stigstrombergsson

OBServera att jag skrev det talspråkliga dom i stället för de. Varianten dem var inte aktuellt i meningen. Min skrivning skall dock inte tas som ett inlägg i den grammatiska de-dem-dom-debatten utan återger bara frågan i mitt sinne – hur kunde dom förlora?

Vilka dom? Sverige mot Lettland i ishockey?

Nej! Det är inte den drabbningen jag avser. I stället gäller det något så historiskt som att den så kallat ”vita sidan” förlorade inbördeskriget i Ryssland för drygt 100 år sedan.

Jag har just läst ut en bok på 600 sidor: Ryssland – revolution och inbördeskrig 1917-1921 av Antony Beevor (som skrivit flera militärhistoriska böcker). En riktig tegelsten! Men i lättbetong – typ. Beskrivningar av strategier och övergripande skeenden varvas med individuella och personliga berättelser om lokala händelser eller hur vita generaler söp och i lyxmiljöer i fyllan och villan kn*llade ett par tre hålldamer under samma fest. Specifika fakta om de olika ”vita” och ”röda” förbandens storlek och annat förekommer sällan och i stället beskrivs enheterna med namnen på befälhavarna. Resultatet blir en uppsjö av ryska namn och personer fullt i klass med romaner av Tolstoj eller Dostojevskij. Riktigt rörigt.

Ändå funderar jag hur kunde dom förlora? De ”vita” alltså. De stöddes frikostigt av engelsmännen som inspirerade av bolsjevikhataren och krigshetsaren Churchill skickade utrustning och soldater till Murmansk och Archangelsk, till Kaukasus (från nuvarande Irak) samt marina stridskrafter till Svarta havet och Krim. Fransmännen och italienarna stödde de ”vita” i Ukraina och Odessa. Tyska enheter och förband bekämpade de finska ”röda” och ockuperade både det som blev de baltiska staterna, Belarus och Ukraina. Längst i öst från Vladivostok landsattes japaner och amerikaner som stöd till de ”vita” styrkorna i vilka olika separatistiska kosackgrupper ingick tillsammans med en tjeckisk styrka och ett gäng polacker. Allt detta blir summa summarum hela världen, både dem som segrade och förlorade i Första världskriget. Alla stödde de ”vita”, ingen den ”röda” sidan. Den var ensam – och segrade.

Krig är alltid en smutsig sak. Inbördeskrig blir ofta extra dyngiga. Beevor beskriver det tydligt men det är tydligt att han som den engelsman han är har haft större tillgång till ”väst-material” än förstahandsuppgifter från Moskva. I sitt Slutord besvarar han nog i alla fall min fråga hur kunde dom förlora? med orden:

De vita förlorade inbördeskriget till stor del på grund av sin omedgörlighet, inklusive deras vägran att överväga jordreformer till dess det var alldeles för sent eller tillåta tsardömets olika nationaliteter något slags autonomi. Deras civilförvaltning var så värdelös att den knappt existerade. (…) I Ryssland hade den fullkomligt oförenliga alliansen av socialistrevolutionärer och reaktionära monarkister föga chans mot den målmedvetna kommunistiska diktaturen. (…)

En lärorik bok – om än mer populärberättande än sakligt klargörande.

Att blogga i fälten kyrkligt, kristligt, Bibelanknutet eller liknande går i vågor – förutom den stiltje som kan råda på bloggandet som sådant. Då och då kommer i alla fall sillen till och då likt sill i stim, inte i konserv. Förra inlägget var ett exempel – tillsammans med detta. Om det nu skall sorteras in under kategorin Församling eller Nebogrubbel är så här i början en öppen historia.Jag repeterar ändå rubriken: i elias grotta.

Först: Inga jämförelser i övrigt skall göras! Apselut inte!

Jag jämställer mig inte med profeten Elia i Gamla testamentet. Apselut inte!*

Ändå känner jag ett visst släktskap.

I gudstjänsten söndag före Pingst handlade en av de lästa Bibelavsnitten om deppisen Elia – även om han inte där ges den titeln. Profeten – läs om det i Andra kungaboken i Gamla testamentet, kapitel 19 – sitter i en grotta och hänger med både händer, huvud och tankar. Allt eller nästan allt han brunnit för och jobbat på verkar har pajat. Inte bara pajat. Snarare har det pajats av andra. Han framstår som deppar-jeppe nummer två i Gamla testamentet** Jag jämför som sagt mig inte med honom i övrigt men tillstår ändå att jag i någon mån delar vad jag uppfattar att han känner – att positiva saker vittrat ner och/eller inte burits vidare.

Är det självömkan han känner? Alltså bara en besvikelse i sitt eget ego för att inte just hans önskningar och åtgärder finns kvar? Eller är depressionen sakligt äkta? Det är inte lätt att veta. Det är ju hart när omöjligt att djuploda det psykologiska hos en litterär person som levde för en massa århundraden sedan i en tankekultur skild från vår.

Något enklare blir det då när man ser på sig själv – men bara något enklare. Mitt genuina vemod över sjunkande antal konfirmander och gudstjänstfirare blandas ju med en uppumpad självgodhet om att ”bättre var det på min tid” – typ. Jag får inte sällan impulsen att som en dalmas i studentkorridorer när jag pluggade i Uppsala ofta och ihärdigt utropa Det är bara jag som är klok!***

Att vara pensionerad är att ha löpt sin del av stafetten som nu växlat över till andra löpare. Det är naturligt och självklart men har onekligen med sig en Elia-grotta-aspekt. Man är ju inte längre vare sig i händelsernas centrum eller i ett mer tillfälligt orkanens öga. En ganska negativ sak i det läget är att ensidigt hemfalla åt att kritiskt analysera andra löpare, både de som sprang innan, kutade bredvid eller nu lubbar efter. Bara fel blir det inte. Tankekraften i grottan finns kvar liksom en hop med erfarenheter som naturligtvis skulle kunna tas i anspråk men att ensidigt ha ett värderande sinne visavi andra blir negativt.

Då är det bättre att försöka analysera sin egen sträcka. Det kan också kännas negativt då det är långt ifrån säkert att utvärderingen i efterskott förtjänar betyget Godkänt. Totala flagranta misstag under min tid som präst är kanske inte så många men de missade möjligheterna och försummade vägvalen finns en masse – om man får prata franska. Jag tillhör ju den prästgeneration som funnits på plats under sekulariseringen då folk i stigande grad och antal hamnat i vad som skulle kunna kallas religiöst, kristet eller kyrkligt utanförskap. Att inte på ett övergripande samhällsplan kunnat stå emot detta må vara en sak men definitivt är väl ändå att kyrkoförsamlingar på annat vis och i högre utsträckning kunnat fungera konpensatoriskt – ett ord som brukar användas om skolans roll – då till exempel familjer och skola slutat lansera kristen tro både till vardags och helgdags. Jag kan inte säga att jag ens nu vet vad som skulle ha gjorts då. Jag säger bara att jag/vi då inte ens såg vad som borde göras vare sig till volym eller kostym – pinsamt nog.

Det är en del tankar i min variant av i elias grotta.

* Ordet apselut är givetvis en medveten felstavning inspirerad av någon sagobok eller något seriealbum jag läst. Minns inte vad.

** Nummer ett torde vara profeten Jona som krånglar hela vägen. Profeten Jeremia är troligen också på medaljplats.

*** Det var hans näst vanligaste utsaga. Jag är sjuk! toppade listan och täckte allt från hög feber till lätt trötthet.

Jag tycker om rubrikorden. Ett exempel som inte är ovanligt i Bibeln på hur ord travas. I det här fallet är det 1917 års översättning som levererat sviten i Uppenbarelseboken kapitel 12 vers 14. Jag avser inte att här och nu kommentera betydelsen där vare sig när ordan skrevs eller vad de kan tänkas betyda idag.* Det är bara själva stapeln av ord jag lånar.

I kyrkliga sammanhang är detta med tid viktigt på många sätt.** Det kan röra sig om rörelser och omsvängningar över tid, hur lång tid ett beslut kan anses ha ett värde och mycket annat. Här och nu, vid detta tillfälle är det tid-punkt, alltså klockslag, och då för söndagens gudstjänst jag vill ge några tankar kring.

Gudstjänsten är klockan punkt 11.00! Punkt slut!

Det är en åsikt i frågan. Något stöd i Bibel och bekännelse för detta saknas. Det är bara praxis som säger att det är så det är på de flesta håll och kanter. Flagrant fel är det inte. Kuskar man runt i semestertider och närmar sig en helgedom runt 10.50 och stannar till är sannolikheten ganska hög att man prickar en invand tid även om färre och färre över huvud taget väljer att fira gudstjänst oberoende av dess tid.

