saliven rinner inte

För vissa läsare är en viss bok oerhört intressant och skapar om inte extas så i alla fall intresse. Samma volym är för en annan så fullständigt ointressant så att läsa den blir som att äta kex i en öken.

 

Detta är inget nytt. När jag för några år sedan i färd med att enligt dåtidens terminologi bli teologie magister fick tag i den lilla volymen Le Christ de la passion, perspective strukturale dreglade jag likt Pavlovs vovve. Ingen annan jag känner, teolog eller inte, har mig veterligt producerat en salivdroppe kring den torra faktaredovisningen som boken ger – fullständigt ointressant och onödig för den som på något så när vanligt sätt vill förstå vad han eller hon läser i sin Bibel. Men för en nördig bräkande exe-get är den givetvis mumma.*

 

Krigarna från Valsgärde – Glimtar från en guld- och granatskimrande forntid av Kent Andersson (ISBN 978-91-7353-881-7) är en liknande bok men roligare på grund av sina vackra bilder och en del skisser. Den kom samtidigt som den om Kristian II jag berättade om i inlägget stoppa svexit! och nu har jag läst också den. Ska sanningen sägas har jag läst hälften av de 200 sidorna. Sedan tittade jag igenom resten. Mer blev det inte. Och mer blir det inte.

 

En arkeolog och historiker inriktad på Vendeltid (550-750 e Kr) torde med halvöppen mun och saliven rinnande i mungipan med stort intresse ta in vad utgrävningar visar om hur vapen, sköldar, hästar, mat, dryckespokaler mm låg organiserade i var och en av de utgrävda stor-mannagravarna. Sida upp och sida ner med beskrivningar och bilder. Inte helt olikt diagram över finesser i Nya testamentets grundtexter.

Då jag inte är arkeologi- och historieintresserad på den nivån fann jag den alltså ointressant – fast den är spännande och innehållsrik. I alla fall lyder baksidestexten:

 

För omkring 1400 år sedan började en av det dåtida Upplands mest inflytelserika familjer att begrava sina döda på ett helt nytt sätt. En man ur varje generation begravdes i en båt. Den döde brändes inte, som annars var vanligt, utan jordades. Med sig i båten fick den döde mannen praktfulla vapen, sällskapsdjur, dresserade rovfåglar, spelbräden med spelpjäser, köksutrustning, mat och förnödenheter.

Utifrån fyra praktgravar som en gång fanns i uppländska Valsgärde ger oss arkeologen Kent Andersson en inblick i den tid som kallas vendeltiden, en dramatisk tid då det fornnordiska samhället genomgick en av sina största förändringar någonsin.

 


*  Det som var så kul var alla diagram över hur huvudsatser och bisatser, termer och nyckelord och många andra stilistiska finesser kan skönjas i den grekiska texten till evangelisternas – främst Markus – berättelse om Jesus sista dygn inklusive korsfästelsen.

Fatta vilken lycka! Men upplevelsen var inte ny.

När jag under utbildningen i Uppsala innan prästexamen skrev min trebetygsuppsats om Hebreerbrevet kapitel 12 verserna 1-4 tindrade jag med ögonen över ett liknande arbete: La structure littéraire de l´Épître aux Hébreux. Boken finns i mitt rum i församlingsgården, inte här hemma. Att den därifrån skulle vara stulen eller av någon olovandes lånad håller jag för helt otroligt. Ingen jag känner eller vet om är ett dugg intresserad av det saftiga innehållet.


stoppa svexit!

I de flesta fall är vi i vårt sätt att tänka lite skeptiska när regioner och krafter delar upp sig och enheter splittras. I de flesta fall. Men inte alltid.

 

Att USA lämnat Paris-avtalet och går sin egen väg tycker de flesta – liksom jag – är dumt. Håller vi oss kvar i USA anses den utbrytning som Södern gjorde på 1800-talet vara rebellisk och att Unionen genom det blodigaste kriget fram till dess bevarade den har vi inga problem med.

Att Storbritannien lämnar EU får oss att likt Obelix muttra nedlåtande – klicka på bilden.* Att många skottar funderar på att lämna unionen med England och Wales verkar kanske lite kul men gör oss nog ändå lite skeptiska. Och om Katalonien går sin egen väg i relation till Spanien – blir inte det rörigt då?

Fenomenet att imperier och stora stater delar upp har olika namn. Ibland det negativa splittring och separatism. Ibland ett mer positivt frigörelse från kolonialmakter eller som när Sovjetunionen föll samman. Eller åtminstone det mer neutrala men ändå lite oroväckande: balkanisering.

 

Då jag missade bokklubben Clios avbeställningsdatum kom jag av slarv ge mig själv ett par födelsedagspresenter jag egentligen inte tänkt mig skaffa. Två böcker att ställa till de många hyllmeter jag redan äger. Inte helt ointressanta men ändå lite onödiga.

 

Innan hyllan skall den läsas!

Jag lever inte konsekvent efter den parollen men den är min ambition.

Därför har jag för en tid sedan läst de knappt 500 sidorna som historikern Erik Petersson ägnar åt Furste av Norden – Kristian tyrann (ISBN 978-91-27-14128-5).

Boken har denna baksidestext:

 

I Furste av Norden låter Erik Petersson oss möta Kristian II – Tyrannen – i ett helt nytt ljus, bortom blodbaden.

Varför är Norden inte ett enda land i dag? Kristian står i en union som skakas om, vid randen till den nya tiden, och han är ung. 21 år gammal blir han ivägskickad av sin nyckfulle far för att lugna unionens västra delar, till Oslo och Bergen.

Han slits mellan de nordiska ärkebiskoparna, adeln i Skåne, på öarna och på Jylland, teokratin i Trondheim, östra Östersjöns fria bönder och, förstås, de mäktiga jordägarna i Mälardalen. Det är en internationell värld, där hela Europa spelar roll och blandar sig i.

Kristian var huvudfigur i den strid om Norden som kom att forma oss ända till i dag, fem hundra år senare. Men de som vann ville inte att vi ska få veta vad som gick förlorat. De hade alla skäl att dölja vad som hände.

Utan att förstå de här omvälvande åren kan vi luras att tro att historien är enklare och mer rätlinjig än vad den är.

Och inget var givet och utstakat när ridån går upp för Erik Peterssons mest omfattande bok hitintills.

Välkommen till Norden år 1500!

 

Det var ett Svexit Kristian försökte stoppa!

Kalmarunionen hade ju skapat något av Nordens Förenta Stater även om det inte handlade om i vår nutida mening organiserade stater, snarare regioner med lokala makthavare. En del av dessa, enkannerligen några rika klaner i öst och norr, ville rå sig själva och var måttligt intresserade av att centralstyras från Köpenhamn. Under många år sökte de legitima unionskungarna Kristian I, Hans och Kristian II värna enheten och få separatisterna med på tåget igen. I Norge gick det vägen men Sverige kom att gå sin egen väg under den splittrande usurpatorn Gustav Eriksson Wasa med hans paroll Sweden first! som nog mest egentligen var Jag först! Den dynastiska illegitimitetens väg har sedan följts ända till den dag som idag är med Karl XVI Gustavs För Sverige i tiden.

 

Dock – helt allvarligt: Det är en tänkvärd bok om att segrarna i en konflikt präglar hur man sedan på sitt håll beskriver konflikten.

 


* När jag tidigare i år var i Norwich i England köpte jag boken Five on Brexit Island – underbar parodi skriven i klassisk Blyton-stil men med skillnaden att Julian, Dick, Georg(ina) och Anne nu är unga vuxna som både röker och dricker sponken inbegripna i en dagsaktuell intrig. Att jycken Timmy fortfarande är i livet och med samma hurtighet som på 1960-talet förmår jaga kaninerna på Kirrin Island måste tillskrivas författaren Bruno Vincents pastischiga frihet (ISBN 978-1-78648-384-3).


bokklubbsmisstag

Bokklubbar är om inte livsfarliga så i alla fall riskfylla ting. Jag är med i en, den historiska bokklubben Clio. Det är en bra klubb! Jag har köpt och haft glädje av mycket via den.

 

Men ibland är det mystiskt. Det kommer en bok jag inte minns jag beställt. Jag gissar att glömska är orsaken. Jag kan ha beställt den men glömt att jag gjorde så. Jag kan också glömt avbeställa den bok de skickar om jag inte aktivt säger annat.

 

På något av de sätten var det med 370 sidor Korstågen – européer i heligt krig under 500 år skriven av den danske historikern Kurt Villards Jensen. Den bara kom. Men nu är den också läst.

Med också menar jag att det minsann inte är den första boken jag läst – och har – om korstågstiden. Jag har ju Jan Guillos böcker om Arn. Det är lite fusk då det är romaner men ändå. Jag tror jag har nåt – eller är det dotterns? – om Tempelriddarna och en annan om främst svenska korståg. En mer eller mindre spelar ingen roll tänkte jag, öppnade boken och har nu läst ut den.

 

Den var intressant!

Naturligtvis gör den likt all seriös litteratur i ämnet upp med vanföreställningen att korsfararna drog iväg för att i sus och dus och omoraliskt umgänge med orientaliska skönheter plundra och göra sig stormrika. Så var det inte. Ett korståg hade som ambition att vara näst intill ett rörligt kloster och de som inte dog av strapatser eller strider kom i de flesta fall hem fattiga som kyrkråttor. Den nu aktuella boken innebar inget nytt i den vägen.

