al qaida syltar och saftar (?)
Med madammen erhöll jag ett knippe släktingar som hemgift. Då jag själv saknar syskon var det bara fint. När sedan svågrarna och svägerskan med sina respektive fick barn skapades en samling kusiner till den kvartett jag ibland brukar nämna i mina notiser.
Äldsta kusinen - ett år yngre än vår trea - har just varit på besök.
Igår förmiddag skulle ynglingen förpassas till Kallax flygplats för hemresa.
Då hans mest jämnårige körkortsförsedde kusin var allmänt tuggad och utspottad efter att, med en PDOL-helg i kropp och skalle, på måndagsmorgonen ha delat ut dagstidningar, föll det på kusinens ingifte farbroder - dvs mig - att skjutsa ynglingen till flyget. Hans ömma faster - alltså madammen som är syster tillhans fader - hade försett honom med den i inlägget avbildade hjortronsyltsburken vilken han skulle ta hem till pappa, mamma och lillebror.
Som ett led i den världsvida kampen mot terrorism tilläts syltburken på planet. I alla fall inte i handbagaget. Och eftersom kusinen inte hade något annat bagage att ha den explosivt goda terror-sylten i blev den kvar i det nätverk som kokerskan med familj utgör. Lite larvigt är det!!
Var det president Bush som omöjliggjorde detta?
Trodde han sylten var understöd till Hamas? Eller en sändning från bin Laden?
I inlägget har jag medvetet använt ord som al Qaida, terrorism, explosivt, terror, nätverk, president Bush, Hamas och bin Laden. Detta har jag gjort för att svenska Sä-På, britiska M-aj-fajv eller amerikanska Si-aj-äj skall hitta min blogg i sitt terroristjaktsskannande på nätet. De tvingas då läsa om sylten och på den grunden överväga om de skall klassa mig som en säkerhetsrisk.
opinionskänslig som jag är...
En kommentar efterlyste återgång till det förflutna vad gällde desajn på bloggen.
Handen på hjärtat håller jag nog med men har inga andra argument utöver att jag är van den desajn som kallar Nature. Och varför skall man ha något nytt när det gamla funkar typ vår 20åriga bil som faktiskt oftast startar. Med denna allmänkonservativa livssyn värkställes härmed återgång vad gäller bloggutseende.
Gammalt och nytt och förhållandet dem emellan kan man ju alltid filosofera om. När vi för ett par veckor sedan var till Umeå på vigsel med tillhörande efterfest pausade vi i Sikeå för en kopp kaffe. På det stället kunde man köpa allehanda gamla pinaler. Jag köpte då ett litet häfte: Humoristiskt samtal på vers emellan forntid - nutid och framtid. Skriften betingade ett pris av 20 kronor vilket är 8000% av inköpspriset 1916. Ett axplockspar kan givas:
Forntid:
I Sveriges stora skogar fanns vilt av många slag,
Och fisk man tog ur sjöar ett pund för varje dag.
Om blott man jorden skötte, den alltid något gav;
Blev skörden otillräcklig, så tog amn bark och lav.
Man åt och drack och mådde så innerligen gott,
Och kände sig så lycklig som kungen i sitt slott.
Nutid:
Vi jaga blott för nöje och fiska ej för nöd
Och blanda aldrig barken uti vårt fina bröd.
Vi ha´ båd´ korv och skinka samt biffar och kotlett,
Och andra rariteter, uppskurna på aschett,
Bakverk i pyramider och kött på silverfat.
Så nog i våra tider vi rikligt ha med mat.
Så till något helt annat - eller i vartfall nästan.
Nedanstående länk går till en läsvärd artikel i Lokala Världsbladet och visar på en av livets paradoxer. Det artikeln handlar om verkar i vår uppskruvade tid helt skruvat men är innerst inne så utomordentligt sant - ju långsammare man färdas desto mer hinner man se.
Madammen just hemkommen från ensamvandring i fjällen vittnar om samma paradoxala samband - ju ödsligare område desto mer folk träffar man. På tunnelbanan i Stockholm pratar man ju inte med någon men långt bortitok in i ödemarken pratar man ibland timmavis med dem man får att göra med.
