stigstrombergsson

Att säga att det i dagarna är oroligt i Mellanöstern vore en rejäl underdrift. Det är krig i ett nästan ödelagt Gaza. Krig och förstörelse i Libanon. Beskjutningar från Jemen. Övervåld på Västbanken. Terroriströrelser i regionen inklusive den ultrahögerdominerade regeringen i Israel förefaller efter sina förmågor löpa amok i total nonchalans mot FN, USA, EU, humanitära organisationer och folkrätten. Att helt hänga med är inte det enklaste men efter fattig förmåga försöker jag på olika sätt – främst nyheter och litteratur.

Jag har nu i mina hyllor tre intressanta böcker skrivna av Ingmar Karlsson. En av dem är Roten till det onda – uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016. Den kom ut 2016 och jag bloggade om den här. Folket som inte fick finnas – palestiniernas historia kom 2023 och bebloggades – här. Nu har jag läst min tredje och senaste på drygt 200 sidor: De kristna i Mellanöstern – slutet på en tvåtusenårig historia? Den kom i år.

Rubrikerna för olika avsnitt i böckerna visar på vissa avgränsningar men också att det finns en del överlappningar, inte minst när författaren drar upp en del historiska linjer.

Baksidestexten till den senaste lyder:

Under tusentals år har Mellanöstern präglats av religiös mångfald. Här finns de tidigaste spåren efter mänsklig högkultur och här har flera av världsreligionerna sitt ursprung. Inte minst de kristna kyrkorna har en lång historia i området. Idag har regionens många konflikter ställt mångfalden på sin spets. De senaste hundra åren har den kristna minoriteten sjunkit från tjugo procent av befolkningen till fem procent. Är en tvåtusenårig historia på väg att ta slut?

Ingmar Karlsson skildrar med stor sakkunskap denna utveckling. Mot en kyrkohistorisk bakgrund får läsaren en bild av de kristnas första möten med islam, livet under korstågen och 400 år som minoriteter i Osmanska riket. Vidare berättar han om religionens roll i mellankrigstidens franska och brittiska mandat samt i de självständiga staterna efter andra världskriget – och dagens kritiska läge.

Idag finns det omkring 100 000 invånare i Sverige med hemhörighet i Mellanösterns kristna kyrkor. Denna bok är därför inte bara en fascinerande historisk exposé utan också en högaktuell redovisning av en utveckling som angår oss alla.

Ingmar Karlsson var svensk diplomat i Turkiet och Syrien och berättar på ett fint och klart sätt fakta och erfarenheter som borde få inte minst helt okritiska ”kristliga” Israel-sympatisörer att tänka efter – om de ids läsa och vill försöka fatta mer än vad de redan har förutfattade meningar om.

Alla tre rekommenderas!!

Varning! Ett ganska långt blogginlägg.

Tidigare har jag berättat om dagen då våra fyra vuxna barn som present till sin 70-åriga mor tömde vinden på allsköns bråte – deras och annat. Det kvarvarande resultatet av aktiviteten är ett antal lådor med allt framför allt böcker och annat som Primärhustrun och jag för sådär ett drygt kvartsekel sedan gallrade ut från våra bokhyllor. Volymerna packades då i banankartonger som baxades uppför stegen till kallförvaring men som nu tack vare ätteläggens insats är på markplan i garaget.

Jag började titta så smått i lådorna och har nu läst ett par böcker jag läst tidigare. Först skall då sägas att rubrikens lätt nedsättande ord klantarsel inte på villkors vis syftar på författarna. Absolut inte! Tvärtom var både Rune Klingert och Per-Olof Sjögren seriösa kyrkliga tänkare både i sin tid såväl som för deras framtid – som är nu.

Malmbergsprosten Klingerts lilla bok En levande församling på knappt 80 sidor är ett intressant tidsdokument från början av 1980-talet. Egentligen går den tillbaka på och är en bearbetning av en tidigare upplaga från mitten av 1950-talet. För mig är det intressanta att jag minns diskussionerna och debatterna som också boken blev en del av.

Klingert hade en vision – som titeln anger. Han räknades som så kallat högkyrklig och sökte förverkliga den visionen på platser där han fick vara något av en pionjär i församlingsbyggande – Surahammar, Vuollerim och Malmberget. Det gemensamma för sammanhangen var att orterna var relativt nya och befolkningen därmed nyinflyttad, relativt ung, ganska politiskt vänsterinriktad och tämligen sekulariserad. Att då Klingert för ett resonemang om att Sverige inte längre är ett ”kristet land” – om det någonsin varit det – är naturligt. Utifrån det synsättet blev frågan om församlingsbyggande, evangelisation och doppraxis levande.

Jag minns diskussionerna i början av 80-talet. Att man i Malmberget införde dopsamtal och la dopen i det ordinarie gudstjänsterna eller samlade ett par tre dop till gemensam dopgudstjänst gav många traditionalistiska folkkyrkopräster akut skrämselhicka. Det är väl just minnet av debatterna på konvent och prästmöten som gör boken till ett intressant tidsdokument. Att dessutom idéerna bakom – men inte en del utanverk kring – vad man skulle kunna kalla det högkyrkliga programmet i stort slopats är tragiskt och har försenat nögvändigt kyrkligt reformarbete med flera årtionden.

Per-Olof Sjögren var domprost i Göteborg och har skrivit en massa böcker – och annat. Han räknades också till de högkyrkliga men allt hans skrivande präglas inte nämnvärt av den saken. Boken Bekänna sin tro är en studiebok på 130 sidor som rör sig på det svenskkyrkliga allmänteologiska fältet i sin genomgång de två Trosbekännelser som används – och i än högre grad skulle kunna varieras – i gudstjänsterna.

På titelsidan står med min handstil: Använd som material i två studiecirklar arbetsåret 86-87. Sammankomstutkast mm finns sparade. Boken är användbar men inte lysande! Med den texten ringande i ögonen botaniserade jag i de tre pärmar jag har fyllda med sånt som hör till Bibelstudier och liknande från främst tiden 1983-1993. Där hittar jag just sammankomstutkast för de två grupper om ca 15 deltagare i varje som då arbetade med Bekänna sin tro. Jag blir imponerad av mig själv – faktiskt. Skryt luktar illa men nu får du faktiskt, noble Bloggläsius, stå ut med lite odör.

När min förste kyrkoherde 1983 lämnade församlingen fick jag (ensam på fyra prästtjänster) ta över att leda den studiecirkel för vuxna han nitiskt prioriterat och värnat om. År ut och år in hade jag sett honom gå till Bibelstudierna till och med när han var ledig. Aldrig hade jag ens fått vikariera i sammanhanget. Det berodde inte på att han misstrodde mig utan bara för att han villa vara i det själv utifrån mantrat: Det ger så mycket att förbereda och leda studiecirklar!

Vi – detta har jag nämnt en och annan gång under mitt nästan 20-åriga bloggande – var ca 15 personer som var annan vecka på kvällstid studerade Bibelboken Apostlagärningarna, vägledda av biskop Bo Giertz´ kommentar. Det tog oss två år innan vi via skeppsbrottet på Malta i kapitel 27 med Paulus kom oss till Rom i kapitel 28. När man under så lång tid läser och resonerar om den Bibelboken driver Lukas-texten en grupp till att fundera kring och längta efter saker som församlingstillväxt och evangelisation – det är oundvikligt.

Arbetsåret efter och utifrån en kanske lätt naivistisk läsning av Första Johannesbrevets kapitel 5 verserna 14-15 valde jag ett material med 50 fristående Bibelstudier – Jesus en av oss – och la upp två olika serier av ca 40 av dem. Jag reserverade också lokal och kvällstid för två gupper. Tanken var att grupperna skulle ha samma material men inte göra exakt samma sak utom vid ett par gemensamma samlingar. I brev med inbjudan till den höstens studiecirkel gav jag uppmaningen Ta med en kompis! Vi blev sammantaget ca 30 personer. När vi på våren 1986 avrundade cirklarna sa en av deltagarna: Till hösten gör vi väl som i höstas och tar med en kompis.

Då blev det runt 60 personer i fyra grupper som var för sig (med en och annan gemensam storträff) möttes var annan vecka. För mig blev det i praktiken att leda Bibelstudium varje måndag och onsdag mellan 19 och 21.

