stigstrombergsson

Vid den tiden – berättar evangelisten Lukas – utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

 

Så börjar det vi kallar Julevangeliet i andra kapitlet i den första boken Nya testamentes meste författare skrev. Det är enda gången kejsar Augustus nämns i Bibeln. Betydligt oftare nämns han i Augustus – en biografi som jag plöjde igenom färdigt igår. Drygt 460 sidor plus ytterligare 100 med fötternötter, tabeller, ordförklaringar och annat jox.

 

En intressant och lärorik skildring!

Handlar om tiden strax innan Jesus kom och den första kristna Kyrkan formades. Inte så mycket information om hur det var i Gallileen och Judeen som Julevangeliet talar om. Sådant måste man läsa om på annat håll. Men intressanta inblickar i ansatser till och början på förhållanden som de första kristna kom att ha omkring sig, leva under, utmanas av och med risk för egna liv utmana – kejsarkult, rättsväsende, religiositet mm.

Läsvärd!

 

Bokens baksidestext lyder:

 

”Jag har övertagit en stad av råtegel och efterlämnar en stad av marmor.”

Citatet, som ofta får sammanfatta Augustus livsgärning, döljer en storslagen historia om Roms förste kejsare. När Augustus dog14 e.Kr. var det romerska riket större och mäktigare än någonsin. Men när Julius Caesar, Augustus adoptivfar och föregångare, höggs ihjäl i senaten över fyra decennier tidigare hade bilden varit en annan. Romerska republikens sista dagar var räknade, och den övermodige tonåringen hade svurit att hämnas sin fars mördare. När Brutus, Cassius, Sextus Pompejus och Marcus Antonius var besegrade och inbördeskriget var över var Augustus inte bara en erkänd statsman som vunnit sina soldaters lojalitet. Han hade även lyckats skapa ett kejsardöme som skulle bestå i över tusen år.

Den bästsäljande historikern Adrian Goldsworthy skildrar med stor kunskap och inlevelse Augustus dramatiska liv.

 

Ännu mer om boken kan man läsa här.

Det drar ihop sig till Advent.

 

Ordet Hosianna kommer att sjungas av många och höras av än fler. Förutom en massa namn är det tillsammans med Amen och Halleluja en hebreisk Bibelglosa som oöversatt infogats i hart när världens alla språk.

 

Det finns i det ”moment” i en Mässa som kallas Sanctus i en ordalydelse som lindrigt uttryckt är skitgammal. Runt år 400 bearbetade Johannes Chrysostomos en befintlig grekisk variant av en översättning från den syriska kyrkan till följande text där sista radens första ord just är det lånade ordet – med våra bokstäver Osanna.

 

Ἅγιος, ἅγιος, ἅγιος Κύριος Σαβαώθ·

πλήρης ὁ οὐρανὸς καὶ ἡ γῆ τῆς δόξης σου,

ὡσαννὰ ἐν τοῖς ὑψίστοις.

Εὐλογημένος ὁ ἐρχόμενος ἐν ὀνόματι Κυρίου.

Ὡσαννὰ ὁ ἐν τοῖς ὑψίστοις.

 

Denna form från den östra kyrkan kom också med i väst när den kristna församlingen varje Herrens dag – söndag – samlades till bön, höra Ordet och kunna ta emot Kristus i Nattvarden. Året runt.

 

I Mässa i Svenska kyrkan är denna rena översättning vanligast:

 

Helig, helig, helig, Herre Gud Sebaot,

himlarna och jorden är fulla av Din härlighet.

Hosianna i höjden.

Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn.

Hosianna i höjden.

 

De två sista raderna är ur det avsnitt från Matteus Jesusberättelse som handlar om när Jesus på en åsna red in i Jerusalem under folkets jubel. Just det Matteusavsnittet – samt ett stycke från profeten Sakarja 550 år innan som händelsen anknyter till – läser man i kyrkorna varje Första Advent samt laddar just den dagen på med en mängd Hosianna-låtar med psalm 105 i spetsen. Advent blir en kraftig Hosianna-säsong som påminner om att den befriar-ankomst profeten talat om ägde rum just vid det tillfället då Befriaren-Frälsaren-Messias-Jesus kom. Viktigt så det förslår!

 

Men – Var det inte Hosianna-tid året runt? Varje gång man firar Mässa?

Då man sjunger eller säger Hosianna just innan Jesus som han lovat kommer till bröd och vin och gör det till sin verkliga kropp och verkliga blod? För att på det sättet komma till och in i varje döpt som så önskar?

Är inte så tänkt altaret, fatet och bägaren – med en avancerad ämbetssyn också prästen – de åsnor som nu bär Jesus dit han vill komma?

Och blir det så sett egentligen inte lite motsägelsefullt när annonseringen i Piteå-Tidningen visar att man ingenstans i Piteå kontrakt från Bottenviken till norska gränsen tänker fira Mässa på Första söndagen i Advent?

 

Men så är det.

Det kom en gång något som hette Lilla boken om kristen tro. Googlar man på saken och nappar på Wikipedia-kroken finner man denna beskrivning av bokens handling och historia:

 

Boken handlar om kristendomen. Man föds, åldras och till sist dör man. Däremellan hinner mycket hända och boken handlar till stor del om tron på Guds del i människornas liv. (...)

Boken publicerades år 1992. Kring advent skickades boken ut till de flesta hushållen i Sverige, vilket var en satsning av Svenska kyrkan som ville upplysa människor om den kristna tron. Dessutom ville de uppmärksamma 400-årsminnet av Uppsala möte som ägde rum år 1593, då både kyrkan och staten avvisade katolicismen. En del av syftet med boken var att berätta om Jesus och sprida Bibelns budskap om frälsning för alla syndare.(...)

Boken har kritiserats eftersom den lämnar många sökande människors frågor om den kristna tron obesvarade. I bokens slutord påstås det att Svenska kyrkan inte har svar på alla frågor.

