenviken till gränsen mot Norge. Vettig dag i stort.

 

Onsdag – liksom de andra dagarna – pusslade jag en del med ett av de två 1000-bitars elände vi fick i julklapp. Jag har också läst en del – som jag inågot framtida inlägg kommer att återkomma till. På kvällen ledde jag Veckomässan i kyrkan efter jag i ungefär tre kvart pratat med två konfirmander som dykt upp tidigt.

 

Torsdag handlade vi.

 

Fredag efter jag varit till brädgården åt vi fisk.

 

Lördag kom barnbarnet Lisa med föräldrar på middag.

 

Idag, söndag, var vi i kyrkan, spikade en del i före detta bastun samt la pusslet färdigt.

.

Var detta egentligen en fantasifull vecka?

 

PS: Också annat – positivt – har hänt men det kan jag inte i nuläget blogga om. DS.


vagt och snålt

Troligen kan en och annan tycka jag är smal. Naturligtvis syftar jag inte på midjemått eller något sådant utan mer på det av alla mina funderingar och vardagsbestyr jag väljer att beblogga. Tendensen är ju – jag märker den själv – att mina inlägg isolerar sig till diverse kyrkligheter. Om den nära framtiden innebär förändringar i det avseendet håller jag osagt. Med det sagt är det klart att jag tycker att vapenvilan mellan Hamas och Israel är något positivt – fattas bara annat! – liksom att också presidentskiftet i USA skapar funderingar – inte minst vad gäller Grönland – och att Tidöpartiernas ”framfart” innebär bekymmer. Dock är det ett kyrkfenomen som ligger bakom detta inlägg med rubriken vagt och snålt.*

 

Jag såg en annons jag inte tyckte var helt optimalt formulerad. Texten i den löd i all sin korthet: Mässa är en gudstjänst där man får ta emot bröd och vin.

Jag tycker det är vagt uttryckt, alltför vagt. Som jag är inprogrammerad och som kyrkan lär borde det i stället ha stått ungefär Mässa är en gudstjänst där man får ta emot Kristus, hans kropp och blod. Min känsla är att det uttryckssättet var det naturliga i 1942 års Kyrkohandbok (och de ännu tidigare) såväl som i den förra från 1986. I den nu gällande – den från 2017 – är formuleringen bröd och vin vanligare, om än inte dominant. Stilla undrar jag Varför? Varför säga vagt det man kan beskriva precist? Varför undvika det konkreta?

 

Sannolikt finns det (krystade) tankar bakom hos dem som uttrycker saken vagt vare sig det är i Kyrkohandbok, tal eller annonsering. Jag vill inte gärna tro att det bara uttrycker tanketomhet men kan ana åtminstone när det gäller annonsering formas sådant ibland av folk utan teologisk kunskap och medvetenhet. Sådant kan jag överse med i tanken att ovetskap kan korrigeras med ut- och fortbildning.

Lite värre är om det handlar om att medvetet vilja framställs saken ”enkel” eller ”lättförståelig”. I så fall är det enligt min mening ändå otänkt. Det vagt sagda blir ju i alla normala fall inte enklare att förstå än det konkreta.

Ännu värre är om det månne handlar om reformert evangelikal teologi som medvetet eller omedvetet sipprat in? I evangelisk reformatorisk teologi – luthersk – är Kristus i Mässan på jorden reellt närvarande i med och under bröd och vin. Samma synsätt finns också hos katoliker och ortodoxer. I reformerta evangelikala sammanhang – till exempel största delen av så kallad svensk frikyrklighet men också andra mer föreningsformade sammanhang – bekänner man sig inte helt och fullt till denna kroppsliga realpresens utan ser Nattvarden mer symbolisk och andlig. Har den attityden med- eller omedvetet smugit sig in i Svenska kyrkan vänder jag mig mot det. Vill jag ha att göra med en symbolisk minnesmåltid går jag till en frikyrka. I Kyrkan ska Jesus närvaro uttryckas konkret och kroppsligt, inte vagt.

 

Orden man får ta emot bröd och vin tycker jag inte bara är något vagt utan också låter snålt. Blir jag bjuden hem till någon och det ställs fram bröd och vin blir det i all sin enkelhet naturligtvis inte Mässa. Det är ju bara bröd och vin. Om det bjuds på bröd och vin vill jag ha ost! Allt annat är snålt.

