lite mesigt?
Denna text publiceras om några dagar då vi återkommit hem. När jag börjar skriva den är vi i Uppsala dit vi kom torsdag morgon. Efter incheckning på hotell polemasade vi oss med pendeltåg till Vattholma där Primärhustruns bror bor, han vars fru dog på Juldagen.
Fram mot kvällningen åkte vi tillbaka till Uppsala. Den resan tar 17 minuter. Då noterade jag på en skylt hur fort tåget körde. När nivån 130 passerades sa jag Så här fort vågar jag inte åka men då det gick över 190 knutar blev det spännande. Vid 199 lättade lokis på gasen. Är att inte nå 200 lite mesigt?
På fredagen blev det pendeln igen till Vattholma. Begravningsgudstjänsten i Lena kyrka var bokad till klockan ett och jag var av hennes man och hennes tre söner ombedd att vara officiant. Ett förtroende ska man söka leva upp till.
Den dagen blev intensiv. Runt 80 personer mötte upp i kyrkan och drygt 65 på minnesstunden. Efter den blev det sedan en de-närmaste-samling i bostaden. Vid 10-tiden på kvällen var vi tillbaka på hotellet. Inte heller denna resa nådde pendeltåget 200 knyck.
Lördag sov vi ut. På hotellet serveras frukost till klockan 11 så vi hade ingen brådska. På programmet stod möte med hustruns andra bror och maka hemma hos deras son med sambo – de två andra 70-plussarna hade övernattat där. Vi fikade i ungdomarnas fina lägenhet, tog en promenad med mat och for så småningom – vi o-unga alltså – till Vattholma på nytt. Där fanns då kvar han som blivit ensam och den yngste av pojkarna som bor inne i Uppsala.
Söndagsförmiddagen gick i lördagens morgontecken och töcken. Vi packade, checkade ut och gick till Helga Trefaldighets kyrka för gudstjänst. Den kyrkan ligger på stenkasts avstånd från Domkyrkan vars storslagenhet vi valde att undvika. Sedan några timmar att slå ihjäl innan tåget går norrut vid 7-tiden ikväll.
Som du ser, noble Bloggläsius, skrev jag under söndagseftermiddagen och när jag nu fortsätter har vi passerat Gävle. Innan vi for besökte vi Pias brorson i hans lägenhet – den yngste av Merethes söner. Trevligt. Om tåget går som planerat är vi i Älvsbyn 05.14 i morgon.
En sorg- och begravningssituation vi just varit i kan och skall stämma till eftertanke på flera sätt. Dels finns tankarna på de närmast drabbade – naturligtvis. Men att också våga tänka för egen del blir viktigt. Man får ju inte behålla varandra i all evighet. En gemenskap genom flera årtionden tar rimligen någon gång slut på ett eller annat vis. Någon blir ensam. Och barn och barnbarn ska rimligen överleva de som blir 70 eller 80 eller fler år. Blandade och inte alltför lättsamma tankar – om man underdriver saken.
Till sist under måndagen: Nu är vi hemma i fastigheten. Tåget var bara en och fyrtio sent. Klockan 7 fanns ingen taxi så vi promenerade hem. Det är väl inte lite mesigt?
Om och när den fungerar är järnvägen en av mänsklighetens bästa uppfinningar och har själv jobbat med den elektrifierade järnvägen stora delar av mitt yrkesliv. Jag gråter inombords när jag ser hur denna finna uppfinning har körts i botten, har dessutom en tågpendlande hustru som nu minskat plågan något genom att går ner på 80 %, en järnvägslotteridag mindre i veckan.
