stigstrombergsson

Det finns vissa saker som verkar vara evigt samma. En sådan sak är den så kallade Solfilmen i svensk television. Den har veckligen funnits med så länge jag kan minnas. Här är det viktigt att du, noble Bloggläsius, vet att min TV-erfarenhet sträcker sig tillbaka till när TV kom till Luleå då Älvsbysändaren startade runt år 1960. Det var på den enkanaliga svartvita tiden men Solfilmen är evigt samma.*

Under flera år har jag fått förtroendet att leda Bibelstudiegrupper i den församling jag bebor, tillhör och som bänknötare och ibland ansvarig firar gudstjänst i. Noga räknat fick jag rollen när den dåvarande kyrkoherden lämnade församlingen 1983 då jag var komminister härstädes. Uppdraget följde med också den första tiden – fram till 1993 ungefär – då jag var placerad på Stiftskansliet i Luleå. Efter en massa år på folkhögskolan blev jag komminister igen 2013. När den kyrkoherde som var då slutade 2015 kom jag på nytt in i spelet och så har det varit fram till dags dato – med paus något år då stafettpinnen lämnades till yngre kollega.**

Lika säkert som att tranorna kommer på våren dyker varje år ett par evigt samma frågeställningar upp från deltagare i gruppen – oberoende av vad vi samlas för att dryfta. För 14 dagar sedan kom frågan: Var finns själen i väntan på uppståndelsen när kroppen har dött? Tro det eller ej men det händer minst en gång varje år. Igår kväll kom den andra evigt samma fråga: Söker och kallar Gud alltid på människan i samma grad? Årligen – dock inte på evigt samma datum – resonerar vi om de sakerna. Och årligen försöker jag belysa grejerna på evigt samma sätt men tänker inte här och nu eller någonsin berätta hur. Det är detta med Bibelstudier som jag vill trycka på.

Tro inte för ett ögonblick att jag klagar! Eller tycker Bibelstudier och likande är något som tynger uppdraget att vara präst. Tvärtom! Verkligen tvärtom! Ärligt talat fattar jag inte hur präster – i och utom tjänst – står ut utan den stimulans det innebär att finnas med när folk – såväl unga, vuxna som äldre – möts för att dryfta Bibliska och Gudeliga ting. Jag är djup tacksam över att jag fått och får vara med. Om jag är en ”bra Bibelstudieledare” kan och ska jag inte själv bedöma. Det är grupper av konfirmander, ungdomar, vuxna och äldre som genom åren varit och är bra – åtminstone för mig.

Detta med Bibel, Bibelspridning och Bibelarbete menar jag alltså är viktigt men samtidigt något som man ofta fuskar med i församlingar och som enskilda präster. Ett fusk är att inte prioritera det. Ett annat fusk är faktist att ytligt bara massprida till exempel Nya testamenten utan att erbjuda seriösa former för vidaresamtal med människor. Jag tycker faktiskt också att – och här gäller det församlingarna – det är fusk att man inte besinnar att i dagens Sverige, till skillnad från för en eller två generationer sedan, finns varken Bibel eller Psalmbok i bokhyllorna hos kanske de flesta människor. Böckerna är inte dyra! Man skulle till exempel kunna fråga en dopfamilj Äger ni en Psalmbok? Blir svaret Nejkan familjen få en när den lille döps. När ett småsyskon ett par tre år senare skall döpas ställs samma fråga och om svaret då är Ja frågar man Har ni en Bibel? Om sådan inte finns i fastigheten får de en. Ett sådant program med vuxna som målgrupp täcker naturligtvis inte in alla. Man behöver därför också hitta fler vägar men poängen blir evigt samma: Sprida Bibeln, bruka och samtala kring den.

Nästa år är det 500 år sedan Nya testamentet första gången var översatt till svenska. Då kommer en ny översättning utarbetad av Svenska Bibelsällskapet. Det kan vara en anledning till förstärk Bibelfokus, en sak som är evigt samma.***

* En ändring finns dock! Förr i världen listades tiden för solens upp- och nedgång i Luleå, inte som i dessa yttersta tider Kiruna.

** Efter min pensionering har jag på grund av vakanslägen och annat betrotts med vissa uppdrag. Målet har dock varit att efterhand som tjänster fylls och nya medarbetare blir varma i kläderna skall jag nedtonas. Helt rätt! När nya kvastar sopar skall gamla sopor ställas ut.

***Samma sak men kanske inte på samma sätt kan gälla arbete och initiativ kring att det i år är 1700 år sedan man i Nicea i västra delen av nuvarande Turkiet formulerade den Trosbekännelse som är gemensam för alla kristna kyrkor. Den kan man lokalt, regionalt, nationellt och internationellt fördjupa sig i och ekumeniskt samlas runt.