Som ett motdrag till det vikande antalet som möter upp söker man på många håll och kanter då och då hitta en annan tid. Praktiska anledningar för sånt kan finnas året runt. Ett exempel finns i församlingen jag bebor på så sätt att gudstjänst i Vidsel – 3,5 mil från centralorten – är klockan 16.00 var annan söndag***. Då behövs inte den söndagen två präster och två musiker utan samma bemanning kan fixa bägge gudstjänsterna – på olika tid.

Säsongsvariationer kan också förekomma. Minst två sommarperioder jag minns har gudstjänsttiden i Älvsbyn bytt tid och ändrats till 10.00. Jag kan inte minnas några ”resultat” av de sakerna, varken hit eller dit. Det så kallade ”kyrkfolket” vänjer sig kvickt men inga andra tillkommer. Det stärker min tro att vilken tid man väljer inte är avgörande och att det inte finns en tid att försöka hitta.

Man måste i stället fundera över tider – minns rubriken.

Alltså flera tider och fler gudstjänster. Bilden som pryder detta inlägg tog jag i Polen 2007. Den visar när man i en katolsk kyrka i staden Oswiecim bjuder till gudstjänst. Graden av fullsatthet dä och då har jag ingen aning om men det visar på en grad av tillgänglighet, alltså att man inser att folk har olika tider som gör det möjligt för dem att söka centrum – Mässan.

Vad skulle den hållningen betyda i en församling typ Älvsbyn?

Svar: Minst tre gudstjänster varje söndag. Kanske en lite kortare ”förkunnelse”-Mässa säg 09.30, sedan Högmässa 11.00, Familjegudstjänst alternativt en dito Mässa 16.00 med middag efteråt och sedan Vesper – gammalt namn var Aftonsång – med förkunnelse 18.00. Helgmålsbön lördag 18.00 är en öppen fråga. Min poäng är att flera tider är det offensiva programmet framåt även om få eller inga kommer. OBServera det sista. Även om få eller inga initialt möter upp kan de som har ansvar för att förkunna Ordet och förvalta Bordet finnas i kyrkan den tid de skulle vara där om folk kommit. Den sortens tjurskallighet leder till att efter sex månader kommer folk att komma.

Fler tider alltså – och därmed (kanske) en (radikal) ändring om när och hur arbetslagets tjänstgöringstimmar ska läggas ut. Inte alla men de flesta i det vanliga folket är på sina arbetsplatser eller i skolor måndag-fredag på dagtid och lägga en massa kyrklig arbetstid framför allt då begränsar vilka man faktiskt kan nå.

Om jag lite halvt krystat ger en innebörd åt orden en halv tid skulle det vara att syfta på social och undervisande verksamheter både under veckorna men framför allt kvällar och lördagar-söndagar. Det kan handla om ungdomssamlingar, Bibelstudier, caféer, juniorer och annat som (liksom redan nu körverksamheten i dess olika former) sker på målgruppernas fritider – som alltså blir arbetslagets och frivilligas arbets- och aktivitetstid.

I en halv tid lägger jag också tanken att kyrkor skall vara öppna och tillgängliga, inte låsta för så vida inget speciellt arrangeras som någon anställd agerar i. Människor kan då själva söka sig till kyrkorummet, tänka, be, tända ljus, läsa en god bok eller annat. Sådant är ju som inte ”riktiga gudstjänster” på viss tid eller tider utan mer spontana ting på en halv tid.

* En annan kul ordtravning finns i Daniels bok där det, fortfarande enligt 1917, står om ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och allahanda andra instrumenter.

** Möjligen kan jag leverera upplysningen att det finns två ord i den bibliska grekiskan som vi översätter med tid. Det ena – kronos med våra bokstäver – betecknar tidsflöde, kronologi. Det andra – kairos – är mer tillfälle och tidpunkt. I det aktuella stället är det det senare ordet som används.

*** De andra söndagarna är det gudstjänst i EFS-missionshuset klockan 11.00. Det är en gammal praxis och överenskommelse som funkar höst-vinter-vår. På sommaren ”stänger” EFS och flyttar ”sitt” till lägergården Lillstrand strax utanför Älvsbyn. Det gör vidselare utan bil eller EFS-anknytning blir gudstjänstlösa en del söndagar, något som kyrkoförsamlingen försöker kompensera med några byagudstjänster i norra delen av socknen.

Uttryck som klackar i taket eller liknande brukar man använda när man utsatt sig för frenetiskt festande. Det har jag inte! Ändå har det varit full fart. Både i förrgår (lördag) och igår (söndag) har fyra av de fem barnbarnen sett till att jag och Primärhustrun haft fullt upp.

Tyra – 13 år – håller på med dans i ett par olika former. Om löragen var det två föreställningar av Drakkristallen, en variant av Disneyfilmen Raya och den sista draken. Farmodern ville se bägge i Pontushallen* i Luleå. Det innebar aber. Samtidigt och i tidskrock med första dansomgången hade nämligen Tyras lillebror Adrian två fotbollsmatcher i Sävast strax utanför Boden.

Det innebar att resan till Luleå gick via Boden och Sävast. Där hoppade fotbollsfarfadern av och tillsammans med Adrians farbror som kört dit från Luleå såg vi två gossens lag inkassera två vinster. När Adrians gäng i första matchen ledde med 7-0 tappade jag räkningen men efteråt sa pojkarna att det blev tvåsiffrigt. Den andra kanpen slutade 3-0 – tror jag.

Efter fotbollandet for vi till Luleå för att se den andra dansomgången med en tokmassa ungar i skilda åldrar. Orden jag kan icke räkna dem alla ur den gamla visan stämde. Jag gissar att det var 250-300 barn i olika grupper som samverkade i en mycket bra sammansatt föreställning. Imponerande!*

Igår blev våra roller annorlunda. Nu var vi inte far-far och far-mor utan nu var det två gånger mor i första ledet. Lisas dansgrupp skulle finnas med i ett uppträdande på Western farm i Boden klockan ett. Jättefint! Klockan fem var det sedan dax för Avas gäng med ungefär samma innehåll och koreografi. Också jättefint. Med storögd blick följde Avas lillebror August ljus-, ljud- och rörelsespel både från estrad och publik – klicka på bilden blir den större.

Det är således lite stökigt detta med att vara välsignad med barnbarn. Tid och bilkörning! Älvsbyn-Boden-Luleå-Älvsbyn en hel dag och Älvsbyn-Boden-Älvsbyn en annan heldag. För den geografiskt oinformerade läsaren anger jag körsträckan till runt 25 mil. Slutsatsen blir: Bensinen inte för dyr!

* Anläggningen heter numera Luleå Energi Arena. Sådana namnbyten liksom att ishallen i Luleå inte längre heter Delfinen och att SHL ersatt det inarbetade Elitserien får mig att avfyra en av mina favorit- och kärnrepliker: Jag är emot!

** Smolket i bägaren var ett par stycken i den gott och väl 2000-hövdade publiken. Två kärringar framför mig pratade oavbrutet hela tiden – utom just när deras dotter och dotterdotter dansade. Jag var oerhört nära att med frostig röst fråga dem om de inte kunde avstå sina tydligen viktiga tankeutbyten till dess att alla vi andra inte var där. Jag avstod. När de i alla fall tystnade för att med var sin telefon filma just ”deras barns” framförande frestades jag att böja mig fram och säga ungefär Vad bra att ni nu för ett ögonblick håller käft – sladdertackor! De orden hade förstört deras inspelningar men jag stod emot också den frestelsen. Varför skulle flickan och hennes meddansare – inklusive Tyra – straffas? De förtjänade ju att filmas.

1883 års så kallade Normalupplaga är både tillgång och gissel. Som jag ser det är den fullständigt oanvändbar men kan ändå vara till viss nytta. Jag har blandade känslor. Hur som helst är den ett mellanspel i historien om svenska Bibelöversättningar. Om sådant kan den vetgirige få en hel del information på Wikipedia – här. Jag ger bara några hållpunkter.

Bibeln översattes första gången i sin helhet till svenska i samband med reformationen på uppdrag av Gustav Vasa. Den kallades därför Gustav Vasas bibel och fick stor betydelse för svenska språket. Bland annat introducerades bokstäverna ä och ö. Texten anses utgöra gräns mellan fornsvenska och nysvenska. Nya testamentet kom ut 1526* och hela bibeln 1541.

Gustav Vasas bibel blev den reformerade Svenska kyrkans bibel som reviderades två gånger 1618 och 1703. Dessa revisioner fick även de namn efter respektive regerande kung, och kallas därför Gustav II Adolfs bibel och Karl XII:s bibel. Karl XII:s bibel var den officiella svenska kyrkobibeln i drygt 200 år fram till 1917.

