geniers betydelse

Vi är inte många – genier alltså.

Bara jag och någon till – och till den är jag tveksam.

 

Jag bär inte den känslan permanent. SÅ högmodig är jag inte. Men jag erkänner villigt att det ovan kursiverade rusat genom mina tankevindlingar både en och flera gånger. Varför är det bara jag som fattar? Varför kan inte den eller dem som så självklart fattar en sak på ett annat sätt än jag gör förklara för mig vad jag fattat fel – i synnerhet då jag förutsätts vara lojal mot beslut som de som inte fattar fattat? Varför är det bara jag som är ett geni?

 

Jag har läst om genier. Det var en ganska tråkig bok. Klart nördig. Men tänkvärd i ett större perspektiv och mer generellt. Kring geniers betydelse alltså.

 

Boken heter Fältherrar, krutrök och slagfält – europeiska krig 1650-1813. Det är så nördigt så det både räcker och blir över. Margareta Beckman som är ledamot av den svenska avdelningen av Commission Internationale d’Histoire Militaire och verksam som styrelseledamot för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek står som författare till de 320 sidorna. Hon porträtterar 13 militära ledarfigurer och deras bedrifter. Lyckade figurer men för den skull inte alltid slutsegrare. Men uppfinningsrika och nyskapande vad gäller både strategi, teknik och taktik. Till exempel är den svenske kungen Karl XII en av de 13. Han vann ju inte slutsegern men var tydligen fiffig i alla fall.

 

Baksidestexten lyder:

 

I legendariska härförares sällskap guidar Margareta Beckman över Europas blodiga slagfällt. Under perioden 1600 till 1800 skapades dagens nationalstater, och de växte fram under ständiga krig. De länder som hade de mes framgångsrika fältherrarna kom att överleva fram till i våra dagar.

Margareta Beckman tar oss med till tider och platser där intrigerna vid hovet kunde vara minst lika dödliga för en härförare som kulregnet på slagfältet.

Här möter du de fältherrar som ritade Europas karta: krigarkungarna Karl XII, Peter den store, August den starke och Fredrik den store. Fästningsbyggarna Vauban och Erik Dahlbergh, fältmarskalkarna Magnus Stenbock, Bernadotte, Eugen av Savojen, Turenne och Moritz av Sachsen. Hertigarna av Belle Isle och Marlborough. Detta är deras historia.

 

Ska jag vara ärlig – läs en annan bok.


100 år sedan

Mitt första storpolitiska minne måste vara vid köksbordet i samband med Kuba-krisen när jag var nio år. Pappa sa: Nu får du vara tyst, Stig! Med barsk röst.

Det var ovanligt. Att tystas ner barskt när vi åt. Vi var en liten familj där barnsnatter väl kunde vara kompatibelt med Dagens Eko på P1 (följt av jag tror något annat program innan Barnens brevlåda med farbror Sven). Men nu var radion mer spännande än jag. Det var udda. I efterhand förstår jag det – världen stod ju på randen av ett kärnvapenkrig.

 

Jag minns det inte själv men jag har fått berättat för mig att jag i tidigt år inför nattinsomning ledsen och gråtande hulkade: Jag vill inte bli ett ugnens barn!

Att jag bara tre år fyllda skulle varit så bibelbildad att jag förskräckts av att Sadrak, Mesak och Abed-Nego kastats i Danielsbokens brinnande ugn (samt missat den storyns happy end) är osannolikt. I stället var det frågan om knattingens första geopolitiska reaktion – om än en feluppfattning av situation för barnen i Ungern 1956.

 

Med tiden och åren har jag naturligtvis snappat upp mer av politiska och militära händelser.

I min egen tid fanns ju Kalla kriget, Algeriet, Sexdagarskriget, Rhodesia, Vietnam (naturligtvis!), Tjeckoslovakien, Öst-Pakistans utbrytning, fler drabbningar i Mellanöstern och mycket mycket mer. Ofta långt borta.

I historisk närtid fanns de två Världskrigen och sedan längre tillbaka allt möjligt lite överallt. Historiska skeenden i dess många olika aspekter är väldigt intressanta – och då inte bara ur deprimerande militär synvinkel även om sånt var mest spännande när jag var på väg att bli vuxen.

 

Givetvis finns hål i den historiska allmänbildningen. Ett sådant är nu i alla fall i någon mening delvis igenfyllt. Det gäller något hyfsat nära i tid och hyfsat nära geografiskt men ändå ganska okänt: Finland för 100 år sedan.

 

Jag har läst de knappt 470 sidorna som forskaren Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg skrivit i boken Finska inbördeskriget (ISBN 978-91-27-15296-0). Massor av saker jag inte visste mycket om vet jag nu lite mer om – även om jag redan glömt en del. Väinö Linnas trilogi Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk har jag naturligtvis läst både en, två och minst tre gånger. Där finns inbördeskriget med främst i andra delen. Men här är det fråga on genre. Linnas böcker är läsvärda romaner med romanens dramarturgi – skiljer sig markant från det man möter i halvtorra fackvetenskapliga verk.

 

Finska inbördeskriget har en massa bilagor, slutnötter och litteraturhänvisningar. De har jag inte läst, bara ögnat. Jag har nöjt mig med – och rekommenderar – huvudframställningen i boken som har följande baksidestext:

 

I januari 1918, bara några veckor efter självständigheten, störtades Finland in i ett skoningslöst inbördeskrig mellan "röda" och "vita". Med 40 000 döda på bara några månader till följd av strider, mord, svält och sjukdom blev det Nordens dittills blodigaste konflikt, enbart överträffad av andra världskriget.

Hundra år har gått sedan denna tragedi. I Finland skapade kriget ett trauma som är kännbart än i dag. Samtidigt är det så gott som bortglömt i Sverige, trots att hundratals frivilliga svenskar reste över Östersjön för att slåss, och trots att hela den samtida svenska debatten kom att kretsa kring detta krig – ett krig som dessutom nästan fick en svensk regering att falla.

Med hjälp av ögonvittnesberättelser och arkiv skildras här inte bara hur detta krig kom att forma Nordens historia utan också hur åtskilliga av de svenska befäl som tjänstgjorde på den vita sidan sedermera kom att hamna på ledande positioner i Sverige, där de kunde påverka säkerhetspolitiken under andra världskriget och kalla kriget.


road av det nya

Efter jul tog jag paus i den bok jag just innan börjat läsa. Julklappsboken om ”gamla kungen” trängde sig in liksom en massa annat och en del arbete. Nu har jag i alla fall också läst färdigt boken jag pausade i.

Och säger: Skitintressant!

 

Jag är road – bland andra saker – av att läsa historia. Det blir varken jag eller någon annan dummare av. Men ibland känner jag mig lite dum när saker inte är riktigt som man trodde de var och att fakta och en annan vinkel medför att kunskap och åsikter skruvas om på något sätt. Då känner jag mig lite dum men också rejält uppspelt. Jag blir mycket mer road än oroad när saker vinklas på ett annat sätt än jag är van – inom rimliga gränser naturligtvis.

 

När man skriver svensk historia är ofta Stockholm och Mälardalen både utgångspunkt och centrum. Sådant är man van vid. Östersjöländernas historia i två band skrivna av en engelsman som ser regionen utifrån finns i min bokhylla och ger är en frisk annorlunda vinkel. I hyllan finns också en svensk historia från inlandsisens försvinnande till nutid skriven utifrån Manjärvs, inte Stockholms, horisont. Manjärv är en liten by i Älvsby socken/kommun och därmed presenteras ett förfärligt viktigt nordligt synsätt!

Jag har tidigare kort berättat om bägge böckerna – klicka här och här.

 

Den bok jag nu nästan i sin helhet har läst är Sidenvägarna – En ny världshistoria av den engelske historikern Peter Frankopan.* Jag skev nästan i sin helhet då jag nöjde mig med brödtexten på nästan 580 sidor. De 100 sidorna med slutnoter och litteratur- och källhänvisningar lät jag vara.

 

Sidenvägarna är en sådan där perspektivvridare som inte tecknar historien ur en europeiskt, till och med nordvästeuropeiskt atlantiskt, perspektiv. Navet i framställningen är parallelltrapetsen östra Medelhavet-Centralasien-Kina-Indien. Centrum, inte västra udden av den euroasiatiska landmassan ställs i fokus. Det är lärorikt. Och som redan sagts: Skitintressant!

