olika slags kyla

Lite märkligt är det att ju mindre jag befinner mig i anställda arbetsuppgifter desto mer av tankarna rör sig i fälten församlingsliv och dito byggande – i alla fall närjag funderar över vad jag skulle kunna skriva om här på min blogg. Det blir kategorierna Församling och Predikan mm som riskerar inlägg, kanske också Exe-geten bräker och lite Nebogrubbel. Inte ens Allmänt blir frekvent, än mindre Politik eller Lokalsamhället även om det händer en del i de fälten som skulle kunna bebloggas.

 

Väder & klimat har jag inte som kategori för blogginlägg. Jag avser inte heller att skapa den underavdelningen trots att det i saken händer något varje dag och att det berör alla. Jag nöjer mig nu med att högtidligen proklamera: Vintern har kommit!

Jag såg det på TV igår när de visade en karta över temperaturer och annat och slog fast att vintern nått en god bit ner i Svealand. Dessa vetenskapliga meteorologidata och deras sammanställning av dem visar sig stämma perfekt med vad jag själv ser och observerar när jag om morgonen gluttar ut genom fönstret:Världen är vit! Första skottningen med tillhörande snösväng gick igår.

 

Det betyder att skog och mark kan nyttjas på för årstiden nytt sätt. Snökanoner och spårdragningsmaskiner är i full verksamhet. Tillsammans med det som Vår Herre låter falla från skyn drar det ihop sig till skidåkning. Primärhustrun tänker sig ut om en stund men mig får hon inte valla i skogen idag. För nöja sig med skidorna. Jag skall göra annat och låter henne testa spår och skidor.

 

Vintern innebär också att tiden för att plocka bär 2019 oåterkalleligen är över. Alla verkar inte ha fattat det. Om torsdagen i förra veckan spatserade jag hem efter att ha ätit lunch på Folkhögskolan. Vägvalet ner på byn innebar passage över parkeringsplatsen vid EFS, en yta som hösteligen används av bäruppköparfirmor som ersätter thailändare och östeuropeer för deras hopsamlade blåbär och lingon. Den verksamheten betyder full kubbning under augusti och september.

Parkeringen var öde nu. Inte många leverantörer på plats. Inga alls faktiskt. Klicka nu på bilden så den blir större och undra med mig: Varför är bär-pinalerna fortfarande på plats? Bär det sig? Vad väntar man? Att folk skall skotta fram frusna lingon? Jag tror de har sylt i huvudet, de som äger joxet?

 

Krist-Demokraterna har haft något sorts riks-kukkelimukk i Umeå. Där tog man nya beslut i högervridande riktning för att klämmaåt invandrare lite till. Fast det är nog inte det som är orsaken. I KD är ännu inte ”klämma åt” huvudskälet. De är besvikna över Allians-sammanbrottet och majoriteten i partiet vill nu plocka vind ur SD-seglen och satsar därför på att bli likadana. På söndagskvällen i TV-programmet Agenda intervjuades Cruella deVille-Bush-Thor som med iskylande vänlig röst deklarerade sin innerliga önskan att 16-åringar inte skall kunna få hit sina föräldrar om de inte kan försörja dem,  samt att en förälder väl skall kunna få hit sina barn – KD värnar ju familjen! – men inte den andra föräldern.

 

Tidigare präglades KD av värderingar som bar den del av svensk folkrörelsetradition som kallas ”frikyrklighet”. Det innebar viss konservatism vad gäller privatmoraliska frågor samtidigt som man var solidarisk och engagerad för människors sociala situationer både lokalt, här hemma i Sverige och utomlands. Vart har den snälla frikyrkotanten tagit vägen? undrade ledarskribenten i Lokala Världsbladet alias Paltposten alias Piteå-Tidningen. Jag konstaterar också att gumman verkat dött ut. Dagens KD är är inte längre klassiskt kyrkligt-frikyrkligt utan drivs i stället av en amerikaniserad tjusighets-kristendom som rimligen får Lewi Petrus att så rotera i sin grav att man kan kan driva en svarv med gubben.

 

Väderresonemanget i inläggets början ger kategorin Allmänt.

KD förtjänar inte Politik.


guds obegriplighet

Då och då händer det att jag här på min blogg publicerar en lätt bearbetad variant av vad jag sagt i samband med någon gudstjänst. Idag när det är ganska kallt ute får bli ett sådant Då. Ett par villkor måste dock vara uppfyllda.

Det man kan kalla ”mitt prediko-manus” skall vara framställt medelst dator, inte handskrivet. Att efteråt digitalt skriva predikade kråkfötter ids jag inte. Det betyder att tre av fyra anföranden inte riskerar att bli blogginlägg. Det måste också vara i full-text, inte bara stödord eller en mind-map. Det är inga problem för jag skriver alltid så att jag i händelse av black-out kan läsa innantill. Oftast säger jag också ganska exakt vad jag skrivit.

Med detta sagt vänder jag nu,noble Bloggläsius, din uppmärksamhet till i förrgår i Älvsby kyrka. Vi firade då Högmässa och sjöng dessa psalmer: 881, 798, 393, (709) och 490.

 

Beredelse

 

Herren är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig. (Psalt 116:5).

Så står i dagens Psaltarpsalm och det finns tre viktiga kristna glosor somsäger hur Gud är. Nådig innebär att Gud frikänner skyldiga, rättfärdig är helt perfekt och rättvis, barmhärtig är generös och medkännande.såär Gud och det är bra att det sägs nu först. Så vi får veta hur Gud är och kan närma oss Gud. Genom att be.

För det är ju för att Gud är barmhärtig som vi börjar med bön om förlåtelse och erkänner att vi är långt ifrån samma sak. Vi är inte rättfärdiga – kärleksfulla, ärliga och annat – och inte barmhärtiga – tillmötesgående, förlåtande och annat. Det och annat bekänner vi nu.

 

Evangelieläsning: Johannes 6:37-40. Sedan "predikan".

 

Jag skall återvända till texten. Men först en del annat:

Döden gjorde hembesök hos oss. I förrgår. Eller var det dan innan? Den kom i liten form. 10 år kanske. I sällskap med ett annat inte lika dramatiskt klätt bus-och-godis-barn.

Igår tändes ljus på gravarna. Och det var Minnesgudstjänst. Och hela dubbelhelgen kallas Allhelgona. Som mixar en massa.

Jag har valt tre ord med H om den mixen. Men jag vet egentligen inte vilken H-lista jag skall ha när jag nu skall prata. Skall jag ta Helvete, Helgon, Hopp? Eller Helgon, Hopp, Himmel?

 

1: Börjar i alla fall med Helgon. Apropå går, Alla Helgons dag.

 

Helgon – är det inte sådana man har i den Romersk-Katolska och de Ortodoxa kyrkorna? Alltså personer som man bestämt att de skall anses som Helgon? Och uppmärksammar? Det gör väl inte vi som är protestanter? Eller?

 

Vi har dem! Färre än i de nämnda kyrkorna. Med mindre uppmärksamhet. Men tre – minst – finns på bild här framme i Älvsby kyrka. Ser ni dem? Vilka? [paus för åhörarsvar]

Maria, Paulus, Petrus, Maria från Magdala. Ni som ser det gamla altarskåpet på väggen ser ännu fler. Ytterligare 12-13 stycken. Någon finns på bägge ställena.