 

 


* Jag gissar också att en och annan kan tycka att jag är en knarrig gubbe som smågormar och aldrig är helt nöjd och belåten. Kanske ligger det något i det fast jag verkligen försöker undvika den fåran. På nätet har jag sett andra som i enveten knarrighet hittar fel och brister i allt – inte minst i kyrkliga ting. Sådan vill jag inte vara, ej heller bli.


mitt strå till stacken

I tidigare blogginlägg har jag nog avslöjat en del tankar som kan höra ihop med utveckling, förnyelse, tillväxt och fördjupning i och av en församling, den lokala såväl som andra. Jag menar då att det primärt är genom Gudstjänst och Undervisning och medveten genomtänkt Evangelisatione de sakerna sker.*

 

Som döpt, som kristen och som kyrkotillhörig (och dessutom även som pensionär fortfarande anförtrodd prästämbetet) är jag liksom alla andra kallad att dra mitt strå till stacken. Det betyder för mig lite olika saker. En sak – själva Saken – är att med församlingen fira gudstjänst fler sön- och helgdagar än jag låter bli och sedan framhärda i förbön för allt möjligt löst och fast. En annan sak är att söka dyka upp i olika vardagsaktiviter i församlingen, till exempel Messy Church, och odla kontakter. En tredje är att – då jag är präst med viss erfarenhet – ta emot förtroenden att hålla i en del saker främst i fältet Gudstjänst och Undervisning.

 

Med detta som bakgrund skrev jag tidigare i veckan bland annat på församlingens Facebook följande här kursiverade text:

 

Anhopningen av helger är över. Vuxna och elever vänder i veckan tillbaka till arbetsplatser och skolor. Första halvåret har börjat.

I Älvsby församling startar också i denna vecka och nästa vardagsverksamheten upp efter helgperioden. Ett par av de sakerna vill jag nämna nu.

Onsdagskvällar klockan 18.30 firas Veckomässa i Älvsby kyrka. Kanske oftare men åtminstone var annan gång (i vecka 3, 5, 7 osv, alltså veckor med udda nummer) blir det efter Mässan möjligt att bli kvar eller ansluta till ”Pratkväll i kyrkan”. Det är ett öppet samtal kring tro och liv utifrån vad de som är där vill dryfta.

Tisdagskvällar klockan 18.30 i veckor med udda nummer möts de som vill till Bibelstudier i Älvsby församlingsgård. De som mötts under hösten har resonerat om första delen av evangelisten Markus’ berättelse om Jesus och fortsätter med det under början av det nya året. Det går utmärkt att komma med även om man inte var med i höstas.

/Stig Strömbergsson, pensionerad präst/

 

I den ”annonseringen” blev det dock fel. Inom parentesen ovan skall det vara i vecka 2, 4, 6 osv, alltså veckor med jämna nummer. Om onsdagskvällen var vi ett och ett halvt dussin, alltså sju, i Veckomässan och sex kvar i ”Prat-kvällen”.

 

 


* Här kan vän av (Kyrko-)ordning lägga en fundering varför jag inte nämner Diakoni och Mission. Givetvis har jag inte glömt de sakerna. Vad gäller Mission är det enligt min mening inte ett eget moment i församlingens uppdrag att gå ut i världen och sprida tro på och tillit till den uppståndne. Mission är paraply-uppdraget som Gudstjänst, Undervisning och Diakoni är infogat i och uttryck för – inklusive det ofta bortglömda ordet Evangelisation.

Vad gäller att utöva Diakoni kan tilläggas att det inte skall ske för att, alltså i avsikten, att de som tar del av den skall bli kristna. Sådan baktank måste hållas i schack. Diakoni utövar man inte för att rekrytera utan för att man är rekryterad.


envist och enträget 5

Det börjar verkligen bli dags att avrunda och avsluta serien blogginlägg med envist och enträget som rubrik. Tillsammans med ett försök till resonemang om A Mission-shaped Church i England och nedslag av detta hemma i Sverige har envist och enträget vad gäller böner och bönesvar rent lokalt skvalpat i min hjärna.

 

När det gäller de böner – såväl som andra böner – för barn och unga som envist och enträget betts i Älvsby kyrka de senaste åren är min Bibellogik enkel – och kanske i mångas ögon naiv. Jag tar min utgångspunkt i Johannes första brev där det står: Om vi ber om något efter hans – Guds – vilja vet vi att han hör oss. Jag tänker då att rimligen vill Gud att människor skall komma till tro och växa i tro. Bön envist och enträget för den saken och i den riktningen är alltså rätt. Johannes fortsätter sedan med om vi vet att han hör oss vet vi också att vi får det vi ber om i vår bön. Det blir alltså att envist och enträget bara be och lika envist och enträget vänta på bönesvaret och fortsätta att be.

 

Nu har jag i min tanke hela tiden haft att föreställningen att bönesvaret skulle bli ett insipprade av ungdomar, unga vuxna och familjer i söndagarnas gudstjänster. Där förkunnas Ordet och dukas Bordet – helst alltid. Jag har också strävat och verkat för de sakerna genom att tjata om söndaglig Mässa med en ”trallvänlig” liturgi och förkunnelse med tydligt angeläget innehåll och tilltal.*

 

Bönesvaret har uteblivit – så här långt. Eller tagit andra riktningar än den jag har tänkt. Det skulle då inte vara första gången i världshistorien Gud gör så. Jag undrar om inte till exempel Messy Church i vår församling blev ett sätt Gud besvarat de söndagliga bönerna för barn och unga. I denna series förra inlägg slutade jag med rapporten att vid senaste Messy Church mötte 140-150 personer upp – och då inte främst av den sort som anses och anser sig vara så kallat regelbundet kyrk-folk. Är barnkörens tillväxt och det stigande antalet konfirmander och ett och annat välbesökt event andra bönesvar?

