stigstrombergsson

Jag har just läst ut en bok på 100 sidor. Författaren var/är klämkäckt tonårsnaiv och ogenerat öppen till graden av självbekännelse med åtminstone en av de drifter som styrde (och sedan styrt?) hans liv. För en bredare allmänhet är alstret så gott som helt inaktuellt. För den begränsade krets jag själv tillhör är boken lätt roande. Hade det varit en ”vanlig bok” hade jag aldrig köpt den, inte läst den och definitivt inte anmält den här på min blogg i kategorin Predikaren 12:12*. Som du ser, noble Bloggläsius, är det nu annorlunda.

Han heter Thommy Bäckström, han som har gett ut boken Resa i västerled – utan ISBN-nummer. I sin dedikation imitt ex skrev han: Bäste Stig, gamle kompis sedan ett halvsekel tillbaka (och mer därtill). Här kan du läsa hur jag och Lars-Håkan tog oss fram i Amerika 1972!

Jag känner alltså författaren! Det gör att jag läst den. Och bebloggar den.

Varken dagligen, veckligen, månatligen eller ens årligen har vi den senare delen av det av honom nämda halvseklet träffats annat än då och då. Men kontakt har vi haft ända sedan vi som mellanstadieelever inte gick i samma klass eller ens på samma skola men väl kom att befinna oss i samma söndagsskolegrupp (bara pojkar), vara med i samma gäng, samma Kyrkans Ungdom, samma KGF-förening**, samma studentkorridor i Uppsala och så vidare. Som vuxna har vi levt livet lite mer avskilt, särskilt som Thommy bor i den avsides belägna avkroken Umeå. Där har han (till sist) som ett corona-isolerings-projekt renskrivit en dagbok från resan han gjorde 1972 med en annan då 19-årig gemensam kompis.

Resa i Västerled kan låt som en historia om Leif Eriksson på vikingafärd eller Columbus på väg till Ost-asien. Kanske skulle Thommys bok kunna fått en särskiljande undertitel typ Gnidiga tonåringar i buss eller liknande. Det är kul att följa trippen och noga uppdateras kring den snålhet som var driften kring måltidsval, nattlogi och mycket annat.

Boken finns nu i min bokhyllas avdelning Skrivet av folk jag känner.

Smittar skrivklåda? När man är pensionär? Det är inte utan...

• Samma titel Resa i Västerled skulle kunna lämpa sig för renskrivna anteckningar från den studieresa till Guatemala och El Salvador jag fick vara med om i början av 1990-talet – och senare tankar utifrån impulser där och då.
• Resa i Västerled men i plural skulle också funka kring de dagböcker som initialt skrevs när jag och min flickvän-fästmö-primärhustru årligen vandrade i fjällen. Det var innan barnen kom.
• Ska jag redigera om de olika bloggposterna från våren 2018 med rubriken p minus och ett nummer? De blev faktiskt en bok men bara i 10 ex men kanske skulle det vara nåt. Kanske då kompletterat med annat som här på bloggen hamnat i kategorierna Exe-geten bräker och Studier.
• Skulle min tre-betygs-uppsats på teologen kring fyra verser ur Hebreerbrevet samt den uppsats jag jag skrev för att om jag skulle vilja kunna titulera mig Teologie Magister ges ut av trycket i en volym med tråkig titel för att läsas av ingen?

Jag bloggar nog bara på...

* I Bibelns Gamla testamente finns boken Predikaren. En vers i den fick ge namn åt den kategori under vilken jag här på min blogg sorterar in skriverier om seriösa och tänkvärda böcker jag läst. I kapitel 12 vers 12 står: För övrigt, min son, ta varning: det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

** KGF betydde Kyrkliga Gymnasist-Förbundet. Vår lokalförening i Luleå hette Caritas.