funktionellt boktips

Mitt under det att jag höll på med boken jag berättade om i inlägget manisk produktiv inföll Luleå stifts internationella konferens som jag beskrev i fälten hava grånat. Vid den konferensen hade bokhandeln Duvan i Piteå dukat upp en massa jox och där köpte jag en sak jag tror kan vara ett funktionellt boktips – en ganska liten bok (19,5x14 cm) på knappt 200 sidor. Boken är en intressant mix.

 

Författaren Magnus Persson är uppväxt inom Pingströrelsen och har också varit pastor där. Det betyder att han har erfarenhet av och positiv inställning till det sammanhanget. För att bredda sina tankemönster har han läst bland annat katoliken Martin Luther och utbildat sig till och är nu prästvigd för EFS/Svenska kyrkan. Redan 2017 då han var pingstpastor skrev han boken Kristi kyrka – om kyrkans kännetecken. Det är andra upplagan från 2020 utgiven på EFS-förlaget som jag nu skaffat mig till priset av 250 slantar.

 

Vad blir det för kackalorum när en pingstprogrammerad läst Luther och ger ut en bok via EFS?

Frågan kan ställas och ges svaret: Inget alls! Alltså inget kackalorum. Tvärtom! Det blev en bra tankevidgande framställning om den kristna Kyrkans sju kännetecken Ordet, Dopet, Nattvarden, Nycklarna (boten/bikten), Ämbetet, Gudstjänsten och Korset (efterföljandet).

 

Jag tycker alltså att Persson lyckats bra! Om Kyrkans kännetecken och dess centrum kan man skriva och har man genom åren skrivit hyllkilometrar av saftigt fördjupande och ibland polemiska böcker. Den lilla volym jag köpte under Internationella konferensen blir då en bra och tydlig sammanställning av viktiga saker och är definitivt ett funktionellt boktips för enskild läsning men kanske än mer för samtal i bokcirklar eller liknande sammankomster – om sådana finns och/eller uppstår.


manisk produktiv

Först av allt: Rubriken är INTE en beskrivning av mig sådan jag är just nu vad gäller både ditt och datt – inte minst dittet och dattet att skriva här på min blogg. Kommentaren är i och för sig onödig då saken är fullt synlig – eller snarare osynlig – för varje Bloggläsius som kroniskt eller tillfälligt botaniserar här. Rubriken är alltså inte en självbeskrivning. I stället handlar den om något annat.

 

Julfirandet för ett par månader sedan gav en lämpligt stor trave böcker att lugnt och stilla försöka ta sig igenom – med pauser för andra böcker, någon TV-serie, pusselläggning eller annat. I klapphögen fanns i alla fall en biografi om en person jag inte tidigare hört talas om. Anledningen till mitt kunskapshål är nog att jag tycker genren ”biografier om levande personer eller nyligen avlidna” inte är så intressant. Att den biografade dessutom var en högborgerlig arbetsmyra utan formell makt lägger också på motivationslocket en smula. Men: har man fått en present är det en present man fått. Det förpliktigar! Det är bara att läsa!

 

Så är nu gjort. Jag har tagit mig igenom Jag måste ha varit olidlig – Arvid Fredborg, krigskorrespondent, författare och rådgivare. Bokens cirka 400 sidor är skrivna av sonen Lars Fredborg och kan nu placeras i hyllan för läst jox.

 

Att skriva biografi om sig själv eller en närstående är nog speciellt. Blir man då närblind? Sovrar man bland fakta och upplevelser? Idealiserar man? Eller censurerar?

Hur som helst tycker jag att i sådana aspekter landar sonen på fötterna när han berättar om pappans livsverk utanför familjen – som han nästan inte berör alls. Han framställer den högborgerlige och konservative Arvid som näst intill manisk produktiv när det gäller att i olika bakgrunder verka för de ideal han har. Hans ideal kan man ha, ogilla, se som möjliga eller tycka vara hopplösa. Att vara anti-kommunist och ekonomisk jätteliberal kan ha sin realism. Att verka för starkare monarki i Europa efter både första och andra världskrigen – återupprätta styrelseformen både i Tyskland och ett tänkt restaurerat Österrike-Ungern med gamla provinser – torde kunna sorteras in i mappen märkt ”Orimliga idéer”. Det intressanta är dock att han utan att inneha någon formell maktställning i alla fall är så manisk produktiv. I det avseendet är han rentav föredömlig för var och en som brinner för något – oaktat vad.

 

Värd att läsa.


ett par böcker

Först lite om drakar i världen:

 

Julens klapphög tenderade att barnbarnen kvantitativt gynnades vad gäller antalet paket. Deras föräldrar blev inte utan men fick färre. Mor- och farföräldratyper som vi blev naturligtvis inte utan men klappar till oss som redan har (eller själva köper) det vi tycker vi behöver är knappast det mest viktiga vad gäller vad som läggs under granen.

 

Hur som helst innebar det några böcker – ett säkert tips.

En började jag läsa direkt men tog tajmaot när jag fick Svensk Exegetisk Årsbok som jag berättade om den 22:a januari i inlägget seå 88/2023. Efter den tillbaka till julklappsboken Drakspår – på jakt efter världens mest kända reptil av Bo Eriksson, knappt 350 sidor.

 

Mycket intressant!

Tankar om drakar och liknande djur och odjur finns och har funnits i alla tider i alla kulturer över hela världen. Egentligen är detta ganska märkligt då monsterreptilen inte finns eller har funnits någonstans vare sig i historisk tid eller tidigare. De är en ren fantasiprodukt tvärs igenom men med lite olika innebörd på olika ställen och i olika tider. Kanske kan man tycka att ämnet har lite klass av onödigt vetande för nördar. Strunt i det! Eriksson kartlägger och redovisar saken i boken som är en god genomgång av drakar i världen.

 

Så över till världens drakar:

 

När vi skulle fara till Uppsala med omnejd – jag berättade om resan i förrförra inlägget lite mesigt? – konstaterade jag att boken om drakar var läst till mer än hälften och troligen inte skulle räcka under vår tripp. Med den insikten packade jag i stället ned en annan av julklappsböckerna jag då ännu inte påbörjat.* I väskan hamnade då Imperierna fall – från Akkad till USA skriven av historikern Dick Harrison.

 

Jag gillar Harrisons sätt att berätta och äger flera volymer sprungna ur hans vad det verkar nästan patologiska skrivklåda. De runt 400 sidorna i Imperiernas fall håller hans stil och berättar populärvetenskapligt om stormakter och välden från Akkad i Mellanöstern för ungefär 4300 år sedan till dagsläget våren 2021 då han tillägnar sin hustru manuset. Att på det sidantalet tugga sig igenom imperier på alla kontinenter och under så lång tid blir naturligtvis mycket översiktligt och att surfa lite på ytan. En rejäl litteraturförteckning i slutet ger dock tips om man vill fördjupa sig i Stormoguls rike eller Ryssland-Sovjetunionen-Ryssland eller annat. I sanning lärorikt om världens drakar.

 

Att Harrison våren 2021 tillägnade hustrun det han skrivit betyder – tyvärr – att bitar saknas: Rysslands angrepp på och ambitioner vad gäller Ukraina och Nato- och EU-imperiernas reaktioner på gäller detta är en sådan bit. Det kalifat IS utropade i Irak-Syrien och världens reaktion kom inte heller med. Vad gäller så aktuella ting får man lita till sitt minne och nyhetsbevakningen i SVT och SR.

 

 


* Att ha flera böcker på gång är för min del inget ovanligt. Jag gillar det inte men är så i alla fall.


anabola ateister

Vi är hemma i Älvsbyn sedan igår eftermiddag. Behandlingsveckan i Umeå är bakom oss. vistelsen på hotell Björken likaså och även trivsamma kaffestunder hos ett par kompispar. Väl hemma blir det enklare att publicera vad jag på hotellrummet petade ner i min tellefån.

