P minus 68

Tiden medger inte att jag bloggar annat än P minus.

Rättare sagt: Brist på tid medger inte...

Det finns ju annat också. Arbetsuppgifter till exempel.

Till och med Bibelstudier stjäl tid.

 

Det blev full dag idag. Förberedelser, administration, ekumeniskt möte, samtal. Detta innan Bibelstudiet. Tisdagskvällar udda veckor 18.30 samlas några för sådant. Ikväll  var vi 20 stycken. Eller 21. Som pratade utifrån kapitlen 7-8 i Lukas volym 2, Apostlagärningarna. Om omvändelse och dop och en massa annat. Samt läste lejonparten av kapitel 9 innan vi gick hem.

 

När jag börjar skriva detta är det fortfarande tisdag men bara i 40 minuter till. Trots den sena timmen vill jag hålla fast i detta mitt självpåtagna beting P minus någonting. Ikväll är siffran 68 och några ord om kapitel 17 i Lukas berättelse om Jesus.*

 

Lukas fortsätter att rada upp ord av och händelser kring Jesus. Här till synes utan konkret röd tråd. Allra först ger han tre korta snuttar i följd riktade till lärjungarna – naturligtvis de första lärjungarna som minns vad Jesus sa men för Lukas också hans samtids Jesus-följare. Man kan hitta de tre snuttarna också i Matteus berättelse. Och två av dem finns även hos Markus. Det är ungefär samma korta Jesus-repliker men är insatta i andra ordningar och sammanhang än hos Lukas. Snuttarna som Lukas bearbetat har han hittat just i Markus berättelse och i Q.

En fjärde sak hakas på – fortfarande med lärjungarna som åhörare. Liknelsen om tjänaren som passar upp är unik för Lukas, så kallat särstoff.

 

Det blir mer sådant. Med en ny geografisk lokalisering omnämns en händelse vars poäng blir det som är vanligt hos Lukas: en utanförståendes tro.

 

Fariséerna dyker upp igen med en fråga. Den besvaras och leder över till mer tal till lärjungarna om världens sista tid. Har kan man också – om man vill – göra en så kallad synoptisk jämförelse för att se hur de olika berättarna behandlar samma och liknande material. Markus och sedan Matteus har var sitt sammanhängande avsnitt med en hel del om just den sista tiden. Lukas strör ut delarna i sin Reseberättelse.

 

Till sist: Guds rike är inom er, säger Jesus. Vad betyder det?

Inom er – som någon sorts inre kvalitet och gudagnista?

I er mitt – det vill säga mitt ibland er?

Grekiskan kan översättas på bägge sätten. Jag föredrar det senare. Det ger slutsatsen: Guds rike är Jesus (som ju stod i mitten av gruppen när orden uttalades).

 


*  Det blir troligen på samma sätt i morgon som också är en fulltecknad dag med kollegium, förberedelser, konfirmander, Veckomässa och en studiegrupp till på kvällen tillsammans med dem som skall resa till Samos om några veckor. P minus 67 kan bli försenat.


P minus 69

Varning!

Klurighetsfråga kommer!

 

För att klara den, ens fundera över den, behöver du, noble Bloggläsius, ha tillgång till kapitel 16 i Lukas berättelse om Jesus. Annars går det inte alls. Så läs det och läs det NU.

 

Nu kommer frågan?

Vem är Herren i vers 8?

Skriv svaret här – med tusch.

 

:............................................

 

Jag hoppas verkligen att du inte lät dig luras och sabbade din dator- eller telefonskärm. Men jag hoppas att du har ett svar med motivering. Eller två. Svar alltså.

 

När Lukas skriver samman sin berättelse har han tillgång till vad Bibelforskarna kallar Traditioner. Med det menas inte sedvänjor och vanor utan sådant som Traderas, förs vidare. Det som kapitel 16 börjar med är en sådan Tradition. Bibel 2000 har satt rubriken Liknelsen om den ohederlige förvaltaren.*

 

Med de sista raderna har jag om inte öppnat Pandoras ask så i alla fall gläntat lite på locket till den uppsjö av exe-get-iska metoder Bibelforskare använt och använder för att förstå texterna.

 

  • Traditionshistoria eller Traditionskritik är den del av tankemödan som söker urskilja de enskilda pusselbitarna i en större text. Ordledet -kritik skall här inte uppfattas som ifrågasättande eller avvisande utan som analys.
  • Textkritik – som är ett annat verktyg som egentligen används först – innebär således inte att man diskvalificerar en text utan är det detektivarbete som försöker fastställa en text. Vid ett senare tillfälle, troligen i P minus 62, skall jag berätta om just den saken.**
  • Formkritik var ett tag väldigt poppis bland exe-get-erna och dominerade nästan forskningen. Nu har den hittat sin mer rimliga plats. Den är ett viktigt verktyg för att se vad för sorts text det rör sig om – lagar, ordspråk, berättande text, poesi osv. Rubriker som Liknelsen om anger ett formkritiskt resultat – en liknelse och den genre en text har påverkar naturligtvis hur man ska förstå den.
  • Redaktionskritik blir verktyg man använder när man försöker se hur den har tänkt som redigerat samman olika komponenter och kanske bearbetat dem. Annorlunda ordval, platsen i sammanhanget, hopbindande och förklarande inskott är då i fokus.

 

I kapitel 16 i sin berättelse arbetar Lukas utifrån en tråd som antyddes i förra kapitlets liknelse/gåta om Pappan som längtar. Den yngre sonen och den egendom han utbad sig leder vidare till två liknelser/gåtor om rikedom och ekonomisk moral och mellan dem ett inskott med ett stridssamtal. Det är olika bitar Tradition av delvis olika Form som Redigerats samman av berättaren.

Hur vi ska förstå det hela hoppade jag över. Detta blogginlägg fick i stället bli en liten beskrivning av hur exe-get-er bräker.***

 

Vem är då Herren i vers 8? Vem ger förvaltaren beröm?

Bibel 2000 bröt den sammanhängande texten och låter versen börja ett nytt stycke – se bort från det! Är Herren i texten den rike mannen? Eller är det Jesus – som odiskutabelt är den som sedan drar slutsatsen som sägs till lärjungarna i vers 9? Det är ett mycket svårt redaktionskritiskt problem. Forskarna är inte överens.

 


*  Jag kräver inte att ens den mest regelbundne och ihärdige läsaren av min blogg på rak arm minns allt jag skrivit. Därför nämner jag att jag för drygt tre år sedan i inlägget är tiden inne? skrev om en provöversättning av Lukasevangeliet 9-19 och Galaterbrevet. I den boken börjar kapitel 16 med Liknelsen om den sluge förvaltaren. Påverkar det hur man uppfattar den ganska märkliga berättelsen?

**  Detta betyder inte att kommande P minus finns färdigskrivna eller ens i utkast. Jag skriver inte i förväg utan går in för att varje dag försöka som färskvara satta samman ett P minus med en siffra.

***  Med att göra så undvek jag dessutom det besvärliga i att tolka särskilt den första av liknelserna/gåtorna även om det kanske varit mindre ointressant. Här på bloggen går det alltid att i kommentarer ge förslag och synpunkter.


P minus 70

Att Jesus rörde sig bland människor som på olika sätt vara marginaliserade visas i alla de fyra berättelser om honom som finns i Nya testamentet. Lukas ger de i samhälle och synagoga icke etablerade extra mycket utrymme – inte minst i sitt Stora inskott, också kallat Lukas reseberättelse. I kapitel 15 med sina tre liknelser/gåtor går reseberättelsen in i en ny fas som sträcker sig fram till mitten av 19:e kapitlet – ända fram till Jerusalem.

 

Lukas stryker i början av kapitlet under att Jesus ”umgås fel” och att det blir spänningar kring den saken. Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.”

Också runt Theofilos på 70-80-talet fanns säkert samma allmänmänskliga tendens att klassa några som kvalificerade och andra som diskvalificerade, också i relation till Gud. Till vilken kategori de första åhörarna ansågs eller ansågs sig höra kan vara en öppen sak att fundera kring.

 

Läs därför kapitel 15 i tanken att de som tar emot texten är personer med sitt på det andliga torra. Läs sedan om kapitlet med en utanförställds glasögon. Fortsätt sedan läsa min text.

 

Fariséer och Skriftlärda ansåg sig och ansågs vara safe. De tillhörde en väletablerad hygglig seriös religiös medelklass och det är till dem Lukas riktar Jesus liknelser/gåtor till. Han börjar med två – Lukas gillar dubbletter – med en man och en kvinna i fokus. Det är ett exempel på ett så kallat gender-pair som jag skrev om i P minus 77. På de två korta hänger han sedan en tredje utbyggd liknelse/gåta med oklart slut. Den är avsnittets klimax med slutet som punch-line.

 

I Bibel 2000 lyder rubrikerna för de olika avsnitten – alla från vad som kallas Lukanskt särstoff: Liknelsen om det förlorade fåret, Liknelsen om det förlorade myntet och Liknelsen om den förlorade sonen.

Den sortens mellanrubriker finns inte i den egentliga texten och, förutom att underlätta navigation i materialet, sin synvinkel på vad det handlar om. Jag funderar verkligen över om de egentligen är bra rubriker och om de leder tankarna åt det håll Lukas avser.

 

När man funderar över Liknelsen om det förlorade fåret är det nära till hands att man i huvudet blandar in Johannes berättelse om Jesus som Den gode herden. Det är naturligtvis inte i sig fel men det är inte säkert att Theofilos och dem runt omkring honom kunde göra det. Johannes skriver sitt senare och självständigt i förhållande till Lukas och de andra två. Därför kan det vara en poäng att när du, noble Bloggläsius, studerar Lukas låta det vara Lukas du ser på – enbart.

Vad blir då fokus? Det vilsegångna fåret eller den ivrigt letade herden?

Vad är då vad? Vem är fåret i gåtan? Och vem är herden?

Berättar Jesusorden hos Lukas om människans vilsegångenhet eller om Guds letande?

