stigstrombergsson

Viktigpetter har jag varit – är – denna vecka. Förkortas VP. Som naturligtvis står för något annat: Vice Pastor. Det innebär vikarierande kyrkoherde – alltså en viktigpetter med makt och myndighet att styra, ställa, fördela arbete, instruera, ta beslut och attestera fakturor. Av allt detta är det bara det sistnämnda jag faktiskt gjort ehuru det kliat i fingrarna när det gällt resten.

 

Kyrkoherden i Älvsby församlings pastorat har semester och är bortrest. Den sedan ett par år i tjänst varande komministern är pappa-ledig. Den nyanställda komministern har på grund av mamma-ledighet inte tillträtt än. Den fjärde, pastorsadjunkten, är inte VP-behörig och dessutom arbetsuppgiftsfri delar av veckan. Fyra av fyra präster nästan helt väck så gamlingen, alltså jag, fick vara veckans viktigpetter med uppgift att förutom de ovan nämnda byråkratiska uppgifterna ta emot och genomföra det mesta av prästerliga uppgifter dessa datum. Så var överenskommelsen. Helt OK.

 

Hur blev det? Kom texten till Gesällvisan att beskriva min vecka eller blev det tvärtom eller någonstans mitt emellan?*

 

Måndag förmiddag möte med ett par relativt nyanställda pedagoger för ordentlig genomgång av Älvsby kyrkas olika vinklar och vrår, symboler och historia. De planerar studiesamlingar med skolbarn etc och ville bli informerade. Efter lunch nedpackning av stora delar av mitt privata teologiska bibliotek som nu skall flyttas från mitt arbetsrum i Församlingsgården till okänd placering i hemmafastigheten.

Tisdag en del administration, ett dopsamtal, ett sorgehusbesök, en del förberedelser och Bibelstudiegruppen på kvällen.

Onsdag morgon kollegium och samråd inför vad som komma skulle. En Urnnedsättning på eftermiddagstid samt ett hemligt möte** innan förberedelser, Veckomässa och ett Bibelstudium på kvällen tillsammans med de som reste till Samos i våras.

Torsdag var det planerat att jag skulle kunnat hålla i Begravningsgudstjänsterna både klockan tio och klockan ett. Inga avlidna fanns dock för dessa tider. Jag tog det ganska lugnt med en del läs- och tankearbete i bostaden.***

Fredag var också tänkt att jag skulle ta ansvar för bägge begravningstiderna men det blev bara den senare, efter expeditionsansvar på förmiddagen.

Lördag – idag – en dopgudstjänst klockan två.

Söndag – i morgon – Familjemässa i Älvsby kyrka klockan elva, tid för Dopgudstjänst klockan ett – men ingen familj har tingat den tiden – och gudstjänst i Vidsel på eftermiddagen klockan fyra.

 

Av detta kan ses två saker.

Pedagogiskt arbete är ett tydligt inslag – ändå har konfirmanderiet ännu inte startat och jag gjorde bara en snabbtitt in på Kyrkans Unga efter Bibelstudiet på onsdagskvällen. Undervisning var profilen för min tjänst tidigare så det känns helt bra.

Jag var ganska exekutiv dvs genomförde det som föll på mig. Självklart! Men samtidigt en ovan känsla att vara exekutiv utan att kunna påverka i stort och vara med att forma framtiden. Det är självklart att det måste vara så när jag slutat och bara hoppar in lite vid behov. Men det känns ovant och lite frustrerande att göra utan att längre kunna vara med att forma. Men jag vänjer mig väl. Eller får sluta göra också.

 

Till detta har jag fått en fundering om att ordervägra. Det har jag aldrig förr gjort i någon av de anställningar jag haft i 40 år. Nu finns en överenskommelse att jag skall tjänstgöra vissa datum under tredje och fjärde kvartalet och för ett datum i slutet finns en order för arbetslaget att agera på ett visst sätt. Det vore väl läckert att sluta min efter-att-tidigare-ha-slutat-anställningen-ny-halvanställning med att vägra lyda order – som är skäl för uppsägning.