De påföljande åren mattades det hela något. Deltagarnas bekantskapskrets var kanske lätt genomtjatad och en och annan valde att inte fortsätta efter ett eller två första år. I vart fall bibehölls nivån på tre grupper om ca 15 i varje.

Jag nämnde ovan att när jag bläddrade i mina pärmar blev jag imponerad av mig själv. Det skall man inte förstå som att jag skulle anse att det jag planerade och genomförde var speciellt genialiskt eller lysande. Inte alls! Det jag dock ser är att jag var målmedveten i ordets bägge betydelser. Jag var mål-medveten om syftet – för att låna ord från den nutida Kyrkoordningen – att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Jag var nog dessutom målmedveten i betydelsen envis som en röd gris. Jag tror att just denna dubbla målmedvetenhet kan vara en avgörande poäng. Jag är inte skickligare än andra prällar vare sig teologiskt eller pedagogisk – även om jag förvärvat en viss erfarenhet. Det som skedde då är därför något som alla klantarsel kan.

Men nu då? I höst?

På grund av vakanser och annat fick har jag för en tid fått tillbaka stafettpinnen för studieverksamhet med vuxna. Därför blir det som brukligt en Bibelgrupp i Älvsby församlingsgård tisdagar med udda veckonummer kl 18.30. Den skall under hösten gripa tag i den äldsta skrivna berättelsen om Jesus – Markusevangeliet. Passar bra för både nybörjare och veteraner. Skulle vi bli många kan gruppen delas i två. På onsdagarna oftast jämna veckor efter de Veckomässor klockan 18.30 som jag betros leda (och kanske oftare) är det tillfälle för öppna samtal kring vad de som är där (eller ansluter ca 19.15) har lust att resonera om just då. Arbetsnamnet på detta är Ovangelie-träffar – med och för dem som känner sig ovana. Kanske kan just temat Att bekänna sin tro, dock utan den boken, på ett eller annat sätt bli aktuellt till våren. 2025 fyller nämligen den längre av våra trosbekännelser 1300 år.

Jag känner mig fortfarande målmedveten på bägge sätten.

Jag har läst igenom en bok till. Pö om pö. En bok med en inledning följd av 10 uppsatser om skilda aspekter eller delar av en del kyrklig verksamhet. Titeln är just Livskraft i församlingen – berättelser från Luleå stift. Hela bibban är material inför präst- och diakonmötet i Luleå i höst. Inför det förväntas deltagarna ha läst boken – typ.

Trots att jag är pensionerad präst – så kallat emeritus – ämnar jag mig alltså till prästmötet. Det är inte på eget initiativ utan snarare något förmedlat. Kyrkoherdarna har vad jag fattat inbjudits att efter omdöme med-anmäla eventuella vigningstjänstgubbar och dito gummor de kanske använder sig av i församlingslivet. Den lokala herden frågade därför om jag ville räknas in. Naturligtvis tackar jag inte nej till två nätter på hotell i Luleå och dagsprogram som egentligen inte (längre) berör mig. Ett speciellt sido-pass skall dock ägnas åt oss emeriti. Det latinska ordet betyder förbrukade. Märkligt är att många av oss återbrukas mer eller mindre flitigt i olika sammanhang då nyrekrytering av präster och diakoner inte på långa vägar motsvarar pensionsavgångarna.

Tillbaka till boken, dess uppsatser och karaktär.

I Livskraft i församlingen är det frågan om just berättelser från Luleå stift, alltså inblickar i enskilda personers arbete, erfarenheter och tankar kring sådant de är involverade i. Karaktären blir med det något av individuella vittnesbörd mer än övergripande analyser. Om det är bra eller dåligt har jag ingen bestämd uppfattning. Hur materialet används när alla möts i höst spelar härvidlag stor roll. Möjligen anar jag en individualisering och privatisering jämfört med till exempel biskop Rune Backlunds Framtiden tillhör oss. Luleå stift 1989-1994. Ämbetsberättelse angiven vid 1995 års prästmöte. I den luntan hade jag själv som stiftsadjunkt uppdraget att skriva två avsnitt.

Naturligtvis skiljer sig karaktär och innehåll mellan två böcker med nästan 30 års intervall. Vore det inte så vore det hemskt. Till detta kommer att en biskopelig ämbetsberättelse som under den statliga tiden före år 2000 skulle avges åtminstone vart sjätte år hade en annan mer officiell karaktär än ett nog så bra samtals- och inspirationsmaterial. Utmaningen 1995 – jag skrev om gudstjänstlivet och vuxenarbetet – var att ge en överblick över hur saker mer generellt utvecklades i stiftet. Materialet Livskraft i församlingen varken är eller behöver vara en ämbetsberättelse på samma sätt. I stället ges lokal inblick i bitvis samma men också andra saker än för 30 år sedan.*

Det skall bli intressant att delta.

* Vill du, noble Bloggläsius, brottas med mer text kring boken från 1995 sak rekommenderar jag det snart 3 år gamla blogginlägget det är även mitt fel som du kommer till om du klickar här. Nyare blogginlägg som misslyckad präst tangerar också saken.

Först av allt: Rubriken uttrycker INTE ett önskemål från min sida. 

Vad den handlar om är en bok med titeln The end of Israel – dispatches from a path to catastrophe vars innehåll är skrivet av Bradley Burston. Boken är sammansatt efter Hamas vettlösa angrepp den 7:e oktober förra året men har inte fått med det senaste halvåret då Israel med försvar som argument systematiskt ödelagt Gaza och nu dödat upp mot 40.000 personer – varav vart fjärde är barn. Bokens titel uttrycker i alla fall varken i sig eller hos mig en önskan. Den är dock kanske något av en prognos.

Bradley Burston som står för som författare är USA-född jude som i unga år flyttade till Israel för att leva där. I tidningen Haaretz* har han under flera år skrivit artiklar och krönikor. Det är 75 sådana från 2006 till 2023 som grupperats under olika teman, inte kronologiskt. Sammantaget har det landat på 370 sidor.

Om man skulle ordna ett led efter hur folk ställer sig till den israeliske premiärministern Nethanyahu och ställa de positiva längst fram skulle Bradley Burston hamna mycket långt bak. Det märks i hans artiklar och krönikor. Flera av dem förstår jag inte alla detaljer i då de anspelar på både utrikes- och inrikespolitiska händelser och detaljer jag inte har på mina fem fingrar. Huvudspåret är dock tydligt. Högervridningen av israeliska regeringar och Nethanyahus motiv och roll i det ger författaren klart farhågan om att Nethanyahu (med flera) kan innebära the end of Israel som en demokratisk stat där alla som bor i det man kontrollerar – Israel i sig invid en palestinsk stat eller ett stor-Israel from the river to the sea – lever rättvist med samma rättigheter och skyldigheter.

En mycket läsvärd bok – om än inte enkel. Kan beställas på bokus.se.

* Tidningen Haaretz är en oppositionstidning, inte ett regeringsorgan. När jag fick vara med på en studieresa till Palestina och Israel liknade en av våra svenska guider tidningen vid Dagens Nyheter här hemma – liberal, socialt medveten, en smula åt vänster. Blaskan Jerusalem Post sa han politiskt motsvarade ungefär Svenska Dagbladet, alltså mer åt höger. Skillnaden var att i Sverige var/är DN större än SvD, i Israel är JP större än Haaretz.

Då och då anhopar det det sig.

Det gäller läsning av påbörjade och en bit-in-pausade böcker.

Nu är högen påtaglig.

The End of Israel – dispatches from a path to catastrophe är en. Den kom ut i slutet av 2023 och är en serie artiklar från 2007 till förra året skrivna av Bradley Burston för den israeliska tidningen Haaretz. Artiklarna står inte kronologiskt utan mer tematiskt men allt är samlat i perspektiv av det öppna krig i Gaza som startade den 7 oktober och fortfarande pågår. Att säga att Burston är Nethanyahu-kritisk vore en underdrift. Hans kritik mot premiärministens höger-riktning är konstant och när nu den militanta bosättarhögern drar det hela till än värre vinklingar blir det inte mildare. Jag återkommer när jag läst hela.

