tiger i tanken

Jag sitter på tåget på väg hem.
En längre text med rubriken ovan finns i datorn.
Publiceras i morgon sedan jag kommit fram. 

 

Många vet det inte men förr i världen fanns det bensinmackar som hette Esso. Vill man fördjupa sig i den saken är det bara att googla. Wikipedia ger information om det multinationella företagets öden och äventyr innan det i mitten av 1980-talet såldes till Statoil.

 

Ett tag när jag var tonåring – typ – hade Esso som reklamslogan: En tiger i tanken. Skojfriska som vi var byggde vi ut den till En tiger i tanken ger morrhår i förgasaren. Bättre humor levererades sällan.

 

Torsdag seneftermiddag förra veckan var vi framme i Järvsö där barnbarnet Lisa bor. Om du, noble Bloggläsius, kollar bilden (som blir större när du klickar på den) och ger akt på hennes mössa inser du hur morfar, alltså jag, kopplat i hjärnan.

 

Hon är ingen stor kardus. Två och ett halvt år. Det var hennes mammas 35-årsdag den 20:e vi anlänt för att fira men det är ju inte så mycket att orda om. Att vuxna blir äldre hör ju som till. Att småbarn utvecklas är intressantare.

 

Hon har energi! Man funderar vilket bränsle lilla Lisa går på. Spring, lek och aktivitet. Och prat! Långa meningar! Verkligen en tiger i tanken om man byter betoning och betydelsen av det sista ordet.

 

Jag, som ännu kallas mooggá fast hon pratar mycket renare än för ett halvår sedan när hon lanserade titeln, sitter nu på tåget på väg hem till Älvsbyn. Mormor är lämnad kvar för en veckas kuskande mellan syskon och annat. Jag skall hem till väntande arbetsuppgifter tisdag-onsdag-torsdag. Bibelstudiegruppen i morgon kväll, konfirmander på onsdag samt Kyrkans Unga. Kanske konfirmander i Vidsel på torsdag.

 

Lite lustig tågresa, förresten. Åker söderut fast jag skall norrut. Tror det beror på banarbete på kustbanan någonstans mellan Sundsvall och Örnsköldsvik. Bokningssystemet lotsade min resa norrut från Järvsö eller Ljusdal eller Hudiksvall via Gävle 20.01. Knas men sant i alla fall. Gissar att man för nattåget norrut låter stambanan vikariera för kustlinjen. Troligen kommer jag därför att åka tillbaka samma sträcka men så att man inte stannar på stambanans orter. Jag vet inte. Någon stark tiger i tanken kan man inte haft när man dribblade fram systemet.

 

I slutet av inlägget malar valar & kvalar skrev jag en mängd frågor jag ställer mig inför framtiden – apropå detta med att som pensionerad och avtackad fortsätta arbeta med smått och gott. Jag har nu funderat, grubblat och vägt hit och dit och fram och tillbaka och kommit fram till hur jag skall ställa mig till den fråga jag fått om fortsatt fylla-ut-tjänstgöring. Men det skriver jag inte här och nu. Jag tiger i tanken – ny betoning och betydelse av ett av orden.

 

veckan kryper

Eller rättar sagt:Nu kryper det närmare att det snart är en vecka sedan jag skrev något mer eller mindre läsvärt här på min blogg. Ingen verkar klaga. Någon eller några kanske är lättade – vad vet jag? Nu sitter jag i alla fall vid tangentbordet torsdagsförmiddagen den 10 oktober.

 

På fredag förra veckan fylldes huset frampå eftereftermiddagen. Yngste sonen, som liten med smeknamn kallad Heffaklumpen, är född den 4 oktober. Det är ju också som alla vet Kanelbullens dag. Kanske inte lika känt är att det också är Internationella Vodkadagen. Alla dessa aspekter skulle nu inte firas men då gossen bebor en smärre lägenhet på Porsön i Luleå och saknar tillräckligt antal stolar var det avtalat att födelsedagsmiddag plus tårta skulle gå av stapeln i föräldrahemmet. Kul!

 

Då kom nästan alla. Hans storebror Hattifnatten med fru och två barn. Snuppan som är hans äldsta storasyster med make och barn. Den andra storasystern – Snorvan – med karl och barn valde dock att från Hälsinglands djupa skogar överbrygga avståndet genom att delta via telefon. Vi blev i alla fall 10 runt bordet. Kanske är det lite löjligt att när sådant berättas använda smeknamnen vi hade på barnen när de var små men då det är en familjehögtid är det lätt hänt.

 

Alla for sedan hem till sig på kvällen utom barnbarnen Tyra och Adrian. De stannade hos farmor och farfar, alltså hos oss. Det innebar barnbarnsbesök under veckoslutet och då hinner jag ju inte blogga. Däremot hann vi med badhusbesök i Boden under lördagen och en del annat. Till detta var jag ansvarig för två gudstjänster på söndagen vilket gjorde att farmor själv fick ombesörja returnerandet av de två till Luleå i lagom tid innan den lille gossen skulle på ett annat kalas.

 

Måndag blev en dagen-efter-dag men, vilket jag understryker, inte alls hade med den nämnda Internationella Vodkadagen att göra. Det var bara dags för genomgripande städfnatt i hela fastigheten. Damma, dammsuga, knäskura golv, väggar och tak. Det finns filmbevis på saken men inte för att styrka att vi städat utan för ett annat ändamål.

 

Barnbarnet Lisa i Järvsö är två år och fyra månader. Från henne – eller rättare: från hennes hulda moder – hade vi några dagar tidigare fått en videosnutt som visar hur den lilla frenetiskt med dammsugaren bearbetar ungefär en och samma kvadratmeter golvyta. Jättegulligt!

På måndagen filmade jag därför hennes mormor och skickade den filmen i retur. I telefonsamtal med dottern fick vi veta att lilla Lisa storögt hade sett filmen, öppnat munnen, talat och sagt ungefär:

 

Mommo dammsugar!

Hon har också dammsugare!

Som Du har!

 

De orden låter inte speciellt märkvärdiga men tilltar i gullighet när man vet att hon kallar sig själv Du. Och Dig. Ganska logiskt faktiskt. Under hela sitt liv har hon ju fått höra Nu ska Du sitta där, Nu ska Du äta och Vad vill Du? När alla alltid säger Du och Dig åt dig är det väl inte så huvva enkelt att fatta att man är ett Jag och ett Mig. Att Du har en dammsugare var alltså inte ord till modern utan ett snarare ett konstaterande av en egen äganderätt till städredskapet. Jättegulligare!

