stigstrombergsson

Jag tror naturligtvis inte ett ögonblick att de som ser att jag bloggat och kanske till och med läst det jag skrivit kommer ihåg aktstyckenas innehåll mer än maximalt 42,3 sekunder. Jag minns ju inte vad jag läst på andra bloggar. Det jag själv skrivit kommer jag ihåg lite bättre. Därför är det en poäng att göra text av sina tankar – faktiskt. Om det sedan är vettiga eller ovettiga saker spelar ingen roll.

Med mitt minne som utgångspunkt letade jag mig bakåt i bloggerihistorien och kom till slutet av förra Kyrkoåret. Då skrev jag den 21:a november lite klagande i blogginlägget böcker på vift om att det finns böcker jag lånat ut och som verkar ha försvunnit. I inlägget kom också dessa ärliga och självrannsakande ord: I någon kartong, i någon hylla eller någon annanstans i fastigheten kan det finnas någon enstaka lånad men inte återställd bok.

I förra blogginlägget nämnde jag att när jag letade en annan bok och fann den också hittade något helt annat – en bok som inte var min. jag hade ingen aning om att den fanns i en lite bakomställd hylla. Pinsamt. Men nu är den läst, den bok bloggkompisen tobbe lindahl troligen inte vet var han har den.

Som stjärnor i Herrens hand – Perspektiv på ordets ämbete är titeln på Bengt Birgerssons drygt 10 år gamla prästmötesavhandling för vad som kallas Missionsprovinsen. Den är en icke (ännu) av den officiella Svenska kyrkan accepterad skapelse. Man kan googla på saken. Jag nöjer mig med att här och nu beskriva Missionsprovinsen som en teologisk konservativ svensk-kyrklig rörelse som organiserar sig fritt med egna präster och biskopar.

Boken med ISBN-nummer 978-91-7271-060-3 är på knappt 200 sidor och ger en bra genomgång och sammanfattning av ett av den kristna kyrkans grundläggande kännetecken – ämbetet. Jesus gav sina 12 apostlar uppdraget att – med mina ord – fortsätta att vara Honom, att ”vikariera” för Honom tills dess Han kommer tillbaka. Det uppdraget eller ämbetet gav de 12 vidare till typ präster och biskopar. Typ. Hur detta syns i Nya testamentet blir hyfsat bra sammanställt i Som stjärnor i Herrens hand. Alla slutsatser författaren drar behöver man inte helt och fullt hålla med om men kartläggningen av både Nya testamentet och sedan den lutherska trosläran är bra.

Resonemanget om den postkonstantinska utmaningen är också bra, alltså den situation vi lever i nu. Alliansen mellan makten och Kyrkan som på 300-talet infördes av kejsar Konstantin är ju numera upplöst – eller skall åtminstone vara det. Det kallas också sekularisering och innebär att Kyrkan inte skall styra Makten och att Makten vare sig det rör sig om kungar, presidenter, parlament, oligarker eller andra krafter inte skall styra Kyrkan vare sig inifrån eller utifrån.

Som stjärnor i Herrens hand är en tänkvärd bok även om den innehåller en del omtuggningar och kanske en och annan uppfattning man inte delar. Jag ringde i alla fall upp ägaren. Har du den? var hans förvånade rop. Och jag lovade att han skall få tillbaka den.

Av förra inlägget kan man kanske ana en viss uppgivenhet kopplad till en bok jag håller på med. Sanningen att säga fixar jag inte mer än 10-12 sidor innan tröttheten slår till med en effekt som motsvarar en skiftnyckel i skallen. Naturligtvis får det mig inte att ge upp, bara att känna mig uppgiven. Boken skall forceras! Jag kan till nöds – verkligen till nöds! – godta att en bok lämnas efter runt 10 lästa sidor om det visar sig att den var ett ”felval”. Jag kan även acceptera att en bok lämnas halvläst om det bara är delar av innehållet som känns intressant och aktuellt för mina funderingar. Så var det till exempel med den jag berättade om i inlägget jag ger upp! den 12:e januari.

Den tunga lätta pocketbok jag kämpar med, men vars titel jag håller hemlig för dig noble Bloggläsius, är i all sin obegriplighet plöjd till två tredjedelar. Av ett helt annat skäl letade jag dock en annan bok med ett helt annorlunda innehåll. Jag fann den på ett ganska obskyrt och bortglömt ställe där också en annan intressant bara delläst volym befann sig. Pinsamt! Än mer pinsamt är att den inte ens är min! Det är en lånad bok som jag gissar att ägaren glömt att han lånat ut. Käckt och ordningsamt har han dock präntat sin autograf någon sida in. Jag försäkrar att han som också älskar böcker (och tycker sig har för många) skall få den i retur – sedan jag läst den.

Är den begriplig? Japp! Busenkel jämfört med den pocket som nu får vila en och annan dag. Teologi och lärofrågor kopplade till biskops-, präst- och diakoniämbetet är a piece of cake jämfört med vad som är skrivet av han som kallats världens smartaste svensk.

Vilka böcker handlar det om? kanske någon irriterat frågar.

Facebook gav mig en gång den ”diagnos” bilden visar. Då en del av min livsuppgift är att irritera väljer jag att inte besvara frågan nu. Böckerna är ju inte genomplöjda utan bara föremål för varvad läsning.

Hushållet fick/gav fler böcker i julklapp, fler än den jag berättade om i förra inlägget. Tillsammans hade vi beväpnat oss med en varukorg och lullat runt på Akademibokhandeln i Luleå och fyllt korgen. Böcker är bra klappar till barnen, till deras respektive, till barnbarnen och till oss själva. Vem som skulle få vad rådde det sedan viss förvirring kring under paketinslagningen i bostaden. Jag tror vi fick till det någotsånär. Nu har jag i alla fall läst ännu en vi valde tillsammans och som etiketterades som gåva till Primärhustrun från mig.

Redan från förr finns i hyllan ett par volymer av Karin Bojs. Jag har skrivit här om henne och Min europeiska FAMILJ de senaste 54000 åren och om Svenskarna och deras FÄDER. De två böckerna var klappvalda volymer julen 2016. I fjol var det dags för samma författares Europas MÖDRAR de senaste 43000 åren. Den boken har denna baksidestext:

Den moderna DNA-tekniken har revolutionerat arkeologin. Genom DNA-analyser kan forskare se hur människor rört sig under årtusendenas lopp. Det visar sig att vandringsmönstren skiljer sig en hel del mellan Europas fäder och mödrar. Vad säger det om forntidens könsroller och om vårt samhälle idag? När uppstod patriarkatet, och går det rentav att säga varför?

Karin Bojs söker efter svaren på dessa frågor i en berättelse som går från regnskogens schimpanser till Nordens sköldmör – via bland annat neandertal-sex, de första hundarna, den första metallen, de första tama hästarna och ett 5000 år gammalt incestfall på Irland.

Med tanke på att det var tredje boken av samma författare blir det på de 265 sidorna en och annan återupprepning av sånt som står i hennes tidigare böcker. Egendomligt skulle det vara om det inte var så. Den var i alla fall lättläst, intressant och klargörande. Ett enkelt sakfel i en helt ovidkommande sak – ett sådant fanns också i boken Prästerna – gjorde mig inte så förfärligt upprörd även om det var av den arten att man kunnat fixa det på korrekturnivå.

Det var najs med bojs i några timmar. Jag rekommenderar boken liksom hennes två tidigare.

