inte två år än

Snart fyller jag två år. Det är jag som heter Lisa och han som brukar skriva här är min morfar. Eller Mogga som jag säger det. Jag brukar till och med sjunga om honom:

Mogga-Stigge, Mogga-Stigge, han ä tuff. Är mammas far å mommos karl. 

Mogga-Stigge, Mogga-Stigge, han ä tuff. Å väldigt snäll och rar. 


Han är hos mig nu och ser kymrad ut. På vuxiska tror jag det heter bekymrad - men jag säger kymrad. Fast det säger jag inte heller. Än pratar jag inte SÅ bra, bara hela tiden på mitt sätt. Men jag tänker och då tycker jag han verkar kymrad. Som om han tänkte på något annat. 


Han har varit i Kräkland eller vad det nu heter. Åkt flygplan. Och badat. Och en del annat. Kanske är det detdär annat som gör att han ser kymrad ut. Han var där med en massa andra som ville fara dit å prata om tro, Bibel å sånt. Sånt kymrar inte mogga nämnvärt. Han tycker det är viktig. Å håller gärna på med det. 


Men jag tror han är kymrad inför hösten. 

Flera av dom som var i Kräkland är redan med i en babbelstudiegrupp med en del andra som inte var med. De ska visst fortsätta och det är bestämt att mogga ska vara med fast han är pangsjonär eller vad det nu heter. Hur det ska bli då, vad dom ska prata om och hur man ska prata - med varandra så alla är med eller om man bara ska lyssna till mogga-snack kymrar honom. Dom vill visst olika dom som är med. 


Flera som åkte flygplan är inte med i den där babbelstudigruppen. Fast jag tror det heter Bibelstudiegrupp förresten. Tisdagar udda veckor på kvällen tycker inte alla är så bra. Kanske vill dom också prata om lite andra saker. Jag vet inte då jag inte fyllt två år men tror nog att det kan vara något som gör att snäll-mogga ser kymrad ut. Han vill att det ska bli bra för alla - typ. 

Sedan finns det visst ännu några som under våren börjat fundera om sånna grejer som mogga håller på med - fast han är pangsjonär - och nu vill hitta ett sätt att beta vidare. 


Men han ser inte bara kymrad ut och inte hela tiden. Han är ju med mig! Ensam i mitt våld igår och idag när pappa jobbar. Mamma, mommo och morbror Danel är på nåt rajtajtantan - i Stockholm tror jag dit var - och lämnade mogga ensam i mina klor. Han leker, fixar mat, läser för mig och assesterar på alla sätt. Lite klen tycker jag han ör för han ville inte läsa min ena Babblarna-bok fem gånger på raken. Det räcker med fyra sa han som fortfarande är osäker på vilken babblare som heter vad. Innerst inne tror jag inte han är så värst intresserad av saken men jag ör de och då ställer han upp. 


Jag kan inte skriva själv - är ju inte ens två år - utan har fått att på telepotatisk väg in i morfar klämma in det jag vill berätta och hoppas han gör det. Kanske blandar han in eget. Det kymrar mig lite. 


Bilden (som publicerad senare) var det nån som tog och la ut i en mässängergrupp för närmaste släkten. Den kom dit strax efter en bild på Lill-kusinen Ava och nån skrev att mogga inte var lika söt. Mogga blev inte ledsen över det utan sa bara nåt om att han inte tänker söka nåt jobb och att han varit gift med mommo i över 40 år och därför använt utseendet färdigt. 



det är fullbordat

En massa är fullbordat. Främst naturligtvis det Jesus säger i Långfredagens huvudbibeltext hämtat ur Johannes berättelse. Det är fullbordat är ju vad han där säger just innan han dör. Allt som behövs, varken mer eller mindre, för att människor skall kunna vara förenade med Gud både här i tiden – som vi lever i vad som än sägs – och evigheten – som också matematikerna på sitt och något sätt beskriver.*

 

Det som också är fullbordat är mina arbetsuppdrag denna Stora vecka – Passionsgudstjänster mm. Som jag berättat var det tänkt att jag på onsdag skulle ansvara för en Passionsgudstjänst på Veckomässetid i Älvsbyn, sedan Skärtorsdagens Mässa och Långfredagsgudstjänsten i Vidsel. Tre gudstjänster alltså. Men det blev fem. Jag tjyv-införde utom vad som planerat var Passionsgudstjänster måndag och tisdag kväll innan den ”reguljära” på onsdagen. Det innebar Bibelsamtal de två första kvällarna och mer av vanlig förkunnelse från min sida onsdag och framåt.

Men nu är min insats över. De som nu har tjänster i församlingen har också varit i farten torsdag-fredag och fortsätter nu utan mig att ha ansvar för helgens övriga och kommande gudstjänster. Jag är inte i elden.

 

Lilla Ava** som bor i Unbyn i Bodens kommun anlände igår tillsammans med sin mamma. Pappan jobbar natt och beräknas komma på idag på Påskafton. Hennes morbror i Luleå hade kommit någon timme tidigare och nu väntar hon sin andra morbror, den ingifta mostern och sina två storkusiner Tyra och Adrian. Hela klanen utom Järvsöborna kommer alltså på plats i helgen.