 

---

*  Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting.

Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring.

Onsdag går jag ut och vankar, torsdag sitter jag i tankar.

Fredag gör jag vad jag vill – lördag stundar helgen till.

Googla Gesällvisa så hittar du, noble Bloggläsius, melodin.

**  I det datoriserade bokningsprogrammet hade jag skrivit Hemligt möte. Om det är programmet i sig eller någon skämtande arbetskamrat som till bokningen lagt följande text skall jag hålla osagt: SLUTA LÄSA! Det här är ett hemligt möte, du kan sluta läsa nu. Ingen mer information finns i bokningen, förutom uppmaningen att INTE LÄSA. Så sluta nu. Att läsa. Jag skriver så länge du läser. Sluta. Läsa. Jag börjar bli trött i fingrarna av allt skrivande. Sluta. Men snälla, sluta då! Suck jag ger upp. Du är allt för nyfiken …

Det hela gällde en klipptid för att sanera min övermåttan häftiga frisyr.

***  Församlingens normalberedskap är fyra begravningar per vecka, tvåhundra på ett år. Då bara runt hundra avlider men gör det stötvis finns veckor då det blir fyra ibland fem begravningar och andra då det är, om vitsen tillåts, heldött.

Grann-, residens-, universitets- och stiftsstaden Luleå är också en idrottsstad. Stadens hockey- och basketlag skördar framgångar. De är stadigt etablerade i högsta serierna och särskilt dam-sidan meriterar sig kraftfullt. Luleåsatelliten Piteå är inte heller heller att förakta men då gäller det att man sparkar på bollen.*

 

I Luleå ordnas varje år i maj månad en löp- och springtävling – Vårruset. Jag tänker inte skriva om den mer än att när laget från Älvsby församling dragit iväg på det har jag helt ogrundat retat dem för att ägna sig åt säsongsfylla, synonymt med Vårrus.

 

Jag hade också ett vårrus – här på min blogg.

I januari joggade tangentbordsfingrarna fram 16 blogginlägg men i februari bara 7. Vårvintermånaden mars rusade de fram 19 poster för att sedan i april öka upp till 45 och i maj hålla tempot med 37 skrivna essäer. I juni, juli och augusti kom avmattningen – 25, 15 och 8 blogginlägg. Detta 5:e gången fingrarna motionerar i september.

 

Våren och försommaren var alltså full vad gäller skrivande. Serien P minus och siffra var ett projekt som skapade numerär i inlägg. Antalet läsare påverkades dock inte alls. Samma återhållsamma skara utan livsinnehåll fick bara mer att läsa eller hoppa förbi.

 

Nu är det som en bakis-period. Vi kom att prata om det i måndags när kompisen tobbe lindahl kom förbi på sin anabola mopet. Väl hemkommen skrev han här på sin blogg om bloggtorkan, det som i mitt fall nog faktiskt är att jag är bloggbakis.

 

Apropå fylla och bakis skall nämnas att lokalt på orten – alltså Älvsbyn – har gamla ärevördiga Nyckelbryggeriet återuppstått. Fordom – när jag växte upp – fanns det i Luleå men lades ner. Nu har det följt mig hit och här lokalt produceras två slags pilsner.

 

Den som kallas ÄPA är särskilt förnämlig! Bör som all alkohol dock brukas varsamt.

Den med vit etikett finns också som folköl – eller ska det vara liberal-öl i brist på styrka?

Tro det om du vill. Den ovan nämnda kompisen kan skönjas bakom buteljerna.

 

---

*  Att kalla Piteå för satellit kan en del tycka är oförskämt – men icke desto mindre sant.

Jag har läst en bok – bland annat.

Jag läser fler böcker – bland annat.

Jag har gjort ingenting – bland annat.

Jag har haft besök – bland annat.

Jag har funderat över valet – bland annat.

Jag har bärgat lingon – bland annat.

Jag konsumerar Star Trek på Netflix – bland annat.