I inlägget juljournal nämnde jag den att jag i julklapp fick samma bok i två paket. Det fattar alla är lite i överkant. En var köpt på Akademibokhandeln i Luleå, den andra beställd via nätet. Omständigt och besvärligt att byta – typ. Överflödsproblemet fick dock sin lösning på Annandagen då jag peppade en yngre kollega som köpte av mig den ena volymen. Nu har jag själv läst ut den andra – Prästerna skriven av Gunnar Wetterberg.

Den författaren är minsann en mångsysslare – historiker, tidigare diplomat, panelsvarare i TV-programmet Fråga Lund och en massa annat. Han är dock inte teolog – även solen har fläckar! – men han är kunnig och beläst. I sin bok om präster levererar han på drygt 400 sidor faktiskt en bra och intressant svensk kyrko- och idéhistoria. Han skriver inte för fackmänniskor typ andra akademiker. Inte heller borrar han forskningsmässigt i någon liten detalj. Han målar med breda drag och det blir fullt läsbart för var och en som är något så när historiskt intresserad. Baksidestexten är rättvisande och lyder:

Gud är ofta underskattad i nutida historieskrivning. Tron har färgat människornas göranden och låtanden i alla tider. I mer än tusen har den tolkas och förmedlats av prästerna. De var landets första intellektuella – kungarnas hjälpredor, bildningens män i byarna.

Gunnar Wetterberg följer samspelet mellan församlingarna och deras herdar genom århundradena. Maktspråk varvas med innerlighet, tron formar människornas liv och vardag. Varför slog kristendomen igenom? Hur kunde kyrkan överleva Gustav Vasas plundringar? Vad betydde prästfruarna för kulturspridningen? Och var stod kyrkan i 1900-talets stora strider?

Det var en bra julklapp (som jag valde själv) väl värd att läsa och äga.

Nu har det hänt som sällan händer. Jag tänker inte på Kanelbullens dag, Vodkans dag, Den Helige Franciskus dag eller Heffaklumpens födelsedag fast alla dessa dagar infaller och sammanfaller till den fjärde oktober.

Vaddå Heffaklumpen? Vad? Vem?

Oj! Jag inser att kanske inte alla vet att Heffaklumpen var (och är) smeknamnet som den yngre av våra söner tillika vårt fjärde barn fick när han var liten. Han föddes 4 oktober 1991 och har firats idag av oss föräldrar och närboende syster med familj. Till helgen blir det kalas igen med hela klanen – om alla är friska. Inget unikt utan årligen återkommande evenemang. De särpräglade denna oktoberbörjan är något annat.

Jag har läst en nobelpristagare innan nobelpriset.

Jag kan inte minnas att det hänt förr. En och annan litteraturpristagare har jag nog kanske konsumerat – Primärhustrun är i det avseendet flitigare – men det har i så fall varit i efterskott, inte före.

Den 10 juli 2015 skrev jag ett blogginlägg med rubriken obegriplig bok. Jag repriserar inte det nu utan låter dig, noble Bloggläsius, läsa det inlägget här. Nu har Svante Pääbo fått Nobelpriset i medicin och fysiologi. Bara att en svensk blir nobellad är sällsynt i sig. Att jag läst alster innan nobelpriset är dubbelt enastående.

Läs det gamla inlägget.

Ganska sällan, i alla fall glesare än förr, smäller det till och blir skrivet något på denna min blogg som enligt presentation skall vara en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Att skrivande glesnat betyder dock inte nödvändigtvis att tankar som skulle kunna skrivas om helt ramlat bort. Det är själva skrivklådan som inte vill infinna sig. Vad det beror på kan man fundera kring även om sådan tankeverksamhet inte leder så långt. Rejäl input utifrån kan vara en anledning. Att inte längre vara aktivt yrkesverksam innebär ju också avsaknad av sammanhang att tycka, tänka och till och med självcensurera kring. Och något som ens till ett minimum skulle kunna beskrivas som ett ”författarprojekt” har jag inte på gång.

Men så händer det!

Den ganska motvilliga datorn tas fram och det blir något.

För en stund sedan kom blogginlägget roande historia? – med frågetecken. Nu kommer mer roande historia om helt andra saker. Det rör sig om en bok kring många ting.

Norrbotten 2018-2019 köpte jag för något år sedan. Den har ISBN-nummer 978-91-86333-17-1 men jag hittar den inte på nätet varken i handeln eller i bibliotek. Spännande var den i alla fall, utgiven gemensamt av så upphetsande sammanhang som Norrbottens hembygdsförbynd, Norrbottens museum och Region Norrbotten. En gemensam årsbok kring arkeologi i länet. Drygt 300 sidor med 16 artiklar i olika ämnen. Den första tredjedelen rodde jag igenom ganska strax efter köpet men sedan blev den liggande då medeltiden i all sin ära och glans inte triggat mig alls i samma utsträckning som stenåldern med sina jägar-och samlarsamhällen. Då halvlästa böcker är en styggelse har jag nu i alla fall tuggat mig igenom resten och naturligtvis funnit det mesta övermåttan intressant.

Så...Vad innehåller boken?

• Aarevaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten.
• De mesolitiska människorna och deras bytesdjur i området för nuvarande Norrbottens län.
• Stenteknologi och råmaterialval under stenåldern i norra Norrland.
• Fynd i Norrbottens museums samlingar.
• På återbesök bland boplatsvallarna o Norrbottens kustland.
• Öberget – boplatsgropar i klapper.
• Bronsålder i Norrbottens kustland.

• Järn i Norr – tidig järnhantering i jakt- och fångstmiljö under den äldre järnåldern.
• Arktisk järnframställning – ett nutida försök.
• Gravarna vid Brotjärn och Vajkijaure – två unika gravfynd från yngre järnålder ochmedeltid.
• Ekonomiska och sociala förändringar i samenas samhälle under yngre järnålder ochmedeltid.
• Birkarlar – handelsmän med förtroendeuppdrag.
• Nya resultat från Eskil Olssons Rounalagrävning 1915.
• Silbojokk. Förödande intressant!
• Härdar och barktäkter kring Aitik.
• Norrbotten och det maritima kulturlandskapet.

Det finns andra tankar som kan bli till skrift om icke av historiskt värde.

• En är att och hur lokalförsamlingen vill att jag fast jag är pensionär detta verksamhetsår skall figurera i en och annan gudstjänst på söndagar och i inemot var annan Veckomässa – med efterföljande såkallade ”Pratkvällar” veckor med jämna nummer. Sådant får mig att fundera kring studieverksamhet och evangelisation – typ. Liksom vilken eller vilka roller frivilliginsatser ska och kan ha.
• En annan är den likhet och de skillnader som finns mellan den förkunnelse i söndags som kompisen tobbe lindahl redovisar här och vad jag själv sa när jag hanterade samma tema och samma texter. I sak väldigt lika men i upplägg helt annars.
• En tredje är en minnesteckning men den återkommer jag till efter begravningen.

Senast jag klippte gräset ville jag vara lite valjd-and-kräjsi och göra det på annat vis än vanligt. Gården på husets baksida är ren prydlig rektangulär historia med buskar och annat här och var och normalt förs då klipparen fram och tillbaka i linjer hyfsat parallella med tomtgränsen. Det funkar och har funkat varje sommar sedan 1982 och blir samma fyrkantiga historia varje gång. Senaste gången blev det eljest. Jag inledde då med att köra rakt fram men snett på diagonalen. Den sträckningen skapade en hypotenusa gemensam för två trianglar och med den som utgångslinje kunde jag sedan åt två håll bearbeta resten av det oklippta gräset. Gräset blev klippt så också resultatet av detta tänkande utanför lådan fungerade.