 

Vill du, noble Bloggläsius, ha en ordentlig mångordig presentation av bokens innehåll kan du klicka här. Nöjer du dig med baksidestexten lyder den som följer.

 

Den mänskliga civilisationen föddes mitt emellan öst och väst. Det var här världens stora religioner såg dagens ljus, det var här varor utväxlades och språk och idéer började spridas. Här byggdes imperier upp och gick under. När västvärldens inflytande nu minskar och tyngdpunkten åter flyttas österut, sker det längs samma vägar som för tusen år sedan.

Peter Frankopan har skrivit en viktig berättelse om de krafter som format den globala ekonomin och den politiska renässansen i öst. Sidenvägarna är en bok som omprövar vår världshistoria, en oavbrutet läsvärd skildring av världens verkliga centrum.

 


*  ISBN: 9789100171575


avskaffa monarkin?

 

GOD JUL

 

Pia och Stig

 

önskar

Carl Gustaf och Silvia,

barnen med familjer

 

Ungefär så stod det på ett av paketen som för en dryg vecka sedan låg under granen.

Vad sa du? Vilka då? Va! Viss förvirring uppstod när texten på etiketten lästes.

 

Helt äkta var det väl inte. Jag hade skrivit texten på paketet själv. Jag/vi hade dessutom själva handlat på Clio, den bokklubb jag är med i och som främst förmedlar böcker om historia. Två julklappsböcker till oss/mig blev det denna sista jul. För ett drygt år sedan blev det nästan tio som fördelades ut bland de närmaste släktingarna och oss själva.

 

I paketet fanns boken Gustaf VI Adolf – Regenten som räddade monarkin, en biografi skriven av journalisten Roger Älmeberg.* När jag såg den i katalogen väcktes mitt intresse. Inte för att jag är en principiell anhängare av eller ens förtjust i monarkin. Tvärtom! Att folk sängvägen når sin position i samhället är inte snyggt vare sig det handlar om eget eller föräldrars sexliv. Ganska otidsenligt och odemokratiskt.

 

Men samtidigt är det ett faktum att det under historiens gång haft betydelse att det varit så. Därför är det intressant. Den svenska varianten av Bernadottarnas sexuellt överförda livsroller är dessutom en mild och ganska oförarglig variant som, hur odemokratisk den än är, inte är värd att samla krafter för att avskaffa.

 

Dessutom: Gustav VI Adolf är ju ”den riktiga kungen”!

Han prydde frimärken och mynt under hela min uppväxttid. Hans ordspråk Plikten framför allt var då och är fortfarande bra. Han var och blev – om jag räknat rätt – nästan årsbarn med min farmor vilket på något sätt gör att när jag läser om honom läser jag en del om min egen historia – ett bistert faktum som avslöjar att jag numera är ganska många år ung.

 

Gustav V – den nuvarande kungens farfarsfar – var i början av förra århundradet behäftad med en hel del autokratiska tyskpräglade kaiserideal. Sonen – sedermera Gustav VI Adolf – var mer fallen åt det engelska hållet med dess konstitutionella parlamentariska monarki. Naturligtvis vet jag sedan gammalt att ätten Bernadotte för 100 år sedan inte rönte samma öde som de med varandra ingifta (och i olika grad inavlade) släkterna Hohenzollern, Habsburg och Romanov. Den dåvarande kronprinsens roll i den process som ledde till den engelska formen för monarki och inte den störtansvärda kontinentala var jag dock inte bekant med – innan jag läste de nästan 400 sidor som har följande baksidestext:

 

Gustaf VI Adolf bidrog personligen till att rädda monarkin i Sverige när han 1918 1919, tillsammans med bland andra Hjalmar Branting, som kronprins pressade Gustaf V och högern att gå med på en demokratisk rösträttsreform. Hans personlig popularitet gjorde senare att republikfrågan avfärdades från vår nuvarande författning.

Barndomen och relationen till föräldrarna, särskilt till drottning Victoria, var svår. Första hustrun, kronprinsessan Margareta, påverkade honom att bli öppnare och socialt engagerad, men äktenskapet slutade i tragedi – en av flera i hans liv, som när äldste sonen omkom i en flygolycka 1947.

Hans andra hustru, drottning Louise, blev ett stort stöd för honom samtidigt som relationen till hans barn försvårades.

Tage Erlander gillade inte kungen från början, men statsministern svängde helt och de fick ett gott samarbete.

Hans insatser för vårt konst- och kulturliv och humanism var betydande och blev en del av vårt kulturarv. Även denna sida av ”gamle kungen” framhävs i boken där även hans dotterdotter, drottning Margrethe II av Danmark, berättar om sin relation till sin morfar och del av glädjeämnena och problemen inom familjen.

 


*  ISBN 978-91-1-307358-3


macaronesien 08

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den åttonde och sista bloggposten jag skrev då och där – faktiskt i min telefon under flygresan hem.


 

I ett blogginlägg för jättemånga inlägg sedan fanns ett bildcollage jag inbjöd läsekretsen att reflektera kring.* En av bilderna i montaget var den vidstående. Här är den dock roterad ett kvarts varv medurs. Så stämmer den bättre med den högfrekvent använda illustrationen i en av de böcker jag läste under semestern på den afrikanska ön Sal.

 

Boken ifråga är Omgiven av idioter. Hur man förstår dem som inte går att förstå av Thomas Eriksson.

 

För ganska länge sedan – i våras – kom en av de som arbetar på Stiftskansliet på besök till vårt arbetslag. Hon verkar på personalvårdssidan och ledde oss in i ett tänk kring olika personlighetsdrag och hur de samverkar och inte samverkar med varandra. Det blev – åtminstone för mig – mycket tydligt. I vår arbets-gemenskap finns röda, gula, gröna och blå typer. Jag kan, men kommer inte att göra det här, säga vilken färg flera i gänget har. Eller färger. De flesta har en dominant kulör med inslag av en annan och stänk av en tredje.

 

Jag är röd. Starkt röd men också med inslag av blå och gul, helt ogrön. Röda typer ser långt, tänker snabbt, sätter upp mål och tutar och kör. Om en sak är populär eller känns bra spelar mindre roll. Att det bär åt rätt håll är det viktiga.

Nu fattar jag! sa kyrkoherden. Nu begriper jag hur du nästan ensamt i arbetslaget på ett envist sätt i tre år firat Veckomässa på onsdagar med bara en två kanske fyra fem deltagare. Du gör det för att du anser det rätt, inte populärt.**

En röd sätter alltså mål. Vad gäller vägarna till målet kan de modifieras bara riktningen är kvar. Om andra är med på tåget är faktiskt inte så noga.

 

En gul är härvidlag annorlunda. Han/hon vill likt den röde utveckling och förändring men ser sammanhållningens och glädjens väg som viktigast. Eller rättare sagt: sammanhållningens och glädjens vägar. Alla, eller åtminstone de flesta, ska vara involverade och också kunna uppleva det så. Styrkan hos den gule är flexibilitet och värme. Viss ryckighet kan det bli eftersom den gule vill att så många som möjligt ska vara glada, något som inte är viktigt för en röd.

 

Det är det inte heller för den blå som har stabilitet, ordning, struktur och perfektionism som ledmotiv. Vad folk tycker eller känner är inte noga bara det stämmer med plan, beslut och reglementen. En blå person blir därför i praktiken oftast en bevarare, ofantligt sällan en utvecklare.

 

De gröna, som är den vanligaste typen, sätter gemenskap och sammanhållning i främsta rummet. Förändringar vare sig av röd målmedveten sort eller gul med mer spontana åtgärder skapar, liksom de blås noggrannhet, mest oro som är något de gröna kraftigt ogillar. De blir liksom de blå därför tämligen konservativa – om än av helt olika anledningar.

 

Jag tycker sådana här saker är oerhört intressanta.

 

Vilka drag fungerar med andra? Vilka kombinationer blir näst intill omöjliga? Vad händer om alla i ett lag är likadana? Eller chefen är av en färg och medarbetare har andra kulörer?