 

1992 fanns i Svenska kyrkan fortfarande en väv av tankar som på ett tydligt sätt handlade om vad man kallade Evangelisation. Med ordet menade man att aktivt på olika sätt söka föra människor från en position i livet där de beskriver sig själva som icke troende eller icke kristna till en position då de gör det. Metoder och arbetssätt var av olika slag och kunde ibland vara både pinsamma och patetiska men jag ser dock denna eventuella patetiskhet som ett mindre problem än den passivitet dagsläget bjuder på. Idag tycker jag att inte bara ordet nästan helt kommit ur bruk utan upplever också att själva tankeväven bakom blivit rejält malangripen.*

 

Lilla boken om kristen tro var en satsning på Evangelisation! Om satsningen var bra eller dålig, lyckad eller ett fiasko är i detta sammanhang oviktigt. Den var ett sätt att söka nå ut till ännu icke nådda, ännu inte troende. Det är poängen!

Då den kom och då satsningen gjordes var jämfört med idag en betydligt större del av befolkningen kyrkotillhörig och många fler firade regelbunden gudstjänst. Med god marginal konfirmerades då mer än hälften, dopseden låg orubbad på 9 av 10, åsiktsundersökningar av skilda slag gav betydligt fler Ja-svar än nu och så vidare. Orsakerna till varför man idag satsar mycket mindre energi på Evangelisation än vad man gjorde då är sannerligen något som behöver sättas under lupp.

 

När Lilla boken om kristen tro skulle komma var jag Stiftsadjunkt för Gudstjänstliv och – notera detta! – Evangelisation. På mina skulder låg bland annat uppdraget att vad gäller boken informera och motivera församlingarna samt samordna deras beställningar. Dessutom skulle jag vara med i utformningen av de 16 sidor av bokens 64 som kunde produceras regionalt eller lokalt.**

 

Jag skrev till församlingarna. Informerade kyrkoherdar och kyrkoråd. Samtalade med kreti och pleti. Inte alltid lätt alla gånger. Det fanns församlingar där man var skeptisk till metoden allmän bokutdelning via posten som sådan – som ju var en möjlig väg. Att handöverräcka böcker till många tyckte man på annat håll verkade jobbigt. På sina håll tyckte man skulle bli för dyrt.

 

Osäkerhet kring bokens innehåll fanns också på sina håll, inte minst i det læstadianskt färgade Torneå kontrakt upp mot finska gränsen. Ett visst förtroende för stiftskansliets folk fanns kanske men skepsisen var tämligen total mot den luddiga centralstyrda Mälardalsteologi man befarade kunde finnas mellan pärmarna, stiftssidorna i bästa fall undantagna. När prästerskapet därstädes skulle samlas till konvent blev jag ditkallad att berätta och promota.

 

Man var negativ. Ganska kompakt negativ. Men inte surskeptiska. I botten fanns ett genuint själasörjarsinne med ett litet tillägg av väckelsenostalgi. Inte minst märktes bägge de sakerna när den pensionerade prosten talade om ”nåden och människorna i denna älvdal” – här må läsaren lägga på en finsk accent som jag inte kan får fram i skrift. Allt eftersom talarrundan gick klarnade bilden och jag beredde mig att åka därifrån med ett ”klent resultat” i bagaget.

 

Då vände det! En man som stod för vändningen. Kyrkoherden i Hietaniemi hade suttit tyst men när turen kom till honom talade han långsamt och sade ungefär – för att snappa stämningen är här verkligen läge med finsk brytning:

 

Nååå Jooo. I Hetaniemi ska vi köpa boken. En till varje hushåll. Diakonissan och jag ska fara runt och dela ut dem. Vi ska sitta i stugorna. Vi ska dricka mycket kaffe. Vi ska prata om Gud. Så ska vi göra förvissade om att i en liten bok på 64 sidor ryms inte så mycket villolära.

 

Jag kommer inte ihåg de exakt siffrorna när det gällde spridningen av Lilla boken om kristen tro. Jag minns bara att i relation till sitt innevånarantal behövde jämfört med andra stift Luleå definitivt inte skämmas. I stiftet var det – fortfarande i relation till innevånarantalet – församlingarna i dåvarande Torneå kontrakt som som hamnade i topp. Därför att man där ville Evangelisation.

 

Kyrkoherden i Hietaniemi hette Östen Tano och har nyligen gått hem till Gud. Jag kände honom bara lite (samt var korridorkompis i Uppsala med hans son). Min bloggarkompis Torbjörn Lindahl kände Östen bättre och har skrivit om honom på sin blogg – här. Den minnesteckningen triggade igång minne och tankar jag nu berättat.

Vila i frid, Östen.

 

 

---

*  Sant är att viktiga trådar i väven finns kvar, inte minst i Svenska kyrkans regelverk Kyrkoordningen. Där talas det om att komma till tro vilket indikerar att alla inte per automatik är troende – alltså att det finns ett innanför och ett utanför, något funnet och något ännu inte funnet. Men i det dagliga talet om saken, debatten i kyrkan etc har begreppet klingat av. Varför det blivit så kan jag inte exakt diagnostisera – i vart fall inte nu och här.

**  Hur vi löste den saken med innehåll, VHS-film och studieplan är en annan historia: Hela tanken bakom var i alla fall evangelisatorisk.

 

 

Jag brukar inte lägga ut en massa bilder på Facebook men igår gjorde jag det. Bilden här med texten: Två söner, idag ingenjörer. Mallig pappa.

115 ”Gilla” har ramlat i samt ett antal kommentarer. Så mycket uppmärksamhet har jag aldrig förr fått på fäjjan ens när jag fyllde 60.

 

Mallig pappa är en lätt underdrift. Men det är viktigt att fatta min mallighet rätt. Visst var det kul att vara på två ceremonier i universitetsaulan i Luleå igår. Inget snack om den saken. Klockan 10 och klockan 14. Se dem gå fram för att få teknolog-nål och ett diplom. Och vara på trerätters finmiddag med ca 1000 gäster, orkester och sula på mattan. Högtidligt så det förslår. Troligen var madammen och jag de enda gamlingar som hade två ungar med. Och det kan man väl vara mallig över. Men det är ändå viktigt att placera malligheten rätt. I någon mån handlar det om pojkarnas resultat men resultaten är inte mallighetens grund – långt därifrån!

 

Det är tre år mellan grabbarna. Efter gymnasiet fick den äldre lumpa ett kalenderår vilket innebar att han studiemässigt tappade två läsår. Samtidigt som han pluggat har han blivit pappa två gånger och byggt på livsprojektet ”familj med eget hus”. Den yngre hade dagen innan han mönstrade råkat styrkeöverträna ena armen vilket räckte för att armén inte ville ha honom. Hans pluggande har därför efter studenten gått mer snörorätt och han hann ikapp storebror. Hur som helst imponerande prestationer av dem bägge!