 

Lugnt? Näppeligen.

Det blir på Annandagens kväll vi på nytt kan säga: Det är fullbordat.

 

 


*  Jag snubblade över en artikel i den saken. Den är på engelska men säkert obegriplig också på svenska när den beskriver att universum ser tänkt ut och att tiden inte finns. Jag skall göra ett översättningsförsök när tid och arbetsro infinner sig.

**  Lilla Ava är ingen baddare. Hon har precis börjat handkrypa sig dit hon vill, inte mer. 9 månader ungefär och mycket charmig.


jag heter mooggá!

 

Blogga om vad?

 

Såhär en onsdagskväll i Hemavan har jag några blogguppslag i tankekörteln. Runt alla svävar frågan Är detta intressant för min läsekrets?

 

Just den tanken har jag tidigare här på bloggen då och då meddelat: I det skiter jag högaktningsfullt! Jag skriver det jag skriver för att jag vill det, ingen annan anledning.

 

Så – vad tycker jag är intressant idag?

Svar: Fyra saker – förutom annat i ett inlägg som också kunnat heta fjällvecka 19 3. Sakerna är jag heter mooggá, valet i israel, tro och politik samt postnord och kyrkan. Fyra ting på tapeten lite varierat i det verkliga livet och i det flöde jag ser på så kallade sociala medier eller annorstans.

 

Barnbarnet Lisa är 1 år och 10 månader. Som sina äldre kusiner Tyra och Adrian är hon en riktig surrdosa. Lillkusinen Ava som är året yngre har ännu inte arbetat sig upp till den statusen men givet att genetiken spelar roll är också hon en stjärna på uppgång.

 

Lisa surrar alltså på men det är inte alltid, faktisk ganska sällan, som man förstår vad hon säger. Fågelboken med ljud kommer hon med och skall ornitologa i men inte kring vadsomhelst. Sjö- och simfåglar duger inte. Inte heller mesar och finkar. Det är uuggá som gäller! Bilder på och läte från berguv, lappuggla, pärluggla och så vidare är uuggá-sidorna som hon är intresserad av. Allt annat är flyktiga svalor.

 

Hon kan säga moomo och menar då min primärhustru som är Lisas hulda moders moder. Bokstaven f med vokalväxling är inte lika lätt men igår kom det: mooggá. Blick och pekfinger gav vid handen att det var mig hon åsyftade. Pinsamt snarlik uuggá men hjärtevärmande i alla fall.

 

Idag vrålade solskenet ner från en klarblå himmel. Redan på förmiddagen drog föräldrarna till pisterna. Lisa sysselsatte på olika sätt oss äldre fram till lunchen vid 11-tiden och efter den avvek moomo till backarna och mooggá hade barnbarnsvakten. Lindrig syssla. Tösen somnade i vagnen strax efter 12 samtidigt som promenerandet började. Efter en timme var vi tillbaka men hon fortsatte sova och jag satt småmysande i solgasset. Efter ett tag en promenadrunda till innan jag tyckte att tillvaron var onödigt enahanda. När hon sovit i 2,5 timme väcktes hon av sin grymme mooggá så att hon skulle få i sig ett mellanmål.

 

Små barn sätter ibland språknivån för fler än sig själva. Keckarpaka och katafontelelog är exempel på glosor från den egna barnhögen. Framgent kommer jag nu att heta mooggá och fågelboken uuggá-dito.

 


barnbarn är pest

Fast det är ju inte riktigt sant – att de är pest.

Men i betydelsen ger pest kan det vara sant.

 

Tisdag förra veckan – detta har jag berättat i tidigare inlägg – besökte jag Ormbergskolan i Luleå. De två äldsta barnbarnen går där och Adrians och Tyras farfar – jag – hälsade på. Frisk som en nötkärna var jag när jag lät mig exponeras av summa 50-talet barn och vuxna. Fatta vilken anhopning av luftburna bassilusker och virusar det innebär för en pensionär som vanligen vistas i karantän i hemmets TV-fåtölj!

 

På onsdag for vi söderut och kom till lilla Lisa på torsdag vid lunch. Hon var hemma dagarna vi var där. Annars vistas hon 3-4 dagar i veckan i sin smittsamlande förskolemiljö. Barnen i hennes ”klass” är små och därför inte så många men i alla fall. Vår lilla ettochtrekvartsåring var lite hostig och snuvig – liksom föräldrarna.

 

Det hindrade oss inte från att vara ute,leka, läsa, umgås.

Så nu är det jag som hostar! Och snorar lite.

Barnbarnen har gett mig pesten. En lätt släng.

 

Skitungar!


oplogad oplågad

Rubrikens två ord hör ihop med varandra och med min och Primärhustrun bilresa. För den intresserade skall jag givetvis förklara hur. För den ointresserade blir det text att läsa i alla fall – eller låta bli.