 

Men en ny aspekt kom in: en trefrontstanke.

Vi tänker ju oftast att korstågen gick från väst till Palestina med eventuella avstickare till Egypten och Konstantinopel. Det är rätt. Mellanösternfronten var huvudriktningen. Det var den påvar propagerade för och kungar och baroner mest slog i på.

Men det fanns två fronter till: Den Iberiska och den Baltiska. Alltså (åter)erövringen av vad som idag är Spanien och Portugal nere i sydväst och mestadels dansk svärdmission längs Östersjökusten upp till Estland. Att allt detta berättas parallellt och sammanvävt gav en ny bild – faktiskt.

 

Vill man läsa en större presentation av verket är det bara att klicka här. Man kan också nöja sig med baksidestexten som lyder:

 

Korstågen är den största militära aktionen i Västeuropas historia. De inleddes för nära tusen år sedan med den blodiga erövringen av Jerusalem, varade i över fem hundra år och samlade européerna kring idén om det nödvändiga och rättfärdiga kriget, en föreställning som lever kvar än idag.

De religiöst sanktionerade fälttågen gav upphov till den oförsonliga bilden av islam som kättersk och våldsam, men också till de första vetenskapliga studierna i Europa av islam som religion.

Korstågen – européer i heligt krig under 500 år är den första skandinaviska boken som ger en samlad översikt över alla medeltida korståg i Mellanöstern, på Iberiska halvön och i områdena kring Östersjön. De svenska korstågen mot Finland och Estland sätts därmed i ett vidare sammanhang. De var en del av ett större händelseförlopp som fick avgörande betydelse för vår moderna värld.

 

Naturligtvis kan man fråga sig:

Var det rätt att kriga för sin tro? Nej! Vi tycker inte det. Inte jag heller.

Är det då rätt att kriga för sin nation? Sin ekonomi? Oljan man behöver?

Det är liknande viktiga frågor.

 

Sen – de som säger Jag tror inte det finns någon Gud! Kolla bara på korstågen! är ju inte speciellt smarta. De resonerar ju helt i klass med Folk krigar om olja! Då kan det inte finnas nån!


smalnat bort

Nu är det eftermiddag – jag menar efter middag – Annandag Påsk. Primärhustrun har just satt sig i bilens passagerarsäte. Föraren är yngste sonen som genom att köra ena vägen på tur och returresan till Luleå återbördar sig själv till Stifts-, Residens- och Universitetsstaden där han lever och verkar.

 

Påskhelgerna är alltså i princip över med allt vad de inneburit – tänkbart stoff för flera blogginlägg. Ämnet för just detta är dock att det nu slutligen smalnat bort.

 

Som bilden visar står alla fyra volymerna av Finlands svenska historia inparkerade i bokhyllan. Den sista som fått plats bland sina kumpaner är Henrik Meinanders Nationalstaten – Finlands svenskhet 1922-2015. Den har följande baksidestext:

 

I Nationalstaten skildrar Henrik Meinander hur den svenska kulturen fortlevt och en särskild svensk identitet byggts upp i det självständiga Finland. Frigörelsen från det ryska imperiet 1917 innebar en vändpunkt också för landets svenska kulturarv och befolkning. Åren därpå tillkom de lagar som skapade grunden för landets tvåspråkiga offentlighet fram till våra dagar.

Mellankrigstidens skärpta ideologiska motsättningar mellan finsk- och svensk-sinnade avlöstes under andra världskriget av en språkfred som blev bestående. I efterkrigstidens och kalla krigets Finland ställdes de svensktalande inför nya utmaningar. Tiden präglades av ekonomiska och sociala omvandlingar, en stärkt nationell enhetskultur och en minskning av den svenska språkgruppen. Utvecklingen sedan 1980-talet har fört med sig en återhämtning för det svenska och en förnyad insikt om tvåspråkighetens betydelse, men också nya politiska angrepp från finsksinnat håll.

Boken är en fängslande, brett upplagd skildring av nationalstaten Finland och dess svenska historia. Relationerna till Sverige och det svenska kulturarvet betonas starkt, men ett bredare internationellt perspektiv är också ständigt närvarande.

 

Äntligen och slutligen har jag tuggat i mig alla volymerna och kan förnöjt konstatera att volym två och tre kommer det aldrig att falla mig in att läsa om. De var trots (eller på grund av) sin detaljrikedom erbarmligt trista. I inlägget det smalnar av av den 25 mars beskrev jag volym tre. Då gav jag också länkar till mina inlägg om de två första banden – inlägg som alla fick finurliga sammanhörande titlar.


efter folkkyrkan

 

Inför mina speciella resor brukar jag alltid våndas över vad jag skall ta med mig att läsa. Som regel packar jag med alldeles för mycket i den vägen. Det betyder att det i bokhögarna finns sådant som rest både till Turkiet, Grekland två-tre gånger, Fjällen ett par tre vårar, Norge, England – men aldrig blivit ordentligt genomtröskat. Först på senaste tiden har jag stålsatt mig och begränsat antalet böcker i packningen.

 

Jag fann den ½läst och tog med den!

 

Efter folkkyrkan – en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället.

Nu har jag läst hela och rekommenderar den å det allra hetaste. Lite konstig är den men intressant. Patrik Hagman som verkar vid Åbo akademi i Finland beskriver bra och spetsigt de nordiska så kallade folkkyrkornas situation och dilemman. Infallsvinklingarna blir sedan inte riktigt de traditionella och det gjorde att jag nog stannade upp i läsningen första gången. Nu tycker jag de gör boken extra intressant – om än lite främmande.

 

På baksidan presenteras ISBN 978-91-7580-643-3 på detta sätt:

 

Efter folkkyrkan är en hybrid mellan en teologisk studie och ett debattinlägg, ett försök att greppa de lutherska folkkyrkornas nuvarande situation och söka en väg framåt. Patrik Hagman argumenterar för att folkkyrkornas kris i grunden är teologisk till sin natur och därför måste mötas med teologiskt arbete. De röster som han för in i diskussionen – Dietrich Bonhoeffer, Stanley Hauerwas, John Howard Yoder och William T. Cavanaugh – har sällan lyfts fram som relevanta i den nordiska kontexten, men här förs deras teologier i kontakt med konkreta problem och bekymmer i de lutherska kyrkornas vardag. Fram träder bilden av en möjlig kyrka där den gudstjänstfirande gemenskapen står i centrum, men på ett sätt som för vidare de nordiska lutherska kyrkornas höga ambitioner att vara en kyrka för hela samhället. Hagman visar att en sådan kyrka inte bara är möjlig utan redan är i vardande.


det smalnar av

Vaddå?

Vad smalnar?

Inte midjemåttet väl?

 

Jag förstår din ängslan, noble Bloggläsius.

Jag fylls av tacksamhet över din oro över att jag alldeles skulle tyna bort eller åtminstone bli i besittning av alltför långa livremmar. Och jag säger: Om så väl vore! Men tyvärr – i det avseendet smalnas det inte nämnvärt.

 

Det som smalnar av är den ännu inte lästa delen av Finlands svenska historia i fyra band som i sin blekgröna glans pryder bokhyllan.* Jag har nu tvingat mig igenom – och jag menar verkligen tvingat – den tredje delen: Språkfrågan – Finlandssvenskhetens uppkomst 1812-1922 skriven av den pensionerade professorn Max Engman. Baksidestexten lyder:

 

Språkfrågan handlar om det svenska i Finland under storfurstendömets tid och de första åren efter självständigheten, från mötet mellan kronprins Karl Johan och kejsar Alexander i Åbo 1812 till språklagen 1922.

I fokus står triangeldramat mellan de tre språken svenska, finska och ryska som konkurrerade om positioner i storfurstendömet. 1800-talet var de nationella mobiliseringarnas tid, då det på såväl finskt som svenskt håll skedde en samling kring språket. Mobiliseringarna kan i många avseenden betraktas som parallella fenomen – i vissa fall handlade om en klyvning mellan finskt och svenskt. För de svenskspråkiga ledde processen först fram till en reträtt, sedan till uppkomsten av det som i början av 1900-talet började kallas "finlandssvenskhet".

Språkfrågan (…) baserar sig på ett omfattande empiriskt material och erbjuder ett brett perspektiv på språksituationen i Finland mot bakgrund av nationsbygget och de stora samhällsförändringarna under autonoma tiden.

 

Egentligen var den väldigt tråkig. Över 400 sidors noggrann genomgång av alla möjliga tendenser, inrättningar, rörelser, personer och händelser som för mig som sentida utlänning är svårt att se linjer i och få vettiga anknytningar till. Boken (som vi jämte volym 4 köpte i julklapp till mig julen 2015) har därför fått lång lästid och varvats med annat läseri. Faktiskt är det så att drivkraften stundom varit bara min ovilja att ha en del av en bok eller en bokserie oläst.

 

Och samtidigt är den i mitt nutida svenska sammanhang intressant. Vad är kultur? Vad är folkgrupp? Vad är nation – som inte är samma sak som stat? Hur enhetligt måste ett samhälle vara? Kan flera kulturer och språk och värderingar och klasser finnas samtidigt? Hur väger man intressen?