 

Fast prestationerna gör en lite mallig hävdar jag bestämt att stoltheten över dem ändå inte grundar sig på så triviala ting som resultat. Stoltheten kommer sig av att jag älskar dem! Punkt! Det gäller både pojkarna och deras två systrar. Eventuella framgångar i plugg eller idrott eller frimärkssamling eller vad som helst annat är inte i grunden avgörande. Som förälder är man lika stolt över sina barn vare sig det skulle handla om att de var sådana som vid 9 års ålder spelat fiol hos Berlinfilharmonikerna eller – vilket är vanligare – hanterat stråken så att det mest påminde om att man pinar en katt. Det är barnen i sig man är stolt över.

 

Och jag är stolt! Det är mina – våra – pojkar! Det är grunden.

Att de presterar väl blir grädden på moset. Gott, men inte avgörande.

En rubrik med de orden kan vara dramatisk och livsödesavgörande när en nykter alkoholist eller drogfri narkoman tar ett återfall i missbruk. För min del var det senaste helgen inget sådant, inget ens i närheten. Med tog ett återfall menar jag bara att jag ritade i Familjegudstjänsten, inget annat.

 

Så gjorde jag på 80-talet – för jämnan. På förkunnelsens plats i familjegudstjänsten ritade när jag pratade med, helst inte till, barnen. Att jag först försökte mig på saken hade nog att göra med minnet av en gudstjänst i kyrksalen på Burströmska Gärdan i Luleå någon gång i gymnasieåldern. Där blev jag åsyna och åhörda vittne när komminister Morén ritade och pratade med ett gäng ungar. På blädderblocket hade han skissat ett träd – ett mullbärsfikon-sådant enligt 1917 års Bibelöversättning – och på en kvist placerat den lille Sackeus, han som numera heter Sackaios. En liten pilt ställde sig upp, pekade, talade och sade med avgrundsdjup stämma: Titta! En fågel!

Skratt hördes.

 

Med sådant i kyrkoerfarenhetsbagaget blädderblocksteckningsexperimenterade jag som nybliven präst redan i den första familjegudstjänsten jag fick förtroende att agera i. Jag fann att det fungerade hyfsat och fortsatte, lät riteriet bli min nisch och utvecklade en egen enkel stil. Ondska, djävul och annat slikt skissades i svart. Till Gud, Jesus, det maximalt goda brukades röd färg och de blå och  gröna vajtbårdpennorna användes för mer neutrala saker som hus, folk, lärjungar, åsnor och annat jox.

 

I ett kyrkrum stort som helgedomen i Älvsbyn är blädderblock naturligtvis alldeles för pyttefnuttigt. För de ofta fler än 100 personer som på 80-talet var familjegudstjänstfirare blev blocket som ett frimärke längst fram i koret. I församlingsgården fanns då en stor hjulförsedd vajtbårdtavle-ställning som aldrig användes. Den kånkade jag och en kollega olovandes med möda och besvär upp till kyrkan för att därstädes bruka som pedagogiskt tillhygge. När och varför möbeln sedan någon gång på 90-talet släpades tillbaka till församlingsgården vet jag inte bestämt.*

 

När det är familjegudstjänst brukar barnen trängas runt ett bord längst fram. Ofta har ansvarig ledare gett dem någon bild att färglägga. När jag frågade om det fanns något sådant för Söndagen före Domsöndagen svarade ledaren Nej! Men du kan väl rita själv – som förr i världen.

 

Tanken slog klorna i mig. Hur skulle det kunna se ut?

 

En testklottring gav den tavla bilden visar, klicka på den blir den större. Bilden med den preliminära numreringen blev de facto mitt ”manus”. Tavlan kånkades därför till kyrkan och kom att användas i pratet med barnen.

 

Efter Inledning och Lovsång lästes första årgångens evangelium – Matteus kapitel 25 verserna 1-13 – på arabiska, tigrinja och svenska. I samtal med barnen växte sedan bilden och budskapet fram enligt dessa punkter – som inte stämmer exakt med siffrorna på bilden. Punkterna visar också att det efter ”barnpratet” också kom ett par ”vuxnas minuter”.

 

Vad ritar jag?

1. Ett hus. Med fest – hur ritar man fest? [noter]

2. Till huset – en väg.

Vad ritar jag nu?

3. En flicka/kvinna. Med en lampa/ljusstake. [bladet bort]

4. Hur många flickor nu?

5. Hur ska jag rita att det är mörkt/natt? [→ stjärnor, måne]

6. Flickorna väntar med ljus → rita lågor.

7. Vad behövs för att det skall brinna? Olja. Fyll hälften!

8. Väntar på någon som skall komma – en man → rita.

9. Kommer inte → somnar.

10. Snart kommer han! → Vaknar. Tänder.

11. En del utan → går för att hämta

12. Han kommer → 5 går in till festen, 5 var inte beredda.

Jesus berättar den här berättelsen. Vad tror ni han menar? […]

 

Vi vuxna förstår saken. En liknelse/gåta. Att fundera kring.

1. Huset och festen = himlen.

2. Mannen = Jesus.

3. Flickorna = vi.

4. Lampan = dopet.

5. Olja = tro.

6. När han kommer = den sista dagen. Världens eller vår egen.

Vara beredda! Med dop och tro.

 

Och så Trosbekännelse (den Apostoliska) bön med möjlighet till ljuständning, förbön, Fader Vår, Välsignelsen och plättar i församlingsgården. 75 personer totalt.

 

 

---

*  Jag vet inte men någon gång hörde jag det sägas att det berodde på att man inför en visitation fann att den inte var där församlingsgårdens inventarieförteckning sa att den skulle vara. Den fanns 60 meter därifrån, vilket givetvis var tvunget att rättas. Verkligheten måste ju stämma med kartan – typ. Men om det verkligen var så vet jag inte.

Så slog terrorn till igen!

 

Två utklädda män gick in i en synagoga i västra Jerusalem och angrep dem som bad där. Många skadades, 5 dödades – om jag minns siffran rätt. Attentatsmännen dödade på plats.

 

Vanvett! Naturligtvis!