Från början var detta dyra böcker. Jag läste någonstans att för Gustav II Adolfs bibel blev normen att ett exemplar skulle finnas i varje sockenkyrka. Troligen kunde förmögna aldelsfamiljer också skaffa sig en egen Bibel. Bouppteckningar och annat visar att Karl XII:s bibel blev mer och mer spridd till nivån att hyfsat självägande bönder med 5-6 kor eller mer blev ägare. Riktig masspridning blev det inte frågan om än.

1773 tillsattes en bibelkommission för att ta fram en ny översättning – den andra. Det kom det att dröja 144 år innan man 1917 var klar med vad som då kom att kallas 1917 års kyrkobibel eller Gustav V:s bibel. Under det långa arbetet gav kommissionen ut flera andra prov-versioner av Nya testamentet, bland annat Normalupplagan 1883. Den var i prisläge för hyfsad masspridning men innehöll bara Nya testamentet. Den första helbibel som prismässigt kunde bli ”var mans egendom” var faktiskt 1917 års översättning.

Nya fynd av handskrifter, ökad kunskap och svenskans utveckling gjorde att behovet av en ny tredje översättning blev större och större. 1981 var Nya testamentet därför nyöversatt och 1999 Gamla testamentet. Tillsammans (med en del annat) kallas de Bibel 2000.

Översättningar och bearbetningar har att brottas med några problem. I grunden gäller det att flytta hebreisk och grekisk text till ett målspråk. För oss är det svenska men samma sak gäller vilka andra språk som helst. Man behöver klura kring vad man ska översätta, alltså vilka handskrifter man skall utgå från. Om man ska översätta ordagrannt eller i sak och betydelse innebär vägval. Vilken svenska man skall välja behöver man dryfta – en speciell enhetlig Bibelstil eller på språknivåer som ungefär motsvarar grundtexternas. När det gäller dessa saker – och många andra – har de tre översättningarna och serien av revisioner och andra gamla och nya översättningsförsök haft olika ideal.

Med det tillbaka till Normalupplagan 1883. De som gjorde den ville ligga nära den grekiska grundtexten. Mycket nära. Det betydde då att varje gång ett grekiskt ord dök upp översattes det med ett och samma ord på svenska – såkallad lexikalisk översättning. Det betydde också att man i stor utsträckning gick in för att behålla den grekiska ordföljden och det språkets grammatiska konstruktioner och finurligheter med bisatsflätningar, particip och annat. Fasligt texttroget blev det! Men riktigt dålig svenska! Redan 1883.

Men 1883-an är jättebra när man som jag vill brottas med grundtexter och försöka översätta något så när på egen hand. Glosorna kommer i rätt ordning! Verbformeroch annat tjolahopp behöver jag inte helt och fullt utreda på egen hand. Den är tillgång och gissel.

* Detta betyder att om bara några år fyller Bibeln på svenska 500 år vilket om något är värt att uppmärksamma. Nyöversättningar pågår och Svenska Bibelsällskapet ligger i startgroparna.

När jag skriver blogginlägg händer det att jag i en och annan fotnot lägger in tilläggs-, sido-eller detaljinformation som om det lades i själva löptexten skulle tynga ner den eller dra uppmärksamheten på avvägar. Så blir det också nu när jag knapprar ner några tankar om hur Bibelvetenskap, på finspråk exegetik, fungerar.

All vetenskap går framåt och lägger kunskap till vad man redan vet. Nya rön läggs till gamla insikter som då kanske modifieras eller rentav överges. Så är det även i Bibelvetenskapen. Ny litteratur får därför ett värde och lite äldre böcker kan bli passé. Inom till exempel medicin eller teknik går vetenskaplig utveckling ganska fort och 10-15 år gamla resultat kan mycket väl bli inaktuella men i Bibelvetenskapen är hastigheten lägre. Detta betyder att de två böcker jag har med kommentarer till Paulus bägge brev till församlingen i Thessalonike inte nödvändigtvis måste vara värdelösa – även om de skrevs för 60 respektive 40 år sedan. I vissa stycken har naturligtvis saker tillkommit men i andra delar inte mycket mer än vad som var tillgängligt förr.

Jag gjorde en sökning på vilken litteratur som finns på svenska universitets- och högskolebibliotek runt de två Paulusbreven jag nu sysslar med. Sökresultatet i detalj finns i fotnoten* nedan – med den yngsta litteraturen först. Jag har ”städat” listan lite från dubletter och liknande men det blir i alla fall mer än 100 titlar. De två böcker jag äger står med rödfärgad text – nummer 64 och 81. Det kan vara värt att notera att det mesta är yngre än mina två volymer!

För mitt ändamål gör de åren inte så mycket. Vad gäller den grekiska texten, dess ord och deras betydelse har inget avgörande hänt de senaste 150-200 åren. Inga avgörande nya handskriftsfynd har gjorts. Texten är välanalyserad och tröskad fram och tillbaka. Därför håller de gamla böckerna vatten ganska bra. Där forskningsläget möjligen ändrats kan som exempel finnas i listans nummer 25 som kan tyda på att man nu vet mer om brevens sammanhang vad man gjorde förr. Det kan mycket väl bli frågan om att via kommunbibblan fjärrlåna just den boken – och en och annan annan.

Med viss trygghet i magen går jag alltså vidare med den litteratur jag har och redovisar bara allt annat nedan i värsta fotnoten.

* På webbsidan www.libris.kb.se kan jag den 6:e maj 2023 se att Exegetik och litteratur om Bibeln (bibliotekskod Cc)får 38122 träffar. Delar man upp det blir det 11468 för Gamla testamentet (Cca), och 12222 för Nya testamentet (Ccb). Som synes är det en massa böcker så man måste begränsa sig mer.

I Nya testamentet får Evangelierna och Apostlagärningarna (Ccba) 4320 träffar, Breven (Ccbb) 3345 och Uppenbarelseboken (Ccbc) 542. Det är fortfarande en gräslig massa som behöver delas upp.

Paulus dominerar brevskrivandet i Nya testamentet liksom forskningen i brevlitteraturen. För Romarbrevet (Ccbba) blir det då 522 träffar, Korinthierbreven (Ccbbb) 497, Galaterbrevet (Ccbbc) 237, Efesierbrevet (Ccbbd) 147, Filipperbrevet(Ccbbe) 121, Kolosserbrevet (Ccbbf) 107, Thessalonikerbreven (Ccbbg) – som jag var ute efter – 113. Om de brev Paulus skrev till enskilda personer finns drygt 200 titlar – Timotheosbreven (Ccbbh) 100, Titusbrevet (Ccbbi) 60 och Filemonbrevet (Ccbbj) 45.

Andra än Paulus skrev brev. Det anonyma Hebreerbrevet (Ccbbk) får 244 träffar och De katolska breven – Jakobsbrevet, Petrusbreven, Johannesbreven, Judasbrevet) – (Ccbbl) 319.

Tar man nu listan över böcker om Thessalonikerbreven får man följande resultat med de yngsta först. De böcker jag äger är rödfärgade.