Alltsammans är glädjande, våldsamt glädjande, att utvecklingen gått så under hösten. När man värderar och resonerar om saken finner man att det är en massa ”nya människor” man säger att det gäller att vidareutveckla kontakterna med. Idealet är ju att Messy Church skall kunna leda vidare in i vad jag kallar Massy Church – och då givetvis omforma söndagarnas gudstjänster.

 

Vad behövs för det? Vad kan göras?

Att vi som anses och anser sig vara så kallat regelbundet kyrk-folk – jag repeterar min kategorisering – möter upp där och när ”nya människor” möts är viktigt och riktigt. Inte då för att ta över och modifiera utan för att vara kontakter.

Att välbesökta sammanhang får hela arbetslagets gemensamma uppmärksamhet är viktigt. Jag tycker att ALLA som har pedagogiska och diakonala uppdrag så väl som ALLA präster och musiker skall få arbetsförlagd tid till de fredagar det är Messy Church – för att knyta och återknyta kontakter samt stöka i allt praktiskt.

 

I flera år har man enviskt och enträget bett för barn och unga. När nu Gud besvarar bönen på sitt sätt är det viktigt att man lika envist och enträget går in i och samverkar i det Gud gör – och fortsätter att be för och om en evangeliserande församling som växer och fördjupas.

Med de orden avrundar jag denna tnkeserie. Det tidigare delarna hittar man här, här, här och här.

 

 


* Huruvida jag själv som församlingspräst som pensionär förmått leva upp till dessa mina egna önskemål är dock en sak jag näppeligen själv kan bedöma. Andra må värdera.

Ibland har dessa mina tankar mött viss tröghet, rentav motstånd. Främst har det då varit några som gjort och gör sig till (oombedda) ombud för andra agerat för att vissa söndagar skall vara Nattvardslösa. För mig är det en obegriplig snål hållning. Bara för att en del (kanske) inte vill skall Bordet inte dukas så att de som vill kan få ta emot Jesus kropp och blod. Det är dessutom inkonsekvet. Tanken att (kanske) inte alla vill utsätta sig för predikan för inte med sig önskemål om och införande av en prediko-fri söndag i månaden. Att psalmer och kyrklig musik (kanske) inte gillas av alla leder inte heller till några omsorgskännandes önskan om en söndag i månaden utan takt och ton.


gott nytt år

Jättemånga människor gör allt tidigare och tidigare. Julpynt kommer upp i november och påskkycklingar i månadsskiftet februari-mars. Bara Julaftonens excesser dagen innan den verkliga Juldagen tycker jag kan räcka men att hojta Gott Nytt år ända från Värnlösa barns dag hemfaller jag inte åt. Därför publiceras detta efter tolvslaget.

 

GOTT NYTT ÅR på er alla!


mer än tio dar

Det har gått mer än tio dar sedan jag sist la ut någon text eller bild här på min oansenliga blogg. Det kan synas vara ett tomrum men i sanning har dagarna inte varit tomma. Tvärtom! De har inte heller varit tankelösa. I funktionen Anteckningar i min mobil-tällefån finns utkast till två bloggposter. Kanske kommer bägge att hamna här. I serien envist och enträget kommer i alla fall vad det lider en femte och avrundande drapa men det kan dröja. Om jag gör allvar av förvisade till efs är mer osäkert. Det är ju generellt så att jag spontant kan börja skriva något som slår in i min skaller men sedan, när jag tänker vidare, blir alltsammans väldigt ordrikt med anknytningar både hit och dit. Inte nämnvärt läsvänligt, alltså. Kanske inte ens vänligt. Jag måste ju tänka på vad jag skriver så jag inte skriver vad jag tänker – för att travestera Nicke Lill-troll.

 

Före jul blev det ett par resor till Luleå samt turer på byn här hemma. Julklappar till främst barnbarn och barn var avsikten. Mellan mig och Primärhustrun blev det dock ransonerat ety vi tidigare gett varandra var sin ny dunjacka för sammalagt 7,5 tusenlappar. Det fick räcka!

 

Fredag kväll före 4:e Advent kom yngste sonen. Han fyller inte huset med buller och bång, spring och skubb. Lugnt. Mat för oss tre hos dottern med sin man och dotter – Lisa 7½ – i grannkvarteret.

 

lördagen efter Luleåresa gick, om jag minns rätt, utspisningen åt andra hållet. Eller var det på söndagen?

 

Söndag var jag hur som helst kyrkvakt och tankar som gav rubriken förvisade till efs började slamra runt i hjärnkontoret och i tällefånen.