 

Strax efter två igår eftermiddag for vi hemifrån. Framför oss hade vi ca 80 mil landsväg med slutmålet Järvsö i Hälsingland. Beräknad ankomst till barnbarnet Lisa med föräldrar ca midnatt.

 

Apropå barnbarn – jag har fyra och denna vecka har innehållit fler barnbarnskontakter. I förrgår, tisdag, besökte jag Ormbergsskolan i Luleå där Adrian går 6-års och storasyster Tyra i tvåan. Jag var mesta tiden i gossens klass och är imponerad. Just det: Imponerad! Av barnen, personalen, lokaler, verksamheten. De är över 30 mer eller mindre mjölktandslösa i gruppen. Alla verkar trygga, arbetsamma, uthålliga. När de i halvgrupp hade svenska jobbades det med ljud och bokstäver och efter en kort intro läste och löste de uppgifter i var sitt arbetsmaterial i gott och väl tre kvart. Fokuserade. Utan att göra något annat eller spåra ur. Jag fick agera hjälplärare när de flitiga lärungarna sträckte armar i vädret. I mitt stilla sinne tänkte jag två saker:

Fy på er som skäller och gnäller på den svenska skolan!”

Jämfört med Bibelstudiegruppen jag träffar ikväll är 6åringarna fokus föredömligt!” 

 

Nåväl - tillbaka till bilturen...

 

Efter att ha jobbat på förmiddagen – hustrun i sitt dagliga värv och jag som vikarierande religionslärare på folkhögskolan – puttrade vi iväg vid 14-tiden. När vi passerade Umeå började det snöa och i Övik stod yrsnön som en vägg. Trafikmedelanden på radio nämnde långtradare på sniskan både här och var i Västernorrland och att E4-trafiken på ett par ställen stod still i norr- eller södergående riktning.

 

Vi tog beslut! Vi letar logi i Övik! Vi kör inte kanske sex timmar till i mörker och begränsad plogning för att komma fram två på natten. Bättre att hålla sig oplågad och i vilat skick ta andra halvan av resvägen utvilade på morgonen i dagsljus.

 

Sagt och sökt på nätet. Park hotell fick nattgäster. Inte bara vi. Andra resenärer kände sig också insnöade och pausade sina resor.

 

8 i morse grävde vi fram bilen ur 2 dm kramsnö och fortsatte söderut. Fortsatt snö och regn till Sundsvall. Vid lunchtid var vi framme och solen hade då brutit igenom molntäcket. Nu är vi hos Lisa som favoriserar mormor framför alla andra. Hon är jättegullig, Lisa alltså. Ett år och nio månader ungefär.


9 år sedan

 
För 9 år sedan gick jag upp en division - blev farfar.
Tyra föddes då och jag skriver detta medans det är 1 mars.
Nu är hon (nästan) stor.
Finfin!!

en skärmdump

Det har blåst över!

 

Så verkar det vara söderöver där den där elavbrottsskapande trädfällande blåsten bedarrat. I vår egen fastighet har också vinden mojnat.

 

Nyåret är passerat. Alla barn och barnbarn har nu lämnat sina far- och morföräldrar. De har återvänt till där de bor för skola, arbete och annat. I morgon drar också Primärhustrun tillbaka till sitt jobb och pensionären, alltså jag,  blir ett antal timmar ensam i fastigheten. Då de två gudstjänsterna jag fick ansvara för denna Trettonhelg nu ligger i förfluten tid och Tour de Ski liksom JuniorVM i ishockey är över har en viss ro och stillhet infunnit sig. Kanske blir det till och med tid att blogga lite. I kväll bara en kort snutt fast det finns mycket jag funderar kring.

 

I veckans nummer av Kyrkans tidning fanns en riktigt bra artikel som inte är tillgänglig för vem som helst på deras hemsida. Synd. Dn handlar pm förkunnelsens innehåll och funktion i Svenska kyrkan av idag. Ett par doktorander intervjuas. Kanske återkommer jag till den och det temat längre fram. Nu nöjer jag mig med att i all ödmjukhet påstå att forskningen håller på att komma fram till vad jag under flera år observerat och tyckt.

 

Nu blir det skarpt läge att rekrytera till och förbereda läs- och temaresan till Samos i maj. Man kan läsa om den på Älvsby församlings och älvsby folkhögskolans hemsidor.

 

Barnbarnet Adrian, till sist, är en finurlig filur. Han går 6-årsklass. Tydligen har hans hulde fader och moder tagit med honom till en butik för att inhandla någon sorts innedoja. Barnen springer ju i strumplästen vilket formligen käkar strumpor. Då han erbjöds de som är avbildade ovan utbrast han vad som också står i skärmdumpen från vår Messengergrupp. Klicka på den blir den större.

 

Lite kärleksfullt halvsågad känner man sig.


2019 – jaha

 

 

 

Först av allt önskar jag alla nobla Bloggläsiusar och Bloggläsiusor ett

 

GOTT NYTT ÅR!