 

Sådana frågor är högaktuella nu när ett högerpopulistiskt parti är Sveriges näst största, när det tredje största och näst högraste partiet öppnat för dialog just med det högraste, när de så kallade ”liberalerna” vill ansluta oss till främmande makter och alliera oss med Turkiet, när invandringsbromsen är trampad i botten och när rädsla för och motvilja mot ”de andra” fyller sociala medier.

 

Rekommenderar jag ISBN 978-91-7353-871-8 för läsning?

Varför inte! Man blir inte dummare av den. Men kanske inte topp-prio.

 


*  När den första volymen kom och beskrevs i bokklubben Clios katalog inhandlade jag den omedelbums. Titeln var Sveriges Österland – från forntiden till Gustav Vasa. Den 25 maj 2008 bloggade jag om den i inlägget är jag för smal?

Vad det led kom volym två som också införskaffades. Riksdelen – stormakt och rikssprängning 1560-1812 bebloggades 26 feb 2010 under titeln väldigt smalt. I den bloggposten skrev jag lite extra också om första bandet.


bibeln bara delvis sann

 

Det var ett planeringstillfälle innan Internationella dagen som satte igång det. Då nämndes i förbigående en del skrifter som Lutherska Världsförbundet ger ut just eftersom det är 500 år sedan Luther snickrade upp sina teser i Wittenberg.

 

Jag tycker det är helt ofarligt att läsa på. Jag snokade på nätet, fann de omnämnda och kopierade pdf-filerna till min dator. De var på engelska. Drygt 340 sidor med 24 uppsatser av lika många författare jämt fördelade i 4 små böcker. Dessa har jag nu så sakteliga tagit mig igenom lite stötvis vad gäller läsintensiteten – jag har ju också haft annat att göra de sista 6 veckorna.

 

Läsa på datorskärm tycker jag är jobbigt. Gillar det inte alls. Någon sån där läsplatta har jag inte. Är skeptisk. Förstår inte hur den skall hålla när man vid läspaus viker in nedre högra hörnet. Som den old-tecnology-kuf jag är skrev jag ut pedeäffarna och läste det hela från papper.

 

Det var alltså 24 uppsatser av lika många lutherska teologer från lika många länder. Bara att det finns lutheraner lite allomstans var en beta. Det är både män och kvinnor som reflekterar lutherskt kring saker i sina respektive sammanhang – Brasilien, Schweiz, Polen, Tyskland, Australien, Namibia, Malaysia, Norge, Indien, Sverige, Frankrike, Estland, Zimbabwe, Japan, Danmark, Ryssland, USA, Tanzania, Etiopien, Argentina, Ungern, Kanada, Finland och Palestina/Jordanien.

 

Jag fann mycket som är fräckt! I positiv mening.

Att en luthersk teolog – Japan – utifrån Rättfärdiggörelse av nåd reflekterar över lidandet och situationen i området som för några år sedan drabbades av radioaktivitet från de två kärnkraftverken som pajades av tsunamin som följde på jordbävningen ute till havs blir ju liksom nya tankar när man som jag sitter på gränsen mellan Norra Norrlands kustland och inland och inte har att göra med häftigare geologiska konvulsioner än landhöjningen. Intressant luthersk teologi!

Eller Tanzania där som på många andra platser rika magnater och utländska företag köper upp stora befolkade landområden för att för egen, inte folkets, räkning och profit utvinna olja, mineraler eller exploatera skapelsen på andra sätt. Är marken, dess resurser och människorna verkligen till salu på det sättet – om världen rättfärdiggörs av nåd?

Och då alla är skapade och blir gjorda rättfärdiga utan gärningar och prestationer måste alla klass- och kasttillhörigheter som bygger just på vad man gör och presterar bekämpas – som teologen från Indien tänker.

 

Jag finner det...

Men vad är det för böcker? Pucko!! Tala om!!

Lugn, lugn, noble Bloggläsius. Jag kommer till det.

 

Jag tror att man skall läsa sånt här – och då alla fyra häftena. Varför? Jo:

Lutheraner jag möter – kanske bättre kallade ”lutheraner” inom klösmärken – tycker jag spaltar upp sig i tre sorter.

Den ena betonar att vi befrias av Guds nåd och att frälsningen inte kan förtjänas utan bara tas emot genom Ordet och Sakramenten. Detta är visserligen sant! Jag är själv mycket av en sådan. Just nu runt 500-årsdagen tenderar den typen att betona de lutherska bekännelserna samtidigt som man söker visa att doktor Martin ändå innerst inne var en god katolik. Eller nåt av det.

Den andra tar fasta på att reformation är förändring. Där blir man aktivistisk kring ekologi, mänskliga rättigheter och liknande saker och uppfattas av den första typen som både som teologiskt slappare och lite till vänster.

Den tredje betonar varken eller utan tuffar bara på.

 

I detta läge blir skrifterna Liberated by Gods Grace – som är huvudskriften – och de följande Salvation – Not for Sale, Human Beings – Not for Sale och Creation – Not for Sale viktiga. Alla fyra!! De två första är hyfsat i samklang med min första sorts ”lutheraner”. De bör fokusera extra på de två senare skrifterna i listan som nog min andra grupp känner väl med – och alltså behöver ta in de två första extra noga. Min tredje grupp – fast här har jag inga förhoppningar – ska naturligtvis noga läsa rubbet.

 

I vilken av mina kategorier skall nu detta blogginlägg placeras?

Församling ligger nära men ändå inte. Exe-geten bräker passar inte heller även om det finns Bibeltolkning med. Farfar funderar passar på allt eftersom jag ju hela tiden är en farfar som funderar men utifrån innehållet – Nej.

Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut och flitiga studier gör kroppen trött står det i Predikaren 12:12. Det får bli kategorin även om just här bibeln bara är delvis sann. Att skrivandet aldrig tar slut är sant. Att kroppen blir trött likaså. Men att skallen piggnar till – det glömde Salomo nämna.

 

På Lutherska Världsförbundets hemsida finns länkar för nedladdning. Googla!


andra & fjärde boken

De kan gå på en gemensam bloggpost.

Den andra jag läste av de böcker jag fick i julklapp.

Och den fjärde jag läste.

 

Böckerna är släkt. De handlar om ungefär samma eller snarare angränsande saker. Och har delvis samma författare. Samt är intressanta.

 

Den bästa – den andra – vann Augustipriset 2015. Det är Min europeiska familj de senaste 54000 åren av vetenskapsjournalisten Karin Bojs och innebär drygt 450 sidor intressant text. På bokens baksida står:

 

Många svenska släktforskare har lyckats kartlägga sina förfäder nio, tio generationer bakåt i tiden.

Den nya DNA-tekniken öppnar ännu större möjligheter. Karin Bojs bestämde sig för att släktforska på djupet och genom DNA-analyser få veta mer om sina band till forntidens människor. Hon läste hundratals vetenskapliga studier, intervjuade världsledande forskare och reste i ett tiotal länder för att följa spåren bakåt.

Resultatet är en bok om Europas historia, från den första invandringsvågen till idag – om vikingar, tidiga jordbrukare i Mellanöstern och flöjtspelande grottmänniskor i Tyskland och Frankrike.

Den historia hon skildrar är också vår egen. Vi är släkt med varandra. Någonstans, någon gång levde vår senaste gemensamma förmoder och förfader.

DNA-trådarna knyter ihop oss alla.

 

Karin Bojs är journalist. Det gör att texten är flyhänt och pedagogisk. Att säga att jag fattat sakerna helt och fullt skulle inte vara att skryta. Det vore att blåljuga. Men det är ett intressant att DNA-tekniken genomgått en enastående utveckling sedan 1980-talet. TV-programmet Veckans Brott visar att kriminaltekniker har nytta av resultaten, Vetenskapens värld samma sak när det gäller biologisk och medicinsk forskning. Nu också arkeologi och historia där man med hjälp av små variationer i DNA-sekvensen kan hitta kusiner, sysslingar, härslingar och tvärslingar – om man vill. Och släktingar som levde under den senaste istiden och ännu längre tillbaka.

 

Peter Sjölund är hennes medförfattare till fjärde boken. Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 har bara 230 sidor. Bitvis kommer en del av vad Bojs skrev i sin bok tillbaka i förkortad och tillämpad form. Pedagogiskt dras saken samman till härstamningar från fiktions-gubbar kallade Ivar, Ragnar och annat. Lärorikt och lättläst och med denna baksidestext:

 

När isen smälte började människorna vandra in i området som vi numera kallar Sverige. De kom från olika håll, den ena gruppen efter den andra. Stenåldersjägare, bönder, herdar...

Och så har det fortsatt.

Efter några tusen år anslöt bönderna.

DNA-tekniken ger oss helt nya möjligheter att kartlägga hur människor har kommit hit under årtusendenas lopp.

Karin Bojs och Peter Sjölund följer DNA från svenska mäns Y-kromosomer. De utgår från akademiska forskares DNA-studier, men lägger dessutom till resultat från flera tusen släktforskande privatpersoner.

Med denna unika kombination kan de för första gången visa hur Sverige fick sina fäder. Fram tonar en ny bild av vårt gemensamma förflutna.

I denna släkthistoria finns plats för varje enskild svensk att hitta sin egen position och sina egna rötter.

 

Puh! Jag hann skriva om julklappsböckerna innan januari gick över!


tredje boken

Nu blev det väl ändå fel!!!

