till bebyggelse?

Idag har det hänt.

Det beställda jag nämnde i förrförra inlägget med rubriken om beslutsvåndor har kommit, det som kostade sextonhundratrettiåtta kronor och tjugonio öre. Det är samma sak som var föremål för en av de några ture jag berättade om den 30 oktober i inlägget med det namnet.

 

Det blev en bok av våren och sommarens idoga bloggande, det under rubriken p minus. Man kan också säga att det blev tio böcker. I pocketformat kan man inte få tryckt lägre antal via webb-verktyget Solentro. Hur det är om man begagnar sig av andra webbar vet jag inte. Iddes inte undersöka och väga fram och tillbaka. Det skulle bara ha förstärkt beslutsvåndorna.

 

Jag valde också det billigaste alternativet. Med högre insats hade den fått ISBN-nummer och jag hade kunnat se till att så kallade ”pliktexemplar” sänts för att katalogiseras och ingå i de bibliotek som har att för framtida forskning förvara allt. Jag avstod från det – denna gång?

 

Jag tycker den ser trevlig ut. Läsvänligt typsnitt på bra papper. Den där korrekt-Ture har missat här och var och en en och annan sidbrytning kom lite tokigt men på det stora hela är jag nöjd med mitt lilla experiment. Det blev runt 73000 ord på 223 sidor. Halva upplagan har redan gått åt – eller reserverats.

 

När jag annars skriver om böcker brukar jag placera blogginläggen i kategorin Predikaren 12:12. Det gör jag inte nu när jag skrivit boken själv. Exe-geten bräker var det frågan om under de hundra dagarna innan jag gick i pension och det håller jag fast vid också för detta inlägg.

Till andra böcker jag läser brukar jag publicera baksidestexten. Det gör jag nu också:

 

Det du nu håller i är 124 lätt redigerade inlägg från en blogg – stigstrombergsson.blogg.se. Lite på skoj tog jag mig före att våren 2018 göra ett ryck de sista 100 dagarna innan min anställning som präst i Älvsby församling i Luleå stift skulle gå över till tillståndet pensionerad präst. Rycket blev 69 blogginlägg i en serie p minus med ett nummer. Det andra rycket var att under hösten se om de blogginläggen kunde bli en bok.

Skrev jag för egen eller andras uppbyggelse? Nej!

Jag skrev för att det roar mig. Skulle p minus bli till nytta är det nog snarare till bebyggelse. Liksom Tysklands huvudstad Berlin är Berlin med sin verklighet av mathak, sevärdheter och miljöer är Bibeltexten verkligheten. En guidebok till Berlin ersätter inte att vara i staden utan ger en summarisk introduktion till bebyggelsen och annat. På ett liknande vis kan p minus möjligen för någon eller några i grupp vara till ”bebyggelse”. Bibeltexten är den uppbyggliga och verkliga staden att vistas i.

Samtida blogginlägg av mer vanligt slag har samlats i ett Appendix och ger en mer fullständig bild av mina sista 100 dagar, av vad jag uppskattar, prioriterar, tycker och känner. Flera av dem har att göra med kyrka och tro, andra handlar om väder, vind, resor och barnbarn.


seå 83/2018

 

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Svensk exegetisk årsbok.

Varje år får ett blogginlägg ett likartat utseende.

 

 

Den kom för ett månad sedan ungefär – Svensk Exegetisk Årsbok. I år är underrubriken Översättning som tolkning eller om man så vill Translation as interpretation. Som vanligt är innehållet delat i tre block.

 

Först i skrivet skick de tre föreläsningar som hölls vid Exegetiska dagen i Uppsala för ganska exakt ett år sedan. Jag var där jämte en kollega från församlingen och många andra. Givetvis bloggade jag då i saken. De posterna kan du, noble Bloggläsius, leta upp om du skulle känna av ett anfall av intresse.

Tematiken för de föredragen/artiklarna var just Översättning som tolkning. Egentligen är det ju ganska självklart att de sakerna hör ihop. Mellan språk översätter man ju inte ord för ord eller låter ett ord på det ena språket alltid återges med samma ord på det andra. Exempel på sådant finns – inte minst den gamla grekiska översättningen av Gamla testamentets böcker, kallad Septuaginta. Den är ganska som det heter lexikalisk vilket gör att grekiskan blir trubbig. I 1883 års Normalupplaga av Nya testamentet experimenterade översättarna med samma princip vilket resulterade i en svensk Bibeltext med grekisk ordföljd – utomordentligt användbar då den ger glosorna i ordning.

Så det är klart att man måste tolka en text, förstå vad den säger, innan man i översättning ger ord åt dess innehåll. Då blir det aldrig exakt – men nära. Vissa ting går förlorade – ord- och ljudlekar till exempel.

 

Sedan sex andra artiklar ömsom på svenska och på engelska innan 35 recensioner av Bibelvetenskaplig fack- och debattlitteratur.

 

Nu är den – varje års nördigaste bok -l läst och satt i hyllan. På hyllan detta år lades också Exegetiska dagen som faktiskt gått av stapeln idag i kungliga huvudkommunen. Jag avstod i år. Då resekollegan utklädd till seriefiguren Thor nyligen varit på någon huvvaligen mässa med sådant tema gissade jag att han för hösten redan levt ut sin nördighet. Ensam kände jag mig inte motiverad. Temat tyckte jag inte heller var speciellt intressant och hur som helst kommer föreläsningarna i tryckt form nästa höst.

 

Innehållsförteckningen för årets bok kommer nog snart på sällskapets hemsida – här.

Programmet för årets Exegetiska dag här.


P minus 33

Det är möjligt att du, noble Bloggläsius, inte förmådde slita dig från den dramatiska händelsen om skeppsbrotten som gavs i kapitel 27 i Apostlagärningarna utan fortsatte med kapitel 28 för att se hur det gick. Om så – läs om kapitel 28. Om inte – läs det! NU.

 

Väl på land – början av kapitel 28 är ju mitt i Lukas skepparhistoria – fattar man så småningom var man hamnat. Därifrån tar man sig vidare och kommer vad det lider fram till imperiets huvudstad där Paulus hålls i öppet häkte under tämligen fria former. Paulus möter representanter för stadens judiska minoritet. Lukas har tidigare berättat att det alltid varit hans strategi och här håller han fast vid den trots att det redan finns kristna på orten.

 

Överläggningarna blir liksom inför kung Agrippa i kapitel 26 lite Emmaus-lika. En del låter sig övertygas, andra inte. Hela den situationen – judar som tror och inte tror Jesus vara deras Messias – avrundas med ett ännu en markering av att budskapet går till icke-judar. Lukas gör den saken tydlig för Theolilos i ett skarpt avslutningsord i verserna 25-29. Han låter Paulus citerar samma ställe ur Jesajaboken som han i sin första bok angav att Jesus använde i kapitel 8 om hörande öron som inget uppfattar och seende ögon som inget inser.

 

Med detta har Lukas skrivit färdigt sin andra bok. Han har fullgjort det han i ingressen redan till första boken lovade Theofilos att göra:

 

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.

 


P minus 34

Kommer båten att nå Rom?

 

Svaret ges inte i Apostlagärningarna kapitel 27 men det bör i alla fall läsas NU.

 

Lukas är i färd med att avrunda sin berättelse. I kapitel 27 tar berättarglädjen och sinnet för det dramatiska ut svängarna – att han skriver i vi-form tyder på att han var med. Liksom de flesta bibliska personer är Lukas en landkrabba som inte beskriver stormar och åtgärder helt sjömannamässigt. Med Paulus är det på samma vis men han har i alla fall övertygelsen om att det hela skall gå vägen. Han uppmuntrar de modfällda och dukar till och med i vers 35 något som påminner om ett nattvardsbord.

Trots ett dramatiskt skeppsbrott räddades alla.

 

Detta med bibliska personers landkrabbighet är i sig lite småintressant.

De tolv stammarna är ökenråttor som går runt vatten eller i ett känt fall – Röda havet – genom det. Resor på vatten och framför allt havsfärder är man ganska skeptisk till.

  • När kung Salomo ville bygga en handelsflotta och segla på Röda havet och Öst-Afrika hade han varken folk eller kunnande för ändamålet. Hans svärfar feniciern Hiram fick bestå med både material och varvsarbetare. När det var dags att mönstra på var Salomos folk så skeptiska till projektet att Hiram fick låna ut kompetensförstärkande besättningar. (Första Kungaboken kapitel 9).
  • Hur det gick för Jona när han rymde från Gud med en Spanienbåt var också allmänt bekant.
  • Nya testamentets Jesus-berättelser visar att bara på Genesarets sjö som i sanning inte är stor blir det knepigt för folk – som dock hade lyckan att ha Jesus med i farkosten.

