den gamle berättar
Jag fick en flock tankar i kyrkan Heliga Trefaldighets dag – utöver de tankar den yngre kollegan* delade i förkunnelsen. Han ordade utifrån evangelisten Johannes berättelse om möten och samtal strax innan Jesus väcker den sedan några dagar döde Lasaros ur graven – kapitel 11 verserna 17-27.
I slutet av gudstjänsten besökte jag i tanken storstaden Efesos säg år 90 enligt vår tideräkning. Där, i medelhavsområdets tredje eller fjärde stad, fanns kristna. En del av dem hade judiskt ursprung och börjat tro att Jesus var den Befriare deras Gud sänt. Andra Jesustroende kom ur andra religiösa sammanhang och var hedningar som är det samlade namnet på alla som inte var judar.
Av cirka 250.000 innevånare var gissningsvis max 10.000 kristna inemot år 100, alltså bara några procent. Socialt tillhörde dessa inte samhällseliten, snarare tvärt om. Det var slavar, lönearbetare och några i den lägre medelklassen som dominerade när man samlades till gudstjänster.
Det ordet är viktigt – gudstjänster. I flertal. De kristna i Efesos hade ingen kyrkobyggnad. Ingen församlingsgård heller eller annan gemensam stor lokal. Det var i hemmen man samlades, hos de i medelklassen som hade plats och golvyta för kanske 30-40 personer att mötas.** Lite division leder till runt kanske 200-250 ”husförsamlingar” i olika delar av staden. Troligen var det husägaren och någon till som fungerade som ledare för gudstjänsten som i allt väsentligt byggde på judarnas sätt att fira gudstjänst i synagogorna men med den kristna Mässan som tillägg.
Aposteln Johannes var Ledaren med stort L för hela Efesos-rasket. Efter frigivningen från Patmos år 96 var han en gammal man, det sista och enda ögonvittnet till Jesus fortfarande i livet. Jag tänker mig att han då och då – kanske med rejäla mellanrum – besökte vilken av Jesus-grupperna som helst och där berättade. Åhörarna hade andra berättelser om Jesus. En del äldre kunde minnas Petrus och Paulus. Orimligt är inte att en del ”husförsamlingar” hade utskrivna former av vad apostlarna muntligt brukade berätta – Markus, Lukas eller Matteus till exempel – och att dessa skrifter cirkulerade mellan grupperna och lyssnades till ofta och noga.
Och ibland kommer ”den gamle”. Han får sitta hyfsat i mitten. De flesta kristna i kvarteren omkring möter upp. Barn och unga är nog längst fram för att se och höra gubben som när han berättar är extra klurig. Med lite av en glimt i ögonen och en räv bakom örat – bildligt! – tar han i sin berättelse upp sånt som de andra inte brukade nämna vare sig i tal och i de skrifter som nog börjat cirkulera. Ett bröllop i Kana är ett exempel. Ett långt resonemang med Mässa-anknytning efter det att 5000 fått äta – den händelsen berättar alla om – är ett annat. Att Jesus mötte en samarisk kvinna som blir den första som i klartext hör honom säga sig vara Messias är ett tredje. Att Lasaros syster, den aktiva och frenetiska Marta, blir den som först bekänner Jesus som Guds son är ytterligare ett.***
Men vänta nu! Vi har hört att det var Petrus som kom med den bekännelsen!
Jag kan gissa att en 12-åring ropade så. De äldre log imjugg eftersom de kom ihåg att för två och ett halvt år sedan hade den illmarige åldringen skapat sensation på precis samma vis genom att hoppa över den välkände och beryktade Petrus för att i stället ställa fram samma sak men från en tämligen okänd kvinna. Vad blir effekten? Johannes variant skapar på något vis att det blir en dubbel inlärning för 12-åringen och alla andra. Hans klurighet skapar en dubbel tankeväckare och inbjudan till alla på plats att tro och bekänna samma sak.
Om det var Johannes själv eller en ledsagare som följt med bland grupperna och hört hans story många gånger som skrev ned den till vad vi kallar Johannesevangeliet låter jag vara en öppen affär. Författarskap är inte bara och inte ens främst att ha hållit i pennan. Jag kan till och med fantisera om att skrivaren gjort sin skrift utan att den gamle visste det förrän det var klart och då godkände det hela. Eller så fick Johannes slipade muntliga berättelse skriven form sedan han dött – så att den gamle berättar vidare via uppläst text för kristna grupper i Efesos och på alla andra håll – inklusive för oss som var i Älvsby kyrka på Heliga Trefaldighets dag.
Bilderna? Den ena fäster kopplar till detta inläggs kategori. Den andra är första bilden på lilla Lisa som föddes för 6 år sedan. Hennes födelsedag firar vi i dagarna två, både måndag och tisdag.
* När vi pratar om honom hemma får kollegan smeknamnet Svampen. Vi säger det vänligt utan ett uns av hån när vi pratar om grabben som ju heter Karl-Johan.
** För en massa år sedan läste jag en forskaruppsats om den demografiska situationen hos de kristna i Korint i slutet av första århundradet. Min beskrivning bygger på den. Det finns inte någon anledning att tro att det var annorlunda i Efesos.
***Dessa exempel finns i Johannesevangeliet kapitel 2, 6, 4 och 11.
Efesos var den stora hamnstad, från vilken romarna organiserade spannmålsimporten från Egypten. Där fanns mängder av egyptiska sjöfarare och affärsmän. Den egyptiske luftguden Shu, vindens och ordens herre, var viktig. Det visste hedningarnas lärde apostel: ”… lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt, som är verksam i olydnadens människor.” (Ef 2:2). Paulus behärskade nog både hieroglyfer och egyptisk teologi. I Korintierbreven behärskar han grekisk filosofi. Han är värre än Karlfeldts Fridolin, som talade till bönder på bönders vis, och med lärde på latin.