 

Tisdag var arbetsdag liksom onsdagen igår. Om sådant – och en del närliggande ting och helt annat – kanske jag återkommer i annat inlägg.

Nu får det räcka med denna uppdatering.


glesnar bloggen?

 

 

 
Detta med att ha barn och barnbarn i kåken tar tid och engagemang. Tänka hinner jag väl en aning men formulera tankar till text kräver en mer lugn-och-roare-tillvaro än den jag vistats i den senaste tiden.

 

Missförstå mig inte!

Mina prioriteringar är inte helsneda.

Naturligtvis är det roligare att vara med lilla Lisa, kittla lilla Ava, titta på Tyras fotbollscup och lattja med Adrian än att skriva sådant som några stackare kanske läser och näst intill ingen ändå bryr sig om att jag skrivit. Dessutom finns ju tankar kvar till senare kulna höstkvällar och stormiga vinterdagar. Med detta sagt vill jag ändå ge dig, noble Bloggläsius; en liten uppdatering. Det är faktiskt mer än en vecka sedan jag skrev sist. För att någotsånär bringa ordning i vad som sig tilldragit haver konsulterar jag kameran i min mobil men publicera absolut inte allt.

 

  • Tisdag 30 juli sparade jag en spetsig bild jag såg på Facebook. Om tillväxt och förnyelse. Definitivt en sak jag ämnar använda fram i höst både i en del av den del av församlingen arbete jag blivit ombedd att ta ansvar i – samt här på bloggen.
  • Onsdag 31 juli togs 23 bilder med samma motiv. En av dem pryder detta inlägg. Strax innan äldsta dottern skulle resa hem med yngsta barnbarnet skulle det arrangeras en generationsuppföljning till den bild som togs av våra döttrar när de var 2½ respektive 1 år gamla. Nu fick de två små kusinerna bära sina respektive mostrars klänningar men sina mödrars band.
  • Torsdag 1 augusti var det relativt lugnt i fastigheten med Lisa med föräldrar på plats liksom fredag 2 augusti, den dag vi drog till skogs och plockade vildhallon. Gott om sådana. Blåbär dock uruselt där det andra år funnits massor.
  • Lördag 3 augusti for vi med två bilar till Luleå. Tyras fotbollslag skulle spela cup och sådant tar ju en hel dag. Därefter klan-middag hos fotbollsföräldrarna innan Ava med mamma for till Unbyn, Lisa med föräldrar till Älvsbyn och de små flickornas yngre morbror for hem tillsig för att fjällpacka bilen innan också han for till oss. Jag och farmor/mormor blev kvar i stan ett kvarts dygn till. Då skrev jag under rubriken avtack och impact följande i funktionen Anteckningar i min mobiltelefon: Det är lördag kväll och jag är ”barnvakt” i Luleå. Inte åt något av de små barnbarnen Lisa eller Ava utan åt deras storkusiner Tyra och Adrian. De är 9 och 7 år och ganska självgående men det är i alla fall bäst med en vuxen på plats när föräldrarna och farmor är på Musikens makt. Barnen sköter farfar är åxå ett sätt att beskriva kvällen. Jag skrev lite till men återger det inte – än.
  • Söndag morgon 4 augusti 01.00 satte jag och Primärhustrun oss i bilen för resa hem. Bitvis under resan var det 0 grader ute men aldrig minus. Vi var hemma 02.00 och jag gjorde mig redo för tjänsteuppdrag senare under dagen. Har ju ”skrivit på” att tjänstgöra på halvtid under hösten och nu gällde det Högmässa i Älvsbyn 11.00 och Friluftsgudstjänst i Vidsel 16.00. Min roll var passiv. De var nämligen de sista gudstjänsterna prästkollegan Jacob Sernheim ansvarade för i Älvsby församling. Han flyttar – dumt nog. En annan av prästerna – Mattias – slutade på försommaren. Han var dock inte fastanställd gjorde bara ett introduktionsår. Jacob har varit här i tre.* Den arbetsrubrik jag hade för det kursiverade stycket ovan syftar på att han drar men det får jag återkomma till.
  • Måndag 5 augusti som var igår gjordes ytterligare en ur skördesynvinkel misslyckad blåbärssafari. Drygt tre liter blev det bara. För torr sommar men fläckvis vid en myrkant fanns lite. Storforsen som vi sedan for till är dock alltid värd ett besök.

Idag har det liksom varit en lugnare dag...

 

 


*  Att två präster nära i tiden lämnar församlingen skulle kunna tolkas som att det finns faktorer som ”stöter bort” och får folk att vilja dra sina färde. Så är det inte! Det är bara frågan om dålig tajming! Unga familjer behöver överväga om de skall låta barn börja skolan där de för närvarande bor eller om de skall röra på sig innan. Vi var i det läget ca 4 år efter att bilden de små på bilden tittar på togs. Vi valde att låta tjejerna börja här – ett helt OK val för oss.


måndag 29 juli

Barn och barnbarn överallt, -allt, -allt.

Å värmevädret har blitt kallt, kallt, kallt

Folk sover nu i varje rum.

Skor i hallen, varje tum!

Frun har gått till jobbet.

 

Detta mästerstycke till poem på en känd 20-dag-knuts-melodi får i korthet sammanfatta läget denna måndagsförmiddag. Det faktum att vi nu är tretton i maten leder oundvikligen till att den ro och stillhet som behövs för något så när intelligent  och lärorikt bloggande i olika allvarliga ting helt saknas.

 

Det verkar vara länge sedan du hade den ron. I alla fall länge sedan du bloggade om allvarliga och lärorika ting.

 

kan man tycka, noble Bloggläsius. Så kan man tycka. Om man är illvillig och inte förstår förutsättningarna.

 

Värmeböljan, den så kallade Afrikaplymen, tog slut i går morse. Natten mot söndag klockan 01:03 tog jag bilden av månen - klicka på den blir bilden större - och gav den denna text på Facebook: Utsikt från vår balkong. Nord-ost. 01.00. 23 grader varmt. (Markerad ”gillad” av 16 personer). Ett dygn senare var det 5 grader, nu 16. Hur som helt var plymvärme inget stimulerande bloggklimat.

 

Och som nämnts: Alla är här! Hela klanen!

Redan om fredagen samlades vi till festmat å lokal i Luleå. Farmor/mormors födelsedag skulle firas en knapp månad i förtid – styrd av Järvsöbornas norrbottensnärvaro. Vi forhempå kvällen och sedan har de alla trippat och troppat in så att det nu inte finns aktiva bloggtankar lagda på hög – mer än denna notis.

