stigstrombergsson

Böcker är ett bekymmer. Hur skall de förvaras? I hyllor, travar, högar? I lådor på vinden? Digitalt i läsplattor och på hårddiskar?

Hemma hos oss finns alla dessa lagringsformer. Några böcker – främst Bibelvetenskapliga – finns dessutom i form av illegala kopior satta i pärm. Vilken form magasineringen än tar komposteras böcker sakta. De bara förblir och med undantag för någon bok som lånats ut och inte hittat tillbaka samlas fler och fler. I några av bokhyllorna står de nu i dubbla rader, något som gör att jag tappat överblicken över vad som faktiskt finns. På samma sätt är det med innehållet i lådorna jag bar upp på vinden för 30 år sedan. Hur som helst gör hela situationen att jag nu blivit rejält återhållsam vad gäller nya bokköp.

Men så fyller man år…

En tid innan min födelsedag var vi i Luleå för att handla presenter till barnbarnet Lisa som fyllde 6 år två veckor innan jag som hennes morfar skulle fylla mina 70. Givetvis går då en del av shoppingturen även till Akademibokhandeln där man då tittar på både ditt och datt. Förvissad om att också min födelsedag närmade sig visade jag då för Primärhustrun tre titlar jag tyckte verkade intressanta. Hon fotade av dem och – vad det visades – förmedlade bilderna till den av hennes bröder som fått eller tagit ansvaret att å hela den Lundhska klanen ge mig en uppvaktning. Svågern lade till en fjärde bok. Paketet anlände på min födelsedag vilket i sig är en märklighet. Just han har genom åren utvecklat konstarten försenade presenter till ren normalitet. Julklappar ville komma i januari – typ. Att det nu kom en försändelse på dagen är värt att notera.

Nu är två av de fådda volymerna lästa. Anfallskrigens argument – konsten att rättfärdiga våld skriven av Ove Bring är den ena. Enligt Wikipedia är han professor emeritus i internationell rätt och har tidigare arbetat som sakkunnig, departementsråd och folkrättsrådgivare på Utrikes-departementet och som professor i folkrätt vid Uppsala universitet, Stockholms universitet och Försvarshögskolan. Mellan 1999 och 2017 var han ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag. Uppenbarligen en informerad man.

Boken är färsk och skriven efter att Ryssland för snart 500 dagar sedan angrep Ukraina. Delar av baksidestexten lyder:

Det är en konst att få anfall att se ut som försvar. Sällan har den strategin fått så hög relevans som den 24 februari 2022, då Ryssland under Vladimir Putins ledning invaderade Ukraina.

Fenomenet är inte nytt, historien är full av exempel på falska förevändningar och svepskäl som klassiska drag i det säkerhetspolitiska och diplomatiska spelet. Stater som vill starta krig söker skäl som kan rättfärdiga deras handlingar. Det gäller att övertyga den egna nationen, eller en skeptisk omvärld, om det rimliga i ett väpnat agerande eller ett hot om våld i den situation som uppstått.

Boken ger på sina knappt 200 sidor först en grov genomgång av hur man sett på krig från 800-talet före Kristus till idag. Att kungar krigade sågs gammalt tillbaka som naturligt och ifrågasattes inte. Den som hade makt hade rätt. Att kristendomen blev dominerande på 300-talet efter Kristus tog inte bort krigen i sig men införde i diskussionen en problematisering om rättmätiga och orättfärdiga krig. Att angripa var fel men försvar var legitimt. I och med Westfaliska freden 1648 börjar ett embryo till folkrätt dyka upp och det blev fult att anfalla.

Efter den tillbakablicken berättar boken om en serie tjyv-å-rackarspel inom internationell politik. Det blir summa 18 exempel från bland annat trettioåriga kriget, de båda världskrigen, finska vinterkriget, sexdagarskriget, Kuwaitkriget och kriget i Georgien innan slutknorren med nuläget Ryssland-Ukraina.

Läsvärd!