stigstrombergsson

Det kom uppgifter från Israel om att 7 eller 12 anställda vid UNWRA skulle ha deltagit vid Hamas allt igenom förkastliga attack mot civila den 7 oktober förra året. Omedelbums beslutar det svenska regeringsunderlaget som innehåller både krist-sionister och muslimhatare att bara på denna blotta misstanke frysa allt bistånd via UNWRA.

Nu har en oberoende utredare visat att den israeliska anklagelsen inte kan styrkas Tanken inställer sig att regeringen agerat överilat – eller…

När det ungefär samtidigt kom påståenden om att israelisk militär bryter mot mänskliga rättigheter – det var när det ”bara” var 10.000 döda i Gaza – ansåg samma regering att det var legitima och proportionerliga åtgärder som inte krävde någon kritik eller några åtgärder innan grunden för dessa anklagelser utredds noga efter kriget, inte bemötas spontant.

Kanske kan någon förklara varför man gör den skillnaden att misstanke gäller i ena ledet men bevis i det andra.

Jag såg en stand-up – på Netflix – där en islänning inför brittisk publik pratade om både ett och annat. Bland annat kåserade han om folk och språk i andra nordiska länder. Sverige och svenskar tog han faktiskt inte med men vad gäller Danmark ordade han om något han fann bisarrt. De numrerar veckorna och fäster avseende vid numreringen. Så svensk jag är utbrister jag Je suis danois! Veckonummer är en briljant sak som ger ordning och struktur åt åtminstone delar av tillvaron. Därför blev rubriken för detta inlägg den den blev: vecka 16 är över med dess händelser och eskapader.

Veckor med jämna dansk-svenska nummer är jag listad att leda Veckomässan i Älvsby kyrka onsdagar 18.30 – med eftersnack om några är hugade. Så var det i onsdags men med modifikationen att en konfirmand skulle döpas i direkt anslutning. Lätt som en plätt att väva ihop. Kollegan som har konfirmanderna döpte först men sparade förbönen efteråt och Herrens bön till Mässan som jag ledde. Beredelseordet fick bli bryggan mellan dopet som levs i bot och bönen om förlåtelse. 17 personer på plats, 13 nattvardsgäster.

Torsdag när Primärhustrun for till Sunderbyn gick jag på bibblan bland annat för att läsa Kyrkans Tidning i pappersformat. Jag brukar göra så. Bladet har inte den kvaliteten att jag bränner beskattade slantar på en prenumeration. Det blev alltså på bibblan jag kunde läsa att en tredjedel av Luleå stifts idag yrkesaktiva prästerskap går i pension innan 2030. Liknande om än inte riktigt lika höga siffror gäller för i princip alla stift. Tankarna travade sig i huvudet: Varför? Är det församlingarna som är så dysfunktionella att de inte är rekryterade miljöer? Eller är det (vi) präster som inte ger inspiration till kallelse? Eller andra orsaker? Till detta kommer också undringen varför inte ledningen och kyrkopolitiker på olika nivåer motionerar om åtgärder och på andra sätt agerar för att öka attraktion och rekrytering – i stället för att verka för att man skall gallra i prästbeståndet man redan har.

Fredag innebar Luleåresa för mig för en begravningsgudstjänst i Örnäsets kyrka – som var min kyrkliga uppväxtmiljö. Det var Maria Lindahl, några och 40 år gammal, som skulle jordfästas. Hennes far och mor är sedan barn- och ungdomstid en del av min/vår vän- och bekantskapskrets och det kändes självklart att möta upp. Jag for ensam. Primärhustrun vill på grund av en förebyggande cellgiftsbehandling som påverkar immunförsvaret undvika större folkhopar och jag valde av samma skäl bort minnesstunden men i gudstjänsten var jag med i bänken.

Det är fel och avigt att föräldrar skall behöva begrava sina barn! Det är min enkla åsikt som jag delade med pappans tvillingbror. Helt rätt! svarade han. Och fortsatte: Jag hade hellre gått på din begravning än den här!*

Lördag blev något av en mellandag i förberedelsetankarnas tecken.

Söndag morgon 8.30 ringde väckaruret. Uppgiften framför mig var gudstjänsten i Älvsby kyrka kl 11 med temat Vägen till livet och sina speciella Bibeltexter. Egentligen inget problem alls. Huvudtexten var en del av vad evangelisten Johannes berättar att Jesus kvällen före korsfästelsen sa till sina följeslagare om att han skulle lämna dem. Poängen i det är skitenkel! Genom händelserna och på det sättet Jesus lämnade sina lärjungar in i döden – och sedan uppståndelsen – skapade han Vägen till livet för alla. Lätt som en plätt och enkelt som en ugnspannkaka! Men…

Barnkören skulle sjunga! Ett halvdussin flickor från årskurs 1 till 4 ungefär. Sådant ger gudstjänsten en annan karaktär än de flesta söndagars sammankomster.