 

 

Så tuffar tillvaron på som pensionär. Det är inte många måsten och ganska mycket lite av varje – men inte mycket blogga uppenbarligen. Det är annorlunda än när jag hade en anställning även om jag har uppdrag på ½tid nu under hösten.

 

Det blev 30 liter lingon i söndags. Yngste sonen kom hem och han, jag och Primärhustrun drog till skogs. Vad gäller lingon finns olika slags år – normalår, lingonår och usla år. Hösten 2018 är ett uselt år. I tre timmar var vi ute, plockade i 2½ och drack kaffe i 30 minuter. Vädret var skönt, skogen vacker och luften frisk – men uselt med lingon.

 

Dock: Med lingon är det som med blåbär! Man kan alltid vinna en arbetsseger. Det har vi gjort denna säsong. Någonstans mellan 50 och 60 liter nya lingon finns i frysen – 10-15 fanns kvar sedan förra året som var ett normalår. Allemansrätten som Gud instiftade redan i Första Mosebok innebar dessutom drygt 20 liter blåbär och runt 10 liter skogshallon – som det blev bra om i år sedan det väl började regna en del.

 

I stället för att blogga rensade jag lingonen i början av veckan. Och läste ut en bok.

 

Boken var Konsten att sälja krig – propaganda från Cato till Nato. Den är skriven av Pierre Gilly och lånad av den ena mågen, han som har samma förnamn.

 

Den – boken, inte mågen – var oerhört intressant. Och avslöjande. Hur makthavare bluffar, fifflar, förleder och ljuger för att få folk att tro att andra människor är fiender, faror och hot som det är en vits att söka eliminera innan de blir farliga. Iraks massförstörelsevapen som man besatte landet för att komma åt var ett exempel. Den minnesgode bloggläsaren minns väl hur man trots att inspektörer sa att inga fanns ändå hade bevis – USA:s försvarsminister sa det i FN – för att de existerade och som man ändå inte fann när man invaderat landet.

Propagandan mot Iran låter idag likadan.

 

Många fler exempel redovisas – inte minst ryssens påstådda förehavanden som gör att man nu verkar för att vi ska gå med i NATO. Samma bluff men i ny skepnad.

 

Den är läsvärd! Baksidestexten lyder:

 

Vad säger makthavare för att övertyga dig om att krig är nödvändigt? Hur har propagandan utvecklats och förändrats genom historien? Och hur ser dagens och morgondagens propaganda ut?

Konsten att sälja krig ger en kritisk introduktion till krigspropagandans metoder. Genom nedslag i 2 500 år av krigshistoria erbjuds läsaren redskap för att lättare genomskåda retoriken kring såväl historiska och pågående som framtida krig.

Bokens avslutande analyser av krigen i Syrien, Libyen och Ukraina visar hur krigspropagandan har anpassats till dagens informationssamhälle.

Pierre Gilly, född 1971, är svensk-fransk frilansskribent och har tidigare skrivit böckerna Bombdiplomati (2008) och Informationskriget mot Iran (2013).

Så skallade slagorden (men med utropstecken) i demonstrationerna på 60- och 70-talen. Då förde USA kolonialkrig i Vietnam och större och större delar av svenska folket – och det amerikanska – reagerade kraftigare och kraftigare mot aggressionen. På något vis har slagorden nu än en gång flutit upp till minnesytan.

 

Läsa tidningar är nämligen intressant – ibland. Nyheter om stort och smått dyker upp och den senaste tiden har det svenska valet givetvis dominerat nyhets- och kommentarsflöden både här och var och överallt. Men annat jag fastnar för kan också kila sig in.

 

I den israeliska tidningen Haaretz fann jag en artikel om en plats jag besökte för några år sedan – berättade om det här. Givetvis intressant. Jag lät Google göra en grovöversättning av Haaretz-artikeln – som på engelska kan läsas här – för att sedan putsa texten till vad jag tycker blir bättre svenska.*

 

 

Trump skär bort miljoner från sjukhus i östra Jerusalem; Expert varnar för "kollaps"

 

En talesman för Utrikesdepartementet berättar för Haaretz att beslutet är en del ett bredare sätt från administrationen att skärpa biståndet till palestinierna.