 

I förra inlägget nämnde jag en bok – Ateisten som visste för mycket. I den ägnar sig författaren Andy Bannister åt vad som brukar kallas apologetik. Wikipedia beskriver inledningsvis den saken som verksamheten där man argumenterar för något, ger skäl för, och med ord och argument försvarar något (från grekiskans ἀπολογία, "försvarstal"). Vanligen är det en lära eller teori man argumenterar för…

Det handlar alltså om att argumentera kring påståenden och åsikter.

 

Om denna sak måste nu först sägas att när det gäller livsåskådningar i allmänhet och religion i synnerhet är åsikter faktiskt inte alls den viktigaste aspekten men finns naturligtvis med. Dumt vore att säga annat. Till kristen tro hör åsikter, till muslimsk tro likaså liksom till hållningen ateism. Dessa åsikter kan vara olika eller lika. De går att argumentera kring. Sådan argumentation kallas apologetik.

 

Viktigt att veta är nu att det inte främst är att ha åsikter som gör en till kristen, muslim eller annat. Den aspekten finns som sagt men är bara en bråkdel av vad tro innebär. I vår västerländska nutida kultur blir gärna denna sida förstorad på ibland ganska olyckliga sätt. En del diskvalificerar sig själva eller andra utifrån att man har eller inte har någon viss åsikt. Andra beväpnar sig med några teorier och menar sig i sin ensamhet utifrån dessa ha en tillräcklig livsåskådningsmässig identitet. Till sist skall också sägas att om åsikt vore ensamt det viktiga skulle ju tro vara otillgänglig för små barn, personer med intellektuell funktionsnedsättning eller dementa.

 

Vidare: Till tro hör också insikt som enligt min mening är en ännu mindre del än paketet åsikter. Oftast föds insikter ur en kombinationen av information och erfarenhet och kan variera oerhört mellan människor, också med samma tro.

 

Hos troende människor, vilken tro eller icketro de än har, är alltså åsikt och insikt med men som bråkdelar av konceptet tro. Det bärande och avgörande är i stället vilken avsikt man har – avsikten att vara kristen, muslim, ateist eller något annat. Det är avsikt som styr riktning, påverkar tillit och formar beteende typ bön, gudstjänst och liknande. Tro är alltså primärt avsikt och tillit.

 

Att argumentera kring åsikter är alltså att bedriva apologetik men är samtidigt en marginell företeelse. Det går inte att argumentera eller debattera någon till att bli till exempel kristen. Man kan ge skäl för saken, kanske också påvisa missförstånd, fördomar och bristande logik hos folk som oftast utan både avsikt och insikt har åsikts-mässiga invändningar mot tro.

 

Boken Ateisten som visste för mycket går fram på den linjen med framför allt ateismen som motspelare. Den är ett resonemangsangrepp ur kristen vinkel mot åsikter som angriper kristen tro. Detta kan låta tungt och teoretiskt men just denna boks 230 sidor är inte djupt filosofiska. Tvärtom! Med humor och med viss raljant ton pucklar författaren på några utvalda ateistiska debattörer som ju ofta själva raljerar över tro och troende.

Just detta sista är inget ovanligt fenomen. Det är lätt att möta så kallade ateister som raljerar och inte sällan hånfullt hanterar tro och till exempel kallar all religion för vidskepels. I varandras sällskap och ibland offentligt framställer man sig som den upplysta delen av mänskligheten som von-oben anser troende vara oinformerade, hämmade eller rätt och slätt dumma i huvudet. Inför sådant duckar gärna översnälla troende människor men Bannister böjer inte på nacken. Tvärtom! Han använder också anklagelser om inkonsekvens och viss skämtsamhet och visar att också ateism är mer än en åsikt eller insikt utan främst beror på avsikten att stelbent och fundamentalistiskt vägra ta in andra tankar än sådana man redan har bakom sitt förment gudlösa pannben.

 

Rekommenderas! Som begagnad kostade boken bara 15 spänn, som ny knappt 200.


dubbel bi-spya

Om du, noble Bloggläsius, brukar läsa vad jag skriver kanske du minns att jag i inlägget road-trip 10 berättade att jag i botaniska trädgården i Hemavan köpt en bok för framtida bruk. Det var inte en stor och tung sak vare sig till format eller innehåll, bara en pocket på knappt 200 sidor.

 

Det var baksidestexten på Insekternas planet av norskan Anne Svedrup-Thygeson som väckte min nyfikenhet: För varje människa som lever på jorden finns 200 miljoner insekter. Bara det är ju ett förfärande perspektiv som får det att klia både i hårbotten och på huden. Måste läsas!

 

Det är nu gjort. På ett glatt informativt sätt har jag fått en liten inblick i småkrypens stora och ibland bisarra värld. Vill man kan man säga att den innebar en hel det så kallat ”värdelöst vetande” men den graderingen är en sak som bara styrs av tycke och smak. Låt mig ge bara ett par exempel av många ur innehållet.

 

Det är ett faktum att en massa små flygfän gillar frukt som blivit gammal och halvkomposterad. Det vet man ju, inte minst nu i rötmånaden. Men vad i bruna bananer är det som lockar? Svar: alkoholen! Den bildas ju vid jäsning och är mycket populärt för en viss flugsort och då främst för hannar på parningsjakt. Dessa verkar vara helt inriktade på dubbelnöjet kröka och göka. Forskarna har då noterat att de flugherrar som så att säga ”inte fick till det” med parningen efteråt och deprimerade i sitt lottlösa tillstånd i högre utsträckning än rivalerna som lyckats gav sig hän åt mer jästa finkelbananer.

 

Eller ta honungsbin som tydligen har två magar. I den ena packas vanligt krubb för egen energi, matsmältning och sedermera bajsning. Det är i den andra magen som blommornas sötsaker magasineras för transport till kupan. Framme där spyr flygfäet upp innehållet ned i en motsvarande mage hos en kollega. Hon – alla arbetsbin är honor – kånkar med innehållet djupare in i kupans inre regioner och kräks där upp det för lagring. Vad det lider kommer sedan biodlaren som av någon anledning menar sig äga insektssamhället och skördar det lagrade samt stoppar det i burkar. Betänk därför, käre läsare, att den klick honung du tar i tekoppen eller på frukostyoghurten egentligen är en dos dubbel bi-spya.

 

Boken kostar knappt 80 spänn. Rekommenderas!


bidrag i bokflod

Nu kommer andra inlägget – om ännu en bok.

 

Redan den gamle kung Salomo, om det nu var han som skrev Bibelboken Predikaren, suckade i kapitel 12 vers 12 över sin stora tillgång till litteratur. Troligtvis var det dock inte han som på 900-talet före Kristus var deppad. Författaren var snarare någon annan som sisådär runt 600 år senare var uppgiven inför allt det utgivna. Vara hur det vara vill med den författarfrågan verkar det lite inkonsekvent att klaga över en för stor bokflod och samtidigt med egen skrift bidra till högvattnet.

 

I förrgår fick jag en bok. Fick och fick? Den ska betalas men i brevlådan fick jag en tredje bok min ungdomskompis Thommy Bäckström knåpat ihop. Hans två tidigare alster har jag under rubriken epidemisk skrivklåda berättat om här och här. Så kallat ”stor litteratur” var inte de två tidigare men kul att ha då jag känner honom som skrev ner sina minnen från unga år.

 

Den tredje boken Djuren vid Jämtbölesjön är av helt annan karaktär. Riktigt praktfull. Större format och en massa bilder av 90 olika stora, mellanstora och riktigt små kryp han under 30 år fotograferat i närheten av sommarstugan. Till bilderna har han skrivit text om varje varelse. Detta bokformat – minns vad jag i förförra blogginlägget skrev om format, typ, stil och annat – gör att det inte är en bok med ett löpande innehåll för sträckläsning. Snarare är volymen något att bläddra och slå i fram och tillbaka mellan grodor, fåglar och insekter. Bokens art styr hur den blir läst.