 

Måndag, dan före Doppare-dan small det. Äldsta dottern med Ava 6½ och August 2 kom. Barnens pappa skulle jobba natt mot Julafton och anlände först då. Kusinerna Lisa och Ava leker intensivt, ömsom hos Lisa, ibland ute och då och då hos mormor och morfar, alltså hos oss. Lille August rotar på med en massa bilar och annat vi har lagrat sedan de egna barnen var små. Buller i kåken.

 

Tisdag, själva Julafton, var de flesta av oss i Julbön i kyrkan klockan 11. Det är ett bra sätt att efter gröten på allvar starta dagen. Den samlingen får i stor utsträckning karaktären av Familjegudstjänst. Kollegan som var ansvarig hamnade i en kul dialog med barnhögen som samlats runt krubban.

Efter Julbönen hem till dottern där vi jul-fikade. Där anslöt Lisas farmor och farfar, den nattarbetande mågen och den äldre av våra söner med maka och svåger som julbesökt äldre släktingar tidigare på dagen. Barnbarnen där, Tyra 14 och Adrian 12, var med sina morföräldrar i Spanien. Inalles blev vi i alla fall 15 fikare i omgångar och Lisa med föräldrar och farföräldrar växlade sina paket där och då. Vi andra fick vara vittnen.

Innan Kalle på TV gick jag och Primärhustrun hem för att börja fixa julmaten. Så småningom anslöt de andra. Lisas farmor och farfar valde då att ta det lite lungt och for hem till sig. Det blir rejält positivt stimmigt när hela vårt gäng är samlade. Bara några minuter innan vi 13 skulle sätta oss till bords kom TVÅ tomtar, en gammal och en Nisse. Perfekt!

Med mat i alla magar kunde sedan klappar delades ut. Barn får mer än vuxna – helt rätt. Vad det led var det dags för nattningar. De tre i ”Vita huset” gick hem och de tre från Luleå återvände hem sent på kvällen. Vi var alltså bara sju i kåken.

 

Juldagens Julotta försov jag mig från.

 

Annandagen tog jag mig i storm och halka till kyrkan för Julhegens enda gudstjänst med Mässa. Gul trafikvarning var given och nattens storm, underkylt regn och plussgrader gjorde att jag försatte mig själv i stand-by-läge för att hoppa in om kollegan med musikermake inte skulle ta sig från Piteå. Jag var inte ett dugg ombedda att vara beredd, det är något helt självvalt.

 

Mågen åkte på Annandagen för ytterligare ett nattskift på Sunderby sjukhus och äldsta dottern for tredjedag Jul. Nu är vi tre i kåken och det är betydligt lugnochroare – som Tyra sa när hon var liten.

 

Idag, lördag, är det rentav slappt. Jag har kunnat skriva detta mer än tio dar sedan sist innan jag griper mig verket an och förbereder mig för morgondagens Högmässa och efterföljande Dopgudstjänst.


bokavbrott

Läsa böcker gör jag gärna. Ofta flera ganska samtidigt. Naturligtvis sitter jag inte med två-tre uppslagna på en gång. Så extrem är jag inte men ofta kommer en bok in och pausar läsningen av en eller två andra i ungefär en halv månad.

 

I förrförra inlägget gav jag ett exempel på saken när jag nämnde att ett TV-program fick mig att ta fram och läsa om en bok om Maria Magdalenas evangelium och också boken Apokryferna till Nya testamentet (som jag inte nämnde då). Det avbröt halv-om-läsandet av en Bibelvetenskaplig doktorsavhandling som i sin tur avbrutit en bok om övre Norrlands historia.

 

Yngsta och nyaste prästkollegan här i byn tipsade för en tid sedan om ett webbinarium, alltså en fortbildning över skärm. Den skulle handla om hur folk som firar gudstjänst de facto upplever och erfar gudstjänsterna. Målgruppen för det hela var främst präster och kanske musiker med anställning. Sådana hade getts inloggningsmöjlighet. Jag är inte anställd men tänkte att om folk i Älvsby församling skulle delta kunde jag sitta med för att kika över axeln – typ. Dock ville inte arrangörerna – Stiftskansliet – att kollegier gemensamt skulle glo via storskärm. Man skulle det skulle vara individuellt för gruppindelningar och annat. Sammantaget innebar det att jag inte var med direktnär det webbades.

Kollegan är jämfört med mig av betydligt yngre årgång som bekvämt antecknar föreläsningar och annat med dator, inte med penna och block. Hennes förträffliga och begripliga anteckningar fick jag efteråt via e-post. På något vis blev jag då indirekt med och provocerades att besöka lokala Bibblan för att beställa ett fjärrlån. Den boken kom och skapade ännu ett bokavbrott i läshögen.

 

Nu är Kyrkbänksteologi – en studie av gudstjänstfirares liturgiska praktikers teologi genomläst. Det är en doktorsavhandling skriven av Elin Lockneus, aktiv präst i Härnösands stift. En påminnelse om lånetidens snara slut innebar att de ca 250 sidorna nog snarare blev genomskummade. Idag blev det därför dags att ta promenad för att lämna tillbaka den.