 

Vi har dem – helgonen! Personer nämnda i Bibeln och ur den kristna historien. Kyrkliga ”kändisar” – typ. Eller ”släktingar” i det kristna släktträdet. De är alla döda. Värda att minnas och lära av. Föredömen, Exempel.

 

Jag sa att alla Helgon är döda. Men: Alla döda är inte helgon. Därför är det en dubbelhelg. Helgonen igår. Alla själars dag, alltså alla dödas dag, idag – med temat...

 

2+3:Vårt evighetshopp – om Hopp och Himmel

 

Vi har lyssnat till tre texter: Ur Gamla testamentet om hopplösheten inför döden. Episteln om Uppståndelsen och hur den blir. Evangeliet – som jag läste – om Guds vilja, om Jesus och det eviga livet – som är Vårt evighetshopp. Den sista texten fokuserar vi på.

 

Jesus säger vad Gud vill!:

De som tror på Sonen/Jesus har evigt liv. De skall uppstå när Jesus kommer tillbaka.

Gud vill ge oss evigt liv och har därför gett oss kanalen till det. Kanalen är Jesus.

 

Varför tog Gud den vägen? Varför den metoden? För att göra det enkelt – tänker jag.

Det finns ju två saker som krånglar till förhållandet mellan oss och Gud: Den ena saken finns hos oss – vår Guds-olikhet. Den andra saken finns hos Gud – Guds obegriplighet. Och Jesus är lösningen på bägge problemen.

 

Jesus löser vår Guds-olikhet. Så är vi ju! Guds-olika.

Gud är kärlek står det på ett ställe i Bibeln. 100% kärlek. Ingen av er som jag känner och ingen annan av er heller förtjänar samma beskrivning – 100% kärlek.

Den olikheten i förhållande till Gud är det hos oss som gör att vi håller oss borta från Gud.

Det är VI som håller oss borta – älskar inte Gud över allting och inte våra medmänniskor som oss själva.

 

Det ser Gud. Och sörjer. Och blir arg över vår kärlekslöshet mot varandra och andra. 100% kärlek ogillar ju när det inte är 100 – typ. På något vis måste då Gud förkasta den och det som förkastar Gud.

Och då – viktigt och elementärt: Genom att bli människa – Jesus – och ge sitt liv låter Gud sin förkastelse gå ut över sig själv. Gud/Jesus dör för oss och det/han blev lösningen på den ena saken. Hindret hos oss – din och min Guds-olikhet – röjdes undan. En gång för alla. Av Jesus.

 

Guds obegriplighet då? Att det är så svårt att förstå sig på Gud?

Det löstes ju också med Jesus! Jesus är Gud som människa och visar hur Gud är. På på något annat sätt än Jesus är inte Gud.

 

Hur sa då Jesus? Detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

 

Vi kan inte se honom! – säger man ibland. Struntprat! Det kan vi visst. I huvudet.

Vi gör ett expriment. Gör nu som jag säger. Blunda! [paus] Tänk på ett djur! [paus] Vilket som helst. [paus] Bara inte en blå ko. [paus]

Hur många såg kon? Hand upp! Vi kan alltså ”se” det vi hör. Vi kan ”se” det som beskrivs.

 

Beskrivningarna av Jesus – 4 Evangelier – visar oss hur Jesus är. De gör att vi kan ”se”. Och tro. Och ha evigt liv. Och skall uppstå. Som är Vårt evighetshopp.

 

En sak till. Jesus tog ett bröd, tackade Gud, bröt det, gav åt lärjungarna och sa: Tag och ät. Detta ÄR min kropp. Och på ett liknande sätt med bägaren med vin.

Kan man se det brödet? Som ÄR hans kropp? Kan man känna smaken av vinet? Som enligt hans ord ÄR hans blod? Man kan alltså ”se” Sonen? Och tro? Strax. Här framme.

 

På det sättet löste och löser Gud sin obegriplighet. Genom att göra sig konkret. Begriplig. Synlig. Tagbar. Ätbar. Mottagbar. Det är här och nu Vårt uppståndelse- och evighetshopp.

 

Vilka tre H-ord blev det? Helgon, Hopp, Himmel. Helvetet spar jag till någon annan gång.


...och fortsättningen

Det var mer folk i kyrkan förr jämfört med nu!

Varför? Och hur ska det repareras?

 

Sådant resonerade vi om vid den Bibelstudieträff jag berättade om i förra blogginlägget. För att tackla den saken jobbade med två figurer. Ett fyrafältsfönster och en tidsaxel med vägval.

 

I fönstret sorterade vi samhälleliga och kyrkliga faktorer av nationella och lokala slag. Tre av rutorna kan en församling inte styra utan bara följa med.

 

Barnomsorgens utbyggnad och alla i förskola är exempel på en nationell samhällsomvandling som förändrat villkoren för barn- och familjeverksamheten. Likaså ”hemmafruns död” och att bägge vuxna nu har arbeten utanför hemmet. Ett exempel på en mer lokal samhällsfaktor är utglesningan av byarna och flyttning till centralorten. Sådant är exempel på saker församlingen inte styr över utan bara har att anpassa och forma sig efter.

 

Övergripande kyrkliga faktorer som att dopet på 1990-talet blev grund för kyrkotillhörigheten och att kyrkan skilts från staten rår församlingen inte heller över. Det är bara vad gäller lokala kyrkliga frågor som lobby-grupper, styrelser och ledning kan ta beslut och välja vägar – eller låta bli.

 

Med det var vi inne på den tvågenerationers tidsaxel vi tillsammans skulle kunna plocka ihop. Jag redogjorde och ställde upp problemen ungefär på detta vis:

 

Vid varje ögonblick där man tar eller inte tar beslut och där man väljer eller inte väljer en viss väg skapas en situation annorlunda än den som skulle blivit om man beslutat eller valt annorlunda. Det är ganska självklart. Och den nya situationen är grunden vid nästa vägval – eller inte val. Och så vidare. När åren går.

 

Så frågan måste bli: Vilka val gjordes – eller gjordes inte – som har lett oss till dagens läge?

Först när vi svarar på det kan vi förstå hur vi hamnat där vi är – som vi nu tycker är att vara vilse. Man måste på något vis, som vårtsvinet Pumba säger i Lejonkungen, våga lägga det bakomflutna framför sig.

 

Till det kommer ett frågepaket som inte är helt ointressant men som inte ska leda till att man hänger folk från första bästa lyktstolpea – men ändå: Vilka människor var det som tog beslut och valde vägar – eller inte? Och vilka lyssnade de på och lät sig lobbas av? Styrning och ledning – människor med makt, inflytande och ansvar – har ju hela tiden funnits kring de lokala kyrkliga faktorerna.

 

Sådana personer finns fortfarande. En del har varit med ett eller två tag. Andra är av nyare datum. Men styrning och ledning finns och har uppgiften att idag besluta och välja vägar för framtiden. Den bakomflutna tiden kommer inte tillbaka. Nya beslut måste tas och nya vägval måste göras och man behöver låna sina öron till fler och andra lobbygrupper.