 

Jag är rejält impad av kompisens prestation, inte minst vad gäller fotograferingen. Kul att äga den som bidrag i bokflod.


akkad – usa

 

Idag är det onsdag 12 juli och nu under förmiddagen kommer jag att publicera tre blogginlägg. Man kan undra Till vad nytta? Lindrad skrivklåda? Fåfänga? Att mål och mening med livet saknas? Att minska skrivna men inte publicerade texter i tellefånen? Annat?

 

Detta första är en kort kommentar om en bok jag såg, tog och lånade på biblioteket. I förförra inlägget boksnobbism nämnde jag att Dick Harrison är en författare som häver ur sig en uppsjö av populärvetenskapliga böcker för var och en somär intresserad av historia. Kolla hans namn till exempel på www.bokus.com. Hans Imperiernas fall – från Akkad till USA är bara en i högen och det var den jag fann på bibblan.

 

Man blir inte dummare av att läsa Harrison även om en volym från hans tangentbord delvis innehåller samma stoff som en och annan bok han skrivit. Framställningen är flyhänt och upplysande. Så är det också med Imperiernas fall där han räknar upp en massa lång- och kortlivade politiska välden genom historien, deras framväxt, utvecklingar och i de flesta fall tillbakagångar. En intressant bok!

 

Baksidestexten lyder:

 

Stormakter har förundrat människor ända sedan dessa först bredde ut sig över jorden för tusentals år sedan. Men alla dessa historiska imperier har förr eller senare fallit. Assyrier, babylonier, romare, perser, araber, kineser, mongoler, britter, tyskar, fransmän, liksom även svenskar har underkuvat grannar och spritt sina ideologier och sin kultur till omvärlden – bara för att sedan mista nästan allt.

Varför har då stormaktsväldena brutit samman? Varför föll till exempel antikens mäktigaste imperium, de romerska kejsarnas välde? Oändlig forskarmöda ägnats åt denna gåta men slutsatserna pekar fortfarandet åt vitt skilda håll.

Med ett mäktigt helhetsgrepp och stor berättarglädje binder Dick Harrison ihop epoker och kontinenter – från det mesopotamiska Akkad till USA under Trump och Biden.

Hur har imperier uppstått och vidmakthållits? Vilka brister har och yttre omständigheter har orsakat deras fall? Detta är frågor som ställts genom historien och som är lika aktuella och viktiga idag som någonsin tidigare.

 

Riktigt intressant är att han daterar sitt Efterord den 30 april 2021. Då var han färdig och manus gick till förlaget som publicerade boken året därpå. Detta betyder att berättelsen om det ryska-sovjetiska-nyryska imperiets expansion och variation inte räcker fram till sin nuvarande fas med kriget i Ukraina, inte heller NATO-imperiets dagsaktuella tillväxt.

Därför ska man läsa historia. Den utvecklar sig hela tiden.

 


en utmaning

Prova först tyda detta:

 

olikasorterstextinnebärolikasortersläsningdetärenbärandetankeijoelhalldorfsresonemangibokens

folkidenstartarhanenvandringikilskrifternasmesopotamienochtarläsarenmedgenomskriftkonstens

historiaframtilldagsdatomedtwitterinläggfacebookochandrasåkalladesocialamediernärmanlämnade

tavlornamedkilskriftochinristadehieroglyferförattocksåskrivamednågonsortsalfabetiskskriftpåpapyr

usochpergamentskrevmanpådetvisjagnugjortidethärstycketdesomlästesgjordedethögtochuppfatt

ademedbådeögonochöronvadbokstäverbarförmeningsynochhörselsamverkadeidenädlakonstenatt

läsasombarakanskefemavhundrabehärsladeunderantiken

 

Nu gör jag det enklare för dig,noble Bloggläsius, och tar till vara att man så småningom ändrade sättet att skriva så att man gjorde mellanrum mellan orden och införde skiljetecken. Det betydde inte att man slutade läsa högt eller åtminstone mumlande men lite fortare kunde det i alla fall gå. Lästeknik, materialet texten var skriven på, stilen på bokstäverna och annat förändrade både läsningen och texterna i sig – där sådana fanns och hos dem som kunde läsa dem. Och detta var innan man började trycka böcker.

 

I Joel Halldorfs Bokens folk – en civilisationshistoria från papyrus till pixlar berättar han kunnigt och förödande intressant om sådant jag nu bara här gett en hastig intitt i. Baksidestexten lyder:

 

Att läsa, snabbt och långsamt, har varit vägen till kultur och bildning i Europa. Men det har aldrig bara handlat om vad som stått i böckerna, utan också om hur vi har läst dem.

Djupläsning och skumläsning har lagt grund för en hel civilisation: ett rikt inre liv, offentlighetens stora samtal och vetenskapliga framsteg. Men tryckkonsten har också skuggsidor: förtryck, folkmord och fake news. I den här boken möter vi nunnor och nazister, revolutionärer och recensenter, poeter och predikanter, arbetare och algoritmer, bibelläsare och byråkrater, tech-entusiaster och tidningsredaktörer. Alla med sina böcker och sina alldeles särskilda sätt att läsa.

Bokens folk är en kulturhistorisk exposé om läsandets, skrivandets och böckernas betydelse. Den hjälper oss att förstå vilka vi är, och vad den digitala revolution som vi just nu genomlever egentligen betyder.

 

Om Halldrofs bok säger jag till sist två saker:

 

Den ena är att det är en avde mest intressanta jag läst på länge! Jag rekommenderar dig som läser min blogg att införskaffa den eller sätta den på någon lämplg önskelista.

Den andra saken är att jag (och många) skulle må väl av att åter förmuntliga och förältliga – nya ord – mitt läsande. Det finns så mycket att läsa att man (om man läser) inte läser något ordentligt och på djupet. Då är det en poäng att veta att all litteratur fram till mitten av 1800-talet skrevs och nyttjades i grupp.. Det som skrevs skrevs för högläsning och omläsning, inte skumläsning. Det betder en utmaning till att läsa text, till exempel Bibeltext, i den anda som rådde när den skrevs.


boksnobbism

Jag gillar att läsa böcker. Har alltid (minst) en på gång. Till detta har jag (o)vanan att här på bloggen berätta om det mesta jag läst. I kategorin Predikaren 12:12 läggs de inläggen förutom ett då och då som sorteras in i Exegeten bräker.

 

Ytterst lite skönlitteratur tuggar jag mig igenom. Jag dras mer till facklitteratur i ganska skilda ämnen. Grovt hugget kan sådant delas i tre nivåer.

 

En nivå är populärvetenskapliga volymer som till exempel de Dick Harrison sprutar ur sig i stor omfattning.* Målgruppen för sådant är intresserade personer utan omfattande studier eller yrkeskontakt med ämnet i fråga. Ibland finns i de böckerna en avdelning noter efter texten och oftast en binge litteraturtips.

Så finns vetenskapliga böcker. Där är målgruppen folk som redan är fackfolk tränade i ämnet. Många av mina och andras Bibelkommentarer är av det slaget med både notapparat – ofta sidvis – och litteraturförteckning.

En underavdelning till de vetenskapliga är de som har tydlig avsikt att flytta forskningsfronten framåt en större eller mindre bit. Sånt är ofta rejält preciserande kring något snävt speciellt och tämligen obegripliga för andra än den akademiska värld där forskningen utspelar sig. Sonens doktorsavhandling Improving detection and diagnosis of bearing failures in wind turbine drivtrains är ett bra exempel.**

 

För närvarande har jag fyra böcker på gång plus ett par lästa som ännu inte är omberättade här. Var lugn, noble Bloggläsius! Det och de kommer att nämnas på grund av min tydligt fåfänga oblyga boksnobbism.