PLO säger att det är en åtgärd av "politisk utpressning" som går emot mänsklig anständighet

 

WASHINGTON: Trump-administrationen har beslutat att avsevärt minska amerikanskt stöd till sjukhus i östra Jerusalem som tjänar stadens palestinska befolkning. Dessa sjukhus skulle få mer än 20 miljoner dollar enligt den utländska biståndsbudget som godkändes av den amerikanska kongressen för innevarande år, men Trump-förvaltningen bestämde sig för att minska finansieringen i dess helhet.

En UD-tjänsteman berättade för Haaretz på torsdagen att detta beslut är en del av förvaltningens bredare synsätt att minska palestinskt bistånd och investera i andra prioriteringar.

 

Då vissa av dessa sjukhus stöds av inflytelserika kristna grupper i USA övervägde förvaltningen i ett antal veckor huruvida sydöstra Jerusalem-sjukhusen skulle inkluderas eller inte. Budgetnedskärningen kan skada minst fem sjukhus i östra Jerusalem, inklusive Augusta Victoria sjukhus nära Mt. Scopus och St. John Eye Hospital, som är den främsta leverantören av ögonbehandlingar för palestinier på Västbanken och i östra Jerusalem.

 

Det fanns tecken tidigare i år på inflytande från kristna grupper som stöder dessa sjukhus, då kongressen godkände Taylor Force Act som innebar stora restriktioner för amerikanska medel till palestinierna. Lagen innehöll ett speciellt och särskilt undantag för dessa sjukhus, initierat av kongressen efter att några av de mäktiga kristna organisationer som stödde dessa sjukhus hade lobbat. Lobbysatsningen påverkar emellertid inte Trump-administrationens budgetnedskärningar.

 

Dave Harden, en före detta amerikanska tjänsteman ansvarig för USAID på Västbanken, varnade på fredag ​​att beslutet skulle kunna leda till "kollaps" av Augusta Victoria-sjukhuset. Det sjukhuset, och andra i östra Jerusalem, betjänar inte bara stadens palestinier utan även palestinier från Gaza och Västbanken inklusive cancerpatienter och barn. En tjänsteman vid den Palestinska Myndigheten berättade för NPR att "dessa handlingar inte kommer att förändra vår ställning i sak ett uns. Tvärtom stärker vi våra ståndpunkter gällande varje fråga inklusive Jerusalem. "

PLO: s verkställande kommittémedlem Dr Hanan Ashrawi sade om beslutet på lördag att "En sådan handling av politisk utpressning strider mot normerna för mänsklig anständighet och moral."

 

”Genom att skära bort betydande stöd till sjukhus i östra Jerusalem”, fortsätter uttalandet "hotar Förenta staternas administration att orsaka allvarlig instabilitet och allvarlig skada för tusentals palestinska patienter och deras familjer från hela Västbanken och Gaza-remsan samt försämrar försörjning för tusentals som arbetar i den palestinska vårdsektorn i den ockuperade staden."

Uttalandet avslutas genom att uppmana det internationella samfundet att hålla Israel ansvarigt för att "villkoren för en rättvis fred och stabilitet förstörs på obestämd tid".

 

Trump sade på torsdagen att hans administration slutat ge ekonomiskt stöd till palestinierna som ett sätt att sätta press på dem att återvända till amerikanskt ledda förhandlingar med Israel. "Jag sa till dem, vi betalar er inte förrän vi har en affär. Om vi ​​inte gör en deal betalar vi inte”, säger amerikanska presidenten. Trump gav den kommentaren under ett konferenssamtal med judiska ledare och rabbiner inför Rosh Hashanah.

 

Hans administration har nyligen meddelat att det kommer att ta bort 200 miljoner dollar i det stöd till palestinierna som kongressen godkände tidigare i år. Största delen av stödet var inte tänkt att gå direkt till den Palestinska Myndigheten  utan snarare till ekonomiska och humanitära projekt på Västbanken och i Gaza. Faktum är att den enda budgetpost som administrationen inte har tagit bort, är direkt stöd för de palestinska säkerhetsstyrkorna, värt tiotals miljoner dollar. De pengarna överfördes till Ramallah under sommaren.