Isaiah 13-39 skriven av Otto Kaiser håller jag också på med men med ganska lågt varvtal. Det är en Bibelvetenskaplig kommentar i serien Old testament Library, volym 2 av 3 kring profeten Jesaja. Den första volymen kring kapitlen 1-12 har jag läst. Nu är jag således inne på volym 2. En annan författare står i volym 3 för resten av Jesajaboken från kapitel 40 till slutet. Givetvis ligger också den i röret för kommande lässtunder. Återkomer.

I förra blogginlägget skrev jag att jag kommit över Rosenius kommentar till Romarbrevet i två volymer. Givetvis började jag läsa krusse-orden i band 1 och har hunnit en bit in i hans fromma och uppbyggliga utläggning. Mycket är kvar! Återkommer.

Romarbrevet är titeln på en annan bok jag sedan länge haft i hyllan men inte läst i sin helhet. Lätt inspirerad av Rosenius tog jag fram den mer strikta Bibelvetenskapliga kommentaren som ingår i den ganska gamla serien Tolkning av Nya testamentet som jag har några volymer av. Författaren Anders Nygren jobbade där med den grekiska grundtexten och det verkar jag också ha gjort för en massa år sedan – vad gäller början av det långa brevet. Nu finns det läs- och analysprojektet i högen. Tidsplanen för detta kan inte anges men jag gissar att jag återkommer i saken något av de närmaste åren – om i får levva som min farmor brukade säga.

Jesaja-läsandet innebar att jag via lokala bibblan beställde ett fjärrlån av något jag trodde var en vetenskaplig studie yngre än Old testament Library. Den bok jag önskade kom i början av veckan från Universitetsbiblioteket i Lund. Jag kommer att återställa den på studds. Den var inte vad jag trodde den skulle vara, alltså en modern kommentar till Jesaja-texten. I stället visade sig Commentary on Isaiah vara en nyöversättning av en kommentar som en medeltida författare skrivit om Jesajaboken. Medeltidsteologen ifråga – på engelska Andrew of Saint Victor – levde på 1100-talet och skrev en för den tiden ganska speciell kommentar till olika böcker i Gamla testamentet. Googla gärna på namnet. Hur intressant det i och för sig än kan vara avstår jag från att läsa ur och om medeltidens Bibeltolkning. Återkommer alltså inte!

Som du ser, noble Bloggläsius, har jag sommaren räddad åtmistone vad gäller läsprojekt där mycket är på g.

Nu är det avklarat!

En av anledningarna till den senaste tidens återhållsamma bloggande har ställts tillbaka på sin hylla. Noga sagt gäller det volym 8 av bokverket Sveriges kyrkohistoria med undertiteln Religionsfrihetens och ekumenikens tid. Bokens plats är referenshyllan i folkhögskolans bibliotek varifrån böcker egentligen inte får lånas hem eller ens tas. Trots den lokala ordningsföreskriften tog jag någon månad före jul mig friheten att ställa och tog hem volym 1 om Missionstid och tidig medeltid. Sedan har jag med avbrott för läsning av andra böcker och andra saker i livet nu knåpat mig genom hela Sveriges kyrkohistoria om sammantaget upp emot 2500 sidor. Igår krönte jag det med sista volymen som handlade om 1900-talet.

Jag föddes strax efter mitten av det århundradet. Jag var medvetet kyrkligt engagerad den sista fjärdedelen av seklet. Detta betyder att jag har hyfsat hög igenkänning av händelser, utvecklingslinjer, nyckelpersoner och annat både utifrån att jag själv minns det eller har tillbakakunskap om. Det gjorde volym 8 extra intressant.

Historia är i sig alltid intressant – också äldre historia. Sveriges kyrkohistoria är väldigt mycket Svenska Kyrkans historia men inte helt och fullt. Från början, den tid som främst volym 1 avhandlar, fanns inte ens ett Sverige så som vi idag tänker oss det. Det fanns landskap och regionala stormän men inte någon stat och än mindre en nation eller nationalkänsla. Kyrkan var å sin sida då en mer kompakt, överstatlig och övernationell historia som med sin tro och gudstjänst till de nordiska länderna förde med sig skrivkonst, förvaltning, myntväsende och annat från den europeiska kulturen – främst från det som idag är Tyskland och England.

Under långa tider bestod skillnader i regioner men efter hand som staten stärktes efter reformationen gjordes kyrkan mer enhetlig – och med det också staten. Ändå var inte enhetligheten något dominerande. Tvärtom. Kyrkans stift var självständiga och formade själva sitt gudstjänstliv, prästutbildning, musikalitet och annat, inte sällan under frän debatt.

Just detta sista slog mig när jag läste och jag kom att uppleva den tysta slätstrukenheten vi ser i kyrkan och hos den kyrkliga ledningen av idag som något trist och i bjärt kontrast mot umgänget förr. En biskop kunde då skriva en bok om något och en annan biskop eller domprost kunde med en annan bok i höjd med fotknölarna såga det skrivna – utan att det ansågs opassande. Som jag ser det har främst slutet av 1900-talet inneburit en förmesning av umgänget både i Svenska kyrkan och mellan kristna rörelser och samfund. Jag drar inte den slutsatsen bara av vad jag läst. Jag har varit präst i mer än 45 år och minns debatter och det fria diskussionsklimatet i början av min prästtid. Idag är kyrkans accepterade åsiktkorridor mycket smalare, trösklarna för acceptans högre och takhöjden ägre – paradoxalt nog.

Av historiska skäl har alltså Sveriges kyrkohistoria i mångt och mycket varit Svenska Kyrkans historia på topp och beslutsnivåer men främst i de två sista banden kommer också andra kyrkliga ting med – till exempel väckelserörelser och frikyrkobildningar. Totalt sett dominerar ändå symbiosen mellan staten och kyrkan, kungar och kyrkoledare osv. Framställningen i de åtta volymerna är vid och faktaspäckad till den grad att detaljer inte fastnar i minnet, bara större linjer.

Volymerna är:

1. Missionstid och tidig medeltid – 227 sidorom tiden från ca 830 till mitten av 1200-talet.
2. Hög- och senmedeltid – 267 sidor om andra halvan av 1200-talet fram till 1523.
3. Reformationstid – 331 sidor om i huvudsak 1500-talet.
4. Enhetskyrkans tid – 305 sidor om 1600-talet.
5. Individualismens och upplysningens tid – 279 sidor om 1700-talet.
6. Romantikens och liberalismens tid – 297 sidor om första halvan av 1800-talet.
7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsend tid – 353 sidor om tiden mitten av 1800-talet över sekelskiftet 1900.
8. Religionsfrihetens och ekumenikens tid – 403 sidor om 1900-talet.

Alltsammans är dock mycket läsvärt.

Mitt under det att jag höll på med boken jag berättade om i inlägget manisk produktiv inföll Luleå stifts internationella konferens som jag beskrev i fälten hava grånat. Vid den konferensen hade bokhandeln Duvan i Piteå dukat upp en massa jox och där köpte jag en sak jag tror kan vara ett funktionellt boktips – en ganska liten bok (19,5x14 cm) på knappt 200 sidor. Boken är en intressant mix.

Författaren Magnus Persson är uppväxt inom Pingströrelsen och har också varit pastor där. Det betyder att han har erfarenhet av och positiv inställning till det sammanhanget. För att bredda sina tankemönster har han läst bland annat katoliken Martin Luther och utbildat sig till och är nu prästvigd för EFS/Svenska kyrkan. Redan 2017 då han var pingstpastor skrev han boken Kristi kyrka – om kyrkans kännetecken. Det är andra upplagan från 2020 utgiven på EFS-förlaget som jag nu skaffat mig till priset av 250 slantar.

Vad blir det för kackalorum när en pingstprogrammerad läst Luther och ger ut en bok via EFS?

Frågan kan ställas och ges svaret: Inget alls! Alltså inget kackalorum. Tvärtom! Det blev en bra tankevidgande framställning om den kristna Kyrkans sju kännetecken Ordet, Dopet, Nattvarden, Nycklarna (boten/bikten), Ämbetet, Gudstjänsten och Korset (efterföljandet).