När det gäller att läsa böcker råder också ett fyrkantssystem i två riktningar. Den ena linjen är olika slags Bibelvetenskaplig och annan teologisk litteratur. Historia dominerar den andra. Ytterst sällan gör jag något på snedden av detta med typ skönlitteratur eller faktaböcker i andra ämnen men sådana undantag finns. För ett par tre år sedan köpte jag Sápmi i ord och bild i två band. Volym ett berättade jag om här sedan jag läst ut den. Volym två har det blivit lite si och så och pö om pö med.

I bokens ca 770 sidor finns 56 uppsatser under dessa teman:

• Musik: sång, jojk, nåjdens trumma, opera, rap. – 7 stycken.
• Om rasbiologi – 4.
• Samer i konsten och samiska konstnärer – 15.
• Samer i litteraturen och samernas litteratur – de övriga sorteradet i ett antal underrubriker.

Om man har sinne för norrbottniskt sätt att uttrycka sig blir omdömet inte nämnvärt intressant en bra beskrivning. Med det menar jag alltså inte att innehållet skulle vara onödigt. Långt därifrån! Det är helt OK med fakta och genomgångar av speciella saker, till exempel en hel hop olika samiska artister, konstnärer, författare och andra kulturpersonligheter. Efter att bland annat ha läst en uppsats på sidorna 90-104 om ung artist som blandar rap och jojk på enare-samiska, ett språk som talas av bara runt 350 personer, tänkte jag dock: Detta är smalt! Och ofantligt nördigt! Rentav i överkant!

Men jag fortsatte läsa. Tog mig vidare till och genom den enligt mitt tycke mest intressanta delen om rasbiologin på sidorna 120-170 och sedan med nya tag friska tag vidare!

På sidan 238 gav jag upp. Säkert är resten också värdefullt men jag väljer i alla fall att avbryta min snedresa. I bokhyllan står nu Sápmi i ord och bild II i pinsamt halvläst skick.

Ovanstående text skrev jag för några dagar sedan men publiceringsverktyget har tjafsat. Denna tisdag verkar det funka och i väntan på semifinalen i fotboll vill jag nämna en snedresa men av annat slag som många gör, i dagarna släktingarna på Primärhustruns sida. De flesta i klanen Lundh med inhopp och avkomlingar avser fira min ena svågers 70-års-jubileum och göra det med en sammandragning i Björkliden här uppe i Norrbotten. För oss som bor här blir resorna enkla med bil och/eller tåg men för folk i Dalarna, Uppland och kungliga hufvudstaden blir det mer råddigt. Lördag morgon i förra veckan började sammanskottet med att SJ levererade 6 dalmasar på pausbesök hos oss. De for i morse. Primärhustrun, jag och barnbarnen Tyra och Adrian kör upp i morgon plus torsdag och mot veckoslutet kommer resten i spridda skurar med tåg, bil, flyg och buss. Har jag räknat rätt blir vi 26 stycken i tre generationer – 4+3 ”gamlingar”, 10+3 kusiner och 6 tremänningar i åldrarna 12-4. I sånt sällskap kan det bli sioch så med bloggningar mer än vanligt.

Nu hoppas de svenska damerna inte gör en snedresa ikväll.

Om det finns en fördold vits i rubriken håller jag osagt. Jag låter dig,noble Bloggläsius, bedöma den saken. Jag nämner bara att om dokument och resonemang av olika slag säger man ibland att de är skrivbordsprodukter. Troligen sant. Det är ju vid skrivbord skrivningar skrivs. I och för sig skulle tangentbordsprodukt också kunna förekomma men det är inte lika vanligt. Än.

Rubrikens ritbordsprodukt kan luras så man tror att det nu gäller något arkitektiskt eller annat skissigt kring något som skall byggas eller så. Icke! Jag valde bara ordet som en dålig och krystad dålig vits kring boken Mänsklig gudstjänst – om gudstjänsten som relation och rit skriven av Martin Modéus. Jag antydde lite om den för ett par veckor sedan i inlägget ny ärkebiskop. Nu är boken läst och skall kommenteras men först ett par utvikningar.

På den statliga tiden innan år 2000 då Svenska kyrkan och staten fick andra relationer fanns en regel att det i ett stift minst vart sjätte år skulle hållas vad jag tror kallades lagtima prästmöte. På biskopens kallelse skulle då alla präster samlas till ett sammansatt pep-talk och avstämning. Biskopens ämbetsberättelse skulle läggas fram, en prästmötesavhandling skulle genomtröskas, en oration hållas och annat högtidligt äga rum. Pampigt värre.* Om präsmötesavhandlingarna gällde ungefär – om jag minns rätt – att de skulle hålla akademisk kvalitet men inte akademiskt omfång. Vilket blaj som helst dög alltså inte. Det skulle märkas och krävas att prällaterna hade universitet i ryggen. Med tiden blev det si och så med detta – say no more! – och nu är företeelsen väck åtminstone i Luleå stift.

Martin Modéus bok Mänsklig gudstjänst var prästmötesavhandling för Stockholms stift 2005. Han var då Stiftsadjunkt för gudstjänstutveckling i det stiftet och hade tidigare doktorerat kring något som har med riter och deras funktion att göra.** Ingångsvinkeln rit, riter och ritforskning använder han när han söker analysera och förstå Högmässan i Svenska kyrkan strax efter millenieskiftet.

Det angreppssättet är inte det enda man kan använda. I andra böcker jag har och läst betraktar man samma sak men ur andra vinklar – dogmatiskt, liturgihistorisk, psykologiskt, sociologiskt och ho vet allt. Därför behövs flera böcker. Ingen skall lastas för att inte rymma allt eller höjas till skyarna som the final solution. Vinkeln rit blir med detta sagt EN viktig vinkling värd att beakta.

I nådens år 2007 var Martin Modéus på turne i norr. Exakt varför och i vilken omfattning minns jag inte men Älvsby folkhögskola var värd för en fortbildningssammankomst där han agerade. Jag köpte då boken och fick den dedicerad av författaren. Ungefär 100 av de 400 sidorna blev lästa i närtid men inte resten. Jag var ju då skolpräst och lärare med bara få arbetsuppgifter av Högmässo-karaktär. Nu har jag som pensionär åxå få men har i alla fall i dessa yttersta tider försent omsider läst ut boken.

Boken är bra! Kanske är 100 av de 400 sidorna lite onödiga. Kanske. Han upprepar sig en del och skulle kunnat vara mer stringent och komprimerad. Samtidigt är ju tjatet insiktens moder så det är nog bra att det titt och ofta nämns bland annat att strukturproblem typ framåt-bakåt, ledare-mottagare, makt-maktlöshet och liknande finns i gudstjänsten och skadar den och dess mänskliga relationer. Och visst är det ensidigt att betraktelsevinkeln är just relation och rit men just den ensidigheten är bra då särskilt präster ofta joggar i fältet dogmatik, historia, nostalgi och tycke och smak. Man blir inte dummare av Modéus bok!

Fast jag inte har hans teoretiska apparat fann jag att han resonerar väldigt mycket som jag tänker när det gäller till exempel närhet, barns plats och roll, prästen som EN i församlingen och mycket annat just i Högmässan – centrum i en församlings liv.

Man kan beställa boken på Verbum. Jag tycker att präster och musiker skall idas ta sig igenom den och diskutera den. Jag tycker så men anar samtidigt, med tanke på hur lite fötjusning jag upplever att många känner när det kommer till avancerade tankegångar, att flera skulle både sucka och säcka ihop av den akademiska tonen han använder i sin ritbordsprodukt om riten.

* Mellan sådana tjolahopp förekom extra eller urtima prästmöten med mer karaktär av fortbildning för hela eller delar av stiftet. De var inte lika högtidliga men bra på annat vis.