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=72838&cat=1&pageIndex=0&arkiv=False
Handen på hjärtat håller jag nog med men har inga andra argument utöver att jag är van den desajn som kallar Nature. Och varför skall man ha något nytt när det gamla funkar typ vår 20åriga bil som faktiskt oftast startar. Med denna allmänkonservativa livssyn värkställes härmed återgång vad gäller bloggutseende.
Gammalt och nytt och förhållandet dem emellan kan man ju alltid filosofera om. När vi för ett par veckor sedan var till Umeå på vigsel med tillhörande efterfest pausade vi i Sikeå för en kopp kaffe. På det stället kunde man köpa allehanda gamla pinaler. Jag köpte då ett litet häfte: Humoristiskt samtal på vers emellan forntid - nutid och framtid. Skriften betingade ett pris av 20 kronor vilket är 8000% av inköpspriset 1916. Ett axplockspar kan givas:Forntid:
I Sveriges stora skogar fanns vilt av många slag,
Och fisk man tog ur sjöar ett pund för varje dag.
Om blott man jorden skötte, den alltid något gav;
Blev skörden otillräcklig, så tog amn bark och lav.
Man åt och drack och mådde så innerligen gott,
Och kände sig så lycklig som kungen i sitt slott.
Nutid:
Vi jaga blott för nöje och fiska ej för nöd
Och blanda aldrig barken uti vårt fina bröd.
Vi ha´ båd´ korv och skinka samt biffar och kotlett,
Och andra rariteter, uppskurna på aschett,
Bakverk i pyramider och kött på silverfat.
Så nog i våra tider vi rikligt ha med mat.
Så till något helt annat - eller i vartfall nästan.
Nedanstående länk går till en läsvärd artikel i Lokala Världsbladet och visar på en av livets paradoxer. Det artikeln handlar om verkar i vår uppskruvade tid helt skruvat men är innerst inne så utomordentligt sant - ju långsammare man färdas desto mer hinner man se.
Madammen just hemkommen från ensamvandring i fjällen vittnar om samma paradoxala samband - ju ödsligare område desto mer folk träffar man. På tunnelbanan i Stockholm pratar man ju inte med någon men långt bortitok in i ödemarken pratar man ibland timmavis med dem man får att göra med.
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=72838&cat=1&pageIndex=0&arkiv=False
mån om utseendet
Folk byter frisyrer, färgar håret, bantar, wärk-ut-ar, möblerar om och en massa annat för att komma till rätta med vad upplever vara sin imasche. Jag är lite låg vad det gäller sådant men kan ju, för att hänga med i detta med total håm mäjkåver och allt vad det nu heter, åtminstone byta utseende på min blogg,
Troligen återvänder jag till det mer vilsamt gröna om ett tag.
Troligen återvänder jag till det mer vilsamt gröna om ett tag.
är snart i kebnekaise!
På något sätt kom sig Madammen till en punkt i terrängen där hennes mobil upplevde kontakt med den övriga världen. Hon passade på att skicka en bild samt lokaliseringen av densamma: nästan rakt söder om Duolpagorni 4 km väster om Kebnekaise fjällstation. Ett kort samtal kunde utbytas på en nyckfull förbindelse. Vad jag fattade har hon pinnat på och gjort det som planerades som två korta dagsmarscher på en dag. Därför är hon på den punkt hon är på en dag för tidigt.
fjärde dagen
Madammen är till fjälls. Ensam.
Och om planerna håller går hon fjärde etappen idag.
Kungsleden mellan Tjäktjastugan och Sälkastugorna.
Familjen har fyra fjällvandringssugna personer - eller fem.
Jag och den lagvigda är bitna sedan många år och detta är våra fjällnära förbarnsmeriter.
- 1976 gick vi i 11 dygn orösade dalgångar från norr till söder genom Sarek.
- 1977 gick vi omarkerade stråk genom Sarek från öst till väst.
- 1978 traskade vi några dagar i myrlandskap några mil öster om Kvikkjokk.
- 1979 gick vi mestadels markerade leder Kvikkjokk - Sulitelma - Padjelanta - Kvikkjokk.
- 1980 - om jag minns rätt - snurrade vi runt på leder i Kebnekaise-området.
- 1981 tror jag vi flög till Staloloukta för kapell-helgen där men flög ut då jag blev krasslig.
- 1982 flög vi också till Stalo och gick Padjelanta-leden ned till Kvikkjokk.