Jag tycker alltså att Persson lyckats bra! Om Kyrkans kännetecken och dess centrum kan man skriva och har man genom åren skrivit hyllkilometrar av saftigt fördjupande och ibland polemiska böcker. Den lilla volym jag köpte under Internationella konferensen blir då en bra och tydlig sammanställning av viktiga saker och är definitivt ett funktionellt boktips för enskild läsning men kanske än mer för samtal i bokcirklar eller liknande sammankomster – om sådana finns och/eller uppstår.

Först av allt: Rubriken är INTE en beskrivning av mig sådan jag är just nu vad gäller både ditt och datt – inte minst dittet och dattet att skriva här på min blogg. Kommentaren är i och för sig onödig då saken är fullt synlig – eller snarare osynlig – för varje Bloggläsius som kroniskt eller tillfälligt botaniserar här. Rubriken är alltså inte en självbeskrivning. I stället handlar den om något annat.

Julfirandet för ett par månader sedan gav en lämpligt stor trave böcker att lugnt och stilla försöka ta sig igenom – med pauser för andra böcker, någon TV-serie, pusselläggning eller annat. I klapphögen fanns i alla fall en biografi om en person jag inte tidigare hört talas om. Anledningen till mitt kunskapshål är nog att jag tycker genren ”biografier om levande personer eller nyligen avlidna” inte är så intressant. Att den biografade dessutom var en högborgerlig arbetsmyra utan formell makt lägger också på motivationslocket en smula. Men: har man fått en present är det en present man fått. Det förpliktigar! Det är bara att läsa!

Så är nu gjort. Jag har tagit mig igenom Jag måste ha varit olidlig – Arvid Fredborg, krigskorrespondent, författare och rådgivare. Bokens cirka 400 sidor är skrivna av sonen Lars Fredborg och kan nu placeras i hyllan för läst jox.

Att skriva biografi om sig själv eller en närstående är nog speciellt. Blir man då närblind? Sovrar man bland fakta och upplevelser? Idealiserar man? Eller censurerar?

Hur som helst tycker jag att i sådana aspekter landar sonen på fötterna när han berättar om pappans livsverk utanför familjen – som han nästan inte berör alls. Han framställer den högborgerlige och konservative Arvid som näst intill manisk produktiv när det gäller att i olika bakgrunder verka för de ideal han har. Hans ideal kan man ha, ogilla, se som möjliga eller tycka vara hopplösa. Att vara anti-kommunist och ekonomisk jätteliberal kan ha sin realism. Att verka för starkare monarki i Europa efter både första och andra världskrigen – återupprätta styrelseformen både i Tyskland och ett tänkt restaurerat Österrike-Ungern med gamla provinser – torde kunna sorteras in i mappen märkt ”Orimliga idéer”. Det intressanta är dock att han utan att inneha någon formell maktställning i alla fall är så manisk produktiv. I det avseendet är han rentav föredömlig för var och en som brinner för något – oaktat vad.

Värd att läsa.

Först lite om drakar i världen:

Julens klapphög tenderade att barnbarnen kvantitativt gynnades vad gäller antalet paket. Deras föräldrar blev inte utan men fick färre. Mor- och farföräldratyper som vi blev naturligtvis inte utan men klappar till oss som redan har (eller själva köper) det vi tycker vi behöver är knappast det mest viktiga vad gäller vad som läggs under granen.

Hur som helst innebar det några böcker – ett säkert tips.

En började jag läsa direkt men tog tajmaot när jag fick Svensk Exegetisk Årsbok som jag berättade om den 22:a januari i inlägget seå 88/2023. Efter den tillbaka till julklappsboken Drakspår – på jakt efter världens mest kända reptil av Bo Eriksson, knappt 350 sidor.

Mycket intressant!

Tankar om drakar och liknande djur och odjur finns och har funnits i alla tider i alla kulturer över hela världen. Egentligen är detta ganska märkligt då monsterreptilen inte finns eller har funnits någonstans vare sig i historisk tid eller tidigare. De är en ren fantasiprodukt tvärs igenom men med lite olika innebörd på olika ställen och i olika tider. Kanske kan man tycka att ämnet har lite klass av onödigt vetande för nördar. Strunt i det! Eriksson kartlägger och redovisar saken i boken som är en god genomgång av drakar i världen.

Så över till världens drakar:

När vi skulle fara till Uppsala med omnejd – jag berättade om resan i förrförra inlägget lite mesigt? – konstaterade jag att boken om drakar var läst till mer än hälften och troligen inte skulle räcka under vår tripp. Med den insikten packade jag i stället ned en annan av julklappsböckerna jag då ännu inte påbörjat.* I väskan hamnade då Imperierna fall – från Akkad till USA skriven av historikern Dick Harrison.

Jag gillar Harrisons sätt att berätta och äger flera volymer sprungna ur hans vad det verkar nästan patologiska skrivklåda. De runt 400 sidorna i Imperiernas fall håller hans stil och berättar populärvetenskapligt om stormakter och välden från Akkad i Mellanöstern för ungefär 4300 år sedan till dagsläget våren 2021 då han tillägnar sin hustru manuset. Att på det sidantalet tugga sig igenom imperier på alla kontinenter och under så lång tid blir naturligtvis mycket översiktligt och att surfa lite på ytan. En rejäl litteraturförteckning i slutet ger dock tips om man vill fördjupa sig i Stormoguls rike eller Ryssland-Sovjetunionen-Ryssland eller annat. I sanning lärorikt om världens drakar.

Att Harrison våren 2021 tillägnade hustrun det han skrivit betyder – tyvärr – att bitar saknas: Rysslands angrepp på och ambitioner vad gäller Ukraina och Nato- och EU-imperiernas reaktioner på gäller detta är en sådan bit. Det kalifat IS utropade i Irak-Syrien och världens reaktion kom inte heller med. Vad gäller så aktuella ting får man lita till sitt minne och nyhetsbevakningen i SVT och SR.

* Att ha flera böcker på gång är för min del inget ovanligt. Jag gillar det inte men är så i alla fall.

Vi är hemma i Älvsbyn sedan igår eftermiddag. Behandlingsveckan i Umeå är bakom oss. vistelsen på hotell Björken likaså och även trivsamma kaffestunder hos ett par kompispar. Väl hemma blir det enklare att publicera vad jag på hotellrummet petade ner i min tellefån.

I förra inlägget nämnde jag en bok – Ateisten som visste för mycket. I den ägnar sig författaren Andy Bannister åt vad som brukar kallas apologetik. Wikipedia beskriver inledningsvis den saken som verksamheten där man argumenterar för något, ger skäl för, och med ord och argument försvarar något (från grekiskans ἀπολογία, "försvarstal"). Vanligen är det en lära eller teori man argumenterar för…

Det handlar alltså om att argumentera kring påståenden och åsikter.

Om denna sak måste nu först sägas att när det gäller livsåskådningar i allmänhet och religion i synnerhet är åsikter faktiskt inte alls den viktigaste aspekten men finns naturligtvis med. Dumt vore att säga annat. Till kristen tro hör åsikter, till muslimsk tro likaså liksom till hållningen ateism. Dessa åsikter kan vara olika eller lika. De går att argumentera kring. Sådan argumentation kallas apologetik.

Viktigt att veta är nu att det inte främst är att ha åsikter som gör en till kristen, muslim eller annat. Den aspekten finns som sagt men är bara en bråkdel av vad tro innebär. I vår västerländska nutida kultur blir gärna denna sida förstorad på ibland ganska olyckliga sätt. En del diskvalificerar sig själva eller andra utifrån att man har eller inte har någon viss åsikt. Andra beväpnar sig med några teorier och menar sig i sin ensamhet utifrån dessa ha en tillräcklig livsåskådningsmässig identitet. Till sist skall också sägas att om åsikt vore ensamt det viktiga skulle ju tro vara otillgänglig för små barn, personer med intellektuell funktionsnedsättning eller dementa.

Vidare: Till tro hör också insikt som enligt min mening är en ännu mindre del än paketet åsikter. Oftast föds insikter ur en kombinationen av information och erfarenhet och kan variera oerhört mellan människor, också med samma tro.