Med den bakgrunden torde Paulus färd över Medelhavet knappast ha fungerat som reklam för kryssningsresor.


P minus 35

Det är ett tal på gång – igen. Läs därför NU Apostlagärningarna kapitel 26.

 

I det som blev det tjugosjätte kapitlet accelererar Lukas det budskap som Paulus står för och arbetar vidare inemot den punch-line som avslutar hans andra bok. Tidigare har de sam- och försvarstal han beskrivit i relation till judarna varit polemiska och förenade med att Paulus motståndare haft makten i rummet. Så är det inte när Festus ber Agrippa II om råd. Den romerska ståthållaren har makten och därför blir Agrippa inte nödvändigtvis en motpart utan mer av en insatt samtalspartner. Det märks i hela talets uppläggning och tonfall.

 

I positiv anda berättar Paulus först kort om sig själv och anger vad saken innerst inne gäller – Varför anser man det otroligt bland er att Gud uppväcker döda? (vers 8).

 

En lång historik följer. Theofilos med dem han har omkring sig har tidigare – i kapitlen 9 och 22 – hört berättelsen om Paulus agerande mot de Jesus-troende, resan till Damaskus, mötet med Jesus och inriktningen på det uppdrag Gud gett honom. Det blir lite mer mångordigt denne tredje gång och verserna 12-18 adderar en del:

När jag för den skull reste till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag fick jag under färden, kung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus som kom från himlen och omgav mig och mina reskamrater med ett sken som var starkare än solen. Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det går dig illa om du spjärnar emot.’ Jag sade: ’Vem är du, herre?’ Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. Stig upp och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till min tjänare och till vittne om vad du har sett av mig och vad du kommer att få se av mig i framtiden, då jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem skall jag sända ut dig, för att du skall öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig skall de vinna syndernas förlåtelse och få en plats bland dem som helgats.’

 

Lukas låter Paulus argumentera väldigt likt Jesus när han i den berättelsens sista kapitel samtalar med två personer på väg till byn Emmaus. Det är denne uppståndne Jesus som sänt Paulus till icke-judar med samma inbjudan och uppmaning som till judarna, dem som har Moses och profeterna som förutsagt att Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna (vers 23).

 

Det Lukas skriver till Theofilos är inte en ersättningsteologi – ett ord som får en del att se rött. Det är snarare en påbyggnadsteologi eller en nästa-steg-teologi som kort kan sammanfattas:

  • Det Gud genom historien visat judarna har i och med Jesus uppståndelse gått i uppfyllelse.
  • Därmed blir Vägen – att vara kristen – det logiska och naturliga steget för den som tror på Moses och profeterna.

 

Lukas beskriver Agrippa som en av dem som tror profeterna och anar denna logik. Han och de andra blir inte kristna men det konstateras att högt uppsatta judar inte finner att Paulus är skyldig till något brottsligt.

 

När Lukas skriver detta till Theofilos har flera år gått sedan det hände. Agrippa hade stått på romarnas sida i det krig som år 70 ödelade templet och därmed avlägsnade dem som anklagat Paulus (och Jesus) för tempelförakt. Förståelsekartan och konfliktskissen är annorlunda. På 80-talet kommer rågången att gå mellan en fariseisk exklusiv judendom byggd på just Moses och profeterna å ena sidan och å andra sidan den inkluderande och mot andra folk öppnade judendom som tror att Jesus är Messias som uppstått från de döda – byggd på samme Moses och profeter.


P minus 36

Nya kvastar sopar!

 

Det kan man se i Apostlagärningarna kapitel 25 som bör läsas NU.

 

Ståthållaren Felix efterträds av Festus runt år 60. Då öppnas ärendet på nytt – så som Lukas berättar det. Framme i sin provins besöker Festus direkt Jerusalem där översteprästerna och judarnas främsta män lika direkt yrkar på att man skall återuppliva Paulus-fallet – för att kunna avliva honom.

 

I Caesarea tar Festus direkt tag i saken. Det som som Lukas berättade i kapitel 24 om händelserna två år tidigare återupprepas. Inget nytt har i sak tillkommit. Den nya ståthållaren är i samma knipa som sin företrädare. Han kan inte döma men inte heller frige.

 

Hans förslag att Paulus skall rannsakas i Jerusalem är ett sätt att försöka slippa den heta potatisen. Det det misslyckas kapitalt. Paulus vet att i Jerusalem väntar ingen fair trial utan döden. Han vädjar därför till kejsaren – ett privilegium han hade som romersk medborgare. Festus har bara att administrera detta.

 

Ett ”statsbesök” öppnar en väg för Festus. Det är företrädarens svåger och svägerska Agrippa II med syster Berenike som kommer. De kan hjälpa Festus att få ihop en problembeskrivning han kan skicka med till Rom.

 

Om Agrippa II – född år 27 eller 28 – och hans ett år yngre syster finns också en del pikanta detaljer Paulus när det utspelade sig och Theofilos på sin tid kanske kände till och som man nu inte egentligen behöver känna till alls. Men i alla fall:

Agrippa II bedömdes för ung att ta över när hans far dog men kom med tiden att växa till sig som en småkung i området. Han hade tilläggsuppdraget att ha översyn över Jerusalem med dess tempel och kult. Han motsatte sig det judiska upproret 66-70. Han gifte sig inte.

Berenike blev som ung bortgift till sin farbror och fick två söner med honom. Som änka – det är under den tiden de kommer till Caesarea – levde hon som first lady hos sin ogifte bror vilket naturligtvis gynnade skvallret. På 60-talet – det kan inte Paulus med kanske Theofilos veta – var hon gift igen men lämnade den kungen och återvände till sin bror. Hon motsatte sig också det judiska upproret så till den grad att hon var älskarinna åt den romerske befälhavaren, sedermera kejsaren, Titus. Naturligtvis kunde denne inte, efter kriget och väl tillbaka i Rom, ha en judinna som livskamrat. Han skickade iväg henne.


P minus 37

Läs kapitel 24 i Apostlagärningarna. NU.

 

I vad som senare blev kapitlen 24-26 i hans andra bok redogör Lukas oväntat omständligt över hur ärendet Paulus hanteras av romerska myndigheter. Han måste ha haft något eller några skäl för att på 80-talet berätta så noga om vad som hänt före år 60. Detta givetvis om den dateringen av Lukas två skrifter är någotsånär riktig – vilket jag tror den är.

 

Tidigarelägger man Lukas skrivande – en del Bibelforskare har gjort så – och ser Apostla-gärningarna som en försvarsskrift för Paulus inför mötet med den kejserliga rättvisan i Rom löser man det orsaksproblemet. Det skulle också vara en förklaring på frågan varför Paulus brev, som rimligen var kända på 80-talet – lyser med sin frånvaro i Lukas skrifter. Inga citat, inga anspelningar, till och med ett något annat fokus.

Men det skulle å andra sidan skapa en massa andra problem. En datering av Lukasskrifterna till tidigt 60-tal skulle pressa dateringen av Markus Jesusberättelse som ju Lukas använder ned till 40-talet och det är de flesta Bibelforskare inte beredda att göra.

 

Vad kan Lukas ha haft för motiv att berätta så detaljerat om Paulus inför ståthållaren Felix (kapitel 24), ståthållaren Festus (kapitel 25) och den judiske lydsmåkungen Agrippa II (kapitel 25-26)? Och varför bedömer han att Theofilos som han skriver för skulle vara intresserad av dessa gamla nyheter?

 

Inte vet jag!

Men ändå gör Lukas så. Han låter förhören – eller snarare de tal han skriver att Paulus håller – steg för steg utveckla och arbeta sig fram till vad kärnpunkten i Jesus-tron innerst inne är. Dessutom visar Lukas att ingen romersk myndighet fann Paulus – och med honom Jesus-troende i händelsernas då liksom i skrivandets nu – vara ett hot mot den allmänna ordningen utan endast är en grupp som med Jesus uppståndelse i ryggen förvaltar det judiska arvet på det rätta sättet.

 

Theofilos är överklass som det är en poäng att dedicera skrifter till. På något vis är han en person med (i alla fall potentiellt) inflytande. Han kan ha varit en romersk tjänsteman som fått att hantera (judiska) klagomål mot de kristna – sådana förekom länge. Han kanske blivit kristen och vill ha mer kött på benen vad gäller den nya rörelsen och hur ”staten” rimligen ställer sig till den. Han kan också vara en fullständigt fiktiv person – lik den Bloggläsius som jag ibland här på min blogg tilltalar och som kan vara vilken läsare som helst.