1. Tanja Forderer. Bok på för mig obegriplig tyska. 2022
2. Kim, Seyoon, 1946- Paul's gospel for the Thessalonians and others essays on 1 & 2 Thessalonians and other Pauline epistles. 2022
3. Brookins, Timothy A. First and Second Thessalonians 2021
4. Sunnliden, Håkan, 1952- 1-2 Thessalonikerbreven: en bibelteologisk kommentar 2021. finns också som E-bok
5. Eubank, Nathan First and second Thessalonians 2019
6. Tobias Nicklas. Bok på för mig obegriplig tyska. 2019.
7. Carlsson, Leif, 1950- (författare) I väntan på återkomsten: första och andra Thessalonikerbrevet 2018
8. Gillman, Florence Morgan 1-2 Thessalonians / Florence M. Gillman ; Mary Ann Beavis, volume editor. 2 Thessalonians / Mary Ann Beavis and HyeRan Kim-Cragg ; Linda Maloney, volume editor ; Barbara E. Reid, general editor. 2017, E-bok 2016.
9. Gupta, Nijay K. 1-2 Thessalonians: a new covenant commentary 2017
10. Ravasz, Hajnalka, 1981- Bok på för mig obegriplig tyska. 2017
11. Mölk, Christian, 1981- 1 Tessalonikerbrevet: helga er i väntan på Jesu återkomst 2015.
12. Thiselton, Anthony C. 1 & 2 Thessalonians: through the centuries 2011. Även som E-bok.
13. Donfried, Karl P. The theology of the shorter Pauline letters [Ljudupptagning] 2010
14. Schmidt, Eckart Bok på för mig obegriplig tyska. 2010
15. Fee, Gordon D.The First and Second Letters to the Thessalonians 2009
16. Röcker, Fritz W. Bok på för mig obegriplig tyska. 2009
17. Bridges, Linda McKinnish. 1&2 Thessalonians 2008
18. Ellis, J. Edward Paul and ancient views of sexual desire: Paul's sexual ethics in 1 Thessalonians 4, 1 Corinthians 7 and Romans 1 2007
19. Furnish, Victor Paul. 1 Thessalonians, 2 Thessalonians 2007
20. Witherington, Ben, 1951- 1 and 2 Thessalonians: a socio-rhetorical commentary 2006
21. The expositor's Bible commentary. 12, Ephesians--Philemon / Tremper Longman III & David E. Garland, general editors. 2005.
22. Metzger, Paul. Bok på för mig obegriplig tyska. 2005
23. Paddison, Angus Theological hermeneutics and 1 Thessalonians 2005. Även som E-bok.
24. Nicholl, Colin R. From hope to despair in Thessalonica situating 1 and 2 Thessalonians 2004
25. Ascough, Richard S. Paul's Macedonian associations: the social context of Philippians and 1 Thessalonians 2003
26. Burke, Trevor J. Family matters : a socio-historical study of fictive kinship metaphors in 1 Thessalonians 2003
27. Konradt, Matthias. Bok på för mig obegriplig tyska. 2003
28. Green, Gene L.The letters to the Thessalonians 2002
29. Yeo, Khiok-Khng. Chairman Mao meets the apostle Paul: christianity, communism, and the hope of China 2002
30. Cousar, Charles B. Reading Galatians, Philippians, and 1 Thessalonians : a literary and theological commentary 2001
31. Tellbe, Mikael, 1960- Paul between synagogue and state : Christians, Jews and civic authorities in 1 Thessalonians, Romans and Philippians 2001 Avhandling
32. Vom Brocke, Christoph Bok på för mig obegriplig tyska.2001
33. Peter Gorday Ancient Christian commentary on Scripture : New Testament. 9 Colossians, 1-2 Thessalonians, 1-2 Timothy, Titus, Philemon 2000
34. Abraham J. Malherbe The letters to the Thessalonians: a new translation with introduction and commentary. 2000
35. Karl P. Donfried and Johannes Beutle The Thessalonians debate: methodological discord or methodological synthesis? 2000
36. Walton, Steve Leadership and lifestyle: the portrait of Paul in the Miletus speech and 1 Thessalonians 2000
37. Walton, Steve, Dr. Leadership and lifestyle the portrait of Paul in the Miletus speech and 1 Thessalonians 2000 E-bok
38. Kjær, Torben Første Thessalonikerbrev: indledning og fortolkning 1999
39. Légasse, Simon Les Épîtres de Paul aux Thessaloniciens 1999
40. Still, Todd D. Conflict at Thessalonica : a Pauline church and its neighbours 1999
41. Traugott Holtz Bok på för mig obegriplig tyska. 1998.
42. Holmstrand, Jonas, 1959- Markers and meaning in Paul: an analysis of 1 Thessalonians, Philippians and Galatians / Jonas Holmstrand ; 1997
43. Holmstrand, Jonas, 1959- "Jag vill att ni skall veta, bröder- " : övergångsmarkörer, textstruktur och innehåll i Första Thessalonikerbrevet, Filipperbrevet och Galaterbrevet = [I want you to know, brothers-] : [a study of transition markers, structure and thought in First Thessalonians, Philippians and Galatians] 1996 Avhandling
44. Johanson, Bruce C. 1 Thessalonians 2:15-16: prophetic woe-oracle with εφθασεν as proleptic aorist. 1995. (Ingår i: Texts and contexts edited by Tord Fornberg and David Hellholm; assisted by Christer D. Hellholm.)
45. Martin, D. Michael The new American commentary. 33, 1, 2 Thessalonians 1995
46. Smith, Abraham, 1957- Comfort one another : reconstructing the rhetoric and audience of 1 Thessalonians 1995.
47. Menken, Maarten J. J. 2 Thessalonians 1994
48. Schlueter, Carol J. Filling up the measure: polemical hyperbole in 1 Thessalonians 2.14-16 1994
49. Collins, Raymond F. The birth of the New Testament : the origin and development of the first Christian generation 1993
50. Donfried, Karl P. The theology of the shorter Pauline letters 1993
51. Mason, John P. The resurrection according to Paul 1993
52. Hiebert, D. Edmond 1&2 Thessalonians 1992.
53. Adinolfi, Marco. Bok på för mig obegriplig spanska eller italienska. 1990
54. Raymond F. Collins The Thessalonian correspondence 1990
55. Wanamaker, Charles A. The Epistles to the Thessalonians : a commentary on the Greek text 1990
56. Holland, Glenn S. The tradition that you recieved from us: 2 Thessalonians in the Pauline tradition 1988
57. Hughes, Frank Witt Early Christian rhetoric and 2 Thessalonians 1988
58. Müller, Peter. Bok på för mig obegriplig tyska. 1988
59. Hyldahl, Niels Tessalonikerbrevene fortolket 1987.
60. Johanson, Bruce C. To all the brethren : a text-linguistic and rhetorical approach to I Thessalonians 1987 Avhandling
61. Malherbe, Abraham J. Paul and the Thessalonians : the philosophic tradition of pastoral care 1987
62. Jewett, Robert The Thessalonian correspondence : Pauline rhetoric and millenarian piety 1986
63. Collins, Raymond F. Studies on the first letter to the Thessalonians 1984
64. Ragnarsson, Per-Erik, 1948- Thessalonikerbreven 1983
65. F. F. Bruce Word biblical commentary Vol. 45 1 & 2 Thessalonians 1982
66. Bernspång, Erik, 1921-2012 Första och andra Tessalonikerbrevet : kommentar för bibelläsaren 1980
67. Reese, James M. 1 and 2 Thessalonians 1979
68. Kemmler, Dieter Werner Faith and human reason : a study of Paul's method of preaching as illustrated by 1-2 Thessalonians and Acts 17, 2-4 1975
69. Harnisch, Wolfgang Bok på för mig obegriplig tyska. 1973
70. Laub, Franz Bok på för mig obegriplig tyska. 1973
71. Best, Ernest A commentary on the First and Second epistles to the Thessalonians 1972
72. Hendriksen, William, I & II Thessalonians 1972/1955.
73. Trilling, Wolfgang Bok på för mig obegriplig tyska. 1972
74. Arvidsson, Ebbe, Till Tessaloniki : en studiebok över första brevet till tessalonikerna 1971.
75. Frame, James Everett A critical and exegetical commentary on the Epistles of St. Paul to the Thessalonians 1970/1912
76. Henneken, Bartholomäus Bok på för mig obegriplig tyska. 1969
77. Morris, Leon The Epistles of Paul to the Thessalonians : an introduction and commentary 1968/1956
78. Giblin, Charles Homer The threat to faith: an exegetical and theological re-examination of 2 Thessalonians 2 1967 Avhandling
79. Kenneth Grayston The letters of Paul to the Philippians and to the Thessalonians 1967
80. Arvidsson, Ebbe, Till Tessaloniki : en studiebok över första brevet till tessalonikerna 1966
81. Tillägg: Linton,Olof: Pauli mindre brev i Tolkning av Nya testamentet. 1964
82. Dewailly, Louis-Marie Bok på för mig troligen obegriplig franska. 1963
83. Morris, Leon The Epistles of Paul to the Thessalonians : an introduction and commentary 1963
84. Nellessen, Ernst Bok på för mig obegriplig tyska. 1963
85. Stewart, Ruth The prototype church : studies in 1. Thessalonians 1963
86. Rigaux, Béda. Bok på för mig troligen obegriplig franska. 1956
87. Neil, William The Epistle of Paul to the Thessalonians 1950
88. Martin Dibelius. Bok på för mig obegriplig tyska. 1937. 3:e upplagan.
89. Erdman, Charles Rosenbury, The Epistles of Paul to the Thessalonians 1935
90. Martin Dibelius. Bok på för mig obegriplig tyska. 1925. 2:a upplagan.
91. Lagergren, Carl Gustaf, Tessaloniker- och Galaterbreven : historisk-analytisk översikt 1917
92. Arvedson, Helge Paulus' brev till tessalonikerna.1915
93. Frame, James Everett A critical and exegetical commentary on the Epistles of St. Paul to the Thessalonians 1912
94. Wohlenberg, Gustav Bok på för mig obegriplig tyska. 1903
95. Lichtenstein, Jechiel Bok på för mig obegriplig tyskliknande språk. 1902
96. Thessalonians and Galatians : introduction, authorized version, revised version with notes, index and map 1902
97. Schneider, Johannes Bok på för mig obegriplig tyska. 19nn.
98. A. Kolmodin Pauli första Thessalonikerbref öfversatt och förklaradt. 1893
99. George G. Findlay The epistles to the Thessalonians 1891.
100. Denniston, J. M. Ancient landmarks, or, the chief lessons of the epistles to the Ephesians, Philippians, Colossians, and Thessalonians 1868
101. Heinr. Aug. Wilh. Meyer Bok på för mig obegriplig tyska. 1850
102. Roos, Magnus Friedrich, Kort förklaring öfwer S:t Pauli 2 epistel till de thessalonicer jemte några noter och slutanmärkningar 1834
103. Domey, Olof Bok på för mig obegripligt latin. 1791
104. Floderus, Johan, Bok på för mig obegripligt latin. 1779
105. Rudbeckius, Petrus Johannis, d.y., Bok på för mig obegripligt latin. 1670
106. Calixt, Georg, Bok på för mig obegripligt latin. 1654.
107. Bradshaw, William, A plaine and pithy exposition of the second Epistle to the Thessalonians. By that learned & judicious diuine Mr William Bradshaw, sometime fellow of Sidney Colledge in Cambridge. Published since his deceasse by Thomas Gataker B. of D. and paster of Rotherhith 1620 E-bok
108. Rollock, Robert, Bok på för mig obegripligt latin. 1601
109. Aretius, Benedictus, Bok på för mig obegripligt latin. 1580

Håll med om att det blev värsta fotnoten.