 

Det finns naturligtvis några klart levande men just nu inaktiva bloggtankar. De är dessutom inte helt utan vinklingar folkkyrkonöjda människor kan uppleva aggressiva men det krävs stillhet i huset och regn ute för att det skall bli text av dem. Inget att längta efter.


infryst gudsliv?

 
 
 

Så allvarligt som rubriken anger blev det väl inte. Inte mycket frostigare än vanligt i alla fall. Men sant blev det i den aspekten att jag inte deltog i någon gudstjänst igår. Den dagen liksom helgen i övrigt fylldes av annat – barnbarn och kalas till exempel.

 

Om fredagen satte det igång. Resa på eftermiddagen till Luleå för att hämta Tyra och Adrian, 9 och 7 år. De skulle vara hos oss i helgen. Från Luleå via Unbyn för att där lämna ett par frusna tårtbottnar innan framme hos farmor som hade spagetti och köttfärssås fixat och klart.

Barnen verkar ha kul hos oss. Vissa speciella saker skall bara hända – igen. De pysslar med vad de brukar göra i sina egna revir som blir glitterfria ungefär tre dammsugningar efter de rest hem – alltså lagom till nästa gång de kommer.

 

lördag bar det så iväg till Unbyn strax norr om gränsen mellan Luleå och Bodens kommun på södra sidan Luleälven.* Tyra och Adrians kusin Ava skulle ha sitt första födelsedagskalas. Det innebär en hel del bilkörning och konsumtion av bränsle som tydligen inte alls är för dyrt. Den lilla tösens farmor och farfar samt farbror och faster som alla bor i och runt Umeå hade färdats i två bilar. Vi körde bara från Älvsbyn och morbror Jonatan och moster Helene – Tyra och Adrians föräldrar – kom från Luleå. Med dem samåkte morbror Daniel. Kusinen Lisa med moster Johanna och morbror Jörgen kom dock inte då Järvsö ligger för långt bort för enbart ett tårtkalas hur viktigt det än är. De kommer i mitten av nästa vecka.

 

Ettåringar fattar inte riktigt vad det är frågan om när de fyller år. Att sitta i sin barnstol och se alla andra stå och sjunga är bara förbryllande. Att alla efter sången klappar i händerna är dock smittande roligt och en tårtbit slinker ju hursomhelst ned – om än i kladdad form.

 

Söndag blev det som antytt kyrkskolk. Om det innebär infryst gudsliv låter jag vara osagt men tröstar mig om än klent med att många andra nog i så fall har det ännu frostigare. Dessutom var gudstjänsten i Älvsby kyrka inställd så det fanns ju ingen att fira – typ.

 

Men så är det väl inte, Stig! Den var flyttad.

Sammanlyst till Lillstrand och gemensam med EFS!

 

Här behövs för den oinvigde informationen att Lillstrand är EFS:s sommargård några kilometer utanför Älvsbyn åt Korsträskhållet till. Trebokstavsrörelsen lokaliserar av hävd varje sommar allt sitt gudstjänstliv dit. En söndag under sommaren stänger också Älvsby kyrka och – som det heter – sammanlyser dit det krävs bil, lokalkännedom och att man nåtts av information om tilltaget.

 

Kanske kan man ana av ordet tilltaget att jag inte känner klang och jubel över saken.

Men missförstå mig rätt! Jag är inte emot samarbete mellan i praktiken olika gudstjänstfirande församlingar. Inte ekumenik heller även om det ordet rimligen inte är vettigt när det gäller de formellt så nära komponenterna som en församling i Svenska kyrkan och EFS. Jag är för sådant och tycker det skall bedrivas förpliktigande och på allvar.

 

Det jag är tveksam till är att ställa in gudstjänster för att vara någon annanstans, hur trevligt det än kan vara och kännas. Jag tycker man skall låta det folk relaterar till genom någon sorts autopilot vara kvar. Söndag förmiddag är det någonting i en kyrka vet inte alla men många, många fler än de som brukar gå dit. Då tänker jag att det skall finnas något där och då om de skulle komma sig för att trava dit. Löshästarna alltså. Liksom turister, hemvändare och annat. Kanske – jag skriver kanske – kan man i ett mer slutet sammanhang som en EFS-förening eller en frikyrkoförsamling få ut information så att alla berörda vet om en eventuell omlokalisering men i den kyrkliga mer lösa strukturen blir risken stor att folk, om än enstaka personer, i praktiken exkluderas.

 

Vi valde att ta en helg med infryst gudsliv, att exkludera oss själva och inte fara till Lillstrand. Kyrkoherden, som vi sedan ett par veckor har som granne, blev dock för sin del blåst på härligheten. Jag småler lite i mjugg. Hon har semester och tänkte att hon skulle gå i kyrkan och stressade enligt nämnda autopilot strax före 11 iväg till Älvsby kyrka. Där det var tomt. Inte ens lapp på dörren. Som planerat.

 

Hon är inte dum, herden. Bara glömsk. Aaaah! Det var idag! – tänkte hon, satt ett tag och promenerade sedan hem till nummer 34 på den gata där vi bor i nummer 30.

Vi var ute. Hon berättade detta – och såg mitt mjugga leende.

 

Efter middagen som bestod av farfarsgräddade plättar – inte som en del säger pannkakor – skjutsade vi tillbaka de små till föräldrahemmet. En kul helg!

 

 


* Väljer man kyrklig sockenindelningen i stället för sekulär-kommunal dito handlar det om Neder- och Överluleå församling. Samma system finns i andra norrbottniska älvdalar. Nedertorneå-Haparanda (som 1809 i sin huvuddel blev ryskt och numera är finskt) och Övertorneå/Ylitornio är ett exempel. Nederkalix och Överkalix ett annat. Analogt med detta skulle Älvsbyn hetat Överpiteå men det har aldrig förekommit och än mer sällan fallit oss in. Skulle men börja att med lätt nedlåtande tonfall prata om Nederpite vore däremot inte helt fel.


frostvarmt jubileum

 

 

 

Midsommarhelgens blåst var hård,

regnet som spön i backen

vräkte sig ner på våran gård.

Myran blev blöt i stacken.

 

Inne var däremot varm och gott,

barn och barnbarn tillstädes.

Födelsedagsgåvor jag också fått

även om intet sånt krävdes.

 

Detta måste vara bland de sämsta poem jag någonsin författat men det prickar ändå in hur denna helg – som några anser skall vara nationaldag – har varit. Lugn, sval, skval och lagomt uppvaktande. Mådde som en tomte.