 

Så hann vi inte mer. Den gången och i det sammanhanget.


båoka om a rut 3

Det är nu nästan två veckor sedan Bibelstudiegruppen samlades sist, alltså den ”ordinarie” gruppen som funnits i Älvsbyn från den tid då landhöjningen gjorde att området steg upp ur Bottenviken. Kanske är den beskrivningen ändå en liten överdrift. Riktigt SÅ länge är det nog inte frågan om. Dock är det ett faktum att sedan hösten 1978 somär den tid jag kan överblicka har det funnits en eller flera Bibelstudiegrupper – som mest 6 stycken. Naturligtvis är det inte, med något undantag, frågan om samma individer nu som för 40 år sedan. Skulle så vara skulle det vara en märklig samling 110-åringar som träffades var annan tisdagskväll. Faktum är dock att ”naturlig avgång” hela tiden något så när vägts upp av att nya anslutit.

 

Vi var 14 stycken av det tjugotal regelbundisar som finns på listan. Vi borrade till att börja med i kapitel 2 i båoka om a rut. Du noterar, noble Bloggläsius, är numreringen av mina blogginlägg inte är helt synkroniserad med vad som är utgångspunkten för träffarna. Det får du/vi leva med. Det finns andra saker av värre art som misstämmer både i världen och i kyrkan.

 

Kapitel 2 är något av ett väntekapitel och egentligen inte så mycket att säga något om mer än att Boas förs in i handlingen. Det var i första kapitlet de andra avgörande personerna blev presenterade. Man kan uppfatta utvandrarna från Betlehem som beklagansvärda eller klandervärda – jag skrev om det i inlägget båoka om a rut 2. Att Noomi och Rut senare som åter- och medvändare är beklagansvärda är det dock ingen tvekan om. Deras roll och existens bygger på den rätt till allmosor som det dåtida samhället stadgar, inget mer.

 

Men: Finns det en dold plan? En tanke? Hos Gud? Rentav hos Noomi?

 

Av en händelse står det i vers 3. Det är författarens sätt att klurigt påstå Gud ledde det till att... Det vet alla som för 50-11:e gången hörde den gamla berättelsen om Rut. Guds plan är det bärande i Ruts bok men för spänningens skull sägs/skrivs det inte i klartext. Det är ju en berättelse för samvaro runt oljelampans sken, inte en statlig utredning om David-dynastins släktsammanhang.

 

Ett begrepp förs in. Noomi säger om Boas i vers 20: Den mannen står oss nära, han är en av våra skyldemän. Så står det i Bibel 2000. Den mannen är vår nära frände, en av våra bördemän lyder versen i 1917 års översättning och i den ännu äldre Bibeln som kallas Karl XII:s lyder orden Then mannen är oß åkommen och är wår arfwinge.

 

Det ärmarigt att hitta ett bra svenskt begrepp för saken – för go´el som det heter på hebreiska. Kanske skulle blodsansvarig kunna fungera. Alltså en person av samma blod – släkting – som har ansvar att till blods värna, skydda, ansvara och ta sig an sina mindre bemedlade anförvanter. En go´el hade som släkthuvudman vissa rättigheter men framför allt skyldigheter.

 

Vill man se en så kallad typologi – alltså en mall – kan man säga att go´el är en Jesus-prototyp. Han är Gud som blir människa och – som det står i Hebreerbrevet kapitel 2 vers 11– inte blygs för att kalla dem, alltså oss, bröder (och systrar).

 

Med det sagt är ändå kapitel 2 i båoka om a rut något av en ganska snabbt avklarad transportsträcka innan de nattliga övningarna i kapitel 3 – avsnittet för imorgon kväll. Då det för knappt två veckor sedan var tid kvar ägnades därför en rejäl stund åt ett av de frågetecken som anmälts vid den förra sammankomsten – ungefär: Det var mer folk i kyrkan förr jämfört med nu! Varför? Och hur ska det repareras?

 

Det, noble Bloggläsius, blir innehållet i nästa blogginlägg.


bakvänt blir rätt

Normalt brukar jag skriva något här på min blogg och sedan efteråt på Facebook meddela att jag skrivit och ge en länk till inlägget. Ikväll blev det tvärtom. På Facebook-sidan Svenska kyrkan Älvsby församling skrev jag för en stund sedan den kursiverade drapan nedan som jag nu alltså efteråt med samma bild informerar om här – innan jag på Facekook gör reklam för just detta blogginlägg.

 

Onsdag – i morgon – k  19.45 (ca) är det ”Ovangelie-träff” alias ”Ovangelie-kväll” i Älvsby kyrka. I vänstra spalten finns teman man tidigare föreslagit och i den högra mina noteringar av vad det blev. Tomma rader för mer finns också.

I morgon har jag i bakfickan en liten fakta-berättelse och information om när och hur kristendomen i det som senare blev Sverige introduceras och så småningom avlöste den tidigare Asa-tron. Kanske inte så mycket till livsfråga att dryfta, mer lite fakta att veta.

Vad vi övrigt kommer att resonera om visar sig. Träffen/kvällen är fristående från de tidigare två och öppen för nya tankar och nya människor.

Innan, klockan 18.30, för den som så vill: Veckomässa.

 

Om det vanliga med detta blev bakvänt så är det annat bakvänt som nu vänts rätt – kl 05.11 i morse. Då hade jag vaknat, fixat klädsel och mäjkupp, satt i mig en första frukost och rattat bilen genom Älvsby centralort till Resecentrum, det nya namnet på Järnvägsstationen. Primärhustrun skulle hämtas vid tåget. Luttrad som jag är av ett långt livs tågande hade jag försett mig med något att läsa under den vanliga väntade förseningen.

 

Pilutta dig! Tåget kom exakt i tid. Det som ofta varit bakvänt vändes oväntat rätt.*

Till det kommer det nöj- och trivsamma faktum att min bakvända tillvaro som gräsänkling också nu vänts rätt. Hade jag bara gjort allvar av telefonpåminnelsen att vattna blommorna hade allt varit helt rätt – men i den saken är jag klart fortsatt bakom.

 

Det är kallt nu. Ute alltså. Ungefär 8 minus. En del tycker det är bakvänt men jag anser det rätt. In emot Allhelgona ska det enligtmin enklamening vara kyligt och ha kommit åtminstone lite snö. Som nu. Kristallvackert ute när solen skiner. Det måste dock inte bli som i Karesuando igår – minus 23 komma någonting. Inte än. Inte i oktober. Det vore bakom.

 

Lite bakvänt i förhållande till antydningar i tidigare bloggposter har jag inte skrivit om Bibelstudiet tisdag förra veckan. Inlägget båoka om a rut 3 lyser fortfarande således ännu med sin frånvaro men å andra sidan är det först nästa vecka något mer skall hända i det avseendet. En 3-a kommer nog liksom ett framtida båoka om a rut 4 och kanske fler.

 

Det blev alltså tidigt i morse. För att vända det bakomfaktumet rätt är det nu läge för suss tidigare än vanligt så att jag med frisktmod och nya krafter imorgon kan baka brödet till Veckomässan, leda densamma och sedan möta ”ovangelisterna”.

