det är även mitt fel
I höjd med kyrkovalet förra helgen – som kulminerade med ett magplask – var jag med om ett samtal. Det rörde sig om allt möjligt. Hur kyrka och församling utvecklats var ett spår. Hur man värderar sakerna ett besläktat. Ett annat var vem eller vilka som skall prisas eller kapas vid fotknölarna för det som hänt och inte hänt. En tredje tamp i flätan blev, eftersom det var valtid, kyrkopolitikens bidrag och belastning samt hur olika personer bedömer sånt olika.
Och så kom det: Men du/ni som varit präster de sista 30-40 åren! Vilket ansvar har ni?
Den frågan ären liten smula skitläskig! Och fullständigt rellevant. Dessutom inte ny för mig utan något jag funderat över en hel del – för egen del och för andras.
Inte bara jag själv har ställt mig den frågan. Någonstans för snart 15 år sedan pratade jag med en Älvsbybo som sa ungefär: Stig. Du har nu varit präst runt 30 år. Dessutom här i byn. Vad blev det av det?
Som sagt: En liten smula skitläskigt. Och fullständigt rellevant. Något klockrent svar hade jag inte då och inte heller nu mer än Det är även mitt fel.
Ser jag tillbaka ser jag saker jag inte såg men borde ha sett – säg på 1980-talet. Som exempel kan man ta att när jag då traskade till Älvsby kyrka en vanlig söndag under hösten var min förväntansbild att mellan 80 och 120 personer skulle fira gudstjänst. Det såg jag. Jag såg naturligtvis också att flera av dem var både 70 och 80 plus men jag såg som inte att om 20 år skulle de vara borta – genom ren naturlig avgång. Om jag varit mer dysterkvist och stämningsförstörare hade jag mer än vad som gjordes med kraft fört situationen på tal och föreslå fokusskifte från att lyssna och parera för alla ”veteraner” till att på olika sätt att ge sig på yngre årsklasser med uppsökande verksamhet, evangelisation, vadsomhelst. Nog gjordes det men inte tillräckligt. Det är även mitt fel.
Eller ta sådana trista saker som befolkningsutveckling i olika byar. Utflyttning leder till att affärer slår igen, skolor stänger men kyrklig verksamhet i egna eller lånade lokaler skall bestå. Borde kyrkan legat i framkant i insikt vad gäller att flytta tyngdpunkterna, inte i bakkant när allting annat stängt och några vemodiga klagande säger att annat var det förr? Det är även mitt fel.
Så här kan man hålla på. Besöka sig själv och de sammanhang man var i för 30 år sedan och se vad man inte såg men nog borde sett. Och hederligt komma fram till: Det är även mitt fel.
Runt förra helgen och strax efter läste jag en bok som jag inte helt läst men faktiskt när det begav sig var med om att skriva. Boken som länge stått i hyllan hade följt med till fjällen men konkurerades där ut av den jag köpt i Arjeplog som jag berättade om i förrförra inlägget. Den medhavda var Framtiden tillhör oss. Luleå stift 1989-1994. Ämbetsberättelse angiven till 1995 års prästmöte.
Innan de ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan skulle – om jag minns rätt – ett Ordinarie prästmöte hållas vart 6:e år. Extra prästmöten kunde förekomma – och förekom – oftare. Till de Ordinarie var det ordentligt halligalli. Biskopen skulle avge en Ämbetsberättelse. Någon i god tid vid talad la fram en Prästmötesavhandling som inte gav akademiska poäng och merit men väl skulle hålla akademisk klass. Och annat. Jag hade tidigare alltid trott att just Ämbetsberättelsen var sådant som biskopen knypplat på under lediga stunder men då jag första halvan av 1990-talet var stiftsadjunkt och Rune Backlund var biskop gick sanningen upp för mig: Han har spökskrivare! Flera stycken! Jag är en av dessa och får två avsnittpå m in lott – kapitel 4 om Gudstjänstlivet och kapitel 6 Vuxen och växt. Andra anställda på stiftet spökskrev annat, en hyfsade till manuskripten, biskopen gjorde texten till sin, det blev en bok på drygt 150 sidor där varje kapitel tittade tillbaka på perioden sedan senaste ordinarie prästmöte, beskrev dagsläget och tecknade framtidsvägar.
Min genomskumning såhär mer än ett kvartssekel senare gjorde mig ganska förskräckt.
Så fel det gått jämfört med hur det var tänkt! Tvärtemot! Frågorna radar upp sig: Varför? Vilka gjorde inte vad som sades? Brydde sig inte? Varför igen?
Det är i stort bra text i Ämbetsberättelsen. Personer som har den – präster som var präster i Luleå stift 1995 – eller känner någon som har den eller kanske hittar den i en bokhylla på en Pastorsexpedition eller i ett församlingshem bör läsa den och inte bara ställa mina nyss kursiverade frågor utan också fundera över svar på dem. Jag tror – och hoppas – att fler präster i ärlighetens namn kommer fram till mitt svar. Det är även mitt fel.