- 1983 var Snuppan nyfödd. Jag gick 1982 års tur med en icke fjällvan kollega nerifrån landet. Eller var det 1984?
- 1985 till ungefär 1995 var barnen små och ökade i antal - Snuppan följdes av Snorvan som följdes av Hattifnatten och till sist Heffaklumpen. Att då gå långa rösade eller orösade vandringar gick inte utan vi fick konstatera: ur led är tiden. Vi var flera somrar och vårvintrar till fjälls men det blev att bo i stuga och gå smärre dagsturer. Jäkkvik blev de åren en tradition.
- 1993 besteg Madammen med syster och kompis Kebnekaise medans jag var hemma.
- Från 1996 ungefär var de stora barnen så stora att de inte ville till Jäkkvik men så unga att de inte kunde övergivas i hemmet. Allt upphörde därför några år med undantag för ytterligare en kompisvandring för Madammens räkning.
- 2006 hade dock historiens vingslag flaxat i den omfattningen att vi kunde återuppta dethela vilket rapporterades på denna blogg den 6:e augusti under rubriken fjällvandring - vi hade i alla fall tur med vädret. Denna tur skapade familjens fyra fjällbitna. Det finns en femte - Snorvan - som vill prova med hon har ju aldrig tid.
I år var också planerna att göra en fjälltur. Men problem uppstod.
Ena gossen jobbar andra halvan av juli och lejonparten av augusti.
Den andra pojken ville inte missa festivalerna Rallarsvängen den senaste helgen och Pite Dansar Och Ler kommande helg men vill vandra i augusti.
Madammen semester tar slut i och med innevarande vecka.
Jag får ingen semester eftersom skolan prackar på mig ett sommarlov.
Detta logistiska problem löses så att nästa vecka planerar yngste sonen att gå med sin fader.
Denna vecka vandrar Madammen alldeles själv 7-8 dagar från Abisko till Nikkaluokta. Och - nu är jag tillbaka i inläggets början - om planerna håller går hon fjärde etappen idag. Hon valde att sova i stugor då packningen innan tältet lades dit vägde ca 17 kilo. Och så träffar man folk i stugorna.
Vi har inte hört ett ljud alldenstund hennes mobiltelefon saknar täckning.
som fågelskrämma duger det...
Jag har kommit ut på skiva!!!
Jag säger det på nytt:
Jag har kommit ut på skiva!!
Lugn-lugn-lugn-lugn-lugn-lugna-ner er allesammans!! Stillen eder!!
Jag sjunger inte!! Men jag pratar. Och det går också att uppfatta vad jag säger.
I samband med OAS-mötet gavs mig uppgiften att vid fyra tillfällen ansvara för ett seminarium. Rubriken skulle vara Jesu lidande och död i ljuset av uppståndelsen.
Vid tockna där konferenser söker sig folk till seminarier för att höra vad någon, alltså seminarieledaren, har att säga. Deltagarna kommer således inställda på en föreläsning. Så gjorde också den person som ansvarade för att med hjälp av avancerade tekniska pinaler göra CD-skivor av predikningar, föredrag och annat under mötet. Han deponerade någon sorts digital diktafon extra lagre hos mig och bad mig slå på den när jag skulle börja prata. Själv skulle han spela in något annat seminarium. Så långt verkade allt vettigt.
Vid de två första seminarierna kom 5-6 personer varje gång, och det skall jag säga: Nog kan jag vara talträngd men inte håller jag föredrag för ett knappt ½dussin - annat än för familjen vid matbordet förstås. Den naturliga umgängesformen kring ett tema när man är så få är givetvis samtalet - och det kändes inte vettigt att spela in.
Men vid tredje seminariet var vi 1½ dussin och även om samtalet också då är vettigast går det att hålla ett föredrag först. Och för att samtidigt kunna skapa den önskade inspelningen gjorde jag så. Och lämnade sedan från mig den digitala mackapären till honom som begrep sig på ljud.
Dagen efter skulle vi resa till Umeå men jag snäppade förbi mötesbyrån för att hämta ett till mig undanlagt exemplar. Detta kunde dock inte avlyssnas förrän kvällen ytterligare ett dygn senare. Vad hör jag?
Jo: Jag hör mig själv säga ungefär Välkommen till detta seminarium och så lite till men efter 24 sekunder blir det tyst. Helt tyst. Dödstyst!