 

 


* När jag för en vecka sedan åkte tåg norrut – ett senare tåg – var vi framme en halvtimme innan tabell. Då blev det bakvända så in i bänken rättvänt att det blev bakom igen.


omskrivningar

Sär skrivningar brukar många reta sig på. Alternativt roas av. Dagens (första) blogg inlägg handlar inte om sådana. Det är omskrivningar jag vill skriva om – i alla fall till att börja med. Och vissa sådana. Vi använder dem för att mena något annat. I alla fall gäller det när de tas från kroppens värld. Det finns många sådana och jag ger en lista – som du, noble Bloggläsius, är välkommen att ut öka i kommentars funktionen.*  

  • Sticka ut hakan – ta en risk genom att säga något många inte gillar, rentav sanningen.
  • Vända ryggen till – strunta i något eller någon.
  • Sätta ner foten – säga Nej! och/eller Stopp!
  • Slå näven i bordet – vara bestämd.
  • Rynka på näsan – ogilla.
  • Visa framfötterna (var de nu sitter) – ta för sig, vara duktig
  • Himla med ögonen – tycka att någon eller något är dumt.
  • Rulla tummarna – göra ingenting.
  • Slå klackarna i taket – roa sig på något rajtantajtan.
  • Bita på naglarna – vara nervös, tycka något är spännande.
  • Vara på tå – pigg och alert.
  • Knycka på nacken – visa ett lätt osäkert förakt.
  • Vara rakryggad – sann, tydlig, hederlig, modig.
  • Slita sitt hår – kämpa med ett problem eller folk som är omöjliga.
  • Sticka ut näsan – försiktigt våga.

Det är det sistnämnda jag funderar på att göra! Idag. I alla fall en stund.

 

Igår och i förrgår var vädret gris! Omskrivningar från djurriket finns alltså också. Det var ett rusktigt hundväder med ihållande kraftigt regn och blåst. På kall backe. I en mening glatt att gå ut men inte i en annan inte kul alls! Brevlådan tur och retur fick räcka. Att vara 66 år ung gör det marigt att hamna i spagat. Än värre vore att komma sig upp.

 

Igår på kvällen byttes så regnet till blötsnö. I morse var världen därför vit. Inget mer faller just nu från skyn. Alltså ämnar jag nog sticka ut näsan idag för att göra en del ärenden. Att fara till Cooperativa handelsbutiken för diverse inköp är inte direkt att slå klackarna i taket men är på något sätt ändå att sätta ner foten och komma upp ur den isolerade drönartillvaro jag som gräsänkling ett par dagar befunnit mig i.

 

 


*Hoppsan vad det blir sär skrivningar!


visar wanja vägen?

Observera att rubriken är en fråga.

 

I veckans pappers-nummer av Kyrkans Tidning finns en artikel jag för flera dagar sedan såg på tidningens Facebooksida. Artikeln – som man hittar här – berättar och citerar vad kyrkostyrelsens förste vice ordförande Wanja Lundby-Wedin tycker utifrån att man i den instans i Svenska kyrkan som man kan överklaga beslut till – Överklagandenämnden – har upphävt ett beslut som Domkapitlet i Göteborg tidigare tagit. Utifrån det tänker hon sig nu att kyrkans regelverk måste förändras och hon avser verka i den riktningen. Kommentarer på Facebook tyder på att flera vill vända på orden i min rubrik till ett glatt Wanja visar vägen.

 

Det som hänt är i korthet att en präst som i 23 år arbetat med teologisk utbildning vid den fristående Församlingsfakulteten i Göteborg och inte haft någon tjänst i Svenska kyrkan sedan 80-talet tidigt i år avkragades av Göteborgs Domkapitel och alltså inte längre vara präst. Han överklagade och Överklagandenämndens expertis* upphävde kapitlets beslut. Fullt normal rättsordning. Vill man fördjupa sig i vad, varför och hur finns dokument i saken här. Jag har inte själv läst allt utan nöjt mig med referat.

 

Jag tyckte tonen och attityden på Facebook-sidan blev trist och skrev denna kommentar:

 

Muskulär symbolpolitik!

En 66-årig präst utan tjänst i kyrkan får tillbaka/behålla prästämbetet och förste vice ordförande på nationell nivå ropar på krafttag – liksom andra här. Jag som också är 66 har inte den åsikt som gör kollega-gubben så värd att fördöma men undrar stilla och försiktigt vilken fundamental grundskada och vandalism enskilda farbröder kan förorsaka.

Lägg energin på något som spelar någon roll!

 

Några har markerat Gilla men ingen har försökt stilla min stilla undran.

 

Kommer nu Wanja visa vägen?

Kommer hon ta initiativ till att skärpa regelverket så att ingen företrädare för kyrkan – diakoner, präster och biskopar som är vigda till livslånga uppdrag samt andra anställda liksom alla förtroendevalda – längre ens får ha åsikten att till biskops- och prästämbetena skall man bara utse män? Eller blir det andra som även kopplar samman ämbetsfrågan med HBTQ som drar igång ett drev för att sluta dalta och i stället rensa kyrkan från allt de menar vara unket?

 

Vem vet. Jag har varit präst i över 40 år och sett drev och kampanjer komma och gå över i vågor. Som regel har det varit betydligt mer snack än verkstad. Hela tiden har dock livsutrymmet för åsiktsminoriteter beskurits men bara lite i taget. Flera som regelbundet ropat på en slutlig lösning – heter Endlösung på tyska – har haft makt att driva fram den men inte gjort allvar av att utplåna alla som inte tycker lika. Hur det nu blir siar jag inte! Men undrar...

 

Vill man ha extraläsning kan man få sådan här och här  .

 


* I kapitel 16 § 2 i Kyrkoordningen för Svenska kyrkan är det noga beskrivet hur Överklagande-nämnden ska vara sammansatt och kompetenskraven på ledamöterna. Ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare, en ledamot ska vara präst och ha avlagt teologie doktors-examen, en ledamot ska vara präst med dokumenterad kunskap och erfarenhet inom det kyrkorättsliga området, en ledamot ska ha avlagt juridisk kandidatexamen eller juristexamen och den femte är en övrig ledamot. Lag- och regellärda så det visslar.


barnbarn & bekanta

Som om förra inlägget.
Text kommer när jag kommit hem. 

 

Barn! Tänk på att var ni än befinner er kan det finnas nån som känner nån som känner oss!

Med de visdomsorden förmanade jag min kvartett när de som det heter skulle ut och när de flyttade. Världen är ju så liten.

 

Att den är så bekräftades av att jag på tåget från Järvsö till Gävle mötte den präst som 1978 sammanvigde mig med min Primärhustru. Vi var lite mer än vigselpräst-brudpar då han under några år varit präst i Tierp och umgåtts med mina svärföräldrar. Hon som blev min fru hade något eller några år tidigare varit uppvaktande tärna när han gifte sig. Kände alltså familjen.

 

Viss kontakt har varit sedan dess. Han och hans hustru var värdpar vid min svärfars begravning – jag var officiant – och vi har väl funnits åtminstone på julkortsnivå de flesta år. Senast vi mötte honom var på tåget från Arlanda till Järvsö strax innan svärmors begravning som han på grund av arbetsuppdrag inte kunde närvara vid. Jag var officiant även då.