 

Det personalkonsulenten gjorde gav viktiga impulser. Boken gav med många skratt mycket mer information. Jag tror nog att jag begriper mer av saker och ting – inklusive mig själv – och hur organisationer och lag fungerar eller inte. Var kommunikationen bryter samman är också lättare att förstå.

 

Köp den! Det är ju bara en pocket på 280 sidor. 53 spänn på adlibris.com.

Jag brukar här lägga med en boks baksidestext. Det går inte enär boken är utlånad. Det blir förlagets presentationstext på webben i stället. Den hittar du här.

 


*  Inlägget ifråga är flera tänkbara publicerat den sista juli detta år.

**  Detta var ju helt rätt! Tilläggas bör att vi nu är några som samverkar och att antalet kommunikanter är runt dussinet, mestadels andra än i söndagarnas Högmässor.


macaronesien 07

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den sjunde bloggposten jag skrev – faktiskt i min telefon under flygresan hem.


 

Att semesterslappa blir att läsa. Vanligen brukar jag redan innan avresan från själva bostaden välja, vraka och våndas.

  • Något i hyllan jag inte läst? Det mesta som går att solstolsläsa och som intresserar mig är läst. Inte napp där.
  • Något Primärhustrun rekommenderar? Hon har en massa. Skönlitteratur dock. Och deckare. Jag brukar inte fiska i de genrevattnen även om jag måste erkänna att när det hänt har fångsten varit ätbar.
  • Något i hyllan läst men kanske moget för omläsning? Sådant finns men är ofta i inbundet vikthögt skick. Näpp, inte napp.
  • Något "teologiskt"? Här blir jag lite ambivalent. Loggar jag in på arbetsledighet om jag läser sånt som är nära knutet till "jobbet"? Klar fulfiskrisk.
  • Något som gör att Exe-geten bräker? Här finns stora tunga fiskar i viken. I stim dessutom. Nya Testamentet på grekiska, ett översättningshjälpmedel och en kommentar blir sammantaget 2,5 kilo. Sådan last kan bara tas med när resan sker i eget fordon. Några fotokopierade sidor ur de två först nämnda firrarna plus en kommentar brukar dock komma med – för att i verkligheten inte läsas och bearbetas.

 

Denna gång var min ambition att det skulle funka, bräkandet alltså. Förutom Bibel endast fotokopior av Galaterbrevets grekiska text plus grammatiknyckelns aktuella sidor i en mapp och en bok, en kommentar, packades ned.

 

Pilutta dej!

 

Innan take-off från Lule Äjrpårrt kan man köpa pocketar. Jag handlade. Således (för)blev Exe-geten omjölkad också denna resa.

 

Den ena boken var Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939-1941. Författaren är den brittiske historikern Roger Moorhouse vars lust att parallellställa Nazi-Tyskland och Sovjetunionen blir mycket tydlig. Visst finns det likheter – inget snack. Två totalitära system av synnerligen utstuderad art. Men jag tycker faktiskt att det finns en och annan skillnad också. Det var ju faktiskt Tyskland som angrep 1941.

 

Naturligtvis var bokens ca 340 sidor intressanta där jag halvlåg i min solstol på ön Sal – trots de många (ned)värderande ordvändningarna. Jag uppskattar en torrare saklighet – som Molotovs ungefär.

 

Baksidestexten lyder:

 

Den 23 augusti 1939 i Moskva.

När Nazitysklands och Sovjetunionens utrikesministrar, Joachim von Ribbentrop och Vjatjeslav Molotov, skrev under en icke-angreppspakt i Moskva slogs världen med häpnad. En knapp månad senare hade Nazityskland och Sovjetunionen anfallit och delat upp Polen mellan sig – andra världskriget var ett faktum.

I ett hemligt tilläggsavtal hade Hitler och Stalin delat upp Europa i två intressesfärer med syfte att återupprätta det forna tyska kejsardömets och Tsarrysslands gränser i Östeuropa. Pakten höll i nästan två år.

Än idag hävdar många att pakten enbart var ett sätt för Stalin att vinna tid innan Hitler invaderade Sovjetunionen. I ”Djävulens allians” skildrar historikern Roger Moorhouse det dramatiska spelet som föregick pakten och avslöjar i detalj hur de två diktatorerna tillsammans startade det världskrig som skulle kräva miljontals människoliv.


en ny antiktrunda

Att läsa en ny bok om saker man tidigare läst om i andra böcker kan vara helt meningslöst och djupt meningsfullt. Det beror på.

 

Både som intresserad av historia i största allmänhet – kategorin detta inlägg satt under ger belägg för den saken – och som teolog har jag naturligtvis redan förr i världen läst om hur det var ännu förrare i världen – i Egypten, Mesopotamien, Persien, Grekland, Karthago, Rom. Där och på annat håll utspelas med lite olika start- och slutdatum vad som brukar kallas Antiken som jag tidigare läst om och delvis tvingats tentera. Nu har det skett igen. Inte att jag måste tentera men att jag gjort en ny antikrunda.

 

Antiken – Från faraonernas Egypten till romarrikets fall (ISBN 978-91-27-1484-6) ger med sina 570 sidor en bra översikt över Medelhavsområdets och Mellanösterns historia från ca 3000 före Kristus till ca 600 efter. De sex författarna* målar med ganska breda penseldrag sina linjer vad gäller samhälle, ekonomi, politik och kultur. Att det blir så är självklart då det är en översikt. Jag kan därför tycka att vissa saker saknas eller borde ha behandlats mer – Kyrkans framväxt till exempel. Men man kan ju inte få allt.

 

Nu torde någon undra: Antiken? Är inte det gammalt? Vad tillför en ny bok för nytt?**

 

Men snälla Bloggläsius! Hur tänker du?

Självklart blir gammal historia ny på grund av nya rön!

Det finns ju forskning, nya utgrävningar, nya tvärvetenskaper, nya frågor, nya svar.

Därför är en ny bok också om gamla grejer bra.

 

Baksidestexten lyder:

 

Antiken är så mycket mer än bara Athen och Rom. Till antikens värld hör också Mesopotamien och Mykene, egyptier och etrusker, Hatshepsut och Hannibal. Många måste få en plats för att vi ska kunna förstå vad som förenar den antika världen med vår egen, liksom vad som skiljer den från vår.

Detta är utgångspunkten för denna bok om antikens kultur och samhällsliv. Vi möter en ganska främmande värld där slavar var ständigt närvarande, där religionen genomsyrade alla aspekter av tillvaron, och där tiden oftast uppfattades som cyklisk.

Men vi möter också en värld som vi är väl förtrogna med, där vetenskap och politik får former som behållits till våra dagar, där storstäder och internationella kontaktnät var vanligt, och där krig och naturkatastrofer förstört mycket av vad människor försökt bygga upp.

 

Lärorik!

 


*  De sex är Nils Billing (fil.dr i egyptologi, docent i religionshistoria, lektor vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet), Susanne Carlsson (fil.dr i antikens kultur och samhällsliv, forskare och studierektor vid Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet), Ragnar Hedlund (fil.dr, forskare i antik historia och numismatik, Uppsala universitet), Allan Klynne (författare, fil.dr i antikens kultur och samhällsliv), Michael Lindblom (docent i antikens kultur och samhällsliv, lektor vid Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet) och Hugo Montgomery (professor emeritus i klassisk filologi vid Oslo universitet).

**  I min ungdom och säkert tidigare kunde präster och predikanter en bit in i sina anföranden för att kunna komma vidare använda formuleringen Nu torde någon undra...

Min erfarenhet säger mig att ingen åhörare undrade så.


saliven rinner inte

För vissa läsare är en viss bok oerhört intressant och skapar om inte extas så i alla fall intresse. Samma volym är för en annan så fullständigt ointressant så att läsa den blir som att äta kex i en öken.

 

Detta är inget nytt. När jag för några år sedan i färd med att enligt dåtidens terminologi bli teologie magister fick tag i den lilla volymen Le Christ de la passion, perspective strukturale dreglade jag likt Pavlovs vovve. Ingen annan jag känner, teolog eller inte, har mig veterligt producerat en salivdroppe kring den torra faktaredovisningen som boken ger – fullständigt ointressant och onödig för den som på något så när vanligt sätt vill förstå vad han eller hon läser i sin Bibel. Men för en nördig bräkande exe-get är den givetvis mumma.*

 

Krigarna från Valsgärde – Glimtar från en guld- och granatskimrande forntid av Kent Andersson (ISBN 978-91-7353-881-7) är en liknande bok men roligare på grund av sina vackra bilder och en del skisser. Den kom samtidigt som den om Kristian II jag berättade om i inlägget stoppa svexit! och nu har jag läst också den. Ska sanningen sägas har jag läst hälften av de 200 sidorna. Sedan tittade jag igenom resten. Mer blev det inte. Och mer blir det inte.