 

 

Jag förstår inte hur dessa amerikanska sanktioner mot det palestinska civilsamhället skall underlätta situationen på plats. Med plats menar jag då Israel-Palestina, inte USA med mellanårsval där Trump vill säkra röster från högervinklade krist-sionister. Försämras sjukvård, infrastruktur, skolor och annat i områden Israel ockuperar – och som militanta grupper vill annektera – hamnar ju behoven i knät på regeringen Nethanyahu och dess ekonomi. Och särskilt då vad gäller östra Jerusalem som Israel (och USA?) anser ska vara israeliskt.

Indirekt blir alltså Trumps sanktioner mot palestinierna ekonomiska sanktioner mot Israel.

 

För en månad sedan skrev jag om denna sak här. Tidningen Dagen rapporterar också – här. Tidningen berättar även att representanter för bland annat Svenska kyrkan – som under många år stött det sjukhus jag fick besöka 2009 – söker lobby-hjälp och/eller åtgärder som kompenserar när nu amerikanarna stoppar vården av cancersjuka barn – här.

 

Så jag undrar: Vilket skiljetecken skall rubriken ha?

 

---

*  Google är bra på att översätta ord men sämre på att översätta betydelser. Att jag säger så är inte kritik utan bara ett sakligt konstaterande att översättning alltid har dessa två komponenter: Glosor och Betydelse.

Det är ett engelskt begrepp. I alla fall är ju orden på engelska. På svenska skulle det bli Kyrk-plantering och få alla att tänka blomsterbänkar och tagetes nära en befintlig kyrka. Det skulle ju inte alls träffa rätt. Church planting är dessutom en året-runt-historia till skillnad från kyrkplanteringar som definitivt är en säsongsbetonad företeelse.

 

Begreppet – det engelska – kom för mig när jag igår sent på eftermiddagen innan det var dags för Veckomässan besökte mitt ännu inte avstädade skrivbord i Älvsby församlingsgård. Jag skulle leta en mapp med vissa papper i och då jag inte funnit den hemma tänkte jag ”kanske där”. Många mappar finns ju! Jag hittade inte vad jag sökte.

 

En bit ner i mapptraven gjorde jag det arkeologiska fyndet av en utskrift av en pdf-fil till boken Mission-shaped Church – church planting and fresh expressions of church in a changing context. Det fyndet satte hjärncellerna i rörelse.*

 

Church planting är nyetableringar på lite olika sätt.

 

Det kan handla om att några entusiaster tar tag i någon gammal i princip nedlagd by-kyrka för att starta nytt, särskilt då den gamla byn utvecklats till villaförort till en stad och fått en massa nya innevånare. Det kan också vara att – fortfarande med entusiaster som ser det som sin uppgift – att i en stadsdel där det saknas gudstjänst och kristliga installationer starta upp något i någon lämplig (ännu) inte kyrklig lokal. Det kan också vara annat.

Det skall också sägas att den gudstjänst och den faktiska församling som växer fram ofta blir något annat än det och dem som samlas till det traditionella Church-of-England på söndagarna. Inte så att detta leder till spänningar – men kan göra det. Det blir en ny planta som växer bredvid – och ibland ersätter – den sedan många år perenna växten invid.utan till en tillväxt, ibland faktiskt en ersättning.

Mitt minnesintryck är att det ofta är frågan om  ganska urbaniserade insatser där stor tätort eller närhet till stor tätort spelar in.

 

Hur gör man i icke stor tätort, inte ens nära en sådan? Typ Älvsbyn.

Kan det här bli frågan om church planting? Och då hur?

 

Jag tror att Veckomässan kan vara en planteringsyta. Alltså Veckomässan i Älvsby kyrka onsdagar 18.30 – till att börja med.