 

Känt över världen på ett ögonblick. Fördöms av alla och av mig! Det situationen i Jerusalem och Palestina-Israel minst av allt nu behöver är terror med fler döda och mer kravaller. Tragiken är monumental oberoende av till vilken sida de dödade och skadade hör.

 

Naturligtvis är det inte lätt att vara en sansad och tillbakahållande kraft när känslorna rusar. Trots allt är det ansvariga folkledares uppgift att vara sådana. Särskilt av demokratiskt valda ledare i utvecklade och erfarna demokratiska system och länder förväntar man sig det.

Med våra mått mätt är det som skall bli ett framtida fritt och suveränt Palestina ännu inte en mogen demokrati. Oaktat detta har Abbas tagit avstånd från terrorangreppet på synagogans gudstjänstbesökare. Israel är demokratiskt och har regering förankrade i regelbundna valresultat ofta sammansatta i ganska komplicerade med demokratiska koalitioner. Landet har också fungerande fri och oberoende press. I oppositionstidningen Haaretz fanns den 19:e denna ledare. Google Translate gjorde grovjobbet och jag putsade till svenskan. På engelska kan man läsa artikeln här.

 

 

NETHANYAHU OCH HANSMINISTRAR UTSÄTTER ALLMÄNHETEN FÖR FARA

 

Är ett slut på våldsspiralen mellan israeler och palestinier ett av premiärministerns främsta mål? Om så är fallet är det svårt att förstå hans pågående hetsande mot Mahmoud Abbas.

 

Tisdagens mord på fem israeler i en terrorattack i Jerusalem är en tragedi. Det är svårt att förstå hur människor kan vara i stånd att gå in i en synagoga och kallblodigt skjuta människor som ber. Den rådande spänningar i staden, försöken från medlemmar i Knesset att besöka Tempelberget, fastighets-provokationer från bosättare stadsdelen Silwan i östra Jerusalem – inget av detta kan fungera som ursäkt för ett brott som det som begicks på tisdagen.

 

Med detta sagt – det våldet och den mordiskhet som de senaste månaderna blivit en del av vardagen i Jerusalem väcker också svåra frågor om hur Israels regering agerar. Den viktigaste frågan av alla måste besvaras av den som leder den. Är Benjamin Netanyahus mål egentligen att förhindra en upprepning av sådana tragedier? Är ett avslut av den blodiga våldsspiralen mellan israeler och palestinier ett av hans främsta mål?

 

Antar man att det är så blir det svårt att förstå varför han envisas med att gång på gång utpeka den Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas som den som är ansvarig för dessa terrordåd. Exakt vad hoppas Netanyahu uppnå med sådana anklagelser? Vill han verkligen lugna ner situationen eller utnyttjar han kanske tragedin till att fortsätta att demonisera den som var tänkt att vara Israels partner för ett avtal?

 

Det verkar som svaret har lämnats av medlemmar av hans regering. När Naftali Bennett beskriver Abbas som "en av de värsta terrorister det palestinska folket någonsin producerat" och Avigdor Lieberman skyndar sig att följa i hans fotspår (Abbas "gör med avsikt konflikten till en religiös"), avslöjas den nuvarande regeringens verkliga mål: att fördjupa klyftan till palestinierna och torpedera alla möjligheter till framtida avtal.

 

Mot bakgrund av dessa demagogiska anklagelser blir det säkerhetstjänsten Shin Bets chef Yoram Cohen berättade Knesset på tisdag av extra vikt. Cohen avvisade påståendet att Abbas är involverad i höja temperaturen. Den Palestinska myndighetens president, sade han, "är inte intresserad av terror och orsakar inte terror – inte ens under bordet."

 

Cohen angav stället mordet i juli på den palestinska tonåringen Mohammed Abu Khdeir som en viktig katalysator för sammandrabbningarna i Jerusalem, tillsammans med den senaste tidens incidenter på Tempelberget. Och han manade till måtta eftersom "den religiösa dimensionen konflikten nu får är mycket farligt och explosiv."

 

Cohens professionella åsikt motsäger den pågående hetsen mot Abbas från Netanyahu och hans ministrar. Deras politik är en litania av ansvarslöshet mot allmänheten. De kan uppenbarligen inte förväntas ändra sin politik, men det måste tydligt sägas: Dessa människor – vare sig deras vägran att se Abbas som en partner styrs av valkampanj eller av ideologi – utsätter allmänheten för fara.

 

 

Så långt artikeln.

Ytterligare en notis från området är att man för att på ett särskilt sätt minska motsättningarna och verka för lugn och harmoni så har israeliska myndigheter efter terrordådet beslutat om ytterligare bosättningar i östra Jerusalem. Jag tvekar om det är ett vist och konstruktivt vägval.

I mitt förra inlägg,noble Bloggläsius, skrev jag lätt vankelmodigt om min låga inspiration att blogga och bristen på ammunition som rör,berör eller upprör mig. Signaturen Ann O Nym – som jag vet vem det är – tipsade i sin kommentar om ett visst protokoll jag kunde ta till intäkt för (re)kreativ knaprande på tangentbordet. Tangentfelsnisse slog nog till här. Visst är jag lite oinspirerad men så långt i bloggtorka att jag knaprar på tangentbordet har jag inte sjunkit. Signaturen avser nog knappra – typ*.

 

Vad menas då med ett visst protokoll?

För mig som är ganska väl insatt i det kyrkliga och har en ganska väl övad förmåga att i det sammanhanget uppfatta de mest halvkvävda visor är saken i öppen dager, också när flera helst ser att alltsammans med tillhörande pinsamheter diskret faller i glömska. Jag funderade på att blogga om det men iddes faktiskt inte men då det hela nu är nämnt får jag väl ändå göra det.

 

Det handlar om ett visst protokoll som berättar hur Domkapitlet i Luleå hanterat ett personal-ärende i en församling i Luleå stift. Vill man läsa ett visst protokoll i sin helhet är det en offentlig handling som Domkapitlet med glädje(?) lämnar ut till var och en som är hågad och ringer.

Vill man inte läsa alla sidor i ett visst protokoll ger Dag Sandahl i sitt inlägg Gällivarehäng en god och mångordig inblick i uppbyggnad och innehåll – samt kritiserar det naturligtvis. I de flesta av de 44 kommentarerna till hans inlägg diskuteras och tjafsas sedan om annat men viktigt att notera är att referatet han gett inte av någon kritiseras som felaktigt.