 

Men som du kanske vet, noble Bloggläsius, finns det folk man omedelbart återknyter till när man om än sporadiskt träffas. Han (och hans hustru) är sådana personer. Nu satt han på tåget. Igen!

Gräsänkling som han var blev det så att vi tog ett mål mat tillsammans innan jag skulle lämna Gävle 20.01. Två pensionerade präster med Fish & Chips och en pilsner var. Kan bara bli bra! Efter avrapporteringar om hälsolägen, barn och barnbarn hade vi ett gott samtal om förfallet i den kyrka vi fått förtroendet att tjäna och fortfarande pensionärsinrycker i. Inte bara kul men viktigt.

 

Vi skildes vid Gävle C. Jag äntrade mitt norrgående tåg som likt vad jag anat kör tillbaka den sträcka jag redan åkt. Men med fullt blås! Hundkissarpaus ska det bliri Bräcke, annars är första stopp Vännäs – och då är vi redan i Luleå stift.

 

Tillbaka till visdomen i blogginläggets början. Vem eller vilka kommer jag att dela liggvagnskupé med i vagn 21? frågade jag mig när jag gick genom korridoren. Framme vid dörren såg jag: Två bekanta Älvsbybor! Folk jag känner en gång till. Tydligen ska man åka tåg för att träffa folk.

 

Ungefär nu när jag passerar platsen där jag startade tidigare idag sitter jag i buffévagnen där det finns läsk av olika slag. Jag skriver på telefån lite blogg innan det är dags att gå och sätta sig på hela ryggen för att vakna innan Älvsby C i morgon bitti.

 
 

tiger i tanken

Jag sitter på tåget på väg hem.
En längre text med rubriken ovan finns i datorn.
Publiceras i morgon sedan jag kommit fram. 

 

Många vet det inte men förr i världen fanns det bensinmackar som hette Esso. Vill man fördjupa sig i den saken är det bara att googla. Wikipedia ger information om det multinationella företagets öden och äventyr innan det i mitten av 1980-talet såldes till Statoil.

 

Ett tag när jag var tonåring – typ – hade Esso som reklamslogan: En tiger i tanken. Skojfriska som vi var byggde vi ut den till En tiger i tanken ger morrhår i förgasaren. Bättre humor levererades sällan.

 

Torsdag seneftermiddag förra veckan var vi framme i Järvsö där barnbarnet Lisa bor. Om du, noble Bloggläsius, kollar bilden (som blir större när du klickar på den) och ger akt på hennes mössa inser du hur morfar, alltså jag, kopplat i hjärnan.

 

Hon är ingen stor kardus. Två och ett halvt år. Det var hennes mammas 35-årsdag den 20:e vi anlänt för att fira men det är ju inte så mycket att orda om. Att vuxna blir äldre hör ju som till. Att småbarn utvecklas är intressantare.

 

Hon har energi! Man funderar vilket bränsle lilla Lisa går på. Spring, lek och aktivitet. Och prat! Långa meningar! Verkligen en tiger i tanken om man byter betoning och betydelsen av det sista ordet.

 

Jag, som ännu kallas mooggá fast hon pratar mycket renare än för ett halvår sedan när hon lanserade titeln, sitter nu på tåget på väg hem till Älvsbyn. Mormor är lämnad kvar för en veckas kuskande mellan syskon och annat. Jag skall hem till väntande arbetsuppgifter tisdag-onsdag-torsdag. Bibelstudiegruppen i morgon kväll, konfirmander på onsdag samt Kyrkans Unga. Kanske konfirmander i Vidsel på torsdag.

 

Lite lustig tågresa, förresten. Åker söderut fast jag skall norrut. Tror det beror på banarbete på kustbanan någonstans mellan Sundsvall och Örnsköldsvik. Bokningssystemet lotsade min resa norrut från Järvsö eller Ljusdal eller Hudiksvall via Gävle 20.01. Knas men sant i alla fall. Gissar att man för nattåget norrut låter stambanan vikariera för kustlinjen. Troligen kommer jag därför att åka tillbaka samma sträcka men så att man inte stannar på stambanans orter. Jag vet inte. Någon stark tiger i tanken kan man inte haft när man dribblade fram systemet.

 

I slutet av inlägget malar valar & kvalar skrev jag en mängd frågor jag ställer mig inför framtiden – apropå detta med att som pensionerad och avtackad fortsätta arbeta med smått och gott. Jag har nu funderat, grubblat och vägt hit och dit och fram och tillbaka och kommit fram till hur jag skall ställa mig till den fråga jag fått om fortsatt fylla-ut-tjänstgöring. Men det skriver jag inte här och nu. Jag tiger i tanken – ny betoning och betydelse av ett av orden.

 

tjyrknobyl

Jag har inte sett sex-avsnitts-serien Tjernobyl på HBO. Vad folk berättat har den inte med sex att göra utan omfattningen delar. Man har också sagt den var bra och rekommenderat den. Kanske finns den därför på min bukett-lista för framtiden. Hur det än blir med den saken minns jag ju när det hände, Tjernobyl alltså.

 

I serien – har det sagts mig – har ledning och ansvariga svårt att riktigt ta in kärnkraftsolyckans omfattning. Man är en bit från händelsernas centrum och blir nervösa inför både ansvars-och skuldfrågor. Det bistra faktum att man också borde gjort något i förväg för att än bättre kunnat förhindra det hela känns läskigt att riktigt konfrontera – som det ju är med försummelseansvar.

I serien visas, har man sagt, hur tydligt detta blev i det auktoritära diktatoriska system som Sovjetunionen då var men fenomenet kan nog tyvärr inte isoleras dit. Det är ganska allmänmänskligt att uppifrån i organisationer nästan reflexmässigt försöka underdriva en besvärlig situationen samt att de åtgärder man lite motvilligt ändå vidtar inte blir tillräckliga .

 

Det har kommit en skrift om en kyrklig sak. Jag laddade ner den i pdf och har nu läst igenom publikationen. Och jag tycker mig se samma tendenser och anar något av ett Tjyrknobyl trots att framsidan pryds av en gullig baby med förbryllat ansiktsuttryck. Skriften är Dop i förändring – en studie av föräldrars aktiva val och församlingars strategiska doparbete och kan beställas eller laddas ner härifrån.

 

Skriften är en rikskyrkokansliprodukt. Den är ändå bra om man ser till vad kansliprodukter kan vara. På ungefär 140 sidor vrider och vänder man på det faktum att i nuläget döps bara ungefär hälften av de barn som föds. Ut- eller avvecklingen av dopseden har gått relativt fort och i ett accelererande tempo. Rikskyrkokansliprodukten redovisar händelser och skeenden som spelat in främst de sista 50 åren. Det mesta av vad som skett har varit och är saker utom ”kyrklig kontroll” som läroplaner för skolan, baby-boomar, urbanisering och invandring. I sådana sammanhang blir ju en kyrka bara medflytande och har bara möjligen möjligheten att försöka anpassa sig och kanske ny-agera. Med betoning på kanske.

 

Gjorde man det? Anpassade sig och ny-agerade? De sista 50 åren?