Per definition är doktorsavhandlingar kombinerat tråkiga och innehållsrika. Själva formatet avhandling är riktat in i och till den akademiska världen och forskningen där. Det är helt OK men betyder också att många sidor ägnas åt redovisning av områdets forskningsläge, teoretiska analysinstrument och metodfrågor – ofta lika torrt som att äta kex i en öken. Det som sedan beforskades och formulerades är vilka praktisk ganska omedvetna teologiska hållningar som gudstjänstfirare uttrycker genom vad de gör, sina praktiker. Saklig och torrt – men absolut inte ointressant.

 

Jag funderar mycket över hur gudstjänster fungerar för oss i bänken, inte bara för aktörer i koret och på orgelpallar. Som pensionär är jag ju själv bänkad betydligt oftare än att vara aktiv i koret och tycker mig därmed ha rätten att ur bänkens vinkel fundera både tyst och högt. Lockneus avhandling gav en del ved till mina tankebrasor men faktiskt mest i form av stora teoretiska klabbar, inte stickor som riktigt tänder min hjärna. Frågan om hur bänkfolk upplever tingen är dock viktig. Präster (och musiker), som sällan eller nästan aldrig firar gudstjänster de inte själva leder, behöver få det perspektivet. Avhandlingen kan för detta ge en del men framför allt är det eget kyrkbänksnötande i den egna församlingen som kan ge känslan av vad som funkar och inte.

 

Bokens baksidestext lyder:

Vad händer egentligen, teologiskt, när en gudstjänstfirare slår sig ned i kyrkbänken på söndagsförmiddagen? Det finns knappt någon teologiskt forskning med fokus på dessa vanliga personers gudstjänstliv. Genom att se närmare på vad gudstjänstfirare faktiskt ägnar sig åt när de firar gudstjänst framträder i denna bok en gudstjänstteologi som är relationell, levande och i rörelse.

Forskningsstudien bygger på ett rikt fältstudiematerial från två församlingars gudstjänstliv i Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan. Detta material analyseras med praktikteorier samt teologiska teorier om kroppsligt kunnande, språklig artikulerande och visdom. Resultatet bidrar till en fördjupad kunskap om och ökat intresse för gudstjänstfirarnas liturgiska praktiker och deras teologi.

Kyrkbänksteologi är en avhandlig i praktiskt teologi, framlagd vid Enskida Högskolan Stockholm.

 

Idag har jag via Facebook fått besked att ett nytt bokavbrott är att vänta. Återkommer.


envist och enträget 4

 

Om de principiella tankarna i England bakom deras koncept A Mission-shaped Church skrev jag tidigare främst i inlägget envist och enträget 2. Grundtanken är att Guds sändning-mission yttrar sig i Kyrkan som har att forma sina göranden och låtanden utifrån det uppdraget, den uppgiften och inte utifrån sig själv. På svenska och i svenska sammanhang duger för samma tanke syftesformuleringen i kyrkans regelverk Kyrkoordningen alldeles utmärkt: Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift. De är de former som i olika och nya sammanhang bäst tjänar detta syfte och uppdrag som ligger bakom A Mission-shaped Church.

 

Situationen i England med på många håll avfolkad landsbygd, stora städer och stadsdelar med ytterligt gles kyrklig närvaro, hög sekularisering och etnisk-kulturella olikheter har skapat en massa aspekter om former för A Mission-shaped Church, för en uppdrags-formad kyrka. Under paraplyet ryms flera olika saker: bildandet av kommuniteter, kollektivboende, nyplantering av församlingar, studentkyrka, bransch- och yrkesförsamlingar, pilgrimsrörelse, studiesatsningar, konst, musik och en massa annat. Bara fantasin sätter gränser – eller snarare brist på fantasi. Viktigt i allt detta är dock tydliga tankar att motorn inte främst skall vara kreativa människors påhittighet. Sådant spelar givetvis in men bön, gemensam bön och Den Helige Andes ledning ska styra vägval och former. De uppdrags-styrda formerna skall dessutom för att inte bli sakramentslösa bibehålla samband med kyrkoherdar och/eller stiftens biskopar.

 

Impulser i detta har kommit direkt till Sverige men också via Norge – så är min bild – och i våra trakter med nedslag i EFS. Klosterliknande kommuniteter och grupper för Tidegärd och liknande ”högkyrkliga” uttryck har denna ”lågkyrkliga” rörelse inte främst nappat på – så inte heller i kyrkoförsamlingarna i Piteå älvdal. Konceptet Messy Church har man dock gett sig i kast med på flera håll, också i Älvsbyn.

 

Messy Church - på svenska Rörig, rentav Stökig eller Kladdig kyrka – bygger på fri samvaro, måltid och olika pyssel eller sysselsättningar för dem som kommer samt en gemensam andakt eller kort enkel gudstjänst. Ska man vara petig borde det i Älvsbyn snarare heta Messy församlingsgård eller nåt sånt. Det är där man under hösten startat och hållit till – av praktiska skäl givetvis. Att arrangera om själva kyrkan för mat, umgänge och pyssel skulle vara råddigt och om man skulle flytta samling-andakt-minigudstjänst dit tappar man nog en del på vägen.

