premi(b)är

Det blev det idag den 2:a juli. En första försmak av en kommande säsong. Inte i den odlade trädgården. Det rör sig om vildvuxna (eller förvildade) smultron på vårat ställe. Att säga vårat ställe blir dock lite fel. Vi har inte exklusiv äganderätt på terrängen mellan vårt hus i villaområdet (Öfvre) Östermalm och Kyrkmalmen. Längs gångvägen där stod smultronen idag granna och någotsånär röda. Blomningen har vi noterat tidigare liksom för blåbär, lingon och åkerbär men där dröjer fruktsättningen. Ett par smultron blev det i alla fall.


en ritbordsprodukt?

Om det finns en fördold vits i rubriken håller jag osagt. Jag låter dig,noble Bloggläsius, bedöma den saken. Jag nämner bara att om dokument och resonemang av olika slag säger man ibland att de är skrivbordsprodukter. Troligen sant. Det är ju vid skrivbord skrivningar skrivs. I och för sig skulle tangentbordsprodukt också kunna förekomma men det är inte lika vanligt. Än.

 

Rubrikens ritbordsprodukt kan luras så man tror att det nu gäller något arkitektiskt eller annat skissigt kring något som skall byggas eller så. Icke! Jag valde bara ordet som en dålig och krystad dålig vits kring boken Mänsklig gudstjänst – om gudstjänsten som relation och rit skriven av Martin Modéus. Jag antydde lite om den för ett par veckor sedan i inlägget ny ärkebiskop. Nu är boken läst och skall kommenteras men först ett par utvikningar.

 

På den statliga tiden innan år 2000 då Svenska kyrkan och staten fick andra relationer fanns en regel att det i ett stift minst vart sjätte år skulle hållas vad jag tror kallades lagtima prästmöte. På biskopens kallelse skulle då alla präster samlas till ett sammansatt pep-talk och avstämning. Biskopens ämbetsberättelse skulle läggas fram, en prästmötesavhandling skulle genomtröskas, en oration hållas och annat högtidligt äga rum. Pampigt värre.* Om präsmötesavhandlingarna gällde ungefär – om jag minns rätt – att de skulle hålla akademisk kvalitet men inte akademiskt omfång. Vilket blaj som helst dög alltså inte. Det skulle märkas och krävas att prällaterna hade universitet i ryggen. Med tiden blev det si och så med detta – say no more! – och nu är företeelsen väck åtminstone i Luleå stift.

 

Martin Modéus bok Mänsklig gudstjänst var prästmötesavhandling för Stockholms stift 2005. Han var då Stiftsadjunkt för gudstjänstutveckling i det stiftet och hade tidigare doktorerat kring något som har med riter och deras funktion att göra.** Ingångsvinkeln rit, riter och ritforskning använder han när han söker analysera och förstå Högmässan i Svenska kyrkan strax efter millenieskiftet.

 

Det angreppssättet är inte det enda man kan använda. I andra böcker jag har och läst betraktar man samma sak men ur andra vinklar – dogmatiskt, liturgihistorisk, psykologiskt, sociologiskt och ho vet allt. Därför behövs flera böcker. Ingen skall lastas för att inte rymma allt eller höjas till skyarna som the final solution. Vinkeln rit blir med detta sagt EN viktig vinkling värd att beakta.

 

I nådens år 2007 var Martin Modéus på turne i norr. Exakt varför och i vilken omfattning minns jag inte men Älvsby folkhögskola var värd för en fortbildningssammankomst där han agerade. Jag köpte då boken och fick den dedicerad av författaren. Ungefär 100 av de 400 sidorna blev lästa i närtid men inte resten. Jag var ju då skolpräst och lärare med bara få arbetsuppgifter av Högmässo-karaktär. Nu har jag som pensionär åxå få men har i alla fall i dessa yttersta tider försent omsider läst ut boken.

 

Boken är bra! Kanske är 100 av de 400 sidorna lite onödiga. Kanske. Han upprepar sig en del och skulle kunnat vara mer stringent och komprimerad. Samtidigt är ju tjatet insiktens moder så det är nog bra att det titt och ofta nämns bland annat att strukturproblem typ framåt-bakåt, ledare-mottagare, makt-maktlöshet och liknande finns i gudstjänsten och skadar den och dess mänskliga relationer. Och visst är det ensidigt att betraktelsevinkeln är just relation och rit men just den ensidigheten är bra då särskilt präster ofta joggar i fältet dogmatik, historia, nostalgi och tycke och smak. Man blir inte dummare av Modéus bok!

 

Fast jag inte har hans teoretiska apparat fann jag att han resonerar väldigt mycket som jag tänker när det gäller till exempel närhet, barns plats och roll, prästen som EN i församlingen och mycket annat just i Högmässan – centrum i en församlings liv.

 

Man kan beställa boken på Verbum. Jag tycker att präster och musiker skall idas ta sig igenom den och diskutera den. Jag tycker så men anar samtidigt, med tanke på hur lite fötjusning jag upplever att många känner när det kommer till avancerade tankegångar, att flera skulle både sucka och säcka ihop av den akademiska tonen han använder i sin ritbordsprodukt om riten.

 

 


* Mellan sådana tjolahopp förekom extra eller urtima prästmöten med mer karaktär av fortbildning för hela eller delar av stiftet. De var inte lika högtidliga men bra på annat vis.

** Avhandlingen som jag inte läst eller tänker läsa heter Sacrifice and symbol: biblical Šělāmîm in a ritual perspective och rör sig i fältet Bibelvetenskap, Gamla testamentet. Gissningsvis använder han där rön från forskning kring hur riter generellt fungerar bland oss människor.


örn eller hök

Det heter INTE sten, påse, sax!

 

Alla med någotsånär allmänbildning vet att den rätta ordningen är sten, sax, påse. Att saken överhuvud diskuteras är ett mysterium som den äldre av sönerna visste meddela på Midsommarafton. Han förtalte att ärendet avhandlas på nätet i något som heter Flashback – en av mig okänd del av cyberrymden.

 

Att saken fördes på tal kom sig av familjärt byte av notiser om aktiviteter av skilda slag. Jag och Primärhustrun rapporterade om att den av hans systrar som bor i Älvsbyn – alltså lilla Lisas mamma – avancerat in i tränargruppen för fotbollsknattar födda 16-17 och då framgångsrikt och ivrigt kämpat i leken Under örnens vingar – kom! Lisas Luleåkusiner som satt med vid bordet invände då med bestämda röster att leken heter Under hökens vingar och så vidare. Viss debatt följde. Deras pappa rapporterade då att han sett diskussioner i saken på detdär Flashback där det hade framkommit att höken är den dominerande pippifågeln när leken leks i landet i stort men med ett stort och ett litet regionalt undantag. I Uppland är det örnen. Och i Älvsbyn i Norrbotten. I sanning ett märkligt samband – eller?