Alla som känner mig vet att inte brukar jag lägga av efter knappt en ½-minut när jag skall hålla en predikan eller ett föredrag som inledning till ett samtal. Nog brukar jag ligga i lite längre. Mycke längre. Alltför länge.
Det hade alltså blivit något tekniskt fel - märker läsaren hur mycket jag hittills skrivit om denna icke-händelse? Ett för mig okänt antal skivor med ett 24-sekunders föredrag hade dessutom ställts till hugade spekulanters förfogande för en kostnad av vad det då visar sig två kronor per sekund.
Misstaget kom man på och nya plattor pressades där ljudteknikern förstärkt och brusfiltrerat och allt. Resultatet blev hyfsat men hörbart. Så nu har jag mitt eget föredrag - som lindrigt stämmer med manus - på skiva. Min första skiva!!
Vad händer nu med alla de defekta exemplaren?
Jag har trettio stycken! sa en lokalt boende bekant.
Jag skall hänga dom i buskarna för att skrämma fåglar. Hoppas att du inte tar illa upp.
På http://alvsbyoas.blogspot.com/ kan man beställa skivor från mötet.
På OAS officiella hemsida (http://www.oasrorelsen.se/post/67.html) kan man det inte - ännu?
Så en annan sak:
Om att skriva på bloggar att man skall resa bort samt filosoferande kring tonåringars dygnsvridande nattvanor finns ett bra inlägg med kommentarer - Bloggare blir bestulna och fenomenet LAN - på http://madonnas.blogg.se/.
oas är ett nätverk och tystnad råder...
Förra veckan hölls OAS-möte på orten och om det kan väldigt mycket sägas, framför allt med tanke på att det också kommer att hållas ett möte nästa sommar - i vart fall preliminärt. Möjligen blir detta inlägg ett i en rad inlägg kopplade till OAS-konferensen och dess betydelse på orten.OAS är ett nätverk av människor med vissa idéer och visioner.
Nätverk - det betyder att man inte är organiserad som en folkrörelse eller på ett annat sätt med demokratisk och representativ struktur. Det är i och för sig inget märkvärdigt i sig och det finns många idé- och aktionsrörelser som är organiserade i nätverk - med det är klart att det lätt uppkommer något av ett demokratiskt underskott i sådana sammanhang.
Nätverk blev också organisationsformen för det lokala engagemanget när det gällde att förbereda och genomföra OAS-mötet. Alla intresserade inbjöds och allas engagemang togs - i teorin - emot lika. Styrkan i detta var att det var fritt fram för dem som brann för tanken. Svagheten blev att de olika kristna församlingarna och grupperna på orten inte som församlingar och grupper blev - eller utmanades att bli - delaktiga.
Officiellt låg församlingarna och grupperna lågt men många av dears medlemmar engagerade sig - framför allt vad gäller medlemmar i EFS och frikyrkorna. Dels engagerades de som mötesvärdar och funktionärer, dels var än fler av dem med vid olika gudstjänster och annat. OAS-mötet kom därför att bli en gemensam erfarenhet för många i bygden som bekänner sig som kristna - och det är viktigt inför framtiden.
Förra året och året dessförinnan var Boden platsen för OAS-konferensen i norr. I de sammanhangen bevakade givetvis media evenemanget eftersom det är medias uppgift att bevaka evenemang som samlar 600-1400 människor. I fjol märktes också i media protester med anledning av mötet. Inte så att man protesterade mot mötet i sig men då många av de ledande gestalterna inom OAS-nätverket tillhör den minoritet i Svenska kyrkan som inte vill betjänas av kvinnliga präster ville uppenbarligen andra göra en markering - den kom i form av en namninsamling.
Året innan - som var kyrkovalsår - var det på samma vis men starkare. Då demonstrerade kyrkovalskandidater utanför kyrkan i Boden under parollen "Ut med ökenråttorna!". Vad man avsåg med den benämningen blev aldrig klargjort i den bitvis ganska ledsamma debatt som följde på lokaltidningens insändarsida och på sossarnas hemsida på nätet.
I år har inget märkts i media!! - av protester alltså!!
Givetvis har media gjort sitt jobb och bevakat evenemanget med nyhetsartiklar - se länkarna.
Ingen har dock valt att protestera. Det är bra.