  • Yngste sonen kom torsdag kväll.
  • Hans storebror med familj kom på midsommarafton som dessutom var min födelsedag.
  • Lilla Ava ringde. Hon var i Umeå hos sin farfar och farmor – med sina föräldrar naturligtvis.
  • Lilla Lisa ringde också. Dom var hemma i Järvsö.
  • Sjuttielva personer grattade på Facebook.

 Barnbarnen Tyra och Adrian på plats samarbetade om bästa hyllningen – bilden.


stoppa och forma

Hej!

Jag heter Ava!

Jag har vadderat morfars tankar!

Eller heter det invaderat?

Klart mjuk i huvet är han i alla fall.

 

Det är spännande detta med att vara barnbarn. I alla fall till en som har en blogg. Som morfar har. Eller mogga som min kusin Lisa kallar honom. Storkusinerna Tyra och Adrian kallar honom farfar. Det måste vara fel. Farfar är ju Peter som bor i Umeå – vars det nu ligger. Eller så är han nån annan.

 

Jo – det här med att morfar har en blogg kan vara värt att nämna lite mer om. Inte hur han bloggar rent schännerellt – hur det nu stavars Naturligtvis inte! Det blir så mycket ointressant då. Det jag menar är värt att nämna är hur man kan påverka den – om man är barnbarn, alltså. Det finns två sätt: stoppa den och forma den.

 

Att stoppa hans bloggande är inga problem. Det gäller ju bara att ge honom något att göra så att han inte hinner. Förra veckan hade jag flera dagar på mig. Jag och mamsen kom på söndag. Från och med onsdag skulle mamma jobba och pappa var bortrest. Mormor jobbade också så morfar var helt i mitt allsmäktiga våld i ett par dagar. Sånt stoppar bloggeri ska jag säga! Dessutom mycket enklare nu än förr. Jag kan ju krypa och ta mig dit jag vill. Slipper ligga som en passiv plopp där de vuxna vill. Låt mig nu ge ett blogg-stopps-exempel:

 

Det finns sladdar överallt! Vuxna verkar gilla sånt. Det finns så kallade kontakter där sladdar sitter fast i väggen. Det får inte jag hålla på med! När jag kryper dit spänner dom – åxå snällmorfar – blicken i mig och säger med skarp ton Nej! Vad tror han jag är? En vovve?

Vid detta Nej! ser jag förvånad och oskyldig ut. Rör mig inte en tum – annat än möjligen en halv i riktning mot kontakten. Nej! säger han igen och skakar nu på huvudet så det nästan släpper från kotpelaren. Jag tar två centimeter till. Då kommer gubben, lyfter upp mig och placerar mig på något annat ställe som han tror jag tycker är spännande. Och det är det ju. Det finns ju sladdar där också. I närheten. Det finns ju sladdar överallt. Skyll dig själv att bloggeriet kommer på sladden, gubbtjyv!

 

Jag kan också forma morfars blogg. Jag gör det telepatetiskt. När jag sover tar morfar ner garden och då kan jag skicka mina insikter in i honom så han får något viktigt att skriva om – när han någon gång får tid. Jag kan till och med ibland styra hans tangentbordsfingrar om han skulle passa på att försöka skriva just när jag sover. Det hinner han mestadels inte då han ju måste använda respiten till att städa ihop det värsta av min vakna framfart – eller tuppa av själv.

Jag planterade en insikt i morfar. Eller en åsikt, alltså min åsikt att Han är intelligent men inte särskilt smart. Jag kom fram till det när jag märkte hur han agerade när jag åt. Såhär var det:

 

Jag får min mat upplagd i en tallrik. Jag äter själv när det är hyfsat fast materia det är frågan om. Gröt å fil å sånt intar jag med assistans men för fast föda brukas Tummetott-Slickepott-Långeman-Gullebrand-och-lilla-Vickevire som en ändamålsenlig verktygslåda. Bestick använder jag inte! Ingen bestickning i världen kan få mig att rata pincettgreppet Tummetott-Slickepott eller skyffling med hela femfingerkardan.

Det kom någon sorts fiskfärs och gröna ärtor i tallriken. Till en början intresserade färsen mig inte ett dugg. Inte ärtorna heller. Tallriken är mycket intressantare. Den har en sugpropperi-anordning som gör att den kan pressas fast mot bordet och inte svara på mina önskemål om var och hur den ska stå. Besvärlig i sig men lätt övervunnet. Där jag brukar vara satt har mamma, moster Johanna, morbror Jonatan, morbror Daniel och mina kusiner Tyra, Adrian och Lisa med bestick – idiotiska pinaler – hackat i bordsskivan till den grad att sugproppen inte håller tätt.

Alltså kan jag bestämma och tömmer självklart tallriken på bordet! Får mycket bättre överblick. Mormor hade försökt pressa fast servisen på nåt sorts tätare plastunderlägg men det hindret forcerade jag lätt. Morfar blev i detta en besvärligare typ. Han tog fram en mormor-platta – det ska nog vara marmor – och då satt sugproppen som berget. Plattan var dessutom tung som berget. Färsen och ärtorna blev kvar i tallriken och morfar hade visat sig vara intelligentare än jag trodde.

Men inte smart! Jag gillar ärtor men den där fiskfärsen klarar jag av att låta bli. Den fyller bara de vettiga funktionerna utöst och utspottad. Konfronterad med denna kulinariska värdering blandade morfar färsen och ärtorna i tanken att det gröna skulle lura med sig det grå. Så hjärndött! Mat kan ju separeras i munnen innan man skickar iväg den så det blev bara ännu kladdigare och än mer fiskluktigt i hela köket.

Efter den lunchen mumlade morfar nåt om högtryckstvätt – men det vet inte jag vad det är.

 

Jag var alltså hos morfar i flera dagar och hindrade honom att flitigt och hängivet skriva på sin blogg. Känns då ganska ärtigt att här, efter telepatetisk påverkan, kunna bidra med lite snille och smak. Hur det varit sedan jag for hem får morfar berätta själv.


inte två år än

Snart fyller jag två år. Det är jag som heter Lisa och han som brukar skriva här är min morfar. Eller Mogga som jag säger det. Jag brukar till och med sjunga om honom:

Mogga-Stigge, Mogga-Stigge, han ä tuff. Är mammas far å mommos karl. 

Mogga-Stigge, Mogga-Stigge, han ä tuff. Å väldigt snäll och rar. 


Han är hos mig nu och ser kymrad ut. På vuxiska tror jag det heter bekymrad - men jag säger kymrad. Fast det säger jag inte heller. Än pratar jag inte SÅ bra, bara hela tiden på mitt sätt. Men jag tänker och då tycker jag han verkar kymrad. Som om han tänkte på något annat. 