Ja! Men som jag ser det alldeles för klent och alldeles för sent.

Och mer som anpassning än som ny-agerade.

 

Men man är positiv. Naturligtvis. Händelseförlopp ses som oundvikliga och alternativ till den ganska passiva hållning kyrkan intog redovisas inte.Visst nämns välförtjänt positivt dopsamtalens införande på 70-80-talen som kompensation för att skolan inte längre ger dop- och kyrkokunskap på det gamla samhällets villkor. Likaså värderas positivt intentionerna och instruktionerna i Kyrkohandboken 1986 att dopen skall firas i församlingens mitt. Sådant ses som fina tankar! Att det fanns krafter i kyrkan som de facto obstruerade sakerna påtalar man inte kraftigt, än mindre klandrar. Jag som minns kan bara undra ”Varför den tystnaden?”

 

Kan det månne vara att man på kansliers och annan ”uppifrånnivå” egentligen inte ser vad som händer när det händer utan bara i efterskott skönjer vad som hänt? Och att man därför inte delar de olika tankarna som finns ”på golvet” där det som sker faktiskt sker.

 

Det fanns ”golv-perspektiv”! Naturligtvis inte entydiga eller homogena. Jag minns själv kontraktskonvent runt 1980 när vi diskuterade obligatoriska dopsamtal eller inte. För oss präster som då var i familjebildande ålder var det något självklart. Vi anade ju våra jämnårigas kyrkliga oallmänbildning. Generationen över oss värderade annorlunda utifrån sin ungdom och tog sig till och med i vissa fall rätten att göra som de hela tiden gjort. Alltså fördjöjdes reformen om god förberedelse som med det blev för klen och för sen.

 

I samma veva resonerades på ett prästmöte om att alla dop borde samlas till gemensamma gudstjänster – och naturligtvis föregås av obligatoriska dopsamtal. Tonläget i debatten var tydligt och öppenhjärtlig. En mer traditionalistisk inriktad folkkyrkoprost tillika riksdagsman för Centerpartiet pekade med knotigt finger på en annan men mer högkyrklig reformvänlig prostkollega och hänvisade till dem som förför dessa minsta små och därför borde få kvarnsten som attribut kringom halsen. Ingen blev dåförtiden kränkt av sådant tal vilket kan vara tänkvärt nu i denna lättkränkthetens och försiktighetens tid.

 

Under tiden som inneburit att vi hamnat där vi hamnat – från 85 till 50% döpta – har det lokalt, regionalt och nationellt funnits utsedda ansvariga personer i instanser där beslut fattats – både i betydelsen tagits och uteblivit. Rannsakan och kritik av den nomenklaturan saknas i rikskyrkokansliprodukten. Inte så olikt Tjernobyl.

 

Mycket mer kan sägas om olika aspekter av lokal, regional och nationell utveckling i Svenska kyrkan. Dop i förändring – en studie av föräldrars aktiva val och församlingars strategiska doparbete är bara ett exempel på en fråga. Ta del av den! Tänk kritiskt. Inventera vägval och ickevägval. Genomför reformer! Men inte för klena och inte (förhoppningsvis) för sena. Vad gäller dop och annat!


sånt på tåg

Torsdag 17 oktober skrev jag på Facebook: 

 

Började dag-tågs-resa söderut 7.12 i morse. Tågbyte i Umeå och Sundsvall och sedan buss från glada Huddik mot Ljusdal/Järvsö. 

Varför är jag nu busspassagerare på E4-an i höjd med Näske krog?

 


Vi tänkte då att när vi nu blivit bussresenärer kommer det att betyda miss av tåget mellan Sundsvall och Hudiksvall. Ett senare tåg troligen med längre väntan som följd. Inte mycket att göra något åt annat än att känna viss irritation. Nu blev det inte då. Schaffisen höll plattan i mattan och vi nådde vårt tåg från Sundsvall sju minuter innan täjkåff. Perfekt. 

 

Vi var inte ensamma som åkte tåg/buss. På bussen var det tyst och stilla men i tågkupéerna var det tillfälligtvis annars:

 

  • Vänlig (in)vandrare som startade konversation med oss redan innan vi lämnade Älvsbyn. I Umeå inbjöd hon - om vi hade längre väntan - till sitt hem och tillbringa tiden där. Trevligt men vi hade bara en knapp timmes väntan mellan tågen.  
  • Surskrikig svinpäls till make/sambo skällde och grälade högljutt på sin henne utifrån en liten bagatell. Härjar man så med sin själs älskade i ett offentligt rum när och där annat folk finns kan man bara ana vilka skitstövelfasoner som exploderar bakom lykta dörrar. Dumpa drummeln! är mitt enkla råd.  
  • Frenetisk gaptuggare satt i solokvistig ensamhet och käkade nåt. Skönt att det var hans profil vi såg på andra sidan mittgången. Mitt emot hade vi kunnat följa tuggorna hor långt som helst ned i det digestiska kanalerna.  
  • Sanslös supersurrare var det två plus en av. Uppenbarligen studenter under förberedelse för lärar-kallet. En gick av i Nordmaling men de andra två kompenserade väl för bortfallet i resonemang om lärare, kursinnehållet och annat.  

 

Vid 17-tiden var vi framme i Järvsö hos lilla Lisa. Klart bekvämt att åka kollektivt. Hade vi sluppit ersättningsbussen hade det varit perfekt. 

 


malar valar & kvalar

Hur vet man att man är pensionär?

 

Så frågar ingen. Hur känns det? är den vanligaste formuleringen.

 

Känsla och vetskap hör ihop – odiskutabelt. Men är inte samma sak.

 

Man kan ha känslor kring sånt man inte vet ett dugg om – den man fattar tycke för, framtiden, kosmos, sushi eller vad som helst. Man kan också veta något som inte berör eller tillåts beröra känslorna ett dugg – att Justinianska pesten drabbade östra medelhavsområdet på 540-talet*, att hamptätting är ett småländskt namn för bofink, att oransonerat eldande av diesel och bensin i bilar, motorklippare, småbåtar och andra nöjesmotorer påverkar klimatet – eller andra saker. Känsla och vetskap hör ihop men sammanfaller inte och är inte samma saker.

 

Idag har jag fått en ny vetskap när det gäller att vara pensionär. Den är av den arten att den skulle kunna gälla son en, men bara EN, definition:

När man är pensionär sammanfaller förmiddagskaffet med frukostkaffets påtår.

Där har du det, noble Bloggläsius! Det är kanske inte en fullödig definition men i alla fall en beskrivning av halva min tillvaro.

 

Halva?

 

Läser man min blogg regelbundet – vilket inte många gör – vet man att jag ur en synvinkel sett lever ett och ett halvt liv. Jag är helt pensionerad men vikarierar på halv tid på vakant prästtjänst. Denna höst**.

Det var också så förra hösten. Då kändes det fortfarande som att jag var i tjänst men ledig mycket. Nu känns det som att jag slutat arbeta men ändå i samma mån som i fjol kliver in i verksamheten. Vetskapen och volymen är densamma (men innehållet lite olika) men känslan en annan.