 

Ta kvinnobilden i Liknelsen om det förlorade myntet. Är det tanten eller slanten det gäller? Många gånger spekulerar man i förkunnelse och liknande om hur fåret känner sig övergivet och ynkligt men aldrig om hur pengen mår i sitt borttappade läge. Ändå är de två liknelserna/gåtorna varandras dubbletter där myntet står för människan och den desperat fejande kvinnan för Gud.

 

Analogt med det måste det bli Pappan som längtar som är poängen, själva undervisningsämnet i vad vi vanligen kallar Liknelsen om den förlorade sonen – som är en av de mest välkända av alla Jesus liknelser/gåtor och har dramatiserats vid ett otal konfirmationsredovisninger. En massa predikningar har hållits och hålls över hur den yngre av pojkarna – lymmeln i berättelsen – kände sig och hade det bland grisarna och hur han där gjorde sinnesändringoch att vi därför också skall göra så. Men Pappan som längtar och som springer längs landsvägen och senare också går ut för att tala den präktige till rätta – beskrivningen av Gud – hamnar lätt i andra hand.

 

För att flytta tankefokus från det som är på vift till vad Lukas egentligen avser visa med kapitel 15 föreslår jag att rubrikerna byts ut till Herden som söker, Kvinnan som letar och Pappan som längtar.

 

 

PS: På Facebook finns en sluten grupp som heter Prästkollegor med drygt 1700 medlemmar. Alla är tack och lov inte aktiva och skriver en massa. Ibland när jag läser där blir jag fundersam och det händer någon gång att jag kommenterar något.

 

I tanken att där finns säkert en massa folk som kan många andra språk än jag kan ställde jag dock frågan om hur delarna av Lukas kapitel 15 mellanrubriceras i Biblar på andra språk. De svar som kom tyder på att det är ”förlorat” över hela linjen. I den exe-get-iska kommentar till Lukas som jag skummar i samband med att jag skriver dessa blogginlägg fann jag dock till både glädje och tillfredsställelse att Joseph A. Fitzmyer resonerar som jag. DS.


P minus 71

Efter ett par pausande blogginlägg kring andra ting är jag nu tillbaka i vad som nästan i en månad kan uppfattas vara denna bloggs huvudspår – P minus och en siffra. Denna gång 71 med fortsatta noteringar kring ett kapitel ur Bibeln.

 

Det 14:e kapitlet i Lukas berättelse om Jesus blir det nu frågan om. En rubrik skulle kunna vara bordsskick. I vart fall verkar det som om tankar åt det hållet föresvävat Lukas när han byggt sin berättelse. Inte bordsskick i betydelsen hur man håller kniv och gaffel, snarare hur man i övrigt skall hantera sina bord.

Läs kapitlet!

 

En sabbat var han – Jesus – bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet.

Med den början korrigerar Lukas i någon mån den negativa bild av fariséer som man annars lätt får. Så blir också effekten av att han i förra kapitlet vers 31nämner hyggliga fariséer som kommer och varnade Jesus för Herodes Antipas ränker och planer. Nu är det dessutom en högt uppsatt farisé – typ riksdagsledamot – som är värd för Jesus och många andra.

 

En sjuk finns i rummet. Bordssamtalet kommer att röra sig om hur budet om vilodagen skall tillämpas. Inget tyder på att det är ett aggressivt samtal. Mannen botas av Jesus och ingen invänder.

 

Ödmjukhet är en dygd. Trängas om bästa platserna upplever alla som ett oskick. Så gjorde också Jesus när det hände. Lukas berättar det och det bli en uppmaning till sin tids – och andra tiders –kristna om ett gott ödmjukt bordsskick. Vilken kultur som dem som bjuder andra till bords skall leva efter kommer också med. I vers 12 vänder sig Jesus till sin värd – och till dem som hör Lukas berättelse läsas eller läser den själva.

 

Det goda bordssamtalet i andliga ting fortsätter. Jesus ger genom en liknelse/gåta de då närvarande och senare läsare något att fundera kring. Det avsnittet – verserna 15-24 – är ur Q, det innan är L, alltså Lukas eget. Jämför gärna Matteus parallell i hans kapitel 22:1-10 där det står i ett helt annat sammanhang. Fundera över varför de två Jesusberättarna hanterat liknelsen/gåtan så olika – och om de därför skall tolkas lite olika – typ.

 

Efter bordssamtalen återvänder Lukas till saker han betonat tidigare: detta med att vara beslutsam och ta saker på allvar. Följa Jesus är ingen lättsam sak man gör med armbågen. Man ska veta att det kan komma att kosta.

Naturligtvis menade inte Jesus att man skall hata sina föräldrar – enligt fjärde budet skall man ju hedra dem. Sin fru och barn skall man också älska. Men med – OK: överdriven! – kontrast behöver man prioritera.

 

I nästa kapitel pausar Lukas sin betoning på människors aktiva ställningstagande till Jesus och hur man som troende bör vara för att i stället berätta om Gud. Men det blir i morgon.


P minus 72

det är allvar – ta beslut

 

I kapitel 13 av sin berättelse om Jesus fortsätter Lukas att rada upp avsnitt som är av lite olika karaktär. På det sätt han radar upp sakerna blir det spännande för åhörarna. Läs kapitlet!

 

Det är inte under på mirakel på kraftgärning på under på ett mirakel till så att man tycker OK! Nu kan vi det här! Byt skiva!

Det är inte heller ett tal följt av en liknelse eller ett par till innan en utredning av något teoretiskt sammanhang följt av en liknelse krönt med några anvisningar – så att den som lyssnar tycker det blir segt och tappar uppmärksamheten.

Det är omväxling och dramatik Lukas valt som metod i sin långa Reseberättelse, så också kapitel 13. Listar man upp innehållet ser man omväxlingarna:

 

  • en på förekommen anledning direkt uppmaning till omvändelse (vers 1-5),
  • en liknelse/gåta med allvarlig hoppfull underton (6-9),
  • ett botande med tankar kring hur man skall förstå och tillämpa Guds bud (10-17),
  • ett par små liknelser (18-21),
  • på sin väg mot Jerusalem ytterligare uppmaning till omvändelse (22-30),
  • Jesus respons på en varning med besked att en profet inte får mista livet någon annanstans än i Jerusalem (31-33) och till sist
  • sorg över Jerusalem som inte ville omvända sig och tro (34-35).

 

Detta är en av Lukas metoder. En till metod – han har ju åhörarvänlighet i åtanke när han formar sin text – ser man i slutet av kapitlet. Där följer direkt på varandra tre avsnitt som har med ordet Jerusalem. Stadens namn fungerar som stickord – Bibelforskarna kallar det så. Den typen av förbindelse är ett vanligt sätt Bibelförfattare använder när de formar sina texter så att de skall bli lättare att komma ihåg.

 

Omvändelse – ta beslut – är viktigt i Lukas bägge skrifter.

Om Theofilos som Lukas skriver för har omvänt sig eller inte är faktiskt oklart. Han har fått information och Lukas avsikt – stod allra först i hans skrift – är att ge mer information och så stärka tillförlitligheten – kanske så att Theofilos ska förstå att det är allvar och för första gången ta sitt beslut. Eller för femtielfte gången.

 

Ett kuriosa: I en Bibel (och på www.bibeln.se) kan man i uppslagsdelar få information om bland annat hur man i biblisk tid räknade, vägde och mätte. I vers 21 talas om tre mått mjöl. Ta reda på det och fundera över den kvinnans bak. Och jag menar degen..


P minus 73

socialt tryck – och stå rak

 

Kanske skulle det kunna vara en rubrik för kapitel 12 i Lukas berättelse om Jesus. I alla fall väljer jag den efter att ha läst igenom kapitlet. Det jag NU uppmanar dig att göra NU.

 

Om Lukas tänkte socialt tryck – och stå rak eller inte när han i det avsnitt som blev kapitel 12 byggde kedjan av Jesus-ord har jag inte direkt försökt läsa mig in på – läsa många sidor exe-get-isk litteratur tar ju tid. Men jag kan tänka mig att de som hörde hans text läsas upp kom att uppfatta sakerna åt det hållet. Som jag tidigare berättat torde de i huvudsak varit kristna utan judiskt påbrå i en tid då klyftan växt mellan judar och icke-judar som trodde att Jesus var judarnas Messias och världens Frälsare å ena sidan och den judendom och den hedniska majoritet som inte trodde så. Kom här ihåg att Bibelns hedningar är beteckningen för alla icke-judar.

 

Vad hörde åhörarna? Då? Nu?

 

Alldeles nyss – i sista verserna av kapitel 11 – hade hotbilden mot Jesus (och dem runtom) ökat efter en verbal sammandrabbning med ett par kategorier motståndare – fariséer och laglärda. Just de grupperna eller riktningarna är vad som är kvar av judendomen efter det att Jerusalem erövrats av romarna år 70.

Under tiden hade människor samlats i tusental börjar kapitel 12. Trycket ökar. Är det sympatisörer eller motdemonstranter? Eller en massa nyfikna? Hjälpsökande? Gissningsvis en mix. Och åhörarnas situation kan mycket väl vara av samma art.

 

Då vänder Jesus sig inåt, till dem som tror på och följer honom – först står det i vers 1. Han varnar för motståndarna – fariséerna och de laglärda. Han inger mod till dem han kallar mina vänner och ger besked – var och en som känns vid mig...den som förnekar mig. Och han talar om förhör och myndigheter, om socialt tryck att stå rak i.

 

Naturligtvis förberedde Jesus sina lärjungar på sådant. Säkert flera gånger. I del 2 av sitt författarskap berättar sedan Lukas att sådant hände, till och med verkade vara normalt, men även här, i sin Jesus-berättelse, visar han andra, tredje och senare generationers kristna att den situation är naturlig. I slutet av kapitel 12 – verserna 51-52 – understryker han det på nytt. Och poängen blir: Stå raka!

 

Egendom, ekonomi och försörjning är andra sorters tryck. Stå fria och raka i de bekymren! Akta er för habegär, bekymra er inte. Sök i stället hans – er faders – rike. Var beredda. Tyd tiden.