Hos troende människor, vilken tro eller icketro de än har, är alltså åsikt och insikt med men som bråkdelar av konceptet tro. Det bärande och avgörande är i stället vilken avsikt man har – avsikten att vara kristen, muslim, ateist eller något annat. Det är avsikt som styr riktning, påverkar tillit och formar beteende typ bön, gudstjänst och liknande. Tro är alltså primärt avsikt och tillit.

Att argumentera kring åsikter är alltså att bedriva apologetik men är samtidigt en marginell företeelse. Det går inte att argumentera eller debattera någon till att bli till exempel kristen. Man kan ge skäl för saken, kanske också påvisa missförstånd, fördomar och bristande logik hos folk som oftast utan både avsikt och insikt har åsikts-mässiga invändningar mot tro.

Boken Ateisten som visste för mycket går fram på den linjen med framför allt ateismen som motspelare. Den är ett resonemangsangrepp ur kristen vinkel mot åsikter som angriper kristen tro. Detta kan låta tungt och teoretiskt men just denna boks 230 sidor är inte djupt filosofiska. Tvärtom! Med humor och med viss raljant ton pucklar författaren på några utvalda ateistiska debattörer som ju ofta själva raljerar över tro och troende.

Just detta sista är inget ovanligt fenomen. Det är lätt att möta så kallade ateister som raljerar och inte sällan hånfullt hanterar tro och till exempel kallar all religion för vidskepels. I varandras sällskap och ibland offentligt framställer man sig som den upplysta delen av mänskligheten som von-oben anser troende vara oinformerade, hämmade eller rätt och slätt dumma i huvudet. Inför sådant duckar gärna översnälla troende människor men Bannister böjer inte på nacken. Tvärtom! Han använder också anklagelser om inkonsekvens och viss skämtsamhet och visar att också ateism är mer än en åsikt eller insikt utan främst beror på avsikten att stelbent och fundamentalistiskt vägra ta in andra tankar än sådana man redan har bakom sitt förment gudlösa pannben.

Rekommenderas! Som begagnad kostade boken bara 15 spänn, som ny knappt 200.

Om du, noble Bloggläsius, brukar läsa vad jag skriver kanske du minns att jag i inlägget road-trip 10 berättade att jag i botaniska trädgården i Hemavan köpt en bok för framtida bruk. Det var inte en stor och tung sak vare sig till format eller innehåll, bara en pocket på knappt 200 sidor.

Det var baksidestexten på Insekternas planet av norskan Anne Svedrup-Thygeson som väckte min nyfikenhet: För varje människa som lever på jorden finns 200 miljoner insekter. Bara det är ju ett förfärande perspektiv som får det att klia både i hårbotten och på huden. Måste läsas!

Det är nu gjort. På ett glatt informativt sätt har jag fått en liten inblick i småkrypens stora och ibland bisarra värld. Vill man kan man säga att den innebar en hel det så kallat ”värdelöst vetande” men den graderingen är en sak som bara styrs av tycke och smak. Låt mig ge bara ett par exempel av många ur innehållet.

Det är ett faktum att en massa små flygfän gillar frukt som blivit gammal och halvkomposterad. Det vet man ju, inte minst nu i rötmånaden. Men vad i bruna bananer är det som lockar? Svar: alkoholen! Den bildas ju vid jäsning och är mycket populärt för en viss flugsort och då främst för hannar på parningsjakt. Dessa verkar vara helt inriktade på dubbelnöjet kröka och göka. Forskarna har då noterat att de flugherrar som så att säga ”inte fick till det” med parningen efteråt och deprimerade i sitt lottlösa tillstånd i högre utsträckning än rivalerna som lyckats gav sig hän åt mer jästa finkelbananer.

Eller ta honungsbin som tydligen har två magar. I den ena packas vanligt krubb för egen energi, matsmältning och sedermera bajsning. Det är i den andra magen som blommornas sötsaker magasineras för transport till kupan. Framme där spyr flygfäet upp innehållet ned i en motsvarande mage hos en kollega. Hon – alla arbetsbin är honor – kånkar med innehållet djupare in i kupans inre regioner och kräks där upp det för lagring. Vad det lider kommer sedan biodlaren som av någon anledning menar sig äga insektssamhället och skördar det lagrade samt stoppar det i burkar. Betänk därför, käre läsare, att den klick honung du tar i tekoppen eller på frukostyoghurten egentligen är en dos dubbel bi-spya.

Boken kostar knappt 80 spänn. Rekommenderas!

Nu kommer andra inlägget – om ännu en bok.

Redan den gamle kung Salomo, om det nu var han som skrev Bibelboken Predikaren, suckade i kapitel 12 vers 12 över sin stora tillgång till litteratur. Troligtvis var det dock inte han som på 900-talet före Kristus var deppad. Författaren var snarare någon annan som sisådär runt 600 år senare var uppgiven inför allt det utgivna. Vara hur det vara vill med den författarfrågan verkar det lite inkonsekvent att klaga över en för stor bokflod och samtidigt med egen skrift bidra till högvattnet.

I förrgår fick jag en bok. Fick och fick? Den ska betalas men i brevlådan fick jag en tredje bok min ungdomskompis Thommy Bäckström knåpat ihop. Hans två tidigare alster har jag under rubriken epidemisk skrivklåda berättat om här och här. Så kallat ”stor litteratur” var inte de två tidigare men kul att ha då jag känner honom som skrev ner sina minnen från unga år.

Den tredje boken Djuren vid Jämtbölesjön är av helt annan karaktär. Riktigt praktfull. Större format och en massa bilder av 90 olika stora, mellanstora och riktigt små kryp han under 30 år fotograferat i närheten av sommarstugan. Till bilderna har han skrivit text om varje varelse. Detta bokformat – minns vad jag i förförra blogginlägget skrev om format, typ, stil och annat – gör att det inte är en bok med ett löpande innehåll för sträckläsning. Snarare är volymen något att bläddra och slå i fram och tillbaka mellan grodor, fåglar och insekter. Bokens art styr hur den blir läst.

Jag är rejält impad av kompisens prestation, inte minst vad gäller fotograferingen. Kul att äga den som bidrag i bokflod.

Idag är det onsdag 12 juli och nu under förmiddagen kommer jag att publicera tre blogginlägg. Man kan undra Till vad nytta? Lindrad skrivklåda? Fåfänga? Att mål och mening med livet saknas? Att minska skrivna men inte publicerade texter i tellefånen? Annat?

Detta första är en kort kommentar om en bok jag såg, tog och lånade på biblioteket. I förförra inlägget boksnobbism nämnde jag att Dick Harrison är en författare som häver ur sig en uppsjö av populärvetenskapliga böcker för var och en somär intresserad av historia. Kolla hans namn till exempel på www.bokus.com. Hans Imperiernas fall – från Akkad till USA är bara en i högen och det var den jag fann på bibblan.

Man blir inte dummare av att läsa Harrison även om en volym från hans tangentbord delvis innehåller samma stoff som en och annan bok han skrivit. Framställningen är flyhänt och upplysande. Så är det också med Imperiernas fall där han räknar upp en massa lång- och kortlivade politiska välden genom historien, deras framväxt, utvecklingar och i de flesta fall tillbakagångar. En intressant bok!

Baksidestexten lyder:

Stormakter har förundrat människor ända sedan dessa först bredde ut sig över jorden för tusentals år sedan. Men alla dessa historiska imperier har förr eller senare fallit. Assyrier, babylonier, romare, perser, araber, kineser, mongoler, britter, tyskar, fransmän, liksom även svenskar har underkuvat grannar och spritt sina ideologier och sin kultur till omvärlden – bara för att sedan mista nästan allt.

Varför har då stormaktsväldena brutit samman? Varför föll till exempel antikens mäktigaste imperium, de romerska kejsarnas välde? Oändlig forskarmöda ägnats åt denna gåta men slutsatserna pekar fortfarandet åt vitt skilda håll.

Med ett mäktigt helhetsgrepp och stor berättarglädje binder Dick Harrison ihop epoker och kontinenter – från det mesopotamiska Akkad till USA under Trump och Biden.

Hur har imperier uppstått och vidmakthållits? Vilka brister har och yttre omständigheter har orsakat deras fall? Detta är frågor som ställts genom historien och som är lika aktuella och viktiga idag som någonsin tidigare.