 

 


* I inlägget fakta mot foliehattism av den 12 dec 2019 finns en lista över vad -12-12

** Bland annat bloggposten oj så svettigt! behandlar detta den 17 oktober 2020.


kom hit å spill

Jag håller på att läsa en bok om läsning. Jag kommer att återkomma till den då den är läst men redan nu kan jag säga att den är bra och jag skall ta innehållet i beaktande när jag läser.

 

När jag fyllde 70 fick jag – som jag nämnt – fyra böcker. Nu är det fem. Den äldre av sönerna berättade att den han beställt ännu inte kommit så den skulle jag få lite senare. Det blev i fredags. Primärhustrun och jag tänkte göra en Luleå-dag med diverse ärenden. Hon skulle hämta sitt nya pass hos polisen samt låta reparera glaset på sin mobil. Till Röda Korset skulle vi lämnalite grejer. Hos den nyss nämnde gossen skulle vi hämta godis vi – och hans syster med familj i Älvsbyn – köpt som sponsring för Luleå-barnbarnens fotbollslag (eller basketen?) och till detta den bok han beställt. Ovanpå allt detta planerade vi att gå ut och äta för att sedan å biograf beglutta den senaste Indiana-Jöns-filmen. Det sista fick vara. Efter måltiden flanerade vi lite och for sedan hem i stället.

 

Läser du i mitten? sa sonen med klander i stämman.

 

Jag bläddrade just då i boken Ögonblicken skriven av Lars Hedström, född 1953 och likt jag uppvuxen på Örnäset i Luleå. Troligen har vi åtminstone under högstadiet gått på samma skola men vem han vare sig var eller är vet jag inte. Vi växte upp i parallella samhällen – han i trevånnings lägenhetshus länst in på Edeforsgatan, jag i ett villaområde inte långt ifrån men med ett litet skogsparti emellan. Nu ska man inte överdriva det där med parallella samhällen, i alla fall inte inom Örnäset. Hela bostadsområdet uppfördes från och med 1950 – vår villa 1958 – och befolkades av unga hyfsat jämnåriga familjer med försörjning knuten till järnverket. Garanterat minst hälften av alla pappor jobbade där! – så också min. Andra knogade med sånt järnverkare behövde – skolor, affärer, annat. Nästan alla mammor var hemmafruar med barnen. Effekten blev att det kryllade av ungar i den omfattning att alla inte kunde känna alla.*

 

Boken är på ca 90 sidor och innehåller ett dussintal korta noveller knutna till Örnäset, NJA/SSAB och Luleå. I innehållsförteckningen såg jag Holms café på sidan 47 och läste där vilket gjorde att sonen utropade sitt Läser du i mitten?

 

På lördagsförmiddagen hade jag som något av ett avbrott mellan och mitt i tjockare böcker läst hela boken. Jag är egentligen ingen novellist – för så vida inte bloggande räknas som novellande – men blev positivt tagen och påverkad av de korta berättelserna. Det var berättelser om orginal som jobbade i verket, om personer som försvunnit, beskrivningar av miljön osv.

 

Och minnen väcktes och lite filosofiska tankar föddes – bland annat då av Holms café alldeles invid Norra Örnässkolan där jag gick årskurs 1-9**. Framför allt köpte vi godis där. Som grundskoleelev gör man inte så många kondis-besök men ett och annat blev det naturligtvis och då framför allt under gymnasietiden. Inte poppade vi mycket ur jukeboxen heller. Gjorde vi det var det knappast låtar av Owe Thörnqvist vi valde. Hans truddiluttar och slagdängor bröt in i tillvaron (och plågade oss) via andra kanaler. Det märkliga är dock att om jag råkar höra Dagny från 1958 dyker intriören från Holms upp i skallen.

Förklara det, den som kan.

 

 


* Vill man veta mer om områdets utseende och historia kan man läsa här.

** Författaren Hedström bör rimligen gått på Södra Örnässkolan sina första 6 år.


tjyv-å-rackarspel 2

Innan du, noble Bloggläsius, ger dig i kast med att läsa detta blogginlägg kan det vara på sin plats att du läser 100 års lögner som jag publicerade den 19 augusti 2016 – klicka här. En av de böcker jag fick när jag fyllde år i år är från samma författares tangentbord som den jag berättade om för snart 7 år sedan. Ämnet är snarlikt.

 

Folket som inte fick finnas – palestiniernas historia skriven av Ingmar Karlsson, tidigare diplomat i Mellanöstern, ger för den vetgirige en god men inte fullständig repetition av den tidigare boken men framför allt en uppdatering fram till våren 2023 av det tjyv-å-rackarspel som fortsatt kring situationen Israel-Palestina. Den konflikten är just nu visserligen inte den största på planeten och har tyvärr helt hamnat i både diplomatisk, politisk och medial skugga av Rysslands illegala ockupation av icke-ryskt territorium, dess anspråk på stora landområden och dess totala underkännande av Ukraina som land, nation och folk. Att Putins attityd och agerande är en karbonkopia av hur israeliska toppolitiker resonerat och resonerar och vad de gjort och icke-gjort, gör och icke-gör, orkar USA och EU inte se – och om man ser det väljer man att inte bry sig.

 

Efter att ha läst boken är jag än mer övertygad om att det sätt vi i Europa och inte minst i en del förment ”kristliga” sammanhang, sett och fortfarande ser på konflikten har varit och är falskt, partiskt, nykolonialt och inte så lite rasistiskt. Håller man fast vid min jämförelse kan man säga att många godtroget valt och väljer att ”heja på ett Ryssland”, stöder ockupation, annekteringar och folkfördrivning.

 

Baksidestexten lyder:

 

"Alla inser problemet mellan araber och judar. Men inte alla ser att det inte har någon lösning. Det finns ingen lösning. Varför skulle araberna sluta fred? ... Vi har tagit deras land."

Så sade David Ben-Gurion, som så småningom skulle bli Israels förste premiärminister, redan 1919. Två år tidigare hade den brittiska regeringen lovat ett nationellt hem åt det judiska folket i Palestina, trots att befolkningen till 93 procent utgjordes av araber.

Det hävdades då, och än idag, att Palestina var "ett land utan folk för ett folk utan land". Palestiniernas motstånd mot koloniseringspolitiken kunde därmed avfärdas som terrorism, trots att man insåg hur situationen skulle komma att utvecklas.

I ”Folket som inte fick finnas” skildrar den tidigare diplomaten Ingmar Karlsson den mer än hundra år gamla konflikten ur ett palestinskt perspektiv. Han berättar om en sedan länge bortglömd del av den palestinska och israeliska historien och bidrar därmed till att förklara de nutida motsättningarna mellanlandets befolkningsgrupper.

 

Jag uppmanar alla, inte minst var och en som av politiska eller skumma ”teologiska” skäl klassar sig som såkallade Israel-vänner, att våga utmana sina etablerade uppfattningar.Läs Folket som inte fick finnas som avslöjar segrarnas och andras tjyv-å-rackarspel.


tjyv-å-rackarspel 1

Böcker är ett bekymmer. Hur skall de förvaras? I hyllor, travar, högar? I lådor på vinden? Digitalt i läsplattor och på hårddiskar?

 

Hemma hos oss finns alla dessa lagringsformer. Några böcker – främst Bibelvetenskapliga – finns dessutom i form av illegala kopior satta i pärm. Vilken form magasineringen än tar komposteras böcker sakta. De bara förblir och med undantag för någon bok som lånats ut och inte hittat tillbaka samlas fler och fler. I några av bokhyllorna står de nu i dubbla rader, något som gör att jag tappat överblicken över vad som faktiskt finns. På samma sätt är det med innehållet i lådorna jag bar upp på vinden för 30 år sedan. Hur som helst gör hela situationen att jag nu blivit rejält återhållsam vad gäller nya bokköp.

