stigstrombergsson

Att blogga har blivit svårare den senaste tiden. Det senaste året, kanske de senaste åren. Det är inte osannolikt att jag håller på att nå vägs ände. I bloggandet alltså.

Bloggar du! Det är ju bara SÅÅ nittital!

Så sa en lymmel till mig i försomras. Orden har etsat sig fast.

Men det var inte på 90-talet jag började. O nej! Jag är långsam. Det är till våren tio år sedan jag skaffade mig en första blogg. Det bloggverktyget kollaberade fullständigt så jag flyttade allt hit till blogg.se i juli 2005. Då det inte här gick – eller för att jag aldrig fattade hur man gjorde – öppnade jag ANDRA BLOGGEN för att publicera gulliga filmsnuttar på barnbarn. Sedan laddaren till gamla videokameran försvunnit och barnen blivit lite större har saken hamnat i malpåse. Dock inte barnbarnen. Kategorin farfar funderar finns naturligtvis kvar. Fattas bara! Jag är inte helt slut!

Men det är bara så svårt att nuförtiden hitta något att skiva om, något som engagerar mig och eventuella läsare. Men ska jag vara ärlig har jag aldrig egentligen brytt om mig läsaren eller läsarna i nämnvärd mening. The implied reader är ingen viktig faktor*. Jag skriver för min egen skull om sådant som rör, berör och upprör mig.

Har det då förändrats? – det som rör, berör och upprör.

Inte egentligen. Tror jag. Men kanske sorteras det på ett annat vis nu.

I alla fall jämfört med säg tre år tillbaka.

Min blogg är – som det står ovan – en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet.

Därför hör den till exempel inte samman med min arbetsplats mer än att jag då och då berättar om något därifrån. Men visst finns det i arbetet finns sådant som rör, berör och ibland upprör mig. Konstigt vore väl annars. Men det hör hemma på jobbet, inte på min blogg. Särskilt det som upprör men ingen på jobbet skall ängsligt behöva följa min blogg för att få del av vad jag tycker och tänker i speciella arbetsrelaterade frågor. På samma sätt är det med individer jag möter i olika sammanhang. De ska naturligtvis inte heller behöva ana att de figurerar på nätet annat än möjligen som glädjande ingredienser i kollektivet konfirmander eller liknande**.

Vad gäller familj finns det mycket som rör och berör, inget som upprör. Alla fyra barnen är vuxna och utflugna och skapar inte alls aktiviteter och händelser här hemma i samma mån som när jag för ett decennium sedan först satte fingerplogen i tangentbordet. Barnbarnen är inte längre bäjbisar utan medvetna småkryp med integritet vilket gör att jag som farfar lägger lite band på mig och inte hur kokit som helst krapprar om dem på bloggen. Fast de tillhör min privata sfär – typ.

Så – denna sena fredagseftermiddag säger jag dig, noble Bloggläsius:

Rör mig! Berör mig! Upprör mig!

Det är din chans att skapa sprätt på bloggen.

*  The implied reader ett begrepp jag stött på inom Bibelvetenskapen. Vilka de första tänkta läsarna var och under vilka omständigheter de kan tänkas ha levt och vad de då kunde ha för tankevärld är en viktig ingrediens i arbetet med att förstå till exempel Bibeltexter – men inte min blogg.

**  Jag tillämpade denna återhållsamma praxis också när jag var skolpräst vid Älvsby folkhögskola och håller fast vid den nu när jag är präst i underställd befattning i Älvsby församling. Tjänstebytet har dock inneburit att kategorin Folkhögskola numera hart när aldrig blir bebloggad. Jag har funderat på att ta bort den men valt att inte göra så. Jag tror stenhårt på folkhögskolans och folkbildningens idé. Just Älvsby folkhögskola är viktig i lokalsamhället för många människor samt för kyrkan främst på regional nivå. Som föredetting där och detting där jag nu är ser jag att det samarbete och kontakter mellan skolan och lokalförsamlingen som nu finns – och som det finns mycket övrigt att önska kring – skulle kunna utvecklas och fördjupas på många sätt – till glädje och båtnad för bägge parter.

En annan anledning att behålla ketegorin Folkhögskola är att jag ju inte vet om alla inlägg i kategorin skulle försvinna om den deletades. Det vill jag ju absolut inte. Där plöjde jag ju ned arbete och engagemang nästan 17 år av mitt yrkesverksamma liv och ser ingen anledning att begrava den saken i någon sorts osynlighetens valv.