 

Ställd inför sådana nätbaserade fakta lanserar jag/vi följande anspråkslösa teori om lekfågelns flyktväg och sakens influensriktning. Helt frankt och fräckt påstår jag att det beror på Primärhustrun i mitt liv, hennes flytt och framfart. Hon kommer nämligen från Uppland. Tierp närmare bestämt.* Där tillbringade hon den del av uppväxten hon minns med resultatet att Under örnens vingar – kom! blev det självklara.

 

Som student hamnade hon hösten 1974 i Uppsala och då enligt slump, öde eller gudomlig ledning i min kompis studentkorridor våningen ovanför min. Ingen av oss slog till som någon hök men efter nästan ett läsårs örn-segling runt varandra trasslade vi ihop våra vingar till det trofasta par som häckat med varandra genom åren – influgna i Älvsbyn sedan sommaren 1978.

Barngymnastiken härstädes behövde ledare. Hon figurerade från start under flera år i sammanhanget där en ofantlig mängd ungar, inte minst våra fyra egna, lekte Under örnens vingar – kom! under hennes herravälde. Min tes är att detta skapat situationen sonen noterat på Flashback.

 

Jag har i lite olika befattningar varit präst på orten i snart 45 år. Vad det inneburit och gjort för intryck kan jag inte bedöma men konstaterar att i alla fall någon i familjen kanske ändå kunnat vara en influenser som påverkat lokalsamhället och människor här. Det är inte illa.

 

 


* Det händer att det i korsord förekommer Ort i Uppland på fem bokstäver och sista bokstaven är p. Då blir det Tierp. Ibland står det Stad i Uppland vilket är rent löjligt då det rör sig om en smärre vad som fordom kallades köping ganska mitt mellan Uppsala och Gävle.


nassisisk personlighet

I detta skälvande publiceringsögonblick är det förmiddag onsdagen den 22 juni. Igår skrev jag i omgångar den absoluta merparten av texten nedan men tid gavs inte då till att slutföra alstret och publicera det. Alltså gör jag det nu.

 

Heter det så – nassistisk personlighet? Är det vad jag är? Eller har?

 

OBS: Missförstå mig nu rätt. Jag menar inte nazistisk personlighet! Långt därifrån. Det jag felstavningssyftar på är narcissistisk och jag undrar om jag är sådan – mer än andra.

Från kunskapskällan Wikipedia hämtar jag informationen att narcissism handlar om överdriven självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattad självbild, ett stort behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati.

Är det jag?

 

I morse hörde jag på radio att man idag skall hålla någon slags uråldrig ceremoni vid Stonehenge i England. Medvetet glömsk kring det faktum att 21 juni är sommarsolståndet talade jag till Primärhustrun och sade: Nog har jag nått aktningsvärd ålder när man i Stonehenge med en ”uråldrig ceremoni” uppmärksammar att jag fyller år idag.

Visar en sådan inte helt seriös egentillämpling på narcissistisk personlighet? Eller?

 

Hur som helst är det sant. Jag fyller år och tårta skall ätas, två barnbarn skall senare under dagen – klockan är strax efter ett när jag skriver detta – uppvakta morfar. Det är avtalat. De andra barnbarnens uppvaktning av sin farfar bordläggs till Midsommarhelgen av föräldraarbetsskäl.

 

Jag spelade in en film i förrgår, i söndags. Eller spelades in på film då det var en annan som skötte tekniken. Jag funderar om det tyder på narcissism då det var på mitt förslag och initiativ det skedde. Jag ville se om det skulle funka att enkelt filma av den förkunnelse, många kallar det ”predikan”, som jag ämnade avfyra i gudstjänsten i Älvsby kyrka. Det var tekniken för att göra sånt jag ville se och prova. Inget annat. Inget speciellt skulle sägas just den gången som skulle motivera en filmarkivering. Alla mina fusklappar tydde på att ”predikan” skulle bli lika jämndålig och halvtråkig som vanligt.

 

Nu kommer barnbarn!! Skrivpaus!

 

Jag återupptar mitt skrivande. Lilla Ava är hos sin kusin lilla Lisa och jag har det ansvarsfulla uppdraget att vakta klotgrillen. Den är tänd men ännu är inte glöden grillig på rätt sätt. Värmekällan sköter egentligen sig själv men behöver för säkerhets skull tillsyn – som är mitt kraftförödande uppdrag. Alltså kan jag berätta vidare om narcissismen som fyller och kanske styr mina tankar.

 

Hur skall budskapet om Jesus och allt kring honom nå ut och nå in?

För mig är det en grundfråga helt oberoende av om jag har en tjänst i kyrkan eller ens är präst. Frågan kommer ur och av att jag är kristen, inget annat. Innan pandemin såg jag förkunnelse, föredrag, litteratur, studiegrupper och samtal som ut- och invägar. Naturligtvis fattade jag att inspelningar av ljud eller ljud och bild kunde vara ett sätt att nå ut men det formatet, de medierna, kändes främmande. Speciellt unik bland präster var jag då inte. Många som med mig faktiskt inte är helt och fullt teknologie idioter höll sig ändå envist kvar vid de ovan uppräknade traditionella förmedlingsformerna.

Pandemin ändrade detta. Eller i alla fall påverkade. Helt plötsligt blev det värsta flugan att strima gudstjänster och sammankomster så att var och en som inte skulle möta folk ändå fick sig något till livs. I positiv, nästan extatisk, yra grep sig församlingar uppgiften an. På många håll var man mycket förväntansfull. För egen del justerade jag mitt sätt att leda Bibelstudier. Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21 bildades och där höll jag föredrag (som sedan blev en osäljbar bok) och mötte folk i uppkopplade samtal. Lite teknik lärde jag mig.

 

Det jag nu, i söndags, var nyfiken på är hur just det som kallas ”predikan” skulle arta sig om den spelades in. Var det narcissistisk? Och är det narcissistisk att fundera om resultatet – som i teknisk mening blev bra – på något vis skall publiceras och göras tillgängligt för folk som inte var på plats. Ska den knappa kvarten läggas ut på nätet? I så fall var? Församlingen Facebook? Facebookgruppen jag nämnde? Min egen Facebook? Eller inte alls?

 

Och frågan gnager: Om jag publicerar filmen – är det för sakens skull, andras skull eller för att göda min egen nassistiska personlighet?


ny ärkebiskop

Om jag visste hur det skulle fixas det här med näst intill urusla gudstjänster skulle jag berätta det. Tro inget annat. I rejält mer än ett halvt århundrade har jag regelbundet varit gudstjänstfirare. I dagarna är det 44 år sedan jag prästvigdes och fick uppdraget att leda gudstjänster. Jag borde väl ha kläm på parollen Stoppa plågsamma gudstjänstbesök, inte bara ha märkesknappen med den texten. Men klämmet saknas. Aningar finns men inte klämmet.