 

Men så fyller man år…

 

En tid innan min födelsedag var vi i Luleå för att handla presenter till barnbarnet Lisa som fyllde 6 år två veckor innan jag som hennes morfar skulle fylla mina 70. Givetvis går då en del av shoppingturen även till Akademibokhandeln där man då tittar på både ditt och datt. Förvissad om att också min födelsedag närmade sig visade jag då för Primärhustrun tre titlar jag tyckte verkade intressanta. Hon fotade av dem och – vad det visades – förmedlade bilderna till den av hennes bröder som fått eller tagit ansvaret att å hela den Lundhska klanen ge mig en uppvaktning. Svågern lade till en fjärde bok. Paketet anlände på min födelsedag vilket i sig är en märklighet. Just han har genom åren utvecklat konstarten försenade presenter till ren normalitet. Julklappar ville komma i januari – typ. Att det nu kom en försändelse på dagen är värt att notera.

 

Nu är två av de fådda volymerna lästa. Anfallskrigens argument – konsten att rättfärdiga våld skriven av Ove Bring är den ena. Enligt Wikipedia är han professor emeritus i internationell rätt och har tidigare arbetat som sakkunnig, departementsråd och folkrättsrådgivare på Utrikes-departementet och som professor i folkrätt vid Uppsala universitet, Stockholms universitet och Försvarshögskolan. Mellan 1999 och 2017 var han ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag. Uppenbarligen en informerad man.

 

Boken är färsk och skriven efter att Ryssland för snart 500 dagar sedan angrep Ukraina. Delar av baksidestexten lyder:

 

Det är en konst att få anfall att se ut som försvar. Sällan har den strategin fått så hög relevans som den 24 februari 2022, då Ryssland under Vladimir Putins ledning invaderade Ukraina.

Fenomenet är inte nytt, historien är full av exempel på falska förevändningar och svepskäl som klassiska drag i det säkerhetspolitiska och diplomatiska spelet. Stater som vill starta krig söker skäl som kan rättfärdiga deras handlingar. Det gäller att övertyga den egna nationen, eller en skeptisk omvärld, om det rimliga i ett väpnat agerande eller ett hot om våld i den situation som uppstått.

 

Boken ger på sina knappt 200 sidor först en grov genomgång av hur man sett på krig från 800-talet före Kristus till idag. Att kungar krigade sågs gammalt tillbaka som naturligt och ifrågasattes inte. Den som hade makt hade rätt. Att kristendomen blev dominerande på 300-talet efter Kristus tog inte bort krigen i sig men införde i diskussionen en problematisering om rättmätiga och orättfärdiga krig. Att angripa var fel men försvar var legitimt. I och med Westfaliska freden 1648 börjar ett embryo till folkrätt dyka upp och det blev fult att anfalla.

Efter den tillbakablicken berättar boken om en serie tjyv-å-rackarspel inom internationell politik. Det blir summa 18 exempel från bland annat trettioåriga kriget, de båda världskrigen, finska vinterkriget, sexdagarskriget, Kuwaitkriget och kriget i Georgien innan slutknorren med nuläget Ryssland-Ukraina.

 

Läsvärd!


hur kunde dom förlora?

OBServera att jag skrev det talspråkliga dom i stället för de. Varianten dem var inte aktuellt i meningen. Min skrivning skall dock inte tas som ett inlägg i den grammatiska de-dem-dom-debatten utan återger bara frågan i mitt sinne – hur kunde dom förlora?

Vilka dom? Sverige mot Lettland i ishockey?

Nej! Det är inte den drabbningen jag avser. I stället gäller det något så historiskt som att den så kallat ”vita sidan” förlorade inbördeskriget i Ryssland för drygt 100 år sedan.

 

Jag har just läst ut en bok på 600 sidor: Ryssland – revolution och inbördeskrig 1917-1921 av Antony Beevor (som skrivit flera militärhistoriska böcker). En riktig tegelsten! Men i lättbetong – typ. Beskrivningar av strategier och övergripande skeenden varvas med individuella och personliga berättelser om lokala händelser eller hur vita generaler söp och i lyxmiljöer i fyllan och villan kn*llade ett par tre hålldamer under samma fest. Specifika fakta om de olika ”vita” och ”röda” förbandens storlek och annat förekommer sällan och i stället beskrivs enheterna med namnen på befälhavarna. Resultatet blir en uppsjö av ryska namn och personer fullt i klass med romaner av Tolstoj eller Dostojevskij. Riktigt rörigt.

 

Ändå funderar jag hur kunde dom förlora? De ”vita” alltså. De stöddes frikostigt av engelsmännen som inspirerade av bolsjevikhataren och krigshetsaren Churchill skickade utrustning och soldater till Murmansk och Archangelsk, till Kaukasus (från nuvarande Irak) samt marina stridskrafter till Svarta havet och Krim. Fransmännen och italienarna stödde de ”vita” i Ukraina och Odessa. Tyska enheter och förband bekämpade de finska ”röda” och ockuperade både det som blev de baltiska staterna, Belarus och Ukraina. Längst i öst från Vladivostok landsattes japaner och amerikaner som stöd till de ”vita” styrkorna i vilka olika separatistiska kosackgrupper ingick tillsammans med en tjeckisk styrka och ett gäng polacker. Allt detta blir summa summarum hela världen, både dem som segrade och förlorade i Första världskriget. Alla stödde de ”vita”, ingen den ”röda” sidan. Den var ensam – och segrade.

 

Krig är alltid en smutsig sak. Inbördeskrig blir ofta extra dyngiga. Beevor beskriver det tydligt men det är tydligt att han som den engelsman han är har haft större tillgång till ”väst-material” än förstahandsuppgifter från Moskva. I sitt Slutord besvarar han nog i alla fall min fråga hur kunde dom förlora? med orden:

De vita förlorade inbördeskriget till stor del på grund av sin omedgörlighet, inklusive deras vägran att överväga jordreformer till dess det var alldeles för sent eller tillåta tsardömets olika nationaliteter något slags autonomi. Deras civilförvaltning var så värdelös att den knappt existerade. (…) I Ryssland hade den fullkomligt oförenliga alliansen av socialistrevolutionärer och reaktionära monarkister föga chans mot den målmedvetna kommunistiska diktaturen. (…)

 

En lärorik bok – om än mer populärberättande än sakligt klargörande.


fatta det krångliga

Vi har vädrat garderober. Det betyder inte att vi släpat ut skåpen i sig, bara det som finns på hyllorna och vad som hänger på galgar. Det som då uppdagades var i och för sig ingen nyhet men det blev så manifest: Jag har en ansenlig hög med tröjor. Både T-skirtar och andra. En del – måste vara favoriterna – visade sig vara mer nötta än andra och ett par var inte ens framtagna ur sina plastförpackningar.

En avmina tröjor har texten Bättre överviktig än skitviktig. När jag burit den, inte som undertröja utan med texten synlig, har folk kommenterat saken med Du är ju både ock! Jag tror att en del kan uppfatta skitviktighet när jag ibland framför åsikter och tankegångar och som då upplever mig som något av en sten i skon.

 

När den yngre kollegan predikade igår i gudstjänsten pratade han om tjädrar och deras matvanor. Hur det riktigt hängde ihop med att det var Den gode herdens söndag kom väl fram vad det led. De fågelfakta han presenterade var i alla fall intressanta.

Tjädrar äter tallbarr! Huvudsakligt näringsintag under vintern. Du anar, noble Bloggläsius, att det blir inte pippin fet av. Barr är svårsmälta. För att mala och få ut näringssaften ur dem käkar fågeln småsten. Det behövs grus i maskineriet för att det skall funka – typ. Det tillämpade kollegan på att när allt är enkelt, välsmort, tillrättalagt och trevligt är det inte alltid idealet. Det behövs folk som upplevs strö grus i maskineriet. Den gode herden, alltså Jesus, är en sådan som samtiden nog upplevde – med mina ord – som en skitviktig typ.