Tro inte att jag ogillar den saken! Eller besväras! Tvärtom!! Dock är det en speciell utmaning med barn och barnens svans. Redan i förberedelsen vet jag ju att en barnkörs svans är påtaglig. Grovt räknat drar varje korist i snitt med sig 5 stycken föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, åsnor och åsninnors fålar. De flesta av dessa kan förväntas vara rejält kyrk-ovana. Sedan finns några konfirmander i kyrkan – också ganska ovana och på detta finns ett numera ganska litet kyrko-vana stammisar. Sett så gjorde jag en prognos på runt 60 gudstjänstfirare av sammansatt slag och träffade hyfsat rätt – 64.

Uppgiften att leda sådan gudstjänst och i sådana sammanhang i förkunnelsen försöka visa på något vettigt skrämmer mig inte ett dugg. Jag triggas! Om det blir vettigt vet jag inte men utmaningen är stimulerande. Att främst i resonemang med barnen försöka rita budskapet har varit den väg jag oftast tagit. Så blev det igår också. Hur det funkade får andra bedöma.**

Efter gudstjänsten kunde jag i alla fall konstatera att vecka 16 är över. Nu är det vecka 17, en udda vecka med Bibelstudiet i församlingsgården tisdag 18.30. Den gruppen är öppen att ansluta till de udda veckorna. I morgon kommer resonemanget att handla om nattvarden. Innan, tidigare på dagen, möts folkhögskolans styrelse men sådana träffar följer inte dansk-svenska veckonummer.

* Detta, noble Bloggläsius, skall du inte missförstå eller tolka som att vi ogillar eller är främmande för varandra. Tvärtom! Det är den sanna verkligheten mellan vänner, goda vänner, som kanyttra sig i till synes bister klartext.

** Att ha barn i fokus tror jag är Jesusaktigt. Därför gillade jag skarpt när det så kallade ”barnbordet” fanns framme i koret. Att som präst i en gudstjänst ha ritande barn i närheten kan en del uppleva utmanande men att barn på den platsen får det lättare att från och till följa med är vida överlägset den undanskuffade position eventuellt närvarande barn nu ges i ett utrymme längst bak under läktartrappan. Jag vet att de som jobbar nuförtiden resonerat om saken och tagit beslutet att återförvisa eventuella ungar dit ner. Jag tycker det är fel.

Nu är det avklarat!

En av anledningarna till den senaste tidens återhållsamma bloggande har ställts tillbaka på sin hylla. Noga sagt gäller det volym 8 av bokverket Sveriges kyrkohistoria med undertiteln Religionsfrihetens och ekumenikens tid. Bokens plats är referenshyllan i folkhögskolans bibliotek varifrån böcker egentligen inte får lånas hem eller ens tas. Trots den lokala ordningsföreskriften tog jag någon månad före jul mig friheten att ställa och tog hem volym 1 om Missionstid och tidig medeltid. Sedan har jag med avbrott för läsning av andra böcker och andra saker i livet nu knåpat mig genom hela Sveriges kyrkohistoria om sammantaget upp emot 2500 sidor. Igår krönte jag det med sista volymen som handlade om 1900-talet.

Jag föddes strax efter mitten av det århundradet. Jag var medvetet kyrkligt engagerad den sista fjärdedelen av seklet. Detta betyder att jag har hyfsat hög igenkänning av händelser, utvecklingslinjer, nyckelpersoner och annat både utifrån att jag själv minns det eller har tillbakakunskap om. Det gjorde volym 8 extra intressant.

Historia är i sig alltid intressant – också äldre historia. Sveriges kyrkohistoria är väldigt mycket Svenska Kyrkans historia men inte helt och fullt. Från början, den tid som främst volym 1 avhandlar, fanns inte ens ett Sverige så som vi idag tänker oss det. Det fanns landskap och regionala stormän men inte någon stat och än mindre en nation eller nationalkänsla. Kyrkan var å sin sida då en mer kompakt, överstatlig och övernationell historia som med sin tro och gudstjänst till de nordiska länderna förde med sig skrivkonst, förvaltning, myntväsende och annat från den europeiska kulturen – främst från det som idag är Tyskland och England.

Under långa tider bestod skillnader i regioner men efter hand som staten stärktes efter reformationen gjordes kyrkan mer enhetlig – och med det också staten. Ändå var inte enhetligheten något dominerande. Tvärtom. Kyrkans stift var självständiga och formade själva sitt gudstjänstliv, prästutbildning, musikalitet och annat, inte sällan under frän debatt.

Just detta sista slog mig när jag läste och jag kom att uppleva den tysta slätstrukenheten vi ser i kyrkan och hos den kyrkliga ledningen av idag som något trist och i bjärt kontrast mot umgänget förr. En biskop kunde då skriva en bok om något och en annan biskop eller domprost kunde med en annan bok i höjd med fotknölarna såga det skrivna – utan att det ansågs opassande. Som jag ser det har främst slutet av 1900-talet inneburit en förmesning av umgänget både i Svenska kyrkan och mellan kristna rörelser och samfund. Jag drar inte den slutsatsen bara av vad jag läst. Jag har varit präst i mer än 45 år och minns debatter och det fria diskussionsklimatet i början av min prästtid. Idag är kyrkans accepterade åsiktkorridor mycket smalare, trösklarna för acceptans högre och takhöjden ägre – paradoxalt nog.