 

Det vikariat församlingen och jag kommit överens om har ett bestämt innehåll och sträcker sig fram inemot jul. Sista inplanerade gudstjänsten är Andra Advent och sedan är det väl konfirmander, ungdomsverksamhet och studiegrupper någon vecka till innan helguppehållen. En karta över tiden efter nyår har i detta och andra avseenden vita områden – terra incognita som det en gång kallades.

 

Jag har fått frågan om att fortsätta bidra ungefär på halv tid.

Jag funderar över den. Och över andra frågor som hänger ihop med den.

Med vilka uppgifter? Vill jag? – också primärhustrun är ju numera pensionerad. Ska jag? Kan jag? Är det egentligen bra att ”hänga kvar” i verksamheten? Hindrar det inte en oundviklig generationsväxling? Curlar jag i realiteten för efterträdare och ger dum lindring genom att ta på mig vissa kvällsuppdrag? Knyts personer i församlingen upp mot en före-detting i stället för att ta emot nya medarbetare? Skjuter att jag gör vissa saker upp viktiga prioriteringsavgöranden? Vill jag? – samma fråga igen. Är det inte en plikt att stå till förfogande? – jag är ju fortfarande präst med avgivna prästlöften. Ska jag om det blir aktuellt ta betalt? Eller vara volontär? Har jag inte löpt min sträcka i präststafetten?

 

Med tankar som malar valar och kvalar jag – men vet i alla fall att jag är pensionär som vid gammal lunchtid funderar över om frukostkaffet skall få sig en post-bloggig påtår.

 

 


*  Man måste inte alltid veta allt men här finns information om farsoten ifråga. Har en sak hänt kan liknande hända igen.

**  Vårhalvåret 2019 inskränktes arbetsomfattningen till ströinsatser samt ett studie- och reseprojekt. Arvoderades timvis men utvalsat över årets fem första månader blev det ungefär kvartstid.


båoka om a rut 2

Blir det mer i höst om båoka om a rut?

Kanske, kanske inte.

 

I vart fall kommer inte sådana Bibelnoteringar lika tätt och högfrekvent som serien p minus våren 2018. Då skrev jag näst intill dagligen ett blogginlägg om ett Bibelkapitel. På så sätt knapprade jag mig igenom både Markus och Lukas berättelser om Jesus samt Lukas fortsättning Apostlagärningarna. Allt det sattes då i kategorin Exe-geten bräker och tillsammans med det samtida mer normala bloggandet om ditt och datt blev det när jag på skoj lät trycka alltsammans till en bok 220 sidor. Boken trycktes i 10 exemplar och omöjlig att få tag i på marknaden. Något motsvarande projekt blir det inte frågan om nu – tror jag.

 

Kategorin Exe-geten bräker fortsätter jag dock att använda om båoka om a rut. Exegetik är finordet för Bibelvetenskap som man studerar och forskar kring på universitet och högskolor. Den akademiska nivån höll inte mitt p minus och det kommer det inte att bli nu heller. Jag gissar att det blir ännu mindre strikt vetenskapligt då jag tänker skriva det jag skriver efter och som referat av Bibelstudiegruppens träffar. Kategorierna Församling eller Predikan mm passar dock ännu sämre.

 

Vid Bibelstudiegruppens andra träff för säsongen var vi i 19 personer – några hade förhinder. På grund av ett Gospel-projekt i rummet intill det vi brukar hålla i till flyttade vi våra funderingar till ett rum en trappa ner i Församlingsgården. Vi ville ju inte störa de 30 gospelsångarna med våra högljudda teologiska diskussioner – typ.

 

Vad gjorde vi då? Och sa?

 

Vi började med hjärta och frågetecken.

Alla fick ett av varje och uppdraget blev att i stor grupp i tur och ordning säga sitt namn, nämna något som låg en varmt om hjärtat och något man står frågande inför eller är bekymrad över.

Varför gör man sånt? Svar: Alla kommer att ha yttrat sig – och överlevt. Alla har fått om än för ett ögonblick allas totala uppmärksamhet – och överlevt. Och man har nämnt namnen – alla känner inte alla.

 

Sedan blev det avbrott. En av deltagarna ville läsa ett stycke.

Jag log i mjugg. Jag hade inte själv då letat efter den stencil med båoka om a rut på lokal dialekt som jag berättade om i förra blogginlägget – att jag inte sedan hittat den är en annan sak. Deltagaren hade, precis som jag anat, bättre ordning på pinalerna och läste på pite-bondska ungefär två tredjedelar av första kapitlet. Sedan läste vi hela kapitlet ur Bibel 2000.

 

Det bör också du, noble Bloggläsius, göra. Inte sen! NU! Kapitel 1.

 

Ordet förklarades fritt. Samtalet gick igång.

Händelsekedjan är ju ganska enkel men jag kompletterade med en del fakta om relationerna mellan israeliter och moabiter, både när det som står i häftet om Rut ägde rum och när berättelsen senare fick sin skrivna form. Händelserna utspelar sig i ett klansamhälle utan organiserad stat mellan två regioner som ogillade varandra av hjärtans lust och gamman. Moab var också när häftet om Rut skrev en av israeliternas bittraste fiender.

 

Varför for Elimelek med familj från Betlehem till Moab?

Svaret kan tyckas enkelt: De drabbades ju av hungersnöd. Men i vers 21 säger Noomi, änkan efter Elimelek att hon lämnade Betlehem rik och kom tillbaka utblottad. Så hur blir det?

Var de drabbade är de ömkansvärda ekonomiska flyktingar som ger sig av till ett annat land för att där söka en bättre framtid.

Vad säger folket i Moab om sånt? Fanns det Moab-demokrater – jag använde dock inte just det ordet – som tyckte att man inte skulle behöva vara hela världens socialkontor och ta emot fattigt patrask från Israel?

Inget i texten tyder på det. Tvärtom. Också Gudsfolkets arvfiender är barmhärtiga när man lider nöd. Hur mycket större godhet skall då inte Guds folk visa mot främlingar och de som behöver.

Om de var drabbade visar Moab solidaritet – ett föredöme också idag och här.

 

Men det därmed rikedom då – i vers 21?

Judiska rabbiner ger inte mycket för Elimelek och hans familj. Ser dem inte som ömkansvärda utan som klandervärda. Familjen är rik men mannen (som bestämmer) tar rikedomen med sig och sticker när nöden står för dörren för hans klan. Han vill inte ha en massa fattiga som ber om stöd utan låter omsorgen om egen standard och förmögenhet leda till att han söker sig till ett ”lågskatteparadis” – för att använda ett modernt ord. Och rota sig där! Låta pojkarna gifta sig med moabitiskor är ju ett tecken på att familjen inte planerade att återvända. I giftemål med kvinnor av annat folk ligger också ett religiöst avfall – väl känt när båoka om a rut skrevs.

 

Såhär resonerade vi fram och tillbaka. Jag gillar att problematisera och leta flera betydelser. Då måste man tänka. Ännu har ingen dött av av att vrida och vända på invanda uppfattningar.

 

Jag gav också lite mer fakta.

I Bibelns samhällen hör sambandet mellan ens namn och ens karaktär ihop mycket starkare än hos oss. Man är det man heter och heter det man är (eller förhoppningsvis blir). Alla namnen i häftet om Rut har betydelser som pekar på karaktär – men det redovisar jag inte här. Googla!