 

Från och till och lite grand i vågor funderar och samtalar men om sekulariseringen i Sverige. Med det åsyftas enkelt uttryckt att inflytande från kyrka och kristen tro minskat. Att fattigvård och skola slutade ha kyrkan som huvudman utan blev kommunala angelägenheter är ett par exempel på sekularisering. Att färre och färre deltar i gudstjänster och kyrklig verksamhet är också sekularisering liksom att färre och färre bekänner sig som troende. Att antalet kyrkotillhöriga sjunker är ännu en aspekt.

 

Hur ser sekulariseringen ut? och Vad beror den på? är återkommande funderingar i så kallat ”kristen” press med kommentarsflöden till exempel på Facebook, på bloggar och i andra sammanhang. Jag har själv rotat i saken till exempel i blogginläggen gubbblickandet och gubbblickandet 2. Min bardoms-, ungdoms-, livs- och bloggkompis tobbe lindahl har också rotat i saken, läst och summerat viss litteratur. På hans blogg har jag i kommentarer angett om inte helt avvikande så i alla fall en del korrigerande och kompletterande funderingar – måhända skitviktigt.

 

Sekularisering tror jag är en sammansatt historia. En del ”debattörer” – dock inte tobbe! – i till exempel tidningarna Dagen och Världen Idag bedömer saken näst intill uteslutande efter den i andra sammanhang vanliga politiska höger-vänster-skalan och lägger skulden helt och ensamt på det svenska Socialdemokratiska Arbetar-Partiet SAP. För att få en kompletterande bild av sakerna beslöt jag, efter ett boktips på en annan blogg*, att läsa om hur det är någon annanstans än i vårt lokala konungarike.

 

Promenaden gick alltså till lokala bibblan som från Högskolan i Kalmar lånade mig The Death of Christian Britain skriven av Callum G. Brown. I den beskrivs på 200 sidor sekulariseringen i England och Skottland. Min fundering var att om de förenade konungarikena, som ju rimligen ligger utanför den aktionsgrad svenska sossar kan tänkas ha, genomgått samma eller liknande sekularisering av folk, seder, bruk och tro som hos oss beror nog saken på något annat än en förenklad politisk höger-vänster-bild.

 

Jag skall inte referera boken i detalj men likheterna mellan Sverige och England-Skottland är slående. Utvecklingen – eller avvecklingen – är densamma men tidsförskjutet på så sätt att det började tidigare på andra sidan Nordsjön. Industrialisering och betydande urbanisering startade där redan i början av 1800-talet sisådär 50-70-90 år före oss. Den på landsbygden förankrade statskyrkan synlig i många avsnitt av Morden i Midsomer hängde inte med men fria samfund rotade sig i bruks- och industrisamhällena och höll uppe tro och kyrkoliv. Labour-partiet var inte ens bildat.

Två världskrig och en imperiehistoria är signifikanta skillnader men man kan säga att fram till 1950-talet var ”det kyrkliga” hyfsat stabilt i bägge länderna. Moderniteten – fortfarande i bägge länderna – gav på 50-och 60-talen bättre boenden, bilar i varje hushåll, starkare ekonomi, 5-dagarsvecka med mer fritid, TV och mycket annat. Det fattig-England (liksom lort-Sverige) man så lämnade för nya vanor och tankar innebar att man bröt upp också från det kyrkliga – som förknippades med och ofta uppattades ville hålla fast vid det förgångna. Det är motorn för sekulariseringen i hela Västeuropa.

 

Att se hur det är i en annan ankdamm än den egna ger ibland tydligare bild av den egna pölen. The Death of Christian Britain fick den effekten på mig när det gäller att fatta det krångliga.

 

 


* Jag anger inte vilken blogg det gäller. Kompisen tobbe hänvisade till den för några år sedan vilket blev en del av ammunitionen mot honom när han för sitt bloggande anmäldes till Luleå Domkapitel – som friade honom.


hem från hemavan

Det var redan i lördags vi kom hem men det har inte blivit av att blogga. Flera saker att eventuellt beblogga har vispat runt i sinnet men som det ofta blir jag har många tankar så uttrycker jag inte en enda. Om detta är något bra eller dåligt håller jag osagt men i relation till andra som ofta och flitigt uttrycker sig men vad det verkar inte har speciellt djupa tankar blir mitt val det jag väljer.

 

Till Hemavan hade jag med fyra böcker – Bibel och tre till. Det var för säkerhets skull om vår vecka där skulle bli storm och skitväder. Till detta hittade jag biografin jag skrev om i förra blogginlägget. Min slutsats är att jag aldrig verkar lära mig att lämna volymen volymer hemma. Två av de tre medtagna öppnade jag inte under fjällveckan. På grund av väder var jag alldeles för medtagen för det. De mänskliga rättigheternas väg – genom historien och litteraturen av Ove Bring läste jag dock nästan ut. Bara ca 60 sidor återstod att tugga i sig sedan vi kom hem från hemavan.

 

Jag hade gett mig i kast med volymen tidigare. I tredjedelsläst skick har den funnits några år. Då jag håller icke färdiglästa böcker som ett irritationsämne började jag om i den för några veckor sedan. Nu är jag inte längre är irriterad och de drygt 650 sidorna är nu lästa. All information som getts i De mänskliga rättigheternas väg lever givetvis inte kvar i huvudet, bara de stora intressanta dragen och delvis tidigare obekanta delar.

Författaren börjar hos sumererna i nuvarande Irak för runt 5000 år sedan och följer utvecklingen fram till december 2010 – förordet är daterat då – både i litteratur, regelverk, politiskt agerande och utomstatliga organisationer. 2010 var Barak Obama fortfarande president, Krim var inte annekterat och IS hade inte riktigt kommit igång. Att de sista 12 åren saknas är en brist boken lämnar men fram till dess är allt helt OK, ganska torrt tråkigt men mycket intressant.

 

Jag sökte på nätet och fann den nu bara som e-bok men det skall väl inte hindra den vetgirige och läslystne i nämnvärd grad. Billigare blir det också så jämfört med ett och ettkvarts kilo pappersbunt. Till sist saxar jag lite ur baksidestexten:

 

Boken beskriver de mänskliga rättigheternas utveckling genom historien, från forntida kulturer i Orienten via antikens Grekland och Rom till upplysningen och liberalismen i Västerlandet och vidare in i vår egen tid med FN-dokument, internationella domstolar och frivilligorganisationer. Det är en resa genom den politiska idéhistorien, och delvis också genom skönlitteraturen, nämligen när författare förmedlat människorättsliga värderingar och reagerat mot orättvisor och förtryck. Det är en berättelse som visar att alla kulturer, inte enbart den västerländska, har lämnat sina bidrag. Den visar också att kvinnliga författare, aktivister och förhandlare har spelat en inte oväsentlig roll. (...)

I modern tid har rättsutvecklingen varit betydande, men kulturrelativism, Muhammedteckningar och terroristbekämpning har lett till spänningar mellan Nord och Syd och mellan statssuveränitet och medborgerlig frihet. (…)


aktuell 350-åring

I den hylla med smågamla böcker som finns i stugan vi får bo i hittade jag en biografi över författaren John Bunyan (1628-1688). Jag skrev i slutet av förra månaden i inlägget bunyan som mentor om honom och en bok jag då livligt rekommenderade. Biografi John Bunyan – förkunnare och författare som jag fann i hyllan skrevs 1978 av den finländske baptistpastorn (med mera) Alfons Sundqvist. Googla hans namn och ta del av vad Wikipedia har att berätta.