 

När vi läser Bibeln läser vi ofta små eller lite större delar åtskilda från varandra. Vi läser dessutom sakta och ofta med tanken Vad betyder just detta? Det är inte fel att göra så men det kan bli lite snuttifierat. När Bibeltexterna läses i gudstjänsten blir det också avsnitt plockade ur sina sammanhang och satta i ett annat sammanhang – det kyrkliga året. Det är inte heller fel men får också en snuttifieringseffekt.* Därför är det en poäng att läsa ett större block på ett eller flera kapitel. Och läsa det snabbt utan detaljfunderingar. Gärna ett par gånger på raken – för att få helhetsintryck.

 

Till sist: I ett tidigare blogginlägg – inte P minus 76 – nämnde jag att barnbarnet Lisa skapat en liten försening när det gäller detta självpåtagna beting P minus någonting. I och med denna bloggpost är jag ikapp. Nu kommer tågen (förhoppningsvis) att gå i rätt tid.

 


* Här menar jag typ Svenska kyrkans gudstjänst med ett vedertaget system av Bibeltexter. I andra sammanhang där någon kanske ”valt ett ord som kommit till mig” och då läser en och annan Bibelvers blir lätt ännu mer fragmentiserat.


P minus 74

Kapitel 11 i Lukas berättelse om Jesus är en del av den långa samlingen ord, händelser och möten som kallas Lukas reseberättelse. De olika ”snuttarna” kan ibland ses hör ihop med varandra till en del men ofta är de likt olika pärlor som näst intill slumpmässigt trätts upp på en tråd.

Läs kapitel 11 NU innan du fortsätter att öda uppmärksamhet på vad jag skriver.

 

Då – något speciellt?

Herrens bön! Kan vara värd några ord!

 

I Markus berättelse om Jesus finns den inte. Inte heller hos den fjärde berättaren Johannes. Men Matteus och Lukas har dem – Herrens böner. Det pluralen var väl klurig. Särskilt i relation till de en-två-tre-två-en varianter på svenska som kan vara i svang i olika kristna sammanhang men som alla främst går tillbaka på Matteus version i 6:9-13 – raderna-bönepunkterna numrerade:

 

Så skall ni be:

  1. Vår fader, du som är i himlen.

  2. Låt ditt namn bli helgat.

  3. Låt ditt rike komma.

  4. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.

  5. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.

  6. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

  7. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

 

Lukas har i 11:2-4 en annan variant som är kortare kortare.

 

När ni ber skall ni säga:

  1. Fader,

  2. låt ditt namn bli helgat.

  3. Låt ditt rike komma.

  4. .....
  5. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

  6. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.

  7. Och utsätt oss inte för prövning.”

 

Först av allt: När vi använder Herrens bön använder vi översättningar, översättningar i flera steg.

När Jesus följeslagare fick bönen var den rimligen på arameiska, det språk de och Jesus talade till vardags. Möjligen var det, då det var en bön, en arameiska anstruken av hebreiska. Det språket hade man mestadels slutat använda till vardags men det var fortfarande böne- och gudstjänstspråk. Psaltarens psalmer och Bibeltexterna man läste var på det språket.*

 

Jesus följeslagare lärde sig bönen utantill – som med allt Jesus sa. Därför har inte Markus med den. Alla kan den och det är vad Jesus gjorde som är Markus fokus. Bland grekisktalande judar i och utanför Palestinaområdet översattes orden och lärdes in. Det kan ha skett på olika platser så det kan ha blivit lite olika – ord och satsbyggnad på ett språk har ju inte exakta motsvarigheter i ett annat. Det är två sådana översättningar (eller en men lite modifierad) som blir de grekiska texter – se rutan – som man sedan några gånger översatt till svenska.**

 

Vilken variant lärde Jesus ut?

Svar: Vi vet inte! Vi vet bara vad det står i texterna som är kopior av kopior av kopior av kopior och så vidare av ett par original sammansatta oberoende av varandra på 70-80-talet efter Kristus. Att Lukas i alla kopieringssteg stått i skuggan av Matteus märks av att den som skrivit av en text till en ny kopia ganska ofta lagt in det han tycker saknas på rad 1, 4 och 7. På samma sätt är det med bönens ”slutkläm” Ditt är riket... som är en lovprisning tämligen vanlig i judiskt och därmed kristet böneliv.

 

I kapitel 11 följer efter bönen uppmuntran till bön och sedan ”pärlor på tråden” av annat slag så att konfliktläget med Jesus motståndare skärps. Och fler människor samlas.

 


*  Avståndet eller förhållandet mellan de två språken har jag inte riktigt kläm på men jag har ett dunkelt minne att någon kunnigare än jag på en fråga svarade ”mer än mellan svenska-norska/danska men mindre än svenska-isländska.”

**  Den bön många kallar ”gamla” Fader vår (som en hel del falskeligen tror att ”alla kan”) stämmer inte med vare sig Matteus eller Lukas som man läser texten i Bibeln. Den stämmer inte ens med Bibelöversättningen från 1917 utan är stelnad liturgisk bön som går tillbaka på ännu äldre svenska översättningar – men fullt användbar för den som så önskar.

Den nyare Vår Fader – som med 30 år på nacken inte är så hemsk ny utom på platser där man envisats med att vara överdrivet traditionalistiskt reformrädd – stämmer inte heller med Bibeltexten. Av hänsyn till rytm och det svåröversatta bröd för dagen som kommer – ordagrant morgondagliga bröd – har den sin egen ekumeniska ordalydelse för svenskt gudstjänst- och böneliv.

I gemensam gudstjänst och undervisning är det Vår Fader som numera gäller. Vilken variant man använder för sig själv spelar ingen roll men både för gudstjänst och privat är Jesus introduktion av bönen viktig: När ni ber skall ni säga. Bönen skall alltså alltid vara med – i alla fall när man är ett ni.


P minus 75

När Lukas berättar om Jesus startar han ett stort nytt avsnitt i kapitel 9 vers 51: När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem. Med det startas vad Bibelforskarna kallar Det stora inskottet eller Lukas Reseberättelse och det är först i kapitel 19 Jesus kommer fram till resans mål. Som om det sker under den vandringen berättar Lukas en massa av vad Jesus gjorde och sade och om människor och situationer han mötte. Det mesta av vad som sägs kan klassas som gult eller blått om man använder färgerna från ett par av bilderna i förra inlägget.

 

Att Jesus sänder ut sina 12 berättas också av Markus och Matteus. Att han i början av kapitel 10 sänder ut 70 eller 72 är dock Lukas ensam om. Det är alltså inte bara några kvinnor utan också många andra som är lärjungar så som Lukas presenterar det – åtminstone när färdenmot Jerusalem tar sin början.

 

De utsändas auktoritet är viktig i Lukas berättelse. Redan här, inte bara i hans senare skrift Apostlagärningarna. Ordet apostel och beteckning sända ut – άποστέλλω – är laddade,inte bara en budbärare i allmänhet. De utsändas auktoritet beskrivs i 10:16: Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig.” För Theofilos och andra som hörde de orden läsas måste det stått alldeles klart att Jesus så att säga passat sig själv vidare. Först till några man kände till – kringflyttande och brevskrivande apostlar. Sedan från dem – Apostlagärningarna berättar det – till de ledarskap dessa installerade i de första församlingarna inklusive den åhörarna tillhör.

 

Nutida läsare brukar ibland dra en rågång mellan till exempel ”vad Paulus sa” och ”vad Jesus sa”. De första läsarna skulle ha uppfattat det som en kvalificerad konstighet och inte räknat med en sådan uppdelning. Församlingen/Kyrkan med dess ledare är ett med Jesus, en fortsättning av Jesus. Det är tydligt i Nya testamentets brev och i Lukas andra skrift och visas redan här i Jesusberättelsen.

 

Innehållet i Det stora inskottet är episodiskt, alltså textavsnitt som inte direkt bygger på varandra. De redovisar olika sorters händelser, ord och liknelser/gåtor och möten med både motståndare och sympatisörer. Liknelsen om Den barmhärtige samariern och berättelsen om systrarna Marta och Maria är exempel i kapitel 10 – som du, noble Bloggläsius, nu själv skall läsa noga.


P minus 76

Kapitel 9 i Lukas berättelse om Jesus – vad kan helt kort skrivas om det?

Svar: Lukas tar ett återfall. Till Markus igen. Ett kort tag.

 

För några inlägg sedan – P minus 80 – klagade jag över att jag i den just då skrivande stunden led brist på Synops. Jag berättade då också vad en Synops är.

 

Nu har jag tillgång till grejerna. Jag lånade det schema kollegan är lycklig ägare till, vek ut det på golvet och fotograferade en bild som är omöjlig att se detaljer i – men ger en översikt. Klicka på bilderna blir de större.

 

Andra spalten från vänster märkt B är Markus berättelse händelse för händelse – rosa färg. A längst till vänster är motsvarande för Matteus med rosa för den Markustext han återanvänder i mycket lätt bearbetat skick, blått det han har gemensamt med Lukas (Q) och vitt hans alldeles egna material. Spalt C är då givetvis Lukas där rosa och blått betyder samma sak som hos de andra och gult betecknar hans eget stoff – som synes en hel del.

 

Den gröna rutan lagt in är dit jag i mitt bloggande nu ungefär hunnit – kapitel 8 och 9 med ett återfall till Markus efter ett avbrott fyllt med blått och gult kallat Det lilla inskottet. Den andra bilden är en närbild av området på schemat kring de två kapitlen.

 

I kapitel 9 – som det här inlägget egentligen handlar om – gör dock Lukas,som i kapitel 8, stora förändringar av vad han ser i sin Markusförlaga. Han stryker massor!

Tittar man i innehållsförteckningen i min boksynops syns det tydligt. Spalterna är i ordning Matteus-Markus-Lukas och man kan se att i kapitel 8 och 9 lämnar Lukas åt sitt öde mycket av det som Markus berättar i sina kapitel 4-9.* Ser man sedan i detalj på hur han återger det han väl tar med märker man att han bitvis gör rejäla förändringar i ordval och detaljrikedom.