Mer fåordig, men i samma riktning som Sandahl kritisk i saken, är Torbjörn Lindahl i sina inlägg Välsignad alpha-helg, Domkapitlet är en inkvisitionsdomstol och Tricket fungerade. Inte heller i kommentarer till hans inlägg redogör någon för ett annat sätt att fatta saken i meningen att kritiken mot innehållet i ett visst protokoll skulle vara obefogad.

 

Jag har läst ett visst protokoll i sin helhet!

Det är märklig läsning! På detta vis förstår jag saken:

 

• Präst A har anmält präst B, C och D för fuffens mot präst A. Anmälan finns inte som bilaga till protokollet utan återges enbart i referat.
• Präst B, C och D yttrar sig över anmälan. Vad de skrivit finns inte heller som bilagor utan återges i referat.
• Präst A tar tillbaka anmälan mot präst D. Ingen bilaga.
• Utredningsgrupp och annat jox sätts in, Kyrkorådet yttrar sig, ledamöter likaså. Inga bilagor, bara referat.
• Präst B och C frias från det A anklagat dem för! Detta är den springande punkten, käre Bloggläsius. De är inte skyldiga, de lymlarna! Kapitlet avvisar A:s anklagelser. 

 

Här skulle saken kunnat vara klar, färdig och förpackad. Men ett visst protokoll fylls ändå av på referatens innehåll grundad kritik och ifrågasättande av de friade. Rimligen tycker B och C att den nedkletningen är oberättigad – formellt finns ju ingen så kallad sak mot dem – men genom att de inte dömdes, genom att utslaget inte gick dem emot, kan de inte överklaga för att få rättelse och upprättelse. På något sätt görs de oskyldiga i alla fall skyldiga.

 

Varför gör Luleå Domkapitel på detta sätt? Vad är deras avsikt?

Inte vet jag! Spekulera kan jag – liksom många andra. Men jag vet inte.

 

Men när jag läste ett visst protokoll rann Frälsarns ord i Matteusevangeliet kapitel 5 vers 37 upp i min hjärna och blir min hälsning till Luleå Domkapitel:

 

Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.

 

---

*  Att jag noterar detta är bara för att Ann O Nym annars inte brukar hålla tillbaka sin lust att påtala korrekturfel på denna blogg – och andras.

Att blogga har blivit svårare den senaste tiden. Det senaste året, kanske de senaste åren. Det är inte osannolikt att jag håller på att nå vägs ände. I bloggandet alltså.

 

Bloggar du! Det är ju bara SÅÅ nittital!

 

Så sa en lymmel till mig i försomras. Orden har etsat sig fast.

 

Men det var inte på 90-talet jag började. O nej! Jag är långsam. Det är till våren tio år sedan jag skaffade mig en första blogg. Det bloggverktyget kollaberade fullständigt så jag flyttade allt hit till blogg.se i juli 2005. Då det inte här gick – eller för att jag aldrig fattade hur man gjorde – öppnade jag ANDRA BLOGGEN för att publicera gulliga filmsnuttar på barnbarn. Sedan laddaren till gamla videokameran försvunnit och barnen blivit lite större har saken hamnat i malpåse. Dock inte barnbarnen. Kategorin farfar funderar finns naturligtvis kvar. Fattas bara! Jag är inte helt slut!

 

Men det är bara så svårt att nuförtiden hitta något att skiva om, något som engagerar mig och eventuella läsare. Men ska jag vara ärlig har jag aldrig egentligen brytt om mig läsaren eller läsarna i nämnvärd mening. The implied reader är ingen viktig faktor*. Jag skriver för min egen skull om sådant som rör, berör och upprör mig.

 

Har det då förändrats? – det som rör, berör och upprör.

Inte egentligen. Tror jag. Men kanske sorteras det på ett annat vis nu.

I alla fall jämfört med säg tre år tillbaka.

 

Min blogg är – som det står ovan – en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet.

 

Därför hör den till exempel inte samman med min arbetsplats mer än att jag då och då berättar om något därifrån. Men visst finns det i arbetet finns sådant som rör, berör och ibland upprör mig. Konstigt vore väl annars. Men det hör hemma på jobbet, inte på min blogg. Särskilt det som upprör men ingen på jobbet skall ängsligt behöva följa min blogg för att få del av vad jag tycker och tänker i speciella arbetsrelaterade frågor. På samma sätt är det med individer jag möter i olika sammanhang. De ska naturligtvis inte heller behöva ana att de figurerar på nätet annat än möjligen som glädjande ingredienser i kollektivet konfirmander eller liknande**.

 

Vad gäller familj finns det mycket som rör och berör, inget som upprör. Alla fyra barnen är vuxna och utflugna och skapar inte alls aktiviteter och händelser här hemma i samma mån som när jag för ett decennium sedan först satte fingerplogen i tangentbordet. Barnbarnen är inte längre bäjbisar utan medvetna småkryp med integritet vilket gör att jag som farfar lägger lite band på mig och inte hur kokit som helst krapprar om dem på bloggen. Fast de tillhör min privata sfär – typ.

 

Så – denna sena fredagseftermiddag säger jag dig, noble Bloggläsius:

Rör mig! Berör mig! Upprör mig!

Det är din chans att skapa sprätt på bloggen.

 

---

*  The implied reader ett begrepp jag stött på inom Bibelvetenskapen. Vilka de första tänkta läsarna var och under vilka omständigheter de kan tänkas ha levt och vad de då kunde ha för tankevärld är en viktig ingrediens i arbetet med att förstå till exempel Bibeltexter – men inte min blogg.

**  Jag tillämpade denna återhållsamma praxis också när jag var skolpräst vid Älvsby folkhögskola och håller fast vid den nu när jag är präst i underställd befattning i Älvsby församling. Tjänstebytet har dock inneburit att kategorin Folkhögskola numera hart när aldrig blir bebloggad. Jag har funderat på att ta bort den men valt att inte göra så. Jag tror stenhårt på folkhögskolans och folkbildningens idé. Just Älvsby folkhögskola är viktig i lokalsamhället för många människor samt för kyrkan främst på regional nivå. Som föredetting där och detting där jag nu är ser jag att det samarbete och kontakter mellan skolan och lokalförsamlingen som nu finns – och som det finns mycket övrigt att önska kring – skulle kunna utvecklas och fördjupas på många sätt – till glädje och båtnad för bägge parter.