 

En arkeolog och historiker inriktad på Vendeltid (550-750 e Kr) torde med halvöppen mun och saliven rinnande i mungipan med stort intresse ta in vad utgrävningar visar om hur vapen, sköldar, hästar, mat, dryckespokaler mm låg organiserade i var och en av de utgrävda stor-mannagravarna. Sida upp och sida ner med beskrivningar och bilder. Inte helt olikt diagram över finesser i Nya testamentets grundtexter.

Då jag inte är arkeologi- och historieintresserad på den nivån fann jag den alltså ointressant – fast den är spännande och innehållsrik. I alla fall lyder baksidestexten:

 

För omkring 1400 år sedan började en av det dåtida Upplands mest inflytelserika familjer att begrava sina döda på ett helt nytt sätt. En man ur varje generation begravdes i en båt. Den döde brändes inte, som annars var vanligt, utan jordades. Med sig i båten fick den döde mannen praktfulla vapen, sällskapsdjur, dresserade rovfåglar, spelbräden med spelpjäser, köksutrustning, mat och förnödenheter.

Utifrån fyra praktgravar som en gång fanns i uppländska Valsgärde ger oss arkeologen Kent Andersson en inblick i den tid som kallas vendeltiden, en dramatisk tid då det fornnordiska samhället genomgick en av sina största förändringar någonsin.

 


*  Det som var så kul var alla diagram över hur huvudsatser och bisatser, termer och nyckelord och många andra stilistiska finesser kan skönjas i den grekiska texten till evangelisternas – främst Markus – berättelse om Jesus sista dygn inklusive korsfästelsen.

Fatta vilken lycka! Men upplevelsen var inte ny.

När jag under utbildningen i Uppsala innan prästexamen skrev min trebetygsuppsats om Hebreerbrevet kapitel 12 verserna 1-4 tindrade jag med ögonen över ett liknande arbete: La structure littéraire de l´Épître aux Hébreux. Boken finns i mitt rum i församlingsgården, inte här hemma. Att den därifrån skulle vara stulen eller av någon olovandes lånad håller jag för helt otroligt. Ingen jag känner eller vet om är ett dugg intresserad av det saftiga innehållet.


stoppa svexit!

I de flesta fall är vi i vårt sätt att tänka lite skeptiska när regioner och krafter delar upp sig och enheter splittras. I de flesta fall. Men inte alltid.

 

Att USA lämnat Paris-avtalet och går sin egen väg tycker de flesta – liksom jag – är dumt. Håller vi oss kvar i USA anses den utbrytning som Södern gjorde på 1800-talet vara rebellisk och att Unionen genom det blodigaste kriget fram till dess bevarade den har vi inga problem med.

Att Storbritannien lämnar EU får oss att likt Obelix muttra nedlåtande – klicka på bilden.* Att många skottar funderar på att lämna unionen med England och Wales verkar kanske lite kul men gör oss nog ändå lite skeptiska. Och om Katalonien går sin egen väg i relation till Spanien – blir inte det rörigt då?

Fenomenet att imperier och stora stater delar upp har olika namn. Ibland det negativa splittring och separatism. Ibland ett mer positivt frigörelse från kolonialmakter eller som när Sovjetunionen föll samman. Eller åtminstone det mer neutrala men ändå lite oroväckande: balkanisering.

 

Då jag missade bokklubben Clios avbeställningsdatum kom jag av slarv ge mig själv ett par födelsedagspresenter jag egentligen inte tänkt mig skaffa. Två böcker att ställa till de många hyllmeter jag redan äger. Inte helt ointressanta men ändå lite onödiga.

 

Innan hyllan skall den läsas!

Jag lever inte konsekvent efter den parollen men den är min ambition.

Därför har jag för en tid sedan läst de knappt 500 sidorna som historikern Erik Petersson ägnar åt Furste av Norden – Kristian tyrann (ISBN 978-91-27-14128-5).

Boken har denna baksidestext:

 

I Furste av Norden låter Erik Petersson oss möta Kristian II – Tyrannen – i ett helt nytt ljus, bortom blodbaden.

Varför är Norden inte ett enda land i dag? Kristian står i en union som skakas om, vid randen till den nya tiden, och han är ung. 21 år gammal blir han ivägskickad av sin nyckfulle far för att lugna unionens västra delar, till Oslo och Bergen.

Han slits mellan de nordiska ärkebiskoparna, adeln i Skåne, på öarna och på Jylland, teokratin i Trondheim, östra Östersjöns fria bönder och, förstås, de mäktiga jordägarna i Mälardalen. Det är en internationell värld, där hela Europa spelar roll och blandar sig i.

Kristian var huvudfigur i den strid om Norden som kom att forma oss ända till i dag, fem hundra år senare. Men de som vann ville inte att vi ska få veta vad som gick förlorat. De hade alla skäl att dölja vad som hände.

Utan att förstå de här omvälvande åren kan vi luras att tro att historien är enklare och mer rätlinjig än vad den är.

Och inget var givet och utstakat när ridån går upp för Erik Peterssons mest omfattande bok hitintills.

Välkommen till Norden år 1500!

 

Det var ett Svexit Kristian försökte stoppa!

Kalmarunionen hade ju skapat något av Nordens Förenta Stater även om det inte handlade om i vår nutida mening organiserade stater, snarare regioner med lokala makthavare. En del av dessa, enkannerligen några rika klaner i öst och norr, ville rå sig själva och var måttligt intresserade av att centralstyras från Köpenhamn. Under många år sökte de legitima unionskungarna Kristian I, Hans och Kristian II värna enheten och få separatisterna med på tåget igen. I Norge gick det vägen men Sverige kom att gå sin egen väg under den splittrande usurpatorn Gustav Eriksson Wasa med hans paroll Sweden first! som nog mest egentligen var Jag först! Den dynastiska illegitimitetens väg har sedan följts ända till den dag som idag är med Karl XVI Gustavs För Sverige i tiden.

 

Dock – helt allvarligt: Det är en tänkvärd bok om att segrarna i en konflikt präglar hur man sedan på sitt håll beskriver konflikten.

 


* När jag tidigare i år var i Norwich i England köpte jag boken Five on Brexit Island – underbar parodi skriven i klassisk Blyton-stil men med skillnaden att Julian, Dick, Georg(ina) och Anne nu är unga vuxna som både röker och dricker sponken inbegripna i en dagsaktuell intrig. Att jycken Timmy fortfarande är i livet och med samma hurtighet som på 1960-talet förmår jaga kaninerna på Kirrin Island måste tillskrivas författaren Bruno Vincents pastischiga frihet (ISBN 978-1-78648-384-3).


bokklubbsmisstag

Bokklubbar är om inte livsfarliga så i alla fall riskfylla ting. Jag är med i en, den historiska bokklubben Clio. Det är en bra klubb! Jag har köpt och haft glädje av mycket via den.

 

Men ibland är det mystiskt. Det kommer en bok jag inte minns jag beställt. Jag gissar att glömska är orsaken. Jag kan ha beställt den men glömt att jag gjorde så. Jag kan också glömt avbeställa den bok de skickar om jag inte aktivt säger annat.

 

På något av de sätten var det med 370 sidor Korstågen – européer i heligt krig under 500 år skriven av den danske historikern Kurt Villards Jensen. Den bara kom. Men nu är den också läst.

Med också menar jag att det minsann inte är den första boken jag läst – och har – om korstågstiden. Jag har ju Jan Guillos böcker om Arn. Det är lite fusk då det är romaner men ändå. Jag tror jag har nåt – eller är det dotterns? – om Tempelriddarna och en annan om främst svenska korståg. En mer eller mindre spelar ingen roll tänkte jag, öppnade boken och har nu läst ut den.

 

Den var intressant!

