samhörighetsförlust
I förra inlägget, noble Bloggläsius, nämnde jag att lilla Avas pappa inte var med under helgen. Den vemodiga orsaken till detta var som det hette i gamla betygsböcker Frånvaro med giltigt förfall. Hans mamma, Avas farmor, avled den 17:e mars efter några års sjukdom och särskilt in på detta år allvarlig försämring. Alla nära – maken och de två sönerna med familjer fanns på plats men när vår dotter och lilla Ava reste norrut blev mågen kvar för det som behöver hanteras gemensamt när nu slutet kommit. Det som skedde är sorgligt men inte oväntat.
På olika sätt ger livet nya bekantskapet och samhörigheter. Man kan bo nära, växa upp tillsammans, arbeta ihop och så vidare. Sådant förändras ofta över tid och därför också samhörighet. Det är dessutom så att samhörighet ofta skapas genom ombud och blir egentligen biprodukter till andra samhörigheter. Att jag fastnade för henne som samtidigt fastnat för mig när hon var korridorkompis till en gammal kompis till mig gav mig svågrar och svägerskor som biprodukter är exempel på fall av samhörighet genom ombud.
Så går åren. Barn kommer, växer upp och flyttar och kan i den processen hitta någon annan att bilda sin samhörighet med. Då står man där som förälder på åskådarplats och finner sig vara i lag med nya människor och ny värdegemenskap – att samäga ett ungt par som fattat tycke för varandra. Det är ingen dålig bas för samhörighet och tillkommer sedan barnbarn – just i detta läge lilla Ava – stärks kontakterna ännu mer. Praktiskt skall julklappslistor synkroniseras, vissa högtider firas, glada episoder skall delas. Känslomässigt beundrar man samma kryp.
Nu mitt i vårvintern och under en barnbarnshelg fanns och finns samtidigt ett vemod på plats. Christina Sjöquist i Umeå, Avas farmor, har avlidit strax innan hon skulle ha fyllt 65 år. Sorgerna är nu givetvis olika. För den närmare familjen – dem som i annonsen sörjer Hustru, Mamma, Svärmor och Farmor – är den givetvis mycket stor. Längre ner i annonsen nämns syskon, släkt och vänner. Till åtminstone den sista kategorin, beroende på hur man räknar kanske det två sista, räknar vi oss som nu känner samhörighetsförlust efter Avas farmor – och samhörighet med dem som stod henne allra närmast.
R.I.P.