Förra inlägget var första boken!!

Var är den andra??

 

Lugna ner dig en smula, noble Bloggläsius!

Jag har ordning på pinalerna!

 

Läser du första stycket i förra inlägget kan du se att jag fick några böcker i julklapp. Nu har jag läst tre. Men den jag läste som nummer två har jag inte skrivit om. Än. Den kräver mer kommentar än den tredje och kommer väl att komma vad det lider. Kanske tillsammans med fjärde.

Nu är det tredje boken det handlar om.

 

I blogginlägget två klappar senare skrev jag för drygt ett år sedan om en av förra julens då genomlästa julklappsböcker. Noga sagt var det den 29 december 2015 som var publiceringsdatum och saken gällde då den femte delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Nu i julas fick jag sjätte delen: Äkta amerikanska jeans.

 

Jag tror fortfarande inte att Guillo kommer att få nobelpriset i litteratur. Oaktat det skriver han intressant och underhållande. När han nu är framme vid att berätta om 1950-talet med en huvudperson som bara är ca 10 år äldre än vad jag själv är. Igenkänningsfaktorn ökar här och där. Det är kul.

 

Läs gärna hans romansvit. Om den lyckade och misslyckade överklassens diskreta charm.


första boken

När vi firar jul fördelar tomten och hans* paketinköpande bulvaner klapparnas antal omvänt proportionellt till mottagarnas ålder. Det betyder att när klanerna Strömbergsson och Nyberg samlas rinner det mesta till barnbarnen Tyra och Adrian. Som farfar i sammanhanget återfinns jag diskret i ett hörn lätt övergiven med en liten stapel böcker och en och annan tröja eller annat klädesplagg i knäet. Själva överraskningsmomentet är dessutom minimalt då jag inte sällan aktivt deltagit i valet av innehåll i de paket som om Julaftonen hamnar hos mig.

 

I ett av paketen fanns boken 400 sidor Marco Polo – från Venedig till Xanadu, den första av böckerna jag gav mig i kast med. För en hyfsat allmänbildad snygg lagom tjock man i sina bästa år var historien via annan litteratur och en och annan TV-serie ganska välkänd. Det innebar att berättelsen inte var helt ny. Men naturligtvis intressant.

 

Det finns Marco-Polo-forskning!

Litteraturvetare och historiker har vridit och vänt på handskrivna tidiga texter, översättningar och versioner för att söka sluta sig till vad som kan ha varit autografen – det är originaltexten – och hur den kan anses förhålla sig till ett faktiskt historiskt händelseförlopp. Samma vetenskaplig metoder som man använder när det gäller alla historiska rapporter inklusive Bibelforskning. Sådant är alltid intressant – förutom själva storyn naturligtvis.

 

Har då Marco Polo funnits? Ingen svarar Nej.

Gjorde han sin resa till Kina? Ingen svarar Nej.

Har Jesus funnits? Det finns folk som säger Nej.

Gjorde och sa han det som sägs att han gjorde och sa? En del säger Nej.

 

Och det är märkligt! Jesus från Nasaret är ju strikt vetenskapligt ofantligt mycket bättre och säkrare historiskt väldokumenterad än Marco Polo. Ändå finns skenbart tänkande människor som dissar Honom – Jesus alltså – men håller Polo trolig.

 

Marco Polo – från Venedig till Xanadu (ISBN 978-91-7343-633-5) är skriven av Laurence Bergreen och försedd med följande baksidestext:

 

Marco Polos resor i Asien tog honom till de yttersta gränserna för den då kända världen, via Sidenvägen till den fruktade mongolhärskarens Khubilai Kahns hov. Efter åratal i khanens tjänst.på spännande uppdrag till alla hörn av det mongoliska riket, återvände han till Europa med berättelser som fortsätter att fascinera än idag.

Den hyllade författaren Laurence Bergreen skiljer myt från fakta, och har skapat den hittills mest genomarbetade biografin över Polos häpnadsväckande äventyr. Marco Polo är en välskriven blandning av historia, biografi och reseberättelse, lika trollbindande som det liv den beskriver, en oumbärlig inblick i en svunnen värld.

 


*  Tomten är traditionellt en han. Jag har aldrig hört honom benämnas hen. Inga krav på inklusivt språk hörs från något håll kring vad som numera blivit julhelgernas huvudgestalt. Försumligt?


den goda lögnen

Är det alltid fult att ljuga?

Pippi Långstrump säger: Det är fult att ljuga!

Eller är det den snälla Annika granne med Villa Villerkulla?

 

Hursomhelst brukar vi inte gilla lögner. Inte människor emellan. Inte heller mellan individer och myndigheter. Ärlighet varar längst! – det är nått vi lär oss och lär ut.

Så – finns den goda lögnen?

 

The good lie heter en film jag såg två gånger detta veckoslut. Först sent på fredag kväll som en förberedelse för en arbetsuppgift jag fått. Sedan på lördag kväll med under- och efterföljande funderingar och samtal i grupp.

 

Om filmen skall sägas att den är sevärd och rekommenderas!

Den är i genren Based upon a true story – eller som fodralet anger: Inspired by the incredible true story.

Det gäller i starten en grupp barn som flyr inbördeskriget i Sudan och blir vuxna i ett flyktingläger i Kenya för att till sist komma till USA strax innan 11:e september det ödesdigra året. Om hur deras stil, värderingar, sätt att tänka landar i det nya samhället med dess prioriteringar och attityder. Och det kommer både lustiga och olustiga situationer för människor på flykt i ett annat land där välvilliga människor ställer upp – och blir berörda. USA är inte Sverige men väldigt likt. Också empatiska människor kan vara okänsliga och töntiga, bara på lite annorlunda vis.

 

Själva händelsekedjan är dokumentärt intressant men de underliggande sakerna ännu mer. Frågor om förhållandet individ & gemenskap, pengar & moral, sanning & lögn, få liv & ge liv. Sådant drar igång om man ser den som en berättelse, inte som underhållning.

 

Det var inom ramen för projektet OUTLOOK som vi såg filmen. Det skall jag återkomma till i nästa bloggpost och troligen ytterligare ett antal de närmaste nio månaderna – i kategorin Speciella resor.


primärhustru

Det var någon gång efter kl sju igår kväll som jag härstädes skrev:

 

Vad gäller madammen i mitt liv kanske det framöver blir en förändring. Det lät dramatiskt. Ingen allvarlig eller påtaglig – nejnej! Men jag funderar på att härpå bloggen börja kalla henne något annat än ”madammen”. Hittade ett kul ord i en bok, en bok jag kommer att berätta om sisådär ett eller två blogginlägg. Jag brukar ju lätta upp innehållet härstädes med kommentarer om böcker jag läser, då under kategorin ”Predikaren 12:12”.

 

Och redan nu om söndagsmorgonen kommer det utlovade!

 

Det var i boken Riket på världens tak – en kort historik över inkariket skriven av Patricia Temoche Cortez som jag hittade glosan Primärhustru. I inkasammanhanget handlade det om den ingifta prinsessa som stod inkan – det är kejsaren – allra närmast, hon som var hans ständiga följeslagare, rådgivare och medregent. Hon med en markant roll som sekundärfruarna, konkubinerna och andra fruntimmer i inkans närhet inte kunde nå.

 

Trots högflygande tankar kan jag naturligtvis inte jämföra mig med härskaren i ett högt-över-havet-imperium för över 500år sedan. Så knäpp är jag inte. Och alldeles säker är att jag inte har ett harem av maktpolitiskt betingade fruar. Men sedan 1978 finns primärhustrun i mitt liv – tre år tidigare om man räknar med förlovnings- och tjejtiden. Således ingen primör men definitiv primär.

 

Tillbaka till boken. En liten sak, inte en tegelsten av mitt vanliga slag. Bara 170 sidor. Men översiktligt informativ. Intressant.

Jag köpte den genom bokklubben Clio från vilkens hemsida jag knyckt denna rejäla information:

 

Lika säkert som att migrationsvågorna kommer och går genom historien är att riken uppstår och försvinner. Vad blir kvar? Spår, fragment, skrönor, myter och historier. Varför ska vi bemöda oss om att med utgångspunkt i spröda lämningar skapa en bild av hur man för länge sedan och långt bort från vår del av världen levde, tänkte och dog? Det finns nu många goda argument till stöd för en sådan ansträngning.

 

Historiker, arkeologer, filologer och andra humanister arbetar långsiktigt för att öka våra kunskaper om världens många förflutenheter. Men för att tillgängliggöra skeden och kulturer som ligger långt tillbaka i världens historia, krävs det också berättare som med bibehållen respekt för vad forskningen kommit fram till kan skapa engagerande framställningar.

 

Sett från den europeiska horisonten finner vi på avsevärt avstånd i rummet men inte så avlägset i tiden inkariket, den största statsbildningen i västra Sydamerika. Det är historien om detta bergiga rike från slutet av 1200-talet och fram till den spanska erövringen 1534 som Patricia Temoche Cortez berättar i sin komprimerade men ändå mycket innehållsrika historik Riket på världens tak.