 

En sak kan dock sägas. Åtminstone en. Den Kyrkohandbok som kom 2017 var ingen lösning. Om den hade varit det borde väl präster, andra anställa i kyrkan och församlingarnas förtroendevalda tyckt att gudstjänsterna nu blivit så bra att den lönar sig att delta oftare än man absolut måste. Så är det inte. I stället är det i själva veket så att det man ”arrangerar” för andra och tycker folk skall ägna tid åt inte duger åt en själv. Jag gillar inte att tätt och ofta räkna och peka på vilka som inte går i kyrkan och vilka som näst intill konsekvent uteblir men ibland kan det göras och frågan Varför? Inställer sig. Eller annorlunda sagt: Är det verkligen en kvalitetssäkring när bagare inte äter bröd och slaktare ratar korv?

 

Hur kommer det sig att jag skrev det jag nyss skrev? Har något speciellt hänt i Älvsby kyrka där jag nöter kyrkbänk och ibland trampar korgolv? Icke! Inte något uppseendeväckande plågsamt, inte heller något extatiskt bra. Orsaken är att jag nu läser en bok. En tredjedel omläsning och två tredjedelar ny-dito. Valet av ny ärkebiskop fick mig att rota fram den ur hyllan och jag återkommer i saken längre fram. Boken är ju under läsning, inte läst. Den nyvalde ärkingen har skrivit den och den handlar om gudstjänst – därav temat för detta inlägget såhär långt.

 

Nu till något helt annat som man säger i TV-nyheterna.

 

Detta med ärkebiskop är ofta egentligen både felfattat och överskattat. Klart som amen i korvspadet är att saken tilldrar sig visst medialt intresse. Svenska kyrkan är ju landets suveränt största organisation man kan tillhöra frivilligt. Drygt halva folket är medlemmar fast man inte måste och då får det åtminstone notisvärde vem som utses vara vad man uppfattar vara högsta hönset – fast det inte är frågan om vare sig höna eller tupp på en gödselstack.

 

Martin Modeus är inte Svenska kyrkans nye påve! Det måste sägas. Ingen säger i och för sig att det skulle vara så men en del tankar går åt det hållet. Jag har sett det både i sekulära medier men också i frikyrklig press typ Dagen och Världen Idag. En ärkebiskop uppfattas som överordnad allt och alla, till och med de andra med mitra och kräkla. Så är det inte!

 

I klartext kan jag säga att för mig som bor och fortfarande lite verkar i Norrbotten är det både som kristen och som präst betydelselöst vem som kallas ärkebiskop. Det spelar ingen praktisk roll alls. Han eller hon har ingen jurisdiktion här, är inte min överordnade och inte heller Luleå-biskopens. Den sist nämnda är i någon mening min överordnade och skulle i praktiken vara det än mer om inte biskoparna på 1990-talet hade abdikerat från ledarrollen, om inte prästerna blivit underställda de lokala kyrkoråden i samband med skiljandet från staten år 2000 och om biskopen sökt hålla kontakt med präster som pensionerats men (ännu) inte är så gaggiga att de är oanvänbara som inhoppare, komplement eller vikarier. Skulle ett eller flera av dessa om vara eljest än vad de är skulle min principiella syn att präster följer sin biskop också bli något i känsla och gärning. Kanske skulle också vem som är ärkebiskop bli något viktigt.

 

Men Martin Modeus bok – som jag återkommer till – är så långt jag hunnit bra.


smyga och skräna

Detta inlägg har några dagar på nacken. Jag skrev det i min tellefån innan helgen och partiledardebatten i TV4 med tillhörande utspel. Kanske är det därför inte helt aktuellt men jag väljer ändå att publicera aktstycket. Den politiska röran kan upplösas idag men själva grundsaken – smyga eller skräna – finns kvar. Detta skrev jag:

 

Missnäje kan ta sig olika uttryck. En del bara tiger och uteblir från olika saker. Några talar förtroligt med någon om någon annan eller något annat. Andra framför kritik sakligt och rentav fränt där den hör hemma. Vissa kastar sig bildligt talat på golvet och vrålar. En del bara tjafsar för att få uppmärksamhet.

 

Den nuvarande kanske uppseglande regeringskrisen med SD:s misstroendevotum mot justitieministern är ett exempel på det sistnämnda. Varför en del andra borgerliga partier bölar med tre månader innan valet mitt i ett känsligt utrikespolitiskt läge är en gåta. Att pang-pang-Ebba med ambitionen att leda SD för tjejer skulle bjäbba med höll jag i och för sig för troligt men jag väntade mig, måhända naivt, att Uffe Gruff som brukar smickra sig med att vara den vuxne i rummet skulle hålla sig för god för saken. Läbbiralerna trodde jag också mer om. Nu vilar allt på en politisk vilde.

 

Nu kanske någon frågar: Men Morgan Johansson? Tycker du han är bra?

 

Det är inte vad saken gäller! Jag vet bara att ministrar, departement och annat styr vissa saker men inte allt. Verktyg som behövs för att stoppa skjutningar mellan ligor och gäng fixas inte på ett ögonblick och ministerstyre har vi inte. Jag anser dessutom att när folk som ena dagen kräver kollektiv bestraffning och att familjer ska utvisas och att invandrares bostäder skall förstöras med schaktmaskiner skränar att en minister ska avgå så löser det inte något problem – förutom att ge lite mediautrymme när opinionssiffrorna dalat.

Till sist i denna sak: Centern tokälskar inte den nuvarande justitieministern men menar att en misstroendeförklaring mot regeringen NU är att missbruka det parlamentariska vapnet. Det är lite märkligt och ovant att tycka att Centern med Annie Lööf i spetsen är de seriösa – men allt är ju relativt.

 

Med detta har jag berört ena delen av rubriken smyga och skräna – skränet. I de lokala och tämligen kyrkliga sammanhang jag i decennier befunnit mig skränas det lite eller inte alls. Beror det på att allt är frid och freud, att alla är nöjda och ingen är kritisk? Eller på att man väljer att ta smygandets vägar? Och i så fall Varför?

 

Skränar man och jag rentav för lite? Jag inte bara gissar utan vet att det smygs en del i tassemarkerna. Jag är själv en smygare och vet om en och annan annan som inte heller vill eller åtminstone drar sig för att ”formulera kritik” kring saker och personer. Den situationen är delikat. Balansen är svår och jag och andra kan ha både bra och dåliga skäl till att hålla och ha hållit igen. Klart man inte ska skräna som SD med flera gör i rikspolitiken men ska man av hänsyn och/eller självcensur tiga eller smyga? Jag brukar nog för egen del tänka att jag genom åren och sammanhangen valt att hålla igen och orsakerna till detta är givetvis olika från läge till läge. Att inte framstå som personligen kvirrig på gräns till hämndlysten och bitter finns där. Hänsyn till andra personer eller sammanhang i övrigt finns också – och har funnits. Utan att fördjupa saken kan jag nu flera år efteråt nämna att jag här på min blogg valde smygandets väg kring ord, ageranden och icke-ageranden från ”maktmänniskor” i samband med att jag slutade uppträda som lokalt kyrkligt förtroendevald för S. Det är ett exempel Samma smygval gjorde jag kring den räcka händelser och icke-åtgärder som för ca 10 år sedan gjorde att jag lämnade mitt uppdrag som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Det är ett annat.