I förra inlägget varslade jag om annat. Nu kommer det då jag berättar att på Första maj traskade Primärhustrun och jag till parken vid Lomtjärn mitt i byn.* Det lokala sosse-partiet arrangerade där sitt första-maj-firande med musik, tal, korv, kaffe och nostalgi-tripp. Ungefär 80 personer skattade jag var på lämpligt hörhåll när tal hölls av Kata Nilsson, tidigare ledarskribent i lokaltidningen, numera kommunalråd i Piteå. Som ”predikant” var hon sjukdomsinhoppare för någon annan – som dagen innan i kyrkan när en av prästerna vikarierade för den annonserade som blivit sjuk.

Det var väl i sig inget fel på ”förkunnelsen” i parken. Kritik mot regeringsunderlaget i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet var något väntat, rimligt och befogat. Vad jag dock saknade var vad man faktiskt vill ska göras, någon sorts vision för framtiden – typ. Upplägget gjorde att mina tankar gick till nykterhetsagitatörer som för ett gäng absolutister talar om superiets vådor eller tältmötesförkunnare som för redan frälsta orerar om den vederstyggliga synden hos ”världsmänniskor” ute i gudlösheten.** I sig inget fel i vad som sades och sägs men skevt utifrån vad som saknads.

Vi gick innan det blev dags för allsång. Textblad med två verser av Internationalen hade delats ut. Den låten tycker sossar är ett måste på Första maj. Det skulle bli ett väldans halligalli om man skulle hoppa över den. Hos traditionalistiska sossar spelar den samma roll som psalmen Fädernas kyrka gör för mer eller mindre högervridna och/eller hembygdsorienterade nationaldagsfirare den sjätte juni. Trots att den inte längre finns i psalmboken sjungs den i alla fall sällan då då och då.***

Internationalen har flera verser. Den andra man valt började med...

I höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar står oss bli.

Nej, själva vilja vi oss frälsa och samfälld skall vår räddning bli.

...och den ville jag för egen del inte sjunga. Jag ville inte heller se om kyrkorådets ordförande som var där skulle sjunga den för full hals eller hur den tidigare rådsordföranden och en och annan ledamot i Kyrkofullmäktige eller en närvarande kollega skulle göra. Det är bra att inte veta allt så vi gick.

Jag som nog av många skulle klassas som (hopplöst?) vänsterbliven tycker faktiskt att dagens sossar skulle välja allsång mer genomtänkt och tidsenligt. Att oförblommerat bara återupprepa slagdängor från en förgången statskyrkokritisk tid mer än hundra år tillbaka tycker jag är visar otänkt och ytlig nostalgisk sosseritualism. Bättre hade varit att i denna NATO-entusiastiska tid i stället valt versen

Till krigets slaktande vi dragits, vi mejats ner i jämna led.

För furstars lögner har vi slagits. Nu vill vi säkra evig fred.

Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång

vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.

Bilden? Lille Adrian fyller 11 år idag! Farfar och farmor skall snart åka till Luleå.

* Detta är ett annat Lomtjärn än det man diskuterar och tjafsar om i Piteå. Lokala Världsbladet alias Paltposten alias Piteå-tidningen innehåller med viss regelbundenhet åsikter och resonemang om Norrbottniabanans framtida sträckning och då var i Piteå ett Resecentrum skall byggas – i centrum eller vid ett Lomtjärn mellan stan och Öjebyn.

** Då var förkunnelsen i kyrkan dagen innan mycket bättre. I den fick vi ta del av föredömliga exempel på kamp mot krafter som försämrar – lindrigt uttryckt – förhållandet för andra människor. Exemplen var den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer som gjorde motstånd mot nazismen och den polske prästen Maximilian Kolbe som gav sitt liv för en medfånge i Auschwitz.

*** Att den inte kom med i 1996 års psalmbok beror på att J.A Eklunds anhöriga som ärvt copyrighten motsatte sig varje minimal revidering i någon av de eklundska låtarna i gamla psalmboken. Snacka om fall på eget grepp.

Jag gissar att det är dax. Jag tror jag nog måste skriva om vad som hänt sedan sist – innan något annat händer. Typ i morgon. Vara hur det vara vill med frekvensen av mina skriverier är det mer än en vecka sedan jag sist förunnade dig, noble Bloggläsius, en uppdatering av smärre och ännu smärrare händelser i livet. Jag aviserade dessutom lite om ett och annat ”vägval” för framtiden vad gäller tankesysselsättning och liknande. Veckan som gått sedan dessa medförde inget extatistiskt alls men jag gör och ger ändå en liten uppdatering.

Att läsa text och kommentarer till Paulus första brev till församlingen i Thessaloniki är inte upphetsande för fem öre* men ett par tre uppslag till funderationer att eventuellt kunna göra blogginlägg av dök upp. Hur gamla är de Bibelkommentarer jag har? blir en fråga jag ställer. Spelar den åldern egentligen någon roll? blir en annan. I datorn finns påbörjade texter som berör sådana saker plus ett aktstycke om Bibelkommissionens Normalupplaga enligt kungl. cirkuläret den 19 okt. 1883 – en sak som nästan inte ens jag eller en och annan annan nörd ids låta drabba hjärnvindlingarna.

Är allt i Bibeln Guds ofelbara Ord? rann också upp i skallen på grund av Paulus men också lite extra stimulerat av regelbundet återkommande agitationer jag ser i kommentarerna till diverse artiklar i tidningarna Dagen och Världen Idag. Inte sällan argumenterar en del där i ämnet Israel-Palestina på så sätt att både Israel som stat och judarna som folk måste man ovillkorligen stödja då de är Guds egendomsfolk. För den uppfattningen argumenterar man dåoch då utifrån olika Bibelställen. Hur uppfattar man då att Paulus i andra kapitlet av första Thessalonikerbrevet korar judarna till fiender till hela mänskligheten. Det står så. Är det Bibelordet Guds ord? Och hur stämmer det med de andra? Som synes finns i frågor och funderingar underliggande hållningar om Bibelsyn, en sak som en nörd som jag gärna tanke- och samtalsbrottas med.

Våren tog paus!** Så kallad meteorologisk vår är att dygnsmedeltemperaturen ska vara stigande och över 0 men under plus 10 och så var det ett tag. Att det de senaste dagarna blåst bister nordan med bara en och annan plusgrad på dagen och minusgrader på nätterna betyder dock inte att vintern så att säga har rasat tillbaka, bara att våren pausat. Våren fortgår! Ett tecken om något på det är att isen på älven vi ser från vår balkong (innan lövträden slagit ut) släpper till Valborg-Första maj plus minus en vecka. Idag var vattendraget till största delen blått.

Om den extra helgdagen 1 maj skrev jag (för min blogg?) en text efter det att vi den dagen varit förbi på sossesamlingen i parken vid Lomtjärn. Den texten finns i min dator men behöver nog både förädlas och kanske förvänligas innan den eventuellt görs tillgänglig för min begränsade läsekrets. Antalet besökare på min blogg är inte stort och har inte alls ökat ens sedan bloggkompisen tobbe lindahl på sin betydligt mer välbesökta blogg rekommenderat läsarna där att glutta in här på min. Hur det skall förståsär mer än jag förstår.

* Det gamla uttrycket för fem öre är baserat på en myntenhet av koppar eller järn som under min barndom via kioskluckan räckte till en kola eller fem ett-öres-godisar. Samma källa har uttrycket för skarp u-sväng: vända på en femöring.

** Som du märker, käre och kära läsare, byter jag här ämne.

Livet är sammansatt. Om den tid jag har som pensionär kan sägas att kalendern är mer tom än fulltecknad. Allt jag skall eller vill göra behöver ju inte planeras eller bokas. Saker och aktiviteter bara blir som de blir – typ.