Av historiska skäl har alltså Sveriges kyrkohistoria i mångt och mycket varit Svenska Kyrkans historia på topp och beslutsnivåer men främst i de två sista banden kommer också andra kyrkliga ting med – till exempel väckelserörelser och frikyrkobildningar. Totalt sett dominerar ändå symbiosen mellan staten och kyrkan, kungar och kyrkoledare osv. Framställningen i de åtta volymerna är vid och faktaspäckad till den grad att detaljer inte fastnar i minnet, bara större linjer.

Volymerna är:

1. Missionstid och tidig medeltid – 227 sidorom tiden från ca 830 till mitten av 1200-talet.
2. Hög- och senmedeltid – 267 sidor om andra halvan av 1200-talet fram till 1523.
3. Reformationstid – 331 sidor om i huvudsak 1500-talet.
4. Enhetskyrkans tid – 305 sidor om 1600-talet.
5. Individualismens och upplysningens tid – 279 sidor om 1700-talet.
6. Romantikens och liberalismens tid – 297 sidor om första halvan av 1800-talet.
7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsend tid – 353 sidor om tiden mitten av 1800-talet över sekelskiftet 1900.
8. Religionsfrihetens och ekumenikens tid – 403 sidor om 1900-talet.

Alltsammans är dock mycket läsvärt.

Så blir det!

En veckas publicerings-stopp, inte -topp.

Jag tar inte med datorn till Hemavan dit vi reser i morgon. När jag publicerar något här på bloggen har jag lapp-toppen som verktyg – oftast vad jag skrivit i tellefånen och mäjlat till mig själv. Nu blir det stopp i verksamheten. En vecka i Hemavan får ägnas åt annat.

Med start Palmsöndag 19.00 kommer jag att ansvara för andakter och gudstjänster i Hemavankyrkan varje kväll under Stora veckan – utom Skärtorsdag då Mässan är sammanlyst till Tärna. Jag väljer då att vara datorlös men läsförsedd som komplement till möjligt friluftsliv. Tanken är att det på så vis blir en bättre fjällvecka – typ. Visst har jag med mina skidor för turåkning men jag blir i så fall ensam om sådana övningar. På grund av operationen för en vecka sedan är Primärhustrun rekommenderad att inte åka skidor alls utan nöja sig med att vara konvalecent till fots och till grops. Att promenera och sola i grop med henne blir därför friluftslivet denna vårvintervecka. Vad det dessutom verkar kommer vädret att vara sisådär åtminstone en bit in i veckan.

Med detta skrivet så bör du, noble Bloggläsius, alltså inte vänta mer skriverier de närmaste dagarna. Det råder pubiceringsstopp.

Jag hann inte in på det i förra inlägget, alltså vad jag gjorde under mitt nästan två veckor långa bloggpaus. Tror inte för ett ögonblick att du, noble Bloggläsius, vibrerar av nyfikenhet i saken men väljer att berätta i alla fall.

Jag såg på TV.

Slappt att sägandes då inte bara på skidornas världscup med och utan bössa eller diverse nyheter och dokumentärer. Jag såg en 60-avsnitts-serie på Netflix på spanska – La Reina del Sur. Inte dokumentärt alls, ”bara” ett drama i och kring mexikanska knarkmaffior och saker runt sånt. Egentligen inte speciellt sevärd men jag fastnade för den likt tidigare för en del andra serier på spanska. Orsak? Språket. Det är språket jag vill åt. På gymnasiet (för mer än 50 år sedan) läste jag spanska i två år och i mitten av 90-talet repeterade jag ganska fåfängt inför en studieresa till Guatemala och El Salvador. Konstruera meningar kan jag inte alls men jag har märkt att åxå slötittande utvecklar förståelsen en smula – förutom att vad jag gjorde var ett tidsfördriv.

Jag har läst.

Inte mycket, ihärdigt och intensivt men i alla fall en del. I folkhögskolans bibliotek finns en Sveriges kyrkohistoria i 8 band som jag redan före jul gav mig i kast med. Nu är jag i slutet av volym 4 om Enhetskyrkans tid på 1600-talet. Då skulle lutherdomen – för att låna en ordvändning från rena nutiden – vara de ”svenska värderingar” som skulle hålla samman riket och dess provinser. Mycket faktaspäckat. Allt vad jag gjorde i det stycket har jag inte gått in att memorera men onekligen ser jag likheter mellan dåtidens hållning och senare och nutida resonemang om vikten att ha så kallat ”svenska värderingar”.

Jag har pusslat.

I julklapp fick Primärhustrun och jag ett 1000-bitars. Den yngre av sönerna fick åxå ett. Sedan de på var sitt håll lagts böt vi lådor. På det kom först ett om 500 bitar som redan fanns i fastigheten och sedan ett om 1000 till lånat av dottern som bor inom synhåll. Att pyssla med pussel är både enahanda och kontemplativt och blev i alla fall en del av vad jag gjorde i stället för att blogga.