 

Vad får det för effekt? Effekter?

 

Hos Lukas hinner Jesus inte alls göra och säga lika mycket som hos Markus (och Matteus) innan han beger sig mot Jerusalem.

Markus disposition av att Jesus gör tre rundor i Galileen bryts upp. 

Memoreringssystemet Markus använde med liknelsen om fyra sorters jordmån, motivet för den liknelsen, två bespisningsunder var för sig följda av att en blind och en döv botades – det släpper Lukas.

Uppenbarligen ser han inte Markus text som ett Guds ord att inte förändra en prick i.

 

Ett av bespisningsundren, det med 5000, har Lukas med – för övrigt det enda av Jesus under som berättas i alla Nya testamentets fyra Jesusberättelser. Men inte en massa resonemang efteråt. I stället går han i kapitel 9 snabbt till att Jesus både första (9:22) och andra gången (9:44) förutsäger sitt lidande och styr kosan mot Jerusalem – vilket bäddar för kapitel 10 och framåt.

 

Stämmer det jag skriver? Eller tar jag miste?

Det, noble Bloggläsius, kan du undersöka själv!

Bara genom att läsa Bibeltexterna noga.

 

Förresten: Det finns givetvis enkla synopser på nätet. Jag hittade snabbt en engelsk variant som inte återger själva texten men väl rent siffermässigt var saker står. Testa att titta här.

 

 


*  Matteus är betydligt mer Markustrogen i sina kapitel 12-18.


P minus 77

Lukas berättelse om Jesus, kapitel 8.

Är det ens ett dugg intressant?

 

I min bokhylla finns en hel del. Bland annat en stor tjock vetenskaplig kommentar i två band till Lukas berättelse. Joseph A Fitzmyer heter författaren. På Wikipedia kan man läsa om honom och få en lista över all exe-get-isk litteratur som lämnat hans penna, skrivmaskin och ordbehandlingsprogram.

 

Samtidigt – snarare i anslutning till – mina korta noteringar om Lukas berättelse om Jesus har jag ögnat Fitzmyers första volym. Läst är för mycket sagt. Studerat vore rent ljug. Också ordet ögnat är en överdrift. Bläddrat och hoppat är mest sanningsenligt.

 

De första nästan 280 sidorna är en allmän introduktion till Lukas berättelse med en genomgång av Lukasforskningens läge runt 1989 följt av ett avsnitt om Lukas, när hans berättelse skall dateras, vilka läsarna kan tänkas vara. Hur berättelsen är sammansatt, vilka källor Lukas kan ha haft och hans eventuella beroende av andra tas upp tillsammans med en massa noteringar om hans språk och stil. Ytterligare annat kommer med innan Introduktionen kröns med en skiss över Lukas teologi – en skiss på ca 140 sidor och alltså en bok i sig.

Från sidan 287 kommer sedan Fitzmeyers översättning och kommentarer. På sidan 695 har han hunnit fram till kapitel 8 som behandlas i ungefär 50 engelska sidor – att bläddra och hoppa i.

 

Notisen om de namngivna kvinnorna i 8:1-3 skall nog snarast ses som en avslutning på Jesus tal. Lukas har gjort på liknande sätt tidigare när han en bit in i kapitel 6 lät en räcka händelser avrundas med att de tolv namngivna apostlarna räknades upp innan ett nytt sammanhang inleddes. Namnuppräkningarna verkar vara skarvar i framställningen – typ. Att då kvinnor, kanske rentav kvinnliga apostlar, räknas upp är speciellt för Lukas – och givetvis intressant. 

 

När jag för drygt 10 år sedan ”påbyggnadsläste” upp min Teologie kandidatexamen till dito Magister fann jag anledning att i min uppsats till avsnittet om Lukas särstoff: Jerusalems kvinnor – 23:27-32 göra en utvikning som jag kallade "Kvinnornas evangelium". Då resten av Lukas kapitel 8 i stort liknar Markus kapitel 3 och 5 som jag skrivit om tidigare väljer jag därför här att kopiera in min uppsatstext kring detaljen ifråga.

 

Ta dock inte det som anledning att inte läsa Lukas åttonde kapitel i sin helhet.

 

Kvinnornas evangelium

Om man i en konkordans till Nya Testamentet söker på ord som dotter, flicka, hustru, kvinna, Maria, moder, syster, tjänsteflicka och änka samt förtecknar de scener där orden förekommer skapas en intressant bild.

Hos Markus återfinns då några nämnda konkreta kvinnor och i några undervisande avsnitt tar författaren upp företeelser kring kvinnor och relationer där kvinnor är involverade. Huvuddelen av de konkreta personerna är kvinnor som kommer i kontakt med Jesus i och med att Jesus botar deras eller deras anhörigas sjukdomar. I den gruppen finns Petrus svärmor, Jairos dotter, kvinnan med kroniska blödningar och den syrisk-fenikiska kvinnan med en sjuk dotter. Ett par kvinnor, änkan med kopparmynten och kvinnan med balsamflaskan, presenteras som föredömen i generositet respektive hängivenhet. Jesus familj presenteras som distanserad till Jesus och en annan distanserad grupp finns på avstånd vid Golgota och vid graven. Denna sista grupp kommer till graven morgonen efter sabbaten.

I övrigt, med undantag för den tjänsteflicka som ansätter Petrus när Jesus rannsakas inför rådet, är kvinnor nämnda utan att vara fysiskt närvarande. Konkreta kvinnor som nämns på detta sätt är Herodias och hennes dotter i samband med Johannes döparens avrättning. I övrigt omnämns kvinnor och de relationer de står i Jesus undervisning om vuxna barns plikter mot sina föräldrar, äktenskap, de yttersta tiderna, uppståndelsen etc.

I Matteus berättelse om den vuxne Jesus förändras inte bilden nämnvärt. Allt som finns hos Markus återberättas av Matteus men ibland flyttat till annan plats i berättelsen. Han tillför ett par liknelser med undervisning om den yttersta domen där kvinnor omtalas. Han utökar antalet av dem som fick äta vid bespisningsundren med också kvinnor och barn samt låter ett par kvinnliga bilder förekomma i Jesus förhållande till Jerusalem. Den enda konkreta kvinnan han för in i berättelsen är Pilatus hustru.

Lukasevangeliet skapar en annan bild. Praktiskt taget allt Markus berättar behåller Lukas men ibland på andra platser i sin framställning. Det påtagliga är dock att han utökar antalet konkreta kvinnor som kommer i kontakt med Jesus: Änkan i Nain, kvinnor i Galileen som följer Jesus, Marta och Maria, en ropande kvinna i folkhopen, en kutryggig gumma och de kvinnor som gråtande följer Jesus till avrättningsplatsen. Mötet mellan Jesus och den syrisk-fenikiska kvinnan stryks dock och Lukas låter först i Apostlagärningarna budskapet om Jesus gå utanför Galiléen-Judeen. En av de liknelser Matteus kompletterar Markus med finns också hos Lukas som dessutom har ytterligare liknelse- och undervisningsavsnitt som innehåll har kvinnor och det som förknippas med kvinnor.

Sett utifrån den traditionella teorin om sambandet mellan de synoptiska evangelierna kan då sägas att Markus innehåller en del men inte mycket om kvinnor, källan ”Q” om möjligt ännu mindre men hos Lukas, i hans skrivna källmaterial eller i hans minne av vad som berättas muntligt eller i hans egen reflexion spelar kvinnor, och då faktiskt äldre kvinnor, en mer markant roll. I Apostlagärningarna fortsätter han att tydligt visa på kvinnors, och då också äldre kvinnors, roll i den första tiden efter uppståndelsen.

I Lukas beskrivning kan man vidare skönja ett mönster av dubbletter där berättelser med manlig huvudgestalt får en liknande berättelse med kvinna som huvudfigur, så kallade gender-pairs. Parallelliteten är inte konsekvent genomfört då också Lukasevangeliet är en androcentrisk text, alltså skriven utifrån ett manligt perspektiv som låter män och männens värld dominera, men är ändå påtaglig.

Alla kanoniska evangelier namnger en eller flera kvinnor som vittnen till Jesus korsfästelse, gravläggning och den tomma graven. Lukas beskriver dessa i 23:49 och 23:55 som ”kvinnor från Galiléen” och nämner deras namn i 24:10. Unikt för Lukas är dock att han presenterat dessa kvinnor tidigare i sin framställning. I 8:1-3 nämns tre namngivna kvinnor som följeslagare till Jesus i Galilén, tillsammans med de tolv männen som nämnts vid namn i 6:14-16. Kvinnorna beskrivs ha en diakonal roll i förhållande till Jesus och de tolv men det faktum att de är tre – ett vanligt sätt att beskriva en betydelsefull inre krets – och att de är namngivna gör att man bör dra slutsatsen att de spelade en stor roll i de traditioner Lukas har till sitt förfogande när han skriver sitt evangelium. Lukas ger dem inte i evangeliet och Apostlagärningarna samma auktoritet som de tolv men tydligt är att det ändå finns en påtaglig representation av kvinnor i den inre kretsen kring Jesus och i urkyrkan.

Vilka orsaker och avsikter som finns hos Lukas när han genomför olika kompletteringsförändringar av sin förlaga Markusevangeliet kan bara vara föremål för spekulationer. Effekten är dock att hans beskrivning av människorna kring Jesus samt församlingarna under den första kristna tiden tydligare än hos andra nytestamentliga författare ger bilden av att också kvinnor finns aktiva i närheten av Jesus och att starka, betydelsefulla och ledande kvinnor agerar jämte, eller som understödjare av, ett manligt ledarskap representerade av de tolv och deras efterföljare.


P minus 78

Vilka pratade Jesus till i sin Slättpredikan i kapitel 6?

I verserna 17-19 handlar det om mycket folk men i vers 20 talar han till sina lärjungar.