Riktigt intressant är att han daterar sitt Efterord den 30 april 2021. Då var han färdig och manus gick till förlaget som publicerade boken året därpå. Detta betyder att berättelsen om det ryska-sovjetiska-nyryska imperiets expansion och variation inte räcker fram till sin nuvarande fas med kriget i Ukraina, inte heller NATO-imperiets dagsaktuella tillväxt.

Därför ska man läsa historia. Den utvecklar sig hela tiden.

Prova först tyda detta:

olikasorterstextinnebärolikasortersläsningdetärenbärandetankeijoelhalldorfsresonemangibokens

folkidenstartarhanenvandringikilskrifternasmesopotamienochtarläsarenmedgenomskriftkonstens

historiaframtilldagsdatomedtwitterinläggfacebookochandrasåkalladesocialamediernärmanlämnade

tavlornamedkilskriftochinristadehieroglyferförattocksåskrivamednågonsortsalfabetiskskriftpåpapyr

usochpergamentskrevmanpådetvisjagnugjortidethärstycketdesomlästesgjordedethögtochuppfatt

ademedbådeögonochöronvadbokstäverbarförmeningsynochhörselsamverkadeidenädlakonstenatt

läsasombarakanskefemavhundrabehärsladeunderantiken

Nu gör jag det enklare för dig,noble Bloggläsius, och tar till vara att man så småningom ändrade sättet att skriva så att man gjorde mellanrum mellan orden och införde skiljetecken. Det betydde inte att man slutade läsa högt eller åtminstone mumlande men lite fortare kunde det i alla fall gå. Lästeknik, materialet texten var skriven på, stilen på bokstäverna och annat förändrade både läsningen och texterna i sig – där sådana fanns och hos dem som kunde läsa dem. Och detta var innan man började trycka böcker.

I Joel Halldorfs Bokens folk – en civilisationshistoria från papyrus till pixlar berättar han kunnigt och förödande intressant om sådant jag nu bara här gett en hastig intitt i. Baksidestexten lyder:

Att läsa, snabbt och långsamt, har varit vägen till kultur och bildning i Europa. Men det har aldrig bara handlat om vad som stått i böckerna, utan också om hur vi har läst dem.

Djupläsning och skumläsning har lagt grund för en hel civilisation: ett rikt inre liv, offentlighetens stora samtal och vetenskapliga framsteg. Men tryckkonsten har också skuggsidor: förtryck, folkmord och fake news. I den här boken möter vi nunnor och nazister, revolutionärer och recensenter, poeter och predikanter, arbetare och algoritmer, bibelläsare och byråkrater, tech-entusiaster och tidningsredaktörer. Alla med sina böcker och sina alldeles särskilda sätt att läsa.

Bokens folk är en kulturhistorisk exposé om läsandets, skrivandets och böckernas betydelse. Den hjälper oss att förstå vilka vi är, och vad den digitala revolution som vi just nu genomlever egentligen betyder.

Om Halldrofs bok säger jag till sist två saker:

Den ena är att det är en avde mest intressanta jag läst på länge! Jag rekommenderar dig som läser min blogg att införskaffa den eller sätta den på någon lämplg önskelista.

Den andra saken är att jag (och många) skulle må väl av att åter förmuntliga och förältliga – nya ord – mitt läsande. Det finns så mycket att läsa att man (om man läser) inte läser något ordentligt och på djupet. Då är det en poäng att veta att all litteratur fram till mitten av 1800-talet skrevs och nyttjades i grupp.. Det som skrevs skrevs för högläsning och omläsning, inte skumläsning. Det betder en utmaning till att läsa text, till exempel Bibeltext, i den anda som rådde när den skrevs.

Jag gillar att läsa böcker. Har alltid (minst) en på gång. Till detta har jag (o)vanan att här på bloggen berätta om det mesta jag läst. I kategorin Predikaren 12:12 läggs de inläggen förutom ett då och då som sorteras in i Exegeten bräker.

Ytterst lite skönlitteratur tuggar jag mig igenom. Jag dras mer till facklitteratur i ganska skilda ämnen. Grovt hugget kan sådant delas i tre nivåer.

En nivå är populärvetenskapliga volymer som till exempel de Dick Harrison sprutar ur sig i stor omfattning.* Målgruppen för sådant är intresserade personer utan omfattande studier eller yrkeskontakt med ämnet i fråga. Ibland finns i de böckerna en avdelning noter efter texten och oftast en binge litteraturtips.

Så finns vetenskapliga böcker. Där är målgruppen folk som redan är fackfolk tränade i ämnet. Många av mina och andras Bibelkommentarer är av det slaget med både notapparat – ofta sidvis – och litteraturförteckning.

En underavdelning till de vetenskapliga är de som har tydlig avsikt att flytta forskningsfronten framåt en större eller mindre bit. Sånt är ofta rejält preciserande kring något snävt speciellt och tämligen obegripliga för andra än den akademiska värld där forskningen utspelar sig. Sonens doktorsavhandling Improving detection and diagnosis of bearing failures in wind turbine drivtrains är ett bra exempel.**

För närvarande har jag fyra böcker på gång plus ett par lästa som ännu inte är omberättade här. Var lugn, noble Bloggläsius! Det och de kommer att nämnas på grund av min tydligt fåfänga oblyga boksnobbism.

* I inlägget fakta mot foliehattism av den 12 dec 2019 finns en lista över vad -12-12

** Bland annat bloggposten oj så svettigt! behandlar detta den 17 oktober 2020.

Jag håller på att läsa en bok om läsning. Jag kommer att återkomma till den då den är läst men redan nu kan jag säga att den är bra och jag skall ta innehållet i beaktande när jag läser.

När jag fyllde 70 fick jag – som jag nämnt – fyra böcker. Nu är det fem. Den äldre av sönerna berättade att den han beställt ännu inte kommit så den skulle jag få lite senare. Det blev i fredags. Primärhustrun och jag tänkte göra en Luleå-dag med diverse ärenden. Hon skulle hämta sitt nya pass hos polisen samt låta reparera glaset på sin mobil. Till Röda Korset skulle vi lämnalite grejer. Hos den nyss nämnde gossen skulle vi hämta godis vi – och hans syster med familj i Älvsbyn – köpt som sponsring för Luleå-barnbarnens fotbollslag (eller basketen?) och till detta den bok han beställt. Ovanpå allt detta planerade vi att gå ut och äta för att sedan å biograf beglutta den senaste Indiana-Jöns-filmen. Det sista fick vara. Efter måltiden flanerade vi lite och for sedan hem i stället.

Läser du i mitten? sa sonen med klander i stämman.

Jag bläddrade just då i boken Ögonblicken skriven av Lars Hedström, född 1953 och likt jag uppvuxen på Örnäset i Luleå. Troligen har vi åtminstone under högstadiet gått på samma skola men vem han vare sig var eller är vet jag inte. Vi växte upp i parallella samhällen – han i trevånnings lägenhetshus länst in på Edeforsgatan, jag i ett villaområde inte långt ifrån men med ett litet skogsparti emellan. Nu ska man inte överdriva det där med parallella samhällen, i alla fall inte inom Örnäset. Hela bostadsområdet uppfördes från och med 1950 – vår villa 1958 – och befolkades av unga hyfsat jämnåriga familjer med försörjning knuten till järnverket. Garanterat minst hälften av alla pappor jobbade där! – så också min. Andra knogade med sånt järnverkare behövde – skolor, affärer, annat. Nästan alla mammor var hemmafruar med barnen. Effekten blev att det kryllade av ungar i den omfattning att alla inte kunde känna alla.*

Boken är på ca 90 sidor och innehåller ett dussintal korta noveller knutna till Örnäset, NJA/SSAB och Luleå. I innehållsförteckningen såg jag Holms café på sidan 47 och läste där vilket gjorde att sonen utropade sitt Läser du i mitten?

På lördagsförmiddagen hade jag som något av ett avbrott mellan och mitt i tjockare böcker läst hela boken. Jag är egentligen ingen novellist – för så vida inte bloggande räknas som novellande – men blev positivt tagen och påverkad av de korta berättelserna. Det var berättelser om orginal som jobbade i verket, om personer som försvunnit, beskrivningar av miljön osv.