 

Nu nog! Allt har sin tid säger Predikaren i Gamla testamentet. Det gäller också – fast han inte uttrycker det exakt så rubrikens att smyga och skräna.


överblåst pingst

Inte sällan har det den sista tiden blåst en envis nordan. Det hör till årstiden. Försommaren är här, nätterna är ljusa, solen varm men vinden sval – kall när den är hård. Inget att bli upprörd över.

Det vildblåser också i Riksdagen. Jag vet inte vem eller vilka som verkar mest blåsta – den politiska vildan, Sverigedemokraterna, de övriga oppostionspartierna eller statsministern på rättmätigt dåligt humör. Jag har skrivit en annan text om den saken men (ännu) inte publicerat den här på min anspråkslösa blogg där den kanske kommear att läsas av näst intill inga alls.

 

Pingsten har i alla fall passerat. Detta år blev den också i samhället en dubbelhelg. Annandag Pingst försvann som allmän helgdag men – och detta är viktigt – fortsatt en kyrklig helgdag med givna Bibeltexter, gudstjänst i varje församling och/eller en del annat. I den rådande sekulariseringen gjordes 6 juni till arbetsfri dag för att kunna fira svenskheten effektivare och Pingsten fick stryka på foten. Att samhället gör si eller så må vara en sak. Det intressanta är hur man gör i kyrkor och församlingar. Inom frikyrklighet och andra liknande sammanhang följer man inte ett kyrkligt år på samma vis som man brukat göra i Svenska kyrkan och andra rediga samfund och att Annandagen inte finns där är inget att förvåna sig över. Nu tycker jag att också bland de rediga blandas korten ibland både vilt och bort. Annandag Pingst försvinner och särskilt rörigt blir det ett år som i år när den världsliga blå-gule-dagen infaller på den kyrkliga Annandagen. Det blir rörigt då Pingsten ju är nationalismens totala motsats.

 

Jag var i gudstjänsten på Pingstdagen den 5:e. En redig Högmässa där vi bland annat fick belyst hur den splittring vad gäller kulturer, språk och med tiden nationaliteter hade sitt ursprung i människors försök att ockupera himlen och ta makten från Gud. Exakt så uttryckte sig inte helt och fullt den yngre kollegan men han berörde berättelsen om Babels torn i Första Moseboken kapitel 11 och att Pingstens händelse i Jerusalem 50 dagar efter att Jesus uppstått ur graven är en motvikt till detta. Helt rätt! För att visa att nationalism och uppdelningar inte gäller i kyrkan gavs utrymme för textläsningar på ukrainska, engelska och arabiska – förutom svenska. Dessutom gav han efter sin prediken en kortare Summary in English som jag med hans tillstånd publicerar här och nu:

 

The story of Pentecost is a story about how God sanctifies the different languages and cultures of the world. In Genesis we hear the story of the tower of Babel, and how God stops humanity from building the gigantic tower by making them speak different languages, instead of one common tongue. And it would seem that the message in Genesis is that the differences between peoples and nations and language-groups are a problem – it is what stops humanity from achieving common goals.

But that isn’t the end of the story. In Jerusalem at the first Pentecost of the Christian Church, it seems as though God redeems the diversity of humanity. God does not want the diversity to be an obstacle, but a blessing. Through the power of the Spirit, diversity could instead be a sign that the calling of Jesus does not mean we should all become copies of each other, but instead find the blessings in both our own heritage, and in the heritage of our brothers and sisters in Christ.

Sometimes the Church hasn’t appreciated diversity, but instead sought to erase it and turn the Communion of the Saints into “the Communion of the Same”. It has caused harm worldwide through history. But in Revelation chapter 7, we get to see the vision of a multitude of people in front of God’s Throne, and they are of every nation, every tribe, every kingdom and every language on earth. Therefore it is our calling, as baptized disciples of Christ, to seek this diverse community of the Church. And it happens when we, through the Spirit in our hearts, find the patience, wisdom and love for our neighbor, that we can manage to live with both the challenges and the blessings of the sanctified, diverse communion of saints. Then the World will see Christ in us, and believe. And the world needs just that. The world needs us.

 

Innan gudstjänsten var jag, Primärhustrun och yngste sonen förbi lilla Lisa som den 5:e fyllde fem år. Kalaset skulle anstå till dagen efter men lite uppvaktning på rätt dag tillsammans med hennes farmor och farfar var ändå på sin plats. Det är spännande att fylla fem men det var den 6:e som det skulle stor-kalasas med fler födelsedagsklappar, kusiner och glassbomb. Att då ”nationaldagsfirandet” fick stryka på alla fötter är närmast en självklarhet och jag slapp fundera över om jag skulle sanktionera eller bojkotta det storsvenska intrånget i den kyrkliga helg som faktiskt har rubriken Andens vind över världen. OBServera:...över världen!

Och jag upprepar: Pingsten är nationalismens motsats! Kyrkan är en över-nationell grej, inte något sverigedräktsklätt tjolahopp och jag tycker Kyrkan skall hålla sin fana högt!

Så var det sagt!


putinistisk logik

Putin leder Ryssland och nästan alla ogillar det han gör – kriget i Ukraina. Jag är en av ogillarna, inget snack om den saken. Har ingen förståelse alls för tilltaget att angripa ett annat land.

Att ha förståelse för en sak och att förstå en sak är inte riktigt samma sak. Till förståelse kopplas ofta om inte ren sympati så i alla fall lite ursäktande attityder. Det sker inte alltid men är lätt hänt. Att förstå en sak och förstå den bättre är friare från den attitydsmittan. Jag kan förstå i betydelsen begripa utan att ha förståelse i meningen sympati. Detta gäller i många sammanhang och är viktigt för kloka samtal, demokratiska debatter och riktiga beslut – vad det än gäller.

 

Nu förstår jag bättre än innan men naturligtvis inte helt vad jag kallar putinistisk logik, alltså det tänkande och den uppfattning som de sista tre månaderna inneburit öppet krig i Europa. Jag förstår mer eftersom jag läst en bok skriven av Martin Kragh som bland annat är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Boken jag nu tuggat i mig är på ca 300 sidor och har titeln Det fallna imperiet – Ryssland och väst under Vladimir Putin. Baksidestexten lyder:

 

Den 24 februari 2022 markerar en ny ordning för Europa. Vladimir Putin introducerade sin linje under en säkerhetskonferens i München 2007 och etablerade den med kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krimhalvön 2014. Med invasionen i Ukraina har han korsat Rubicon.

Martin Kragh tar i sin bok ett helhetsgrepp om Vladimir Putin och den ryska historien, från Tsarrysslands fall till Sovjetunionens upplösning och det postsovjetiska Ryssland. Han berättar sakligt och effektivt om Putins vägval: med ett ojämförligt rikt material av kommunikéer och uttalanden i statlig och oberoende press kan läsaren följa de retoriska manövrarna som skulle leda Europa till krig.

Det fallna imperiet” är omistlig läsning för den som vill förstå Vladimir Putins drivkrafter och hans dröm om en rysk stormakt baserad på auktoritär politisk grund.

