riktigt tråkig bok
Missförstå mig rätt! Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde skriven av Jonna Bornemark var en bra bok som jag hade på gång och läste i innan vi for till Hemavan. Med en snutt på sisådär 25 olästa sidor kvar fick den bli kvar hemma. Ingen idé att ta mé! är min slogan i sådana lägen. Nu, sedan vi kom hem har den blivit färdigläst och får omdömet riktigt tråkig bok.
Det var i julas den hamnade i läshögen. Svärsonen tyckte att jag skulle få en intressant beskrivning och resonemang om tidsanda, värderingskultur, organisation, verksamhet, administration, byråkrati med mera. Bra tanke. Sådant är viktigt. Att peka på att det matematik-fundamentalistiska management-tänkandet som infekterar allt möjligt faktiskt lämnar hål och tomhet vad gäller vissa saker är helt befogat.
Återigen: Missförstå mig rätt! Naturligtvis skall de verktyg av mått och matte som används i fysik, medicin, teknik och annat användas – där de hör hemma. Problemet är att sådana analys- och arbetsverktyg blir trubbiga och missvisande i andra sammanhang som psykologi, pedagogik, historia eller annat man brukar kalla humaniora. Det som ofta kallas New Public Management (NPM) får också administrationer som skall vara till tjänst för verksamheter av olika slag att växa till byråkratier som kämpar för att pedantiskt mäta och hålla reda på de delar av verksamheter som kansle går att mattemäta och jämföra samtidigt som man då missar annat.
Vad gör boken tråkig? Svar: Metoden. Hon är vetenskapsmänniska den där Bornemark, säkert smart som få. Ingen kritik där! Hon använder sig av en (troligen) oftast vettig tre-bens-metod vanlig inom olika vetenskapliga fält: 1. Ställ frågor och formulera en hypotes. 2. Undersök material och samla fakta. 3. Diskutera resultatet i relation till någon teori eller annans tidigare resultat. Det är det tredjeledet som ofta ökar trist- och seghetsgraden. Att med hjälp av tre sedan århundraden tillbaka avlidna mer eller mindre okända filosofer analysera dagens statistik-och tidsstudiemätning inom till exempel äldrevården trubbar av en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Visserligen blir det (säkert?) tankeskarpt men klangen uppgörelse drunknar i ratio och intelectus grubbel kring vadheter – som jag tror är ett annat ord för fakta.
Jag blev inte dummare av att läsa bokens knappa 300 sidor – tror jag. Men kände mig ibland dum. Nu ska man inte såga något man inte begriper bara för att man inte begriper det. Alltså ratar jag inte filosofen Bornemark och hennes tankar. Tvärtom. Läs gärna boken, noble Bloggläsus, men bered dig på tuggmotstånd i huvudet.