Det var den femte mars jag senast publicerade något här på min blogg. Sedan dess har två veckors vatten flutit under broarna och ett och annat tåg åxå gått. Hur som helst har uppehållet blivit ganska långt för att vara jag – som egentligen har ambitionen att blogga minst två gånger i veckan. Vad har då hänt som gjort att inget hänt?

En anledning är att inget hänt inom de flesta fält jag brukar ”bevaka” med olika blogginlägg. Givetvis är det skenbart i flera fall.

Kriget Hamas-Israel fortsätter ju. Mer än 100.000 personer i Gaza har dödats eller skadats av ihållande israeliska utrotningsåtgärder med både flygbombning och markstrid. Till detta kommer den medvetna svält- och belägringstaktik som Israel tillämpar trots protester från både EU och USA och som svenska höger-kristna så kallade ”Israelvänner” tiger om – med undantag för politiker inom KD och SD som reser på solidaritetsbesök till illegala israeliska bosättningar på Västbanken. Ska man skriva om sånt? Viktiga saker är det men några blogginlägg hr det inte blivit de sista veckorna.*

Regeringen verkar lite NATO-bakis och är tyst och passiv denna och alla andra frågor. Den verkar mest vänta på alla de utredningar den tillsatt. Det gäller den nämnda konflikten i Mellanöstern såväl som att aktieskolorna ger vinstgivande falska betyg som snedvrider intagningarna till utbildningar och anställningar. Ingen näve i bordet alls! Bara ordbludder. Naturligtvis är detta ideologiskt styrt i den borgerliga övertygelsen att det är rätt att stjäla offentliga medel för att gynna kapitalet. Samma tjyvmoral gör att man inte vill att det ska ske en registrering av förmögenheter i värdepapper och/eller fastigheter. De rikas rikedom skall hållas osynlig för folk i allmänhet. Som du märker, noble Bloggläsius, följer jag TV- program typ Agenda, 30 minuter, Politikerbyrån med flera även om jag inte bloggar om grejerna.

I Lokalsamhället händer inget speciellt som väcker min skrivklåda. Möjligen skulle Kanis-dagen i förrgår då Lisa och Ava åkte skidtävling kunnat ge ett inlägg men det blev inte av – av skäl jag nedan kortfattat återkommer till.

Med kyrkliga sammanhang är det på samma sätt som med de kommunala. Förutom bevakningen i Kyrkans Tidning av biskopars och andra klerikala socitetspersoners resor samt en och annan debattartikel om brist på präster, diakoner och annat sker inget bloggvärt vare sig på lokal, regional eller nationell nivå. Folk som styr och leder verkar rejält overksamma.

Efterbehandling av den kirurgi Primärhustrun genomgick i början av året framskrider enligt plan och schema som jag i detalj valt att inte redovisa här på bloggen. Så knallade det på fram till i fredags kväll då det blev resa till akuten i Sunderbyn. Stomin krånglade på ett sällsynt men för vården ändå känt sätt och det krävdes en ny nattlig operation. På lördagen var jag till patienten med lite olika pinaler men redan igår fick jag hämta hem henne. Tre resor Älvsbyn-Sunderbyn på tre dagar blir lite enahanda bilkörning.

Jag nämnde att kusinerna Lisa och Ava tillsammans med 90-talet andra barn åkte skidtävling och fick var sin medalj. Bilden är Avas målgång. Lisas skymdes av folk. Evenemanget betydde att huset gästades av Avas mamma och lillebror samt att Lisa också sov hos oss samtidigt som det bar iväg till Sunderbyn med mormor. I denna anhopade del av händelser kände jag – och känner – att vuxna barn är ett starkt stöd. Som pappa finns reflexen kvar att finnas till för sina barnen och skydda och bära dem. Så ska det vara men sanningen är ju att de också är vuxna och att man växelvis får vara till för varandra.

Så här långt har jag mestadels berättat vad jag inte gjort här på min blogg sedan 5 mars. Vad jag faktiskt låtit tiden gå till får jag återkomma med – kanske.

* Igår kväll fick jag en påringning av en vänsterpartisktiskt sinnad Luleåperson som tydligen läser min blogg. Orsaken till att vi vet om varandra (och att personen tar del av min blogg) ligger inom fältet personliga bekantskaper – typ. I alla fall framfördes en undran om jag den 6 april skulle kunna tänka mig att tala vid en solidaritetsmanifestation för Palestina utanför Shopping i Luleå. Det är ju lite hedrande att få den frågan men jag bad om betänketid. Manifestationer av olika slag kan innehålla både det ena och det andra och utomhus blir det lätt lite ryckigt. Att då som präst stå och under några få minuter berätta om aktuella viktiga saker i konflikten Palestina-Israel och kanske dela intryck därifrån kan lätt missförstås. Att finnas med i ett panelsamtal eller liknande under tak vore en annan sak. Vi får se hur jag gör.

Mitt under det att jag höll på med boken jag berättade om i inlägget manisk produktiv inföll Luleå stifts internationella konferens som jag beskrev i fälten hava grånat. Vid den konferensen hade bokhandeln Duvan i Piteå dukat upp en massa jox och där köpte jag en sak jag tror kan vara ett funktionellt boktips – en ganska liten bok (19,5x14 cm) på knappt 200 sidor. Boken är en intressant mix.