Är alla lärjungar så att det rör sig om samma gäng? Eller är lärjungarna en del av skocken? Gissningsvis det senare.

 

Slättpredikan är en del av ett Det mindre inskottet hos Lukas, alltså ett avbrott i hur han följer Markus uppställning – han har ju troligen ett Markusexemplar på bordet och använder det som mall. Det finns material från det forskarna kallar Q i inskottet liksom avsnitt man kan benämna L. Q har jag berättat om – grovt hugget är det sådant som finns hos Lukas och Matteus men inte hos Markus. L står då för så kallat lukanskt särstoff, alltså sådant som han är ensam om. Matteus har också särstoff. Till och med Markus har men inte mycket. Lukas har massor.

 

Det betyder att man kan tänka sig fyra högar på Lukas skrivbord när han skriver. Markus i skriven form, Q i skriven eller åtminstone stolpform, en bunt anteckningar Lukas är ensam om och ett antal post-it-lappar där Lukas gjort noteringar om hur han ska sätta samman allt. Resultatet av hans möda blir den skrift han någon gång under 70-, kanske 80-talet, adresserar till Theofilos.

 

Hur togs den emot? Vilket intryck fick man?

 

Att fundera över det innebär ett byte av perspektiv. Hitintills har jag ju skrivit om författandet och tillkomsten. Funderar man över lyssnarnas funderingar – skriften lästes ju högt – blir infallsvinklarna annorlunda. Om man för resonemangets skull tänker sig åhörarna i åtanke var kristna av icke-judisk sort i Syrien eller Mindre Asien på 70- eller 80-talet är det en poäng att åtminstone försöka gissa hur de hade det och vad de redan visste.

 

Någon skrift om Jesus är det knappast troligt att de var ordentligt bekanta med.

Muntligt hade de dock hört en hel del:Jesus var jude mäktig i ord och gärning. Han botade och undervisade. Han avrättades i Jerusalem , begravdes och uppstod från de döda till liv på nytt. Ombud med fullmakt hade berättat om detta och folk som valde att ansluta sig till dem som trodde Jesus uppstått hade döpts och bildat nya gemenskaper.

 

Från början hade de alla varit judar men ganska snart sprängdes den ramen så att icke-judar – alltså sådana som Lukas-lyssnarna – hade kommit med. Det hade skapat problem – milt uttryckt. Långt ifrån alla tyckte det var självklart att icke-judar skulle få komma med utan att också bli judar. Några årtionden tidigare hade den striden varit hård men fått till resultat att både judar och hedningar kan räkna sig till det nya Gudsfolket Kyrkan som hade sitt ursprung och centrum i Jerusalem.

 

Så blev det krig. Judarna i Palestina gjorde år 66 uppror mot Rom. År 70 var kriget i princip över men det dröjde ytterligare några år innan de sista motståndsfickorna kuvats av Rom.

 

Hur skulle man ställa sig? Gå med eller hålla sig utanför?

Se kriget som uppfyllelse av vad Jesus förutsagt?

 

Många jude-kristna i Palestina höll sig undan och drog sig undan. Andra återgick till att bara vara judiska patrioter utan att längre vara fanflyktiga kristna. Jerusalem förstördes både som judiskt och kristet centrum.

Kanske var det till och med så att judar och kristna utanför Palestina fick ögonen på sig som tänkbara subversiva element – Rom hade då ännu inte björnkoll på skillnaderna utan uppfattade de kristna som en judisk grupp.

 

Resultatet blev i alla fall en tydlig förskjutning i Kyrkan så att de hedna-kristna blev fler och överflyglade de Jesus-troende judarna till antal och inflytande. Och motsättningarna till judendomen ökade.

 

Så hör man läsas kapitel 7 i Lukas berättelse – läs kapitlet!

 

En officer botas i Kafarnaum?

Han var ju inte jude! Och Jesus hjälpte honom och berömde honom för stark tro!

Att icke-judar får vara med går alltså tillbaka på Jesus själv – inte bara på den där Paulus som skrev brev i saken. Wow!

 

En ung död man uppväcks! Slutsats: Gud har besökt sitt folk – som vi också tillhör.

 

Johannes döparen – honom känner vi till. Han har också följeslagare lite överallt. Bra att få klarhet i sambandet mellan honom och Jesus.

 

En utstött och föraktad får förlåtelse. Det betyder också vi som en del inte anser bra nog.

Hon var kvinna. Det finns alltså redan runt Jesus kvinnliga lärjungar med namn och allt – en tjuvtitt i kapitel 8.


P minus 79

Helt ovidkommande för vad dessa P-minus-någonting handlar om kan det vara värt att nämna att jag befinner i fjällen. Sol, vita vidder, plus-minus några grader, lagom trångt i en stuga med en fru, två vuxna barn, en respektive och ett litet barnbarn. Mycket skönt och kul. Bara knappt med läs- och skrivro och rejält många kilometer till mina hyllor med exe-get-iska böcker och pärmar.

 

I kapitel 6 fortsätter Jesusberättaren Lukas på det spår han körde längs i kapitlet innan. Han följer i grovt Markus men modifierar en del. Åtminstone i början.

 

Vem är han – Lukas? För vilka skriver han?

Finns det ledtrådar i hans text? På annat håll.

 

Det finns något som kallas Canon Muratori. Kort sagt är det en tidig introduktion till en del av de skrifter som i den tidiga kyrkan tillsammans med det vi kallar Gamla testamentet skulle eller inte skulle vara norm och rättesnöre.* Det tredje evangeliet sägs där vara skrivet av Lukas som också författat Apostlagärningarna. Det finns också andra tidiga kristna skribenter som ger samma besked i författarfrågan och som säger att Lukas var läkare, inte själv hade sett Jesus utan var lärjunge till dem som gjort det. Åtminstone det sista stämmer bra med vad Lukas själv säger när han i absoluta början av sin skrift berättar hur han gått tillväga för att skapa sin berättelse.

 

Att han var kristen är ju självklart – men var han judekristna eller hednakristen? I detta sammanhang betyder hedna och hedning allt annat än jude och judisk. Det är Bibelns sätt att dela in mänskligheten i två grundkategorier. Så sagt är jag alltså hednakristen sedan den dag jag genom dopet slutade vara enbart hedning. För inte så länge sedan klassade man när man verkade för så kallad hednamission afrikaner och kineser som hedningar till skillnad från oss europeiska kristna. Det är lite slarvigt rent bibliskt sett då även kristna germaner är hedningar.

 

Men Lukas då? Och Theofilos som han skriver till – med tänkta andra?

 

Theofilos & Co verkar vara dominerade icke judiska kristna – alltså hednakristna – som lever som en smärte grupp i en dominerande icke-judisk – alltså hednisk – miljö  Sådan slutsatser dras av att Lukas inte tar upp en del av de judiska bruk och situationer som till exempel Markus och Matteus berättar att Jesus diskuterar. Sådant är tydligen inte aktuellt för dem som skall lyssna till uppläsningen av hans text. Annat judiskt Lukas finner nödvändigt att ta med översätter eller förklarar han vilket tyder på att han har på känn att åhörarna behöver sådant för att kunna förstå. Vissa rena misstag hade Lukas undvikit om han varit mer hemma i miljön och den judendom som fanns i Palestinaområdet.

 

Detta hindrar inte att han skulle vara jude-kristen. Skulle så vara tyder det på att han i så fall kommer ur Diaspora-judendomen, alltså den judendom som fanns utanför Palestinaområdet i hela den kända världen och hade grekiska som språk och levde i lös koppling till Jerusalem.

Kan det vara Syrien? Mindre Asien - som också Paulus var från? Grekland?

Lika osäkert som för Lukas är det när det gäller adressaterna.

 

Att det är osäkert betyder inte att alla Bibelforskare är osäkra. Tvärtom!

Det finns dem som är lika bergfast övertygade om hur det är som andra som har en grundmurad hållning att det är på ett annat sätt. Just sådant gör Bibelvetenskap till en mycket intressant kampsport.

 

Nu tillbaka till själva kapitel 6.

 

Lukas följer ungefär Markus disposition och sätt att berätta men med modifieringar han tänker sig bättre tjänar hans läsekrets bild av Jesus. Han gör det till och med vers 19 där han – du har väl inte glömt läsa själva kapitlet?! – tar time out. Det är dags för lite Q, ord av Jesus.

 

Strax innan – i vers 17 – nämner Lukas att de stannade på ett ställe på slätten och att massor med folk kom dit från alla möjliga håll. Avsnittet som börjar i 6:20 brukar därför kallas Jesus Slättpredikan. Matteus motsvarighet - Bergspredikan i kapitel 5-7 – är betydligt längre och tar upp fler saker, inte minst judiska finesser Lukas avstår från att behandla (här).

 

Slättpredikan fortsätter ända till kapitlets slut med uppmuntrande, kritiska, etiskt vägledande ord av Jesus. Jämför gärna med Matteus.

 


* Wikipedia ger bra och mer information om vad det är – googla dit.


P minus 80

En synops! En synops!

Ett kungarike för en synops!

 

Det ropet skallar nog inte mellan fjällsluttningarna likt Gloucesters över slagfältet – enligt Shakespeares Richard III. Men jag suckar det lätt stillsamt.

 

I kapitel 5 av sin berättelse presenterar Lukas ett antal händelser ungefär på samma sätt som Markus. Skillnader finns men de är inte stora och iögonfallande. Det Lukas vill berätta med poänger och allt är ungefär det jag nämnde i blogginlägget P minus 99 om Markus kapitel två.

 

Om man i en Bibel bläddrar mellan avsnitt i de tre samsynta Jesusberättelserna kan man se likheter och skillnader och det blir ett envetet bläddrande. För att spara sidnötning och minska risken för skärsår på vassa arkkanter kan man använda en synops som är en fiffig publikation där man satt berättelserna skrivna av Matteus-Markus-Lukas i parallella spalter. Skitsmart! Med luckor i någons text där denne inte har med det de andra eller någon av dem har.

