ett visst protokoll
I mitt förra inlägg,noble Bloggläsius, skrev jag lätt vankelmodigt om min låga inspiration att blogga och bristen på ammunition som rör,berör eller upprör mig. Signaturen Ann O Nym – som jag vet vem det är – tipsade i sin kommentar om ett visst protokoll jag kunde ta till intäkt för (re)kreativ knaprande på tangentbordet. Tangentfelsnisse slog nog till här. Visst är jag lite oinspirerad men så långt i bloggtorka att jag knaprar på tangentbordet har jag inte sjunkit. Signaturen avser nog knappra – typ*.
Vad menas då med ett visst protokoll?
För mig som är ganska väl insatt i det kyrkliga och har en ganska väl övad förmåga att i det sammanhanget uppfatta de mest halvkvävda visor är saken i öppen dager, också när flera helst ser att alltsammans med tillhörande pinsamheter diskret faller i glömska. Jag funderade på att blogga om det men iddes faktiskt inte men då det hela nu är nämnt får jag väl ändå göra det.
Det handlar om ett visst protokoll som berättar hur Domkapitlet i Luleå hanterat ett personal-ärende i en församling i Luleå stift. Vill man läsa ett visst protokoll i sin helhet är det en offentlig handling som Domkapitlet med glädje(?) lämnar ut till var och en som är hågad och ringer.
Vill man inte läsa alla sidor i ett visst protokoll ger Dag Sandahl i sitt inlägg Gällivarehäng en god och mångordig inblick i uppbyggnad och innehåll – samt kritiserar det naturligtvis. I de flesta av de 44 kommentarerna till hans inlägg diskuteras och tjafsas sedan om annat men viktigt att notera är att referatet han gett inte av någon kritiseras som felaktigt.
Mer fåordig, men i samma riktning som Sandahl kritisk i saken, är Torbjörn Lindahl i sina inlägg Välsignad alpha-helg, Domkapitlet är en inkvisitionsdomstol och Tricket fungerade. Inte heller i kommentarer till hans inlägg redogör någon för ett annat sätt att fatta saken i meningen att kritiken mot innehållet i ett visst protokoll skulle vara obefogad.
Jag har läst ett visst protokoll i sin helhet!
Det är märklig läsning! På detta vis förstår jag saken:
-
Präst A har anmält präst B, C och D för fuffens mot präst A. Anmälan finns inte som bilaga till protokollet utan återges enbart i referat.
-
Präst B, C och D yttrar sig över anmälan. Vad de skrivit finns inte heller som bilagor utan återges i referat.
-
Präst A tar tillbaka anmälan mot präst D. Ingen bilaga.
-
Utredningsgrupp och annat jox sätts in, Kyrkorådet yttrar sig, ledamöter likaså. Inga bilagor, bara referat.
-
Präst B och C frias från det A anklagat dem för! Detta är den springande punkten, käre Bloggläsius. De är inte skyldiga, de lymlarna! Kapitlet avvisar A:s anklagelser.
Här skulle saken kunnat vara klar, färdig och förpackad. Men ett visst protokoll fylls ändå av på referatens innehåll grundad kritik och ifrågasättande av de friade. Rimligen tycker B och C att den nedkletningen är oberättigad – formellt finns ju ingen så kallad sak mot dem – men genom att de inte dömdes, genom att utslaget inte gick dem emot, kan de inte överklaga för att få rättelse och upprättelse. På något sätt görs de oskyldiga i alla fall skyldiga.
Varför gör Luleå Domkapitel på detta sätt? Vad är deras avsikt?
Inte vet jag! Spekulera kan jag – liksom många andra. Men jag vet inte.
Men när jag läste ett visst protokoll rann Frälsarns ord i Matteusevangeliet kapitel 5 vers 37 upp i min hjärna och blir min hälsning till Luleå Domkapitel:
Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.
* Att jag noterar detta är bara för att Ann O Nym annars inte brukar hålla tillbaka sin lust att påtala korrekturfel på denna blogg – och andras.
Som närmare denan församling och speciellt en av de inböandade blir jag bedrövad hur SvK åter svikit de sina och sina anställda. Hur ska någon våga ta sin kallelse på allvar i SvK när detta är den behandling man får tåla. Jag tänker nu inte mest på dem som "halvdöms" utan på den unga präst som nu lärt sig att i kyrkan finns inget att hämta vid mobbingfall. Nåja, det gör det ju ingen annanstans heller, men ändå.
Domkapitlets friande beslut i huvudfrågan visar ju att det enligt domkapitlets mening inte kunnat visas att mobbning och diskriminering faktiskt förekommit.
Svar till Torbjörn: Ja, domkapitlet säger så. Det är precis det jag menar. Mobbing i arbetet kan man inte få hjälp med. Trist att man måste lämna sin arbetsplats. Men det sägs ju vara enda sättet att inte bli svårt skadad i sådana fall. Kyrkan borde vara ett undantag, men det vet ju alla att den inte är.
Har mobbning verkligen förekommit? Att det i samhälle och kyrka sker saker och finns företeelser som man ogillar, det är faktiskt inte detsamma som att man utsatts för mobbning.
Ja, så brukar vi som tyst tittar på ytterligare plåga den utsatta. Jag vet dessutom troligen betydligt mer än ni övriga i denna fråga. Tro mig utfrysning är mobbing och det är det som bedrivits där. Avund och hat mot unga kvinnor som vill något är inte ovanligt och tyvärr är kyrkan inget undantag.
Jag finner det kanske inte meningsfullt fortsätta denna kommentarsdebatt men vill bara säga att även påståenden om mobbning kan behöva problematiseras. Jag har faktiskt läst den anmälan som är orsak till domkapitlets utredning och beslut. Flera av de skeenden som beskrivs i anmälan förekommer även i den församling där jag jobbar med alla., båda manliga och kvinnliga prästers, kännedom och i något fall även pga vår kvinnliga chef, domprostens, aktiva beslut - och det har i vårt sammanhang aldrig karaktärisersts som mobbning.
Förra kommentaren var givetvis min även om namnet föll bort.