Författaren Magnus Persson är uppväxt inom Pingströrelsen och har också varit pastor där. Det betyder att han har erfarenhet av och positiv inställning till det sammanhanget. För att bredda sina tankemönster har han läst bland annat katoliken Martin Luther och utbildat sig till och är nu prästvigd för EFS/Svenska kyrkan. Redan 2017 då han var pingstpastor skrev han boken Kristi kyrka – om kyrkans kännetecken. Det är andra upplagan från 2020 utgiven på EFS-förlaget som jag nu skaffat mig till priset av 250 slantar.

Vad blir det för kackalorum när en pingstprogrammerad läst Luther och ger ut en bok via EFS?

Frågan kan ställas och ges svaret: Inget alls! Alltså inget kackalorum. Tvärtom! Det blev en bra tankevidgande framställning om den kristna Kyrkans sju kännetecken Ordet, Dopet, Nattvarden, Nycklarna (boten/bikten), Ämbetet, Gudstjänsten och Korset (efterföljandet).

Jag tycker alltså att Persson lyckats bra! Om Kyrkans kännetecken och dess centrum kan man skriva och har man genom åren skrivit hyllkilometrar av saftigt fördjupande och ibland polemiska böcker. Den lilla volym jag köpte under Internationella konferensen blir då en bra och tydlig sammanställning av viktiga saker och är definitivt ett funktionellt boktips för enskild läsning men kanske än mer för samtal i bokcirklar eller liknande sammankomster – om sådana finns och/eller uppstår.

Rubriken kan tänkas vara ett lite udda påstående – särskilt när jag skrev den söndag förmiddag ca klockan 11 i Älvsby kyrka. Att där och då skriva jag tror inte blir liksom malplacerat. 

Det var ingen gudstjänst i kyrkan igår. Den var flyttad till EFS och som det heter ”sammanlyst” dit. Sånt händer 2-3-4 gånger per år men borde heta ”bortlyst”. Vad jag tycker spelar kanske inte så stor roll men jag har alltid haft mina tvivel kring saken. Inte så att jag för egen del har någon motvilja mot EFS. Så är det inte. Den gudstjänstfirande gemenskapen är hyfsat OK men jag känner mig bara inte hemma där. Ingen annan än jag själv kan klandras för det. Naturligtvis är jag välkommen dit. Ibland har jag varit ombedd att predika där och blivit positivt bemött. Ändå ställer jag mig tveksam till samarbete just genom så kallade ”sammanlysningar” – i alla fall dit.

När EFS eller renodlade frikyrkoförsamlingar beslutar sig för att en och annan söndag flytta på sig tror jag att inte alla men flera följer med i flytten. De sammanhangen är ganska tajta så information om saken kan både meddelas och tas in av ”medlemmarna”.

Med flytten i andra riktningen blir det lite annorlunda. Visst finns också i Älvsby kyrka ett fast och tajt gäng som i hyfsad utsträckning går att omlokalisera. Det vore fel att säga något annat. Men till den så kallat öppna folkkyrkans gudstjänster kommer ofta några som själva (och av andra) räknas som mer löst anknutna – jag gissar att det är på samma sätt på många håll. Dessa har inte fått eller nåtts av information om platsförändringar och liknande utan vet bara att i kyrkan är det nåt klockan 11. För deras skull och för att de inte ska mötas av en låst kyrkport till och med utan anslag om flytten brukar jag på eget (subversivt) bevåg gå upp till helgedomen, öppna densamma, tända ljus, vara där och berätta för dem som kommer att det inte är någon gudstjänst.

Igår blev det 13 personer jag hänvisade nedför backen till EFS eller pratade med. Fyra av dessa var församlingens egna konfirmander. En var en kvinna med rötter någonstans i Afrika med två barn. En familj om fyra från Kosovo kom. En konfirmand med en hjälpledare från Boden var på läger på folkhögskolan och kom förbi vid ½12..

Vad tänkte jag då inemot klockan 12 då jag skulle släcka ljusen och låsa kyrkan? Mina tankar kan formuleras som frågor:

• Är det rätt att till och med på söndagar hålla en kyrka låst?
• Är det smart att inte på dörrarna ha tydlig information om platsändring?
• Är det över huvud taget rätt och vettigt att ”sammanlysa”?
• Är det illojalt att för att ha kyrkan öppen och tillgänglig göra som jag på eget initiativ gjort?

Efter att jag stängt och låst traskade jag ned till EFS och fick där av sådana som mest brukar vara i kyrkan veta att det kanske varit ett halvdussin ”kyrkfolk” som anslutit – förutom 9 av de 13 jag tipsat. Man får ju skämmas! sa en av ”våra” kyrktanter.

Faktum är – och detta är ingen hemlighet – att jag tror inte att just formen ”sammanlysning” av söndagar öppnar upp. Tvärtom blir det ”bortlysning” och att de tajta kotteriseras.

Idag skulle min pappa fyllt 100 – om han levat.