 

Nu tillbaka till handlingen:

 

Kommendanten Claudius Lysias i Jerusalem skickade i kapitel 23 den hotade romerske medborgaren Paulus till ståthållaren Felix som nu i kapitel 24 fått ärendet i sitt knä. Nu är det inte lynchningsrop eller spontana överläggningar det blir frågan om utan formell rättsprövning med talespersoner och allt. Advokaten Tertullus följer den antika retorikens regler och stil när han drar ärendet för ståthållaren – naturligtvis ger Lukas en nedkortad form.

Paulus försvarar sig och använder också på det retoriska sätt man brukade vid domstols-förhandlingar – inledande fjäsk, presentation av ärendet, argumentation och slutsats. Paulus slutkläm är att det gäller de dödas uppståndelse (vers 21).

 

Ärendet går i stå. Felix vill vänta på Lysias som inte kom. Men frun Drusilla var nyfiken.

 

Lite ovidkommande men ändå kanske intressant kan sägas att hon var judisk prinsessa, född år 38, nu i övre tonåren, max 20 år gammal. Hon var dotter till Agrippa I (och bror till Agrippa II och Berenike som anländer i nästa kapitel). Som barn hade hon av Agrippa I lovats till till en annan kung men det äktenskapet blev inte av då denne inte ville låta sig omskäras och bli jude. Brodern Agrippa II gav henne då som hustru åt en annan småkung som gick med på religionsbyte. När hon var 16 år blev ståthållaren Felix betagen i henne och hon lämnade sin man för den bedårade som då var i knappa 50-årsåldern. Att hennes bror Agrippa II accepterade att hon gifte sig med en oomskuren hedning hade troligen politiska orsaker.

En lite rörig privatmoralisk situation. Kanske Paulus och senare Theofilos kände till den. Det är i alla fall lätt att tänka sig att när Lukas i vers 25 låter Paulus börja prata om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen är det sådant överheten inte vill skall vara på tapeten.

 

Felix kan inte döma Paulus. Enligt romersk lagstiftning är oskyldig till uppvigling – som i och för sig kunde anses vara ett majestätsbrott belagt med dödsstraff. Att frige honom hade varit ett alternativ men det hade både riskerat den romerske medborgaren Paulus liv och troligen förargat Rådet i Jerusalem som det ju ändå vara bra att vara på något så när god fot med. Att i två år begrava honom i buren blev därför strategin – stimulerad av tanken på en och annan muta.


P minus 38

Trix och evakuering.

 

Läs NU först Apostlagärningarna kapitel 23 som berättar vad som direkt följde på Paulus tal till folkhopen i Jerusalem i förra kapitlet.

 

I Jerusalem styrde romarna (på distans från Caesarea) och ansvarade som ockupationsmakt för lag, ordning och säkerhet. Saker som handlade om religion och liknande rättskipning sköttes dock av ett palestiskt-judiskt självstyre. De frågorna befattade sig romarna inte med mer än absolut nödvändigt. Den myndighet i Jerusalem som kallas rådet hade att hantera dessa ting och och den romerske kommendanten delegerar därför Paulus dit – eller vill i alla fall inhämta deras yttrande om honom som var romersk medborgare från födseln och därför åtnjöt det romerska rättsskydd kommendanten var skyldig att upprätthålla.

 

Lukas är skicklig – liksom Paulus. Talet till rådet är format med hänsyn till just rådet som målgrupp – en judisk lärd överklass. Dessa behöver ingen information om Paulus som person eller vad de i nästa kapitel kallar nasareernas sekt stod för. Den kunskapen har de redan.

 

Det är här Paulus trixar. Han vet att rådet ingalunda är enigt och utnyttjar den partiskillnad han vet finns – som Lukas upplever sig behöva beskriva för Theofilos i vers 8. I det blockpolitiska gräl som då utbryter glöms anklagelserna mot Paulus bort. Av det grälet kan man också dra slutsatsen att åsiktsavståndet mellan fariséerna och de som trodde på Jesus inte när det kommer till kritan är alltför stort. Det är saddukeerna som har svårast med de kristna.

 

Tumultet leder till att Paulus sätts i skyddshäkte – den romerska medborgaren måste ju skyddas. Då uppgifter framkommer om att man planerar mörda honom evakueras han under militär eskort från det religionsbråkiga getingboet Jerusalem ner till Caesarea vi havet och ärendet överlämnades till högre romersk instans – ståthållaren Felix som residerade där åren 52-60 efter Kristi födelse. Hos honom kan förhoppningsvis den ordnade process genomföras som Lukas berättar om i nästa kapitel.


P minus 39

Det gäller att kunna prata hebreiska!

Det gör åhörarna uppmärksamma.

 

Jag har aldrig själv provat metoden men skall man tro kapitel 22 i Apostlagärningarna har den i alla fall fungerat en gång. Läs det kapitlet NU.

 

I sin första skrift, Jesus-berättelsen, bygger Lukas delvis på Markus Jesus-berättelse och det ger boken den tydliga egenskapen att den i början är episodisk för att i slutet bli konsekutiv. Med det fina ordet episodisk menar jag att de händelser och ord som berättas om Jesus i mångt och mycket är fogade och arrangerade inte i strikt tidsföljd eller i en logisk ordning där en sak direkt bygger på någon annan utan mer är en pedagogiskt hopsatt samling spridda episoder för att ge en rättvisande bild av Jesus och det som hände kring honom. I slutet av Jesus-berättelsen som handlar om den sista veckan i Jerusalem ändras tonläget till en konsekutiv berättelse där en sak omedelbar följs av en annan i ett direkt samband.

 

I Lukas andra skrift, Apostlagärningarna, är det på liknande vis men inte lika starkt. De första händelserna i den kristna församlingen beskrivs mycket mer sammanfogat än slutet av boken med kapitel 22-28 om alla rättegångar kring Paulus och hur han där agerar och förklarar sig. På ett skickligt sätt presenterar Lukas sin idol främst genom olika tal och dialoger anpassade till de olika sammanhang Paulus befinner sig i – och som han, Theofilos och andra i sin och senare tid kan befinna sig i.

 

I kapitel 22 ställs Paulus inför en judisk pöbel som uppviglade av några lider av missuppfattningen att han vill generellt sabotera templet och judiska traditioner. Paulus linje blir att berätta sina egna erfarenheter.Han väljer att göra det på den ”heliga” hebreiskan, inte de folkliga språken arameiska eller grekiska.

 

I stort är de första 21 verserna i kapitel 22 en återberättelse av de händelser Lukas berättat i kapitel 9 men nu med en stilistisk driven finess. I kapitel 9 berättades om Paulus i tredje person – om man beskriver det grammatiskt. I kapitel 22 skriver Lukas att Paulus själv berättar saken i första person.

 

Reaktionen blir häftig när Paulus når fram till att han fått Guds uppdrag att gå till hedningarna långt borta. Den saken – att Gud vill i sitt folk infoga andra än dem själva – är stötestenen. Att de löften Gud exklusivt gett dem nu skulle vara för alla vill de inte godta.

 

I det efterföljande tumultet ingriper ordningsmakten som arrangerar den mer ordnade överläggning som direkt följer i nästa kapitel. Att Paulus ställning som romersk medborgare blir klarlagd är också en bärande faktor för den fortsatta konsekutiva händelseutvecklingen.


P minus 40

Det lunkar på. Kapitel för kapitel.

Läs NU kapitel 21 i Apostlagärningarna.

 

När det gäller vad som berättas och står i Bibeln finns flera sätt att närma sig det skrivna. Förutom att inte alls stöta och blöta texterna är fragmentisering en ganska dominerande metod. Lösryckta meningar eller smärre avsnitt ställs i fokus på ett sätt som gör att helheter och sammanhang kan gå förlorade eller åtminstone fördunklas. Man ser inte skogen för bara träd.

Läser man, som i min bloggserie P minus, i större block lite snabbt och översiktligt, anar man nog att man är i skogen men missar lätt detaljer. Man ser inte de enskilda träden och annat i den biologiska mångfald som faktiskt tillsammans är just skog.

 

Lukas berättade i kapitel 18 att Paulus svepte förbi Efesos (vers 19-21) för att i kapitel 19 låta honom återkomma till staden och vistas där i flera år. I kapitel 20 reser Paulus vidare till Grekland och när han på sin resa till Jerusalem är i närheten av Efesos möter han representanter för församlingen eller församlingarna därifrån. Med detta är Paulus färdig med Efesos, den stad vars folkmajoritet redan i andra halvan av kapitel 19 markerat sig vara färdig med Paulus.

