stigstrombergsson

Det kom en gång något som hette Lilla boken om kristen tro. Googlar man på saken och nappar på Wikipedia-kroken finner man denna beskrivning av bokens handling och historia:

Boken handlar om kristendomen. Man föds, åldras och till sist dör man. Däremellan hinner mycket hända och boken handlar till stor del om tron på Guds del i människornas liv. (...)

Boken publicerades år 1992. Kring advent skickades boken ut till de flesta hushållen i Sverige, vilket var en satsning av Svenska kyrkan som ville upplysa människor om den kristna tron. Dessutom ville de uppmärksamma 400-årsminnet av Uppsala möte som ägde rum år 1593, då både kyrkan och staten avvisade katolicismen. En del av syftet med boken var att berätta om Jesus och sprida Bibelns budskap om frälsning för alla syndare.(...)

Boken har kritiserats eftersom den lämnar många sökande människors frågor om den kristna tron obesvarade. I bokens slutord påstås det att Svenska kyrkan inte har svar på alla frågor.

1992 fanns i Svenska kyrkan fortfarande en väv av tankar som på ett tydligt sätt handlade om vad man kallade Evangelisation. Med ordet menade man att aktivt på olika sätt söka föra människor från en position i livet där de beskriver sig själva som icke troende eller icke kristna till en position då de gör det. Metoder och arbetssätt var av olika slag och kunde ibland vara både pinsamma och patetiska men jag ser dock denna eventuella patetiskhet som ett mindre problem än den passivitet dagsläget bjuder på. Idag tycker jag att inte bara ordet nästan helt kommit ur bruk utan upplever också att själva tankeväven bakom blivit rejält malangripen.*

Lilla boken om kristen tro var en satsning på Evangelisation! Om satsningen var bra eller dålig, lyckad eller ett fiasko är i detta sammanhang oviktigt. Den var ett sätt att söka nå ut till ännu icke nådda, ännu inte troende. Det är poängen!

Då den kom och då satsningen gjordes var jämfört med idag en betydligt större del av befolkningen kyrkotillhörig och många fler firade regelbunden gudstjänst. Med god marginal konfirmerades då mer än hälften, dopseden låg orubbad på 9 av 10, åsiktsundersökningar av skilda slag gav betydligt fler Ja-svar än nu och så vidare. Orsakerna till varför man idag satsar mycket mindre energi på Evangelisation än vad man gjorde då är sannerligen något som behöver sättas under lupp.

När Lilla boken om kristen tro skulle komma var jag Stiftsadjunkt för Gudstjänstliv och – notera detta! – Evangelisation. På mina skulder låg bland annat uppdraget att vad gäller boken informera och motivera församlingarna samt samordna deras beställningar. Dessutom skulle jag vara med i utformningen av de 16 sidor av bokens 64 som kunde produceras regionalt eller lokalt.**

Jag skrev till församlingarna. Informerade kyrkoherdar och kyrkoråd. Samtalade med kreti och pleti. Inte alltid lätt alla gånger. Det fanns församlingar där man var skeptisk till metoden allmän bokutdelning via posten som sådan – som ju var en möjlig väg. Att handöverräcka böcker till många tyckte man på annat håll verkade jobbigt. På sina håll tyckte man skulle bli för dyrt.

Osäkerhet kring bokens innehåll fanns också på sina håll, inte minst i det læstadianskt färgade Torneå kontrakt upp mot finska gränsen. Ett visst förtroende för stiftskansliets folk fanns kanske men skepsisen var tämligen total mot den luddiga centralstyrda Mälardalsteologi man befarade kunde finnas mellan pärmarna, stiftssidorna i bästa fall undantagna. När prästerskapet därstädes skulle samlas till konvent blev jag ditkallad att berätta och promota.

Man var negativ. Ganska kompakt negativ. Men inte surskeptiska. I botten fanns ett genuint själasörjarsinne med ett litet tillägg av väckelsenostalgi. Inte minst märktes bägge de sakerna när den pensionerade prosten talade om ”nåden och människorna i denna älvdal” – här må läsaren lägga på en finsk accent som jag inte kan får fram i skrift. Allt eftersom talarrundan gick klarnade bilden och jag beredde mig att åka därifrån med ett ”klent resultat” i bagaget.

Då vände det! En man som stod för vändningen. Kyrkoherden i Hietaniemi hade suttit tyst men när turen kom till honom talade han långsamt och sade ungefär – för att snappa stämningen är här verkligen läge med finsk brytning:

Nååå Jooo. I Hetaniemi ska vi köpa boken. En till varje hushåll. Diakonissan och jag ska fara runt och dela ut dem. Vi ska sitta i stugorna. Vi ska dricka mycket kaffe. Vi ska prata om Gud. Så ska vi göra förvissade om att i en liten bok på 64 sidor ryms inte så mycket villolära.

Jag kommer inte ihåg de exakt siffrorna när det gällde spridningen av Lilla boken om kristen tro. Jag minns bara att i relation till sitt innevånarantal behövde jämfört med andra stift Luleå definitivt inte skämmas. I stiftet var det – fortfarande i relation till innevånarantalet – församlingarna i dåvarande Torneå kontrakt som som hamnade i topp. Därför att man där ville Evangelisation.

Kyrkoherden i Hietaniemi hette Östen Tano och har nyligen gått hem till Gud. Jag kände honom bara lite (samt var korridorkompis i Uppsala med hans son). Min bloggarkompis Torbjörn Lindahl kände Östen bättre och har skrivit om honom på sin blogg – här. Den minnesteckningen triggade igång minne och tankar jag nu berättat.

Vila i frid, Östen.

*  Sant är att viktiga trådar i väven finns kvar, inte minst i Svenska kyrkans regelverk Kyrkoordningen. Där talas det om att komma till tro vilket indikerar att alla inte per automatik är troende – alltså att det finns ett innanför och ett utanför, något funnet och något ännu inte funnet. Men i det dagliga talet om saken, debatten i kyrkan etc har begreppet klingat av. Varför det blivit så kan jag inte exakt diagnostisera – i vart fall inte nu och här.

**  Hur vi löste den saken med innehåll, VHS-film och studieplan är en annan historia: Hela tanken bakom var i alla fall evangelisatorisk.