 

Första året jag läste teologi – snart ett halvsekel sedan – köpte jag en sådan på svenska. Texterna var då ur den svenska översättningen från 1917. Numera värdelös annat än som kuriosa. Naturligtvis kom det en ny svensk efter det att den nya översättningen av Nya testamentet kom 1981 men den köpte jag aldrig. Jag hade ju skaffat en på grekiska som är ett mycket bättre verktyg när man skall göra så kallade synoptiska jämförelser. Språknyanser försvinner till en del i översättningar – särskilt 1917 – och i grundtextutgåvor redovisas också en del alternativa läsarter, alltså vad som står i en del andra handskrifter än dem man mest utgår från.

 

Komministerkollegan hemma har en synops jag villigt skulle ge €40 för. Han har hittat den på ett antikvariat. Det inte frågan om en bok utan en canvasduk som i utvikt skick är ett kvadratmeterstort schema över hur innehållet i åtminstone tre, kanske alla fyra, Jesus-berättelser är hopflätade.

 

I brist på den, min egen synops och på grundtexten rekommenderar dig, noble Bloggläsius, att själv läsa Lukas kapitel och jämföra med Markus. Likheterna är slående, bearbetningar finns.


P minus 81

Kapitel 4 av Lukas Jesusberättelse börjar med det som hos Markus hände direkt efter Jesus dop. Lukas återvänder alltså till huvudspåret men bygger ut händelsen avsevärt. Så gör också Matteus på nästan samma sätt men inte exakt lika. Det de bägge vill berätta är om frestelse-mötet mellan Jesus och djävulen.

 

Här finns ett problem – minst ett.

 

Om Jesus var ensam i öknen och detta innan han samlat några förtrogna kring sig – hur kan man veta vad drabbningen med djävulen handlade om? Ingen annan var ju där.

Varifrån har Lukas (och Matteus) fått sina stoff. Ingen av dem har författat det ur intet så att det skulle kunna skrivas av och bearbetas av den andre. Bägge måste ha känt till det bland material som fanns hos de första kristna.

 

Mycket sådant material fanns i budskapets muntliga tid. Bibelforskarna betecknar det på olika sätt men Q är ett vedertaget namn på något som ingen riktigt vet hur det exakt såg ut. Q kommer från tyskans Quelle som betyder Källa och betecknar sådant som man hittar i Matteus och Lukas berättelser men inte hos Markus. Dialogen mellan Jesus och djävulen är ett sådant avsnitt.

 

Hur det avsnittet vuxit fram finns olika teorier om. En del ser Femte Mosebok som stativ någon skrivit samman det hela utifrån. Tanken är möjlig eftersom Jesus svar alla är plockade därifrån. Man kan också tänka sig att denne – vem det då är – har då gjort det som en summering av kamper mot djävulen och utmaningar man visste att Jesus mött under sin aktiva tid. Eller kanske bygger det på vad Jesus själv senare berättat för de följeslagare som han när det hände ännu inte samlat omkring sig.

 

Tillbaka till Q som man inte hittat i något skrivet exemplar och som forskarna trots idoga försök inte kan rekonstruera. Det man dock kommer fram till att det rör sig om tal och repliker från Jesus mun. Sådant memorerade man i tidig kristen tid vilket kan betyda att Q är muntlig.  Tomasevangeliet, som inte är Q utan en senare annan repliksamling och av blandad kvalitet, visar i alla fall att sådana samlingar förekom.

 

Efter de tre frestelserna (som Matteus har i en annan ordning) nämner Lukas att Jesus ger sig ut i Galileen för att undervisa. Vad han sa – se Markus 1:14-15 – nämns inte. Det dröjer och kommer på annat sätt.

 

Sedan gör Lukas omflyttningar! Om man jämför med Markus.

 

Innan Jesus agerar och samlar anhängare berättas om vad som hände i Nasaret, hans hemby – något som Markus-förlagan sparar till senare i sin berättelse.

Det är inte småsaker som händer där. Avsnittet fungerar i Lukas berättelse som programförklaringen med stort P och som exempel på vad som komma skall: inledande acceptans men framför allt avvisande av Jesus och den han är.

 

Efter Nasaret till Kafarnaum och samma demonutdrivning som hos Markus – än så länge utan lärjungar. Simons svärmor – Simon har Lukas inte nämnt – och andra sjuka botas. Än en gång får man höra om Jesus: Du är Guds son. Men nu är det demonerna som säger det.

 

Något som ändå påminner om ett första varv i Galileen avslutas med att Jesus försöker dra sig undan (i ensamhet). Folk följer efter i parti och minut för att hålla honom kvar men han säger att han måste dra vidare – till Judeen som Lukas inte berättar något om. Ingen annan heller.

 

Kapitel 4 visar två saker som exe-get-erna brottas med när de försöker förstå vad Lukas med sin text vill säga Theofilos och andra: Inskott från källan Q och medvetna omflyttningar av det han ser i sin förlaga Markus.

 

Spännande – eller hur?


P minus 82

Vad tänker läsaren?

Det kan vara en författares fråga. Kan. I alla fall om författaren avser informera om någonting eller att hans eller hennes skriveri skall försäljas och generera inkomst. Är författaren en dagboksskrivare är det inte så kittsligt. Dagböcker ska ju inte läsas av andra. I alla fall inte än. En del författare som är så kallade poeter tror jag inte heller tänker på vad deras läsare kan tänkas tänka. Gjorde det så skrev de något annat.

 

Vad tänker läsaren?

Som bloggare tänker jag så. Då och då. Inte alltid. Men ibland. Jag kan ju inse att det just nu är med en viss monotoni bloggrubrikerna P minus någonting kommer. Och att innehållet i dessa är enahanda: En daglig kort notis kring ett Bibelkapitel. Inte ens en fromsint och så kallad uppbygglig notis utan en Bibellättvetenskaplig. Vad är det för nytta med det? Vad tänker läsaren? – han eller hon men inte många som tillhör kategorin Har inget vettigare att göra än att läsa Stigs blogg.

 

Markus 16-kapitliga berättelse blev P minus 100-85. 84:an blev två bloggposter innan jag sammantaget med nummer 83 berört vad Lukas berättar om Jesus som liten och lite till däromkring. Nu, i blogginlägget P minus 82 är jag framme vid kapitel 3 i Lukas berättelse.

 

Läs det! Läs det nu! Innan du läser mer här!

Använd din egen Bibel eller www.bibel.se.

 

Det är nog egentligen här den börjar, i 3:1. Lukas berättelse om Jesus. Mycket tyder på att det föregående är skrivet separat och placerats innan som en upptakt till själva huvudstoryn som börjar här. En Bibelforskare jag försöker följa påstår i alla fall så. Inte så att separat skulle betyda att det gått lång tid mellan att Lukas skrev sin berättelse och sin ”barndomshistoria”. Hade det funnits ett gäng handskrifter utan kapitel ett och två kan man tänka att ett barndomsberättelselöst original funnits ett tag och hunnit skrivas av i nya kopior innan det kompletterades. Men så är det inte. Alla handskrifter till Lukas berättelse är kompletta – om man uttrycker det så. Möjligen har Lukas jobbat på berättelserna som separata skriverier men sedan utan alltför mycket skavsår valde att foga ihop.*

 

Lukas, som sin förlaga Markus, startar sin berättelse om den vuxne Jesus med Johannes Döparen och daterar högstämt: Under femtonde året av...

De personer som nämns i 3:1-2 kommer sedan alla utom Tiberius och en till att glimma till i berättelsen. Vem Lysanias i Abilene i Syrien var och varför han nämns är nämligen en gåta. Kanske var Lukas från Abilene? Theofilos – vem han då var – kanske levde där? Ingen vet. Men han står där, Lysanias.

 

Markus berättelse beskriver Johannes utseende och livsstil och att han för-pratade om Jesus. Vad han i övrigt sa när han samlade en massa följeslagare nämns inte.

Lukas ändrar. Han tonar ner det bisarra hos ökenprofeten genom att stryka beskrivningen och fyller ut luckan om vad Johannes sa. Så gör också Matteus på sitt håll men på ett annorlunda sätt.

När det gäller detta och mycket mer i berättelserna kan det vara en poäng att bläddra mellan Markus-Lukas-Matteus. De Jesusberättarna framställer Jesus på snarlika sätt och deras likheter och olikheter ger ofta intressanta ledtrådar till hur de tänkt och vad de velat betona.**

 

Lukas för ut Johannes ur handlingen genom att redan nu berätta vad som senare hände med honom. Att han sattes i fängelse kommer därför att stå före det alla visste – att det var Johannes som döpte Jesus.

Precis som i Markus berättelse återges beskedet från himlen om vem Jesus är: Du är min älskade son, du är min utvalde.

 

Markus berättelse går sedan direkt från dopet till att Jesus frestas. Så gör också Matteus men Lukas tar en paus. Han vill borra vidare i detta att Jesus är Guds son. Släktregistret i verserna 23-38 har nämligen den slutklämmen. Det är den Lukas avser visa.***

 


*  Detta sagda är inte helt sant. Det finns visst Lukas-skrifter som saknar kapitel 1 och 2. De är medvetet reducerade och användes under ett par hundra år i den religiösa falang som en bit in i 100-talet grundades av kättaren Markion. Se Wikipedia om Markion för mer information.

**  De tre tillsammans kallas för synoptikerna. Grekiskan spökar! Att optik kan ha med seende att göra inses lätt. Ordet syn på grekiska – jag avstår från att skriva det med grekiska bokstäver – betyder ihop, samman. Sam-synta blir et bra svenskt ord för det Bibelvetenskapliska synoptiska.

***  Matteus har också ett släktregister som han börjar sin berättelse med. De bägge stamtavlorna stämmer varken med varandra eller med liknande släktregister i Gamla testamentet – något som Bibelforskare skrivit om sida upp och sida ner.


P minus 83

Det välkändas okändhetsrisk.

 

Det är risken med andra kapitlet i Lukas berättelse om Jesus. Åtminstone första delen är så väl halvkänd av många att en massa i det hela förblir okänt. Man studsar ju så lätt förbi det man redan tror sig ha kläm på.