Och minnen väcktes och lite filosofiska tankar föddes – bland annat då av Holms café alldeles invid Norra Örnässkolan där jag gick årskurs 1-9**. Framför allt köpte vi godis där. Som grundskoleelev gör man inte så många kondis-besök men ett och annat blev det naturligtvis och då framför allt under gymnasietiden. Inte poppade vi mycket ur jukeboxen heller. Gjorde vi det var det knappast låtar av Owe Thörnqvist vi valde. Hans truddiluttar och slagdängor bröt in i tillvaron (och plågade oss) via andra kanaler. Det märkliga är dock att om jag råkar höra Dagny från 1958 dyker intriören från Holms upp i skallen.

Förklara det, den som kan.

* Vill man veta mer om områdets utseende och historia kan man läsa här.

** Författaren Hedström bör rimligen gått på Södra Örnässkolan sina första 6 år.

Innan du, noble Bloggläsius, ger dig i kast med att läsa detta blogginlägg kan det vara på sin plats att du läser 100 års lögner som jag publicerade den 19 augusti 2016 – klicka här. En av de böcker jag fick när jag fyllde år i år är från samma författares tangentbord som den jag berättade om för snart 7 år sedan. Ämnet är snarlikt.

Folket som inte fick finnas – palestiniernas historia skriven av Ingmar Karlsson, tidigare diplomat i Mellanöstern, ger för den vetgirige en god men inte fullständig repetition av den tidigare boken men framför allt en uppdatering fram till våren 2023 av det tjyv-å-rackarspel som fortsatt kring situationen Israel-Palestina. Den konflikten är just nu visserligen inte den största på planeten och har tyvärr helt hamnat i både diplomatisk, politisk och medial skugga av Rysslands illegala ockupation av icke-ryskt territorium, dess anspråk på stora landområden och dess totala underkännande av Ukraina som land, nation och folk. Att Putins attityd och agerande är en karbonkopia av hur israeliska toppolitiker resonerat och resonerar och vad de gjort och icke-gjort, gör och icke-gör, orkar USA och EU inte se – och om man ser det väljer man att inte bry sig.

Efter att ha läst boken är jag än mer övertygad om att det sätt vi i Europa och inte minst i en del förment ”kristliga” sammanhang, sett och fortfarande ser på konflikten har varit och är falskt, partiskt, nykolonialt och inte så lite rasistiskt. Håller man fast vid min jämförelse kan man säga att många godtroget valt och väljer att ”heja på ett Ryssland”, stöder ockupation, annekteringar och folkfördrivning.

Baksidestexten lyder:

"Alla inser problemet mellan araber och judar. Men inte alla ser att det inte har någon lösning. Det finns ingen lösning. Varför skulle araberna sluta fred? ... Vi har tagit deras land."

Så sade David Ben-Gurion, som så småningom skulle bli Israels förste premiärminister, redan 1919. Två år tidigare hade den brittiska regeringen lovat ett nationellt hem åt det judiska folket i Palestina, trots att befolkningen till 93 procent utgjordes av araber.

Det hävdades då, och än idag, att Palestina var "ett land utan folk för ett folk utan land". Palestiniernas motstånd mot koloniseringspolitiken kunde därmed avfärdas som terrorism, trots att man insåg hur situationen skulle komma att utvecklas.

I ”Folket som inte fick finnas” skildrar den tidigare diplomaten Ingmar Karlsson den mer än hundra år gamla konflikten ur ett palestinskt perspektiv. Han berättar om en sedan länge bortglömd del av den palestinska och israeliska historien och bidrar därmed till att förklara de nutida motsättningarna mellanlandets befolkningsgrupper.

Jag uppmanar alla, inte minst var och en som av politiska eller skumma ”teologiska” skäl klassar sig som såkallade Israel-vänner, att våga utmana sina etablerade uppfattningar.Läs Folket som inte fick finnas som avslöjar segrarnas och andras tjyv-å-rackarspel.

Böcker är ett bekymmer. Hur skall de förvaras? I hyllor, travar, högar? I lådor på vinden? Digitalt i läsplattor och på hårddiskar?

Hemma hos oss finns alla dessa lagringsformer. Några böcker – främst Bibelvetenskapliga – finns dessutom i form av illegala kopior satta i pärm. Vilken form magasineringen än tar komposteras böcker sakta. De bara förblir och med undantag för någon bok som lånats ut och inte hittat tillbaka samlas fler och fler. I några av bokhyllorna står de nu i dubbla rader, något som gör att jag tappat överblicken över vad som faktiskt finns. På samma sätt är det med innehållet i lådorna jag bar upp på vinden för 30 år sedan. Hur som helst gör hela situationen att jag nu blivit rejält återhållsam vad gäller nya bokköp.

Men så fyller man år…

En tid innan min födelsedag var vi i Luleå för att handla presenter till barnbarnet Lisa som fyllde 6 år två veckor innan jag som hennes morfar skulle fylla mina 70. Givetvis går då en del av shoppingturen även till Akademibokhandeln där man då tittar på både ditt och datt. Förvissad om att också min födelsedag närmade sig visade jag då för Primärhustrun tre titlar jag tyckte verkade intressanta. Hon fotade av dem och – vad det visades – förmedlade bilderna till den av hennes bröder som fått eller tagit ansvaret att å hela den Lundhska klanen ge mig en uppvaktning. Svågern lade till en fjärde bok. Paketet anlände på min födelsedag vilket i sig är en märklighet. Just han har genom åren utvecklat konstarten försenade presenter till ren normalitet. Julklappar ville komma i januari – typ. Att det nu kom en försändelse på dagen är värt att notera.

Nu är två av de fådda volymerna lästa. Anfallskrigens argument – konsten att rättfärdiga våld skriven av Ove Bring är den ena. Enligt Wikipedia är han professor emeritus i internationell rätt och har tidigare arbetat som sakkunnig, departementsråd och folkrättsrådgivare på Utrikes-departementet och som professor i folkrätt vid Uppsala universitet, Stockholms universitet och Försvarshögskolan. Mellan 1999 och 2017 var han ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag. Uppenbarligen en informerad man.

Boken är färsk och skriven efter att Ryssland för snart 500 dagar sedan angrep Ukraina. Delar av baksidestexten lyder:

Det är en konst att få anfall att se ut som försvar. Sällan har den strategin fått så hög relevans som den 24 februari 2022, då Ryssland under Vladimir Putins ledning invaderade Ukraina.

Fenomenet är inte nytt, historien är full av exempel på falska förevändningar och svepskäl som klassiska drag i det säkerhetspolitiska och diplomatiska spelet. Stater som vill starta krig söker skäl som kan rättfärdiga deras handlingar. Det gäller att övertyga den egna nationen, eller en skeptisk omvärld, om det rimliga i ett väpnat agerande eller ett hot om våld i den situation som uppstått.

Boken ger på sina knappt 200 sidor först en grov genomgång av hur man sett på krig från 800-talet före Kristus till idag. Att kungar krigade sågs gammalt tillbaka som naturligt och ifrågasattes inte. Den som hade makt hade rätt. Att kristendomen blev dominerande på 300-talet efter Kristus tog inte bort krigen i sig men införde i diskussionen en problematisering om rättmätiga och orättfärdiga krig. Att angripa var fel men försvar var legitimt. I och med Westfaliska freden 1648 börjar ett embryo till folkrätt dyka upp och det blev fult att anfalla.

Efter den tillbakablicken berättar boken om en serie tjyv-å-rackarspel inom internationell politik. Det blir summa 18 exempel från bland annat trettioåriga kriget, de båda världskrigen, finska vinterkriget, sexdagarskriget, Kuwaitkriget och kriget i Georgien innan slutknorren med nuläget Ryssland-Ukraina.

Läsvärd!

OBServera att jag skrev det talspråkliga dom i stället för de. Varianten dem var inte aktuellt i meningen. Min skrivning skall dock inte tas som ett inlägg i den grammatiska de-dem-dom-debatten utan återger bara frågan i mitt sinne – hur kunde dom förlora?

Vilka dom? Sverige mot Lettland i ishockey?