En sådan sak som blev var skidåknng i vårvintersol och +12 i skuggan för någon vecka sedan. Nu, på grund av några dygns lägre temperatur och rejält med snö som tippat över till ihållande regn som tär på snötäcket, är det slut på just den fina årstiden. Någon direkt vårvärme har dock ännu kommit.

Då och då träffar jag barnbarn. Sånt är en viktig aktivitet.

Till detta ser jag på TV, följer en del ”debatter” på sociala medier, läser böcker och funderar kring olika saker.

Om just de sistnämnda funderingarna avser jag nu att disponera om mig själv en smula. Den senaste tiden har många tankar gått i kyrkliga riktningar och då framför allt vad gäller fenomenet sekularisering. Jag har gett uppmärksamhet åt både dess historia, hur det ser nu vad gäller gudstjänster och kyrklig verksamhet samt vilka åtgärder jag ser nödvändiga i samtiden för framtiden – i klartext evangelisation.

Mina funderingarna har rört sig främst kring den lokala men också den regionala och nationella nivåerna i Svenska kyrkan men bara en liten del av detta – men ändå en del – har medfört skriverier här på min blogg. Orsaken till min återhållsamhet är av sammansatt natur. Ren lättja är en faktor. Insikten om att jag själv som pensionär är bortom möjligheterna till att påverka är en annan. När de som styr och leder (och som kanske tar del av eller borde ta del av mina kloka tankar) framstår som ointresserade blir det ytterligare lite av en munkavle. Det finns alltså flera vad man skulle kunna kalla ”yttre faktorer” som påverkar – även om lättjan nog är en ”inre” tillsammans med en rejäl dos självcensur.

När man tänker kring sånt jag tänkt mycket på händer faktiskt något med en själv. Jag kan bli missmodig. Det är trist. Jag blir också högmodig. Det är ännu tristare. Att jag är den som i egna ögon ser och fattar bättre än andra leder understundom – fint gammalt ord – till en i överkant kritisk och rescenserande hållning och leder till felsökningar och misstänksamhet vad gäller andras klokskap, förmåga och lust att engagera sig och vara på bettet. Att se så på andra skadar – kanske andra men definitivt en själv. I boken Från helvetets brevskola av C.S.Lewis skriver Onkel Tumskruv i sitt sextonde brev till sin nevö Malört om hur detta och snarlika fenomen skadar.*

Tumskruv har rätt och därför byter jag tankefokus. Att helt och fullt ta bort alla åsikter och värderingar om kyrkliga saker vore både fel och omöjligt då jag ju är gudstjänstfirare och på så sätt en intresserad om än inte intressant del av vad som innerst inne och ytterst ute är församlingen. Ändå tänker jag försöka låta min tanketid och tankemöda röra sig kring annat. Som tur är finns exegetik – betyder Bibelvetenskap – som ett betydande inslag i mina teologiska funderingar och är alltid möjligt att återvända till. Att på grekiska läsa texter i Nya testamentet, försöka översätta dem och sedan ta del av vad Bibelforskare skrivit i olika böcker gör att man borrar in skallen i något annat och förhindrar att man kör ner i depparjepparnas dike. Det finns flera volymer Bibelkommentarer i hyllan. De flesta har jag läst och de kan alltid läsas om. Några i hyllan återstår. Åtminstone är brottningen med den grekiska texten inte alltid genomförd och flera sidor på det engelska språket är inte lästa och/eller saknar understrykningar.

Lite av ett systemskifte blir det alltså. Jag vet inte om och hur det kommer att synas här på min blogg. Jag har ingen övertro på att de Bloggläsiusar och Bloggläsiusor som brukar titta in har en stark lust att ta del av Bibelvetenskapligheter men för att skydda dem och mig själv taggar jag ned vad gäller kyrkoaktualiteterna.

* Jag har för flera år sedan bloggat om boken – här. Dessutom läser jag om den då och då.

Vi har vädrat garderober. Det betyder inte att vi släpat ut skåpen i sig, bara det som finns på hyllorna och vad som hänger på galgar. Det som då uppdagades var i och för sig ingen nyhet men det blev så manifest: Jag har en ansenlig hög med tröjor. Både T-skirtar och andra. En del – måste vara favoriterna – visade sig vara mer nötta än andra och ett par var inte ens framtagna ur sina plastförpackningar.

En avmina tröjor har texten Bättre överviktig än skitviktig. När jag burit den, inte som undertröja utan med texten synlig, har folk kommenterat saken med Du är ju både ock! Jag tror att en del kan uppfatta skitviktighet när jag ibland framför åsikter och tankegångar och som då upplever mig som något av en sten i skon.

När den yngre kollegan predikade igår i gudstjänsten pratade han om tjädrar och deras matvanor. Hur det riktigt hängde ihop med att det var Den gode herdens söndag kom väl fram vad det led. De fågelfakta han presenterade var i alla fall intressanta.

Tjädrar äter tallbarr! Huvudsakligt näringsintag under vintern. Du anar, noble Bloggläsius, att det blir inte pippin fet av. Barr är svårsmälta. För att mala och få ut näringssaften ur dem käkar fågeln småsten. Det behövs grus i maskineriet för att det skall funka – typ. Det tillämpade kollegan på att när allt är enkelt, välsmort, tillrättalagt och trevligt är det inte alltid idealet. Det behövs folk som upplevs strö grus i maskineriet. Den gode herden, alltså Jesus, är en sådan som samtiden nog upplevde – med mina ord – som en skitviktig typ.

Från och till och lite grand i vågor funderar och samtalar men om sekulariseringen i Sverige. Med det åsyftas enkelt uttryckt att inflytande från kyrka och kristen tro minskat. Att fattigvård och skola slutade ha kyrkan som huvudman utan blev kommunala angelägenheter är ett par exempel på sekularisering. Att färre och färre deltar i gudstjänster och kyrklig verksamhet är också sekularisering liksom att färre och färre bekänner sig som troende. Att antalet kyrkotillhöriga sjunker är ännu en aspekt.

Hur ser sekulariseringen ut? och Vad beror den på? är återkommande funderingar i så kallat ”kristen” press med kommentarsflöden till exempel på Facebook, på bloggar och i andra sammanhang. Jag har själv rotat i saken till exempel i blogginläggen gubbblickandet och gubbblickandet 2. Min bardoms-, ungdoms-, livs- och bloggkompis tobbe lindahl har också rotat i saken, läst och summerat viss litteratur. På hans blogg har jag i kommentarer angett om inte helt avvikande så i alla fall en del korrigerande och kompletterande funderingar – måhända skitviktigt.

Sekularisering tror jag är en sammansatt historia. En del ”debattörer” – dock inte tobbe! – i till exempel tidningarna Dagen och Världen Idag bedömer saken näst intill uteslutande efter den i andra sammanhang vanliga politiska höger-vänster-skalan och lägger skulden helt och ensamt på det svenska Socialdemokratiska Arbetar-Partiet SAP. För att få en kompletterande bild av sakerna beslöt jag, efter ett boktips på en annan blogg*, att läsa om hur det är någon annanstans än i vårt lokala konungarike.

Promenaden gick alltså till lokala bibblan som från Högskolan i Kalmar lånade mig The Death of Christian Britain skriven av Callum G. Brown. I den beskrivs på 200 sidor sekulariseringen i England och Skottland. Min fundering var att om de förenade konungarikena, som ju rimligen ligger utanför den aktionsgrad svenska sossar kan tänkas ha, genomgått samma eller liknande sekularisering av folk, seder, bruk och tro som hos oss beror nog saken på något annat än en förenklad politisk höger-vänster-bild.

Jag skall inte referera boken i detalj men likheterna mellan Sverige och England-Skottland är slående. Utvecklingen – eller avvecklingen – är densamma men tidsförskjutet på så sätt att det började tidigare på andra sidan Nordsjön. Industrialisering och betydande urbanisering startade där redan i början av 1800-talet sisådär 50-70-90 år före oss. Den på landsbygden förankrade statskyrkan synlig i många avsnitt av Morden i Midsomer hängde inte med men fria samfund rotade sig i bruks- och industrisamhällena och höll uppe tro och kyrkoliv. Labour-partiet var inte ens bildat.

Två världskrig och en imperiehistoria är signifikanta skillnader men man kan säga att fram till 1950-talet var ”det kyrkliga” hyfsat stabilt i bägge länderna. Moderniteten – fortfarande i bägge länderna – gav på 50-och 60-talen bättre boenden, bilar i varje hushåll, starkare ekonomi, 5-dagarsvecka med mer fritid, TV och mycket annat. Det fattig-England (liksom lort-Sverige) man så lämnade för nya vanor och tankar innebar att man bröt upp också från det kyrkliga – som förknippades med och ofta uppattades ville hålla fast vid det förgångna. Det är motorn för sekulariseringen i hela Västeuropa.