 

Det är mycket folk med i boken, ungefär som i Tolstojs Krig och fred eller Dostojevskis Idioten. En massa ryssar med olika snarlika namn. Klar reda i alla detaljer har jag inte men stora drag anar och skönjer jag. Jag förstår mer kring putinistisk logik men känner samtidigt ännu mindre förståelse för de nationalistiska, auktoritära och rentav fascistiska hållningar som nu råder i Moskva och på många andra ställen, till och med i svensk valrörelse.

 

Läs boken! Du blir inte dummare.


audioter

 

Rubrikens audioter är vårt öknamn för en kategori medtrafikanter på E4-an och andra landsvägar. Vi såg flera under vår road-trip Älvsbyn-Säter-Vattholma-Säter-Älvsbyn andra halvan av förra veckan. Man kan tro att mitt följande resonemang om audioter bara handlar om trafik trafikbeteende men det vore att inskränka det hela. Visst har jag en bokstavlig och konkret mening med min text men den kan även ses som en bild eller liknelse också för annat än ren vägtrafik.

 

Först: Ordet audioter måste man ta inklusivt. Det finns sådana som kör BMW, större Volvo, KIA och till och med Skoda som är audioter, inte bara de som just har en Audi. De andra bilmärkena är dock svårare att forma om till en snärtiga nedsättande termen.

Sedan: Det finns olika typer. Kanske. Eller så är det en typ som ibland anpassar sig något. Grundhållningen är hur som helst:

JAG vill ha det på MITT sätt och det får andra bara acceptera! Att det är 90 eller 110 som den av Gud förordnade överheten beslutat skall gälla bryr JAG mig inte om! Kollektiv och gemensam välfärd är inget för MIG som i sann liberal frihetsanda kör MIN privata bil som JAG vill. Regler är nog bra för andra men inget JAG tycker behöver gälla för MIG!

 

Jag tillhör förarkategorin Gubbe med keps även om jag inte har just den huvudbonaden. Puttrar stilla enligt överhetens skyltning. Fattas bara annat! Jag är ju för tusan kristen! Då kommer fartsyndarna med sin JAG-mentalitet! De närmar sig bakifrån och lägger sig så nära att de med sin spolning av vindruta och lyktor kan rengöra mina bakljus. När körfältet plötsligt delar sig i två visslar de förbi till synes helt omedvetna om att det går syndigt fort.

Ibland blir audioten oberoende av bilmärke tagen på bar farning och straffad för sin synd. Jag gissar att han – det är oftast men inte alltid en han – harmsen och gramse gormar i besvikelse över att ha åkt fast, inte över att ha kört på ett orättfärdigt sätt.

 

Detta är, för att föra in lite teologi, skillnaden mellan falsk och äkta ånger. Den falska som på latin kallas attritio är grämelsen över att ha åkt fast och inställer sig på vilken galgbacke som helst. Syndaren ser sig då inte som en vuxen med ansvar och skuld utan uppfattar sig i stället som ett drabbat offer med tillhörande kofta. Han eller hon kan mycket väl ”erkänna” och betala sina böter men förnekar samtidigt att man gjort fel. Attityden är inte isolerad till trafik och förekommer i många sammanhang. Ett offentligt sådant var Ebba Bush när det gällde förtalet.

Riktig ånger – contritio – erkänner sitt ansvar och sin skuld och är en vuxen reaktion på begångna fel. Den syndaren försöker inte fly in i offerkoftans gosiga värme utan tar på sig sin tagelskjorta som skaver och river i (det mentala) skinnet.

 

Nu tillbaka till trafiken där audioten vare sig han åkt fast eller klarat sig… Jag beskriver honom nu sexistisk som en man för att det blir enklare så. Vare sig han nu åkt fast eller klarat sig händer det rentav att han skryter om sin gudlösa framfart, särskilt för andra alfahannar med kraftfulla bilar. Sånt skryt tycker jag är 100% billig machoattityd, inget annat, och jag förstår den inte. Köra 110 där det är 90 ger väl inga muskler. Vore det inte mer karlaktigt att köra 90 eller rentav 80 men vara lite på lyset av två starkpilsner eller nåt sånt? Sådant är dock ALLTID fel och jag varken rekommenderar eller tillämpar den metoden.

 

Den hycklande audioten är extra patetisk. Han blåser helt efter egen önskan på som en biltjuv i sina 120 knutar men tänder bromsljusen när det blir 80 med tilläggstext Fartkamera. När han passerat kameran skuttar fordonet iväg som en gasell på savannen. Riktigt fiffel-och-båg! Vill man vara manlig ska man väl inte fega ur för en skylt – eller?

 

Vi är i alla fall tillbaka i Älvsbyn sedan ett par dagar och den här beskrivna trafik-reflexionen kan mycket väl ses som en E4-resenärs gubbiga gorm över medtrafikanter,kanske rentav tolkas som ren avund riktad mot folk som har mer att köra med än Volvo S40 årsmodell 2007. Jag förnekar inte att det kan finnas ett uns sådant men min huvudtanke är faktiskt att ge ett exempel på attityden i det rödfärgade fetstilade kursiverade stycket i början av denna bloggning – alltså förhållande mellan ett dominerande JAG och det LAG som finns runtom. Putin och Erdogan är stora exempel men jag och andra präster – nu åberopar jag min kyrkliga erfarenhet både från bänk och kor – kan faktiskt i mindre omfattning och i olika grad ha samma hållning.


vilse i huddik

Det är lika bra att sluta drömma,

det går åt h-vete i alla fall. 

Om du drömmer om Paris

hamnar du på någe vis

Likt f-bannat i Hudiksvall. 


Så skaldade den norrbottniske poeten och vi agerade därefter. Vi hamnade på Kristihimmelsfärdsafton i Huddik men faktiskt utan att vare sig drömma om eller vara på väg till franska språkets huvudstad. Några sådana macro(n)-planer hade vi inte men inte helt mikroskopiska heller. Älvsbyn-Säter är faktiskt 83,5 mil. 

 

Vi delade trippen i två. Efter halvfemmaten på tisdag startade vi för att på kvällskulan efter 37 mil övernattningslanda i Ö-vik. Efter hotellfrukost på onsdag morgon fortsatte roadtrippen. Vad det led tilltog kaffelängtan och vi körde in i staden som officiellt grundades år 1582 men som plats funnits tidigare.  

Komma till Hudiksvall var enkelt. Dricka kaffe och käka macka likaså. Att komma ut ur stan var marigare. Vara vilse i huddik är ju knappast en imponerande merit men det var vårt läge. Ett par u-svängar och en halvtimme senare var vi dock E4-bundna på nytt och då fram till Gävle varifrån vi tog in i landet för att landa hos svåger och svägerska i Säter och ha det som bas för senare tripp. 