Naturligtvis gör den likt all seriös litteratur i ämnet upp med vanföreställningen att korsfararna drog iväg för att i sus och dus och omoraliskt umgänge med orientaliska skönheter plundra och göra sig stormrika. Så var det inte. Ett korståg hade som ambition att vara näst intill ett rörligt kloster och de som inte dog av strapatser eller strider kom i de flesta fall hem fattiga som kyrkråttor. Den nu aktuella boken innebar inget nytt i den vägen.

 

Men en ny aspekt kom in: en trefrontstanke.

Vi tänker ju oftast att korstågen gick från väst till Palestina med eventuella avstickare till Egypten och Konstantinopel. Det är rätt. Mellanösternfronten var huvudriktningen. Det var den påvar propagerade för och kungar och baroner mest slog i på.

Men det fanns två fronter till: Den Iberiska och den Baltiska. Alltså (åter)erövringen av vad som idag är Spanien och Portugal nere i sydväst och mestadels dansk svärdmission längs Östersjökusten upp till Estland. Att allt detta berättas parallellt och sammanvävt gav en ny bild – faktiskt.

 

Vill man läsa en större presentation av verket är det bara att klicka här. Man kan också nöja sig med baksidestexten som lyder:

 

Korstågen är den största militära aktionen i Västeuropas historia. De inleddes för nära tusen år sedan med den blodiga erövringen av Jerusalem, varade i över fem hundra år och samlade européerna kring idén om det nödvändiga och rättfärdiga kriget, en föreställning som lever kvar än idag.

De religiöst sanktionerade fälttågen gav upphov till den oförsonliga bilden av islam som kättersk och våldsam, men också till de första vetenskapliga studierna i Europa av islam som religion.

Korstågen – européer i heligt krig under 500 år är den första skandinaviska boken som ger en samlad översikt över alla medeltida korståg i Mellanöstern, på Iberiska halvön och i områdena kring Östersjön. De svenska korstågen mot Finland och Estland sätts därmed i ett vidare sammanhang. De var en del av ett större händelseförlopp som fick avgörande betydelse för vår moderna värld.

 

Naturligtvis kan man fråga sig:

Var det rätt att kriga för sin tro? Nej! Vi tycker inte det. Inte jag heller.

Är det då rätt att kriga för sin nation? Sin ekonomi? Oljan man behöver?

Det är liknande viktiga frågor.

 

Sen – de som säger Jag tror inte det finns någon Gud! Kolla bara på korstågen! är ju inte speciellt smarta. De resonerar ju helt i klass med Folk krigar om olja! Då kan det inte finnas nån!


smalnat bort

Nu är det eftermiddag – jag menar efter middag – Annandag Påsk. Primärhustrun har just satt sig i bilens passagerarsäte. Föraren är yngste sonen som genom att köra ena vägen på tur och returresan till Luleå återbördar sig själv till Stifts-, Residens- och Universitetsstaden där han lever och verkar.

 

Påskhelgerna är alltså i princip över med allt vad de inneburit – tänkbart stoff för flera blogginlägg. Ämnet för just detta är dock att det nu slutligen smalnat bort.

 

Som bilden visar står alla fyra volymerna av Finlands svenska historia inparkerade i bokhyllan. Den sista som fått plats bland sina kumpaner är Henrik Meinanders Nationalstaten – Finlands svenskhet 1922-2015. Den har följande baksidestext:

 

I Nationalstaten skildrar Henrik Meinander hur den svenska kulturen fortlevt och en särskild svensk identitet byggts upp i det självständiga Finland. Frigörelsen från det ryska imperiet 1917 innebar en vändpunkt också för landets svenska kulturarv och befolkning. Åren därpå tillkom de lagar som skapade grunden för landets tvåspråkiga offentlighet fram till våra dagar.

Mellankrigstidens skärpta ideologiska motsättningar mellan finsk- och svensk-sinnade avlöstes under andra världskriget av en språkfred som blev bestående. I efterkrigstidens och kalla krigets Finland ställdes de svensktalande inför nya utmaningar. Tiden präglades av ekonomiska och sociala omvandlingar, en stärkt nationell enhetskultur och en minskning av den svenska språkgruppen. Utvecklingen sedan 1980-talet har fört med sig en återhämtning för det svenska och en förnyad insikt om tvåspråkighetens betydelse, men också nya politiska angrepp från finsksinnat håll.

Boken är en fängslande, brett upplagd skildring av nationalstaten Finland och dess svenska historia. Relationerna till Sverige och det svenska kulturarvet betonas starkt, men ett bredare internationellt perspektiv är också ständigt närvarande.

 

Äntligen och slutligen har jag tuggat i mig alla volymerna och kan förnöjt konstatera att volym två och tre kommer det aldrig att falla mig in att läsa om. De var trots (eller på grund av) sin detaljrikedom erbarmligt trista. I inlägget det smalnar av av den 25 mars beskrev jag volym tre. Då gav jag också länkar till mina inlägg om de två första banden – inlägg som alla fick finurliga sammanhörande titlar.


efter folkkyrkan

 

Inför mina speciella resor brukar jag alltid våndas över vad jag skall ta med mig att läsa. Som regel packar jag med alldeles för mycket i den vägen. Det betyder att det i bokhögarna finns sådant som rest både till Turkiet, Grekland två-tre gånger, Fjällen ett par tre vårar, Norge, England – men aldrig blivit ordentligt genomtröskat. Först på senaste tiden har jag stålsatt mig och begränsat antalet böcker i packningen.

 

Jag fann den ½läst och tog med den!

 

Efter folkkyrkan – en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället.

Nu har jag läst hela och rekommenderar den å det allra hetaste. Lite konstig är den men intressant. Patrik Hagman som verkar vid Åbo akademi i Finland beskriver bra och spetsigt de nordiska så kallade folkkyrkornas situation och dilemman. Infallsvinklingarna blir sedan inte riktigt de traditionella och det gjorde att jag nog stannade upp i läsningen första gången. Nu tycker jag de gör boken extra intressant – om än lite främmande.

 

På baksidan presenteras ISBN 978-91-7580-643-3 på detta sätt:

 

Efter folkkyrkan är en hybrid mellan en teologisk studie och ett debattinlägg, ett försök att greppa de lutherska folkkyrkornas nuvarande situation och söka en väg framåt. Patrik Hagman argumenterar för att folkkyrkornas kris i grunden är teologisk till sin natur och därför måste mötas med teologiskt arbete. De röster som han för in i diskussionen – Dietrich Bonhoeffer, Stanley Hauerwas, John Howard Yoder och William T. Cavanaugh – har sällan lyfts fram som relevanta i den nordiska kontexten, men här förs deras teologier i kontakt med konkreta problem och bekymmer i de lutherska kyrkornas vardag. Fram träder bilden av en möjlig kyrka där den gudstjänstfirande gemenskapen står i centrum, men på ett sätt som för vidare de nordiska lutherska kyrkornas höga ambitioner att vara en kyrka för hela samhället. Hagman visar att en sådan kyrka inte bara är möjlig utan redan är i vardande.


det smalnar av

Vaddå?

Vad smalnar?

Inte midjemåttet väl?

 

Jag förstår din ängslan, noble Bloggläsius.

Jag fylls av tacksamhet över din oro över att jag alldeles skulle tyna bort eller åtminstone bli i besittning av alltför långa livremmar. Och jag säger: Om så väl vore! Men tyvärr – i det avseendet smalnas det inte nämnvärt.

 

Det som smalnar av är den ännu inte lästa delen av Finlands svenska historia i fyra band som i sin blekgröna glans pryder bokhyllan.* Jag har nu tvingat mig igenom – och jag menar verkligen tvingat – den tredje delen: Språkfrågan – Finlandssvenskhetens uppkomst 1812-1922 skriven av den pensionerade professorn Max Engman. Baksidestexten lyder:

 

Språkfrågan handlar om det svenska i Finland under storfurstendömets tid och de första åren efter självständigheten, från mötet mellan kronprins Karl Johan och kejsar Alexander i Åbo 1812 till språklagen 1922.

I fokus står triangeldramat mellan de tre språken svenska, finska och ryska som konkurrerade om positioner i storfurstendömet. 1800-talet var de nationella mobiliseringarnas tid, då det på såväl finskt som svenskt håll skedde en samling kring språket. Mobiliseringarna kan i många avseenden betraktas som parallella fenomen – i vissa fall handlade om en klyvning mellan finskt och svenskt. För de svenskspråkiga ledde processen först fram till en reträtt, sedan till uppkomsten av det som i början av 1900-talet började kallas "finlandssvenskhet".