 

Naturligtvis var det min nyläsning av Bunyans Det heliga kriget som gjorde att jag gav mig in i den ungefär 200 sidor långa biografin. Jag erkänner villigt att jag hastläste den men också det gav inblick i den tid Bunyan levde och det politiska och religiöst röriga England under andra halvan av 1600-talet. Jag mötte utan tvekan ett mycket intressant livsöde. Som ung var han en hädande vildbatting som med tiden mer och mer började brottas med frågan om vart hans liv egentligen var på väg – typ till helvetet. Han kommer till en frigörande tro påverkad av Martin Luthers Stora Galaterbrevskommentar och börjar predika på nätterna och i lönn. Han skriver också en hel del. Omkastningar och växlingar i det politiskt-religiösa kaoset gör att han döms till fängelse i 12 år för brott mot den anglikanska statskyrkans monopolanspråk men friges när regimen blir mer tolerant (i akt och mening för att släppa fram katoliker) men får ändå göra en kortare volta när man senare slår till mot de frikyrkliga. Bland dessa är han om än påverkad av Luther främst baptist men av ett lite slappare snitt. Han menar till exempel att dopet inte är värsta grejen att hänga upp sig på – typ.

 

Det är i fängelset – den långa vistelsen – som han skriver den bok han är mest känd för – Kristens resa i två delar. Det är den första delen som är mest känd och som blivit en klassiker långt utanför den frikyrkliga värld Bunyan vistades i. Hos alla möjliga protestantiska riktningar och bland katoliker är den uppskattad och har översatts till en massa språk. Naturligtvis har jag läst den men det var många år sedan. Naturligtvis skall jag läsa om den.

Den andra delen – Kristinnas resa – är jag också ägare till och läste åravis tillbaka. Den skall jag nu också läsa om. Det är till och med möjligt att Det heliga kriget får sig ett varv till. Jag antar att jag kommer att se mer i de böckerna nu när jag ögnat genom biografin.

 

Bunyans böcker ges hela tiden ut i nya upplagor. Jag rekommenderar dig, noble Bloggläsius, att införskaffa dem och läsa. Med runt 350 år på nacken är de förvånandsvärt aktuella.


utifrån ephesus

Olika språk stavar på olika sätt. Förr i världen stafvade man också äljest på swensko. Nu är det mer ordning förutom i frågan om huruvida de som subjekt och dem som objekt skall summeras till ett intetsägande dom.

1906 gjordes efter påtryckningar från lärarhåll en stafningsreform – Wikipedia berättar mångordigt – och jag tror det var i den vevan kombinationen ph blev f i alla svenska ord utom aphus och sophink. En massa andra ting ändrades också då och senare under första kvarten av 1900-talet. Givetvis gillade och gillar inte alla allt som förändras. Att i skrift upphäva skillnaden mellan jag/du/han/hon är i ental och vi/ni/de äro i flertal menade en del vara en vulgär bolsjevikisering av modersmålet. I talat språk hade formen är funkat i alla lägen, både singular och plural.

 

Vad är detta för värdelöst hvetande? Varför öda skriv- och lästid på dylika ting som stafning?

 

Dessa frågor, noble Bloggläsius, anser jag vara berättigade. Ändå är det sådant jag fördriver tid med och låter infallen skena iväg till. Allt kom sig av att jag hittade en bok som inte alls har med stavning att göra.

 

När jag avslutade min tjänst som församlingspräst bar jag inte omedelbums hem alla privata böcker och pinaler från det arbetsrum jag hade tilldelats. Det fanns en hel del där flyttat från folkhögskolan där jag vistats i 16 år. Räknar man och matematiserar en smula kommer man fram till att flytten till skolan av mina teologiböcker sammanföll med att de fyra barnen kommit i något mer utrymmeskrävande ålder. Pappan fick därför flytta ut sitt skrivbord och sina böcker till sin dåvarande arbetsplats och följa med vid tjänstebytet för tio år sedan.

 

En tid in i pensionärstillvaron tog jag hem det mesta av mitt från Församlingsgården. En kartong ovanpå en hylla blev kvar liksom en del papper och annat. Då hyllor och utrymme behövdes för annat placerades det som funnits i ”min hylla” högvis på ett bord tillsammans med saker från ett par andra tidigare anställdas hylla. I den blandningen fann jag boken på bilden som stavar Efesos med ph. Jag hade inte sett den förr men insåg direkt att en tidigare arbetskamrat köpt den när vi var där med konfirmander och sedan lämnat kvar den när han flyttade – troligen i tanken att innehållet skulle användas vid fortsatta resor med ungdomar till Samos mm. Den tanken var god men utvecklingen tog annan väg – till avveckling.

 

Jag har nu läst boken som noga och detaljerat beskriver vad jag sett de 7-8-9 gånger jag vandrat genom platsen – plus en massa annat jag inte riktigt sett utan bara anat skulle finnas där. Tokintressant!

 

Till detta kom naturligtvis även en rejäl dos medelhavslängtan och ovanpå det också både sorg och kritik för att man inte återupptagit arbetsformen efter pandemin – typ. De ord som förklarar mina tankar kring de sakerna ryms dock inte i detta inlägg. Kanske bör de inte publiceras alls.


det tråkiga beskedet

Visserligen är jag alldeles nybloggad – förra inlägget är bara runt en timme gammalt – men jag fortsätter mitt skrivande. Primärhustrun, den yngre sonen, den yngre av döttrarna och hennes man har dragit söderut för att idag, just nu, åka Öppet spår i Vasaloppet. Lilla Lisa följde med och är hos sin farfar och farmor i Järvsö. Jag är alltså gräsänkling och d åkan jag ju pränta en del tankar. Vem vet – det kanske kommer ännu mer idag och imorgon.

 

för någon dag sedan tog jag fram en post-it-lapp, skrev en text och satte den som bokmärke i en pocket jag av och till brottats med efter nyår. På lappen står: Här, på sidan 378, ger jag den 24:e februari 2023 upp läsningen. Obegripligheten är total... /Stig/

 

Just det! De 120 sista sidorna får vara. Nästan 380 finstilta resonemang får mig inte att känna mig totalkorkad men jag måste ge det tråkiga beskedet att jag inte hänger med. Alltså i betydelsen Jag fattar inte. Ibland säger man att man inte hänger med och menar då att man inte håller med. Det är en helt annan sak. Jag håller nog (kanske) med om det som står i boken som ju egentligen är förödande intressant men det blir som kortslutning i skallen när allt – hela tillvaron, hjärnans funktioner, kvarkar, atomer, mörk materia, lika mörk energi och den onde och hans moster – är en matematik. Och jag menarär en matte, inte bara att saker kan beskrivas matematiskt.

 

Max Tegmark har kallats världens smartaste svensk. Om han är absolut smartast vet jag inte men klipsk verkar han i alla fall vara. Är man professor i fysik vid MIT – googla! – är det nog för att tanken är skärpt och att man inte bara har huvudet som ett stativ för mössan. Dessutom är han bra på att berätta och förklara. Pedagogisk. Men han blir extra till totalt svår att följa när han kommer in på tankar om Multiuniversumnivå IV och liknande. Ändå rekommenderar jag hans bok Vårt matematiska universum – mitt sökande efter den yttersta verkligheten och den resa han tar en med på ut i universum och bakåt i tiden såväl som in i kvantfysik med bosoner och allt. Det är spännade att få reda på sånt man inte ännu vet men det var när allt skulle matematiseras som det gick en säkring för mig. Egentligen inte en säkring, snarare hela proppskåpet. Och lappen med det tråkiga beskedet blev skriven.

 

Jag rekommenderar boken.


bunyan som mentor

läsa om sin gamla bok

gör en lite mera klok

 

De två radernas poesi diktade jag nyss. De två raderna vittnar klent om snille och smak och kommer näppeligen att ge mig en plats i Svenska Akademin. Men de är i alla fall sanna.