 

Å andra sidan kan man inte heller begrava sig alldeles i alla tänkbara detaljer. Skogen kommer då att skymmas av alla träd – typ. När man grottar in sig i en del Bibelvetenskaplig litteratur blir det lätt så. Jag har i min hylla volymer som i sådant läge är klara riskfaktorer. Att söka tillgodogöra sig allt i sådana är ett utpräglat självskadebeteende.

 

Låt mig ge ett exempel ur självaste Julevangeliet, den kändaste delen av kapitel två. Det inleds med notiser om kejsar Augustus, kung Herodes, landshövdingen Quirinius i Syrien och en folk- och bostadsräkning som drog folk till Betlehem. När Lukas i förbigående nämner allt detta är det för att placera Guds verk genom Sonen i tid och geografi. Hans poäng är ju vad ängeln – här kommer alltså en annonserande ängel igen! – säger till herdarna om det aktuella barnet.*

 

När de Bibelbitande forskarna griper sig verket så kan det bli sida upp och sida ner med regentlistor, härskartitlar och försök att få ihop Lukas text med vad andra historiska ledtrådar kan komma med. Summan av den kardemumman blir i alla fall – hos de slutsats-sansade – att Lukas när han skrev nästan 100 år senare inte var toppuppdaterad, sannolikt inte heller Theofilus som han skrev till. Uppgifterna verkar alltså inte stämma men det bekom ingen.

 

När de – forskarna – efteråt kommer till änglahuvudbudskapet är de lika grundliga. Tro inget annat. Men jag (och andra) som läser är då informationsutmattade förbi ouppmärksamhetens gräns.

 

Jesus födelse berättas mångordigt. Förelöparen Johannes födelse i förra kapitlet nämndes snabbt. Med de parallella berättelserna om namngivning och omskärelse är det tvärtom. Det viktiga om Jesus och att han är det han heter behöver inte repeteras – ängeln sa det ju nyss och gav full information.

 

Det första kapitlet började med två fromma gamla i anslutning till templet. Kapitel två går över till möten med ett par andra av samma kategori – Symeon och Hanna – och detta i samband med berättandet att Jesus föräldrar är av samma sort. Precis som tidigare knyts psaltarliknande lovsånger och böner till framställningen. Dessa poetiska – liturgiska? – texter är egentligen ganska löst fogade till storyn som sådan. Visst förhöjer de halten. Degör Lukas två första kapitel till mer "gammaltestamentliga" men är inte alldeles nödvändiga just där de är.**

 

Vid 12 års ålder ansågs judiska pojkar nått en viss andlig mognad, kanske rentav räknades som religiöst myndiga. Med en berättelse om Jesus just i den åldern – också i Jerusalems tempel – avslutar Lukas de barndomsberättelser han lagt till innan han tar Markus berättelse som mall för sin skrift till Theofilos – vem då denne är – om den vuxne Jesus.

 


* Observera att Lukas berättelse handlar om just det aktuella barnet som är en unik pojke. julevangeliet är inte en existentiell inlaga om barns utsatta villkor i allmänhet inte heller en genusproklamerande hen-utsaga i en kyrka som glömt inkarnationen.

**Att de är egna storheter visas ju också av att de genom Kyrkans historia fungerat inom Tidebönernas ram utan omgivande Lukasberättelse.


P minus 84-β

I mitt förra inlägg, P minus 84-α, skrev jag, noble Bloggläsius, en del tankar om Jesusberättaren Lukas och hans skrift. Orden blev då väldigt många och några funderingar över första kapitlet i Lukas framställning fick inte plats. Därför dubblerar jag P minus 84 med ett inlägg till, skrivet direkt på det förra kvällen och natten mellan 8-9 april 2018 i stuga 17 i Kåppas stugby Björkliden där jag tillbringar en semestervecka.

 

 

Markus startade, efter ett kort preludium om profeten Johannes, han som kallas Döparen, sin berättelse med den vuxne Jesus. Att det hos de Jesustroende kom att finnas en nyfikenhet på sånt som hänt innan är ganska naturligt, kanske rentav ibland på nivån att man tyckt Markus varit försumlig.

 

Den försummelsen åtgärdar Lukas. I den senare kapitelindelningen blev det två långa kapitel där Johannes och Jesus tillkomster och födelser vävts samman på ett medvetet sätt som dessutom låter fokus glida från den ene till den andre.

 

Här har alltså Lukas inte kunnat bygga på Markus. Det han berättar är inte heller samma sak som Matteus tar upp när han på ett annat sätt botar Markus brist. Lukas kapitel 1 och 2 är alltså unikt för Lukas, det man kallar särstoff.

 

Var fick han det från? Han var ju inte med när det hände. Troligen inte ens född. Han måste fått det någonstans ifrån i stora drag eller i detalj. Mest sannolikt i stora drag som han sedan byggt ihop till det vi kan läsa.

Vare sig Lukas skrivit själv eller bearbetat andras ord ger han inledningen en gammaltestamentlig prägel. Begreppet Gamla testamentet fanns inte på hans tid men avsikten att ge det helig-skrift-anda finns där.

Gudsbudskap genom en ängel till barnlösa om barn – först till Johannes mycket gamla föräldrar där pappan otror, sedan till Jesus unga mamma som tror. Det är parallellt men olika.

Sedan mödrarnas och fostrens möte och en lovsång som tidigt kommit med i de kristnas gudstjänst, eller kanske av Lukas togs därifrån in i hans berättelse.

Det första barnet föds och en till psaltarpsalmsliknande liturgisk text finns i berättelsen som också avlägsnar Johannes föräldrar ur berättelsen.

 

Jerusalem är startpunkten. Till och med i templet. Det är viktigt hos Lukas.

Bägge barnen är Guds-ingripanden. Det är också viktigt för Lukas.

Johannes liknar tidigare personer – Isak, Josef, Simson, Samuel – vilkas mödrar väl hade kapabla män men själva när det gällde att få barn åldersmässigt för länge sedan passerat bäst-före-datum.

Jesus å andra sidan är inte som dessa. Hans mamma är fertil. Men hon har ingen man. Det miraklet är ett ännu större!

 

Anser sig Lukas bygga på fakta när han påstår att Maria inte hade sex? Alltså att Jesus inte hade Josef (eller någon annan) som pappa? Alltså att hon var oskuld? Eller använder han bara en litterär genre för att symboliskt eller poetiskt visar på något annorlunda?

Det är klart att han använder en genre. Det fanns ju gamla tanter att falla tillbaka på när han ville berätta att Gud nu gjort det igen – låtit en barnlös föda en Gudstjänare. Men det är också klart att den genren inte kan tillämpas på en ung trolovad flicka. Hennes graviditet blir suveränt unik – Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas Heligt och Guds son. (Luk 1:35).

 


*  Matteus gör också det men på ett annat sätt.


P minus 84-α

Det är pyrt till vad gäller datorns internetåtkomst. Skriva blogginlägg på telefån känns fonigt. Skriver på datorn idag den 8 april för att lägga in den texten här vid ett senare tillfälle.

(...)

Det tillfället är nu förmiddagen den 9 april med Tjounavagges – med reservation för stavningen – karakteristiska lätt snöinstormade profil inom synhåll.

 

 


 

Var inte Markus berättelse om Jesus bra?

Hur kommer det sig att det finns fyra stycken i vilken Bibel som helst?*

 

Redan tidigt var det åtminstone två som tyckte att Markus berättelse var så bra att den utan prut gick att bygga vidare på. Samtidigt måste de ha tänkt att viktig information saknades, i ett fall också att framställningen skulle må bra av att förbättras. Dessa två var Matteus och Lukas. Oberoende av varandra och på helt olika hål grep dessa pennan på var sitt sätt.

 

Den dominerande tanken hos Bibelforskarna är att de hade var sitt exemplar av Markus berättelse på skrivbordet.

Hur hade de fått tag på den? Säg att det gått 10-15 år sedan Markus skrev och att han gjorde det i Rom för de Jesustroende där. Alla vägar bär till Rom brukar man säga. Givetvis då också från Rom. Händelser, information, erfarenheter från imperiets huvudstad spreds – också i en liten subkultur som de första kristnas.** Lukas någonstans på det grekiska fastlandet (eller i Syrien) och Matteus i Palestinaområdet vid Medelhavskusten hade på det sättet fått sig var sin Markusskrift.

 

Om det nu är dessa två som skrivit de Jesusberättelser som bär deras namn. Läser man exe-get-iska kommentarer till vilka Bibelböcker och andra antika skrifter som helst finns alltid resonemang om författare, mottagare, lokalisering, avsikt, datering och en massa annat. Kvaliteten i sådana resonemang kan variera – tro mig! Jag hoppar här på min blogg över de sakerna och låter i mitt resonemang författarna vara den Matteus – också kallad Levi, en av de tolv – och den Lukas som gett namn åt respektive berättelse. Tidigt ansåg man i den kristna Kyrkan dessa vara författarna. Det måste inte vara ovillkorligt sant men är ett perspektiv som fungerar.

 

I tanken att fortsätta P minus väljer jag att strunta i Matteus som är väldigt lik Markus. Matteus arbetsmetod verkar ha varit att han noga följt, skrivit av och då och då i liten mån språkligt förbättrat Markus text. Här och var har han gjort avbrott i framställningen. Där har han lagt in annat, mest sådant Jesus sagt och då i form av sammanhållna tal. Sedan har han gått tillbaka till Markus och följt honom tills dess det blivit dags för en ny time-out. Matteus blev då så lik Markus att det funnits tankar på att processen gått i omvänd riktning – alltså att Matteus var först och Markus av någon outgrundlig anledning skrivit en nedstruken variant.

 

Blir det fler P minus blir det kring Lukas i stället. Han är mer olik och gör mer av och med Markus. I grunden jobbade han på samma sätt som Matteus men förbättrar språket avsevärt. Han pausar också men gör det på andra ställen där han på sitt sätt utifrån sina tankar lägger in samma och en massa annat material. Lukas Jesusberättelse blir därför mycket mer hans egen. Vill man ge den en rubrik kan den vara: Guds verk genom Sonen.