En annan anledning att behålla ketegorin Folkhögskola är att jag ju inte vet om alla inlägg i kategorin skulle försvinna om den deletades. Det vill jag ju absolut inte. Där plöjde jag ju ned arbete och engagemang nästan 17 år av mitt yrkesverksamma liv och ser ingen anledning att begrava den saken i någon sorts osynlighetens valv.

 

 

Temat för idag – 21:a söndagen efter Trefaldighet – var Samhällsansvar. Viktigt. Särskilt som ungdomarna i samhället under veckan visat gott gry i saken. Det berättade jag om i förrförra inlägget stava solidaritet. Läs det gärna på nytt och studera bilden.

Jag förkunnar stående på korgolvet. Där höll jag upp ungdomarnas demonstrationsskylt innan jag placerade den på predikstolen – som bilden visar. Men först i gudstjänsten...

 

BEREDELSE inför syndabekännelse och bön om förlåtelse.

 

I dag handlar gudstjänsten om Gud – och oss. Om vad Gud vill, gjort, gör, ger. Och om hur vi gör, lever, gjort, är och skall vara. Bägge sakerna. Och då särskilt med tanke på hur vi är mot varandra i Samhället. Samhällsansvar är ju temat.

 

I texten ur Gamla testamentet – vi får lyssna till hela längre fram – visar Gud hur det skall vara i Guds folk. Orden var först till israeliterna, judarna, före Jesus men är också till oss som tillhör Guds utvidgade folk i Nya Testamentet.

 

Några exempel:

Du skall inte sprida falska rykten...

Du skall inte följa mängden i det som är ont...

Du skall inte vara partisk...

Du skall inte vränga rätten för den fattige...

Du skall inte ta mutor...

En invandrare får du inte förtrycka...

 

Märker ni att det är Rättvisa det handlar om.

 

Gud vill Rättvisa.

Precis som människor vill – enligt det här plakatet. Det bars i demonstrationen ungdomarna genomförde i torsdags som ett rop på Rättvisa för sin utvisningshotade kamrat. Det tidningen skrev om.

 

Gud vill Rättvisa.

Vi vill inte alltid det! Vi kämpar inte alltid för den!

De avstegen från Guds vilja ber vi nu om förlåtelse för.

 

PREDIKAN

 

Textläsning: Matteus evangelium kapitel 12 verserna 15-21

 

Rättvisa och Rätt – det är ganska sammansatt.

Rättfärdighet är ett ord till som används ofta i Bibeln och kyrkan.

Och att Rätt och Fred hör ihop märkte vi av Psalmen.

Texten handlar om hur Jesus skall föra rätten till seger.

 

Jesus förbjuder folk att säga vem han var. Så sa texten. Andra texter berättar att han drog sig undan. Gömde sig! Det är inget bra sätt att ta sitt Samhällsansvar. Särskilt som han var populär. Mycket folk omkring sig. Folk som ett tag ville göra honom till kung – med Samhällsansvar.

Varför drar han sig då undan? Duckar?

 

Svaret på den frågan måste vara: Rätten skall segra! På flera sätt.

Det skall bli Rätt, Rättvist, Rättfärdigt – så vill Gud.

I himlen och på jorden – som vi ber i Fader vår.

 

1: Det Jesus gjorde då

 

Det Jesus först skulle göra var att göra det Rätt, Rättvist, Rättfärdigt i himlen.

Göra det Rätt mellan människor och Gud. Skapa Fred mellan människor och Gud.

Därför gömde han sig. Bad folk hålla tyst. Så att han skulle kunna göra det ostörd.

 

Det var och är Guds plan: Jesus skulle ge sitt liv som en betalning, offra sitt liv, och på det sättet göra det Rätt, skapa Fred mellan människor och Gud. Det var så – genom att lida, dö och uppstå –  han förde rätten till seger, som texten sa.

 

Man kan beskriva den saken på många sätt: Jesus betalade våra skulder till Gud, våra orättvisor mot varandra. Jesus köpte loss oss ur slaveriet att vara orättvisa mot varandra. Jesus gjorde att vi kunde bli förlåtna – rätt färdiga för Gud. Jesus gjorde så för att rättvisa oss, visa oss rätt.

 

Man kan tycka den gången är märklig. Men det var så Gud gjorde. Med det Jesus gjorde då. Med att så – på så sätt – älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)

 

2: Det Jesus gör nu

 

Idag är också Jesus gömd – på ett sätt. Vi hittar inte honom någonstans i Nasaret eller Jerusalem eller här. Men innan han lämnade sina anhängare sa han: Som min Fader sänt mig sänder jag er! (Joh 20:21). Han gav vidare uppdraget att föra rätten till seger.

 

Rätten, Rättvisan, Rättfärdigheten i förhållande till himlen, till Gud gjorde Jesus klart då.

Rätten, Rättvisan, Rättfärdigheten på jorden – den uppgiften är vår.

För att Guds vilja skall råda på Jorden såsom i Himmelen.

 

Det Jesus gör nu är alltså att arbeta genom människor. Alla människor men på ett speciellt sätt har han gett uppdraget till sitt sitt folk, till alla döpta som är hans Kyrka, hans kropp. Det är till oss det speciellt skrivits: Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. (1 Joh 3:16).

 

Att texta ett plakat Vi vill ha rättvisa är att visa vad man vill.

Då kan det vara bra att veta: Gud vill samma sak!

Att inte vara bekväm utan offra något – om så bara en lunchrast – och vilja föra rätten till seger för andra, inte bara för sig själv, är i linje med vad Gud vill – något som också kan vara bra att veta. Eller på något annat sätt ta Samhällsansvar för Rätt och för Fred.

 

Jag har sagt:

Det Jesus gjorde då var att göra det rätt i himlen.

Det Jesus gör nu är att genom oss göra det rätt på jorden.

En sak till:

 

Jag sa att idag är Jesus gömd – på ett sätt. Att vi inte hittar honom någonstans i Nasaret eller Jerusalem eller här. Det var inte riktigt sant – faktiskt. Vi hittar Honom här! Gömd – Ja! Men ändå här. Här framme i koret.