Att se hur det är i en annan ankdamm än den egna ger ibland tydligare bild av den egna pölen. The Death of Christian Britain fick den effekten på mig när det gäller att fatta det krångliga.

* Jag anger inte vilken blogg det gäller. Kompisen tobbe hänvisade till den för några år sedan vilket blev en del av ammunitionen mot honom när han för sitt bloggande anmäldes till Luleå Domkapitel – som friade honom.

Det kunde hända under de år jag hade uppdraget att vara skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola att jag råkade ut för beröm från en och annan kursdeltagare. Folkhögskolan har av olika anledningar flutit upp i sinnet den här veckan. En av anledningarna är de så kallade Tidö-partiernas framfart vad gäller synen på och stödet till folkbildningen och dess institutioner. En annan var tisdagens lunch då det serverades raggmunkar och stekt fläsk. Och så annat...

När jag hade mitt uppdrag där fick jag figurera i vara ganska olika sammanhang.

• Det som kallas – eller kallades – Allmän linje är en två-årig så kallat lång kurs som på olika vis ska motsvara gymnasium eller Komvux. Där undervisade jag i kärnämnena Religion och ibland i Historia. En timme vid ett tillfälle hade jag Engelska då den ordinarie läraren hade ett tillfälligt förhinder och jag tillbringade den timmen med att övervaka rummet när de studerande fyllde i do och does på prickade rader.
• På folkhögskola bedrivs ofta olika långa men kanske ändå kortare speciella kurser av arbetsmarknadskaraktär – typ. Det kan handla om komma-igång-program för långtidsarbetslösa eller med folk i andra åtgärder. Där fick jag också ibland vara med på lite olika sätt.
• Hantverkslinjen där man renoverar möbler liksom idrottslinjen för skidåkning var jag inte involverad i annat än att jag ibland för hemmabruk lånade något fiffigt verktyg från snickeriet och att jag den gång det skulle vara julfest med maskerad bytte arbets-stass med en av skidtränarna. Kollegan var milt sagt skitnervös att spilla julbordets läckerheter på de plagg han mycket trovärdigt bar. Jag kunde glufsa på helt ogenerat då min kroppsstrumpa redan från början såg ut som en LSD-tripp.
• En speciell så kallat lång kurs var Svenska kyrkans grundkurs som kickats igång i början av 1990-talet på ett antal kyrkliga folkhögskolor i landet. Orsaken till att man startade den var att stift, biskopar och liknande märkt att ett växande antal av det totalt sett krympande totala antalet präst- och diakonintresserade var ganska utan erfarenheter av kyrkans värld, tro och liv. Avsikten blev då att genom 16 veckors internat ge sådana som tänker sig bli präster och diakoner och andra en första byggsten av vad att arbeta i kyrkan kan innebära. Det var i en sådan kurs jag vid ett tillfälle råkade ut för ett speciellt beröm kopplat till krångligt och enkelt.*

För fullständighetens skull vill jag innan jag går vidare nämna att en betydande del av de uppgifter jag fick stå i var kopplade till så kallade Korta kurser på 1-2-3-4 dagar upp till ett par veckor. Där varierade sorterna – kyrkvärdskurser, ungdomsläger, teologiska dagar, konfirmander, annat.

Du är så bra på att enkelt förklara sånt som är så komplicerat!

Så sa en grundkurselev vid ett tillfälle. De övriga i gruppen höll med. En yttrade dock:

Jo. Och det man tycker var enkelt kan du krångla till.

Jag tyckte och tycker att jag då råkade ut för beröm. Förenkl krånglig men också ibland faktiskt krångla till det som hålls enkelt och självklart tycker jag är bra. Saker och skeenden, liksom personer, är ju ofta sammansatta av många olika komponenter och att då bara hitta EN förklaring på allt – vare sig det är positivt eller negativt – tycker jag ofta blir banalt. Därför läser jag nu en bok som jag skall återkomma till när jag läst ut den. Detta inlägg här på min blogg var bara att jag ville höra av mig en gång till denna vecka.

* Sisådär ett dussin år tillbaka, efter att utbildningsvägar förändrats och EU-anpassats, backade flera stift bort från att ha Svenska kyrkans grundkurs som obligatorisk. Det skedde utan att de studerandes grundläggande kyrkoanknytningar på något vis förbättrats. Luleå stift höll länge kvar sitt obligatorium men för 10 år sedan backade man också där. Det innbar att kursen försvann efter ett par tre år och var EN av faktorerna till att jag våren 2013 lämnade folkhögskolan för församlingstjänst.

Under Påsk-helgerna kom jag att i samband med det kyrkliga att prata med lite folk. Skrämmande saker avslöjades…

Innan jag går vidare är det dock på sin plats att nämna ordet ironi. Det betyder att säga en sak och samtidigt mena motsatsen. För barn och barnbarn brukar jag säga att jag ibland pratar baklänges – eller bratar taklänges. Hur som helst är jag ibland är ironisk – som nu.

Det skrämmande som framkom är att det i församlingen förekommer att folk ibland spontant och ibland halvorganiserat läser Bibeln och samtalar om kristen tro utan prästerlig eller annan proffesionell övervakning.

Fatta hur farligt, subversivt och omstörtande sånt är! Eller skulle kunna vara!

Man vet ju aldrig vart det barkar med okontrollerade och okontrollerbara kyrkliga och kristliga aktiviteter som officiella företrädare – förtroendevalda och personal – inte vet, ser eller styr. Ingen vet vad det kan leda till. Tänk om folk i sitt tjuvläseri kommer fram till nåt.

Tidigare i världshistorien – nu är ironin slut! – har tjuvläseri förekommit. Man kan till och med säga att tjuvläseri varit motorn i församlingars och kyrkors utveckling. Ibland slank det i diket – det skall inte förnekas. Ibland drev det framåt för både människor och grupper.

Jag tror tjuvläseri är alldeles nödvändigt! Vill uppmuntra det å det allra vansinnigaste. Att 2-4-6 personer möts för att tillsammans resonera, läsa och be är sunt. Jag kan tänka att det är viktigt att då inte alltid bara vara helt likasinnade som möts. För att undvika kotteribildning behöver de som möts ha ett öppet sinne i förhållande till andra.

Om till detta ett par stycken kan tänka sig att bjuda 3-4-5 andra som (ännu) inte bekänner sig som troende till nåt slags Te & Snack vore det en lysande idé. Det är inte helt enkelt men inte heller jättesvårt. Om man i sådana sammahang tycker sig köra fast kan präster eller liknande figurer kanske inbjuds en gång i kvartalet för att försöka belysa saker. Den åtgärden är inte helt nödvändig men skulle dessutom ge någon sorts officiell sanktion åt människors spntana tjuvläseri.

Det finns material för slika ting – böcker, filmer, artiklar, studieplaner, erfarenheter.

Markus evangelium i Nya testamentet är ingen dålig start. Inte heller Lukas. Eller annat. Alpha-grupper och dess material eller liknande kan också funka. Det jag tror behövs är just de där 2-3 personerna som tar initiativ till det jag nyss slarvigt gav namnet Te & Snack. Jag vill uppmuntra personer som inte väntar på att andra – de kyrkligt anställda – skall ta alla initiativ.

Som pensionerad präst myntar jag därför parollen: Mer tjuvläseri i folket!

Man brukar säga att desperat läge kräver desperata åtgärder.

Jag vidtog en sådan åtgärd igår.

Jag är ingen klick-och-gilla-jägare på Facebook eller i andra så kallade sociala medier. Nej! Det är jag jag inte! Samtidigt är jag ju inte helt förtjust i att, var det verkar, helt ha sjunkit under synranden. Därför publicerade jag igår på Facebook den bild som pryder detta inlägg med följande text: Luleå åkte ut. Den gamla halsduken från mitten av 70-talet fick plockas fram.

Jag syns! Jag finns! Tummen-upp-markeringar och kommentarer har haglat. De flesta positiva, en och annan saftigt kritisk. Hur som helst funkade min desperata åtgärd i ett desperat läge.

PS för den oinvigde: Det är Skellefteå AIK:s halsduk! Inte det AIK som lär finnas i Stockholm och som besegrades när Skellefteå med min kusin i laget blev svenska mästare när jag skaffade halsduken. DS.

Såja! Nu har äldsta dottern och hennes två barn – Ava (drygt 4½) och August (4 månader) – hämtats av den nattskiftsarbetande barnafadern. I torsdags hämtade jag trion medelst lånad bil med påtagligt lastutrymme. Fredag-lördag-söndag blev det så full kubbning tillsammans med kusinen Lisa (7 veckor kvar till hon fyller 6) med föräldrar ömsom hos oss och ömsom hos Lisa i kvarteret bredvid. Nu när Unby-folket åkt har det plötsligt i huset blivit lite lugn-och-roare – som storkusinen Tyra sa för en hel del år sedan.