 

Lukas gav redan i kapitel 19 vers 21 Theofilos en aning om vad som komma skulle. Bibel 2000 uttrycker det med orden bestämde sig Paulus men den grekiska texten kan också uppfattas som 1917 års Bibelöversättning formulerade det: bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse.

Denna tvetydighet är lurigt avsiktlig och litterärt skicklig. När Theofilos och andra hör den låter det som ett alldagligt resebeslut men utifrån vad man sedan kommer att höra inställer sig tankar kring hur Anden leder, yttrar sig och skall förstås. Var det Paulus själv eller Anden som styrde honom mot Jerusalem? I början av kapitel 21 – som nästan är en resedagbok – får Andens påverkan vänner till Paulus att avråda honom från att gå upp till Jerusalem. Hur skall Anden och Andens budskap och ledning uppfattas?

 

Lukas visar att Paulus övertygelse om vad Gud tänkt är stark. Parallellen är slående med när Jesus går till Jerusalem fast lärjungarna motsätter sig detta men ändå accepterar. I vers 14 blir det hela näst intill Getsemane-likt: Må Herrens vilja ske.

 

Lukas nämner att Jakob som leder de judekristna i Jerusalem – en halv- eller bonusbror till Jesus – föreslog en taktisk markering av Paulus judiska identitet. Det sker i ett läge i berättelsen som får Theofilos och andra åhörare att ana en repris av händelserna i Efesos – fast med både olika och liknande motiv. Att i Jerusalem förhålla sig lojal i till tron på Gud, ge löften, raka huvudet och offra i templet var inga problem för juden Paulus. I Efesos hade det första av de tio buden gjort en motsvarande markering i förhållande till Artemis totalt omöjlig hur praktiskt det än hade varit. Det är en avgörande skillnad.

 

Lojalitetsmarkeringen fungerade i en vecka. Sedan var det färdigt.

Hela staden kom i rörelse och folket strömmade till – vers 30.

Hela staden råkade i uppror, och från alla håll rusade folk till teatern löd orden om händelserna i Efesos ett par kapitel tidigare.

På bägge platserna blev det kaos orsakat av att majoriteten upplevde Jesus-tron som ett hot mot deras folkreligiositet med tillhörande seder och byggnader. Det är en likhet som Lukas visar.

 

De romerska myndigheter som styr och ställer i de två städerna stabiliserar situationerna. De finner inte Paulus – och därmed inte heller de kristna vare sig på 50- eller 80-talet – vara den subversiva kraft som han/de anklagats och anklagas för att vara. Det blir ett viktigt vedträ i Theofilos tankebrasa när han hör uppläsningen av Lukas andra bok. Vi vet inte var han fanns – kanske i Syrien. Vi vet inte om han hade någon befattning i samhället – kanske. Vi vet inte heller exakt när han tog emot texten eller om det runt honom fanns någon specifik situation där kristna anklagades för att vara ett hot mot den politisk-ekonomiska ordningen. Men Theofilos får belägg för att de romerska myndigheterna inte när det hände upplevde Paulus och de kristna som ett hot värt att ingripa mot, möjligen som som ibland störde ordningen på allmän plats.

 

I Efesos hindrar Paulus följeslagare honom från att ge sig in på teatern för att tala till den exalterade folkhopen. I Jerusalem får Paulus tala. Det talet kommer i nästa kapitel.


P minus 41

Det är kapitel 20 i Apostlagärningarna som det NU gäller. Läs det! NU.

 

Paulus är färdig i Efesos men inte färdig med efesierna – i alla fall att döma av vad Lukas berättar för Theofilos. Vissa saker måste knytas ihop innan berättelsen kan gå vidare. Lukas ger, som han så ofta gör när han vill sammanfatta något viktigt, hopknytningen i ett tal som i sin skrivna form är nedbantat till dess mest centrala innehåll.

 

Var Lukas med när Paulus mötte församlingsledningen från Efesos – som till det kallade mötet hade färdats ca 5 mil? Troligen. Tidigare i kapitlet nämns om ändrade resplaner och att rutten kom att gå via Makedonien och där – detta står i vers 6 – börjar ett så kallat ”vi-avsnitt” som kan tyda på att nu var också Lukas med i båten till Troas.

 

I Troas firar man gudstjänst på söndagen. De första kristnas gudstjänst var modellerad utifrån den judiska gudstjänsten i synagogorna med sång, bön, trosbekännelse, läsning av Guds ord och – om någon skriftlärd fanns i lokalen – förkunnelse ofta i samtalets form. Grundavsikten var dock vad man i den kristna gudstjänsten hade lagt till den judiska – det vi numera kallar Mässa, Eukaristi eller Nattvard. Vers 7 anger detta tydligt: Dagen efter sabbaten hade vi samlats för att bryta bröd.

Om man samlats på lördagskvällen då den nya dag skymde– den judiska sabbaten var ju över i och med solnedgången – och höll på både in i och över natten eller om det var på söndagens kväll man firade gudstjänsten framgår inte exakt men det är inte heller viktigt. Det blev hur som helst ett vad som i låg- och frikyrkliga nutidssammanhang skulle kallas ”ett långt möte” som med undervisning och samtal fick den dråpliga effekten att en trött åhörare de facto blev ihjälförkunnad. Mig veterligt är det den den ende i världshistorien som råkat ut för detta även om många många gånger känt sig nära. I Troas löstes sig saken genom ett Jesus- och Petrusliknande agerande från Paulus sida.

 

Vi gick direkt ombord fortsätter Lukas i vers 13. Man passerar Samos – en av tre gånger ön nämns i Bibeln – och kommer till hamnstaden Miletos dit efesierledningen också anländer landvägen för att få ta emot Paulus avskedstal med en sammanfattning av vad Paulus gjort (verserna 18-21) och en personlig framtidsprognos (verserna 22-24) innan hans verkliga ärende.

 

Vilken status har det talet? Alltså för Lukas i hans andra bok? Att Paulus efter tre missionsresor eller rundflyttningar i Mindre Asien och Grekland ska till Jerusalem för ett ovisst öde, kanske för att dö?

 

I Markus berättelse om Jesus kan man se att Jesus gjorde tre vandringsvarv i Galileen innan han efter ett mellanspel eller vändpunkt går till Jerusalem. I bloggposterna P minus 100-92 nämnde jag detta. När Lukas i sin berättelse om Jesus använde Markus bröts det mönstret upp och blev inte lika tydligt men man kan fråga sig om Jesus-mönstret inte återkommer här – tre varv och sedan till Jerusalem med utsikt att dö där. Om det är så – och jag är böjd att tro det – blir rent exe-get-iskt Paulus avskedstal verkligen hans last will and testament och skall uppfattas som riktat inte bara till vännerna från Efesos utan till hela den kristna kyrkan som också Theofilos och dem som är runt honom är en del av 30 år senare. Liksom vi.

 

Läs NU en gång till verserna 18 till och med 35 och ha de glasögonen på näsan!

 

En liten detalj: Vers 28 är marig i vad som kallas textkritisk, alltså när det gäller vad Lukas egentligen skrev från början. Olika handskrifter har olika formuleringar och forskarna frågar sig: Skall det stå Guds församling eller Herrens församling? Skall det stå med sitt eget blod eller med sin Egnes blod – underförstått Jesus blod? Handskrifterna väger jämnt. Bibel 2000 har nog valt rätt sätt att uppfatta grundtextens ursprungliga mening – om än inte ordexakt.


P minus 42

...och samtidigt är Paulus på ingång.

 

Så slutade den förra noteringen, den om kapitel 18 i Apostlagärningarna.

NU är det dags för kapitel 19 som bör läsas NU.

Alltså innan man tar del av mina skriverier. Typ NU.

 

 

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos.

Så knyter Lukas samman personerna och händelserna. Apollos var ju den som i förra kapitlet bara kände till Johannes-dopet. Till det temat återvänder Lukas nu i början av kapitel 19.

 

Det finns anledning att anta att Johannes Döparen i närtid gjorde ett större avtryck i den judiska miljön än vad Jesus gjorde.* Då den judiska miljön inte var isolerad bara till Palestinaområdet – som också det var i det närmaste tvåspråkigt. Judar fanns som grekisktalande minoriteter i de flesta samhällen runt Medelhavet, i Mesopotamien liksom nuvarande Iran. Också i den diasporan – förskingringen – kom ”Johannes-väckelsen” att finnas. Efesos är en sådan plats och Lukas tar det som anledning att för Theofilos en gång för alla definiera släktskap och skillnader mellan de två döpar-rörelserna – verserna 1-7.