Han har varit i Kräkland eller vad det nu heter. Åkt flygplan. Och badat. Och en del annat. Kanske är det detdär annat som gör att han ser kymrad ut. Han var där med en massa andra som ville fara dit å prata om tro, Bibel å sånt. Sånt kymrar inte mogga nämnvärt. Han tycker det är viktig. Å håller gärna på med det. 


Men jag tror han är kymrad inför hösten. 

Flera av dom som var i Kräkland är redan med i en babbelstudiegrupp med en del andra som inte var med. De ska visst fortsätta och det är bestämt att mogga ska vara med fast han är pangsjonär eller vad det nu heter. Hur det ska bli då, vad dom ska prata om och hur man ska prata - med varandra så alla är med eller om man bara ska lyssna till mogga-snack kymrar honom. Dom vill visst olika dom som är med. 


Flera som åkte flygplan är inte med i den där babbelstudigruppen. Fast jag tror det heter Bibelstudiegrupp förresten. Tisdagar udda veckor på kvällen tycker inte alla är så bra. Kanske vill dom också prata om lite andra saker. Jag vet inte då jag inte fyllt två år men tror nog att det kan vara något som gör att snäll-mogga ser kymrad ut. Han vill att det ska bli bra för alla - typ. 

Sedan finns det visst ännu några som under våren börjat fundera om sånna grejer som mogga håller på med - fast han är pangsjonär - och nu vill hitta ett sätt att beta vidare. 


Men han ser inte bara kymrad ut och inte hela tiden. Han är ju med mig! Ensam i mitt våld igår och idag när pappa jobbar. Mamma, mommo och morbror Danel är på nåt rajtajtantan - i Stockholm tror jag dit var - och lämnade mogga ensam i mina klor. Han leker, fixar mat, läser för mig och assesterar på alla sätt. Lite klen tycker jag han ör för han ville inte läsa min ena Babblarna-bok fem gånger på raken. Det räcker med fyra sa han som fortfarande är osäker på vilken babblare som heter vad. Innerst inne tror jag inte han är så värst intresserad av saken men jag ör de och då ställer han upp. 


Jag kan inte skriva själv - är ju inte ens två år - utan har fått att på telepotatisk väg in i morfar klämma in det jag vill berätta och hoppas han gör det. Kanske blandar han in eget. Det kymrar mig lite. 


Bilden (som publicerad senare) var det nån som tog och la ut i en mässängergrupp för närmaste släkten. Den kom dit strax efter en bild på Lill-kusinen Ava och nån skrev att mogga inte var lika söt. Mogga blev inte ledsen över det utan sa bara nåt om att han inte tänker söka nåt jobb och att han varit gift med mommo i över 40 år och därför använt utseendet färdigt. 



det är fullbordat

En massa är fullbordat. Främst naturligtvis det Jesus säger i Långfredagens huvudbibeltext hämtat ur Johannes berättelse. Det är fullbordat är ju vad han där säger just innan han dör. Allt som behövs, varken mer eller mindre, för att människor skall kunna vara förenade med Gud både här i tiden – som vi lever i vad som än sägs – och evigheten – som också matematikerna på sitt och något sätt beskriver.*

 

Det som också är fullbordat är mina arbetsuppdrag denna Stora vecka – Passionsgudstjänster mm. Som jag berättat var det tänkt att jag på onsdag skulle ansvara för en Passionsgudstjänst på Veckomässetid i Älvsbyn, sedan Skärtorsdagens Mässa och Långfredagsgudstjänsten i Vidsel. Tre gudstjänster alltså. Men det blev fem. Jag tjyv-införde utom vad som planerat var Passionsgudstjänster måndag och tisdag kväll innan den ”reguljära” på onsdagen. Det innebar Bibelsamtal de två första kvällarna och mer av vanlig förkunnelse från min sida onsdag och framåt.

Men nu är min insats över. De som nu har tjänster i församlingen har också varit i farten torsdag-fredag och fortsätter nu utan mig att ha ansvar för helgens övriga och kommande gudstjänster. Jag är inte i elden.

 

Lilla Ava** som bor i Unbyn i Bodens kommun anlände igår tillsammans med sin mamma. Pappan jobbar natt och beräknas komma på idag på Påskafton. Hennes morbror i Luleå hade kommit någon timme tidigare och nu väntar hon sin andra morbror, den ingifta mostern och sina två storkusiner Tyra och Adrian. Hela klanen utom Järvsöborna kommer alltså på plats i helgen.

 

Lugnt? Näppeligen.

Det blir på Annandagens kväll vi på nytt kan säga: Det är fullbordat.

 

 


*  Jag snubblade över en artikel i den saken. Den är på engelska men säkert obegriplig också på svenska när den beskriver att universum ser tänkt ut och att tiden inte finns. Jag skall göra ett översättningsförsök när tid och arbetsro infinner sig.

**  Lilla Ava är ingen baddare. Hon har precis börjat handkrypa sig dit hon vill, inte mer. 9 månader ungefär och mycket charmig.


jag heter mooggá!

 

Blogga om vad?

 

Såhär en onsdagskväll i Hemavan har jag några blogguppslag i tankekörteln. Runt alla svävar frågan Är detta intressant för min läsekrets?

 

Just den tanken har jag tidigare här på bloggen då och då meddelat: I det skiter jag högaktningsfullt! Jag skriver det jag skriver för att jag vill det, ingen annan anledning.

 

Så – vad tycker jag är intressant idag?

Svar: Fyra saker – förutom annat i ett inlägg som också kunnat heta fjällvecka 19 3. Sakerna är jag heter mooggá, valet i israel, tro och politik samt postnord och kyrkan. Fyra ting på tapeten lite varierat i det verkliga livet och i det flöde jag ser på så kallade sociala medier eller annorstans.

 

Barnbarnet Lisa är 1 år och 10 månader. Som sina äldre kusiner Tyra och Adrian är hon en riktig surrdosa. Lillkusinen Ava som är året yngre har ännu inte arbetat sig upp till den statusen men givet att genetiken spelar roll är också hon en stjärna på uppgång.

 

Lisa surrar alltså på men det är inte alltid, faktisk ganska sällan, som man förstår vad hon säger. Fågelboken med ljud kommer hon med och skall ornitologa i men inte kring vadsomhelst. Sjö- och simfåglar duger inte. Inte heller mesar och finkar. Det är uuggá som gäller! Bilder på och läte från berguv, lappuggla, pärluggla och så vidare är uuggá-sidorna som hon är intresserad av. Allt annat är flyktiga svalor.