Rubriken hälften ”stadiga” har att göra med Högmässan i Älvsby kyrka igår Andra söndagen i Påsktiden och syftar på hälften av det antal personer som inte hade tydliga uppgifter för att gudstjänsten så att säga ”skulle bli av” – alltså sådana som vaktmästare, två kyrkvärdar, musiker och präst. Orden syftar på resten av oss som också behövdes men som var där utan att stå på någon slags tjänstgöringslista. Hälften av oss skattar jag då slarvigt som ”stadiga”, alltså folk jag näst intill förväntar mig ska vara där om inte varje så i alla fall de flesta söndagar.* Den andra hälften var av lite mer tillfälligt slag – två sorgehus till exempel.

När Älvsby församling gjorde vän-församlings-överenskommelsen med Yare Valley Churches utanför Norwitch blev den ansvarige prästen där min ”vän” på Facebook. Han har senare bytt uppdrag och stift men FB-anknytningen är kvar. För några dagar sedan skrev han om nåt och då bland annat denna slagfärdiga sanning: We are called to grow disciples, God will grow the church!

Detta är viktigt att påminna sig. Många gånger kämpar man med att grow the church. Man önskar att fler skall komma, gör program som skall vara varierande, omväxlande och lockande och hoppas att besökstalen på så sätt skall stiga. Det är inget fel i sig att göra kul och bra saker men det tippar lätt till en kultur av arrangerade event av olika slag utan att det innebär grow disciples, alltså fördjupning i lärjungaskap – eller vad man vill kalla det. Sådant sker inte med event! Det sker med faktorer som tid, förtrolighet och konkretion mer än med skojiga evenemang om än med bra kvalitet.

Tid, förtrolighet och konkretion skapas i täta och nära sammanhang. En arbetskompis – idrottslärare – jag hade på Älvsby folkhögskola brukade prata om ”påverkanstid” och menade då både månader och rentav läsår fyllda av träning, övning, utveckling – inte enstaka möten, tävlingar och sammandragningar.

På liknande vis är det i kyrkliga. Körer övar och tränar ofta varje vecka men ylar offentligt kanske var annan månad. Vad bygger kör? Tillfällena då den medverkar? Jul- eller vårkonserten? Övningarna?

Med till exempel konfirmander och andra ungdomar är det på liknande sätt. Med samtals- och Bibelgrupper likaså. Att regelbundet mötas i ofta det mindre sammanhanget ger tid och förtrolighet som bygger samman en grupp lärjungar, inte bara event som känns tillfälligt ”uppbyggliga”.

Konkretion var det tredje ordet. Med det menar jag främst att man firar Mässa tillsammans – både om man är så kallad celebrant och när man inte är det. I varje Mässa ber man Din död förkunnar vi, din uppståndelse bekänner vi tills du kommer tillbaka i härlighet. Att bröd och vin blir bärare av Jesus själv är en Jesus-manifestation på orten – faktiskt. Att det finns andliga anorektiker som medvetet undviker eller försummar den saken förbryllar mig. Att sånt folk tillåts sätta tonen förbryllar mig än mer.

Bilden har inget att göra med just denna söndags gudstjänst. Jag har den och sätter ibland in den som en liten provokation.

* Jag ogillar skarpt att räkna frånvarande och peka ut folk som väljer att mycket sällan eller inte alls fira gudstjänst. Det är inte speciellt fruktbärande. Saken går dock inte helt att undvika. Ser jag över tid, inte bara en enskild söndag, blir det faktiskt lite intressant och rentav anmärkningsvärt att inte alla som då och då har de ovan nämnda tydliga uppgifterna kan anses tillhöra flocken ”stadiga” som är och/eller förväntas fira gudstjänst också när de inte har ansvaret att vara där. Jag går inte – som en del andra – in för att nagelfara dessa och saken nämnvärt men konstaterar i alla fall stilla att också osynlighet syns. Till detta funderar jag också kring hur man kan tänka sig styra och/eller leda en församling som man inte firar gudstjänst med när den församlas. Men jag försöker hålla tillbaka de funderingarna. De ger ju inget.

Viktiga dagar har gått sedan jag här gav dig, noble Bloggläsius, något att läsa. Därför kan det kännas rimligt att så här på tisdagen efter Påsk ge en uppdatering av livet och tankar sedan sist jag gjorde så. Om det väcker något allmänt intresse skall jag dock hålla osagt.

För en vecka sedan var det 40 år sedan vår förstfödda, som liten kallad Snuppan, såg dagens ljus. Bild på underverket finns i inlägget den 4:e just med den lämpliga rubriken 40 år sedan. Nu är tisdag i Stora veckan är ingen bra kalasdag så det fick bli på Påskaftonen i stället. Dotterns rajraj kombinerades då med en välkommen-till-världen-fest som också satte hennes son lille August i centrum – han som är 4 månader ung.

Nästan alla i Snuppans klan var på plats – föräldrar, syskon, respektive till dessa och avknoppningar. Augusts kusin Tyra var dock sjuk och saknades tillsammans med sin mamma, vår sonhustru. Sedan var det folk från jubilarens makes sida och en del kompisar både till henne och honom. Knappt 20 blev vi. Bara vår sida är ett ganska surrigt gäng till fika och mat och väl hemma på kvällen var utmattningen påtaglig. Jag hoppade därför över Påsknattsmässan i Älvsby kyrka.

På Påskdagen såg jag i liggaren i kyrkan att fler än 50 personer hade mött upp runt midnatt. Glädjande! Bra med en rejäl sammankomst i kyrkan – särskilt som gudstjänsten på förmiddagen var flyttad till en så kallad ”sammanlysning” på EFS. I kyrkokören finns en del som mest firar gudstjänst där och de hade framfört önskemål om att kören skulle delta där någon gång. Det är en vettig och begriplig tanke – även om jag tycker att just Påskdagen ska man inte ”ge bort”. Nu hade man valt att göra så vilket innebar att hon som sedan många år är mitt allt och sjunger alt skulle vara där. Jag valde en dock en annan lösning: beredskapsvakt i kyrkan. Det var jag inte ombedd att vara utan valde det själv utifrån tanken att det inte är 100% säkert att alla människor tagit del av informationen att gudstjänsten var flyttad. Kanske ramlar någon eller några in runt 11 och bör, enligt min mening, mötas av någon levande person, inte en lapp på dörren. En av kyrkvärdarna var listad att vara person på plats för att berätta var gudstjänsten ägde rum och bara ta emot den eller dem som kanske skulle komma. Jag valde också att vara där vilket var tur. Man hade glömt att låsa upp kyrkan men då jag (än så länge) är betrodd med nycklar kunde det fixas.

En man med utländsk bakgrund dök upp ca 11.40.

Rapportering från alltet i alten gav vid handen att utöver kören inte mer än en handfull av dem som hyfsat regelbundet brukar fira gudstjänst i Älvsby kyrka ”hakat på” till EFS. Det stämmer till eftertanke – faktiskt. Jag tror man måste fäjsa – slarvigt ord – det faktum att folk inte gärna flyttar på sig och att en så stor dag som Påskdagen skall man därför inte ”spela bort” – hur ekumeniskt det än kan anses vara.

Vad gäller Mässan på Skärtorsdagens kväll och Långfredagsgudstjänsten tidigare i veckan gjordes sammanlysningen ”åt andra hållet”. Så har det varit under ett antal år. Vad gäller de två gudstjänsterna ser jag samma sak. Bara en handfull från EFS mötte upp. Tidigare år ver det betydligt fler. EFS-föreningen krymper. Vad gäller så kallat ”kyrkfolk” blir de också färre och färre. Vid bägge tillfällena i år var vi mellan 25 och 30 personer där – men jag minns när vi var mellan 125 och 130.

Annandagens gudstjänst var också flyttad men bara till grillplatsen utanför kyrkan – vid fin väderlek. Sol och temperatur var OK och vi var summa 10 personer inklusive ”bemanningen”.

Hur man skall ”lösa” dessa generations- och sekulariseringseffekter och komma vidare har jag inte EN tvärsäker lösning på. Viktigt är att tjurigt och tydligt hålla i Kyrkans år med dess söndagar och helgdagar. Viktigt är också att själva kyrkorummet skall vara olåst även på lördagar och söndagar och inte bara vardagar på dagtid eller ”då det är något”. Naturligtvis behövs till detta också annat – information, närvaro, innehåll, delaktighet osv. Framför allt behövs lojalitet från dem som på ett eller annat sätt räknas till eller som räknar sig till vad man kallar församling. Det är dem som samlas som är församlingen, inte andra hur anställda, förtroendevalda eller åsiktsmässigt kyrknära de än kan anse sig vara.