Det blir mycket snack när vi möts. Ungefär ett år att ta igen men efter midnatt blev det i alla fall natti-natti. En märklig dröm som får mig att tänka Varför? dök upp. Ibland kan man ju ana någon sorts samband mellan det vakna livet och sina drömmar. Det finns till och med tillfällen då man funderar om en själv eller någon eller något annat "vill säga" en något i eller genom sömnens intriger. Och ibland är en dröm bara knäpp och bisarr. 


Hur ska man då förstå en dröm som visar ett A4-blad med text på franska? Hur? Visserligen läste jag slarvigt franska på högstadiet och i ettan på gymnasiet då jag och alla var offer för den så kallade "naturmetoden" vad gällde språkinlärning men förutom att 1976 försöka tolka en del tabeller i en Bibelvetenskaplig kommentar varken läser jag eller har i modern tid konfronterat något på det språket. Varför dyker då en text på den rotvälskan upp i drömmen? Dessutom verkade det vara frågan om en sångtext mot ett krig men jag förstod naturligtvis inte ett dugg. Helflängt! Så knasigt att jag vaknade 10 minuter innan klockan skulle slå larm. Enda kopplingen jag kan ana är till versen i början av detta inlägg. Om någon läsare har någon teori är han eller hon välkommen att dela den i kommentarsfältet. 


Torsdag, Kristi himmelsfärdsdag, blev det mer resa. Primärhustrun har en bror till som fyller 70 vilket är värt att uppmärksamma. Således bilresa men nu till Vattholma en bit utanför Uppsala. Därifrån är vi nu i skrivande stund på väg tillbaka till Säter. Jag skriver detta inlägg som publiceras senare, kanske när vi kommer hem till Älvsbyn, som ett sätt att i ett baksäte slå ihjäl tråkig restid. 


(…)


Idag är det Annandag Kristihimmelsfärd om man så vill. Det regnar i Säter och vi tar det lite piano. Lugnt alltså. Plan är att dra norrut i morgon men om resan delas i två delar eller allt i en tugga får vi se. Mer vilse i huddik blir det hur som helst inte. Bränt barn skyr elden och luktar sedan illa är ett ordspråk som gäller. 


framtidsonsdag

Ibland använder man uttryck som en liten kugge i ett stort maskineri på så vis att det blir ett sätt att nedvärdera sin, någons eller någots roll eller betydelse. Egentligen är det en knasigt använd liknelse. Också den lilla kuggen i maskinen är ju vital. Krånglar den får de större komponenterna problem vare sig det handlar om små klockor eller rotationsuppväxling i ett vindkraftverk – ett område som om jag fattat det hela fanns i närheten av vad den yngre sonen forskade om och doktorerade kring. Mekanik är faktiskt exakta grejer och passar sig inte alltid som bildspråk för annat. Kanske skulle en liknelse om en krydda bland flera i en maträtt vara bättre som självbeskrivning eller bedömning av andra. En måltid kan ju vara helt OK även om en nypa ditt eller datt finns eller saknas. Helt OK men bara lite eljest.

 

Med detta sagt över till något av en fortsättning på förra bloggposten – kanske en liten nypa krydda vad gäller att nå in.

 

Det kommer att bli Veckomässor i Älvsby kyrka klockan 18.30 på onsdagarna i sommar, precis som under det man kallar ”terminerna”. Det är bra. Gud tar inte semester bara för att folk gör det. Visst är det naturligt att en hel del kyrklig verksamhet följer skolornas läsår men jag har alltid undrat kring omfattningen av det två-termins-system som ofta drabbar församlingarna. Det kyrkliga året bygger ju på kontinuerlig drift och kan inte bara ställas in, möjligen ställas om en del. Söndaglig gudstjänst ligger därför alltid fast och i Älvsby församling även onsdagarna. Det är bra!

 

Jag har blivit ombedd att veckorna med nummer 23, 25, 27, 28, 29, 33 och 34 leda dessa Veckomässor. Översatt till datum blir det i juni den 8:e och 22:a – plus Högmässan söndagen den 19:e. I juli blir det den 6:e, 13:e och 20:e och i augusti den 17:e och 24:e. Det är inte en helt men ändå en hyfsat regelbunden rytm. Kring den har jag nu fått idén jag just nu kallar framtidsonsdag.

 

Vad innebär det?

Jag avser först att i Veckomässan göra en tillbakablick på tema och Bibeltext för helgen som just varit. Inget konstigt med det. Så brukar jag göra. Jag tänker sedan efter Mässan ge möjlighet att samtala om sådant de som är där känner att de vill prata om. Det är inget märkvärdigt heller. Under terminerna – men stört av pandemin – har sådant förekommit under namn som Prat-kväll, Ovangelie-träff eller Sommarsnack i kyrkan. Jag ämnar fortsätta på den linjen men kanske med en liten arom-förändring.

 

Det de närvarande vill dryfta har prioritet! Det ligger fast och ges utrymme.

Men till detta tänker jag att rikta en stunds uppmärksamhet till det tema och de texter som är aktuella i gudstjänsten en liten bit framåt, på söndag om ca 10 dagar. Inte till närmast kommande helg utan den därpå. I den förberedande innan-titten tänker jag två riktningar eller grundfrågor.

  1. Vad kan de människor som kan tänkas fira gudstjänst det kommande datumet brottas med eller fundera över? Vad kan de ha på hjärtat och vilja pratamed Gud om? Vad behöver tas upp och formuleras i böner av olika slag? Och hur?
  2. Vad kan Gud, utifrån det aktuella temat och Bibeltexterna, ha på hjärtat till oss somär där? Vad i Bibeltexterna är klart och lätt att fatta? Fanns något nytt? Något svårt?

Min tanke är inte att i förskott ”behandla” och ”lösa” söndagen. Icke det! Absolut inte! Det blir snarare frågan om att i någon mån försöka framtidsrikta tankeflöden, ställa frågor, ge infall och tips – kanske rentav förmedla sådant till den präst som kommer att vara i elden den dagen. Bara i ett fall är den prästen jag själv – söndagen den 19:e juni som får sin framtidsonsdag den 8:e. I övrigt är det andra präster som ansvarar för söndagarna men kanske får impulser i mail (eller genom att vara där) de angivna onsdagarna.

 

Är framtidsonsdag en bra idé? Kanske. Hur som helst blir det något av sommar-Bibel-samtal* åtminstone ungefär var annan vecka. Det kan vara ett sätt att tillsammans nå in i kärnan för tro och liv och per definition kan det inte vara knasigt. Om sådana framtidsonsdagar är små kuggar i ett maskineri eller kryddor i en anrättning vet jag inte. Tror dock att nå inochnå ut är hoplänkade saker, som delarna i en sax.

 

 


* I många församlingar har man under juni-juli-augusti extra musikkvällar av olika slag. Det är bra och uttrycker en grad av det tre-termins-tänkande jag tror behöver förstärkas på många sätt. Att som i Älvsbyn ha speciell Sommarkyrka är ett annat. Både Bibelstudier och öppna samtal som är naturliga verksamheter under ”terminerna” kan egentligen också pågå under sommaren – om än i modifierade former,


nå om, ut & in

Jag var på fullmäktige, alltså kyrko-dito. Skrev om att jag skulle det i inlägget onsdag i förra veckan. Om det kan sägas att allt blev ungefär som väntat. Inte alls upphetsande. Ganska förutsägbart utan överraskningar. Ett och annat ovidkommande inlägg när ordet var fritt. Jag gick innan ordförandeklubbans slutsignal. Ville hem till Sverige-Finland i hockey.