 

Jag har noterat annonseringar om Messy Church i andra församlingar och känt mig lite opositiv – norrländskt uttryck. Jag är ju mer inne på Massy Church med Nattvard i fokus som en motvikt till Mossig Church - om man får leka med orden. Även om jag fortfarande menar att Messy Församlingsgård absolut inte ska jämnställas med eller ersätts söndagens gudstjänst har jag omvärderat min attityd och tänkt en del.

 

Vid de två senaste Messy Church sjöng barnkören. Barnbarnet Lisa sjunger där. Klart att det drar. Bra med folk i oktober. Den senaste gången hade vi dock förhinder så jag frågade dagen efter henne och hennes moder hur det varit och gått. Modern tittade strängt på mig och sa med skarp röst: Ni måste bygga ut Församlingsgården! Riktningen på orden var väl inte helt rätt då jag varken tillhör det ”ni” som kan påverka saken - anställda och förtroendevalda - men innebörden var klar. Runt 140 personer hade mött upp. Det fick mig att tänka envist och enträget kring allt möjligt, inte minst på vilket eller vilka sätt Gud – vad det verkar – besvarar bön.


varvad bloggning

Just nu pågår det envetet och enträget en serie här på min anspråkslösa blogg. Det händer naturligtvis saker mellan dessa blogginlägg. Tro inget annat. Här kommer en liten veckorapport.

 

måndag denna vecka deltog jag i en liten webb-konferens med den nomineringsgrupp Luleå stift har för att följa främst styrelsernas utseende och funktioner vid två folkhögskolor man inte riktigt verkar vilja vara huvudman för men ändå är knuten till. Vissa märkligheter tycker jag finns i sammanhanget. För ett och ett halvt år sedan nominerades jag av den gruppen och utsågs av stiftet till ordförande för Älvsby folkhögskola men har sedan dess inte hört ett muck om vad stiftsledning eller annat på Stiftskansliet tycker jag skall verka för – mer än att försöka vara nyttig för skolan rent allmänt.

 

En tripp till Luleå för att leta julklappar blev det på tisdag. I SVT sändes på kvällen i serien Världens historia ett program om huruvida Jesus var gift och hade barn med Maria från Magdala eller inte. Intressant upplägg. Först entusiastiskt om enstaka sena belägg om att det kunde vara så och i slutet lika entusiastiskt stadfästande att beläggen delvis handlar om falsarier. Den lilla boken Maria Magdalenas evangelium skriven av Paul Linjamaa plockades fram ur hyllan för pågående omläsning. För drygt fyra år sedan berättade jag om boken – här.

 

Onsdag var jag av Älvsby församling bjuden på jullunch på folkhögskolan vilket innebar trevliga kontakter och samtal åt bägge hållen. På kvällen celebrerade jag Veckomässan i Älvsby kyrka.

 

Torsdag gjorde jag faktiskt inget speciellt – mer än att tänka.

 

Alla dagar under veckan har Primärhustrun och jag glott på Julkalendern från Lill-Umans kommun. Från och till under dagarna har jag också inte alltför extatiskt funderat över utformningen av en gudstjänst som gick av stapeln i Älvsby kyrka Andra söndagen Advent.

 

Detta blev en varvad bloggning innan jag envetet och enträget knapprar vidare på vad som verkar bli en serie med den rubriken.


envist och enträget 3

Jag slutade envist och enträget 2 med att det man kan kalla Church-shaped Mission är mycket vanligt och många gånger både utgår från och leder till en begränsande otänkthet. Jag lovade då att ge några exempel men innan vill jag betona att sakerna inte med nödvändighet måste ses som dåliga. De kan ha sin plats. Jag föreslår inte att allt skall upphöra men menar att man behöver vara vaken. Man kan så försjunka i kyrk-formade uppdrag att uppdrags-formade uppdrag hamnar på undantag.

 

Först ett stort exempel. Det är nog övertydligt men kan hjälpa till att förtydliga tankegången. I Svenska kyrkans församlingar reserverar man utan tvekan tider, personella resurser och lokaler för att rymma de antal begravningsgudstjänster man av erfarenhet behöver. Så är vår kyrkas och våra församlingars struktur. Det är en följd av historien och följer en förväntan från ett stort (men vikande) antal människor. I Älvsby församling rör det sig om tre i veckan med möjlighet att skapa en eller två till om det skulle behövas. Det är OK och jag föreslår inte att det skall upphöra.

 

Men handen på hjärtat! Gav Jesus sina apostlar och sin Kyrka det uppdraget? Var det hans och Kyrkans Mission? Jesus verkar ju snarare motarbeta död-saken. Förutom att själv uppstå ur döden och i sin gärning avbryta och eliminera några begravningar säger han till någon: Låt de döda begrava sina döda.