 

Så var det gjort.,,

 

De stora barnbarnen* har ett hatkärleksförhållande till en sak som de yngre** inte ännu hunnit ta ställning till. Det handlar då om att handla. Alltså att följa med farfar – det är jag – på hans under förhandenvarande omständigheter dagliga promenad till COOPerativabutiken för att som det med lätt föraktfull ton sägs kompletteringshandla. De förhandenvarande omständig-heterna är att vi är nio vuxna och fyra barn i huset och att de vuxna häller i sig hektolitrar med kaffe och trycker i dig kvadratmetrar med Norrgott-bredda brödstycken bestaplade med ost eller annat pålägg. Mejerivaror, grönsaker och frukt försvinner också likt materia i universums svarta hål.

 

Varför hatälskar barnbarnen att följa sin farfar på dessa exkursioner?

 

Så långt hann jag skriva tidigare idag innan det var dags för COOP-besöket. Nu ärhon – klockan alltså – in emot midnatt mellan 1 och 2 januari 2019. De flesta sover. Jag får lite datortid tillika fysiskt utrymme för mig själv och min dator.

 

Varför hatälskar barnbarnen att följa sin farfar på dessa exkursioner? löd frågan.

Svaret är enkelt: Det tar sån tid! Du ska ju prata med alla människor!

 

Jag pratar inte med alla på byn. Det är en överdrift! Men ofta blir det med någon eller några man växlar några eller flera uppdaterande ord. 40 år på orten har ju satt sina spår – typ. Och folk är ju trevliga. Varför skulle jag gå in för motsatsen?

 

Dessa enkla promenader och annan tid nu när jag inte är i aktiv tjänst innebär tillfällen till mång slags funderingar kring vitt skilda ämnen. En och annan kan nog bli ett blogginlägg när huset om några dagar töms och mer skrivtid ställs till förfogande. Vem vet.

 

 


* Det är i Luleå Tyra åtta och tre kvarts år samt hannes bror Adrian sex och ett halvt.

** Småkusinerna Lisa från Järvsö är ett och ett halvt och lilla Ava som tekniskt sett är bodensare är snart ett halvt år.


hela klasen här

Så har det slutligen gått därhän att hela klasen har samlats och alla klappar blivit utdelade. Yngste sonen kom redan före jul och lilla Lisa (1 1/2 år) med föräldrar kom för några dagar sedan. Igår kom Tyra (8) och Adrian (6) med sina föräldrar och idag  slutligen lilla Ava (1/2) med far och mor. Flocken har flockats för nyår även om mågen som har jour på sjukhuset kommer att avvika 2018s sista skälvande timmar.  

 

Att vara förälder upphör inte bara för att barnen blir vad som anses vuxna. Ganska fascinerade att se hur de som lekte, trätte och tjafsade som små pratar med varandra som klokt folk. Naturligtvis har jag märkt detta förr men förstärkt nu ackompanjerat av de smås spring, surr och glada tjoanden. 

 

"This kitchen isn’t big enought for all of us" är sant. Delar av mellangenerationen har intagit detsamma och kockar på av hjärtans lust och gamman. Gissar att farfars/morfars insats kommer senare fast han kanske blir diskad också då. 

 

2019 är i alla fall räddat. Nu finns en väggalmanacka med barnbarnsbilder att sätta på kylskåpsgaveln. Njutbart. 

 

kusinharmoni

Med småbarn i huset blir det lite speciellt. Nu är det två stycken på plats – lilla Lisa snart 1½ och lilla Ava 4½ månad. Andra rutiner än morfars och mormors vanliga börjar råda eftersom de små tagit befälet.

 

Fast det har de ju inte gjort. Tagit befälet.

 

Att ha befäl kräver medveten konsekvent vilje linje och det förmår inte barn ha. Det är de vuxnas grej, vuxna som som den mest självklara sak i världen inrättar livet efter resultatet av sin Barnkonsekvensanalys.

 

I praktiken betyder det att mat ätes på tider som passar barnen – det äldre av de två – och att också vuxnas sovtider anpassas till de smås mat- och sovklockerytm. Det betyder att morfar, alltså jag, då huset har fler innevånare än vanligt valde att stanna hemma när alla andra for på Advents- och Julmarknad uppe vid Storforsen. Jag blev kvar i fastigheten för att i lugnet som uppstått skriva vad jag avser förkunna i morgon i Älvsby kyrka. De fusklapparna är nu klara och utskrivna före 19 på lördagskvällen. Det är i mitt fall onormalt tidigt men denna gång alltså en följd av en  Barnkonsekvensanalys.

 

Man skulle i varje församling några år sedan göra sådana – Barnkonsekvensanalyser. Verksamhet, prioriteringar, insatser, organisation och allt skulle genomgripande börja göras med barns villkor för ögonen. Barn är här folk upp till 18 års ålder.

 

Det är märkligt hur svårt det ofta blev att se till och prioritera barn och unga, det som så självklart sker i varje hem och fastighet där goda vuxna har barn och unga omkring sig. Många gånger blir jag förbryllad över att redovisningar av Barnkonsekvensanalysers resultat inte – som beslutat är att det skall göras – redovisas i verksamhetsplaneringar och budget-redovisningar. Kanske beror det på att det inte är goda vuxna som står för grejerna.

