ohyggligt arv
I en massa år har jag varit medlem i bokklubben Clio. Den är specialinriktad på ämnet historia i vid mening och många är de populärvetenskapligt skrivna böcker jag köpt genom åren. Än fler har jag fått – och betalt – enär jag då och då glömt avbeställa den bok som genom medlemskapet erbjuds. Den sortens ”extratilldelning” är ju det beska äpple man får bita i när man är med i en bokklubb.
Allt som köpts har inte blivit läst – i vart fall inte direkt. En bok som när den kom för knappa 10 år sedan blev liggande, troligen av anledningen att jag inte avbokat* den, har i alla fall nu efter mångt och mycket blivit läst. År 2004 gavs den ut på förlaget Ordfront och har titeln Det ohyggliga arvet – Sverige och främlingen genom tiderna skriven av Christian Catomeris, journalist och producent på Sveriges Television.
Baksidestexten lyder:
Vad är det som får svenska regenter att bedriva slavhandel i Afrika, kyrkliga makter att utfärda dödsstraff mot samiska schamaner eller moderna myndigheter att utföra tvångssterilisering av ”tattare”?
Det ohyggliga arvet handlar om synsätt som genom århundradena präglat svenskars möten med etniska minoriteter och andra kategorier ”främlingar”. Boken kartlägger djupt förankrade stereotyper om afrikaner, finnar, judar, ”orientaler”, samer, ”tattare” och ”zigenare”.
Stereotyperna dyker upp på de mest oväntade håll: möter vi överallt: bland vetenskapsmän som Carl von Linné, illustratörer som Albert Engström, författare som August Strindberg eller Kerstin Thorvall, i äldre lagar och myndighetsskrifter, i den tidiga svenska filmhistorien, och i läroböcker lång in på 1950-talet. Idag syns de tydligt i reklamens och sportens värld. De attityder som framträder är förvånansvärt likartade från en tid till en annan: främlingen beskrivs som farlig, underlägsen och någon gång som lockande.
Catomeris bok är ett pionjärverk om ett arv som man ända fram till nu talat tyst om. Ändå utgör det nyckeln till förståelsen av den diskriminering och de konflikter mellan etniska svenskar och minoriteter som förekommer i dagens Sverige.
Tänkvärt innehåll i dessa tider av tilltagande främlingsmotstånd, växande antitiggeriopinion och allt fler människor på flykt från krig och/eller fattigdom.
* OBServera ordvitsen!
Jag märkte ordvitsen innan din fingervisning! (You have a way with words, even though they sometimes are wayward)
Och så har det varit och är bland många folk, kanske några synnerligen främlingsvänliga undantagna. Svenskarna är inte annorlunda än andra folk. I ö-vikstrakten piskades en änka med sju barn offentligt på sent 1800-tal för att hon i desperation tagit ett får från grannens hjord för att få mat till sina barn. Detta fanns i en artikel i ÖA för några tiotal år sedan om den sista som fick piskstraff i trakten. Hon fich hänga så att fötterna inte nådde marken medan hon piskades.
Igår kunde jag läsa att folk i Iran ska få 75 piskningar om de ertappas med att äga en hund.
Är dagens politiker och ledare bättre när de undviker att ta ställning till folkmord och uppviglingar till mord i andra delar av världen?
Vi människor får kämpa för att inte gå med i svängen när attityder mot andra folk kryper in. Jag minns mycket väl attityder mot tattare under min uppväxt.
Mycket aktuellt ämne tyvärr, och det förblir nog så. Även idag utförs rashygien, vi försöker ju aktivt utrota Downs-varianten av människa t ex. Främlingsfientligheten ökar igen och IS får härja ostört i Mellanöstern precis som folkmordet i Rwanda fick pågå i ostörd ro.