Min slutsats blir att begravningar i stort är Church-shaped Mission, inte ett uttryck för Mission-shaped Church. Menar jag med det att kyrkan skall sätta ner foten och sluta att på det sättet möta människor i sorg och då gråta med dem som gråter? Nej! Men jag menar att man behöver vara skarp i tanken på vad som är vad, våga måla i svart och vitt men också inse att det finns gråskalor. På samma sätt kan man se på vigselgudstjänster oberoende om de är sär- eller samkönade.

 

Mycken vad man kan kalla stuprörsverksamhet kommer också ofta en o- eller halvtänkt kyrk-formnings-tanke. Att i ett arbetslag verka i stuprör är när olika personer och arbetsformer kör självständigt utan nämnvärd kontakt med varandra annat än på ett kollegium i veckan samt på kafferaster. Barn- och familjegrupper med sina ansvariga driver sitt arbete utan eller med svag koppling till gudstjänsterna som har sitt team som i sin tur inte är vävda åt andra hållet eller något annat. Det passar de kyrkliga strukturformerna att göra så. Administrativa boknings- och tidsprogram är i hög grad kontoriserade med OB och annat som lätt formar tankarna på vad man kan (och vill) ta på sig för uppdrag. Den kyrk-formningen medför ofta att en massa uppdrag på dagtid måndagar till fredagar men inte gemensamma saker på Herrens dag eller på kvällstid då skol- och yrkesverksamma faktiskt kan möta upp.

Ett tydligt exempel på detta är det slumpmässiga mötet jag och Primärhustrun för ett par veckor sedan fick med en webb-kalendarium i en grannförsamling – med en huvudkyrka och två distrikt. Det fanns där upp mot 40 punkter i ”utbudet”. Gudstjänster tror jag inte var med, inte heller konfirmander och ungdom och säkert annat. Tre-fyra av de publika grejerna var på vardagar mellan 15-18 riktade till barn i mellanstadieåldern. En sak – en kör – låg på kvällstid. Allt annat – och det var en massa olika saker – låg på personalens kontoriserade arbetstider och riktat till folk som kunde komma loss just på vardagar mellan 10 och 15 ungefär – alltså framför allt pensionärer. En troligen diakonal programpunkt i samlingen blev dessutom lite skojig genom denna formulering: 10.30 samling för Hälsopromenad – inställd på grund av sjukdom.

Min banala fråga blir: Är det inte så att Church-chaped Mission kraftigt dominerar över Mission-shaped Church?

 

Naturligtvis behöver bilden av stuprören korrigeras något. I många församlingar finns tankar hos arbetslag och ledning om att saker och ting ändå hör ihop och har samband med det mest centrala – söndagens gemensamma möte med Jesus i Ord och Sakrament. Sådana tankar finns och är ofta lite övergripande formulerade i inledningstexter i diverse policydokument och verksamhetsplaner men inte alltid konkretiserade för vart och ett av stuprören. Jag tror att det är av vikt att sånt i högre grad går från snack till verkstad – typ. I första inlägget i denna serie nämnde jag exemplet Bön för barnen i gudstjänsterna i Älvsby kyrka som jag ser som ett led i sammanvävningen.

 

 

Det blir ett fjärde inlägg. Troligen också ett femte.

Jag gissar att envist och enträget funderande från min sida får den effekten.


julkalender på svt

Varje år dyker en Julkalender upp på SVT. Varje år dyker också en ”debatt” om den upp, inte minst i kommentarsfält på vad man kallar sociala medier.

Igår och idag har jag följt inlägg i några sådana debatter. Jag kan inte låta bli att bli förvånad – fast jag är 70+ så inte mycket förvånar mig.

 

Jag har sett exempel på mental kristallsjuka på ett par ställen, främst hos några som kommenterar i de ”kristliga” tidningarna Dagen och Världen Idag. Där finns folk som ser kristaller och gissningsvis alla blänkande stenar som något ockult och alltigenom jävligt.

Att kalendern också ger exempel på samisk kultur provocerade fram en del ytterst rasistiska och okunniga kommentarer på Facebook till Svensk Dumtid – förlåt Damtidnings artikel om programmet.

Jag såg också, men minns inte riktigt var, en del som spydde galla över den vänstervridning och klimatalarmism de menade sig kunna se utifrån att en av huvudaktörerna hade flätor och kunde tyckas påminna om en ung Greta Thunberg.

 

Jag å min sida tycker Julkalendern är kul. Avsnitt 6 där en korkad kändis-svealänning blir rädd för en enligt hans mening köttätande rov-ren var obetalbart. Extra rolig för mig är att jag bor i Lill-Uman, alltså Älvsbyn, där mycket spelats in. Jag ser välbekanta miljöer och ortsbor som statister.

 

Det är en bra julkalender på svt.


envist och enträget 2

Troligen kommer det inte att räcka med bara ett inlägg till med rubriken envist och enträget. Jag har en massa tankar som med fria associationer härvar ihop sig med det jag skrev om i förra inlägget.