Vissa har valt att passificera - sig själva och dem som ser en som sin ledare. Det är mindre bra.
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=71479&arkiv=False
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=71478&arkiv=False
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=71651&arkiv=False
hemma från umeå
Vi - jag och madammen - har varit i Umeå i ett par dagar. Orsaken till denna utflykt var att vårt äldsta Gudbarn nu har gift sig med en ung man hon uppkopplats mot via Internet. Då bruden ifråga var på vårt bröllop för 29 år sedan i form av en liten parmånaders tös med haklapp är det rimligt att vi närvarade vid hennes bröllop - i mitt fall på motsvarande sätt iklädd slips.
Brudgummen hon funnit på nätet är året yngre, framfödd, uppfostrad och levandes i staden Boise i delstaten Idaho i Amerrka. De unga tu kittades samman via chatten och ljuv musik uppstod på distans i deras hjärtan. De möttes efter en tid i realvärlden i och med att han kom till Sverige på besök och sedan tösen senare flyttat over there blev det igår dags för giftermål - hemma hos mamma och pappa i uppväxtkyrkan i Umeå. Och Gudföräldrarna fick vara med.
För en Gudfader är la familia väldigt viktig. Med glimt i ögat och maffioso-röst påtalade jag detta för brudgummen i mitt tal under gårkvällens efterrätt. Hans hustru tillhör la familia - något han bör besinna.
Google Earth är ett kul program. Tack vare det kunde vi hitta deras gata på andra sidan planeten. Och därmed vet Gudfadern var de bor. Och kan ha koll på la familia. Han behöver bara klicka på bilden.
PS: I den egna familjen finns dock inte mycket koll. Äldsta dottern hade för vår övernattning försett oss med nycklar till sitt lindrigt städade studentrum. Adressen hon uppgav var däremot kompisens som bor på samma gata men i ett helt annat studenthus. Noll koll!!
Allt klarades dock upp via mobiltelefom. Det strävsamma paret sov som studenter - igen.
Brudgummen hon funnit på nätet är året yngre, framfödd, uppfostrad och levandes i staden Boise i delstaten Idaho i Amerrka. De unga tu kittades samman via chatten och ljuv musik uppstod på distans i deras hjärtan. De möttes efter en tid i realvärlden i och med att han kom till Sverige på besök och sedan tösen senare flyttat over there blev det igår dags för giftermål - hemma hos mamma och pappa i uppväxtkyrkan i Umeå. Och Gudföräldrarna fick vara med.
Att vara Gudförälder är något viktigt. Just i denna familjs fall blev det särskilt viktigt. Det föräldrarna önskade för 29 år sedan (samt vid ett par tillfällen senare) var inte enbart att hedra ett par vänner eller ge några uppdraget att i ett drygt decennium köpa en årlig sked - något vi aldrig gjort. Vårt uppdrag skulle vara att bli back-up-föräldrar och ha någon sorts beredskap att vara vuxna människor syskonskaran skulle kunna referera till, ha förtroende för och få stöd av - till och med om konflikt med föräldrarna skulle uppstå. Vi ombads dessutom söka ta över uppfostrandet ifall föräldrarna på grund av dödsfall eller sjukdom skulle bli oförmögna till detta - något som lyckligtvis inte skett.
För en Gudfader är la familia väldigt viktig. Med glimt i ögat och maffioso-röst påtalade jag detta för brudgummen i mitt tal under gårkvällens efterrätt. Hans hustru tillhör la familia - något han bör besinna.
Google Earth är ett kul program. Tack vare det kunde vi hitta deras gata på andra sidan planeten. Och därmed vet Gudfadern var de bor. Och kan ha koll på la familia. Han behöver bara klicka på bilden.PS: I den egna familjen finns dock inte mycket koll. Äldsta dottern hade för vår övernattning försett oss med nycklar till sitt lindrigt städade studentrum. Adressen hon uppgav var däremot kompisens som bor på samma gata men i ett helt annat studenthus. Noll koll!!
Allt klarades dock upp via mobiltelefom. Det strävsamma paret sov som studenter - igen.
inte kyrkor - syn på dem man talar med
Så har vi då fått veta att vi som är protestanter inte är kyrkor utan något annat - däremot inte vad. Det är Vatikanens troskongregation som kommer med det uttalandet. I och för sig är det väl inget nytt - bara lite trist.