Det är värt en promenad och ett ljus på hans och mammas grav.

Egentligen är det lite märkligt. Det är snart 20 år sedan han dog, två år efter mamma. Gastkramande sorg var väl aldrig för handen och än mindre nu. Dock går inte en dag utan att någon tanke går till de två.

Kan det bero på att jag i år blir 71?

Först av allt: Rubriken är INTE en beskrivning av mig sådan jag är just nu vad gäller både ditt och datt – inte minst dittet och dattet att skriva här på min blogg. Kommentaren är i och för sig onödig då saken är fullt synlig – eller snarare osynlig – för varje Bloggläsius som kroniskt eller tillfälligt botaniserar här. Rubriken är alltså inte en självbeskrivning. I stället handlar den om något annat.

Julfirandet för ett par månader sedan gav en lämpligt stor trave böcker att lugnt och stilla försöka ta sig igenom – med pauser för andra böcker, någon TV-serie, pusselläggning eller annat. I klapphögen fanns i alla fall en biografi om en person jag inte tidigare hört talas om. Anledningen till mitt kunskapshål är nog att jag tycker genren ”biografier om levande personer eller nyligen avlidna” inte är så intressant. Att den biografade dessutom var en högborgerlig arbetsmyra utan formell makt lägger också på motivationslocket en smula. Men: har man fått en present är det en present man fått. Det förpliktigar! Det är bara att läsa!

Så är nu gjort. Jag har tagit mig igenom Jag måste ha varit olidlig – Arvid Fredborg, krigskorrespondent, författare och rådgivare. Bokens cirka 400 sidor är skrivna av sonen Lars Fredborg och kan nu placeras i hyllan för läst jox.

Att skriva biografi om sig själv eller en närstående är nog speciellt. Blir man då närblind? Sovrar man bland fakta och upplevelser? Idealiserar man? Eller censurerar?

Hur som helst tycker jag att i sådana aspekter landar sonen på fötterna när han berättar om pappans livsverk utanför familjen – som han nästan inte berör alls. Han framställer den högborgerlige och konservative Arvid som näst intill manisk produktiv när det gäller att i olika bakgrunder verka för de ideal han har. Hans ideal kan man ha, ogilla, se som möjliga eller tycka vara hopplösa. Att vara anti-kommunist och ekonomisk jätteliberal kan ha sin realism. Att verka för starkare monarki i Europa efter både första och andra världskrigen – återupprätta styrelseformen både i Tyskland och ett tänkt restaurerat Österrike-Ungern med gamla provinser – torde kunna sorteras in i mappen märkt ”Orimliga idéer”. Det intressanta är dock att han utan att inneha någon formell maktställning i alla fall är så manisk produktiv. I det avseendet är han rentav föredömlig för var och en som brinner för något – oaktat vad.

Värd att läsa.

Det blir verkligen långt mellan skriverierna här på min blogg – eller i alla fall längre än vad det brukat vara. Detta har både randiga orsaker och rutiga skäl. Man behöver ju inspireras av något att blogga om och jag saknar sådana impulser. Det skall också finnas tid och lust att fokusera och tankarna har haft annat att tänka på – till exempel Primärhustruns kontakter med läkare och andra delar av vårdapparaten. I det stycket föreligger ingen dramatik men även förebyggande och uppföljande behandlingar tar fokus. Allt går i alla fall efter vårdens plan.

Så till rubriken prostvisitation.

Vad är det för märkvärdighet? Egentligen?

Svar: I grunden ingen alls men prostvisitation är en grej som ”drabbar” församlingar i Svenska kyrkan sisådär vart 6:e eller 8:e år. Då kommer prosten på inspektion en eller två vardagar plus en söndag efteråt då han/hon presenterar resultatet av samtal och kollar av olika grejer.

En prost? Vad är det?

Svar: Det är en präst som sedan andra präster i ett område yttrat sitt förtroende för av biskopen i stiftet utsetts till dennes sändebud och någon sorts ordningsperson i klassen. Eller i kontraktet som det kallas. Vårt Piteå kontakt består då av församlingarna Piteå, Norrfjärden, Hortlax, Älvsbyn och Arvidsjaur-Arjeplog – dvs området från Bottenviken till norska gränsen.

En sådan visitation har två led. Det ena har att göra med teknikaliteter som diarier, förvaltning, fastigheter, inventarieförteckningar, begravningsverksamhet och en massa andra formella ting. Det andra är verksamheterna kring Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission, alltså församlingens så kallat grundläggande uppgift. Det var främst från denna andra del som prosten i samband med kyrkkaffet efter gudstjänsten i förrgår redovisade sina intryck. Jag antecknade några punkter:

• Församlingen är väldigt diakonalt inriktad. Stolta över hur personal m fl bemöter folk.
• Glädje över variation i gudstjänsten. Längtan efter gudstjänstgrupper. Just på Gudstjänst behöver man ge mer fokus.
• Mycket samverkan med andra i samhället. Kan utvecklas vidare.
• Bra musikalitet.
• Mötesplatser för olika åldrar och sammanhang. Bra! Faktiskt enda församlingen i kontraktet med ungdomsgrupp. (Dock nämndes inget om studieverksamheten).
• Stor konfagrupp som kan vara en rekryteringsbas för frivilliga.
• Utmanande personalbrist där en del kan kompenseras av samverkan med andra församlingar.
• Relativt få utträden.
• Idealitet är avgörande för framtiden. Kontraktet planerar med Älvsby folkhögskola något gemensamt.
• Församlingsinstruktionen skall revideras 2024. Viktigt blir då att tydligare inriktningsmål formuleras.
• Slutappell: Våga fråga, våga göra.