 

En utvikning kan vara att en stund se över Nordsjöns stormiga vatten och notera saker och ting från England. Den engelska kyrkan – Church of England alias den Anglikanska kyrkan – påminner på många sätt om Svenska kyrkan. Bägge är ländernas så kallat ”historiska kyrkor”. Hos oss tog kyrkan som Romersk-katolsk form i och med kristnade som startade på 1000-talet och sedan pågick i en lång process. I England var det på samma vis men starten var tidigare, redan på 400-talet. Reformationen på 1500-talet gjorde att – av skilda anledningar – banden med påven bröts och gudstjänster började firas på folkspråken och att kungarna blev kyrkliga överhuvuden.

 

Att Kyrkan etablerades så långt tillbaka innebar att den fick ett landsbygdsutseende. Alla bodde ju och verkade på landsbygden. Det kan man se på flera sätt. I Västergötland kan man på någon plats från ett kyrktorn se – har det sagts – sju andra kyrktorn. I England finns i serierna Morden i Midsomer och Grantchester i varje by en ofta ruffig kyrka och ibland med en mer eller knasig präst. Den etablerade gamla lantliga kyrkan är ett mönster i bägge länderna men med en tydlig skillnad: Den engelska kyrkan har inte på långa vägar samma ekonomi som svenska församlingar. Givetvis finns också en del andra skillnader men de förbigår jag nu.

Den industriella revolutionen som påbörjade inflyttningen till städerna kom tidigare i England än hos oss men effekterna blev i stort liknande. Landsbygden glesfolkades och städerna växte fort. Kyrkostrukturen hängde inte med. Situationen blev avfolkade landsbygdsförsamlingar och nya städer och stadsdelar nästan utan kyrklig närvaro. Till detta kom sekularisering plus mycket annat.

 

Från vår vänförsamling utanför Norwitch har vi i Älvsbyn fått ett intressant material med DVD-skiva och arbetsbok – Leading your Church into Growth – lokal. Jag uppfattar det som ETT exempel på nytänkande i England, ett nytänkande med nu ganska 30-40 år på nacken – som jag fattat det. Det är inte alls säkert att den beskrivning jag nu ger av A Mission-shaped Church – fritt översätt En uppdrags-formad kyrka – blir helt rätt i kronologi eller betoningar. Snarare blir det hur jag kom i kontakt med saken, vilka intryck jag fått och hur det får mig att tänka idag. Hur jag ser det hänga ihop med böneresonemanget i förra inlägget skall jag berätta vad det lider. Först gör jag en viktig utvikning om teologi och synsätt.

 

Det finns viktig teologi i saken! Viktig teologisk bakgrund om vad mission-sändning-uppdrag är.

Ofta tänker man att mission är något en kyrka eller församling gör, bedriver och tar initiativ till. I någon mån kan det vara rätt men det missar lätt en fundamental punkt: Det är inte Kyrkan som har en mission. Det är Missionen som har en Kyrka – och är ett led i Guds Mission.

 

Grundviktig är tanken att Gud har en Mission. Det är Gud som innerst inne och ytterst ute sänder. Enligt Bibeln är det riktningen. Människan sändes för att förvalta skapelsen. Noak sändes ut i timmerskogen för att skaffa material till arken. Abraham gavs uppdraget att bli en stamfar för oräkneliga människor. Moses sändes av Gud för att befria folket ut ur slaveriet. Gud sände kungar och profeter för att leda, tillrättavisa och förmana folk. Gud sände till och med folk och händelser som straff. Så långt Gamla testamentet.

Den tanken lever kvar också i det Nya där Hebreerbrevets författare skriver: Många gånger och påmånga sätt talade Gud – missionerade – i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat genom sin son... (Hebr 1:1-2). Paulus skriver i Galaterbrevet Men när tiden var inne sände Gud sin son för att göra något (Gal 4:4). Johannes skriver Så älskade Gud världen att han gav – sände-offrade – sin son. (Joh 3:16). Det är alltså Guds initiativ hela vägen! Det är Gud som sänder!

Till sina lärjungar – som sedan grundade församlingar och Kyrkan som sådan – säger Jesus: Som Fadern har sänt mig sänder jag er… (Joh 20:22).

 

Utifrån detta och mycket annat är det alltså Guds mission-sändning-uppdrag som får och skapar en Kyrka. Uppdraget ska forma kyrkan, inte kyrkan så som den råkar se ut forma sitt uppdrag. Det handlar om Mission-shaped Church, inte en massa Church-shaped Mission.

 

Jag tror det är viktigt att fokusera på den tank jag nu redovisat. A Church-shaped Mission är mycket vanligt både i smått och stort och blir lätt en begränsande otänkthet. I ytterligare ett kommande inlagg ska jag ge exempel och envist och enträget tänka vidare.


Om

Min profilbild

RSS 2.0