stigstrombergsson

Jag håller på att läsa en bok om läsning. Jag kommer att återkomma till den då den är läst men redan nu kan jag säga att den är bra och jag skall ta innehållet i beaktande när jag läser.

När jag fyllde 70 fick jag – som jag nämnt – fyra böcker. Nu är det fem. Den äldre av sönerna berättade att den han beställt ännu inte kommit så den skulle jag få lite senare. Det blev i fredags. Primärhustrun och jag tänkte göra en Luleå-dag med diverse ärenden. Hon skulle hämta sitt nya pass hos polisen samt låta reparera glaset på sin mobil. Till Röda Korset skulle vi lämnalite grejer. Hos den nyss nämnde gossen skulle vi hämta godis vi – och hans syster med familj i Älvsbyn – köpt som sponsring för Luleå-barnbarnens fotbollslag (eller basketen?) och till detta den bok han beställt. Ovanpå allt detta planerade vi att gå ut och äta för att sedan å biograf beglutta den senaste Indiana-Jöns-filmen. Det sista fick vara. Efter måltiden flanerade vi lite och for sedan hem i stället.

Läser du i mitten? sa sonen med klander i stämman.

Jag bläddrade just då i boken Ögonblicken skriven av Lars Hedström, född 1953 och likt jag uppvuxen på Örnäset i Luleå. Troligen har vi åtminstone under högstadiet gått på samma skola men vem han vare sig var eller är vet jag inte. Vi växte upp i parallella samhällen – han i trevånnings lägenhetshus länst in på Edeforsgatan, jag i ett villaområde inte långt ifrån men med ett litet skogsparti emellan. Nu ska man inte överdriva det där med parallella samhällen, i alla fall inte inom Örnäset. Hela bostadsområdet uppfördes från och med 1950 – vår villa 1958 – och befolkades av unga hyfsat jämnåriga familjer med försörjning knuten till järnverket. Garanterat minst hälften av alla pappor jobbade där! – så också min. Andra knogade med sånt järnverkare behövde – skolor, affärer, annat. Nästan alla mammor var hemmafruar med barnen. Effekten blev att det kryllade av ungar i den omfattning att alla inte kunde känna alla.*

Boken är på ca 90 sidor och innehåller ett dussintal korta noveller knutna till Örnäset, NJA/SSAB och Luleå. I innehållsförteckningen såg jag Holms café på sidan 47 och läste där vilket gjorde att sonen utropade sitt Läser du i mitten?

På lördagsförmiddagen hade jag som något av ett avbrott mellan och mitt i tjockare böcker läst hela boken. Jag är egentligen ingen novellist – för så vida inte bloggande räknas som novellande – men blev positivt tagen och påverkad av de korta berättelserna. Det var berättelser om orginal som jobbade i verket, om personer som försvunnit, beskrivningar av miljön osv.

Och minnen väcktes och lite filosofiska tankar föddes – bland annat då av Holms café alldeles invid Norra Örnässkolan där jag gick årskurs 1-9**. Framför allt köpte vi godis där. Som grundskoleelev gör man inte så många kondis-besök men ett och annat blev det naturligtvis och då framför allt under gymnasietiden. Inte poppade vi mycket ur jukeboxen heller. Gjorde vi det var det knappast låtar av Owe Thörnqvist vi valde. Hans truddiluttar och slagdängor bröt in i tillvaron (och plågade oss) via andra kanaler. Det märkliga är dock att om jag råkar höra Dagny från 1958 dyker intriören från Holms upp i skallen.

Förklara det, den som kan.

* Vill man veta mer om områdets utseende och historia kan man läsa här.

** Författaren Hedström bör rimligen gått på Södra Örnässkolan sina första 6 år.