** Avhandlingen som jag inte läst eller tänker läsa heter Sacrifice and symbol: biblical Šělāmîm in a ritual perspective och rör sig i fältet Bibelvetenskap, Gamla testamentet. Gissningsvis använder han där rön från forskning kring hur riter generellt fungerar bland oss människor.

Putin leder Ryssland och nästan alla ogillar det han gör – kriget i Ukraina. Jag är en av ogillarna, inget snack om den saken. Har ingen förståelse alls för tilltaget att angripa ett annat land.

Att ha förståelse för en sak och att förstå en sak är inte riktigt samma sak. Till förståelse kopplas ofta om inte ren sympati så i alla fall lite ursäktande attityder. Det sker inte alltid men är lätt hänt. Att förstå en sak och förstå den bättre är friare från den attitydsmittan. Jag kan förstå i betydelsen begripa utan att ha förståelse i meningen sympati. Detta gäller i många sammanhang och är viktigt för kloka samtal, demokratiska debatter och riktiga beslut – vad det än gäller.

Nu förstår jag bättre än innan men naturligtvis inte helt vad jag kallar putinistisk logik, alltså det tänkande och den uppfattning som de sista tre månaderna inneburit öppet krig i Europa. Jag förstår mer eftersom jag läst en bok skriven av Martin Kragh som bland annat är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Boken jag nu tuggat i mig är på ca 300 sidor och har titeln Det fallna imperiet – Ryssland och väst under Vladimir Putin. Baksidestexten lyder:

Den 24 februari 2022 markerar en ny ordning för Europa. Vladimir Putin introducerade sin linje under en säkerhetskonferens i München 2007 och etablerade den med kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krimhalvön 2014. Med invasionen i Ukraina har han korsat Rubicon.

Martin Kragh tar i sin bok ett helhetsgrepp om Vladimir Putin och den ryska historien, från Tsarrysslands fall till Sovjetunionens upplösning och det postsovjetiska Ryssland. Han berättar sakligt och effektivt om Putins vägval: med ett ojämförligt rikt material av kommunikéer och uttalanden i statlig och oberoende press kan läsaren följa de retoriska manövrarna som skulle leda Europa till krig.

”Det fallna imperiet” är omistlig läsning för den som vill förstå Vladimir Putins drivkrafter och hans dröm om en rysk stormakt baserad på auktoritär politisk grund.

Det är mycket folk med i boken, ungefär som i Tolstojs Krig och fred eller Dostojevskis Idioten. En massa ryssar med olika snarlika namn. Klar reda i alla detaljer har jag inte men stora drag anar och skönjer jag. Jag förstår mer kring putinistisk logik men känner samtidigt ännu mindre förståelse för de nationalistiska, auktoritära och rentav fascistiska hållningar som nu råder i Moskva och på många andra ställen, till och med i svensk valrörelse.

Läs boken! Du blir inte dummare.

I två blogginlägg den senaste tiden – riktigt tråkig bok och en bättre bok – har jag jämrat mig över hur i vissa sammanhang ofta vettiga och förståndiga människor går till väga när de skall undersöka och värdera olika saker. De arbetsmetoder som används är i och för sig helt vettiga på sin plats inom universitet och akademi och forskningen där så jag sågar dem alltså inte i sig men påstår att för privatläsning i hemmet utan kurs-, seminarie- och tentamenspisk blir det ofta trist. Så också nu.

Det var när jag glodde igenom en av de yngre prästkollegornas bokhylla som ögonen föll på Helgelsens filosofi – om andlig träning i Luthersk tradition skriven av Karin Johannesson. Verkade intressant. Kanske inte filosofi men väl andlig träning som ju ligger i närheten av detta med bildning, förkovran, studier och bildning som i dessa tider sysselsätter mitt tankeliv en del. Då jag tror det var Johannesson som vid en samling för präster innan Corona-begränsningarna höll det bästa föredrag jag hört (men inte minns i detalj) om något kring Luther ökade intresset. Jag lånade alltså boken med denna baksidestext:

I dagens efterkristna samhälle har kristna trosuppfattningar minskat i betydelse. Samtidigt märks ett tilltagande intresse för andlighet i olika former. Svenska kyrkan stimulerar detta intresse genom att erbjuda olika sammanhang för andlig fördjupning, t.ex. stilla dagar, retreater, meditationsgrupper och pilgrimsvandringar.

I ”Helgelsens filosofi” undersöker Karin Johannesson hur andlig träning och fördjupning av detta slagkan uppmuntras inom en kyrklig tradition som önskar föra vidare bärande inslag i Martin Luthers teologiska tänkande. Utifrån Lutherforskarna Tuomo Mannermaa, Arvid Runestam och Rudolf Hermann behandlas luthersk spiritualitet och frågan om hur helgelsen kan förstås inom luthersk teologi.

Karin Johannesson är docent i religionsfilosofi vid Uppsala universitet och präst i Svenska kyrkan.

Det tog 190 sidors diskussion och vridande och vändande enligt den vetenskapsmetod jag jämrar mig över – men som har sin plats – innan boken landar i någon sorts praktisk slutsats som är vettig. Jag kritiserar inte målet, inte helle slutsatserna men vägen dit var förödande jobbig och tung. Om finsk lutherforskning är präglad av den senare Immanuel Kant och annan filosofi kan i och för sig vara intressant för en och annan men blir för mig faktiskt en opraktiskt stenig väg att gå.

Johannesson drar i alla fall på slutet några slutsatser kring detta med andlig träning och fördjupning i Svenska kyrkans församlingar. Kortfattat är dessa – om jag fattat henne rätt:

• Det är viktigt är att vara motvikt mot tidens ohämmade individualism. Man behöver hävda kristen gemenskap och göra genomtänkta saker tillsammans.
• Vardagslivet är det andliga livets främsta arena och kan möjligen varvas med retreater och liknande. Det man tycker kan vara ”kristen koncentration” skall inte ersätta eller övertrumfa livets spring och skubb.
• Att tillägna sig och utveckla sig i det religiösa språket, i klartext bönens och gudstjänstens språk, är viktigt. Det är ju genom Ordet och Bordet som Anden tränar och fördjupar tro och kärlek hos en kristen.

Det är egentligen ganska enkla och självklara slutsatser. Man kan komma fram till samma saker utan filosofibrottning med de senaste 150 årens finska, svenska och tyska Lutherforskning. Vill man gå sådana tankekamper står det en fritt så läs den gärna. Du blir inte dummare men bered dig på en riktig tanketegelsten som gör att du kanske känner dig lite korkad.

* Den ingår i en serie Luthersk teologi och etik i ett efterkristet samhälle som i sin tur finns i serien Forskning för kyrkan som ges ut under överinseende av Svenska kyrkans enhet för forskning och analys vid Kyrkokansliet i Uppsala. När du, noble Bloggläsius, klickar på senaste länken bjuds du på info om vad allt detta är.

Vad menas med det – en bättre bok? Självklart kan man komparera bra till bättre och bäst men egentligen säger det inte så mycket. På något vis måste man ju definiera vad som är bra och någon fast och för alla gemensam låsning av vad en bra bok är finns inte. OK. Fullt med sakfel, ingen ordning på berättelsen eller fakta, dålig stavning och vissen satsfogning gör en bok dålig i de flestas ögon men det stannar där. Ungefär.

Vad gör då Till bildningens försvar – Den svåra konsten att veta tillsammans av Sverker Sörlin till en, enligt min mening, bättre bok än den förra jag berättade om? Hur fas 1, 2 eller 3 hanteras – se förra inlägget? Att ämnet ligger närmare de verkligheter jag engagerat mig i och brottats med under åren? Något annat?