 

Men nu blev detta (som vanligt) ett sidospår. Huvudspåret i blogginlägget är att jag på barnbarnsanpassad tid skrivit färdigt förkunnelsen för gudstjänsten i Älvsby kyrka i morgon klockan 11. Tur de for på marknad. När de är hemma och inne blir morfar positivt distraherad av de två små kusinerna – som bilden visar.


pysselpussleri

Avsnitt i TV-serier samt hela säsonger slutar ofta med en så kallad cliff-hanger. Det kan vara något dramatiskt som gör att man störtar till alternativt längtar efter nästa avsnitt. Ibland är det något avrundande men som ändå öppnar dörren för en fortsättning.

 

I bloggarnas värld kan det vara på samma sätt.

Slutraden i förra blogginlägget – en klipphängare.

 

Lilla Lisa är alltså på plats.

 

Kom med sin mamma i förra veckan med tåg+taxi.

En hel dags resa kan ta på en 1½åring. Bil Järvsö-Hudiksvall och tåg till Umeå och sedan tänkt annat tåg till Älvsbyn men det var ersatt av buss. Då bussen inte kunde ha barnstol till liten gullig tös blev det taxi och bara en, inte flera timmars försening.

 

Liten duktig flicka var lite avmätt när hon efter drygt tre timmar i bil möttes av morfar – jag – vid Älvsby Resecentrum, det nya namnet Järnvägsstationen fått sedan också Busstationen lagts där. Om det innebär att Järnvägsgatan skall byta namn till Resecentrumsavenyn eller nåt liknande är dock ännu inte vare sig föreslaget eller klarlagt. Framtiden får visa.

Men det var en liten urspårning! Det är ju, noble Bloggläsius, lilla Lisa jag vill dela min glädje över med bild och berättelse.

 

Hon – och mamman – lastades över i morfars bil i den barnstol morfar hyrt och hämtat i Luleå dagen innan – samt monterat. Lite gny för hon var ju less att åka bil men det blev ju jättekort resa. Och så in i morfar och mormors hus. Och ställdes på hallgolvet. Tyst.

 

DÄÄÄ!!!

sade hon och gick fram till den låda i hallen där leksaker förvaras. Och baxade upp locket och började plocka fram för att över större kvadratyta jämt fördela resurserna av prylar och pinaler. Jag undrar om inte detta visar på ett hos barn naturligt socialistiskt sinnelag. Småborgerliga föräldrar och deras föräldrar och andra vuxna vill ju koncentrera lekresurser till så få platser och ytenheter som möjligt och krattar så fort barn sover samman allt. Barn vill ha det jämlikt och rättvist mellan hallen, köket, vardagsrummet och sovrummet där morfar och mormor sover sina skönhetssömner. Fattas bara annat. Det naturliga är ju fördelning i stället för anhopning, decentralisering i stället för koncentration.

 

Hon är en fena på pussel! Som bilden visar. Den togs i förmiddags när mamman gjorde ärenden. Då fick Lisa ta hand om morfar och visa hur sådant pyssel går till. Sedan kom mamman hem och tur gick till kusinerna i Luleå. Då fick inte morfar följa. Han – alltså jag – hade inte rymts i bilen. Tyra och Adrian skulle ju också till Leos Lekland med Lisa och sin faster.

 

Så morfar jobbade i stället några timmar. Träffade folk inför en begravning. Sedan lunch med vidareplanering av Vuxenresan till Samos i maj 2019. Folkhögskolan är detta år aktivt med på det tåget med en personal och annat. Det kommer att garantera och höja kvaliteten på kursen som ju är en kurs enligt folkbildningens alla parametrar samtidigt som det är en del i församlingens vuxenverksamhet.

 

En belåten morfar bloggar. Lisa är i Luleå än.


nu har ava åkt

Så är det. Ava har åkt och det har gått en vecka sedan jag bloggade sist. De sakerna hör ihop. Att hon åkt idag har ju inte hindrat mig från att blogga tidigare. Det är just att hon inte åkt tidigare som lagt en del prioriteringar i vägen. Vilken morfar vill blogga en förmiddag när man kan gullas med en 4½-måning? Ett par eftermiddagar och kvällar denna vecka har jag haft arbetsuppgifter som både hindrat gull och blogg.

 

Att leka med småbarn, kittla och byta blöjor går som geschwint. Det är ju åttonde ungen. Föra egna och sedan visserligen efter flera års paus nu fyra barnbarn. Det är som att cykla ungefär. Första metrarna på våren kan kännas vingliga men sedan sitter det.

 

Det är alltså det yngsta av barnbarnen som varit hos primärmormor och morfar. Hon är en helt komplikationsfri baby som äter, sover, skiter och är glad. Dock: när hennes hulde fader var på tjänsteresa södderövver till Tjockhult valde modern att något bryta ensamvuxenmonotonin och åka 5 mil till Älvsbyn.