 

Hon kan säga moomo och menar då min primärhustru som är Lisas hulda moders moder. Bokstaven f med vokalväxling är inte lika lätt men igår kom det: mooggá. Blick och pekfinger gav vid handen att det var mig hon åsyftade. Pinsamt snarlik uuggá men hjärtevärmande i alla fall.

 

Idag vrålade solskenet ner från en klarblå himmel. Redan på förmiddagen drog föräldrarna till pisterna. Lisa sysselsatte på olika sätt oss äldre fram till lunchen vid 11-tiden och efter den avvek moomo till backarna och mooggá hade barnbarnsvakten. Lindrig syssla. Tösen somnade i vagnen strax efter 12 samtidigt som promenerandet började. Efter en timme var vi tillbaka men hon fortsatte sova och jag satt småmysande i solgasset. Efter ett tag en promenadrunda till innan jag tyckte att tillvaron var onödigt enahanda. När hon sovit i 2,5 timme väcktes hon av sin grymme mooggá så att hon skulle få i sig ett mellanmål.

 

Små barn sätter ibland språknivån för fler än sig själva. Keckarpaka och katafontelelog är exempel på glosor från den egna barnhögen. Framgent kommer jag nu att heta mooggá och fågelboken uuggá-dito.

 


barnbarn är pest

Fast det är ju inte riktigt sant – att de är pest.

Men i betydelsen ger pest kan det vara sant.

 

Tisdag förra veckan – detta har jag berättat i tidigare inlägg – besökte jag Ormbergskolan i Luleå. De två äldsta barnbarnen går där och Adrians och Tyras farfar – jag – hälsade på. Frisk som en nötkärna var jag när jag lät mig exponeras av summa 50-talet barn och vuxna. Fatta vilken anhopning av luftburna bassilusker och virusar det innebär för en pensionär som vanligen vistas i karantän i hemmets TV-fåtölj!

 

På onsdag for vi söderut och kom till lilla Lisa på torsdag vid lunch. Hon var hemma dagarna vi var där. Annars vistas hon 3-4 dagar i veckan i sin smittsamlande förskolemiljö. Barnen i hennes ”klass” är små och därför inte så många men i alla fall. Vår lilla ettochtrekvartsåring var lite hostig och snuvig – liksom föräldrarna.

 

Det hindrade oss inte från att vara ute,leka, läsa, umgås.

Så nu är det jag som hostar! Och snorar lite.

Barnbarnen har gett mig pesten. En lätt släng.

 

Skitungar!


oplogad oplågad

Rubrikens två ord hör ihop med varandra och med min och Primärhustrun bilresa. För den intresserade skall jag givetvis förklara hur. För den ointresserade blir det text att läsa i alla fall – eller låta bli.

 

Strax efter två igår eftermiddag for vi hemifrån. Framför oss hade vi ca 80 mil landsväg med slutmålet Järvsö i Hälsingland. Beräknad ankomst till barnbarnet Lisa med föräldrar ca midnatt.

 

Apropå barnbarn – jag har fyra och denna vecka har innehållit fler barnbarnskontakter. I förrgår, tisdag, besökte jag Ormbergsskolan i Luleå där Adrian går 6-års och storasyster Tyra i tvåan. Jag var mesta tiden i gossens klass och är imponerad. Just det: Imponerad! Av barnen, personalen, lokaler, verksamheten. De är över 30 mer eller mindre mjölktandslösa i gruppen. Alla verkar trygga, arbetsamma, uthålliga. När de i halvgrupp hade svenska jobbades det med ljud och bokstäver och efter en kort intro läste och löste de uppgifter i var sitt arbetsmaterial i gott och väl tre kvart. Fokuserade. Utan att göra något annat eller spåra ur. Jag fick agera hjälplärare när de flitiga lärungarna sträckte armar i vädret. I mitt stilla sinne tänkte jag två saker:

Fy på er som skäller och gnäller på den svenska skolan!”

Jämfört med Bibelstudiegruppen jag träffar ikväll är 6åringarna fokus föredömligt!” 

 

Nåväl - tillbaka till bilturen...

 

Efter att ha jobbat på förmiddagen – hustrun i sitt dagliga värv och jag som vikarierande religionslärare på folkhögskolan – puttrade vi iväg vid 14-tiden. När vi passerade Umeå började det snöa och i Övik stod yrsnön som en vägg. Trafikmedelanden på radio nämnde långtradare på sniskan både här och var i Västernorrland och att E4-trafiken på ett par ställen stod still i norr- eller södergående riktning.

 

Vi tog beslut! Vi letar logi i Övik! Vi kör inte kanske sex timmar till i mörker och begränsad plogning för att komma fram två på natten. Bättre att hålla sig oplågad och i vilat skick ta andra halvan av resvägen utvilade på morgonen i dagsljus.

 

Sagt och sökt på nätet. Park hotell fick nattgäster. Inte bara vi. Andra resenärer kände sig också insnöade och pausade sina resor.

 

8 i morse grävde vi fram bilen ur 2 dm kramsnö och fortsatte söderut. Fortsatt snö och regn till Sundsvall. Vid lunchtid var vi framme och solen hade då brutit igenom molntäcket. Nu är vi hos Lisa som favoriserar mormor framför alla andra. Hon är jättegullig, Lisa alltså. Ett år och nio månader ungefär.


9 år sedan

 
För 9 år sedan gick jag upp en division - blev farfar.
Tyra föddes då och jag skriver detta medans det är 1 mars.
Nu är hon (nästan) stor.
Finfin!!

en skärmdump

Det har blåst över!

 

Så verkar det vara söderöver där den där elavbrottsskapande trädfällande blåsten bedarrat. I vår egen fastighet har också vinden mojnat.

 

Nyåret är passerat. Alla barn och barnbarn har nu lämnat sina far- och morföräldrar. De har återvänt till där de bor för skola, arbete och annat. I morgon drar också Primärhustrun tillbaka till sitt jobb och pensionären, alltså jag,  blir ett antal timmar ensam i fastigheten. Då de två gudstjänsterna jag fick ansvara för denna Trettonhelg nu ligger i förfluten tid och Tour de Ski liksom JuniorVM i ishockey är över har en viss ro och stillhet infunnit sig. Kanske blir det till och med tid att blogga lite. I kväll bara en kort snutt fast det finns mycket jag funderar kring.

