stigstrombergsson

  Den 11:e mars skrev jag en bloggpost om hur begränsat gubbars syn på saker kan vara – länk här. Utan någon annan speciell orsak eller motiv har en del funderingar kring gubbars och gummors tanke- och bedömningsförmåga fortsatt att då och då skvalpa runt under min frisyr.

I detta stycke tycker jag mig hos åtminstone folk i min ålder och äldre bland mycket annat se hur en föreställning om någon sorts socialdemokratisk hegemoni påverkar hur man resonerar idag. Det är lätt hänt. Då jag för 50 år sedan var i 20-årsåldern var det Social-Demokratiska Arbetarpartiet den totalt dominerande politiska kraften och i princip all så kallad opposition var pratande statister i kulisserna. Det hade också varit så ett tag. I det förhållandet formades den tankefiguren om hegemoni både hos sossar och borgerliga, föreställningen att det är S ensamt som styr samhället i alla dess olika delar och funktioner.

Jag har märkt att det tankesättet sitter stenhårt hos många. Jag har träffat veteran-S-are med klara svårigheter att greppa att man inte längre ensamma styr, ställer och leder. Som exempel kan nämnas att då lokalt i kommunen valet i höstas innebar att en borgerlig koalition vann och att kommunalrådet för första gången i den tid jag kan överblicka inte är kopplad till arbetarkommunen och hur man ska fungera som opposition blir en fråga som S har att tackla lite yrvaket – något långt ifrån alla kan. Till detta läggs ofta den dubbla tanken att allt bra i samhället är ensamt S-orsakat och att alla förändringar dessutom måste vara bra eftersom S styrt och fått det att hända. Det är EN effekt av den mentala föreställningen om socialdemokratisk hegemoni.

Bland borgerliga gubbar och gummor ser jag samma fenomen men givetvis då med omvänd värdering. Allt man i samhälle och kyrka som man ogillar eller är kritisk mot är förorsakat av inbillningen att S varit allenarådande i ensamt upphöjt majestät. Att andra politiska krafter eller ens den så kallade ”marknaden” spelat in väger man inte in i sina ekvationer vare sig det gäller samhället i stort eller kyrkliga ting.

Jag har beställt en bok som lokala biblioteket skall fjärrlåna till mig. Den handlar om sekulariseringen och avkristningen i Storbritannien. Klart sidospår. Naturligtvis är Sverige och Förenade kungariket inte samma sak, inte heller Svenska kyrkan och Church of England. Många saker skiljer men en del är ändå likt – gammalt statskyrkosystem, geografisk organisation och ett ganska likartat gudstjänstliv till exempel. Det som definitivt är olikt är att inte ens i den vildaste fantasin kan Labour-partiet anses haft någon sorts hegemonisk ställning. Mina slutsatser får vänta tills dess jag fått och läst boken men min hypotes är att om sekulariseringen i UK utan Labour något så när motsvarar den kyrkliga tillbakagången i Sverige kan det som skett här inte ensamt beror på SAP. Även borgerliga partier både i parlament och i kyrkomöten bör ställas till ansvar.