 

Men nu har de åkt. Pappan kommer hem ikväll upp över öronen fylld av abstinens efter liten dotter. Väl unnat! Och morfar har sänkt sängbotten i spjälsängen. Nästa gäst i den blir Lisa – om ett par veckor.


möte på toppnivå

Trump och Putin har träffats – vem bryr sig!

 

Riktiga möten är sådant som tar tag i en och får en att känna.

Ett sådant möte ägde rum igår.

 

Jag har nämnt att Primärhustrun och jag om fredagskvällen fick vårt fjärde barnbarn – Ava. Den unga familjen var kvar på sjukhuset över helgen. Trots att vi var nyfikna som sjutton for vi inte dit. Vi valde att låta dem vara i lugn och ro. Dottern hade ju sagt att vi var välkomna när de kommit hem – och då ha med oss ett lagat middagsmål för vuxna personer.

 

På måndag for de hem till Unbyn. Vi stålsatte oss ytterligare ett dygn. Igår var det i alla fall färdigt. Nu blev det resa! Med mat och allt.

 

Alla nyfödda småbäjbisar är små. Det slås man alltid av.

Ava är lite extra små – 2½ kilo. Hon föddes bara ett par dagar innan beräknat så allt är fixt och färdigt. Hon är bara liten. Morfar har inga stora labba-nävar och en snusdosas diameter är 7 cm så bilderna visar att hon inte är en stor kardus. Förutom vad gäller kalufsen.

 

Den lilla äter och äter och äter. När hon inte sover. Och då det byts packningar. Hur mimiken då ser ut och hur hon låter när det sker finns på film – här.

 

Livet är gott.

Vad vi vet är vi friska. Vi har fyra fina barn och nu fyra barnbarn.

Livet är gott – för vår del.


öppen mot världen

Hej!

 

Jag heter Ava!

 

Jag föddes igår – fredag – fram på kvällskvisten. Runt lunch hade mamsen ringt till mormor och morfar och sagt jag var på gång. Morfar kunde inte blogga då. Naturligtvis inte om mej för det är ju liksom lite hemlis när det bär till att födas. Inte om nåt annat heller. Han kunde inte koncentrera sig.

 

Vid 10-tiden på kvällen fick dom veta att jag var ute i friska varma luften. Då var jag ett par timmar gammal och inte så värst stor. 2½ kilo ungefär och en knapp halvmeter. Mår bra.

 

Idag har mamma på Facebook berättat att jag har fötts och då tycker morfar att han också kan berätta det. Och det är väl OK.

 

PS: Jag är morfar och mormors fjärde barnbarn. Mina kusiner är Tyra och Adrian som är 8 och 6 år och har morbror Jonatan till pappa och moster Johannas Lisa som är ett år. Min mamma är Katarina och pappa heter Pierre. DS.


charterkärringar

Jag har ett annat liv än att kommentera Bibelkapitel även om sådant är ganska högfrekvent här på min blogg just nu. I enlighet med det for jag till Luleå igår morse. Det var skolavslutning i årskurs ett som farfars barnbarn Tyra nu gått. Det är alltså jag som är farfadern i sammanhanget.

 

Regnig natt och en duggig och blåsig och kall morgon hade flyttat avslutningen från skolgården in i Andreaskyrkan i närheten. Är jag rätt underrättad var den som baptistförsamlingen i Luleå byggde när de lämnade det hus i centrala stan som fortfarande har namnet Ebeneser. Bra att den lokalen finns – särskilt som Svenska kyrkan i vinter i sin anda av utveckling avvecklat sin kyrkolokal i stadsdelen ifråga.*

 

Det var fyra årskullar barn på plats, sammanlagt kanske 150 barn från 6-års till och med 3-an. Nästan alla bänkar i kyrkan var fyllda av barn. Föräldrar, syskon och andra stod längs med väggarna och längst bak packade som japaner i en tunnelbanevagn.

 

Barnen var jätteduktiga!

Varje årskull sjöng var sin sång. Ett par av eleverna fungerade som konferencierer. Fint!

 

Men ett par kärringar bakom mig pladdrade hela tiden, möjligen med undantag när just deras barns klass sjöng sin sång. Tjatterkärringar! Jag vet allt om när den enes flyg skall gå – 5.50 – och bryderiet om att ta sig till flygplatsen i den tidiga ottan. Jag vet även att väl framme skulle hon och dem eller den hon reser med vara på samma hotell som någon annan.

Nedrans charterkärring! tänkte jag. Kan du inte helt enkelt stänga kakhålet!

 

Sa jag något? Nej. Lät det gå för långt.

Jag hade inte ens ½artigt kunnat be dem vara tystare.

 

Men det var fina barn. Och finast var Tyra – givetvis.

Men det blir ingen offentlig bild på henne eller andra.

Skolans internetpubliceringspolicy.

