stigstrombergsson

Det börjar nu ha gått ett rejält tag sedan jag var i Palestina-Israel. Behovet att slutföra mina skriverier knutna till resan blir mer och mer påträngande. Tanken att på liknande sätt beskriva händelser och intryck från resan till England vet jag inte huruvida jag kommer att verkställa alldenstund* den resan också kommer längre och längre bak i historien.
Till dessa gamla företeelser inställer sig dessutom nya bebloggansvärda topics**. Ett sådant är de förvillelsens tankar kring hur det i Svenska kyrkan skall ses på dopet – den intresserade kan läsa artikel här och här. Att samma kyrka de närmaste 10 åren förväntas tappa en miljon tillhöriga och därmed en miljard skandinaviska pesetas*** vilket man kan läsa om här är väl också värd en tanke. Kanske också motsättningarna mellan kristna och muslimer i Egypten – omnämnda här.

Vädret är givetvis alltid nämnbart men klaras nu i förbigående snabbt av genom kungörelsen att kylan nu frusit ihjäl. Att det idag är arbetets juluppehålls sista dag kan vara värt att nämna samt att i morgon morgon börjar en ny termin med hittills okänd variant av Svenska kyrkans grundkurs.
Och ändå har jag inte nämnt, och kommer inte att fördjupa mig i, mellandagarnas massakrer på den svenska vargstammen – ett topic som fyller Lokala Världsbladets insändarsidor med affekter riktade åt olika håll. Att Hortlax församling enligt notis skall vetenskapligt undersöka sin omvärd**** är intressant liksom hur den sammanslagna Piteå församling genom helsidesannons i Lokala Världsbladet kommunicerar med läsekretsen. Detta skapar också funderingar men jag väljer att inte fördjupa mig i dessa saker och här kan alltså läsarna bara ana vad han och hon går miste om.

Efter denna långa innehållslösa inledning flyttas nu fokus till Jerusalem – världens mitt.

Öster om stadskärnan ligger Olivberget och dit gick spankulerandets tur en av dagarna. Vilken minns jag inte och inte heller är den exakta kronologin viktig för min berättelse*****. Vi hade i alla fall gått Via Dolorosa baklänges ut ur staden, passerat förbi den kyrka som armenierna håller för att innehålla Marias grav, valt att på grund av trängseln inte gå till Getsemane utan i stället till en snarlik plats kallad Dominus flevit. Det är alltså den plats där Jesus skall ha befunnit sig när han grät över staden, vilket man kan läsa om i Lukas kapitel 19 verserna 41-44.

Olivberget ligger i östra delen av staden och besattes av israelisk militär i samband med det så kallade sexdagarskriget 1967. Staten Israel har dock ensidigt valt att annektera östra Jerusalem vilket innebär att man införlivat det ockuperade området med sig självt och proklamerat det hela och odelade Jerusalem som sin huvudstad. Inget annat land har godkänt detta och till exempel flyttat sina ambassader från Tel Aviv till Jerusalem. Frågan är laddad och i slutet av förra året drog Sveriges – och då också EU:s – utrikesminister Carl Bildt på sid Israels vrede genom att påtala att östra Jerusalem inte är israeliskt territorium utan tillhör Palestina för så vida inte förhandlingar och avtal i framtiden skulle leda till annat.

Befolkningen i det ockuperade östra Jerusalem är alltså palestinsk och skall så förbli eftersom ockupanter enligt internationella folkrättsliga regler inte får förändra demografin genom att låta sin egen befolkning flytta in på ockuperat område. Israel struntar – och har tillåtits strunta – i dessa civiliserade överenskommelser och låter så kallade bosättare bosätta sig här och var i området. För ändamålet måste då, då och då, palestinier flyttas undan och hus demoleras vilket man då och då här och var kan läsa om i media.
På Olivbergets krön finns en tockendära bosättning försedd med den största israeliska flagga jag överhuvud taget fick syn på. Med bosättarna följer givetvis soldater eftersom de civila ockupanternas illegala inflyttning givetvis provocerar de ockuperade. Och detta inte så långt från den plats där Jesus grät över Jerusalem.

Promenerandes upp mot och senare förbi storflaggestället såg jag många kråkor. Plötsligt flaxade en grupp duvor upp – också svarta och gråa. Mitt i duvflocken fanns dock en fågel av annan färg vilken fick mig att snabbskjuta med kameran och jag fick med mig något som mitt i allt kan vara en förhoppningens bild.

Från kiosken högst upp tog vi buss till Augusta-Victoria-sjukhuset som drivs av Lutherska Världsförbundet och är det mest avancerade sjukhuset i Palestina, specialiserat på cancerbehandlingar av olika slag. Det makabra är dock att de människor sjukhuset skall betjäna får sina möjligheter att komma till behandling rejält saboterade av den mur som byggs för att separera Palestina från Israel i allmänhet och ockuperade östra Jerusalem i synnerhet. Den amerikanske präst som var vår guide berättade om hur man söker fungera i alla fall men också om de stora problem situationen skapar för sjuka personer.

Sjukhuset finansieras bland annat av bistånd från Svenska kyrkan. Vi fick dessutom möjlighet att under några timmar handgripligt bistå genom att delta i arbetet med att skörda oliver som skall pressas till olja som skall säljas till förmån för lasarettet ifråga. Att få göra detta kändes bra på många vis. Dels var vi nog – fast fumliga – lite nyttiga. Dels fick vi vara ute och göra något med händerna – rekreerande i sig.

---

* Underbart gammalt ord!
** Underbart modernt trendigt svengelskt ord!
*** Här menar jag de svenska kronor jag mer och mer hoppas skall ersättas av valutan €.
**** Omvärldsanalys är viktigt och i och för sig OK. Dock föredrar jag begreppet samtidsanalys eller liknande eftersom till exempel en församling inte kan eller bör onödigtvis ses som något separat från sin omgivning – typ.
***** Detta är ett tänkvärt förhållande också när man söker analysera och förstå de skildringar som Nya testamentets evangelieförfattare lämnat oss till glädje och fromma.