 

Noterade dock att sättet nu att nå om församlingen genom att redovisa ekonomin är annorlunda jämfört med förr. Nu är det mer stora verksamhets-klumpsummor utan att spalta upp på saker som Barn- och-familj, Konfirmander och annat. Det blir mer termer som Nyckeltal, Likviditet, Soliditet för att nämna exempel. Jag ser ingen anledning att misstro det systemet bara för att det – troligen – passar de administrativa åtgärderna och centraliserade nivåerna bättre. Siffrorna är säkert både rätta och riktiga men är man inte van läsa och förstå budgetar och bokslut blir det brist i transparensen – typ. Jag tror att flera i publiken – vi var faktiskt två – är sådana ovaningar. Jag misstänker att flera, kanske de flesta, av fullmäktiges lokala ledamöter har det på samma sätt. Hur skall jag annars förstå spagaten att i ena ögonblicket stolta ta del av info om att församlingen med 16 miljoner som så kallat Målkapital och med Tillgångar på närmare sammantaget 30 millar används som exempel på välskötthet och sedan i nästa ögonblick hävda att ekonomin är dålig och inte tål några utgifter. Men kanske är det jag som inte fattat klyket. Hur som helst är fullmäktige och det som hör ihop med det ett sätt att nå om lokalförsamlingen – om jag anknyter till rubriken.

 

I Verksamhetsberättelsen nämndes flera gånger hur pandemin påverkat. Saker har ställts in och ställts om och ställts över. Direkta diskussioner om de åtgärder man vidtog varit de bästa och rätta fördes inte men i alla fall redovisade man det som gjorts och lämnats ogjort. För att nämna en del ur Årsredovisningen kan sägas att antalet dop 2021 är mer än halverat jämfört med innan pandemin. På samma sätt är det med gudstjänstfirandet. Fler än 2 av 3 konfirmander ofanns och ungdomsgruppen har upphört. Ett stort behov finns av att på nytt nå ut. Ledning, anställda och förtroendevalda vet detta och söker former – som inte är lätt. Hur ”rekrytera” 2-åringar vilkas dop inte blev av? Ska man vänta på en ”syskonomgång” när den odöpte får syskon? Eller aktivt söka upp familjerna? Och tänk om föräldrarnas slutsats blivit ”det gick ju bra i alla fall fast han/hon inte döptes” och väljer att inte heller döpa kommande barn? Och hur på nytt bygga upp relation till och arbete med konfirmander och unga? Och Evangelisationen i allmänhet? Kan det bli frågan om helt nya linjer när man vill nå ut – sånt som heter Fresh expressions of Church i vänförsamlingen i England?

 

Kyrkofullmäktige handlar om att nå om. Visste jag svaren på mina frågor om att nå ut skulle jag inte ställa mina frågor utan ge besked. Om en detalj i att försöka nå in ska jag skriva i ett annat inlägg som likt detta på grund av helgens stök bara i en kladdform finns i telefånen.


stökig familj

Det har jag inte – någon stökig familj.

Men det blir mycket stök.

Sistlidna veckoslut är ett exempel.

En effekt är att bloggen blir tyst.

Alltså mer intetsägande än vanligt.

 

Om familj kan sägas att jag växte upp i en liten. Det var mamma, pappa och jag. I Luleå. Farmor och en del mostrar, morbröder och kusiner fanns i Skellefteå. En hop farbröder med fastrar och kusiner hade flyttat till Gävle och bortanför. Egen bil hade vi inte heller innan jag var 10 år fyllda. Allt dett innebar att det inte var så värst mycket flängande hit och dit och fram och tillbaka.

 

Med inträdet av hon som blev och förblivit Primärhustrun i mitt liv förändrades sakerna påtagligt. Den familj hon kom från var större – summa fyra syskon – men bara hon (och jag) lämnade södra delarna av landet för att hamna i framtidsregionen Norrbotten. Där blev vi själva en hyfsat stor familj med barn födda 1983, 1984, 1988 och 1991 som i sin tur har knoppats på till med några respektive och fyra barnbarn. Hela den surven finns med bilar och allt inom en timmes körväg oberoende av väder och väglag. Detta är inte stökigt men blir en del stök. Förra helgen var det den doktorshögtid jag berättade om i inlägget mottag hatten! Den här helgen har det också varit full fart.

 

Lilla Ava som snart blir 4 år bor i Unbyn som är en samling äldre gårdar och villor strax norr om kommungränsen mellan Luleå och Boden och på västra sidan älven. Hennes mor och far var bjudna på kalas om lördagen vilket innebar att mor-far (och mormor) ryckte in. Resa fredag efter lunch för att hämta tösen. Då hon är här blir det givetvis hopkopplat med den ett år äldre kusinen Lisa vi har på ett för henne självständigt löpavstånd. Alltså full kubbning med gemensamt fredagsmys.

 

Efter suss i olika fastigheter blev det om lördagen tripp i två bilar till Luleå – också denna helg. Storkusinen Tyra är med i Luleå rytmik och balett som hade stor föreställning och uppvisning i vad som förr kallades Pontushallen. Nästan fullsatt. Runt 200 ungar från fem år och upp genom mellanstadiet i en dansdramatisering av Lejonkungen. Hennes föräldrar, bror, morbror, de två småkusinerna, en faster, en farbror och farmor och farfar – det är vi – var impade.

Efter en kort sväng ut på stan för lunch och glass var det dags för den andra storkusinens aktivitet. Adrian spelar fotboll för pojkar födda 2012. Hans lag vann, något småtjejerna som hade andra bollar att stöka med inte brydde sig nämnvärt mycket om.

 

Tillbaka i Älvsbyn blev det mer lek under söndagen, avbrutet av ett par rejäla regnskurar. Avas föräldrar dök upp men mormor dröp av för sångövning inför kyrkokörens Vårkonsert klockan 18. Ava och Lisa kollade och lyssnade innan Lisa följdes hem och Ava for till Unbyn igen.

 

Som synes är det fullt stök utan att någon är stökig. Leksaker och jox stökade vi undan redan igår men tid att stöka fram åtminstone försök till skriveri med innehåll för denna min anspråkslösa blogg har inte funnits. Inte heller plats. Ava och Lisa ockuperar morfars skrivbord så gubben – det är jag – hänvisas till att under spridda ögonblick i sin telefån försöka plita ned något för senare eventuell publicering.

 

Den som läser får kanske se.


att sminka liket

Ibland har jag haft känslan av att mina små försök att på min blogg skriva något läsvärt får en ensidigt kyrklig vinkel. Rätt eller orätt må vara. En snabb tillbakablick ger vid handen att det senaste månaden inte varit så. Lite notiser, någon jämförelse och rapporter om böcker i gränstrakterna till det kyrkliga har smugit sig in men någon tydlig ”kyrk-diskussion” har jag inte fört – tycker jag. Kanske är det dags nu.

