fader cortinas by
En del människor kan peka på tydliga omkastningar i sina liv. Det kan inte jag. Ännu. Det betyder naturligtvis inte att liv och tankar varit oförändrade och statiska utan bara att jag skonats från tvära omkastningar, inte förändringar i sig.
På den tid jag hade uppdraget att vara präst och lärare vid Älvsby folkhögskola ingick att ungefär på varannan-års-basis möta folk som undervisade på andra platser och nivåer i systemen som var tänkta att rusta och fortbilda folk som skulle bli eller redan var anställda i kyrkan. Vid ett sådant lärar-pep-talk fick var och en ett snöre. Vi skulle tänka oss snöret som vår egen tidslinje såhär långt. Uppgiften först var att enskilt fundera över saker som påtagligt påverkat liv och tanke och markera sådana med knutar på snöret. Sedan skulle vi i smärre grupper berätta det man ville om någon eller några – men inte alla – knutar.*
EN av mina knutar – en stor rackare – var den tre veckor långa studieresa till Guatemala och El Salvador som jag fick vara med om i början av 1990-talet. Den vände inte tankar helt om men vinklade påtagligt vägen vidare vad gäller teologi, församling, förkunnelse, gräsrötter, pedagogik, politik och mycket mer.**
Vi besökte då en by jag kallar Fader Cortinas by. Fader Cortina var Romersk-katolsk jesuitisk präst som bodde i byn på landet bland dem han var präst för. En gång i veckan for han in till till huvudstaden San Salvador för att undervisa vid teologiska seminariet och mingla bland andra präster. Han berättade att det fanns andra präster i andra byar som gjorde likadant – ofta jesuiter – men också en annan sorts präster. Flera – mestadels inte jesuiter – hade likt honom ansvar för byar och församlingar levde det ansvaret på annat vis genom att bo, vistas och leva i stan och därifrån ett par, tre, kanske fyra gånger i veckan resa ut till ”sin by” för att där höra bikt och duka Mässan. Fader Cortina såg skeptiskt ut. Skall man vara sin församlings präst måste man dela vattentäkten med dem man skall betjäna! var hans befrielseteologiska tes.***
Jag delar den uppfattningen och upplever att jag fått den bekräftad många gånger – senast i måndags då Polarbageriet brann. Vi var tre präster som minglade bland de anställda och andra berörda. Vi var alla tre dessutom Älvsbybor sedan många år, inte utsocknes som handlar i andra affärer, har barnen i andra skolor och hejar på ”fel” fotbollslag. Vi var om inte kända av alla så i alla fall igenkända av många.
Missförstå mig rätt! Jag menar inte att inhoppare eller pendlare eller färskingar inte skulle kunna vara nyttiga och kunna göra vettiga och kvalitativa insatser. Bort det! Jag menar bara att folk tjänar på igenkännandets faktor (förutsatt att det är fullt klokt folk de känner igen) och att den apa många känner också tjänar på det. Platsen man bor på och tiden man bor och verkar är viktiga bekant-faktorer sett ur folks synvinkel.
OBServera då att det är faktorer en präst väljer och att det faktiskt är viktiga val. Väljer man inte närhet och inte låter tiden verka ger man inte människorna chansen att knyta an, hälsa, småprata, anförtro sig, skratta tillsammans och liknande utom vid specifika ceremonier som dop, vigslar och begravningar där man som präst uppfattas ha hemmaplan.
Det värsta i saken är ändå inte att folk går miste om kontakten utan vad det inte sällan gör med prästerna själva och hur de uppfattar sin roll och sina uppgifter. Nedlandningar och pendling påverkar – eller skulle i alla fall påverka mig – negativt. Jag skulle börja se mig som en som ”på jobbet” levererar uppgifter folk i speciella situationer frågar efter. Visst fattar jag att sådant ingår i att vara präst men att vara präst är innerst inne och ytterst ute något mer. Det är att söka med-leva mer än att lev-erera.
Genom Israels profeter i Gamla testamentet valde Gud att lev-erera vad som behövdes, både det folk frågade efter men framför allt ofta något mer och ibland ovälkommet.
Genom tjänsten i templet – också i Gamla testamentet – lev-ererade präster folkets behov och känslor till Gud.
I Jesus Kristus blev Gud med-levare till oss människor. Efter sin död som var ett med-lidande, inte bara för att han kände medlidande, gav Jesus sin Kyrka uppdraget:
Som Fadern har sänt mig sänder jag er.****
Att med-leva och med-lida är uppdraget att efter fattig förmåga söka utföra.
Det är Kyrkans uppdrag, alltså varje döpts uppdrag. Det är också prästers.
Alltid – och nu när Polarbageriet brunnit ner.
* Vettig övning som mycket väl kan göras då och då, också i ensamheten.
** Det har hänt jag på bloggen tidigare men inte systematiskt nämnt den resan och intryck därifrån. Skriv Guatemala eller El Salvador i sökrutan – synlig om du läser via dator, inte i telefonen.
*** Det var först några år senare jag förstod att de orden anspelade på tankar hos den peruanske teologen Gustavo Gutiérrez – läsvärd!
**** Johannes berättelse kapitel 20 vers 21.
nå, det är väl riktigt att prästerna i tempeltjänsten lev-ererade sina veckor, men alla de veckor som de var hemma levde de med "sina församlingsbor" och undervisade o s v. Först när templet inte längre stod tog rabbinerna (som inte behöver vara präster) över.