 


*  Jag hoppas att du, noble Bloggläsius, uppfattar ordet utveckling precis så ironiskt som jag avser det. Jag tror att den ofta använda strategin utveckla genom att avveckla bara blir verkningsfull i det senare ledet. Fira färre gudstjänster för att nå fler är exempel på samma tankekullerbytta som är alltför vanlig när ekonomer, politiker och organisationsfokuserade byråkrater tillåts råda.


tredjedag nation

Längre ned i etta inlägg kommer förklaringen till att det publiceras först den 10 juni på kvällen. Det är alltså bara att läsa vidare.

 

Det var på Nationalafton barnbarnet fyllde ett år. Själva kalaset var på Nationaldagen. Trots allmän helgdag infann sig en grävmaskin på den gårdsplan som hör till huset där lilla Lisa med föräldrar är mantalsskrivna. Föraren till grävaren började med hjälp av sitt kraftmonster utröna hur vattenförsörjningen till fastigheten egentligen skulle kunna förbättras. Terrängen bebökades och stubbar och stenar lyftes och flyttades denna nationella helgdag.

 

Annandag Nation – det var igår – stack vi från arbetsplatsen. Lilla Lisa med mamma, pappa, mormor och morfar. Alla for till Tierp för en del planteringsarbeten på Lisas mormors föräldrars grav och sedan till Vattholma strax norr om Uppsala. Där bor – fortsatt ur lilla Lisas synvinkel – en mormors-bror med en mormors-svägerska.*

 

Där var en trevlig dag. Om kvällskulan fann vi, väl tillbaka i Järvsö, gårdsplanen uppgrävd och den till huset löpande fiberkabeln av-detsamma. Det jag nu medelst datormaskin den 8/6 på förmiddagen skriver kan alltså inte bloggpubliceras i skrivande stund utan får ligga till sig tills dess fibern är fixad eller – vilket är mer sannolikt – till efter att vi på söndag kommit hem till Älvsbyn.

Vattentrycket är fortfarande svagt.

 

Hursomhelst är lilla Lisa en väldigt trevlig figur. Glad, piggögd och pratsam. Förmågan att artikulera saknas men förmågan att kommunicera är välutvecklad. Vi har jättekul. Hon vet nu med bestämdhet att den röda fisken är morfars fisk och att den alltid simmar åt rätt håll – vad det än gäller. Alla andra fiskar är blekisar som simmar åt fel håll.

Det vet Lisa som är ett år. Tänk om alla människor hade hennes insikt.

 


* Primärhustruns bror kan naturligtvis också benämnas mor-morbror och hans hustru mor-moster. Kanske rentav morfarssvåger och morfarssvägerska eller pappasvärmorsbror och pappasvärmorssvägerska. Säkert finns även andra möjligheter då svenska språket mer än andra tungomål tillåter långa ordsammansättningskomplexitetsvarianter.


ja ä ett åj!

Mojfaj haj en blogg som jag få låna en liten stund.

Ja haj ett mycket viktigt meddelande.

Det kommej nu.

De e billdej med som blij stöjje om man klikaj på dom.

 

De va igåj jag fyllde åj.

Kalaset va ida. Mitt ettåjskalas.

Huvvaligen högtidligt.

 

Inte många jämnåjingaj va bjudna. Jag kännej inte så många. Det vaj baja gammelfolk som kom. Någja släktingaj å mammas och pappas kompisaj. Med pjesentej med pappej och snöjen. Tjevligt att de ställde upp föj mej. Allt va kulit.

 

Mest långtbojtifjån kom mojmoj och mojfaj. De kom i föjjgåj. Köjt bil hela dan å hela vägen föj att ja fyllej åj. De e gjejej det.

 

 

Tjusig klänning fick ja ha på mej. Mammas gamla fjån näj hon vaj ett åj – på  en bild tillsammans med min mostej Katajina.


inte P minus 76

Att varje dag skriva några noteringar om ett avsnitt i Bibeln kan hamna i svacka. Igår gav jag i P minus 77 några tankar om Lukas kapitel 8 och med rubriken ovan skulle kapitel 9 vara på tapeten idag – eller ikväll.

 

Men saker har kommit emellan. Inte vilken sak som helst utan lilla Lisa, drygt 10 månader. Hon och hennes föräldrar – detta har jag berättat om på bloggen – har varit i Björkliden tillsammans med mig och Primärhustrun. Igår, söndag, kom vi till Älvsbyn.

 

Idag har morfar varit morfar och därmed inte nämnvärt exe-get-isk.

 

Lisa åker i morgon. Jag kommer den närmaste tiden att P-minus-arbeta mig ikapp.


utpumpad(e)

Dra dra min gamla morfar det bästa du förmår!

Dra dra min gamla morfar, just här i detta spår.

Jag ligger i min pulka, jag sover jättesött

å du går mellan skalmar å blir alltmera trött.

 

Det har visst funnits nån gubbe som hette Ävärt Tåb – eller nåt åt det hållet. Han lär ha diktat visor av allahanda sorter och dimensioner. Mormor har berättat att hennes pappa brukade sjunga Tåb-låtar. Om det var så fattar du som läser morfars blogg att det handlar om uuur-gammal musik. Gammal musik kan man kan göra kovvrar på. Med ny text. Som här upperst.