 

Jag tror det var i förra veckan jag nåddes via Kyrkans tidning på Facebook att antalet utträden ur Svenska kyrkan under april månad var något lägre i år än i fjol.* Fortfarande visar siffrorna fler ut- än inträden men just i april syns en skillnad mellan 2021 och 2022. Det gläder den som gett tidningen uppgiften och bladet sprider alltsammans som en god nyhet. I texten stod inte de ganska vanliga Man får vara glad för det lilla! men andan och ett (ansträngt) leende fanns där.

Lite grubbel över orsaken eller orsakerna rymdes varvat med info om när under året utträden är vanligast. April är då något av en toppmånad och man menar att det beror på att folk då håller på att deklarera och ser man vad man erlagt som kyrkoavgift. En del tar då beslut att sluta erlägga kyrkoavgift, inte sluta deklarera. Den tanken är inte orimligt. Tidigare år pappersdeklarerade man i april för inlämning i början av maj men nu deklarerar näst intill alla digitalt vilket, enligt tidningen, görs redan i mars och man kan se att den månaden nu har högre utträdessiffror än tidigare år.

 

Vad är poängen med förra stycket? Diskussion om kyrkoavgiften? Näää!

 

Det var ett exempel på hur man i kyrkan – och ofta på andra ställen i samhället – presenterar fakta och värderar saker. Med ledstjärna typ Man får vara glad för det lilla! är man positiv så det nästan verkar desperat och krystat.

 

Jag kan hitta fler exempel. Ett är att det skall utses ny ärkebiskop. Funderare, intervjuare och kandidater behöver tänka kring och berätta om uppdraget, personerna och situationen. Idel positivism råder. Inga larm. Andan Man får vara glad för det lilla! verkar dominera.

 

Under maj månad skall Kyrkofullmäktige samlas i varje församling för att ta del av Verksamhetsberättelse och Årsredovisning för fjolåret. Helt OK. Sånt hör till även om dessa offentliga sammanträden och det som då sägs är ungefär lika upphetsande som att se färg torka. Jag skall kolla färgen ikväll då fullmäktige möts efter Veckomässan (som yngre kollega leder).

På förbipromenad stack jag därför i förrgår in skallen och resten av mig själv på Pastorsexpeditionen och fick ett ex av de båda ovan kursiverade dokumenten – som jag naturligtvis läst och funderar kring. Vad står och vad står inte? Vilken anda råder när man ser tillbaka på ett och två pandemiår och hur det påverkat konfirmander, gudstjänster och mycket annat? Man visar de rejält sjunkande siffrorna men min känsla blir ändå att hållningen Man får vara glad för det lilla! dominerar. Ett vemod över hur pandemin påverkat får sin rättmätiga plats men var och är det den enda orsaken? Jag är inte emot att en corona-kommission skulle försöka sig på skarpa kritiska analyser, gräva lite och vända på om man i olika sammahang valde rätt eller inte – och så vidare in i annat.

Jag tror inte ett ögonblick att Älvsby församling i detta är unik! Jag tror inte heller att den är värre än på andra håll, snarare tvärt om. Det jag försöker beskriva är faktiskt en tystnadskultur kring sånt som kan uppfattas negativt. Den är i Svenska kyrkan näst intill total – utom vad gäller ekonomin som faktiskt inte överallt är så vissen som man överallt söker påskina.

 

Min tärande tanke blir att Man får vara glad för det lilla! faktiskt är att sminka liket.

Eller nåt åt det hållet.

Dock planerar jag inte att Paludanbränna Verksamhetsberättelsen och Årsredovisningen.

 

 


* Det är via nätet jag ser Kyrkans tidning och vad redaktionen tycker kan visas utan betalning. Pappersvarianten har jag inte. Tycker inte blaskan är så bra att jag lägger skattade pengar på den. Dessutom finns den på bibblan. Där ser jag genom den samtidigt som jag får en stund att gaffla med några andra pensionärsgubbar som också samlas för att läsa tidningar av olika slag.


kyrklig skånska

Rubriker skall öppna, väcka intresse och kanske förbrylla. Dessutom skall de rymmas på en rad i länkförteckningen man ser till höger om man läser min blogg på datorn och inte telefånar sig med liten skärm. Därför blev det kyrklig skånska fast det jag skriver om varken är jätte-direkt kyrkligt och definitivt inget skånskt. Ändå har det med dialekter att göra.

 

Jag har just läst en bok, en liten sak om ungefär 125 sidor. Jag köpte den vid Piteåresan jag för 10 dagar sedan nämnde i inlägget glugg i raden. Jag måste säga att det är en av de bästa böcker jag läst. Trots detta rekommenderar jag inte för var man och kvinna Att tolka Bibeln i dag – påvliga bibelkommissionens dokument om bibeltolkningen i kyrkan. Den är för speciell. Kolla bara baksidestexten:

 

ATT TOLKA BIBELN I DAG

Bibeln är en mänsklig skriftsamling, präglad av förhållandena i olika tider och kulturer. Samtidigt är den Guds evigt giltiga ord. Hur gör man rättvisa åt bådadera? Hur ska Bibeln tolkas och förstås?

Påvliga bibelkommissionens dokument ger en överblick över nutida bibeltolkningsmetoder och över den mångfald av frågor som i dag inställer sig när det gäller att förstå Bibeln. Dokumentet talar för en syn på Bibeln med många olika nyanser, inom såväl forskningen som kyrkolivet och kulturen.

Detta är den andra reviderade utgåvan av den påvliga bibelkommissionens dokument »L’interprétation de la Bible dans l’Église« (1993). Boken kom ut på svenska för första gången år 1995 (Katolska Bokförlaget) i översättning av Anders Ekenberg.

 

Vad gör att jag inte rekommenderar alla och envar att omedelbums skaffa och läsa? Är det för att den är ett katolskt dokument? Nää, inte det! Absolut inte. Kanske skulle jag som lutheran på min kyrkliga dialekt uttrycka samma sak lite annorlunda men faktiskt säga samma sak. Det är inte den svaga katolska dialekten utan den exegetiska. Den är ett ganska tekniskt vetenskapligt språk inom Bibelforskningen och alla behärskar inte den dialekten – som inte har något med skånska att göra.

Men alla präster hajar klyket – om man plockar fram ett gammalt slanguttryck. Eller ska åtminstone haja och för sådana är Att tolka Bibeln idag en bra kortfattad sammanfattning av hur forskning och tolkning kan och ska fungera tillsammans – och hur det inte skall vara. Naturligtvis är den som allt nördigt ganska sak-tråkig. Det hör till sorten. Ändå blir avsnittet som sågar bokstavlig så kallad fundamentalistisk läsning och tillämpning av Bibeltexter ren underhållning.


Om

Min profilbild

RSS 2.0