 

Det står om den natt då han blev förrådd – kvällen innan sin död, när han var i full färd med att föra rätten till seger mellan oss och Gud – att han tog ett bröd.... Detta är min kropp. Detta är jag! Och en bägare vin. Detta är mitt blod... Detta är jag! Som ger förlåtelse, del i Jesus.

 

Där, i Mässan, är Jesus gömd. Här. Där får vi ta emot honom. Här.

Så att han är i oss. Här. För att fortsätta föra rätten till seger. Här.

I och genom vårt Samhällsansvar.

Amen.

----------------------

 

Vi var 55 som firade gudstjänst – 5 ”kyrkobetjäning”, 10 konfirmander, 2-4 andra ungdomar från högstadiet, 5-6 sörjande där för Tacksägelsen, drygt 20 utlandsfödda varav några barn och 10-talet svenskfött så kallat ”kyrkfolk” i åldern 50+. Så ser den gudstjänstfirande församlingen ut i Älvsby kyrka vid vilken söndaglig Högmässa som helst vilket nummer efter Trefaldighet som helst.

Förresten: De psalmer vi sjöng var: 99, 591, 396, 706, 602.

I en massa år har jag varit medlem i bokklubben Clio. Den är specialinriktad på ämnet historia i vid mening och många är de populärvetenskapligt skrivna böcker jag köpt genom åren. Än fler har jag fått – och betalt – enär jag då och då glömt avbeställa den bok som genom medlemskapet erbjuds. Den sortens ”extratilldelning” är ju det beska äpple man får bita i när man är med i en bokklubb.

 

Allt som köpts har inte blivit läst – i vart fall inte direkt. En bok som när den kom för knappa 10 år sedan blev liggande, troligen av anledningen att jag inte avbokat* den, har i alla fall nu efter mångt och mycket blivit läst. År 2004 gavs den ut på förlaget Ordfront och har titeln Det ohyggliga arvet – Sverige och främlingen genom tiderna skriven av Christian Catomeris, journalist och producent på Sveriges Television.

 

Baksidestexten lyder:

 

Vad är det som får svenska regenter att bedriva slavhandel i Afrika, kyrkliga makter att utfärda dödsstraff mot samiska schamaner eller moderna myndigheter att utföra tvångssterilisering av ”tattare”?

Det ohyggliga arvet handlar om synsätt som genom århundradena präglat svenskars möten med etniska minoriteter och andra kategorier ”främlingar”. Boken kartlägger djupt förankrade stereotyper om afrikaner, finnar, judar, ”orientaler”, samer, ”tattare” och ”zigenare”.

 

Stereotyperna dyker upp på de mest oväntade håll: möter vi överallt: bland vetenskapsmän som Carl von Linné, illustratörer som Albert Engström, författare som August Strindberg eller Kerstin Thorvall, i äldre lagar och myndighetsskrifter, i den tidiga svenska filmhistorien, och i läroböcker lång in på 1950-talet. Idag syns de tydligt i reklamens och sportens värld. De attityder som framträder är förvånansvärt likartade från en tid till en annan: främlingen beskrivs som farlig, underlägsen och någon gång som lockande.

 

Catomeris bok är ett pionjärverk om ett arv som man ända fram till nu talat tyst om. Ändå utgör det nyckeln till förståelsen av den diskriminering och de konflikter mellan etniska svenskar och minoriteter som förekommer i dagens Sverige.

 

Tänkvärt innehåll i dessa tider av tilltagande främlingsmotstånd, växande antitiggeriopinion och allt fler människor på flykt från krig och/eller fattigdom.

 

---

*  OBServera ordvitsen!

Idag har jag demonstrerat.

Storgatan upp och ner.

Tillsammans med 300 andra.

 

Det var några tjejer i årskurs 9 som låg bakom aktionen bestörta över att en av deras klasskamrater planeras bli utvisad till Afghanistan – efter dryga tio år i Sverige.

 

Jodå! Det är rätt uppfattat. Den afghanska tösen kom hit när hon var fyra, talar välklingande Älvsbymål och är svensk enligt egen utsago. Lokalpressen har skrivit om saken under ett par dagar. Idag var det dags för kamraternas demonstration.

 

Jag gick med – naturligtvis!

Flickan känner jag inte men tycker i alla fall att man bör tillämpa Barnkonventionen på så sätt att hon som varit här så länge och är så naturaliserad bör beviljas ett uppehållstillstånd som sedan utifrån anknytning vidgas till modern. Pappan och en bror har farit tidigare. Vad som hänt dem har flickan och mamman, vad jag vet, ingen aning om.

 

Jag gick med – naturligtvis!

När högstadieelever tar initiativ, samordnar sig och ger upp lunchrasten för att stödja en vän ser jag det som min vuxna, kyrkliga och prästerliga plikt att ansluta – typ. Under gång i slutet av tåget pratade jag med en lärare som lite skämtsamt sa Det är inte säkert att de alla vet vad ordet solidaritet betyder och inte heller kan stava det rätt – men de kan verkligen visa det! Solidaritet och engagemang skall man solidarisera sig med och engagera sig för.

 

Jag är stolt över att känna organisatörerna!

Jag är glad över att jag fick tillfälle att gå med!

 

Då jag är lite trögtänkt fick jag mig en extra promenad. Först hade jag ju gått från kyrkan ned till högstadieskolan där tåget startade och gick i minus 12 upp till kyrkan och sedan åter till skolan varifrån jag naturligtvis hade att traska tillbaka till där jag startat. Nästan framme kom tanken att ett av plakaten hade texten Vi vill ha rättvisa och därför naturligtvis har sin plats i Högmässan i Älvsby kyrka kommande söndag – med Samhällsansvar som tema och en predikotext som talar om att han – alltså Jesus – skall föra rätten fram till seger. Jag citerar fritt ur minnet.

 

Redan på tisdag, innan jag visste att det skulle bli demonstration, undrade jag om någon eller några av konfirmanderna skulle vilja läsa texter, vara kollektörer och annat i gudstjänsten. Inte avsikten men väl effekten blir därför att Evangelietexten med ”citatet” ovan kommer att bli läst av en flicka som jag såg i demonstrationen. Det känns fFint.

 

Mer text och filmklipp hittar man här och här.

De flesta nyheter vi får del av från Mellanöstern är deppiga historier. Motsättningar, konflikt och dystra framtidsutsikter de flesta gånger. När jag skriver om regionen här på min blogg är det också ofta knutet till de olika problemen – men ibland faktiskt annorlunda.