 

Lukas ger i sin andra bok stor uppmärksamhet åt Paulus tid i och mellanhavanden med de kristna i Efesos men nämner inte alls vad som sker på många andra platser.** Det beror säkert på att det var viktiga saker – om än inte unika – som hände där på Paulus tid samt att Efesos var den tredje eller fjärde staden i storlek runt Medelhavet. Men till detta undrar jag om det inte finns ytterligare en anledning till att Lukas skrev som han skrev – situationen inte på 50-talet när Paulus var där utan på 80-talet som var skrivtiden och aktuell situation för Lukas och Theofilos.

 

Från början var Jerusalem de Jesus-troendes centralort och utgångspunkt. Lukas andra bok visar på det. Genom vad man skulle kunna kalla Mission mot periferin blev Antiokia i Syrien ett motsvarande centrum främst för icke-judidiska troende som där började kallas Kristna. Den kristna församlingen där blev bas för ny Mission mot periferin. Alla Paulus tre ”resor” till Cypern, i Mindre Asien och i Grekland startar och slutar i Antiokia. Även detta visar Lukas.

I Efesos bestämmer sig Paulus för ett nytt steg i Mission mot periferin – Rom. Månne tänker han sig Efesos som bas för denna nya stöt västerut. Han behöver bara göra en sväng över Jerusalem först – se verserna 21-22.

 

Ungefär 30 år efter Paulus strategiska planer och när Lukas skriver sin bok är den kristna kartan kraftfullt omritad.

Jerusalem finns inte kvar som centrum. I och med att det judiska upproret åren 66-73 krossades och att näst intill alla ögonvittnen till Jesus uppståndelse i olika sammanhang och på olika platser lidit martyrdöden hade Jerusalem i praktiken upphört att vara praktiskt centrum. Att den judiska tron under fariséernas ledning restaurerades efter upproret och detta samtidigt innebar att de Jesus-troende kördes ut ur synagogorna var en faktor som verkade i samma riktning.

Under tiden – efter Paulus men innan Lukas skriver – hade västra Mindre Asien i allmänhet och Efesos i synnerhet fått större kristen tyngd. Staden var fortfarande stor och betydelsefull vilket spelade in. Åtminstone evangelisten Johannes och med honom Jesus mamma Maria hade funnits och fanns i området. Alla Johannesskrifterna, som i och för sig är yngre än Apostlagärningarna, tillkom nämligen runt Efesos fast på 90-talet.

 

I sin berättelse stryker Lukas under Paulus roll i Efesos, hans förkunnelse och under och tecken. Upploppet som hade sina rötter i att tydlig Jesus-förkunnelse är är till men för folkreligiositetens ekonomi – det andra halvan av kapitel 19 berättar om – håller förståndiga anhängare Paulus dock borta ifrån. Tumultet var illa nog utan den provokative apostelns närvaro.

 

Jag har de senaste åren vid ett antal tillfällen besökt ruinerna av Efesos liksom det hus utanför staden där Maria levde sina sista år. Naturligtvis ger det viss känsla åt kapitel 19.

 


*  Den judiske historieskrivaren Josefus nämner Jesus i ett stycke som troligen med tiden ”förbättrades” av kristna kopierare – länk här. Om Johannes Döparen är Josefus mer mångordig och väver samman presentationen av honom i sin redogörelse kring politiska motsättningar i och kring Herodes-dynastin – länk här.

**  Så nämner han till exempel bara att Paulus reste genom Galatien men inget om utvecklingen där, inget om det som gjorde att Paulus skrev sitt mycket ilskna brev dit.


P minus 43

NU först uppmanar jag dig, noble Bloggläsius, att läsa kapitel 18 i Lukas andra skrift Apostlagärningarna. Gör det NU!

 

När Lukas skriver sin bok för Theofilos och kretsen kring honom kan man anta att åhörarna till den upplästa texten i olika grad men i alla fall i någon mån är bekanta med vad som berättas. Paulus och församlingarna i Mindre Asien och Grekland har man åtminstone hört talas om. Personer som nämns kan ha hört talas om och man kan antas ha viss insikt i en del paradoxer i de tidiga Jesus-troende sammanhangen. Att både judar och icke-judar genom dopet blev ett gudsfolk, inte två, är till exempel en sådan paradox.

 

En annan paradox är ordningen när det talas om Priscilla och Akvila. Lukas för i vers 2 in dessa nya personer i handlingen och förklarar varför de är där de är. De hade år 50 utvisats från Rom men måste senare ha återvänt dit då Paulus omkring år 57 hälsar till dem i brevet till församlingen i Rom. (Rom 16:3).

När Lukas nämner dem för första gången nämner han honom före henne. Det är helt enligt dåtida konvention att nämna mannen först. Senare i verserna 18 och 26 kastas ordningen paradoxalt om. Det torde betyda att det är hon som i församlingarnas sammanhang är den mer centrala gestalten.*

 

En tredje paradox som kanske slår åhörarna är skillnaderna i vad som enligt Lukas skrift hände när Paulus flyttar runt i Grekland och grundar församlingar och hur det är när han senare skrev brev till dessa grupper, brev som tidigt kopierades och distribuerades till fler än de direkta adressaterna och kanske därför till en del var bekanta för Theofilos – kanske, kanske inte.

I kapitel 16 berättar Lukas att det var bökigt i Filippi men det ganska långt senare brevet till den församlingen är det mest positiva Paulus skrivit.

I kapitel 17 grundades församlingen i Thessalonike under stök och bök men de två brev Paulus sedan skriver till dem andas i huvudsak harmoni.

I kapitel 18 – som i mångt och mycket är en reseskildring där Lukas transporterar Paulus till Efesos – grundas församlingen i Korinth under stabila näst intill intermezzofria förhållanden men ryktet om församlingen och de två brev de senare får vittnar om strul, kaos och problem tvärs igenom hela tillvaron. **

Strulig början god fortsättning – rofylld börjar lugn före storm?

 

Det år då Gallio var ståthållare i Achaia – vers 12 – är en fast punkt när det gäller dateringar av Paulus resor och aktiviteter. År 52 plus minus ett knappt år blir det frågan om.

 

I kapitlet låter Lukas Paulus dra vidare i rask takt – via Efesos, Caesarea, Jerusalem, Antiokia och sedan Galatien och Frygien. Detaljer kring vad som då hände lämnar Lukas sin läse- och åhörarkrets okunniga om då det är vad som senare sker i Efesos han vill berätta och arbetar sig fram till.

 

Ett mellanspel hinner Lukas med. Med en ny person och ett intro av en delikat fråga.

Apollos är en person som hamnat i Efesos. Han är lärd men har inte alla informationspusselbitar på plats. Johannes Döparens dop och förkunnelse kände han till men inte mer. De luckorna täpps igen – att han döps med det kristna dopet är underförstått. Apollos sänds till Korinth...

 

...och samtidigt är Paulus på ingång.

 


*  Utöver det nämnda ställen nämns de två gånger till i Nya testamentet. Paulus gör det i konventionens ordning i Första brevet till församlingen i Korinth kapitel 16 vers 19, Till dem hälsar han med henne nämnd först i Andra brevet till Timotheos kapitel 4 vers 19.

**  Vad gäller just Korinth var det inte bara stökig i församlingen. Hela staden var stökig så som nya stora städer ofta blir. Staden hade en lång grekisk historia men år 146 före Kristus satsade man på fel häst i mot det framväxande romerska väldet och besegrades och raserades i grunden. Läget på näset mellan Greklands huvuddel och Peloponnesos behövde i alla fall en handels- och omlastningsort vilket gjorde att den ungefär100 år senare grundlades den på nytt som romersk koloni. Den snabbuppbyggdes med idel inflyttningar och uppkomlingar. Naturligtvis stökig! De två (tre?) breven från Paulus vittnar om detta kaos på många plan även bland de heliga. Lukas däremot ordar inte i den saken.


om serien P minus

Nu är förseningen total!

 

I andra blogginlägg – till exempel napoleonvansinne – har jag skrivit om att serien P minus – med grekiska bokstäver π µινυς – totalt drunknat i tids- och fokuseringsbrist. De dagar jag var i Grekland och det var vuxenläger och jag hade eget rum kom jag bara en-två dagar efter men då konfirmanderna kom och jag inte längre hade egen kupé kom tid och skrivarmöda att fokuseras på annat. Väl hemma i Sverige slog trötthet och avslutningsfokus till innan jag drog på på semesterresa hos barn och barnbarn med avgrävd fiber.