Ännu lite tristare är den strategi man från Rom vill tillämpa i samtalet med protestanter och andra. Det blir inte ett givande och tagande eller ens om en gemensam ambition att tillsammans gå framåt till större samsyn. I stället menar man att dialog bara är konstruktiv om deltagarna visar trohet mot den katolska identiteten.
I klartext betyder detta: Vi har inget att lära! Vi låter oss inte påverkas!
Och i praktiken hör många protestanter: Underkasten eder!!
På OAS-mötet igår kväll predikade - eller ännu mer exakt undervisade - den katolske biskopen Arborelius ett månghundratal käcka protestanter. Merparten av dessa återfinns i samfund och rörelser som, när det kommer till kritan, ger dopet, nattvarden, bikten, ämbetet och mycket annat nästan ingen avgörande betydelse alls. Undervisningen, som bland annat tog upp den kristna synen på arbetet - något viktigt eftersom det tar en så stor del av en människas tid - var god, mycket god. Det var som att läsa Luthers tankar om kallelsen - något som visar att Luther var en god katolik.
Det vore trist om avståndet nu skulle öka mellan katolska kyrkan och protestanter av olika sorter och dimensioner. Vi skulle då komma att framledes missa sådana goda ord eller ställa oss avoga till dem - typ.
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/-protestantiska_samfund_ar_inga_kyrkor-_0_2402.news.aspx
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/besvikelse_over_katolska_kyrkans_uttalande_0_2405.news.aspx
Ännu lite tristare är den strategi man från Rom vill tillämpa i samtalet med protestanter och andra. Det blir inte ett givande och tagande eller ens om en gemensam ambition att tillsammans gå framåt till större samsyn. I stället menar man att dialog bara är konstruktiv om deltagarna visar trohet mot den katolska identiteten.
I klartext betyder detta: Vi har inget att lära! Vi låter oss inte påverkas!
Och i praktiken hör många protestanter: Underkasten eder!!
På OAS-mötet igår kväll predikade - eller ännu mer exakt undervisade - den katolske biskopen Arborelius ett månghundratal käcka protestanter. Merparten av dessa återfinns i samfund och rörelser som, när det kommer till kritan, ger dopet, nattvarden, bikten, ämbetet och mycket annat nästan ingen avgörande betydelse alls. Undervisningen, som bland annat tog upp den kristna synen på arbetet - något viktigt eftersom det tar en så stor del av en människas tid - var god, mycket god. Det var som att läsa Luthers tankar om kallelsen - något som visar att Luther var en god katolik. Det vore trist om avståndet nu skulle öka mellan katolska kyrkan och protestanter av olika sorter och dimensioner. Vi skulle då komma att framledes missa sådana goda ord eller ställa oss avoga till dem - typ.
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/-protestantiska_samfund_ar_inga_kyrkor-_0_2402.news.aspx
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/besvikelse_over_katolska_kyrkans_uttalande_0_2405.news.aspx
mitt i oasen
Just nu pågår för fulla myggar ett stort OAS-möte i Älvsbyn.
Mycket folk samlas till gudstjänsterna - eller möten som de flesta väljer att kalla dem.
Folkhögskolan är fylld med boende och köket jobbar för högtryck med utfodringen.
Jag har smärre gudstjänster - mässor - och seminarier som uppgift.
Intrycken är många. Tankarna likaså. Funderingar inställer sig också.
Men kommentera det hela kan jag inte nu - det är för mycket mitt i och jag behöver perspektiv.
Bilden föreställer OAS-hövdingskan - med röd fana (?).
metusalem och syndafloden
I första Mosebok finns ett släktregister som innehåller bland annat gubben Noas farfar Metusalem - i Bibel 2000 stavas han Metushelach. Han blev enligt registret i kapitel 5 hela 969 år gammal och har därför, som framgått av tidigare inlägg, fått lämna sitt namn som smeknamn åt vår 20 år gamla Volvo med registreringsnumret JTR 969.
Kapitel 5-8 i första Mosebok är intressant i alla sin märkligheter. Ritar man till exempel upp de berörda personernas födelser och åldrar på en tidsaxel leder det till insikten att en massa generationer kom att leva och att gubben Noa borde ha funnits med på den flergenerationsbild som borde tagits när lille Abram låg i vaggan. Man kan också notera att gamle Metusalem - eller Metushelach - dog samma år som sonsonen Noa hade byggt arken färdigt och floden kom och regnet öste ner.