 

Inkariket uppkom genom klimatförändringar och migration. De första inkaättlingarnas ankomst till vad som skulle bli rikets centralort, Cuzco (i dagens Peru), har forskarna förklarat med klimatsvängningar i Anderna och en tilltagande kamp om naturtillgångarna, vilket ledde till omfattande folkvandringar. Bröderna Manco Cápac och Ayar Auca sägs ha anlänt till Cuzco, den förre bosatte sig i stadens nya soltempel och den senare i utkanten av staden. Allt enligt etableringsmyten som också har tolkats som en ursprungsförklaring till det andinska skicket med två eller ibland flera styrande hövdingar.

 

De spanska krönikörerna på 1500- och 1600-talen hade fullt sjå med att förstå och beskriva det släktdynastiska system de mötte. Temoche Cortez har valt att inte fördjupa sig i de olösta källkritiska frågorna. Med stöd i de spanska källorna har hon skapat en kronologisk berättelse om inkarikets uppkomst, utveckling och fall. Det är segrarnas historia vi får – en berättelse om hur Cuzcostyrkorna till sist alltid triumferar och hur riket växer; när det var som störst omfattade det områden i dagens Colombia, Ecuador, Bolivia, Chile och Argentina.

 

Hur forskningen än vill se på saken slås man gång på gång av parallellerna till ett imperium som det antika Rom. Särskilt iögonfallande är den avancerade infrastrukturen som håller samman inkarikets stora landområden. Andra viktiga faktorer var arbetspliktsystemet, rekryteringen av arbetare och ersättning i form av varor. Men det kanske mest avgörande skillnaden i förhållande till ett imperium som det romerska, och det som försvårat historieskrivningen, är att den andinska kulturen under detta skede var skriftlöst. Avsaknaden av skriftliga källor får inkariket att för alltid delvis döljas av mytens dimmoln och dess historia att styras av de spanska krönikörernas politiska och organisatoriska förförståelse.


vilakazi street

Jag hade ingen aning om att det fanns en gata som heter Vilakazi Street. Men nu har jag det. En liten aning. Efter att ha läst 310 sidor Sydafrikas historia skriven av Andreas Karlsson (ISBN 978-91-7545-328-6). Det unika med gatan är en liten pittoresk detalj i en mycket informativ bok som utöver att ha lärt mig en massa fakta fått mig att fundera vidare en del.

 

En fundering – alltså min, inte bokens – är att om man inte har en i förväg tydlig sund etisk-moralisk hållning kan beslut man för dagen tycker är vettiga för att skydda sin situation framledes medföra absurda ytterligheter som man då i konsekvensens namn måste anse värda att värna – hur etiskt-moraliskt förvridet det än blir.

Apartheid är en sådan sak. Den kom liksom krypande mer och mer under historiens gång. Inför upplevda, oftast inbillade, hot från ”vildar”, ”hedningar”, kommunister och allt möjligt annat förskansade sig den vita befolkningen i omgärdade privilegierade mentala vagnborgar. Och höll annat ute. Mellan världskrigen och efter det andra formades på den vägen till sist det apartheidsystem som hela världen fördömde – utom Margret Thatcher, Ronald Reagan och några få till. Och som föll.

 

En annan av funderingarna är att olika beslut man i vår tid fattar i det israeliska parlamentet och i olika flyktingavvisande europeiska länder är kusligt parallella till vägvalen som ledde till apartheid. Viktigt är att betänka att om man inte lär av historien tvingas man se den upprepa sig.

 

Den läsvärda bokens baksidestext lyder:

 

Sydafrikas historia – från mänsklighetens födelse till landet efter apartheid

 

Få länder är så tätt sammanflätade med sin egen historia som Sydafrika. Varför blev Sydafrika platsen för en av 1900-talets allra grymmaste förtryckarregimer? Och varifrån kom styrkan att resa sig och gå vidare som ett enat och i allt väsentligt fredligt land? Svaren ligger djupt inbäddade i landets brokiga förflutna, i möten mellan kulturer och i enskilda personers vägval. Just därför är det hären fullständigt nödvändig bok för alla som vill förstå sig på landet längst ned på den afrikanska kontinenten.

Andreas Karlsson guidar genom en lång resa i historien. Från människans födelse, via de sydafrikanska folkens tidiga historia, européernas ankomst, striderna mellan boer, britter och zulu, de bägge världskrigen, apartheids uppkomst och fall. Hur der det moderna Sydafrika ut idag och vilka utmaningar finns inför framtiden? Detta är en historia väl värd att lära känna.

Sydafrikas historia är det förstamoderna standardverket på svenska över landets historia.

 

Vilakazi Street?

 

Ligger i Soweto, Sydafrikas största kåkstad utanför Johannesburg. Det är den enda gata i världen där två personer som fått Nobels fredspris bott. Nelson Mandela bodde där ett tag. Senare, efter att Mandela bosatt sig på annat håll, flyttade den unge prästen Desmond Tutu in i området. Då kände de inte varandra.


2:a upplagan finns!

I bloggandet 100 år och 1 dag skrivet den 31 juli nämnde jag att jag tittat förbi hos min moster och hittat en del böcker. Boken om högertrafikomläggningen fann jag själv i en låda men en annan jag tog hade hon lagt med i den hög hon hade funderingar över om jag ändå inte skulle vara intresserad av. Flera titlar i den högen hade jag redan men en plockade jag på mig – och har nu läst.

 

Om författaren Leif Grane berättar Wikipedia ungefär detta:

Han föddes den 11 januari 1928, dog den 22 mars 2000 och var en dansk teolog, professor i kyrko- och dogmhistoria vid Köpenhamns universitet (1964-1998) och internationellt erkänd Luther- och reformationsforskare. Han är särskilt känd för sin kommentar till Augsburgska bekännelsen. Hans böcker är översatta till engelska, svenska, italienska, finska och tyska.

 

Just hans kommentar till Augsburgska bekännelsen har jag en gång både ägt, läst och tenterat – kurslitteratur i Uppsala den tid det begav sig. Det var en bra bok jag någon gång lånat ut och sedan inte längre ser röken av. Tyvärr minns jag inte vem som lånade den.*

 

Min mosters trave innehöll en Grane-bok från 1994: Vision och verklighet – en bok om Martin Luther.** De 300 lärorika sidorna är nu lästa. När jag tittat på förlagets Artos hemsida ser jag att den nu finns i en andra upplaga möjlig att förvärva för folk utan boksamlande mostrar. Toppen! Rekommenderar köp!

 

Det som är intressant – tycker jag – är att reformatorns tankar inte samlats stenhårt tematiskt. Det är väldigt vanligt att man gör så och det ger ju en infallsvinkel så god som någon men kommer att blanda tidigt och sent, polemik mot den och polemik mot någon annan. Leif Grane berättar mer i tidsföljd vilket skiljer på den unge och den åldrande Luther, liksom gräl med påven och gräl med frikyrkligheten – om man får använda det ordet anakronistiskt.

 

Baksidestexten lyder:

 

Luther tillhör historien. En framställning av hans liv och gärning bör alltså vara historisk. Med detta som utgångspunkt ger Leif Grane i den här boken en skildring av en man och en epok som har haft avgörande betydelse för vår kultur och som på många områden ännu påverkar nutidens tänkesätt. Med författarens respekt för historien och hans förvissning om att tillhöra en annan tid blir boken samtidigt ett vittnesbörd om vari det lutherska arvet består, och på vilket sätt det fortfarande för ett samtal med oss. När boken utkom i Danmark skrev Vilmos Vajta: »En mästerlig framställning av Luthers teologi, – som i sin fullständighet, åtminstone på skandinaviskt område, inte finner sitt motstycke.«

 

Rekommenderas såhär 499 år efter de 95 teserna!

 


*  Detta händer ju då och då med böcker. En bok jag riktigt saknar är en jättegammal sak – tryckt tidigt 1800-tal – som jag någon gång lånat ut men minns inte heller till vem. Denne förefaller även ha glömt mig. Über den Umgang mit Menschen från 1788 heter på svenska Konsten att umgås med menniskor och är skriven av en Adolf Friherre Knigge (1796). Han ger tidstypiska goda råd vad gäller att tackla halsstarriga personer, hersklystna sådana, svärmödrar, tyska postiljoner och alla möjliga andra. Mycket underhållande – och saknad.

**  Danska titeln är Evangeliet for folket: Drøm og virkelighed i Martin Luthers liv (1983).


lutherältande

Rubriken är naturligt medvetet som den är för att inte avslöja exakt vilket innehåll denna bloggpost kommer att få. Dubbeltydigheten är avsiktlig. Men det skall sägas: Det jag skriver har att höra med reformatorn Martin Luther, inte medborgarrättskämpen Dr Martin Luther King eller den brittiska deckarserien Luther med alla hans problem.

 

Det är inte många som ältar Martin Luther idag. I alla fall inte positivt. Den stackars avhoppade munken får klä skott för allt möjligt – tråkighet, pliktkänsla, auktoritetstro, antisemitism, kyrkosplittring och mycket annat. Men jag uppfattar det som att de som ältar sådant sällan finns i de sammanhang av idag som är mest kopplade till de motståndare han hade på sin tid. Det är inte katoliker och känsloberoende frikyrkliga som skjuter in sig på Luther. I stället är det inte ovanligt att det just är i den lutherska Svenska kyrkan som kritiken – på många punkter i och för sig befogad – finns. Men i Svenska kyrkan kan man ju inte såga honom helt – även om en del nog skulle vilja. Därför gör en del tvärtom och prisar honom som förändrare och tar honom till intäkt för att göra hart när vilka förändringar som helst – om man någon gång är Lutherältande.