 

På Samos började jag göra ett utkast till ett π µινυς 43 som enligt min ursprunglig plan skulle publicerats den 19 maj. Idag när jag i nästa inlägg levererar ett färdigskrivet P minus 43 är det den 11 juni vilket betyder att jag ligger 3 veckor efter och att jag med allra största sannolikhet inte kommer att klara av att de sista 100 dagarna innan pensioneringen ge lätt-exe-get-iska notiser till ett Bibelkapitel per dag. Inte ens lätt-exe-get-ik kan man ta lätt på. Kanske blir det en del P plus för att nå hundratalet – vem vet? Eller att jag byter Bibelböcker att exe-get-a i. Eller att jag lägger ner.

 

Men inte så nu. Inte än. Snart kommer bloggposten om Apostlagärningarna kapitel 18.


π µινυς 44 – försenat

Känt folk? Okänd Gud. Okänt resultat.

 

Läs NU först Apostlagärningarna kapitel 17. Typ NU alltså.

 

När Lukas i andra halvan av sin andra bok som han skriver till Theofilos har Paulus som huvudperson kan man förutsätta att de som hör texten läsas – man bedömer att kanske bara 5% av befolkningen i det romerska imperiet själva kunde läsa – känner till Paulus. Visserligen var han död sedan 10-15-20 år men hans avtryck var så stort att han likt Petrus och andra bör varit känd bland Jesustroende judar såväl som icke-judar.

 

Men de andra som nämns – hur kända var de av den och dem som tog emot Apostlagärningarna? Silas till exempel. Han presenteras ganska kortfattat och hela tiden i en biroll. Timotheos likadant. För att inte tala om den olycklige Jason som hamnade i vägen för mobbens uppmärksamhet. Lukas skriver som om Theofilos vet – annars hade han ju presenterat dem djupare eller hoppat över dem – typ.

 

Att han nämner dem utan presentation tyder på att ledarskapet och nätverket av kända auktoriteter i de tidiga församlingarna var tätare än vad man som Bibelläsare ofta tror. Dessutom visar det sig att begreppet apostel kan ha en snäv betydelse en av de 12, en lite vidare med att Paulus räknas dit och en ännu vidare med till exempel också Barnabas och fler.

 

Silas är intressant. Tidigare i Apostlagärningarna har nämnts att han skickades från Jerusalem för att tillsammans med Paulus i Antiokia föra fram Jerusalems beslut i omskärelse-frågan. Han representerar alltså Jerusalem. Den så kallade Andra missionsresan måste därför ha framstått som ett alliansprojekt mellan de kyrkliga centrumen Antiokia och Jerusalem. Kyrkan är en liksom budskapet ett.

 

I Athen analyserar Paulus situationen och går till verket med en förkunnelse riktad till bildade greker. Lukas ger den samma mönster som han tidigare gett förkunnelsen för judar:

 

1: Åhörarna tilltalas.

2: Det anknyts till situationen.

3: Själva förkunnelsen i tre delar:

     a: Om vad Gud gjort. Här Gud som skapare (som i Lystra i kapitel 14), annars om Jesus.

     b: Skriftbevis – här från en grekisk tänkare.

     c: Maning/appell till omvändelse.

4: Resultat. I Athen magert.

 

Athen var en stad på dekis. Ekonomiskt, politiskt, militärt var dess saga sedan länge all. Makten och styrkan var borta och på Paulus, Lukas och Theofilos tid var staden endast ett intellektuellt centrum som likt sådana i alla tider har en tendens att överskatta sin betydelse. I förhållande till vad många kanske beundrade men de flesta såg som akademiskt snobberi går Paulus i någon mening en annan match än tidigare – som han dessutom kanske förlorar. Om det beror på att hans metod att anknyta till dem han talar med i stället för att mer tydligt lansera Jesus eller om det beror på att folk redan fyllda med bestämda tankar är mindre benägna att ta in nya intryck kan man hålla öppen. Jag är böjd att tro att det lutar – böjd och lutar – åt det senare. Min erfarenhet är att många som ser sig som (små)intellektuella är väldigt aktiva i huvudet när det gäller att älta sådant de redan anser men rejält dövörade för nya lite mer främmande och ifrågasättande tankar. Vare sig det handlar om tro, politik, bilmärken eller sympatier för hockey-lag har de som redan anser sig upplysta svårt ta in nytt ljus.


π µινυς 45

Förseningen ökar! Som anat har det blivit!

Detta blogginlägg med några noteringar utifrån Lukas Bibelbok Apostla-gärningarnas kapitel 16 var tänkt att skrivas och publiceras i förrgår, den 17 maj, naturligtvis helt utan tanke på att det då var Norges nationaldag. Förklaringen är lika enkel som den är simpel. Vuxenlägret på Samos med samlingar, samtal, behov av vila, värme och annat gör att både tid och fokus hamnar annorstans – något även bloggen visar.

 

Med det sagt uppmanar jag dig NU, noble Bloggläsius, att innan du paddlar vidare i min textmassa just NU läsa just kapitel 16. NU.

 

Det var redan i slutet av det som blev kapitel 15 som Lukas lär Paulus anträda vad som kallas den andra missionsresan. Rättare sagt skulle nog vara den andra kringflyttningen eftersom han inte var på resa hela tiden. I kapitel 18 är han tillbaka i Antiokia i Syrien för att omedelbart ge sig iväg en tredje sväng.

 

I kapitel 15 hade det gällt den principiellt viktiga frågan om kristus-troende icke-judar skulle behöva omskäras.* Att det första Paulus nu gör är att se till att en icke omskuren kristen omskärs kan te sig lite inkonsekvent, rentav fel. Men så var det inte.

 

Timotheos som saken gäller är speciell. Hans mamma är judinna, pappan grek. Sådana blandäktenskap såg man på med oblida ögon på inom judendomen i allmänhet och i Palestinaområdet i synnerhet. Ute i det som kallas diasporan där judar levde som minoriteter var det inte heller vanligt men inte lika sällsynt. En pojke född av judisk kvinna blir ju jude och som sådan skall omskäras men då detta inte skett skulle Timotheos i praktiken få det svårt bland andra judar än dem han redan hunnit lära känna. Det blir därför av tämligen pragmatisk hänsyn till judarna som hans omskärelse som i princip inte behövs ändå sker.

 

I vers 40 i kapitel 15 nämns Silas som medarbetare till Paulus. Han kom med i handlingen redan när Paulus och Barnabas lämnade Jerusalem efter omskärelseöverläggningarna där. Timotheos blir nu också med på vad som verkar vara en ryckig färd. Den heliga anden hindrade dem att följa de planer de gjort upp och förde dem så småningom till Troas, en hamnstad på asiatiska sidan i nordvästra hörnet av det vi idag kallar Turkiet.

 

I kapitel 16 vers 10, sedan Lukas berättat att Paulus haft en syn, ändras berättelsestilen. Han skriver i vi-form, andra person plural. Inte i de-form, tredje person. Den sannolika förklaringen är att nu var också Lukas med i truppen kapitlet ut. I kapitel 21 är han tillbaka i gänget – också nu ansluter han i Troas – och är med till Apostlagärningarnas slut.

 

Det var till Makedonien uppenbarelsen manade Paulus och han kom till Filippi i nuvarande Grekland. För oss är det ett kliv från en världsdel till en annan men det var det inte för resenärerna. Naturen, kulturen, språket och allt annat var lika på bägge sidorna om Egeiska havet. Det unika med Filippi vara bara att stadens majoritetsbefolkning inte var greker utan romare. Staden var en militärkoloni befolkad av före detta soldater med familjer. Det verkar inte ens finnas en judisk synagoga i staden utan ett böneställe – som i och för sig kunde ha varit ett hus – utanför stadsporten. Gruppens verksamhet där förefaller vara av småskalig art.

 

Ett intermezzo fäster myndigheternas uppmärksamhet på Paulus. Orsaken är ganska trivial. En slavägare får en del av sin egendom förstörd genom ytterligare en demonutdrivning genomförd av Paulus – fast demonen talade sanning.

 

I Filippi tillämpades romersk rättskipning. Den var hyfsat rättvis men brutal. Orosstiftarna piskas upp och sätt i säkert fängsligt förvar. Theofilos som Lukas skriver sin bok till måste här ha frågat sig: Varför i hela fridens dagar sa inte Paulus att han var romersk medborgare? För att slippa stryk – typ?

 

I Lukas berättelse väljer Paulus att behålla det kortet på hand, kanske illmarigt funderande: I morgon skall jag skrämma upp dom något alldeles. Sannolikt ganska väl till mots – trots smärtorna.