 

Heter det så – upperst?

Det är ju där uppe. Längst uppe.

Då blir det väl upperst – typ.

Jag är lite ovan vid språket.

 

Förresten: Jag heter Lisa. Jag är 10¼ månad gammal och skriver nu på morfars blogg så att den får nåt som är värt att läsa. Jag tänkte bidra med lite Snille och Smak. Har förstått att det har blivit jätteviktigt att flera nya författare kommer med sånt. Svenska Ankademin verkar ju totalt ha bajsat i blöjan.

 

Det har med upperst då – kan det heta så?

En del säger att man ska skriva ovan i stället men jag är så ovan att skriva så jag vet inte om det är rätt. Känner mig ovan med ovan. I alla fall är det en talande dikt om mänsklighetens villkor 2½ timme denna dag.

 

Jag lade mig i pulkan. Åkkhäj!

Jag blev lagd i pulkan om det nu ska vara så himla kittligt – kitsligt kanske det heter.

 

När man ligger i en pulka styr man världen. Åtminstone den del som är närmast framför. Där kopplades morfar in som drag-djur och det bar iväg efter Rallarspåret. Mormor var också med men hon var så less att åka turskidor – igår körde jag henne, mamma och pappa ända till Låkkta för att få mig en våffla med sylt – så hon tog sina skäjt-skidor i stället. Det går mycket fortare så. För henne alltså. Morfar puffar på och hon far fram och tillbaka som en fis i en glasburk. Jag drev på ekipaget.

 

Men jag måste erkänna att jag somnade från alltsammans. Efter en liten liten stund. Ganska omedelbart faktiskt. Det gör inte så mycket. Morfar är inte så där jättesmart men han är trofast. Som en gammal häst som hittar dit man ska även om kusken somnat. Eller är full. Men det var jag inte. Jag var inte full!  Dragen – Ja! Dragen hela tiden. I tre timmar. Sov i 2½.

 

Egentligen vet jag inte var vi varit. Men vi kom då i alla fall hem till stugan. På nåt sätt. Där var det lunch! Kocka-mormor hade på sitt koketta vis åkt lite i förväg så när jag styrde in morfar framför stuga 17 var maten värmd, delad och på tallrik.

 

Service!


helt blåsta!

(null)

Tokblåsta! Det är vad dom är – mamma, pappa och mormor. Det är bara morfar som verkar något så när klok. Men han är knäpp han åxå. Ofta, har jag upplevt. Den erfajenheten styrks av mina kusiner som säger att "farfar är knäpp". Deras farfar, alltså. Som är min morfar. Lite rörigt faktiskt. Jag har ju också en farfar. Han är också knasig. Men det är nu en annan sak.
 

Innan jag fortsätter kanske jag ska presentera mig. Det är artigt.

Jag heter Lisa. Jag är 10 månader och några dagar. Och jag är i fjällen. En fjällfjälla om ni så vill. Morfar tycker sådan ord är roliga – fjällfjälla. Det säger ju en del. Beklämmande mycket faktiskt. Och ändå var det idag bara han som var klok. De andra brast det för men som tur är sov jag över det värsta.

 

Mormor och morfar hade hyrt en stuga i Björkliden den här veckan. Mammsen och pappsen fann det intressant och hakade på med mig som något sorts medföljande handbagage. Det blev att sitta i bil hela fredag i förra veckan. Järvsö till Älvsbyn är ju längre än till ICA. Men som det snälla och duktiga barn jag är gick det bra och vi kom till mormor och morfar på kvällen.

 

Efter en lugn lördag där jag bara visades upp för några kärringar som mamma känt sedan förr i världen blev det igår mer bil. Inte så speciellt kul men ändå ganska OK. Jag har ju liksom inget annat val än att tas med. På mitt illmariga sätt styr och ställer jag i alla fall fast någon annan håller i ratten. Är jag hungrig blir det paus för mat. Har jag skitit blir det stopp för sanering. Sover jag är det plattan i mattan. Jag bestämmer!

 

De fixade en pulka åt mig idag. Tanken är att någon skall dra omkring mig i den för att göra mig fjällbiten. I blåst och yrsnö. Vem som sattes att på skidor dra pulkan är jag lyckligt sovande okunnig om. Gissar pappa. Och med mormor och mamma, också på skidor, bar det av. Inte uppe på fjället. Det fattade också dessa skidtokar varit en helblåst idé. Rallarspåret blev det i en rörig mix av sol, vind och kristalliserat vatten. Rena Barnet-från-Frostmofjället-scenariot! Utan get. Tur jag sov!

 

Att jag sov medan dom gnodde får en annan effekt som dom borde vara medvetna om vid det här laget. Jag kommer ju att vara pigg när dom är trötta! MAKT!

 

Morfar då - vad gjorde han?

Jag tror han gick upp på hotellet och postade något exe-get-iskt på sin blogg. Det närmaste geten Gullspira den här dagen.

 

Tidigare inlägg
RSS 2.0