 

Det är ingen stor gudstjänst. Igår var det första efter sommaruppehållet.** Vi var summa 8 personer varav tre "turister". Under de senaste fem åren har det blivit två mässfall. Några gånger har vi varit bara ett par tre stycken men under våren har det stabiliserat sig runt ett dussin. Ibland har konfirmander präglat den och då är man givetvis fler – liksom när Kyrkofullmäktige ajournerar sig två gånger om året.

 

Några men inte alla som firar Veckomässan möts på söndagarna.

Det är nästan en annan församling  i nästan samma kyrkorum med ganska likartad gudstjänst. Men Veckomässan är kortare, har inga kyrkvärdar, ingen vaktmästare och ingen professionell musiker. Det betyder att celebranten (och andra) får göra allt praktiskt. Med ett portabelt litet altare och flyttning av stolar och dämpat ljus riggas ett rum i rummet och allt blir intimare. Sång blir det om några av dem som är där kan sjunga, alltså inte alltid.

 

Jag tror att det i all denna enkelhet finns church-planting-potential i den gudstjänsten – om man går in för det och håller i den. Jag avser i alla fall att delta när den firas förutom de jag som ½tidare i höst får förtroende att leda. Därför har jag så ofta skrivit vi när jag nu berättat om mina funderingar.

 

---

*  Jag har över åren på denna min oansenliga blogg då och då nämnt den boken och liknande engelska koncept och egna spridda tankar därifrån. De inläggen hittar man om man skriver mission shaped i sökrutan till höger. Jag kollade själv vilket innebar att jag tappade skrivtid och förlorad i diverse andra tankar och bloggerier 8 år tillbaka i tiden.

**  Personligen är jag tveksam till att sådana gudstjänster ska ta sommaruppehåll. Ser inte poängen med det. Också under sommaren med lediga människor, turister, hemvändare, kvällsflanörer anser jag onsdagarna vara som Paris värt en Mässa.

Den 26:e augusti på kvällskanten skrev jag mitt senaste inlägg. Som synes blev det inte mitt sista. Kanske inte ens mitt näst sista – vad vet jag.

 

Hur som helst ser jag att att det finns ca 20 personer som, även om jag inte skriver något om något eller som ibland något om ingenting, dagligen besöker denna min blogg. De hittar inget nytt och inget värt att läsa. När dessa som nu hittar något nytt betyder det inte nödvändigtvis att det skulle vara läsvärt – men det är i alla fall nytt.

 

Har då tillvaron varit tom eftersom jag inte skrivit på 1½ vecka? Händelselös? Tankefattig?

 

Naturligtvis inte.

1. Lilla Lisa var ju här! Det betydde massor av intryck. Klicka på bilden blir den större.
2. Vandringar i bärskogen ger tanketid kring en mängd saker – plus blåbär. Summa över 20 liter.
3. Rensning av de i skogen plockade bären betyder också tid för tankar – kring vitt skilda saker.
4. Gudstjänst den 26:e samt dop samma dag, vigslar den 25:e och den 1:a gav funderingar kring den nya Kyrkohandbokens innehåll och brist på detsamma.
5. Lite längre tillbaka: En festmiddagsuppställning vi inte mött på 15 år.
6. Nya indirekta amerikanska sanktioner mot Israel.
7. Funderingar kring att sluta gå till betalt arbete men ändå göra det i viss mån.
8. Ingen sen-sommar-Samos-resa – varken med Primärhustru, kompis, svåger eller på egen hand.
9. En och annan bok under läsning.
10. En och annan bok under om-läsning.
11. En och annan bok som (för närvarande) inte läses men borde.
12. Facebook-gruppen Prästkollegor – en märklig historia.
13. Valrörelsen som drar emot den 9:e. På Facebook en ännu märkligare historia.
14. Den viktiga högtiden som också infaller den 9:e. Googla IBAPABD så får du reda på vad det är.
15. Kanske ett nytt skrivprojekt typ vårens P minus eller något som bygger på det.
16. Och mycket annat.

 

Som du ser, noble Bloggläsius, saknas inte spår.

Tid och fokus att följa spåren har jag dock inte sett spår av.

Därför har bloggandet spårat ur och tänkbara inlägg ställts in – som tågen.