Språkfrågan (…) baserar sig på ett omfattande empiriskt material och erbjuder ett brett perspektiv på språksituationen i Finland mot bakgrund av nationsbygget och de stora samhällsförändringarna under autonoma tiden.

 

Egentligen var den väldigt tråkig. Över 400 sidors noggrann genomgång av alla möjliga tendenser, inrättningar, rörelser, personer och händelser som för mig som sentida utlänning är svårt att se linjer i och få vettiga anknytningar till. Boken (som vi jämte volym 4 köpte i julklapp till mig julen 2015) har därför fått lång lästid och varvats med annat läseri. Faktiskt är det så att drivkraften stundom varit bara min ovilja att ha en del av en bok eller en bokserie oläst.

 

Och samtidigt är den i mitt nutida svenska sammanhang intressant. Vad är kultur? Vad är folkgrupp? Vad är nation – som inte är samma sak som stat? Hur enhetligt måste ett samhälle vara? Kan flera kulturer och språk och värderingar och klasser finnas samtidigt? Hur väger man intressen?

 

Sådana frågor är högaktuella nu när ett högerpopulistiskt parti är Sveriges näst största, när det tredje största och näst högraste partiet öppnat för dialog just med det högraste, när de så kallade ”liberalerna” vill ansluta oss till främmande makter och alliera oss med Turkiet, när invandringsbromsen är trampad i botten och när rädsla för och motvilja mot ”de andra” fyller sociala medier.

 

Rekommenderar jag ISBN 978-91-7353-871-8 för läsning?

Varför inte! Man blir inte dummare av den. Men kanske inte topp-prio.

 


*  När den första volymen kom och beskrevs i bokklubben Clios katalog inhandlade jag den omedelbums. Titeln var Sveriges Österland – från forntiden till Gustav Vasa. Den 25 maj 2008 bloggade jag om den i inlägget är jag för smal?

Vad det led kom volym två som också införskaffades. Riksdelen – stormakt och rikssprängning 1560-1812 bebloggades 26 feb 2010 under titeln väldigt smalt. I den bloggposten skrev jag lite extra också om första bandet.


bibeln bara delvis sann

 

Det var ett planeringstillfälle innan Internationella dagen som satte igång det. Då nämndes i förbigående en del skrifter som Lutherska Världsförbundet ger ut just eftersom det är 500 år sedan Luther snickrade upp sina teser i Wittenberg.

 

Jag tycker det är helt ofarligt att läsa på. Jag snokade på nätet, fann de omnämnda och kopierade pdf-filerna till min dator. De var på engelska. Drygt 340 sidor med 24 uppsatser av lika många författare jämt fördelade i 4 små böcker. Dessa har jag nu så sakteliga tagit mig igenom lite stötvis vad gäller läsintensiteten – jag har ju också haft annat att göra de sista 6 veckorna.

 

Läsa på datorskärm tycker jag är jobbigt. Gillar det inte alls. Någon sån där läsplatta har jag inte. Är skeptisk. Förstår inte hur den skall hålla när man vid läspaus viker in nedre högra hörnet. Som den old-tecnology-kuf jag är skrev jag ut pedeäffarna och läste det hela från papper.

 

Det var alltså 24 uppsatser av lika många lutherska teologer från lika många länder. Bara att det finns lutheraner lite allomstans var en beta. Det är både män och kvinnor som reflekterar lutherskt kring saker i sina respektive sammanhang – Brasilien, Schweiz, Polen, Tyskland, Australien, Namibia, Malaysia, Norge, Indien, Sverige, Frankrike, Estland, Zimbabwe, Japan, Danmark, Ryssland, USA, Tanzania, Etiopien, Argentina, Ungern, Kanada, Finland och Palestina/Jordanien.

 

Jag fann mycket som är fräckt! I positiv mening.

Att en luthersk teolog – Japan – utifrån Rättfärdiggörelse av nåd reflekterar över lidandet och situationen i området som för några år sedan drabbades av radioaktivitet från de två kärnkraftverken som pajades av tsunamin som följde på jordbävningen ute till havs blir ju liksom nya tankar när man som jag sitter på gränsen mellan Norra Norrlands kustland och inland och inte har att göra med häftigare geologiska konvulsioner än landhöjningen. Intressant luthersk teologi!

Eller Tanzania där som på många andra platser rika magnater och utländska företag köper upp stora befolkade landområden för att för egen, inte folkets, räkning och profit utvinna olja, mineraler eller exploatera skapelsen på andra sätt. Är marken, dess resurser och människorna verkligen till salu på det sättet – om världen rättfärdiggörs av nåd?

Och då alla är skapade och blir gjorda rättfärdiga utan gärningar och prestationer måste alla klass- och kasttillhörigheter som bygger just på vad man gör och presterar bekämpas – som teologen från Indien tänker.

 

Jag finner det...

Men vad är det för böcker? Pucko!! Tala om!!

Lugn, lugn, noble Bloggläsius. Jag kommer till det.

 

Jag tror att man skall läsa sånt här – och då alla fyra häftena. Varför? Jo:

Lutheraner jag möter – kanske bättre kallade ”lutheraner” inom klösmärken – tycker jag spaltar upp sig i tre sorter.

Den ena betonar att vi befrias av Guds nåd och att frälsningen inte kan förtjänas utan bara tas emot genom Ordet och Sakramenten. Detta är visserligen sant! Jag är själv mycket av en sådan. Just nu runt 500-årsdagen tenderar den typen att betona de lutherska bekännelserna samtidigt som man söker visa att doktor Martin ändå innerst inne var en god katolik. Eller nåt av det.

Den andra tar fasta på att reformation är förändring. Där blir man aktivistisk kring ekologi, mänskliga rättigheter och liknande saker och uppfattas av den första typen som både som teologiskt slappare och lite till vänster.

Den tredje betonar varken eller utan tuffar bara på.

 

I detta läge blir skrifterna Liberated by Gods Grace – som är huvudskriften – och de följande Salvation – Not for Sale, Human Beings – Not for Sale och Creation – Not for Sale viktiga. Alla fyra!! De två första är hyfsat i samklang med min första sorts ”lutheraner”. De bör fokusera extra på de två senare skrifterna i listan som nog min andra grupp känner väl med – och alltså behöver ta in de två första extra noga. Min tredje grupp – fast här har jag inga förhoppningar – ska naturligtvis noga läsa rubbet.

 

I vilken av mina kategorier skall nu detta blogginlägg placeras?

Församling ligger nära men ändå inte. Exe-geten bräker passar inte heller även om det finns Bibeltolkning med. Farfar funderar passar på allt eftersom jag ju hela tiden är en farfar som funderar men utifrån innehållet – Nej.

Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut och flitiga studier gör kroppen trött står det i Predikaren 12:12. Det får bli kategorin även om just här bibeln bara är delvis sann. Att skrivandet aldrig tar slut är sant. Att kroppen blir trött likaså. Men att skallen piggnar till – det glömde Salomo nämna.

 

På Lutherska Världsförbundets hemsida finns länkar för nedladdning. Googla!


andra & fjärde boken

De kan gå på en gemensam bloggpost.

Den andra jag läste av de böcker jag fick i julklapp.

Och den fjärde jag läste.

 

Böckerna är släkt. De handlar om ungefär samma eller snarare angränsande saker. Och har delvis samma författare. Samt är intressanta.

 

Den bästa – den andra – vann Augustipriset 2015. Det är Min europeiska familj de senaste 54000 åren av vetenskapsjournalisten Karin Bojs och innebär drygt 450 sidor intressant text. På bokens baksida står:

 

Många svenska släktforskare har lyckats kartlägga sina förfäder nio, tio generationer bakåt i tiden.

Den nya DNA-tekniken öppnar ännu större möjligheter. Karin Bojs bestämde sig för att släktforska på djupet och genom DNA-analyser få veta mer om sina band till forntidens människor. Hon läste hundratals vetenskapliga studier, intervjuade världsledande forskare och reste i ett tiotal länder för att följa spåren bakåt.