Han fick inte riktigt vänta. En jordbävning, givetvis från Gud, skapade ett förkunnelsetillfälle och medförde dessutom omvårdnad.

På morgonen låter den romerske medborgaren Paulus styret i den romerska kolonin få reda på vilken rättsvidrig kränkning de gjort sig skyldiga till. Skrämselhicka följt av fjäsk för honom som kunnat få dem avrättade. Paulus var barmhärtig men slog ett slag för rättsstaten.

 


*  Bara männen för tydlighetens skull. Kvinnlig omskärelse finns inte och har aldrig funnits som religiöst påbud hos judar, kristna eller (senare) muslimer. Det betyder inte att det inte förekommit hos människor med dessa religioner. UNICEF:s hemsida ger bra information – här.


π µινυς 46

Konflikter – principiella och personliga.

 

Vart tar Paulus-arbetet vägen?

Vilken ”status” har det i den tidiga kyrkan?

 

Sådana frågeställningar och liknande är aktuella när Lukas sätter samman sin andra bok för att sända den till Theofilos (med anhang). Frågorna finns bland de första kristna och har funnits en tid. Inte minst Paulus brev till de församlingarna i Galatien vittnar om detta fast det är skrivet på 50-talet efter Kristus. Lukas skrift 20-25 år senare tar upp samma frågor. Hur judiska skall de icke-judar som tror att den från de döda uppståndne juden Jesus egentligen behöva vara?

 

Första missionsresan Paulus gör tillsammans med Barnabas (och en Markus tid) hade varit framgångsrik. Judar i förskingringen men framför allt icke-judar hade anslutit sig till den rörelse som i Antiokia i Syrien börjat kallas kristna. Detta faktum ställer den första kristna kyrkan inför en principiell konflikt som måste lösas. Kapitel 15 berättar hur det gick till.

 

Helt tydligt är att apostlarna i Jerusalem är viktiga. Paulus och Barnabas far till dem för överläggningar. Helt klart är att det inte gäller en praktisk ordningsfråga utan ett ärende av principiell vikt – på vilken grund börjar man tillhöra Guds folk?

 

Några fariséer som kommit till tro förfäktade meningen att de som var icke-judar som trodde på Jesus skulle bli tvungna att bli judar som trodde på Jesus. De skulle omskäras!

Fariséerna beskrivs inte i Apostlagärningarna i samma negativa drag som man kan få uppfattningen om ifall man läser Jesus-berättelserna. Den fariseiska väckelsen stod nära den kristna kyrkan. Ändå avvisar apostlakollegiet deras mer jude-trogna uppfattning. Frågan är ju inte praktisk utan fundamentalt viktig.’

Intressant i kapitel 15 är att det inte är Paulus briljanta argumentation som fäller avgörandet. Petrus och Jakob blir tungorna på vågen.

 

Petrus känner vi sedan tidigare, Jakob introduceras inte i nämnvärd omfattning av Lukas. Han bedöms vara känd av Theofios och dem runt honom även om de troligen inte känner honom. Den Jakob som nämns i sammanhanget är inte Johannes bror som avrättats redan i kapitel 12. Nu gäller det Jesus halvbror eller plastbror Jakob som likt andra Jesus-släktingar kom att fungera som ledare i (den främst arameisktalande delen av) församlingen i Jerusalem.

 

Den principiella frågan blir löst. Petrus hänvisar tll sin erfarenhet. Jakob ger bevis ur de heliga skrifterna. Allt blir frid och fröjd. Antiokia-kristendomen och Jerusalem-kristengonen är överens – om än olika. Regler för samexistensen sänds ut och reglerna har en ”situationsklausul”. Judar som tror på Jesus har naturligt sina mat- och levnadsvanor. Eftersom mat och dryck inte är en avgörande fråga för att tillhöra det nu med icke-judar utvidgade Gudsfolket är det helt OK att de äter som de tidigare gjort – om de vill. För att inte störa sammanhållningen uppmanas därför de icke-judiskt troende att visa viss hänsyn och inte skapa ett sådant obehag att gemenskapen splittras. Det var en praktisk tillämpning av en principiell konflikt man nu löst.

 

Den personliga konflikten mellan Paulus och Barnabas – verserna 36-41 – löser de inte annat än genom att gå skilda vägar. Lukas kommer i sin berättelse att fortsättningsvis följa Paulus väg.

 

Också denna bloggpost är försenad då dagar fyllts av annat.

Med tiden kommer jag att komma ikapp.


π µινυς 47

Denna bloggpost är en dag försenad men så går det när dagar fylls av annat. Med tiden kommer jag att komma ikapp. Läs i alla fall NU kapitel 14 i Apostlagärningarna. Alltså NU.
 

Är man svag för rubriker kan detta inlägg få formuleringen

 

Första missionsresan del 2.

 

Det är nämligen den vi befinner oss mitt i. Lukas berättar ganska lugnt om vad som hände och att historien upprepar sig på hart när varje plats. Först förkunnelse för judar (i förskingringen) och beroende på deras reaktion bollen vidare till icke-judar, hedningar.

 

Det är det nya som sker i andra halvan av Apostlagärningarna. I första delen när Petrus är huvudperson har det varit judar i vid mening som stått i fokus. Med Paulus kommer hednamissionen* in på allvar. Att det senare är en fullt legitim utväxt ur det tidigare markeras på flera sätt i berättelsen.

 

Det ena sättet är arbetsmetoden först judar sedan andra. Budskapet om befrielse och syndernas förlåtelse är för alla men först fast inte mest till judarna, det folk som Gud ingick det gamla förbundet med, som med Abraham som stamfar fått omskärelsen, buden och profeter till vägledning.

 

Det andra sättet att markera samma sak är berättelsen om att Paulus botar en lam. Förutsatt att de som hörde denna text läsas upp inte tidigare tagit en tupplur känner de igen lam-man-botande både från Jesus i Lukas första bok och av Petrus i början av den andra. Underberättelsen manifesterar tanken att Jesus går vidare – inte går igen – i apostlarna och att Paulus tillhör dessa.

 

Folket i Lystra reagerar helt adekvat. När de ser den lame frågar de dock inte som i Petrus-fallet i kapitel 4 om i vems namn och auktoritet detta är gjort. Hedningarna har svaret själva. De drar slutsatsen att detta är gudomligt och givetvis följdslutsatsen att det måste vara deras gudar som varit i farten. Det är naturligt att människor gör så – förstår det gudomliga utifrån sin egen andlighet.

 

I den saken skall sägas att allt som glimmar inte är guld. Paulus och Barnabas reaktioner, när de väl fattat vad som var på gång, visar tydligt att det finns en linje mellan sann Gudstro och osann. Zeus och Hermes kallas maktlösa gudar till skillnad från den levande Guden, den som intill denna tid visserligen varit god mot alla och låtit icke-judar leva i okunnighet men nu bjuder alla till sig genom Jesus.

 

Förföljelsen förföljer dem och det är nära att sluta illa. Paulus och Barnabas klarar sig och på sin resa tillbaka till Antiokia i Syrien utsåg de också äldste i varje församling. Lukas, som skriver efter det att de brev som finns i Nya testamentet var skrivna och spridda lite här och var, berättar det till synes i förbigående som något viktigt för Theofilos att veta:

 

Det var apostlarna som till sin roll som undervisare och grundare av församlingar och med ansvar att se till att saker fungerade på rätt sätt också installerade ledare i de lokala församlingarna. Modellen för det hela hämtades från hur judiska synagogor fungerade. Värt att notera är att det grekiska ordet för tillsyn är kopplat till det ord vi lånat in från det språket – biskop. Det grekiska ordet vi översatt med äldste har gett låneordet präst. Paulus och Barnabas auktoritet och agerande blir byggstenar för den ämbetsstruktur som mycket tidigt, redan när Lukas skrev, börjat etablerar sig i den kristna kyrkan. De stora så kallat historiska kyrkorna bevarat intill denna dag – apostoliska som de är.

 


*  För jämnåriga till mig som är väldigt många år ung kan det vara så att ordet hednamission får helt andra klockor att ringa jämfört med vad som avses i Lukas skrifter. När jag var kanske en fjärdedel så ung som jag är nu kunde man höra till åren komna vänner av mission använda ordet och då ungefär avse vit man med tropikhjälm och kakishorts talandes till infödingar i Afrika söder om Sahara. Visst var dessa hedningar också i Bibelns mening men det var oftast missionären också – i Biblisk mening,


P minus 48

[Lejonparten av denna bloggpost skrevs sent på kvällen den 14 maj i ett rum på Rest and Fly på Arlanda. Publiceringen sker senare när datorn kan internetanslutas. Detta skedde dagen därpå framkommen till Samos]

 

Första missionsresan.