 

I veckans nummer av Kyrkans tidning fanns en riktigt bra artikel som inte är tillgänglig för vem som helst på deras hemsida. Synd. Dn handlar pm förkunnelsens innehåll och funktion i Svenska kyrkan av idag. Ett par doktorander intervjuas. Kanske återkommer jag till den och det temat längre fram. Nu nöjer jag mig med att i all ödmjukhet påstå att forskningen håller på att komma fram till vad jag under flera år observerat och tyckt.

 

Nu blir det skarpt läge att rekrytera till och förbereda läs- och temaresan till Samos i maj. Man kan läsa om den på Älvsby församlings och älvsby folkhögskolans hemsidor.

 

Barnbarnet Adrian, till sist, är en finurlig filur. Han går 6-årsklass. Tydligen har hans hulde fader och moder tagit med honom till en butik för att inhandla någon sorts innedoja. Barnen springer ju i strumplästen vilket formligen käkar strumpor. Då han erbjöds de som är avbildade ovan utbrast han vad som också står i skärmdumpen från vår Messengergrupp. Klicka på den blir den större.

 

Lite kärleksfullt halvsågad känner man sig.


2019 – jaha

 

 

 

Först av allt önskar jag alla nobla Bloggläsiusar och Bloggläsiusor ett

 

GOTT NYTT ÅR!

 

Så var det gjort.,,

 

De stora barnbarnen* har ett hatkärleksförhållande till en sak som de yngre** inte ännu hunnit ta ställning till. Det handlar då om att handla. Alltså att följa med farfar – det är jag – på hans under förhandenvarande omständigheter dagliga promenad till COOPerativabutiken för att som det med lätt föraktfull ton sägs kompletteringshandla. De förhandenvarande omständig-heterna är att vi är nio vuxna och fyra barn i huset och att de vuxna häller i sig hektolitrar med kaffe och trycker i dig kvadratmetrar med Norrgott-bredda brödstycken bestaplade med ost eller annat pålägg. Mejerivaror, grönsaker och frukt försvinner också likt materia i universums svarta hål.

 

Varför hatälskar barnbarnen att följa sin farfar på dessa exkursioner?

 

Så långt hann jag skriva tidigare idag innan det var dags för COOP-besöket. Nu ärhon – klockan alltså – in emot midnatt mellan 1 och 2 januari 2019. De flesta sover. Jag får lite datortid tillika fysiskt utrymme för mig själv och min dator.

 

Varför hatälskar barnbarnen att följa sin farfar på dessa exkursioner? löd frågan.

Svaret är enkelt: Det tar sån tid! Du ska ju prata med alla människor!

 

Jag pratar inte med alla på byn. Det är en överdrift! Men ofta blir det med någon eller några man växlar några eller flera uppdaterande ord. 40 år på orten har ju satt sina spår – typ. Och folk är ju trevliga. Varför skulle jag gå in för motsatsen?

 

Dessa enkla promenader och annan tid nu när jag inte är i aktiv tjänst innebär tillfällen till mång slags funderingar kring vitt skilda ämnen. En och annan kan nog bli ett blogginlägg när huset om några dagar töms och mer skrivtid ställs till förfogande. Vem vet.

 

 


* Det är i Luleå Tyra åtta och tre kvarts år samt hannes bror Adrian sex och ett halvt.

** Småkusinerna Lisa från Järvsö är ett och ett halvt och lilla Ava som tekniskt sett är bodensare är snart ett halvt år.


hela klasen här

Så har det slutligen gått därhän att hela klasen har samlats och alla klappar blivit utdelade. Yngste sonen kom redan före jul och lilla Lisa (1 1/2 år) med föräldrar kom för några dagar sedan. Igår kom Tyra (8) och Adrian (6) med sina föräldrar och idag  slutligen lilla Ava (1/2) med far och mor. Flocken har flockats för nyår även om mågen som har jour på sjukhuset kommer att avvika 2018s sista skälvande timmar.  

 

Att vara förälder upphör inte bara för att barnen blir vad som anses vuxna. Ganska fascinerade att se hur de som lekte, trätte och tjafsade som små pratar med varandra som klokt folk. Naturligtvis har jag märkt detta förr men förstärkt nu ackompanjerat av de smås spring, surr och glada tjoanden. 

 

"This kitchen isn’t big enought for all of us" är sant. Delar av mellangenerationen har intagit detsamma och kockar på av hjärtans lust och gamman. Gissar att farfars/morfars insats kommer senare fast han kanske blir diskad också då. 

 

2019 är i alla fall räddat. Nu finns en väggalmanacka med barnbarnsbilder att sätta på kylskåpsgaveln. Njutbart. 

 

kusinharmoni

Med småbarn i huset blir det lite speciellt. Nu är det två stycken på plats – lilla Lisa snart 1½ och lilla Ava 4½ månad. Andra rutiner än morfars och mormors vanliga börjar råda eftersom de små tagit befälet.

 

Fast det har de ju inte gjort. Tagit befälet.

 

Att ha befäl kräver medveten konsekvent vilje linje och det förmår inte barn ha. Det är de vuxnas grej, vuxna som som den mest självklara sak i världen inrättar livet efter resultatet av sin Barnkonsekvensanalys.

 

I praktiken betyder det att mat ätes på tider som passar barnen – det äldre av de två – och att också vuxnas sovtider anpassas till de smås mat- och sovklockerytm. Det betyder att morfar, alltså jag, då huset har fler innevånare än vanligt valde att stanna hemma när alla andra for på Advents- och Julmarknad uppe vid Storforsen. Jag blev kvar i fastigheten för att i lugnet som uppstått skriva vad jag avser förkunna i morgon i Älvsby kyrka. De fusklapparna är nu klara och utskrivna före 19 på lördagskvällen. Det är i mitt fall onormalt tidigt men denna gång alltså en följd av en  Barnkonsekvensanalys.

 

Man skulle i varje församling några år sedan göra sådana – Barnkonsekvensanalyser. Verksamhet, prioriteringar, insatser, organisation och allt skulle genomgripande börja göras med barns villkor för ögonen. Barn är här folk upp till 18 års ålder.

 

Det är märkligt hur svårt det ofta blev att se till och prioritera barn och unga, det som så självklart sker i varje hem och fastighet där goda vuxna har barn och unga omkring sig. Många gånger blir jag förbryllad över att redovisningar av Barnkonsekvensanalysers resultat inte – som beslutat är att det skall göras – redovisas i verksamhetsplaneringar och budget-redovisningar. Kanske beror det på att det inte är goda vuxna som står för grejerna.