 

När jag igår, alltså måndag, tittade i den israeliska oppositionstidningen Haaretz – jag brukar glutta på dess hemsida ett par tre gånger i veckan – väcktes smaklökarnas minnen till liv av det goda palestinska ölet Taybeh. Då jag för en del år tillsammans med en grupp från stiftet under några dagar var gäster hos den lutherska församlingen i Betlehem fick jag tillfälle att smaka mig genom sortimentet. Sedan dess har jag varit utan. Kanske kan den beställas här hemma men det har jag faktiskt inte undersökt ordentligt.

 

Den minnesväckande artikeln jag fann i Haaretz berättar att varumärket produktutvecklas. På engelska kan den läsas här. Google grovöversatte, jag putsade texten. Skål!

 

 

 

KRISTEN BY PÅ VÄSTBANKEN GÖR VIN SOM "FREDLIGT MOTSTÅND" 

 

Palestinier i den sista helt kristna byn på Västbanken, Taybeh, räknar med dryck med alkohol i sin ekonomiska frigörelse. 

 

En liten kristen enklav på den överväldigande muslimska Västbanken har under många år bryggt det enda palestinska ölet och fått tusentals besökare att flockas till sin årliga ölfest. Nu lägger man vin till sin lista över drycker i hopp att en vinbutik skall bli ytterligare en turistattraktion och bidra till att hålla den lilla byn flytande.  

Medan man sett antalet kristna runt om i Mellanöstern krympa på grund av konflikter och att bättre ekonomiska möjligheter lockar utomlands har Taybeh förblivit en uteslutande kristen by, den sista på Västbanken.  

Familjen bakom vinet och ölen säger att de gör "fredligt motstånd" genom att investera i sitt hemland och bli kvar.  

"Det är så vi tror att staten Palestina kan byggas: av människor som vi som investerar i landet och uppmuntrar andra palestinier att komma och investera i sitt land", säger Nadim Khoury, som grundade bryggeriet och vingården.

 

Taybeh, hem för omkring 1400 personer, har placerat sig på kartan på grund av sitt öl med samma namn, ett öl som säljs över hela världen. Israeler, långt från de checkpoints som skiljer dem från Västbanken,kan också hittas smuttar på den honung-färgade palestinska brygden.  

Trots Västbankens muslimska majoritetsbefolkning, som ofta skyr alkohol av religiösa skäl, har Taybehs årliga Oktoberfest som, först hölls 2005, stigit som en luftballong till en av regionens måste-se-händelsersom diplomater, biståndsarbetare, journalister och lokala, mestadels kristna, palestinier deltar i. Den två dagar långa festivalen har samlar cirka 16.000 personer.  

Festivalen har förändrats under de senaste åren till att omfatta även försäljning av lokala produkter som honung, olivolja och färgglada broderier. Arrangörer säger att den strategin gav säljare en välbehövlig skjuts i omsättningen.  

Kriget sommaren Gaza gjorde att arrangörerna ställde in evenemanget i år med motivet att den spända atmosfären gjorde att tiden inte lämpade sig för en jublande ölfestival.

 

Khoury sade att en vingård var ett naturligt nästa steg att expandera rörelsen, särskilt som familjen i årtionden gjort sitt eget vin hemma.

Vinet som heter Nadim – betyder "dryckeskompis" på arabiska – produceras i ett väl tilltaget rum med utrustning i glänsande rostfritt stål och med ekfat som flugits in från Europa. För att ta vara på de möjligheter som stora grupper av turister som lockas till ölfestivalen ger byggde Khoury även ett boutiquehotell på 80-rum på toppen av vingården.  

Med början nästa år kan besökarna dricka lokalt producerat vin och sedan ta sig upp till sina rum med utsikt över Västbankens böljande kullar med olivträd.  

Khoury och hans son, Canaan, som driver vingården, arbetade förra året med en italiensk vinmakare för att producera den första omgången, tillverkad av sorterna Merlot, Syrah och Cabernet. Vinetiketten kommer att lanseras i slutet av november.

 

Den ekonomiska utvecklingen innebär en sällsynt ljuspunkt för kristna som nu utgör endast cirka 2 procent av befolkningen i det heliga landet. Runt 38.000 kristna palestinier bor på Västbanken bland mer än 2 miljoner muslimer. Uppskattningsvis 80 procent av de kristna palestinierna bor i utlandet – enligt den lokala romersk-katolska kyrkan.  

Relationerna mellan kristna och muslimer är mycket bättre i de palestinska områdena än i många andra delar av Mellanöstern och våld är extremt sällsynt, men de kristna i Det heliga landet säger att de lider av israeliska restriktioner och uttrycker oro över framväxten av politisk islam i regionen.  

”Taybeh har förblivit helt kristen” sade David Khoury, Nadims, bror och före detta borgmästare, eftersom invånarna. om de lämnarbyn, låter bli att sälja sin mark till icke-kristna. Bröderna säger att de inte har mött motstånd från muslimer på grund av sina produkter, och erbjuder också ett alkoholfritt öl för nykterister.

 

Politiken har också sipprat in i vinbranschen.  

En vingård på Västbanken, driven av munkar, är i farozonen på grund av Israels separationsmur som kan komma att utestänga odlarna från deras vingårdar. Canaan Khoury sade också att han vill att de inhemska palestinska druvsorterna ska erkännas som sådana internationellt och inte ha de namn som anges av israeliska vinodlare. Israel har redan en globalt hyllad vinindustri.  

"Vi upplevde behovet av att etablera en vingård i Palestina", säger Canaan Khoury, 23-årig Harvardstudent.

Familjen Khourys säger att de planerar att stanna kvar i sina förfäders by trots svårigheterna att göra affärer på grund av israeliska restriktioner. Nadim Khoury sade hans transporter, inklusive hans utrustning, försenats på grund av inspektioner vid israeliska checkpoints.

 

Taybehs borgmästare Nadim Barakat sa att vinfabriken, hotellet och ölfestivalen är vad som behövs för att stärka ekonomin och så kanske hindra de kristna från att lämna byn.  

"Ekonomin och inget annat är den springande punkten", sade han. "Vi måste förbättra ekonomin i Taybeh så att folk inte kommer att flytta, inte kommer att utvandra migrera. Det är det enda vi kan göra."