Men – det skall också sägas: Det finns några som Lutherältar positivt. Några få. I mycket konservativa kyrkonära väckelserörelser kan en Postilla läsas högt. Ibland. På ett kopierande sätt. Som om saker där och då bara kan flyttas till här och nu.

 

Nästa år blir det Lutherjubileum, 500 år efter det att han grävde i verktygslådan och hamrade upp sina 95 teser mot avlaten för diskussion. Det var ju det han gjorde. Han spikade sitt alster på det sätt man spikade och fortfarande spikar teser och tankar vid ett universitet. I den meningen betyder att något är spikat inte att det är fastslaget utan mer föreslaget. Det kan vara värt att veta när nu Luther skall ältas.

 

I sommar var jag upp på vinden. Två gånger. En gång för att leta efter ett takläckage jag tidigareberättat om*. Och en gång innan för att gräva fram gamla böcker. Det gjorde jag i tanken att om det är Lutherår nästa år kan det vara idé att läsa honom själv, inte bara om honom.

Ned för stegen följde en trave med. Ungefär en ½ hyllmeter Luther inhandlad på antikvariat för en massa år sedan. Och 20 cm Rosenius som är en god lutheran. Just de volymerna är arvegods med mina barnbarns farfarsfarmorsfars namn på titelbladet.

 

Nu har jag läst ut – och om – Luthers Stora Galaterbrevskommentar utgiven 1954 på Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag. Jag har den häftade utgåvan på 500 sidor. I nyskick för mer än ett halvsekel sedan betingade den priset 17 kronor men själv köpte jag den för 16 kronor – skrivet på baksidan – någon gång när jag gick gymnasiet. Att det var då förstår jag av att jag på framsidan skrivit mitt namn och telefonnumret 0920/19651 – alltså mitt föräldrahems. Men det står ett telefonnummer till: 018/461786. Det var numret till telefonautomaten i den studentkorridor på Sernanders väg 15 i Uppsala där jag vistades studieåren efter jag gjort lumpen.

 

När jag läste den första gången minns jag inte. Det kan vara i Luleå men jag gissar på Uppsala-tiden. Och så en omläsning som nyinflyttad till Älvsbyn. Den finns det bildbevis på. Madammen i mitt liv fotograferade mig i badkaret med boken ovan vattenytan. Men den bilden får du inte, noble Bloggläsius, njuta av.

 

Nu har jag i alla fall läst om den, noterat alla gamla understrykningar och kommer fram till att boken är ett evinnerligt Lutherältande. Sida upp och sida ner, gång på gång, utifrån vilken vers i Galaterbrevet som helst, ältar Luther sitt huvudärende: Rättfärdiggörelsen genom tron. Det blir nästan tjatigt.

 

Men det är också ganska naturligt att det blir ältande. Stora Galaterbrevskommentaren är ju inte ett skrivet verk utan ett muntligt. Det är åhörare till en serie föreläsningar som sammanställt sina stenografiska anteckningar. Och då det är en serie muntligheter är det naturligt att man återkommer till samma tema, att man repeterar osv. Han skrev alltså inte själv utan sammanställningen av anteckningarna fick han del av senare och kommenterade på detta sätt i sitt förord:

 

Jag vill knappt själv tro, att jag vid den offentliga utläggningen av den helige Pauli brev till galaterna varit så ordrik, som denna bok nu visar. Och likväl märker jag, att det alltsammans är mina tankar som bröderna med sådan omsorg tecknat ned i denna skrift. Följaktligen nödgas jag tillstå, att allt eller kanske t. o. m. mera yttrats av mig i den nämnda offentliga föreläsningsserien. Ty i mitt hjärta härskar denna enda artikel, tron på Kristus, från vilken, genom vilken och till vilken alla mina teologiska tankar dag och natt flyta och strömma tillbaka. Likväl finner jag, att jag av höjden, bredden och djupet i denna vishet fattat endast en svag och torftig begynnelse, endast några brottstycken.

Därför blyges jag också över att dessa mina fattiga och matta utläggningar av den store aposteln, Guds utkorade redskap, nu utgivas. Men att icke taga hänsyn till denna blygsel, att vara fräck utan att rodna, därtill tvingar mig den oändligt förskräckliga skändlighet och hädelse, som i Guds församling alltid rasat och alltjämt rasar mot den enda fasta klippan, som vi kalla lärostycket om rättfärdiggörelsen, läran om huru vi icke genom oss själva och utan tvivel icke heller genom våra gärningar, som äro mindre än vi själva, utan genom en annans hjälp, genom Guds enfödde Son, Jesus Kristus, äro återlösta från synden, döden och djävulen och ha fått det eviga livets gåva.

 

Gärnings- och beteendekristendomen av idag ser inte likadan ut som för 500 år sedan. Nu tar den oändligt förskräckliga skändlighet och hädelse att Jesus inte är den avgörande punkten för nåd, försoning och förlåtelse sig andra uttryck.

Också idag låter man Jesus vara en bud- och regelgivare som uppmanar oss att vara goda i stället för den avgörande medlaren mellan Guds krav och dom å ena sidan och vår ovilja och oförmåga att vara som Gud vill å den andra.

Luthers Stora Galaterbrevskommentar är, även om den är ett bedårande barn av sin tid, är en bra medicin att kurera sig med igen.

 


*  Vi väntar på offert från plåtfirma. Hotfullt!


100 års lögner

Det verkar som rubriker med 100 återkommer i mitt bloggande såhär i sensommartid. 100 år och en dag hette det för ett tiotal inlägg sedan. Inte 100 sekunder är tredje om man räknar bakåt från detta som också har 100 i rubriken.

 

Vore jag muslim eller arab skulle jag inte lita på Väst!

 

Det var min tanke när jag läst boken Roten till det onda – uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016*. Den skriven av Ingemar Karlsson och de 230 informativa sidorna börjar med napoleontiden och handlar sedan om

  • hur britterna lovade araberna självständighet om de under Första Världskriget gjorde uppror mot det med Tyskland allierade Osmanska riket och hur de svek de sina löften,
  • det franska dubbelspelet i det som blev Syrien och Libanon,
  • oljan i det som blev Irak som ju påverkat händelserna akut ända in i vår tid med USA som ny aktör
  • arabisk nationalism,
  • saudiernas eget spel,
  • hur västländer gav land till europeiska judar,
  • Palestina
  • Syrien upp till idag
  • ännu mera

Baksidestexten lyder:

 

År 1916 satte sig britter och fransmän i hemliga förhandlingar. De drog ett streck på kartan över osmanska rikets arabiska delar. Områdena norr om strecket förklarades vara franska intressesfärer och de i söder brittiska. Det här ledde till att regionen fick nya gränser efter första världskriget, utan  hänsyn till den 4000 år gamla civilisationens historia, kultur och religion.

Vilka långtgående konsekvenser fick detta enkla pennstreck? Och hur påverkar det människor idag, hundra år senare? I Roten tilldet onda förklarar och resonerar mellanösternkännaren och författaren Ingemar Karlsson kring historien bakom dagens krisdrabbade område.

 

Alla som vill veta och alla som vill ha – eller redan har – åsikter om situationen där nere bör läsa boken. Dummare blir man inte!

 


*  Bokens ISBN-nummer är 978-91-7545-338-4. På förlagets hemsida kan man läsa mer om den och om författaren – här.


inte 100 sekunder

Först en baksidestext:

 

I dag är det område som en gång kallades Mesopotamien världens mest krigshärjade och kaotiska. Men det har också stått fadder för mänsklighetens äldsta civilisationer, vilkas rön och uppfinningar fortfarande utgör en del av vår vardag. Här uppfann sumererna skrivkonsten, statsförvaltningen och skön-litteraturen, här uppfann babylonierna astronomin, juridiken och storstäderna – men inget av detta hade betytt något om inte deras arv hade förvaltats och vidareutvecklats av assyrier, perser och andra.

 

Arvet och arvtagarna är en hyllning till de många folk som kommit och gått i regionen, och till alla deras lärdas om satt sig över dynastier och krig, språk och religion, och på så sätt skapat en fem tusen år lång lärdomshistorisk tradition – en längsta som världen skådat, som gick under först i och med mongolinvasionerna på 1200-talet.

 

Jag fick en bunt böcker i fredags. Fick är en sanning med besk modifikation. Köpte för beskattade slantar är en bättre beskrivning av mitt förhållande till bokklubben Clio. För summa 1744 spänn blev det fyra volymer för egen räkning, tre värda 600 beställda av äldsta dottern och en som ”jobbet” skall betala mig 239 kronor för. En välfylld låda!

 

En av böckerna är genombläddrad och en läst. Den bläddrade kommer jag (kanske) att åter-komma till. Den lästa är Arvet och arvtagarna – Fem tusen år av mesopotamisk lärdoms-historia av Taina Kantola och Lennart Warring (ISBN 978-91-27-14395-1).

 

På ca 200 sidor leds man till egna tankar, frågor och slutsatser – dessa till exempel:

 

Redan de gamla grekerna på sin tid inte var annat än kunskapstjuvar och billiga efterhärmare. Pythagoras med sin triangel med kvadratisk hypotenusa eller hur det nu heter var inte alls innovativ. Han plagierade och stal patent! Den beska sanningen – mitt tema finns kvar – är att det var i det område som nu är Irak som folk först drabbades av förvetenskapliga och filosofiska snilleblixtar.