Tockenadära redovisningar vid prost- och biskopsvisitationer – jag har varit med om ett antal – är oftast ganska vänliga på gränsen till smågulliga. Skarpa formuleringar och kantigheter liksom tydliga uppmaningar lyser ofta med sin frånvaro. Man ska vara ganska lyhörd och ha viss förmåga för att ana stenar i skor eller rentav något som liknar kritik. Utan sådan lyhördhet känns allt bara uppmuntrande, positivt och trevligt.

Just detta sista blir ibland lite bedrägligt. Vid hart när alla visitationer jag varit med om har det ofta i förbigående nämnts att det saknas tydliga inriktnings- och verksamhetsmål typ Hur ska församlingen funka och vara om 5-10 år? Vad vill vi uppnå konkret? Arbetsiver och initiativ flödar men målen är oftast oformulerade. Detta är inte unikt för Älvsby församling men evigt återkommande. Jag tycker det är en brist som styrning och ledning borde uppmärksamma.

Vid Älvsby folkhögskola har det i helgen som just passerat varit Luleå stifts internationella konferens med 60-70 deltagare. Jag var inte anmäld men traskade på lördagen dit i alla fall. Den promenaden kan ta 17 minuter men blir ofta 45 då jag träffar på folk att snacka med – då oftast kring vädret men också nästan alltid kring något kyrkligt ting.

Väl framme på skolan kom jag att springa på en hel del gamla kompisar – men i mindre antal än förr genom åren. Det sjunkande antalet beror på olika saker. En faktor är att gamla personer blivit ännu gamlare och flera från förr inte längre är i livet. Att samlingar och arrangemang av denna typ fick sig en knäck av pandemiåren och inte hämtat sig är naturligtvis också en förklaring till det avsevärt lägre antalet deltagare jämfört med för säg 20-25 år sedan.

En annan anledning till att man är färre än förr är att – och detta är allvarligt! – intresset för internationella frågor och mission sjunkit bland ledare och styrare i kyrkoorganisationen. Med detta finns också påmånga håll en utbredd passivitet i drivet att föryngra och vidga sådant man anser ”etablerat”. I många församlingar fokuserar man så stor utsträckning på det man måste göra – begravningar och olika form av administrativa dokument är ett par exempel – att volym och inriktning på vad man kan och skulle kunna göra lätt försvinner ur synfältet. Intresset för internationella saker, tankar och utbyten åker då med ned i det avloppet.

Hur som helst var det kul att träffa en del andra runt 70 bast som delar mitt intresse. Förutom mingel, snack och prat tog jag del av två av konferensens programpunkter. Den ena var ett par från kyrkokansliet som berättade om 150 år av internationella kontakter och hur sånt utvecklats genom åren – från utsända missionärer och ekonomisk biståndsverksamhet till dagens förbindelser mellan självständiga kyrkor. Det föredraget fick ett visst ”uppifrånperspektiv” – lätt hänt när de föredragande har tjänst på Kyrkokansliet med dess tankar på att vara centrum i kyrkan.

Det andra seminariet handlade om situationen Israel-Palestina, främst av idag. Hon som stod för anförandet är stationerad av studieförbundet Bilda i Jerusalem. Intressant.

Jag lämnade konferensen vid 16-tiden efter de två seminarierna. Annat viktigt var för handen: kalas hemma hos barnbarnet Lisa. Hennes pappa fyllde år och det blev middag och tårta där.

Igår om söndagen anslöt konferensdeltagarna i Högmässan i Älvsby kyrka. Biskopen predikade. Jag citerar ur filmen Forest Gump: That’s all I have to say about that.

OBServera citationstecknen i rubriken. Eller heter det citattecken? Spela roll gummiboll! Enligt Wikipedia kan det heta både och. Klösmärken typ ” kan ha bägge namnen och används mestadels för att i text ange repliker och citat. Ibland kan markeringen också beteckna ironi – så i min rubrik.

Tidigare i veckan såg jag i SVT2 programmet Dox: I väntan på Harmageddon. I direktsändning gick det första gången sent på tisdagskvällen men i SVT play såg jag det lite upphackat redan på måndagen. På SVT play kan det betittas när man så önskar, något jag både rekommenderar och uppmanar dig, noble Bloggläsius, att göra.

Vilka ”kristna” galenpannor var min spontana tanke när jag såg och sett programmets beskrivning av politisk högervridning i stora delar av de så kallade evangelikala kyrkorna och rörelserna i USA. Förutom högervridningen och märklig Bibelanvändning finns hos dessa en totala fixering vid och 120%ig uppbackning av den nuvarande staten Israel och allt vad dess regering, militär och extrema bosättare företar sig.