Delar av Ruts ord till svärmodern Noomi används inom judendomen när en icke-jude går över till och tas upp i Gudsfolket – alltså av dem som kallas proselyter.

 

Det var många frågeteckens-ämnen som kom upp i början. Inget av dem pratade vi om i tisdags men framöver tänker jag att vi skall försöka beta av den listan.


båoka om a rut 1

Den är borta, båoka om a rut.

 

Det är inte Ruts bok i gamla testamentet som kommit bort – tack och lov. Det jag inte hittar är den återgivning på lokalt pitemål som jag haft i min ägo, stencilen som jag fick tillgång till för 30-35 år sedan. Att jag skulle ha slängt den är utomordentligt osannolikt. Det är väl någonstans – i detta någonstans där man placerar någonting för att kunna hitta det någon gång.

 

Det är båoka om a rut som är på tapeten denna höst i församlingens Bibelstudiegrupp. Inte då på lokal dialekt, inte heller i 1917 års översättning eller någon äldre. Boken Rut, egentligen Häftet om Rut i Bibel 2000 är vad vi läser och pratar utifrån. Tisdag denna vecka var andra träffen och vi sysslade med första kapitlet.

 

Till den första träffen 14 dagar innan, som blev förkortad på grund av tidskrock med en konsert i kyrkan, hade jag gjort en liten påvverpåjnt om den lilla Bibelboken med några enkla basfakta. Den texten som jag givetvis då broderade muntligt återger jag nu här.*

 

Häftet om Rut – Gamla testamentet

 

Litet och kort

  • 4 kapitel, 85 verser, 2192 ord i Bibel 2000 (2457 i 1917)
  • Högläsning tar 15 minuter

 

Instoppat bland historisk böcker – mitt i en verk med sju volymer

  • Femte Mosebok om uttåget ur Egypten och tiden i öknen
  • Josua om erövringen av landet
  • Domarboken mer om erövringen och de tolv stammarna innan monarkin
  • Häftet om Rut
  • Första Samuelsboken om domaren Samuels tid och kung Saul
  • Andra Samuelsboken om kung David
  • Första Kungaboken om Salomo, sedan Nord- och Sydriket t o m Elia
  • Andra Kungaboken om N+S fram till fångenskapen i Babel 587 f Kr

Annan placering i judiska Tanak – bland Skrifterna

 

Händelsetid

  • 1200-1100-tal f Kr

Muntlig berättelsetid(er)

  • Från start till nu

Skrivtid(er)

  • 800- talet f Kr? 400-talet f Kr i under fångenskapen i Babel

Användningstid(er)

  • Kopplat till Pingsten i den judiska synagogan från start ända till nu, också i Jerusalems tempel till 70 e Kr
  • I den kristna kyrkan från dess judiska start till nu

 

Motiv, användning, Bibelteologiska teman

  • Underhållning, Messias/Kristus Davids-anknytning, vid en skördefest, som (o)moralexempel, Guds dolda omsorg och ledning, annat

Speciella förståelseproblem utifrån dåtida förhållanden

  • Släkt och klansamhälle – förbi redan på skrivtiden
  • Leviratslagen – om svågeräktenskapsplikt
  • Namnens betydelse

 

Anknytning till aktuella frågor idag?

 

 


*  Den smarte fattar att intresserade möts tisdagar i veckor med udda nummer. Älvsby församlingsgård är platsen och 18.30 tiden. Samlingarna är öppna. Man behöver inte tidigare varit med för att ansluta.


veckan kryper

Eller rättar sagt:Nu kryper det närmare att det snart är en vecka sedan jag skrev något mer eller mindre läsvärt här på min blogg. Ingen verkar klaga. Någon eller några kanske är lättade – vad vet jag? Nu sitter jag i alla fall vid tangentbordet torsdagsförmiddagen den 10 oktober.

 

På fredag förra veckan fylldes huset frampå eftereftermiddagen. Yngste sonen, som liten med smeknamn kallad Heffaklumpen, är född den 4 oktober. Det är ju också som alla vet Kanelbullens dag. Kanske inte lika känt är att det också är Internationella Vodkadagen. Alla dessa aspekter skulle nu inte firas men då gossen bebor en smärre lägenhet på Porsön i Luleå och saknar tillräckligt antal stolar var det avtalat att födelsedagsmiddag plus tårta skulle gå av stapeln i föräldrahemmet. Kul!

 

Då kom nästan alla. Hans storebror Hattifnatten med fru och två barn. Snuppan som är hans äldsta storasyster med make och barn. Den andra storasystern – Snorvan – med karl och barn valde dock att från Hälsinglands djupa skogar överbrygga avståndet genom att delta via telefon. Vi blev i alla fall 10 runt bordet. Kanske är det lite löjligt att när sådant berättas använda smeknamnen vi hade på barnen när de var små men då det är en familjehögtid är det lätt hänt.

 

Alla for sedan hem till sig på kvällen utom barnbarnen Tyra och Adrian. De stannade hos farmor och farfar, alltså hos oss. Det innebar barnbarnsbesök under veckoslutet och då hinner jag ju inte blogga. Däremot hann vi med badhusbesök i Boden under lördagen och en del annat. Till detta var jag ansvarig för två gudstjänster på söndagen vilket gjorde att farmor själv fick ombesörja returnerandet av de två till Luleå i lagom tid innan den lille gossen skulle på ett annat kalas.

 

Måndag blev en dagen-efter-dag men, vilket jag understryker, inte alls hade med den nämnda Internationella Vodkadagen att göra. Det var bara dags för genomgripande städfnatt i hela fastigheten. Damma, dammsuga, knäskura golv, väggar och tak. Det finns filmbevis på saken men inte för att styrka att vi städat utan för ett annat ändamål.

 

Barnbarnet Lisa i Järvsö är två år och fyra månader. Från henne – eller rättare: från hennes hulda moder – hade vi några dagar tidigare fått en videosnutt som visar hur den lilla frenetiskt med dammsugaren bearbetar ungefär en och samma kvadratmeter golvyta. Jättegulligt!

På måndagen filmade jag därför hennes mormor och skickade den filmen i retur. I telefonsamtal med dottern fick vi veta att lilla Lisa storögt hade sett filmen, öppnat munnen, talat och sagt ungefär:

 

Mommo dammsugar!

Hon har också dammsugare!

Som Du har!

 

De orden låter inte speciellt märkvärdiga men tilltar i gullighet när man vet att hon kallar sig själv Du. Och Dig. Ganska logiskt faktiskt. Under hela sitt liv har hon ju fått höra Nu ska Du sitta där, Nu ska Du äta och Vad vill Du? När alla alltid säger Du och Dig åt dig är det väl inte så huvva enkelt att fatta att man är ett Jag och ett Mig. Att Du har en dammsugare var alltså inte ord till modern utan ett snarare ett konstaterande av en egen äganderätt till städredskapet. Jättegulligare!

 

Tisdag var arbetsdag liksom onsdagen igår. Om sådant – och en del närliggande ting och helt annat – kanske jag återkommer i annat inlägg.

Nu får det räcka med denna uppdatering.


Om

Min profilbild

RSS 2.0