Sverker Sörlin diskuterar på 200 sidor begrepp som allmänbildning, utbildning, folkbildning och liknande och är minst lika kritisk mot mät-, väg- och statistiktrenden inom NPM-tänket som Jonna Bornemark är. Utan att helt låta bli ägnar han sig dock i mycket mindre utsträckning åt fas 3. Det gör hans bok lättare att tackla. Och inte minst det faktum att han begränsar sig till att skriver om sånt jag hållit på med och engagerat/engagerar mig för gör att boken känns som en bättre bok.

Baksidestexten lyder: Bildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv – en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700- talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin - men vi vet allt mindre tillsammans.

Boken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse – en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare.

Inspirerad av boken telefonerade jag till en så kallad ”vän” på Facebook, en person av min egen generation som också härjat i och med församling, studieförbund, folkhögskola och liknande. Jag ville testa min känsla att folkbildningen och folkrörelsestuket sjunkit tillbaka i kyrkan och ersatts av (viss) akademisering och fokus på de anställdas arbetstider och uppgifter, att ”folkkyrkan” blivit allt mer ofolklig och visserligen räknar folk – men inte med folk.

Det var som att ta tappen ur tunnan på oss bägge som snart tillsammans blir 140 år. Kanske skulle man kunna avfärda oss som en gormig gubbe och gnällig kärring som pratade med varandra men det vore att stoppa huvudet i garderoben. Folkkyrkan i betydelsen en folklig kyrka med och byggd på och av kyrkligt folk har farit och far oerhört illa. Nu råder på många håll en NPM-attityd av producent-konsument. Producenterna är de anställda arbetslagen styrda av partinominerade politiker – bägge kategorierna avstår ofta från att leva kyrkans liv kring Ordet och Bordet. Konsumenterna är alla vi andra som inbjuds att infinna sig till aktiviteter och programpunkter – inte för den skull dåliga – som producenterna hittat på och vill genomföra – mest på dagtid.

Är jag gormig gubbe? Troligen.

Ligger det nåt i det jag skriver? Troligen.

Vill producenter och styre se detta? Knappast.

För den som vill få sina cirklar lite rubbade och impuls att tänka utanför lådan rekommenderar jag boken. Den kostar 69 kronor och kan beställas här.

Missförstå mig rätt! Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde skriven av Jonna Bornemark var en bra bok som jag hade på gång och läste i innan vi for till Hemavan. Med en snutt på sisådär 25 olästa sidor kvar fick den bli kvar hemma. Ingen idé att ta mé! är min slogan i sådana lägen. Nu, sedan vi kom hem har den blivit färdigläst och får omdömet riktigt tråkig bok.

Det var i julas den hamnade i läshögen. Svärsonen tyckte att jag skulle få en intressant beskrivning och resonemang om tidsanda, värderingskultur, organisation, verksamhet, administration, byråkrati med mera. Bra tanke. Sådant är viktigt. Att peka på att det matematik-fundamentalistiska management-tänkandet som infekterar allt möjligt faktiskt lämnar hål och tomhet vad gäller vissa saker är helt befogat.

Återigen: Missförstå mig rätt! Naturligtvis skall de verktyg av mått och matte som används i fysik, medicin, teknik och annat användas – där de hör hemma. Problemet är att sådana analys- och arbetsverktyg blir trubbiga och missvisande i andra sammanhang som psykologi, pedagogik, historia eller annat man brukar kalla humaniora. Det som ofta kallas New Public Management (NPM) får också administrationer som skall vara till tjänst för verksamheter av olika slag att växa till byråkratier som kämpar för att pedantiskt mäta och hålla reda på de delar av verksamheter som kansle går att mattemäta och jämföra samtidigt som man då missar annat.

Vad gör boken tråkig? Svar: Metoden. Hon är vetenskapsmänniska den där Bornemark, säkert smart som få. Ingen kritik där! Hon använder sig av en (troligen) oftast vettig tre-bens-metod vanlig inom olika vetenskapliga fält: 1. Ställ frågor och formulera en hypotes. 2. Undersök material och samla fakta. 3. Diskutera resultatet i relation till någon teori eller annans tidigare resultat. Det är det tredjeledet som ofta ökar trist- och seghetsgraden. Att med hjälp av tre sedan århundraden tillbaka avlidna mer eller mindre okända filosofer analysera dagens statistik-och tidsstudiemätning inom till exempel äldrevården trubbar av en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Visserligen blir det (säkert?) tankeskarpt men klangen uppgörelse drunknar i ratio och intelectus grubbel kring vadheter – som jag tror är ett annat ord för fakta.

Jag blev inte dummare av att läsa bokens knappa 300 sidor – tror jag. Men kände mig ibland dum. Nu ska man inte såga något man inte begriper bara för att man inte begriper det. Alltså ratar jag inte filosofen Bornemark och hennes tankar. Tvärtom. Läs gärna boken, noble Bloggläsus, men bered dig på tuggmotstånd i huvudet.

Alla djur är jämlika

men vissa djur är mer jämlika än andra

Detta är vidomsord! Välkända visdomsord. Kanske är inte formuleringen exakt samma som i de tidigare svenska översättningarna av Djurfarmen av George Orwell men innebörden är i alla fall samma i den nya översättningen som gavs ut i fjol.

Boken – liten sak om 125 sidor ungefär – stod i hyllan för Nyheter rakt fram när jag om fredagsförmiddagen kom in på Kommunbiblioteket här på orten. Lite annorlunda titel dock. Djurens gård heter den nu. Det är en bra förändring anpassad till att vad ord betyder förändras lite över tid. Höns-, får-, mink- och kycklingfarmer är anläggningar för uppfödning och produktion av djur för människans mer eller mindre inbillade behov. Bokens miljö är inte tänkt vara en sådan farm – även om den blir det med andra svin än människor som styre. Djurens gård är en bättre beskrivning av vad man hade för vision.

Boken är en så kallad allegori, en sagoformad berättelse som i stora drag och små detaljer berättar om något mer än vad som står på raderna. I ett gediget efterord ges uppgifter om vad i Sovjetuniunens tidiga historia Orwell syftar på med både smått och gott. Det är historiskt intressant men inte avgörande – egentligen. Djurens gård är en tänkvärd beskrivning av fler sammanhang och fler ledare än Stalin. Den klär av drivfjädrar och later som lätt kommer hos dem som kommer upp sig. Jag har sett sådant både i stora och små sammanhang då visionärer karriäriseras och byråkratiseras och ser till egna procedurer och situationer mer än till det och dem de är satta att verka för.

Läs boken! Läs om boken!

Skit i vilken översättning. Läs!

Det gjorde du i onödan! är en anklagelse eller förebråelse som kan förekomma människor emellan. Med självinsikt kan man också aldeles själv komma fram till att Det var i onödan, alltså utan direkt mening och kanske rentav med negativ effekt. Sedan finns det naturligtvis sånt som bara är lite onödigt men fullständigt harmlöst – som till exempel en intressant bok i smalt ämne.

Jag promenerade då och då i förra veckan och i samband med en spatsertur hamnade jag på lokala biblioteket. Avsikten var att bläddra i en tidskrift jag ibland gluttar i men inte vill öda egna pengar på. Kyrkans Tidning har (tyvärr) inte den kvaliteten. När det var gjort föll blicken på hyllan med nyförvärv och hem gick jag med en bok som kom att avbryta läsningen av en annan jag höll på med. Den hemburna läste jag ut denna helg då lilla Ava med moder fyllde fastigheten. Att sitta i lugn och ro för att på bloggen berätta om boken blev dock inte möjligt innan nu.