Den är volym 1 i ett dubbelverk. Apostlagärningarna är en direkt fortsättning om Guds verk genom Anden.

 

Lukas börjar med en adressering – kapitel 1 verserna 1-4. Här avslöjar han sin avsikt – att i rätt ordning skriva...

Vilken ordning? Kronologisk? Ja! – men bara i grov mening. Självklart kommer födelseberättelser innan Jesus är tolv som kommer innan han är vuxen då han agerar som han gör innan sin död som sker innan uppståndelsen. Mycket grovt kronologiskt. På samma sätt som Markus berättelse är Lukas framställning episodisk till sin karaktär – fram till Jesus sista vecka.

Pedagogisk? Nu närmar man sig hans avsikt – för att du skall förstå.... Den/dem han skriver för och som skall höra hans text läsas skall få det åsikts- och beslutsunderlag som kan anses nödvändigt för att veta och tro. Det är sådan litteratur Lukas med Markus som förlaga skriver, kanske i mitten av 70-talet, eventuellt tidigare.

 

Ordet litteratur är på sin plats! Lukas höjer sig stilistiskt och intrigflätande över de ganska enkla händelserapporteringarna och budskapsreferaten. Han flätar sin berättelse på en helt annan författarnivå med invävda återkommande teman, persongallerier och annat. Hans berättelse kan – och bör? – därför mycket väl läsas och förstås på det sättet, lite om inte som en deckare så i alla fall lite av en historisk roman. Roman-läs därför gärna Lukas – och annan Bibeltext.

 

Eller kedje-läs! De flesta Bibelforskare jag läst arbetar ändå så. De går igenom avsnitt för avsnitt från första versen i första kapitlet till och med sista i sista med en del utvikningar framåt och bakåt men då främst utifrån olika stilistiska och retoriska finesser och knep Lukas uppenbarligen använt sig av för göra avstamp eller summera i sin text.

 

I mina fortsatta P minus (om sådana blir av) blir det sådan kedja. Så gjorde jag med Markus berättelse och det kan mycket väl vara en ordning som stimulerar både tanke och tro.

 


*  Kanske ibland fler. Såg i en notis för några år sedan att någon församling i Kalifornien beslutat att i sina gudstjänster förutom ur de fyra vanliga läsa också ur den skrift som kallas Tomasevangeliet. Men i USA är ju allt möjligt.

**  Paulus brev som är äldre än de skrivna evangelierna hade på samma vis kopierats och distribuerats mellan i alla fall de större församlingarna.


P minus 85

Markus sista kapitel.

Eller halva sista kapitel i berättelsen om Jesus.

 

Dit har jag kommit i den serie – jag hoppas, noble Bloggläsius, att du uppfattat att det är en serie – blogginlägg som har rubriken P minus och sedan ett nummer och som innehåller lättbibelvetenskapliska funderingar från min sida. Verkligen lättbibelvetenskapliska utan vare sig alkohol, fett, laktos, gluten, koffein, nikotin eller annat med halt och innehåll.

 

Att kapitel- och versindelningen är av betydligt yngre datum än själva Bibeltexten har jag nämnt tidigare. I allmänhet är navigationssystemet till gagn för Bibelläsningen men ibland skapar det onödiga avgränsningar. Så är det nu. Kapitel 16 är ju en direkt fortsättning på det förra med precis samma aktörer – kvinnorna som i skymningsljuset på fredagen såg var Jesus blev begravd. Det är dess som när det ljusnar på söndagsmorgonen kommer till graven.

Ingen omställning alltså. Bara en förflyttning av folk. Helt lik alla andra promenader tidigare i berättelsen om händelserna runt påsken.

 

Utan sensation berättar Markus att stenen framför graven är borta.

Vad är det att höja dramatiken kring?

De som hörde hans text läsas visste ju – kanske med undantag av någon enstaka.

De var ju samlade just för att höra för att de visste och trodde på honom det handlade om – den Uppståndne.

De hade döpts och visste att de just på det sättet förenats med hela det skeende som Markus text berättade.

Och de var mitt i en sammankomst med bön, högläsningsstund och äta-gemenskap just med Huvudpersonen – som inte var Markus.

 

Denna snabbt skissade situation om när, var och hur berättelserna om Jesus i allmänhet och Passionshistorien i synnerhet fungerade är viktig. De första kristna var judar med anslutning av icke-judar i relativ närhet till judendomen. Alla dessa hade sitt invanda och givna sätt att i synagogans gudstjänst tillbe Gud, lyssna till Guds ord ur Lagen, Profeterna och Skrifterna, att Bekänna sin tro på den Ende guden och Sjunga/be Psaltarens psalmer. Ingenting av detta judiska sätt att fira gudstjänst ändrades av att de trodde att Jesus var den Messias/Kristus som uppstått från de döda. Det lade bara till berättelserna om Honom, undervisning och råd ur apostlars brev och den måltid Jesus instiftat som en föreningspunkt med Honom och andra.

 

Därför är det vi kan uppfatta som en ”kapitelskarv” inte speciellt dramatisk. Inte heller änglar och tillsägelsen att kvinnorna skall berätta för Petrus och de andra.

 

Markus text slutar plötsligt. Mitt i klivet. Med att kvinnorna teg. Någon Bibelkommentar jag läst påstod att det till och med är mitt i en mening. SÅ grekisk-kunnig att jag kan avgöra den detaljen är jag inte men det är ett faktum att det tar slut abrupt – med ett ”ty...”

 

Är det så att sista varvet på rullen – bladet i boken – kommit bort? Detta innan texten för hand kopierades till fler exemplar?

Eller är Markus retorisk? Som om han vill säga: Ty...Jaha. Detta om detta. Vad säger ni som också ofta är rädda, missförstådda, ifrågasatta, hånade och ibland förföljda – som vi som tror ofta är. Vad säger ni? Vi?

Den frågan är tidlös.

 

Hur som helst har någon tidigt observerat avbrottet och skrivit samman ett Oäkta Markusslut – verserna 9-20 – som inte finns i alla handskrifter. Den som gjorde det gjorde det kortfattat utifrån vad som brukade berättas och som under andra halvan av första århundradet var allmänt kristet tankegods – och som också landade i Matteus och Lukas något yngre Jesusberättelser.


P minus 86

När kapitel 15 i Markus berättelse om Jesus börjar är vi odiskutabelt inne i Passionshistorien hur den än kan anses vara avgränsad – se inlägget P minus 87 för olika förslag i den saken. Dramatiken med flera olika personer inblandade och att saker händer slag i slag fortsätter som i det förra kapitlet. Enda – och avgörande – skillnaden är att nu är det ockupationsmakten Rom som är aktörer.

 

Jesus egna landsmän hade inte auktoritet att verkställa dödsdomar. I alla fall inte just den år det nu kan vara frågan om – runt 33 enligt den vanliga tideräkningen. Särskilt vid stora högtider som Påsken och i det religiösa och politiska centret Jerusalem hade man ögonen på sig. Den romerske landshövdingen Pilatus som vanligen residerade nere vid Medelhavskusten drog i trängda lägen  med förstärkt trupp till Jerusalem. Därför är han på plats och både kan och måste konsulteras.

 

Av sina landsmän dömdes Jesus på religiösa grunder. Vers 64 i kapitel 14 innehåller utsagan. Problemet var att det inte skulle vara något problem för Pilatus, kallsinnig som han var till judarnas interna religiösa gnabb. Ärendet får alltså en annan eller i alla fall närbesläktad vinkling: Judarnas kung. För judarna är det ett religiöst anspråk men i Pilatus öron är det bara en politisk sak. Han finner inte Jesus skyldig men faller undan för trycket och låter den oskyldige Jesus ta mördaren (alternativt upprorsmakarens) Barabbas plats på korset i mitten.

 

Markus är nu oerhört detaljerad. Han berättar händelseförloppet i tre-timmars-block.

 

  • Påsk-lammet som skall ätas skall vara färskt och slaktas mellan skymning och mörker – säg vid 18-tiden på torsdagen.
  • Det skall tillagas, helstekas. Det gör att den ceremoniella måltiden börjar sent – vid 21-tiden?
  • Vid midnatt är den slut och Jesus med följeslagare går ut ur staden.
  • I Getsemane ber Jesus och dit kommer Judas med anhang. Jesus arresteras – kanske runt 3 – och förs till det judiska styret eller delar av det.
  • Innan soluppgången vid 6-tiden då tupparna gal har han dömts till döden och blivit förnekad av Petrus.
  • Sedan ljuset väl kommit – tidigt på morgonen – bär det iväg till Pilatus för förhandlingar, fångbyte och hånfull misshandel.
  • Det var vid tredje timmen de korsfäste honom står i 15:25. Det är 9 på morgonen eftersom man räknar från soluppgången.
  • Vid sjätte timmen – klockan 12 – föll ett mörker över hela jorden som varade till nionde timmen.
  • – klockan 15 – ropar Jesus enligt vers 34: Eloi, Eloi, lema babachtani (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig). Och dör.
  • Bråttom blir det! Vid solnedgången blir det sabbat. Då skall allt bli stilla. Därför begravs Jesus snabbt och – i kvinnornas ögon provisoriskt – runt klockan 18.

 

Markus skriver alltså detta ungefär 30 år efter det att det hände. Han skriver det han hört (och kanske såg en del av) för sådana som tidigare hade hört det berättas muntligt. Flera gånger. Just detaljrikedomen visar att här rör vi oss i de mest centrala delarna av allt som har med Jesus att göra. Det blir Bibelforskningens, exe-get-ikens, enkla slutsats. Detta handlar om vad de första Jesustroende tillmätte en helt avgörande betydelse – och som absolut inte kan tappas bort eller gås förbi när det gäller kristen tro.

 

Och då har vi ännu inte kommit till själva grejen....


Tidigare inlägg
RSS 2.0