Resultatet är en bok om Europas historia, från den första invandringsvågen till idag – om vikingar, tidiga jordbrukare i Mellanöstern och flöjtspelande grottmänniskor i Tyskland och Frankrike.

Den historia hon skildrar är också vår egen. Vi är släkt med varandra. Någonstans, någon gång levde vår senaste gemensamma förmoder och förfader.

DNA-trådarna knyter ihop oss alla.

 

Karin Bojs är journalist. Det gör att texten är flyhänt och pedagogisk. Att säga att jag fattat sakerna helt och fullt skulle inte vara att skryta. Det vore att blåljuga. Men det är ett intressant att DNA-tekniken genomgått en enastående utveckling sedan 1980-talet. TV-programmet Veckans Brott visar att kriminaltekniker har nytta av resultaten, Vetenskapens värld samma sak när det gäller biologisk och medicinsk forskning. Nu också arkeologi och historia där man med hjälp av små variationer i DNA-sekvensen kan hitta kusiner, sysslingar, härslingar och tvärslingar – om man vill. Och släktingar som levde under den senaste istiden och ännu längre tillbaka.

 

Peter Sjölund är hennes medförfattare till fjärde boken. Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 har bara 230 sidor. Bitvis kommer en del av vad Bojs skrev i sin bok tillbaka i förkortad och tillämpad form. Pedagogiskt dras saken samman till härstamningar från fiktions-gubbar kallade Ivar, Ragnar och annat. Lärorikt och lättläst och med denna baksidestext:

 

När isen smälte började människorna vandra in i området som vi numera kallar Sverige. De kom från olika håll, den ena gruppen efter den andra. Stenåldersjägare, bönder, herdar...

Och så har det fortsatt.

Efter några tusen år anslöt bönderna.

DNA-tekniken ger oss helt nya möjligheter att kartlägga hur människor har kommit hit under årtusendenas lopp.

Karin Bojs och Peter Sjölund följer DNA från svenska mäns Y-kromosomer. De utgår från akademiska forskares DNA-studier, men lägger dessutom till resultat från flera tusen släktforskande privatpersoner.

Med denna unika kombination kan de för första gången visa hur Sverige fick sina fäder. Fram tonar en ny bild av vårt gemensamma förflutna.

I denna släkthistoria finns plats för varje enskild svensk att hitta sin egen position och sina egna rötter.

 

Puh! Jag hann skriva om julklappsböckerna innan januari gick över!


tredje boken

Nu blev det väl ändå fel!!!

Förra inlägget var första boken!!

Var är den andra??

 

Lugna ner dig en smula, noble Bloggläsius!

Jag har ordning på pinalerna!

 

Läser du första stycket i förra inlägget kan du se att jag fick några böcker i julklapp. Nu har jag läst tre. Men den jag läste som nummer två har jag inte skrivit om. Än. Den kräver mer kommentar än den tredje och kommer väl att komma vad det lider. Kanske tillsammans med fjärde.

Nu är det tredje boken det handlar om.

 

I blogginlägget två klappar senare skrev jag för drygt ett år sedan om en av förra julens då genomlästa julklappsböcker. Noga sagt var det den 29 december 2015 som var publiceringsdatum och saken gällde då den femte delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Nu i julas fick jag sjätte delen: Äkta amerikanska jeans.

 

Jag tror fortfarande inte att Guillo kommer att få nobelpriset i litteratur. Oaktat det skriver han intressant och underhållande. När han nu är framme vid att berätta om 1950-talet med en huvudperson som bara är ca 10 år äldre än vad jag själv är. Igenkänningsfaktorn ökar här och där. Det är kul.

 

Läs gärna hans romansvit. Om den lyckade och misslyckade överklassens diskreta charm.


första boken

När vi firar jul fördelar tomten och hans* paketinköpande bulvaner klapparnas antal omvänt proportionellt till mottagarnas ålder. Det betyder att när klanerna Strömbergsson och Nyberg samlas rinner det mesta till barnbarnen Tyra och Adrian. Som farfar i sammanhanget återfinns jag diskret i ett hörn lätt övergiven med en liten stapel böcker och en och annan tröja eller annat klädesplagg i knäet. Själva överraskningsmomentet är dessutom minimalt då jag inte sällan aktivt deltagit i valet av innehåll i de paket som om Julaftonen hamnar hos mig.

 

I ett av paketen fanns boken 400 sidor Marco Polo – från Venedig till Xanadu, den första av böckerna jag gav mig i kast med. För en hyfsat allmänbildad snygg lagom tjock man i sina bästa år var historien via annan litteratur och en och annan TV-serie ganska välkänd. Det innebar att berättelsen inte var helt ny. Men naturligtvis intressant.

 

Det finns Marco-Polo-forskning!

Litteraturvetare och historiker har vridit och vänt på handskrivna tidiga texter, översättningar och versioner för att söka sluta sig till vad som kan ha varit autografen – det är originaltexten – och hur den kan anses förhålla sig till ett faktiskt historiskt händelseförlopp. Samma vetenskaplig metoder som man använder när det gäller alla historiska rapporter inklusive Bibelforskning. Sådant är alltid intressant – förutom själva storyn naturligtvis.

 

Har då Marco Polo funnits? Ingen svarar Nej.

Gjorde han sin resa till Kina? Ingen svarar Nej.

Har Jesus funnits? Det finns folk som säger Nej.

Gjorde och sa han det som sägs att han gjorde och sa? En del säger Nej.

 

Och det är märkligt! Jesus från Nasaret är ju strikt vetenskapligt ofantligt mycket bättre och säkrare historiskt väldokumenterad än Marco Polo. Ändå finns skenbart tänkande människor som dissar Honom – Jesus alltså – men håller Polo trolig.

 

Marco Polo – från Venedig till Xanadu (ISBN 978-91-7343-633-5) är skriven av Laurence Bergreen och försedd med följande baksidestext:

 

Marco Polos resor i Asien tog honom till de yttersta gränserna för den då kända världen, via Sidenvägen till den fruktade mongolhärskarens Khubilai Kahns hov. Efter åratal i khanens tjänst.på spännande uppdrag till alla hörn av det mongoliska riket, återvände han till Europa med berättelser som fortsätter att fascinera än idag.

Den hyllade författaren Laurence Bergreen skiljer myt från fakta, och har skapat den hittills mest genomarbetade biografin över Polos häpnadsväckande äventyr. Marco Polo är en välskriven blandning av historia, biografi och reseberättelse, lika trollbindande som det liv den beskriver, en oumbärlig inblick i en svunnen värld.

 


*  Tomten är traditionellt en han. Jag har aldrig hört honom benämnas hen. Inga krav på inklusivt språk hörs från något håll kring vad som numera blivit julhelgernas huvudgestalt. Försumligt?


den goda lögnen

Är det alltid fult att ljuga?

Pippi Långstrump säger: Det är fult att ljuga!

Eller är det den snälla Annika granne med Villa Villerkulla?

 

Hursomhelst brukar vi inte gilla lögner. Inte människor emellan. Inte heller mellan individer och myndigheter. Ärlighet varar längst! – det är nått vi lär oss och lär ut.

Så – finns den goda lögnen?

 

The good lie heter en film jag såg två gånger detta veckoslut. Först sent på fredag kväll som en förberedelse för en arbetsuppgift jag fått. Sedan på lördag kväll med under- och efterföljande funderingar och samtal i grupp.

 

Om filmen skall sägas att den är sevärd och rekommenderas!

Den är i genren Based upon a true story – eller som fodralet anger: Inspired by the incredible true story.

Det gäller i starten en grupp barn som flyr inbördeskriget i Sudan och blir vuxna i ett flyktingläger i Kenya för att till sist komma till USA strax innan 11:e september det ödesdigra året. Om hur deras stil, värderingar, sätt att tänka landar i det nya samhället med dess prioriteringar och attityder. Och det kommer både lustiga och olustiga situationer för människor på flykt i ett annat land där välvilliga människor ställer upp – och blir berörda. USA är inte Sverige men väldigt likt. Också empatiska människor kan vara okänsliga och töntiga, bara på lite annorlunda vis.

 

Själva händelsekedjan är dokumentärt intressant men de underliggande sakerna ännu mer. Frågor om förhållandet individ & gemenskap, pengar & moral, sanning & lögn, få liv & ge liv. Sådant drar igång om man ser den som en berättelse, inte som underhållning.