Boken jag fick med mig var Legenderna om förbundsarken. Den har denna baksidestext:

Vad hände med den israelitiska förbundsarken som omtalas i Gamla testamentet? Med kistan av akacieträ och stentavlorna med de tio budorden skrivna av Guds eget finger? Denna kista figurerar i Israels tidiga historia men försvinner sedan spårlöst ur historien, vilket givit upphov till en rad judiska, islamiska och kristna legender om dess öden. Till de senare hör att arken förvaras i skattkammaren till Sionskatedralen i Axum, det kristna Etiopiens heliga stad.

Var det verkligen som den bibliska ursprungshistorien säger? Och om arkens närvaro i Etiopien betvivlas, varifrån kommer då denna tradition, vad betyder den, finns det något föremål i Axum och vad är det i så fall? Det är en vindlande berättelse, ett stort och fascinerande komplex av kultur- och religionshistoria som granskas av Jan Retsö, professor emeritus i arabiska.

Boken är indelad i tre block. Avsnittet Arken i Gamla testamentet var mycket informativt och gav en bra repetition av en del av teologistudiernas verklighet. Och en uppdatering! Också Bibelforskning går framåt med nya rön och avvägningar. Arken i efterbiblisk judisk och kristen tradition gav en massa intressant och för mig ny information, Arken vid Röda havet likaså.

De 224 sidorna är årsbok för Svenska humanistiska förbundet (SHF). Enligt Wikipedia är SHF ”en politiskt och religiöst obunden sammanslutning av lokalförbund som arbetar med humanistisk bildning. Förbundets mål är att hålla de humanistiska idealen från antiken och renässansen levande. Humanism ska enligt förbundet förstås som vidsyn och tolerans, människovärde, tro på bildning som bas för välöverlagda beslut.”

Nu är det viktigt att inte förväxla lort och pannkaka!

Bara för att saker låter nästan lika betyder det inte att de är samma. Wikipediatexten markerar detta och säger ”SHF distanserar sig från den ateistiska betydelse som associeras med förbundet Humanisterna.” som är – fortsatt enligt Wikipedia – ”ett svenskt förbund för främjande av sekulär humanism. Förbundet har en demokratisk, partipolitiskt obunden organisation. Förbundet förespråkar till exempel lagändringar så att ungdomar från 12 års ålder ska ges rätt att utträda ur trossamfund utan vårdnadshavares medgivande, och dessutom under 12 års ålder inte över huvud taget ska kunna anslutas till trossamfund utan eget medgivande. Man kritiserar också vad man uppfattar som kyrkans särställning vid krishantering. Förbundet bildades 1979 under namnet Human-Etiska Förbundet i Sverige men bytte namn till Humanisterna 1999.”

Förväxla inte det humanistiska! Men läs gärna boken som faktiskt tar avstamp i Indiana-Jöns-filmen som fått Lego att göra en modell – första bilden. Lite fakta kring vad Hållyvådd fantiserar kring kan vara på sin plats även om det känns lite som en intressant onöda.

En riktig plattityd är att säga att man tänker på ett språk och att det språk man talar påverkar ens tankar. Som många plattityder är det en självklarhet – egentligen. Tittar man både omkring sig och tillbaka i historien ser man exempel. Man får vackert och kanske bistert konstatera att man själv är ett barn av sin tid, sitt språk, sin kultur och det sätt att tänka som finns där – och att man har svårt att begripa andras tankar också om de översätts till svenska.

Jag har läst färdigt en före-jul-bok till, en jag lånat från biblioteket vid Älvsby folkhögskola.* Nu var det Bysantinsk teologi – historik och Lära av John Meyendorff. Den har en del år på nacken. Översättningen jag läst är från 1995 men adLibris visar att det gjordes ett nytryck 2008 – som nu är tillfälligt slut. På engelska finns den att köpa om man så vill. Jag tycker att redan på svenska – jag vågar inte tänka på hur den är på engelska – var den svår att förstå. Tankarna är rejält olika de kyrkliga och teologiska tankar jag är van vid, västerlänning som jag är. Där kom min fundering om att säga och tänka in och att man kan säga saker ganska olika bara för att man ser saker ur lite olika vinklingar.

När den kristna tron växte kom dess semitiska ursprung med semitiska språks sätt att tänka att modifieras av grekiskan och grekisk sätt att se på saker och ting. I början gjorde det inte så mycket eftersom det var minoriteter i under- och medelklasserna som trodde på Jesus. När kristendomen på 300-talet blev statsreligion och samhällets intellektuella toppar anslöt sig blev det annorlunda. Smartskallarna ville ju med sin tids tänkande försöka förstå och beskriva Gud, det Gud gjort och allt möjligt annat. De verktyg de hade och den världsbild som rådde var grekisk präglad av den kulturens olika filosofer. I öst där grekiskan dominerade blev det mest Platon – googla! – man använde sig av. I väst där latin blev det dominerade teologispråket tog man hjälp av Aristoteles – googla igen! Summan av den kardemumman blev ganska olika sätt att uttrycka och beskriva samma saker.

Jag lever i väst som vare sig det är kyrkligt eller sekulariserat har Aristoteles som någon sorts ”tonart” för sättet att tänka och förstå vare sig man är medveten om det eller inte. När västra delen av Romarriket på 3-400-talen föll för germanerna kollapsade den antika kulturen och dess institutioner med undantaget Kyrkan ledd av påven i Rom. Där förvaltades antikens tankar vidare. Via kyrkan kom de att färga in sig på de nyanlända och nykristna barbarerna från norr. Det katolska Europa som svear och götar med tiden anslöt sig till fick på så vis samma mentala tankekultur – bland bildat folk. Varken reformationen, upplysningstiden eller den moderna tiden har i grunden ändrat detta.

I östra delen av Medelhavet höll systemet från antiken bättre. Det romerska imperiet med kejsare och resten av den antika baletten bestod. Kyrkan blev en vidareförare, inte den ensamma vidareföraren, av den tidigare bildningen. Öst och Väst blev med tiden om inte två helt olika tankevärldar men i alla fall två ”tonarter”. Tar man den bilden kan man säga att musiken är gemensam men tonarterna har blivit olika, inte minst i Kyrka och teologi.

Bokens baksidestext lyder:

I en snabbt föränderlig värld, med en oöverblickbar rörelse av människor och information blir vårt behov av tillförlitlig kunskap och översikt allt viktigare. När det gäller den ortodoxa kyrkan och den bysantinska världen har det varit sparsamt med grundläggande böcker på svenskt språkområde.

Genom översättningen till svenska av John Meyendorffs Bysantinsk Teologi, historik och lära, har en sedan länge känd brist avhjälpts. Denna bok anses världen över som en av de bästa och mest innehållsrika böcker som skrivits om bysantinsk teologi. Med stor lärdom och klar överblick leder oss John Meyendorff in i den värld av teologi och gudstjänst som är en väsentlig och hos oss ofta förbisedd del av den kristna kulturen.

Nu är boken genomläst. Jag är en väst-människa och har inte helt och fullt förstått alla resonemang. Blev nog inte dummare även om jag kände mig ganska korkad här och var i framställningen. Detta är inte farlig att säga och tänka när jag strax med en kort promenat västerut ska nå skolan som skall få tillbaka boken i sitt välsorterade bibliotek.

