opinionskänslig som jag är...
En kommentar efterlyste återgång till det förflutna vad gällde desajn på bloggen.
Handen på hjärtat håller jag nog med men har inga andra argument utöver att jag är van den desajn som kallar Nature. Och varför skall man ha något nytt när det gamla funkar typ vår 20åriga bil som faktiskt oftast startar. Med denna allmänkonservativa livssyn värkställes härmed återgång vad gäller bloggutseende.
Gammalt och nytt och förhållandet dem emellan kan man ju alltid filosofera om. När vi för ett par veckor sedan var till Umeå på vigsel med tillhörande efterfest pausade vi i Sikeå för en kopp kaffe. På det stället kunde man köpa allehanda gamla pinaler. Jag köpte då ett litet häfte: Humoristiskt samtal på vers emellan forntid - nutid och framtid. Skriften betingade ett pris av 20 kronor vilket är 8000% av inköpspriset 1916. Ett axplockspar kan givas:
Forntid:
I Sveriges stora skogar fanns vilt av många slag,
Och fisk man tog ur sjöar ett pund för varje dag.
Om blott man jorden skötte, den alltid något gav;
Blev skörden otillräcklig, så tog amn bark och lav.
Man åt och drack och mådde så innerligen gott,
Och kände sig så lycklig som kungen i sitt slott.
Nutid:
Vi jaga blott för nöje och fiska ej för nöd
Och blanda aldrig barken uti vårt fina bröd.
Vi ha´ båd´ korv och skinka samt biffar och kotlett,
Och andra rariteter, uppskurna på aschett,
Bakverk i pyramider och kött på silverfat.
Så nog i våra tider vi rikligt ha med mat.
Så till något helt annat - eller i vartfall nästan.
Nedanstående länk går till en läsvärd artikel i Lokala Världsbladet och visar på en av livets paradoxer. Det artikeln handlar om verkar i vår uppskruvade tid helt skruvat men är innerst inne så utomordentligt sant - ju långsammare man färdas desto mer hinner man se.
Madammen just hemkommen från ensamvandring i fjällen vittnar om samma paradoxala samband - ju ödsligare område desto mer folk träffar man. På tunnelbanan i Stockholm pratar man ju inte med någon men långt bortitok in i ödemarken pratar man ibland timmavis med dem man får att göra med.
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=72838&cat=1&pageIndex=0&arkiv=False
Handen på hjärtat håller jag nog med men har inga andra argument utöver att jag är van den desajn som kallar Nature. Och varför skall man ha något nytt när det gamla funkar typ vår 20åriga bil som faktiskt oftast startar. Med denna allmänkonservativa livssyn värkställes härmed återgång vad gäller bloggutseende.
Gammalt och nytt och förhållandet dem emellan kan man ju alltid filosofera om. När vi för ett par veckor sedan var till Umeå på vigsel med tillhörande efterfest pausade vi i Sikeå för en kopp kaffe. På det stället kunde man köpa allehanda gamla pinaler. Jag köpte då ett litet häfte: Humoristiskt samtal på vers emellan forntid - nutid och framtid. Skriften betingade ett pris av 20 kronor vilket är 8000% av inköpspriset 1916. Ett axplockspar kan givas:Forntid:
I Sveriges stora skogar fanns vilt av många slag,
Och fisk man tog ur sjöar ett pund för varje dag.
Om blott man jorden skötte, den alltid något gav;
Blev skörden otillräcklig, så tog amn bark och lav.
Man åt och drack och mådde så innerligen gott,
Och kände sig så lycklig som kungen i sitt slott.
Nutid:
Vi jaga blott för nöje och fiska ej för nöd
Och blanda aldrig barken uti vårt fina bröd.
Vi ha´ båd´ korv och skinka samt biffar och kotlett,
Och andra rariteter, uppskurna på aschett,
Bakverk i pyramider och kött på silverfat.
Så nog i våra tider vi rikligt ha med mat.
Så till något helt annat - eller i vartfall nästan.
Nedanstående länk går till en läsvärd artikel i Lokala Världsbladet och visar på en av livets paradoxer. Det artikeln handlar om verkar i vår uppskruvade tid helt skruvat men är innerst inne så utomordentligt sant - ju långsammare man färdas desto mer hinner man se.
Madammen just hemkommen från ensamvandring i fjällen vittnar om samma paradoxala samband - ju ödsligare område desto mer folk träffar man. På tunnelbanan i Stockholm pratar man ju inte med någon men långt bortitok in i ödemarken pratar man ibland timmavis med dem man får att göra med.
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=72838&cat=1&pageIndex=0&arkiv=False
Kommentarer
Trackback