Taank å leev i nihundresäjxtinii aar å sedda nögges dranken!!
Så löd för några år sedan en elevs dialektala kommentar till detta faktum.
Igår när resan hemåt från söderns länder skulle anträdas spöregnade det.
Och så hade det gjort i över ett dygn.
Och Metusalem vad död!!
Dagen innan skulle han flyttas några mil och något nödbedd tuffade han då igång men saknade sina ögons ljus. Han har alltid varit tagen av för mycket vatten, också vår Metusalem, men utan lyse har han aldrig varit.
I går morse var visserligen lyset tillbaka men själva gnistan hade det myckna vattnet släckt.
Konstgjord andning med startgas, elbehandling med bland annat säkringsbyten, en hutt rödsprit i tanken och värme i motorrummet kunde dock väcka de ½dränkta livsandarna och möjliggöra hemresa med sagda bil. I natt strax före ett var vi framme och natten kunde sovas i den egna sängen.
Jag är alltså tillbaka!! Och i veckan är det OAS-möte i Älvsbyn. Intressant.
Kapitel 5-8 i första Mosebok är intressant i alla sin märkligheter. Ritar man till exempel upp de berörda personernas födelser och åldrar på en tidsaxel leder det till insikten att en massa generationer kom att leva och att gubben Noa borde ha funnits med på den flergenerationsbild som borde tagits när lille Abram låg i vaggan. Man kan också notera att gamle Metusalem - eller Metushelach - dog samma år som sonsonen Noa hade byggt arken färdigt och floden kom och regnet öste ner.
Taank å leev i nihundresäjxtinii aar å sedda nögges dranken!!
Så löd för några år sedan en elevs dialektala kommentar till detta faktum.
Igår när resan hemåt från söderns länder skulle anträdas spöregnade det.
Och så hade det gjort i över ett dygn.
Och Metusalem vad död!!
Dagen innan skulle han flyttas några mil och något nödbedd tuffade han då igång men saknade sina ögons ljus. Han har alltid varit tagen av för mycket vatten, också vår Metusalem, men utan lyse har han aldrig varit.
I går morse var visserligen lyset tillbaka men själva gnistan hade det myckna vattnet släckt.
Konstgjord andning med startgas, elbehandling med bland annat säkringsbyten, en hutt rödsprit i tanken och värme i motorrummet kunde dock väcka de ½dränkta livsandarna och möjliggöra hemresa med sagda bil. I natt strax före ett var vi framme och natten kunde sovas i den egna sängen.
Jag är alltså tillbaka!! Och i veckan är det OAS-möte i Älvsbyn. Intressant.
internetcafé för första gången
Jag har aldrig berömt mig av att vara ett teknik-freak. Barnen hånar mig oupphörligen för att jag SMSar i en hastighet som får polioskadade daggmaskar att röra sig som oljade blixtar i jämförelse. Givetvis har jag inte heller en aning om hur man från sin mobiltelefon skriver på sin blogg - något jag vet att en del människor jag känner kan göra.
När man då rattat Metusalem - se förra inlägget - till svärmor uppstår omedelbart akut brist på internetuppkoppling. Tanten varken äger eller har någon dator och hur jag eventuellt skulle ha pillrat på min egen lap-top för att via mobiltelefon eller gummans fasta telefon kunnat nå nätet har jag givetvis inte brytt mig om att ta reda på. Alltså besöker jag för första gången i mitt liv ett Internet-café - fast utan café.
Nåväl - detta om detta. Nu har jag kollat vad jag skulle kolla samt snabbbloggat - huvva så många ben.
När man då rattat Metusalem - se förra inlägget - till svärmor uppstår omedelbart akut brist på internetuppkoppling. Tanten varken äger eller har någon dator och hur jag eventuellt skulle ha pillrat på min egen lap-top för att via mobiltelefon eller gummans fasta telefon kunnat nå nätet har jag givetvis inte brytt mig om att ta reda på. Alltså besöker jag för första gången i mitt liv ett Internet-café - fast utan café.
Nåväl - detta om detta. Nu har jag kollat vad jag skulle kolla samt snabbbloggat - huvva så många ben.