* Vad gäller teologiska bibliotek torde Norrbotten inte vara överbelamrat. I än högre – eller lägre – grad gäller det Älvsbyn som är en liten kommun på gränsen mellan norra Norrlands kustland och inland. Här torde de teologiska boksamlingarna främst vara i privat ägo hos präster och pastorer – samt på Älvsby folkhögskola. Besök rekommenderas!

Böcker är ett speciellt kapitel – förutom att de innehåller flera. Böcker lägger sig på hög. Eller kanske rättare sagt på högar – tre, fyra, fem eller fler högar med böcker. Viktigt, noble Bloggläsius, är att du inte uppfattar mina högar som konkreta travar. Så är det inte. Inbundet och pocket står och ligger lite huller om bladder i hyllor och på andra ställen, möjligen hyfsat ordnade tematiskt. Mina högar är bildliga, inte bokst(r)avliga.

1. Olästa böcker dominerar inte men finns i generande antal.* Om den högen liksom i andra högar gäller att de är av olika sorter. Mitt bokbestånd är mest fakta-litteratur om allt möjligt och en hel del fack-litteratur kring främst teologi i allmänhet och Bibelvetenskap i synnerhet. Jag har inte så mycket skönlitteratur men i alla fall en del.
2. Lästa böcker finns i en hög. Ganska hög hög faktiskt. En del finns i undergruppen omlästa.
3. Påbörjade böcker är en speciell samling. Oftast rör det sig om 6-8 stycken där jag läst en smula, kanske ett par kapitel, men sedan har de blivit vilande eller undanlagda i månader eller rentav år. Man kan diskutera om de skall räknas som en egen hög eller om de egentligen bara är en ovanpådel av grupp 1.
4. Pågående böcker är volymer jag håller på med och läser avsnitt i om inte varje dag så i alla fall varje vecka. När böcker ur den högen med tiden hamnar i första högen blir det ibland – men inte alltid – ett blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12.**
5. Blädderböcker som inte är gjorda för att läsas igenom från pärm till pärm utan bara för att glutta i är en särskild hög av lexikon, kokböcker och liknande.
6. Ständiga böcker – snarare en bok – är Bibel i svensk översättning. Knappast en hög.

Vara hur det vill med högarna så komplicerar julen det hela. Nivåerna påverkas. På samma sätt men inte i samma grad fungerar födelsedagar samt impulser och frestelser där emellan. Högar växer och böcker flyttas – eller inte. Då jag, liksom hela klanen, är läsare fick jag på Julafton av nära och kära sex böcker som alla naturligtvis hamnade i högen olästa. En av dem satte två i hög 4 tillfälligt lite ur spel när den trängde sig in. Nu är den i hög 2. Resten av blogginlägget handlar om den.

Svenska Jerusalemsföreingen finns det något som heter. Till den hör en webbsida och från föreningen kommer några gånger om år en liten tidning till medlemmar men också gratis till alla präster i Svenska kyrkan – om jag fattat saken rätt. Det betyder att ingen präst på ett anständigt sätt kan säga att han eller hon inte kan veta hur situationen är för kristna i Palestina och Israel. Information finns! – information av annat slag än det partiska dravel man får sig till livs om man på Facebook eller annat vis läser tidningarna Dagen eller, än värre, Världen idag med sina vettlösa kommentarsspår. Allmäna ”debattörer” som Lars Adaktusson eller den frilansande prästen Annika Borg spelar i samma vinklade division som de två blaskorna i sina leveranser av vridna och påhittade fakta. Jerusalemssföreningens lilla blad ger nyttiga korrigeringar liksom Facebook-gruppen Kristna Palestinavänner – rekommenderas!

I bladet i december fick jag ett litteraturtips. Primärhustrun som var i färd med att på nätet via adLibris beställa andra böcker tipsades. Julpappersinslaget kom därför på kvällen den 24:e The Other Side of the Wall – a Palestinian Christian Narrative of Lament and Hope.

Den är på drygt 200 sidor och är skriven av den Evangelskt-Lutherske prästen i Betlehem Munther Isaac. Den är alltså på utrikiska men engelskan är inte svår. Engelska är utrikiska också för honom vilket får till effekt att språket inte blir akademiskt avancerat eller så, mer enkelt berättande. Visst hoppas jag innerligt att någon tar sig före att översätta den till svenska men om icke så förväntar jag mig att präster och många andra som bör anses kunna ta sig fram på engelska gör sig besväret att beställa, köpa och läsa den. En bättre sågning av den krist-zionistiska villfarelsen har jag inte mött, alltså det skruvade pladder som med förvirrade Bibel-och-tro-argument i praktiken ensidigt godkänner eller åtminstone tiger om allt israeliska bosättare stödda av soldater gör mot palestinierna. Detta kätteri – krist-zionism är kätteri! – hittar man främst hos så kallat ”evangelikala kristna” i USA men också hos svenska ”opinionsbildare” typ dem jag nämnde ovan och andra.***

I diskussionen om Israel-Palestina, anti-semitism och liknande innehåller boken god Bibel-teologi grundad hos profeterna i Gamla testamentet men framför allt utifrån Jesus själv. Den anvisar en kristen väg till förståelse och försoning för folk på var sin sida om murar vare sig de är gjorda av betong eller bara består av fördomar och illvilliga attityder. Den vägen börjar med att våga se andra sidans syn. En händelse som ser ut som en tanke är också att på Annandagen avled fredspristagaren biskop Tutu i Sydafrika. Han var en god reprsentant för samma synsätt och väg framåt.

Boken kostar inte ens 150 spänn – en pizza och en pilsner. Den, inte pizza, kan beställas här.

* Lägger jag till Primärhustruns litteratur blir hushållets samlade hög olästa svindlade hög – ur min synvinkel. Å andra sidan blir det så för henne också eftersom vi läser nästan helt olika grejer.

** Gamla testamentet innehåller, beroende på hur man räknar, 39 eller 51 böcker. En av dessa är Predikaren som avrundas med orden: det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

*** En del av Svenska kyrkans biskopar – och andra – som får spunk bara inför tanken att säga att Israels agerande på Västbanken skulle ha drag av apartheid är (i de flesta fall) inte krist-zionistiska. De är bara skvätträdda – vilket är illa nog.

Inför jubileer av sådana slag köps presenter. För att köpa sådana behöver man beväpnad med betalkort besöka allehanda butiker och handelsbodar. I detalj ämnar jag inte för dig, noble Bloggläsius, redovisa alla detaljer i detta sökande utan nöja mig med att nämna Akademibokhandeln i stiftshuvudstaden Luleå. Där köptes en bok till gossen och en till gossens pappa. Den har han nu läst. Pappan alltså.

Kontrafaktisk historia är intressant. I allt väsentligt bygger sådant på tanken Tänk om...? och att man drar upp möjliga händelsekedjor utifrån att något annat hänt än vad som verkligen hände. Givetvis måste sakerna för att vara historia hållas inom rimligheternas gränser och inte totalt balla ur till ren fiction i vilda spekulationer. Boken Om Tyskland segrat – 53 alternativa scenarier håller sig i sina drygt 300 sidor i rimligheternas rum. Frågeställningar som Tänk om fransmännen hade satt in ett allmänt anfall för att hjälpa polacerna? – vi snackar hösten 1939 – är ett exempel. Tänk om de allierade slagits tillbaka på D-dagen? är ett annat. Tänk om Sverige dragits in i finska vinterkriget? är ett tredje. De andra 50 frågorna lämnar jag till eventuella läsare att själv snoka i sedan du som jag köpt boken i pocket.