 

Men var mellanflodingarna så smarta – egentligen? 12 månader på ett år kan jag begripa utifrån månens uppförande. Men varför 360 grader på ett varv? Och 60 sekunder på en minut i stället för 100 lite kortare? Som då skulle bli ännu kortare då en timme rimligen fått 100 minuter? Men förlängas av att dygnet skulle ha 10 eller 20 timmar? Och allt tjafs med dussin och gross och sånt – varför ha 6 eller 60 som bas för matematiken? 10-talssystemet är ju bättre – typ. Men inte ens de gamla grekerna byggde om sakerna utan lät det mesopotamiska systemen drabba mänskligheten.

 

Och en sak till. Är Gilgamesh en historisk person? Att eposet med hans namn spelar roll kan inte motsägas – men hur resonerar man kring frågan om han är historisk?

De kunniga vetenskapliga författarna tänker att då det finns några exemplar kilskriftstexter med tre varianter av storyn från tre epoker – sumerer, gammelbabylonier och ny-dito om jag minns rätt – tyder det på historicitet, alltså att Gilgamesh funnits och spelat roll. Det resonemanget är OK för mig. Men jag gör tankebryggan till berättelserna i Bibeln. Vad gäller den kan personer som Abraham, Moses, till och med Jesus själv av okunnigt och kunnigt folk – inte Kantola och Warring – avfärdas som påhittade sagofigurer. Är inte det konstigt? Egentligen?

 

Läs boken!


omläsning förnöjer

Jag har läst om en bok. Alltså inte läst om en bok så som man läser om en bok i en recension eller liknande om handlar om en bok. Jag har läst om en bok i den meningen jag har läst boken en gång till. När förra gången var minns jag inte. Jag har hur som helst inte hittat något skriveri om boken ifråga här på bloggen. Antingen var det så länge sedan att jag inte ens bloggade eller så var det i alla fall innan jag mer konsekvent under kategorin Predikaren 12:12 började berätta om vad jag läst.

 

Det var resan till Norge tidigare denna sommar som fick mig att låna skriften av den yngre av sönerna. Naturen, terrängen, geografin samt den bok om Litza-fronten jag tidigare nämnt drev mig rakt in mellan pärmarna till de 300 sidorna i Den nionde april- Nazitysklands invasion av Norge 1940. Boken är skriven av Michael Tamelander och Niklas Zetterling och har ISBN-nummer 91-85057-28-2. Baksidestexten lyder:

 

Den nionde april skildrar tyskarnas invasion i Norge, som ledde till att Skandinavien drogs in i andra världskriget. Här rullas de dramatiska händelserna upp, från det politiska spelet före invasionen fram till den allierade evakueringen av Narvik två månader senare.

 

Senare forskning har visat att fälttåget grundade sig på felaktiga föreställningar om motståndarna och deras strategiska planering, såväl från Tysklands som från västmakternas sida. Detta kan vara förklaringen till det kaos som kännetecknade invasionens första dygn. Författarna belyser de många misstag som begicks på bägge sidor och hur några få personers initiativ räddade tyskarna från det som kunde ha blivit deras första svidande nederlag. Boken behandlar även de allierades tafatta försök att återta initiativet i centrala Norge.

 

Författarna lämnar betydande utrymme åt diskussioner kring alternativa händelseutvecklingar, särskilt kring möjligheterna att förhindra invasionen och ockupationen. Den nionde april är illustrerad med 35 kartor som visar operationen steg för steg.

 

Nu har jag sett (ytterligare) en del ställen där händelserna som hände hände och det ger en liten vinkel till kring en tidigare läst bok. Svårfajtad terräng handlar det i alla fall om. Och unga mäns fysiskt imponerande prestationer trots och på grund av en del äldre kontorsmäns valhänthet och förvirring – som så ofta.


besvärlig fjälltur

Kanske är rubriken ovan vanvördig. Det låter ju som om det skall handla om en turistvandring i fjällen hemsökt av lite extra regn och skoskav. Och det är helt fel – naturligtvis.

 

När vi, jag och madammen i mitt liv,för någon vecka sedan var i Norge köpte jag en bok – också det naturligtvis. I en mataffär dessutom. Jag såg den i ett ställ och blev nyfiken, nordkalottare som jag är. Att jag ävenledes är smått road av att läsa om militär strategi och taktik bidrog givetvis.

 

Boken jag köpte var Miraklet ved Litza – Hitlers første nederlag på Østfronten av Alf R. Jacobsen. De drygt 250 sidorna norsk text är nu lästa och som brukligt är rapporterar jag här på bloggen under kategorin Predikaren 12:12.

 

Jag hade aldrig hört talas om Litza-älven men bilder via Google gav inblick i miljön. Verkar onekligen mysigt att vandra och rekreera med den ganska trevliga utmaning det kan vara att ta sig fram i väglös fjäll- tundramiljö.

 

Dock var det annars för dem som var där sommaren 1941. Ett gäng skulle ta sig fram till Murmansk och det atdra gänget skulle se till att det inte blev av. Att fajtas med allt vad utrustning och underhåll kräver är hart när omöjligt – vilket visade sig. Man behöver vara många för att nå ett avgörande. Och är man många blir försörjningen omfattande.Och än mer folk måste användas till att få fram saker till linjen – och det gör att man de facto inte blir så många. Så det blir inget.

 

En intressant bok med denna baksidestext:

 

Festbanketten var allerede planlagt. Gjennom et brutalt overraskelsesangrep skulle 60 000 tyske soldater erobre den viktige havnebyen Murmansk og sikre Nordfronten – Hitlers skjebneområde. Ryktene om en invasjon hadde svirret lenge, men Stalin ignorerte advarslene fra Churchill og nektet til det siste med å mobilisere.

 

Natt til 29 juni 1941 rykket general Eduard Dietls seiersvante bergjegere over den russiske grensen. Men Hitlers spydspiss skulle snart møte uventetmotstand på den uframkommelige tundraen. I all hast var russernes 52. infanteridivisjon sendt til Litzadalen, tyskernes siste hindring på veien mot Murmansk. I ukesvis raste kampene på Østfrontens nordligste frontavsnitt.

 

I ett spenningsmettet og kunnskapsrikt drama basert på hittil ukjente kilder skildrer Alf R. Jacobsen slaget som ble det blodigste på Østfronten sommeren 1941. han avdekker krigsledernes dilemmaer, tett flettet sammen med vitnesbyrd fra frontlinjen.

 

Med etterord av general (R) Sverre Diesen.

 

Inte minst etterordet var mycket lärorikt, till och med till en del tillämpbart på allmänna resonemang kring planering, mål, fokusering, genomförande och ledning.


nedblodad Jesus

För över en månad sedan läste jag på den israeliska tidningen Haaretz hemsida om en bok. Det var en lång refererande recension som fick mig att beställa alstret. Vill man läsa artikeln hittar man den här. Min ”översättning” kommer strax.

 

Det var alltså en israelisk tidning som fick mig att köpa en bok på engelska skriven av en sekulär dansk journalist och nu läst delvis i Sverige och delvis i Norge om de kristnas situation i Mellanöstern. Det, noble Bloggläsius, är gränsöverskridande verksamhet.

 

Boken The Last Super – The Plight of Christians in Arab Lands av Klaus Wivel är bra! 250 berättande sidor. Tankeväckande. Jag ger inget eget referat av ISBN 978-1-939931-344 utan lutar mig på artikeln i Haaretz.

 

 

VARFÖR BRYR SIG VÄST INTE OM MELLANÖSTERNS KRISTNA?

 

Den frågan är ämnet för den danska journalisten Klaus Wivels nyanserade och övertygande nya bok om kristna på Västbanken och i Gaza, Egypten, Libanon och Irak.

 

Som en konflikt ofta jämfört med ett korståg har Irakkriget varit förödande för de kristna i Mellanöstern. I hela regionen, inte bara i Irak, har våld, instabilitet och islamism uppstått i dess spår, drivit kristna från sina hem och samhällen för att söka skydd utomlands. Om den nuvarande trenden fortsätter, säger experterna, kan de kommande decennierna vittna om kristendomens död i de länder där den föddes.

 

Med tanke på västerländska medias ständiga bevakning av Mellanöstern, är det överraskande att den svåra situationen för regionens kristna minoritet – en miljon av dem har flytt Irak ensam sedan Saddams fall – får så lite uppmärksamhet. Särskilt för europeiska och amerikanska liberaler verkar det som om att fokusera på lidande kristna just som kristna på något sätt skulle vara motbjudande eller partisk. Många tar avstånd från ideologiskt konservativa och religiösa grupper som när de talar för Mellanöstern kristna, om kyrkor som förstörs och mord av församlingsmedlemmar, gör det för som medel för att främja dessa gruppers egna agendor. Än mer fundamentalt: många liberaler ansluter sig till tanken – född ur en önskan att rätta till historiska orättvisor och dagens utbredda rasism och islamofobi – att muslimerna blev koloniserade, orientaliserade och demoniserade av väst och därmed är Mellanösterns enda offer.