Nej! Det är inte den drabbningen jag avser. I stället gäller det något så historiskt som att den så kallat ”vita sidan” förlorade inbördeskriget i Ryssland för drygt 100 år sedan.

Jag har just läst ut en bok på 600 sidor: Ryssland – revolution och inbördeskrig 1917-1921 av Antony Beevor (som skrivit flera militärhistoriska böcker). En riktig tegelsten! Men i lättbetong – typ. Beskrivningar av strategier och övergripande skeenden varvas med individuella och personliga berättelser om lokala händelser eller hur vita generaler söp och i lyxmiljöer i fyllan och villan kn*llade ett par tre hålldamer under samma fest. Specifika fakta om de olika ”vita” och ”röda” förbandens storlek och annat förekommer sällan och i stället beskrivs enheterna med namnen på befälhavarna. Resultatet blir en uppsjö av ryska namn och personer fullt i klass med romaner av Tolstoj eller Dostojevskij. Riktigt rörigt.

Ändå funderar jag hur kunde dom förlora? De ”vita” alltså. De stöddes frikostigt av engelsmännen som inspirerade av bolsjevikhataren och krigshetsaren Churchill skickade utrustning och soldater till Murmansk och Archangelsk, till Kaukasus (från nuvarande Irak) samt marina stridskrafter till Svarta havet och Krim. Fransmännen och italienarna stödde de ”vita” i Ukraina och Odessa. Tyska enheter och förband bekämpade de finska ”röda” och ockuperade både det som blev de baltiska staterna, Belarus och Ukraina. Längst i öst från Vladivostok landsattes japaner och amerikaner som stöd till de ”vita” styrkorna i vilka olika separatistiska kosackgrupper ingick tillsammans med en tjeckisk styrka och ett gäng polacker. Allt detta blir summa summarum hela världen, både dem som segrade och förlorade i Första världskriget. Alla stödde de ”vita”, ingen den ”röda” sidan. Den var ensam – och segrade.

Krig är alltid en smutsig sak. Inbördeskrig blir ofta extra dyngiga. Beevor beskriver det tydligt men det är tydligt att han som den engelsman han är har haft större tillgång till ”väst-material” än förstahandsuppgifter från Moskva. I sitt Slutord besvarar han nog i alla fall min fråga hur kunde dom förlora? med orden:

De vita förlorade inbördeskriget till stor del på grund av sin omedgörlighet, inklusive deras vägran att överväga jordreformer till dess det var alldeles för sent eller tillåta tsardömets olika nationaliteter något slags autonomi. Deras civilförvaltning var så värdelös att den knappt existerade. (…) I Ryssland hade den fullkomligt oförenliga alliansen av socialistrevolutionärer och reaktionära monarkister föga chans mot den målmedvetna kommunistiska diktaturen. (…)

En lärorik bok – om än mer populärberättande än sakligt klargörande.

Vi har vädrat garderober. Det betyder inte att vi släpat ut skåpen i sig, bara det som finns på hyllorna och vad som hänger på galgar. Det som då uppdagades var i och för sig ingen nyhet men det blev så manifest: Jag har en ansenlig hög med tröjor. Både T-skirtar och andra. En del – måste vara favoriterna – visade sig vara mer nötta än andra och ett par var inte ens framtagna ur sina plastförpackningar.

En avmina tröjor har texten Bättre överviktig än skitviktig. När jag burit den, inte som undertröja utan med texten synlig, har folk kommenterat saken med Du är ju både ock! Jag tror att en del kan uppfatta skitviktighet när jag ibland framför åsikter och tankegångar och som då upplever mig som något av en sten i skon.

När den yngre kollegan predikade igår i gudstjänsten pratade han om tjädrar och deras matvanor. Hur det riktigt hängde ihop med att det var Den gode herdens söndag kom väl fram vad det led. De fågelfakta han presenterade var i alla fall intressanta.

Tjädrar äter tallbarr! Huvudsakligt näringsintag under vintern. Du anar, noble Bloggläsius, att det blir inte pippin fet av. Barr är svårsmälta. För att mala och få ut näringssaften ur dem käkar fågeln småsten. Det behövs grus i maskineriet för att det skall funka – typ. Det tillämpade kollegan på att när allt är enkelt, välsmort, tillrättalagt och trevligt är det inte alltid idealet. Det behövs folk som upplevs strö grus i maskineriet. Den gode herden, alltså Jesus, är en sådan som samtiden nog upplevde – med mina ord – som en skitviktig typ.

Från och till och lite grand i vågor funderar och samtalar men om sekulariseringen i Sverige. Med det åsyftas enkelt uttryckt att inflytande från kyrka och kristen tro minskat. Att fattigvård och skola slutade ha kyrkan som huvudman utan blev kommunala angelägenheter är ett par exempel på sekularisering. Att färre och färre deltar i gudstjänster och kyrklig verksamhet är också sekularisering liksom att färre och färre bekänner sig som troende. Att antalet kyrkotillhöriga sjunker är ännu en aspekt.

Hur ser sekulariseringen ut? och Vad beror den på? är återkommande funderingar i så kallat ”kristen” press med kommentarsflöden till exempel på Facebook, på bloggar och i andra sammanhang. Jag har själv rotat i saken till exempel i blogginläggen gubbblickandet och gubbblickandet 2. Min bardoms-, ungdoms-, livs- och bloggkompis tobbe lindahl har också rotat i saken, läst och summerat viss litteratur. På hans blogg har jag i kommentarer angett om inte helt avvikande så i alla fall en del korrigerande och kompletterande funderingar – måhända skitviktigt.

Sekularisering tror jag är en sammansatt historia. En del ”debattörer” – dock inte tobbe! – i till exempel tidningarna Dagen och Världen Idag bedömer saken näst intill uteslutande efter den i andra sammanhang vanliga politiska höger-vänster-skalan och lägger skulden helt och ensamt på det svenska Socialdemokratiska Arbetar-Partiet SAP. För att få en kompletterande bild av sakerna beslöt jag, efter ett boktips på en annan blogg*, att läsa om hur det är någon annanstans än i vårt lokala konungarike.

Promenaden gick alltså till lokala bibblan som från Högskolan i Kalmar lånade mig The Death of Christian Britain skriven av Callum G. Brown. I den beskrivs på 200 sidor sekulariseringen i England och Skottland. Min fundering var att om de förenade konungarikena, som ju rimligen ligger utanför den aktionsgrad svenska sossar kan tänkas ha, genomgått samma eller liknande sekularisering av folk, seder, bruk och tro som hos oss beror nog saken på något annat än en förenklad politisk höger-vänster-bild.

Jag skall inte referera boken i detalj men likheterna mellan Sverige och England-Skottland är slående. Utvecklingen – eller avvecklingen – är densamma men tidsförskjutet på så sätt att det började tidigare på andra sidan Nordsjön. Industrialisering och betydande urbanisering startade där redan i början av 1800-talet sisådär 50-70-90 år före oss. Den på landsbygden förankrade statskyrkan synlig i många avsnitt av Morden i Midsomer hängde inte med men fria samfund rotade sig i bruks- och industrisamhällena och höll uppe tro och kyrkoliv. Labour-partiet var inte ens bildat.

Två världskrig och en imperiehistoria är signifikanta skillnader men man kan säga att fram till 1950-talet var ”det kyrkliga” hyfsat stabilt i bägge länderna. Moderniteten – fortfarande i bägge länderna – gav på 50-och 60-talen bättre boenden, bilar i varje hushåll, starkare ekonomi, 5-dagarsvecka med mer fritid, TV och mycket annat. Det fattig-England (liksom lort-Sverige) man så lämnade för nya vanor och tankar innebar att man bröt upp också från det kyrkliga – som förknippades med och ofta uppattades ville hålla fast vid det förgångna. Det är motorn för sekulariseringen i hela Västeuropa.

Att se hur det är i en annan ankdamm än den egna ger ibland tydligare bild av den egna pölen. The Death of Christian Britain fick den effekten på mig när det gäller att fatta det krångliga.

* Jag anger inte vilken blogg det gäller. Kompisen tobbe hänvisade till den för några år sedan vilket blev en del av ammunitionen mot honom när han för sitt bloggande anmäldes till Luleå Domkapitel – som friade honom.