Författare och redaktörer är historiker av facket, inte hitte-på-are av enkela fatasier. De scenarier de beskriver ligger alla inom rimligheternas gränser som altenativa val möjliga när de som valde valde. Slutklämmen blir dock i stort samma: Andra världskriget hade gått som det gick i alla fall. Kanske slutat lite tidigare eller senare, kanske med Röda armén vid Rehn eller Engelska kanalen i stället för en bit väster om Berlin.Men hur som helst skulle det gå som det gick och hur som helst är ISBN 978-91-7903-526-6 en intressant bok.

Sonen då? Den yngste, han som när han var liten här hemma kallades Heffaklumpen. Vad fick han av föräldrar, syskon och andra?

En helt annan bok och andra saker. Dessutom – men inte som present – börjar han på nytt jobb på sin födelsedag. Han disputerade vid Luleå Tekniska Universitet för snart ett år sedan och nu, efter Coronan, skall företaget Skellefteåkraft bli hans arbetsgivare och Staaan platsen att lokalisera om sig till. På frågan om han nu skulle byta hockeysympatier blev svaret dock bestämt nekande.

Grattis i alla fall till alltsammans!

En sak till med egen rubrik: kontrafakticitet 2.

Att läsa kontrafaktiska historiefunderingar skevar lätt tankarna från hur saker blev till om de blivit på annat vis. Frågan Tänk om…? skapar fantasier och fabuleringar kring allt möjligt både globalt och privat. Till detta kan, men måste inte, funderingar gå till kontrafaktiska historier för egen del.

Tänk om Primärhustrun, generalissan i mitt liv, valt en annan man än mig?

Tänk om jag i början av 1990-talet efter tre år som stiftsadjunkt sökt kyrkoherdetjänsten i Älvsbyn och fått uppdraget?

Tänk om jag/vi sökt oss till någon annan plats än Älvsbyn?

Tänk om...?

Hur skulle då saker ha blivit? Hur skulle jag blivit?

Kanske får rubriken någon Bloggläsius att tänka: Nu skriver han (äntligen) något om kyrkovalet som avgörs i morgon! Det måste jag läsa! En annan suckar: Näää! Inte mer om den där saken! Fy så jobbigt! Det här skiter jag i!

Efter denna korta inledning deklarerar jag att bägge dessa Bloggläsiusar blir besvikna. Detta blogginlägg handlar inte om tjyrkovalet: I stället rör det sig om något helt annat och betydligt mer avgörande.

Förra hösten när jag och Primärhustrun for till Jäggelouktta, på svenska Jäkkvik, stannade vi till i Arjeplog. På Silvermuseet köpte jag då en bok om Arjeplogsväckelsen 1905 och läste den när vi var på plats i fjällvärden. Den vidlyftiga titeln var Arjeplogsväckelsen 1905 – I same- och nybyggarland med Svenska kyrkan och EFS i samverkan 1889-1916. Jag skrev om boken här.

I år blev det på samma sätt men nu köptes boken i Arjeplogs kyrka. En bild av den helgedomen är slutvinjett för SVT Norrbottens nyhetssändningar och värd ett stopp på grund av sitt bokbord som jag nog tror är det bästa norr om Katolska bokhandeln i Stockholm. Naturligtvis inte i antalet titlar men vad gäller kvaliteten. Inga blajiga småskrifter för ett par swishade 10or utan kvalitetslitteratur, både skönlittertur och teologi. Till min boksamling lades då ISBN 978-91-7777-033-6 Om den heliga Anden – till den helige Amfilochios, biskop i Ikonium. Författare? Basileios av Cæsarea, även kallad Basileios den store som föddes år 329 eller 330 och blev 50 år gammal.

Hans liv och gärning som man kan läsa om om man googlar var alltså mellan två i den kristna historien viktiga kyrkomöten, det i Nicea 325 och det i Konstantinopel 381. Han fick inte vara med men med tankar grundade i beslut i det första bearbetade han teologiskt, skrev och höll på och blev en om än död auktoritet vid det senare.

Vad gällde saken?

Ja – inte var det småsaker som nuförtiden då energi läggs på att en halv procent av det krympande antalet vigslar i en avlägsen framtid bara måste kunna garanteras få vigselförrättare utan att någon präst byter arbetsuppgift med annan kollega. Sådant 2021-eri pysslade man inte med i Nicea och Konstantinopel och däremellan. Då gällde det i stället hur man efter fattig förmåga skulle försöka beskriva Gud – som en eller tre eller som kombination av Fader-Son-Ande och hur. Folk drabbade av grekisk filosofi och därför i egna ögon listigare än andra ville rangordna inom vad man kallade Treenigheten och argumenterade med sekulära argument för en tripp-trapp-trull-sammansatt Gud. Listiga och kluriga typer av annan uppfattning – Basieios är ett exempel – smulade sönder snacket med hänvisning till vad Gud visat i sin uppenbarelse och vad som är Kyrkans tro.

Boken visar detta. Den är inte så lätt att föstå. Jag skulle ljuga om jag sa att jag helt följer finliret som i stor utsträckning bygger på hur man uppfattar nyanser i grekiska prepositioner som i, med och liknande. Grekiska är med sina nyanse och variationer öppet för många detaljer i teologi och filosofi och de gick förlorade när man översatte till kommando- och juridikspråket latin och sedan germanska skogsspråk. Men saken som dryftades på grekiska är viktig och har bibehållits i den kristna Kyrkan i form av den Trosbekännelse som är gemensam för alla kristna – kursivt nedan. Den används inte överallt men en kyrka som inte ger den sitt OK betraktas inte som en kristen kyrka.

Jag blev nog inte dummare av att läsa boken men kände mig lite dum ibland. Rekommenderas!

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat;

som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa;

som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven;

som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida;

därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna;

och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.

Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

…har jag sålt. Nästan ingen om det skall vara exakt. Två har jag skickat iväg och fått 140 kronor plus porto. En har jag behållit själv. Det betyder att 47 stycken finns kvar i en kartong här hemma.

INGEN BOKBOK har jag berättat om här, här, här och här samt nämt i förbigående däremellan. Orsaken till att jag valde att i bokform sammanställa Corona-förändrade Bibelstudier plus lite till samt duplicera det hela i 50 ex var en mix av ambition, leklynne, fåfänga, högmod och ren dumhet. Sedan slog blyghet och liknande till. Jag har inte riktigt vågat till-salu-agera den. Känns som att agera plumpt i egen sak. Resultatet så här långt är att jag sitter med en massa betalda böcker och skägget i det bildliga blå skåpet – eller var det brevlådan?

Mina frågor kryper i sinnet.

• Vilket intresse kan finnas av skrivna former av försök att ha Bibelstudier med begränsad eller ingen fysisk samvaro i Coronans tid?
• Vilken nytta kan en muntlig mångsidig text ha eller få, en text som handlar om Bibelns innehåll och dess tillkomst med fokus på hur det repeteras och ”spelas upp” i en riktig gudstjänst, alltså i en Högmässa?
• Vilken nytta har några ganska detaljerade utkast för själv-Bibelstudier av delar av två brev i Nya testamentet?
• Vilken nytta är det med en annan författares ganska noggranna redogörelse av hur Gud successivt lotsar en människa från icke-tro till en mogen tro?
• Vilken nytta? Var kan intresse finnas? Vem? Vilka? De som under pandemin lokalt missat Bibelstudierna? Någon eller några på annat håll som vill förkovra sig? Annan anledning.

Kanske vågar jag försöka kränga den via min blogg och då också Facebook. Eller när Bibelstudieverksamheten startar den 14 september. Eller på annat vis. Hur som helst betingar den 140 kr. Via posten blir det summa 188 kr då den kräver dubbelt brevporto men det räcker för en-två, kanske tre ex.