 

Längst bak i alla Biblar finns kartor. En del av dem visar på Paulus missionsresor samt resan till Rom. Allt det berättas om i resten av Apostlagärningarna från och med kapitel 13.

Läs det NU. Kapitel 13 alltså. NU.

 

Det är första missionsresan som inleds nu och upptar två kapitel. Rubriken skulle kunna vara Från Antiokia till Antiokia tillbaka till Antiokia via en massa orter. De som reser är Barnabas och Saul (som börjar kallas Paulus) och ett tag Johannes som kallades Markus som de plockat med sig i Jerusalem.

 

När Lukas berättar en sak gör han flera saker samtidigt. Han driver vissa teser och mönster som återkommer på liknande sätt men med olika personer i hans dubbelverk. Ett sådant mönster är att bön bereder mission. Så var det redan för Jesus som innan sin offentliga gärning bad och fastade. Så var det från början i Jerusalem innan Pingsten då budskapet började offentliggöras för judar i Jerusalem. Inför olika steg i missionsarbetet berättas det också att man bad och att Anden var initiativtagare till utvecklingen.

 

I Antiokia är det likadant. När församlingsledningen – många okända räknas upp i första versen – firar gudstjänst och fastar talar Anden till dem. Efter mer fasta och bön går man till beslut och åtgärden att sända ut teamet.

 

Det är viktigt att se att Lukas trycker på detta att de personer – Petrus och Paulus till exempel – som när man läser om dem ytligt verkar så självständiga, rentav egenmäktiga, alltid finns i samband med ett kollektiv, det gemensamma – och att det är i det gemensamma som Andens vilja kommer till uttryck.

 

Varför Lukas berättar om händelserna på Cypern – verserna 4-12 – som han gör är lite av en gåta. Att en ståthållare över en romersk provins, en riktig samhällshöjdare, kom till tro borde ge mer intryck än en uppgörelse med en falsk profet tillika trollkarl. Ändå är det den uppgörelsen som står i fokus. Den – och liknande uppgörelser med magi – är i samma tankefält som att Jesus drev ut demoner men just det sista är inte så vanligt i Apostlagärningarna om man jämför med Jesus-berättelsen i Lukas första bok. Ändå är fältet samma och hålls medvetet samman av Lukas som ju vill visa på samband och paralleller mellan Jesus och Apostlagärningarnas huvudpersoner.

Att trollkarlen på grund av sin onda väg drabbas av samma sak som Saul själv när han var på sin onda väg till Damaskus, är en detalj som näppeligen gått Theofilos och andra åhörare av den upplästa texten förbi.

 

Gruppen var sänd från Antiokia med en uppgift – inte preciserad. När de löser sin uppgift sker det genom att förkunna om Kristus för judar, diasporajudar. Så var det på Cypern och så blev det sedan de kommit till fastlandet till det andra Antiokia, Antiokia i Pisidien.

I den förkunnelse Lukas låter dem framföra där finns inte någon anklagelse för att ha korsfäst Jesus som det var med judarna i Jerusalem. Annars är förkunnelsen riktad till judar ganska lik den som framförts i tidigare tal i Apostlagärningarna. En historisk resumé, ett besked om uppståndelsen, skriftord, inbjudan och vädjanden. Allt detta inte i exakt samma ordning men pusselbitarna är samma.

Kärnpunkten finns i vers 18/19.

 

Det är i vers 44 det händer som senare i Lukas skrift kommer att berättas gång på gång.

Budskapet håller sig inte inom den judiska fållan utan sprids utanför. Det är till och med så att orsaken till detta är att många av de judar som får höra om Jesus som sin Messias avvisar budskapet. Det är till och med så att de uppviglar icke-judar mot sina landsmän. Så sker i Antiokia i Pisidien och senare på många fler platser.


P minus 49

Avslut och utstäd

 

Söker man på ordet Petrus i www.bibeln.se får man i Apostlagärningarna 58 träffar. Alla utom en av dessa finns i första halvan av Lukas andra bok.*  Kapitel 12 innebär en anhopning och när Lukas i vers 17 berättar att Petrus lämnar Jerusalem är det hans sätt att föra ut honom ur bokens handling.

 

Läs NU Apostlagärningarna kapitel 12. NU.

 

Herodes finns det många av. Det är lätt att blanda ihop dem. Den som nu är nämnd är inte han som levde när Jesus föddes och som kallas Herodes den Store. Det är inte heller dennes son Herodes Archelaos som Jesus-berättaren Matteus nämner att Josef och Maria var så rädda för att de inte från Egypten vågade sig tillbaka till Betlehem utan bosatte sig i Nasaret. Inte heller är det frågan om den sistnämndes bror Herodes Antipas som i Lukas första bok kapitel 3 och 9 lät fängsla och avrätta Johannes döparen och som även fanns med som remissinstans vid rättegången mot Jesus. Nu är det dennes brorson Herodes Agrippa I som dog år 44 enligt vår tideräkning. Hans son Herodes Agrippa II figurerar sedan i slutet av Apostlagärningarna kapitel 25.

Alla dessa Herodesar är på ett eller annat sätt mer eller mindre fientligt involverade som motståndare till Jesus inklusive förelöpare och efterföljare. För Lukas och Theofilos med flera har namnet en dålig klang.

 

Den förste av de tolv – Jakob, Johannes bror – avrättas. Egentligen är det märkligt att Lukas är så kortfattad i det ärendet. Rimligen borde det finnas mer att nämna om denna första apostla-martyr men Lukas väljer att inte fördjupa sig i saken. Det är Petrus som han är intresserad av att nu ge ett avslut i bokens handling.

 

Det är inte utan allvarlig dramatik men faktiskt inte heller utan humor Lukas berättar om Petrus sorti.

Uppmuntrad av judarnas gillande arresterar Herodes Agrippa I Petrus under det osyrade brödets högtid – som samma högtid som för Jesus några år tidigare. Detaljer och ordvändningar i kapitel 12 är återanvändningar av ord från avsnittet i Lukas första bok om när Jesus är fängslad.

Dessutom: När det berättas hur Petrus befrias använder Lukas ordvändningar från Andra Mosebok där Gud befriar folket ut ur Egypten – något som också knyter an till judarnas Påsk. Theofilos hörde nog inte bara en ton från Lukas lyra utan ett helt ackord att associera till.**

 

Samtidigt måste Theofilos ha dragit på munnen och Lukas bör ha skrivit med ett småleende på läpparna. Petrus fattar faktiskt ganska sakta där han är i sitt fängelse. Ängeln som befriar honom instruerar minutiöst steg för steg och det är först när de är ute som slanten ramlar ner för den i vanliga fall så säkre och impulsive kyrkoledaren.

 

Utsläppt utan att begripa det blir han inte insläppt därför att ingen begrep. Det är ironiskt. De samlade – Markus nämns i förbigående – var så upptagna med att be att de anser bönesvaret vara galenskap – men när alla bitar väl kommit på plats beger sig Petrus iväg till en annan plats.

 

Den Jakob som man skall skicka bud till är givetvis inte den halshuggne nämnd i vers 2. Nu är det Jesus ½bror det är frågan om. Han blir Jerusalemsförsamlingens nye ledare

 

Herodes som ville så illa – hur gick det för honom? Om Theofilos levde i Syrien-Libanon-området och var rejält allmänbildad visste han men Lukas tar med det för säkerhets skull.

Den hos judarna, särskilt fariséerna, populäre Herodes hade låtit det ske som Petrus noga för sin del avvärjt i kapitel 10 verserna 25-26 – att låta icke-judar hylla sig som om man vore en gud. Ett sådant högmodet, otänkbart bland judar vare sig de tror eller inte tror på Jesus, får sin direkta dom av Gud. Den judiska historieskrivaren Josefus berättar också om Gudsdomen över Herodes hybris, litterärt helt oberoende av Lukas.

Med sin död är också Herodes avförd ur handlingen.

 


*  Vill man vara noga fördelar de sig som följande där första siffran anger kapitlet och andra antalet: 1/2, 2/4, 3/6, 4/3, 5/5, 8/2, 9/6, 10/14, 11/4, 12/11, 15/1. De andra kapitlen saknar ordet Petrus.

**  Bibelforskare – exe-get-er – är duktiga på att hitta sådana detaljer. Kanske för duktiga så att de ser sådant som Bibelförfattaren kanske inte medvetet avsett men råkat få dit ändå.


Tidigare inlägg
RSS 2.0