 

Den vänstra halvan av bilden som pryder denna bloggpost är försättsbladet i en bok jag ett par gånger läst tidigare. Mitt ex är en gammal variant i en tredje upplaga och tryckt 1873. Om jag ärvt den efter någon avliden släkting på mammas sida eller om jag innan hennes död fick den av en moster som i sin tur ärvt den skall jag hålla osagt. I bägge fallen är det flera år sedan. Jag har tiigare läst den på dess gamla svenska och med det typsnitt som på lokal dialekt kallas krussebokstävern men det måste ha skett innan jag började blogga om böcker jag tar mig igenom (helt eller delvis). Kategorin om böcker – Predikaren 12:12 – fick sin första postning den 30 september 2007 efter att jag bloggat om annat ditt och datt i drygt två år. Efter det datumet finns sedan drygt 200 postningar i den nämnda kategorin men ingenstans har jag skrivit någonting om något kopplat till författaren John Bunyan (1628-1688). Googla gärna honom! Hans mest berömda bok är Kristens resa men han har också skrivit annat – däribland Det Heliga Kriget.*

 

I min gamla bok finns en notering: T Östlund född den 10/10 54 är ägare af denna bok. Klutmark den 2/1 84. Om måndagen denna vecka ringde jag upp en kusin för att undra om T kunde betyda Tobias och gälla vår farfar/morfar eller om det kunde vara ett P och syfta på någon en generation tidigare. Vi löste inte saken helt men då hans pappas och min mammas pappa Tobias dog i aktiv ålder på 1930-talet gissar jag på den äldre lösningen.

 

Gammal svenska och gotiskt typsnitt är tungläst. Ett ögonblick började jag umgås med tanken att själv försöka mening för mening skriva om den till mer lättläst svenska men insåg kvickt att det skulle vara ett självskadebeteende av sällan skådat slag. Jag kollade i stället via nätet om någon eller några andra gett ut den efter 1873. Jag blev bönhörd över hövan. Den högra delen av bilden – som blir större om man klickar på den – visar ISBN 9789189023000 som är en nyöversättning gjord av Mikael Mosesson och kom av trycket 2019 med denna baksidestext:

 

Staden Människosjäl, danad efter sin skapare Shaddai, angrips av den bedräglige och ondskefulle jätten Diabolus. Efter att ha fått tillträde genom falska förespeglingar, bryter han ned stadens motstånd inifrån. Han lovar att göra den större, utöka dess självständighet och skänka invånarna dittills okänd kunskap. De utser honom därför till sin furste. När Shaddais generaler tillskyndar och belägrar staden utbryter emellertid hårda strider, samtidigt som ett inbördeskrig rasar inom dess murar. Diabolus och hans demoner besegras till slut av Shaddais son, Emanuel. Men i avgrundshålan, dit han har förvisats, planerar Diabolus ett sista anfall för att återta Människosjäl...

Det heliga kriget är ett av alla tiders främsta verk i den allegoriska genren. John Bunyan har här använt hela sin kännedom om människan och skapat en mästerlig berättelse, som kanske till och med överträffar Kristens resa.

 

Googla ordet allegori! Enkelt sagt är det att genom en påhittad berättelse försöka säga något djupare eller mer bakomliggande. John Bunyan vill allegoriskt med Det heliga kriget skildra brottningar och strider mellan gott och ont, kampen mellan Gud och djävul, inuti en männska. Kanske – fast det är i så fall en bisak – kan den berätta också om motsvarande kamp i en grupp troende, i en församling och i en kyrka.

 

Boken var billig! Samma pris på adlibris och bokus – 177 slantar i pappersformat, 99 som e-bok.

Jag uppmanar dig som läser min blogg att köpa boken och läsa den. Förutom klokheterna den ger kommer du också att kunna lägga märke till att C.S.Lewis och R.R.Tolkien nog haft bunyan som mentor.

 

 


* Ditt-och-datt-bloggandet har givetvis fortsatt. Just det du, noble Bloggläsius, för närvarande ror dig igenom blir mitt tretusentrehundrasextioåttonde inlägg. Om Predikaren 12:12 kan nämnas att litterturen som där avhandlas inte är av den sort som finns i Exe-geten bräker – även om en del kan vara besläktat.

Just om Kristens resa har det sagts mig att den är en av tre böcker man under röriga debatter och burop i brittiska parlamentet kan citerera utan att behöva ange sin källa. De folkvalda där förutsätts vara så allmänbildade att de direkt fattar varifrån citatet kommer. De andra två böckerna är Bibeln – givetvis! – och Alice i underlandet.



postkonstantinsk utmaning

Jag tror naturligtvis inte ett ögonblick att de som ser att jag bloggat och kanske till och med läst det jag skrivit kommer ihåg aktstyckenas innehåll mer än maximalt 42,3 sekunder. Jag minns ju inte vad jag läst på andra bloggar. Det jag själv skrivit kommer jag ihåg lite bättre. Därför är det en poäng att göra text av sina tankar – faktiskt. Om det sedan är vettiga eller ovettiga saker spelar ingen roll.

 

Med mitt minne som utgångspunkt letade jag mig bakåt i bloggerihistorien och kom till slutet av förra Kyrkoåret. Då skrev jag den 21:a november lite klagande i blogginlägget böcker på vift om att det finns böcker jag lånat ut och som verkar ha försvunnit. I inlägget kom också dessa ärliga och självrannsakande ord: I någon kartong, i någon hylla eller någon annanstans i fastigheten kan det finnas någon enstaka lånad men inte återställd bok.

 

I förra blogginlägget nämnde jag att när jag letade en annan bok och fann den också hittade något helt annat – en bok som inte var min. jag hade ingen aning om att den fanns i en lite bakomställd hylla. Pinsamt. Men nu är den läst, den bok bloggkompisen tobbe lindahl troligen inte vet var han har den.

 

Som stjärnor i Herrens hand – Perspektiv på ordets ämbete är titeln på Bengt Birgerssons drygt 10 år gamla prästmötesavhandling för vad som kallas Missionsprovinsen. Den är en icke (ännu) av den officiella Svenska kyrkan accepterad skapelse. Man kan googla på saken. Jag nöjer mig med att här och nu beskriva Missionsprovinsen som en teologisk konservativ svensk-kyrklig rörelse som organiserar sig fritt med egna präster och biskopar.

 

Boken med ISBN-nummer 978-91-7271-060-3 är på knappt 200 sidor och ger en bra genomgång och sammanfattning av ett av den kristna kyrkans grundläggande kännetecken – ämbetet. Jesus gav sina 12 apostlar uppdraget att – med mina ord – fortsätta att vara Honom, att ”vikariera” för Honom tills dess Han kommer tillbaka. Det uppdraget eller ämbetet gav de 12 vidare till typ präster och biskopar. Typ. Hur detta syns i Nya testamentet blir hyfsat bra sammanställt i Som stjärnor i Herrens hand. Alla slutsatser författaren drar behöver man inte helt och fullt hålla med om men kartläggningen av både Nya testamentet och sedan den lutherska trosläran är bra.

 

Resonemanget om den postkonstantinska utmaningen är också bra, alltså den situation vi lever i nu. Alliansen mellan makten och Kyrkan som på 300-talet infördes av kejsar Konstantin är ju numera upplöst – eller skall åtminstone vara det. Det kallas också sekularisering och innebär att Kyrkan inte skall styra Makten och att Makten vare sig det rör sig om kungar, presidenter, parlament, oligarker eller andra krafter inte skall styra Kyrkan vare sig inifrån eller utifrån.

 

Som stjärnor i Herrens hand är en tänkvärd bok även om den innehåller en del omtuggningar och kanske en och annan uppfattning man inte delar. Jag ringde i alla fall upp ägaren. Har du den? var hans förvånade rop. Och jag lovade att han skall få tillbaka den.


Tidigare inlägg
RSS 2.0