 

Men nu blev detta (som vanligt) ett sidospår. Huvudspåret i blogginlägget är att jag på barnbarnsanpassad tid skrivit färdigt förkunnelsen för gudstjänsten i Älvsby kyrka i morgon klockan 11. Tur de for på marknad. När de är hemma och inne blir morfar positivt distraherad av de två små kusinerna – som bilden visar.


pysselpussleri

Avsnitt i TV-serier samt hela säsonger slutar ofta med en så kallad cliff-hanger. Det kan vara något dramatiskt som gör att man störtar till alternativt längtar efter nästa avsnitt. Ibland är det något avrundande men som ändå öppnar dörren för en fortsättning.

 

I bloggarnas värld kan det vara på samma sätt.

Slutraden i förra blogginlägget – en klipphängare.

 

Lilla Lisa är alltså på plats.

 

Kom med sin mamma i förra veckan med tåg+taxi.

En hel dags resa kan ta på en 1½åring. Bil Järvsö-Hudiksvall och tåg till Umeå och sedan tänkt annat tåg till Älvsbyn men det var ersatt av buss. Då bussen inte kunde ha barnstol till liten gullig tös blev det taxi och bara en, inte flera timmars försening.

 

Liten duktig flicka var lite avmätt när hon efter drygt tre timmar i bil möttes av morfar – jag – vid Älvsby Resecentrum, det nya namnet Järnvägsstationen fått sedan också Busstationen lagts där. Om det innebär att Järnvägsgatan skall byta namn till Resecentrumsavenyn eller nåt liknande är dock ännu inte vare sig föreslaget eller klarlagt. Framtiden får visa.

Men det var en liten urspårning! Det är ju, noble Bloggläsius, lilla Lisa jag vill dela min glädje över med bild och berättelse.

 

Hon – och mamman – lastades över i morfars bil i den barnstol morfar hyrt och hämtat i Luleå dagen innan – samt monterat. Lite gny för hon var ju less att åka bil men det blev ju jättekort resa. Och så in i morfar och mormors hus. Och ställdes på hallgolvet. Tyst.

 

DÄÄÄ!!!

sade hon och gick fram till den låda i hallen där leksaker förvaras. Och baxade upp locket och började plocka fram för att över större kvadratyta jämt fördela resurserna av prylar och pinaler. Jag undrar om inte detta visar på ett hos barn naturligt socialistiskt sinnelag. Småborgerliga föräldrar och deras föräldrar och andra vuxna vill ju koncentrera lekresurser till så få platser och ytenheter som möjligt och krattar så fort barn sover samman allt. Barn vill ha det jämlikt och rättvist mellan hallen, köket, vardagsrummet och sovrummet där morfar och mormor sover sina skönhetssömner. Fattas bara annat. Det naturliga är ju fördelning i stället för anhopning, decentralisering i stället för koncentration.

 

Hon är en fena på pussel! Som bilden visar. Den togs i förmiddags när mamman gjorde ärenden. Då fick Lisa ta hand om morfar och visa hur sådant pyssel går till. Sedan kom mamman hem och tur gick till kusinerna i Luleå. Då fick inte morfar följa. Han – alltså jag – hade inte rymts i bilen. Tyra och Adrian skulle ju också till Leos Lekland med Lisa och sin faster.

 

Så morfar jobbade i stället några timmar. Träffade folk inför en begravning. Sedan lunch med vidareplanering av Vuxenresan till Samos i maj 2019. Folkhögskolan är detta år aktivt med på det tåget med en personal och annat. Det kommer att garantera och höja kvaliteten på kursen som ju är en kurs enligt folkbildningens alla parametrar samtidigt som det är en del i församlingens vuxenverksamhet.

 

En belåten morfar bloggar. Lisa är i Luleå än.


nu har ava åkt

Så är det. Ava har åkt och det har gått en vecka sedan jag bloggade sist. De sakerna hör ihop. Att hon åkt idag har ju inte hindrat mig från att blogga tidigare. Det är just att hon inte åkt tidigare som lagt en del prioriteringar i vägen. Vilken morfar vill blogga en förmiddag när man kan gullas med en 4½-måning? Ett par eftermiddagar och kvällar denna vecka har jag haft arbetsuppgifter som både hindrat gull och blogg.

 

Att leka med småbarn, kittla och byta blöjor går som geschwint. Det är ju åttonde ungen. Föra egna och sedan visserligen efter flera års paus nu fyra barnbarn. Det är som att cykla ungefär. Första metrarna på våren kan kännas vingliga men sedan sitter det.

 

Det är alltså det yngsta av barnbarnen som varit hos primärmormor och morfar. Hon är en helt komplikationsfri baby som äter, sover, skiter och är glad. Dock: när hennes hulde fader var på tjänsteresa södderövver till Tjockhult valde modern att något bryta ensamvuxenmonotonin och åka 5 mil till Älvsbyn.

 

Men nu har de åkt. Pappan kommer hem ikväll upp över öronen fylld av abstinens efter liten dotter. Väl unnat! Och morfar har sänkt sängbotten i spjälsängen. Nästa gäst i den blir Lisa – om ett par veckor.


möte på toppnivå

Trump och Putin har träffats – vem bryr sig!

 

Riktiga möten är sådant som tar tag i en och får en att känna.

Ett sådant möte ägde rum igår.

 

Jag har nämnt att Primärhustrun och jag om fredagskvällen fick vårt fjärde barnbarn – Ava. Den unga familjen var kvar på sjukhuset över helgen. Trots att vi var nyfikna som sjutton for vi inte dit. Vi valde att låta dem vara i lugn och ro. Dottern hade ju sagt att vi var välkomna när de kommit hem – och då ha med oss ett lagat middagsmål för vuxna personer.

 

På måndag for de hem till Unbyn. Vi stålsatte oss ytterligare ett dygn. Igår var det i alla fall färdigt. Nu blev det resa! Med mat och allt.

 

Alla nyfödda småbäjbisar är små. Det slås man alltid av.

Ava är lite extra små – 2½ kilo. Hon föddes bara ett par dagar innan beräknat så allt är fixt och färdigt. Hon är bara liten. Morfar har inga stora labba-nävar och en snusdosas diameter är 7 cm så bilderna visar att hon inte är en stor kardus. Förutom vad gäller kalufsen.

 

Den lilla äter och äter och äter. När hon inte sover. Och då det byts packningar. Hur mimiken då ser ut och hur hon låter när det sker finns på film – här.

 

Livet är gott.

Vad vi vet är vi friska. Vi har fyra fina barn och nu fyra barnbarn.

Livet är gott – för vår del.


Tidigare inlägg
RSS 2.0