Folk, både i USA och här hemma, får ha högersympatier om de så vill, till och med extrema. Jag kan tycka mycket sånt är fel och menar att de är vilse i pannkakan men man får tycka annorlunda än jag – bara man inte ljuger eller medvetet förvränger fakta. Till syvende och sist är politiska sympatier och antipatier världsliga saker.

När politiska åsikter – oberoende av riktning – pyntas och motiveras med argument ur tro, Bibel och teologi blir jag mer uppmärksam. Då vill jag av respekt just för Bibel och kristen tro undersöka om resonemangen håller vatten. I det avseendet blir Bibeltugget från en del amerikanska så kallade mega-kyrkor och krist-sionistiska sammanhang både falskt och hädiskt. Visst skriker de sig blå i nobban att hela Bibeln bokstavligt är Guds auktoritära Ord men sedan leker de plockepinn med lösryckta fraser som de kombinerar för att sanktionera synsätt som är helt i strid med Bibliska huvudtankar i allmänhet och hur Jesus är och agerar i synnerhet. Deras så kallade dispentionalism – som den krist-sionistiska tanken kallas – är ursprungligen en engelsk kättersk obiblisk uppfinning från andra halvan av 1800-talet som sedan grott och götts av teologiska fantasier bland en del evangelikaler främst i USA.

Här hemma i svenska sammanhang har i omgångar en viss infärgning av detta skett främst i en del frikyrkliga och frikyrkoliknande sammanhang. De kulörerna är svagare nu jämfört med till exempel på 1970-talet. Då var det betydligt vanligare med tidsscheman för de yttersta tiderna och Jesus årsfixerade återkomst och liknande. Svenska kyrkan och andra så kallat historiska kyrkor har dock i betydligt lägre grad än hos en del reformerta evangelikaler haft inslag den typ av ”kristna” galenpannor man möter i programmet – tack och lov.

Först lite om drakar i världen:

Julens klapphög tenderade att barnbarnen kvantitativt gynnades vad gäller antalet paket. Deras föräldrar blev inte utan men fick färre. Mor- och farföräldratyper som vi blev naturligtvis inte utan men klappar till oss som redan har (eller själva köper) det vi tycker vi behöver är knappast det mest viktiga vad gäller vad som läggs under granen.

Hur som helst innebar det några böcker – ett säkert tips.

En började jag läsa direkt men tog tajmaot när jag fick Svensk Exegetisk Årsbok som jag berättade om den 22:a januari i inlägget seå 88/2023. Efter den tillbaka till julklappsboken Drakspår – på jakt efter världens mest kända reptil av Bo Eriksson, knappt 350 sidor.

Mycket intressant!

Tankar om drakar och liknande djur och odjur finns och har funnits i alla tider i alla kulturer över hela världen. Egentligen är detta ganska märkligt då monsterreptilen inte finns eller har funnits någonstans vare sig i historisk tid eller tidigare. De är en ren fantasiprodukt tvärs igenom men med lite olika innebörd på olika ställen och i olika tider. Kanske kan man tycka att ämnet har lite klass av onödigt vetande för nördar. Strunt i det! Eriksson kartlägger och redovisar saken i boken som är en god genomgång av drakar i världen.

Så över till världens drakar:

När vi skulle fara till Uppsala med omnejd – jag berättade om resan i förrförra inlägget lite mesigt? – konstaterade jag att boken om drakar var läst till mer än hälften och troligen inte skulle räcka under vår tripp. Med den insikten packade jag i stället ned en annan av julklappsböckerna jag då ännu inte påbörjat.* I väskan hamnade då Imperierna fall – från Akkad till USA skriven av historikern Dick Harrison.

Jag gillar Harrisons sätt att berätta och äger flera volymer sprungna ur hans vad det verkar nästan patologiska skrivklåda. De runt 400 sidorna i Imperiernas fall håller hans stil och berättar populärvetenskapligt om stormakter och välden från Akkad i Mellanöstern för ungefär 4300 år sedan till dagsläget våren 2021 då han tillägnar sin hustru manuset. Att på det sidantalet tugga sig igenom imperier på alla kontinenter och under så lång tid blir naturligtvis mycket översiktligt och att surfa lite på ytan. En rejäl litteraturförteckning i slutet ger dock tips om man vill fördjupa sig i Stormoguls rike eller Ryssland-Sovjetunionen-Ryssland eller annat. I sanning lärorikt om världens drakar.

Att Harrison våren 2021 tillägnade hustrun det han skrivit betyder – tyvärr – att bitar saknas: Rysslands angrepp på och ambitioner vad gäller Ukraina och Nato- och EU-imperiernas reaktioner på gäller detta är en sådan bit. Det kalifat IS utropade i Irak-Syrien och världens reaktion kom inte heller med. Vad gäller så aktuella ting får man lita till sitt minne och nyhetsbevakningen i SVT och SR.

* Att ha flera böcker på gång är för min del inget ovanligt. Jag gillar det inte men är så i alla fall.