 

Det var inom ramen för projektet OUTLOOK som vi såg filmen. Det skall jag återkomma till i nästa bloggpost och troligen ytterligare ett antal de närmaste nio månaderna – i kategorin Speciella resor.


primärhustru

Det var någon gång efter kl sju igår kväll som jag härstädes skrev:

 

Vad gäller madammen i mitt liv kanske det framöver blir en förändring. Det lät dramatiskt. Ingen allvarlig eller påtaglig – nejnej! Men jag funderar på att härpå bloggen börja kalla henne något annat än ”madammen”. Hittade ett kul ord i en bok, en bok jag kommer att berätta om sisådär ett eller två blogginlägg. Jag brukar ju lätta upp innehållet härstädes med kommentarer om böcker jag läser, då under kategorin ”Predikaren 12:12”.

 

Och redan nu om söndagsmorgonen kommer det utlovade!

 

Det var i boken Riket på världens tak – en kort historik över inkariket skriven av Patricia Temoche Cortez som jag hittade glosan Primärhustru. I inkasammanhanget handlade det om den ingifta prinsessa som stod inkan – det är kejsaren – allra närmast, hon som var hans ständiga följeslagare, rådgivare och medregent. Hon med en markant roll som sekundärfruarna, konkubinerna och andra fruntimmer i inkans närhet inte kunde nå.

 

Trots högflygande tankar kan jag naturligtvis inte jämföra mig med härskaren i ett högt-över-havet-imperium för över 500år sedan. Så knäpp är jag inte. Och alldeles säker är att jag inte har ett harem av maktpolitiskt betingade fruar. Men sedan 1978 finns primärhustrun i mitt liv – tre år tidigare om man räknar med förlovnings- och tjejtiden. Således ingen primör men definitiv primär.

 

Tillbaka till boken. En liten sak, inte en tegelsten av mitt vanliga slag. Bara 170 sidor. Men översiktligt informativ. Intressant.

Jag köpte den genom bokklubben Clio från vilkens hemsida jag knyckt denna rejäla information:

 

Lika säkert som att migrationsvågorna kommer och går genom historien är att riken uppstår och försvinner. Vad blir kvar? Spår, fragment, skrönor, myter och historier. Varför ska vi bemöda oss om att med utgångspunkt i spröda lämningar skapa en bild av hur man för länge sedan och långt bort från vår del av världen levde, tänkte och dog? Det finns nu många goda argument till stöd för en sådan ansträngning.

 

Historiker, arkeologer, filologer och andra humanister arbetar långsiktigt för att öka våra kunskaper om världens många förflutenheter. Men för att tillgängliggöra skeden och kulturer som ligger långt tillbaka i världens historia, krävs det också berättare som med bibehållen respekt för vad forskningen kommit fram till kan skapa engagerande framställningar.

 

Sett från den europeiska horisonten finner vi på avsevärt avstånd i rummet men inte så avlägset i tiden inkariket, den största statsbildningen i västra Sydamerika. Det är historien om detta bergiga rike från slutet av 1200-talet och fram till den spanska erövringen 1534 som Patricia Temoche Cortez berättar i sin komprimerade men ändå mycket innehållsrika historik Riket på världens tak.

 

Inkariket uppkom genom klimatförändringar och migration. De första inkaättlingarnas ankomst till vad som skulle bli rikets centralort, Cuzco (i dagens Peru), har forskarna förklarat med klimatsvängningar i Anderna och en tilltagande kamp om naturtillgångarna, vilket ledde till omfattande folkvandringar. Bröderna Manco Cápac och Ayar Auca sägs ha anlänt till Cuzco, den förre bosatte sig i stadens nya soltempel och den senare i utkanten av staden. Allt enligt etableringsmyten som också har tolkats som en ursprungsförklaring till det andinska skicket med två eller ibland flera styrande hövdingar.

 

De spanska krönikörerna på 1500- och 1600-talen hade fullt sjå med att förstå och beskriva det släktdynastiska system de mötte. Temoche Cortez har valt att inte fördjupa sig i de olösta källkritiska frågorna. Med stöd i de spanska källorna har hon skapat en kronologisk berättelse om inkarikets uppkomst, utveckling och fall. Det är segrarnas historia vi får – en berättelse om hur Cuzcostyrkorna till sist alltid triumferar och hur riket växer; när det var som störst omfattade det områden i dagens Colombia, Ecuador, Bolivia, Chile och Argentina.

 

Hur forskningen än vill se på saken slås man gång på gång av parallellerna till ett imperium som det antika Rom. Särskilt iögonfallande är den avancerade infrastrukturen som håller samman inkarikets stora landområden. Andra viktiga faktorer var arbetspliktsystemet, rekryteringen av arbetare och ersättning i form av varor. Men det kanske mest avgörande skillnaden i förhållande till ett imperium som det romerska, och det som försvårat historieskrivningen, är att den andinska kulturen under detta skede var skriftlöst. Avsaknaden av skriftliga källor får inkariket att för alltid delvis döljas av mytens dimmoln och dess historia att styras av de spanska krönikörernas politiska och organisatoriska förförståelse.


vilakazi street

Jag hade ingen aning om att det fanns en gata som heter Vilakazi Street. Men nu har jag det. En liten aning. Efter att ha läst 310 sidor Sydafrikas historia skriven av Andreas Karlsson (ISBN 978-91-7545-328-6). Det unika med gatan är en liten pittoresk detalj i en mycket informativ bok som utöver att ha lärt mig en massa fakta fått mig att fundera vidare en del.

 

En fundering – alltså min, inte bokens – är att om man inte har en i förväg tydlig sund etisk-moralisk hållning kan beslut man för dagen tycker är vettiga för att skydda sin situation framledes medföra absurda ytterligheter som man då i konsekvensens namn måste anse värda att värna – hur etiskt-moraliskt förvridet det än blir.

Apartheid är en sådan sak. Den kom liksom krypande mer och mer under historiens gång. Inför upplevda, oftast inbillade, hot från ”vildar”, ”hedningar”, kommunister och allt möjligt annat förskansade sig den vita befolkningen i omgärdade privilegierade mentala vagnborgar. Och höll annat ute. Mellan världskrigen och efter det andra formades på den vägen till sist det apartheidsystem som hela världen fördömde – utom Margret Thatcher, Ronald Reagan och några få till. Och som föll.

 

En annan av funderingarna är att olika beslut man i vår tid fattar i det israeliska parlamentet och i olika flyktingavvisande europeiska länder är kusligt parallella till vägvalen som ledde till apartheid. Viktigt är att betänka att om man inte lär av historien tvingas man se den upprepa sig.

 

Den läsvärda bokens baksidestext lyder:

 

Sydafrikas historia – från mänsklighetens födelse till landet efter apartheid

 

Få länder är så tätt sammanflätade med sin egen historia som Sydafrika. Varför blev Sydafrika platsen för en av 1900-talets allra grymmaste förtryckarregimer? Och varifrån kom styrkan att resa sig och gå vidare som ett enat och i allt väsentligt fredligt land? Svaren ligger djupt inbäddade i landets brokiga förflutna, i möten mellan kulturer och i enskilda personers vägval. Just därför är det hären fullständigt nödvändig bok för alla som vill förstå sig på landet längst ned på den afrikanska kontinenten.

Andreas Karlsson guidar genom en lång resa i historien. Från människans födelse, via de sydafrikanska folkens tidiga historia, européernas ankomst, striderna mellan boer, britter och zulu, de bägge världskrigen, apartheids uppkomst och fall. Hur der det moderna Sydafrika ut idag och vilka utmaningar finns inför framtiden? Detta är en historia väl värd att lära känna.

Sydafrikas historia är det förstamoderna standardverket på svenska över landets historia.

 

Vilakazi Street?

 

Ligger i Soweto, Sydafrikas största kåkstad utanför Johannesburg. Det är den enda gata i världen där två personer som fått Nobels fredspris bott. Nelson Mandela bodde där ett tag. Senare, efter att Mandela bosatt sig på annat håll, flyttade den unge prästen Desmond Tutu in i området. Då kände de inte varandra.


Tidigare inlägg
RSS 2.0