 

I sin nya bok “The Last Supper: The Plight of Christians in Arab Lands,” gräver den danska journalisten Klaus Wivel i dessa svåra frågor. Wivel, som har årtiondens erfarenhet av att bevaka regionen för den danska tidningen Weekendavisen, har skrivit en djupt redovisade, nyanserad och övertygande redogörelse om de kristna på Västbanken och i Gaza, Egypten, Libanon och Irak.

 

The Last Supper” hänvisar till kristendomen långa och gamla historia i Mellanöstern men är mer inriktad på de tumultartade årtionden efter andra världskriget och i synnerhet de kristna liv och kamp av idag.

 

Sorgliga, även ohyggliga berättelser

 

I bästa journalistiska stil bygger Wivel sin framställning på vad kristna och muslimer – han har träffat många som står upp för de kristnas rätt – berättar om sina egna liv. Dessa är, i det stora hela, sorgliga, rentav ohyggliga, berättelser om systematisk förföljelse, pogromer och regeringar som är för dysfunktionella eller ideologiskt ovilliga i att skydda sina egna kristna medborgare.

 

Men “The Last Supper” är ingen gråtmild martyrberättelse. Wivel tar upp kristnas erfarenheter och kontrasterande perspektiv från olika samfund i olika länder, även när sådant avviker från gängse föreställningar eller visar på de intervjuades egna fördomar och kortsynthet. Som exempel: vid besök i en förstörd synagoga i Alqosh i Irak, ett bevis för landets en gång blomstrande judiska samhälle, diskuterar Wivel öppet de kristnas egen antisemitism.

 

Envishet i att avslöja faror och komplexitet av att vara kristen i regionen idag samt motståndet mot tillrättalagda berättelser och att söka påverka, gör “The Last Supper” till en av de bästa nya böckerna om Mellanöstern. Sedd genom den kristna erfarenhetens och historiens lins får kriget i Irak, den arabiska våren, uppkomsten av den islamiska staten och även konflikten mellan Israel och Palestina nya nyanser.

 

Wivel börjar sin berättelse i Betlehem. Det är svårt att föreställa sig en mer kristen plats. Jesus föddes där och den massiva Födelsekyrkan markerar platsen. Men även där, liksom på andra håll i Israel, på Västbanken och i Gaza, har den kristna befolkningen minskat snabbt. Enligt den brittiska folkräkningen 1922 var 10 procent av befolkningen i Mandatet Palestina kristen. Idag är den siffran endast 2 procent, i flesta fall en följd av utvandring till Latinamerika, Europa och andra områden. Från och med kriget 1948, som säkrade Israels självständighet och gjorde hundratusentals palestinier till flyktingar, har kristna fortsatte att fly den pågående konflikten och söka sig bättre möjligheter utomlands.

 

Den israeliska ockupationen har sin del i skulden för denna kristna utvandring. Bethlehem belägrades under den andra intifadan och den israeliska armén dödade kristna såväl som muslimer. Wivel citerar Mitri Raheb, en internationellt erkänd luthersk pastor som bor i staden: "Israelerna är efter oss för att vi är palestinier, inte för att vi är kristna",

 

Framväxten av en mindre tolerant islam

 

Men detta bekanta historia döljer en mer komplicerad verklighet. Wivels samtal med andra palestinska kristna visar att den anti-kristna diskrimineringen och våldet som förvärrats under de senaste årtiondena i och med uppkomsten av mindre toleranta former av islam, är lika mycket en del av problemet. Hans intervjuade beskriver stängning av Nablus "sista vinbutik efter att ha beskjutits av arga muslimer; en mobattack i Taybeh – en kristen by med ett berömt bryggeri – som hämnd för en påstådd relation mellan en muslimsk kvinna och en kristen man; en Salafistgrupps kidnappningar och tvångsomvändelser av kristna i Gaza. Den palestinska myndigheten är inte bara otillräckligt i att främja religiös jämställdhet, få slut på trakasserier och i att skydda kristna palestinier – tjänstemän har också olagligt beslagit kristnas mark för egen del, Hamas regering i Gaza tillåter, fast man inte öppet uppmuntrar förföljelse av de få kristna som är kvar där, mycket värre hat och våld.

 

Vad gör “The Last Supper” unik och så övertygande är att den andra berättelsen inte bara ersätter den första. De kristnas lidande används inte för att rättfärdiga det israeliska styret; det blir inte ett argument för hur mycket värre saker skulle vara för de kristna om palestinierna lämnades att styra sig själva. Eftersom Wivel inte har en ideologisk yxa att slipa lyckas han inte bara med att visa hur de kristna ofta känner sig fångade i en apokalyptisk strid mellan muslimer och judar, utan också hur andra faktorer spelar in för den kristna erfarenheten. En västerländskt utbildad, moderna kvinna i Ramallah, en pensionär i Nablus, en pånyttfödd tyngdlyftare och en traditionell grekisk-ortodox affärskvinna ser alla situationen ur olika perspektiv. Klass, kön, samfund och individuella faktorer spelar lika stor roll som den övergripande etiketten "kristen".

 

The Last Supper” har samma nyanserade berättande i kapitlen om Egypten, Libanon och Irak. Fast den pågående krisen där påverkar varje lands kristna annorlunda, pekar “The Last Supper” på flera gemensamma teman.

 

Främst bland dessa är den förödande inverkan som intoleranta islamiska ideologier, inspirerade av Wahhabi rörelsen Saudiarabien haft för kristna i hela regionen. Till exempel: Många av Egyptens lärare arbetade i Saudiarabien på 1970-talet och kom tillbaka med Wahhabi-ideologi i bagaget. Samma lärare har sedan 1990-talet fyllt utbildningssystemet, som staten överlämnat i islamisternas händer. Resultatet är en generation egyptier som undervisats att kristna (och judar) är sämre än muslimer, att staten bör grundas på islamisk lag och att trots att landet var kristet långt innan Islam, har kristna ingen historia i Egypten.

 

The Last Supper” drar sig inte för att visa hur Mellanösterns kyrkoledare också bär ansvar för den nuvarande situationen. Maikel Nabil Sanad, en egyptisk bloggare och aktivist som var en ledande figur i revolutionen 2011, berättar för Wivel hur koptiska ledare ensidig slöt upp bakom den nationalistiska presidenten Gamal Abdel Nasser när judar, armenier, greker och andra kastades ut ur Egypten på 1950-talet samt starkt motsatte sig Anwar Sadats fredsavtal med Israel. "Kopter såg aldrig sig själva som nästa grupp i raden", säger Sanad. "Vad som hände med judarna sker nu med de kristna, bara långsammare, då de är så många."

 

Libanonkrigets trauma

 

Till detta visar Wivel hur interreligiösa spänningar i ett land rikoschetterar i samhällen på annat håll. Detta är tydligast när det gäller Libanon, som har den största och mest stabila kristna befolkningen i regionen, delvis tack vae sin konstitution som garanterar kristen representation i regeringen. Ändå lämnar libanesiska kristna landet för ett bättre liv utomlands. Landet har plågats av ständiga kriser under de senaste åren, bland annat kriget 2006 med Israel, en flod av flyktingar och regeringens oförmåga att tillhandahålla grundläggande tjänster, som ledde till protestkampanjen förra året."Du stinker!"

 

Skuggan av Libanons 15-åriga inbördeskrig som såg sekteristiska miliser och utländska makter inklusive Israel nästan förstöra landet, vilar över alla. Många av dem Wivel talat med uttryckte rädsla för att det sekteristiska inbördeskriget i grannlandet Syrien och som där decimerat den kristna gemenskapen och där Hizbollah och andra libanesiska grupperna tar  aktiv del kan tända konflikten igen.

 

Så varför verkar inte västvärlden bry sig om Mellanösterns kristna? Wivel ställer frågan till dem han möter och, inte överraskande, ger hans intervjuade olika och ibland kontrasterande svar. Vissa anklagar européer och amerikaner för vad en av dem kallar "rasistiskt sänkta förväntningar". Det är att i länder i Mellanöstern bortförklara övergrepp och diskriminering mot mänskliga rättigheter som skulle vara oacceptabelt hemma. Andra säger att västerländska liberaler är rädda för att underblåsa islamofobin hemma genom att fokusera på muslimers "religiöst motiverade attacker mot kristna”. Ytterligare andra skyller på västerländsk sekularism och särskilt upplysningstidens arv av fientlighet mot den kristna tron.

 

Vad alla dessa teorier har gemensamt är att det europeiska och amerikanska föraktet för Mellanösterns kristnas svåra situation har mycket att göra med hur västerlänningar ser på sina egna samhällen, med utrikespolitik och realpolitik. Wivel pekar på en tillbakagång för liberala idéer om universella mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Sådant är nu föremål för debatt i stället för samförstånd både i det intellektuella samtalet och i praktisk politik.

 

Mer än bara bra journalistik är “The Last Supper” ett inlägg i den debatten och ger ett kraftfullt argument för liberalism. Wivel skriver att förföljelsen av Mellanösterns kristna är en fråga om mänskliga rättigheter – människor har rätt att utöva sin religion fritt, att byta religion och gifta sig med vem de vill, oavsett om muslimer, judar, kristna eller andra är förföljarna eller förföljda. På dessa grunder bör västvärldens regeringar förespråka kristnas rättigheter i Mellanöstern, och medborgarna i dessa regeringar bör vara oroliga för de kristnas öde innan det är för sent.


Tidigare inlägg
RSS 2.0