stigstrombergsson

Jag befinner mig i fjällvärlden, noga sagt i en stuga i Björkliden och tillsammans med lilla Lisa 4 år och hennes mormor alias Primärhustrun i mitt liv. Lisas mamma, pappa och morbror är på vandring, bor i tält och saknar mobiltäckning. Ganska lugnt, alltså.

Vi gick en sväng idag, Lisa med mormor och morfar. Det är ingen lång tripp till vad som på kartan kallas Badsjön en kilometer bort. Det var dock tillräckligt för att jag än en gång skulle se sambandet vy vid vandring. När man om än lugnt och föga strävsamt – lite mer mödosamt för den kortbenta lillgumman – går uppåt ser man mycket kort vart man går. Uppmärksamheten är så mark- och steginriktad och man är helt upptagen med det man har för händerna – eller rättare sagt fötterna. Det krävs att man stannar upp och vänder sig om för att man ska se hur man gått och få rätt vy vid vandring.

I stugan har samma sak slagit till – eller i alla fall gjort sig påmind – men i ett helt annat avseende, detta genom en bok jag ägt länge men tyvärr inte läst tidigare: Urkyrkan utmanar av Stig Hellsten.

Hellsten var biskop i Luleå 1966-1980. Innan var han under 8 år domprost i samma stad. Jag prästvigdes sommaren 1978 och man behöver inte vara raketforskare för att fatta att Hellsten förutom att vara en kyrkgestalt i min hemstad, besökare vid olika ungdomsläger och annat också var min vigningsbiskop. Han är därmed i någon mån ansvarig för att jag kunnat härja som präst – om man nu ser det jag försökt verka för som att härja.

När dte gått 10 år efter pensioneringen måste han ha knåpat på boken Urkyrkan utmanar som kom ut 1992. De som prästvigts av honom fick ett dedicerat ex, i mitt fall med ett extra ”lycka till” till det uppdrag som stiftsadjunkt jag just då fått.

I boken resonerar han med sin mångåriga erfarenhet om den kyrkliga situationen runt tio år innan millennieskiftet och ställer sakerna i relation till de första kristnas situation. Intressant. För mig som läst den nu blir den en 30-års-tillbakablick på den vy vid vandring som kyrkan genomgått. En ganska otäck vy vill jag påstå.

Hellstens tankar och tid innebar en helt annorlunda offensiv och engagerad hållning än vad jag numera ser. Öppenhet för människors delaktighet och Jesus i fokus i stället för en genombyråkratiserad organisation fylld av sidofokus som vi ser idag. Att verka energiskt med vad som kan göras i stället för att bara göra vad man måste var hållningen. Ordentligt dop-arbete och fokus på konfirmander kan vara exempel – helt annorlunda än drop-in och snabbvarianter som många numera med ohöljd stolthet skyltar med i tron att man är framåt. Och fler exempel kan ges.

Väl värd att försöka få tag i. Googla! Naturligtvis finns ett och annat som inte stämmer med hur det blev men boken är faktiskt en avslöjande profetisk skrift som gett ytterligare vy vid vandring.

Kategori för detta blogginlägg?

Predikaren 12:12 eftersom inlägget handlar om en bok?

Församling då det är kyrkligt?

Speciella resor som jag brukar använda för skrivande i fjällmiljö?

Farfar/morfar funderar på grund av lilla Lisas närvaro?

PS. Ett PS brukar komma sist men nu blir det en uppmaning allra först.

Sök på Sveriges Radio upp Sommar i P1 från den 28:e förra månaden – här. Karin Bodin, vd för Polarbageriet, berättar bra. DS.

Jag har läst ett par böcker (till). Givaren var en kvinna. Författaren är en kvinna men en annan. Fick böckerna av Primärhustrun när jag fyllde år.

Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender och Därför demokrati – om kunskapen och folkstyret är titlarna. Filosofen och akademiledamoten Åsa Wikforss – det ska vara två s i slutet! – är författaren. Omfången är på cirka 260 och drygt 300 sidor. Innehållen både överlappar och kompletterar varann.

Alternativa fakta skrevs först, strax innan president Trump. I den boken är det en hel del vettig filosofi och viktiga men kanske lite tråkiga funderingar om till exempel vad som är sanning, fakta, övertygelse, åsikt, värdering och så vidare. En massa ting att behöva kunna skilja på i diskussioner och debatter både vid köksbordet och i politiken. Hur vi människor fungerar som individer och i grupper tröskas också igenom liksom mycket annat. Att man egentligen blir dummare och mer snävsynt av att byta åsikter med dem som tycker likadant som en själv är till exempel ganska självklart, så också att förståelse och argumentation skärps och slipas i tankebyte med tänkare som tänker olika. Väl värt att tänka på vare sig man är makthavare eller inte. Hon går också igenom hur både nya och gamla medier fungerar i uppfattnings-branschen. Alternativa fakta är en bra bok men har bristen att den kom ut 2017. Sedan dess har ju mycket hänt.

Därför demokrati kom ut tidigare i år. Den fyller tidsmässigt ut bristen från den första boken. En hel del av filosofi- och begreppstugget får man sig tilllivs men inte lika mycket – vilket är den bokens lilla brist. Hon är inte lika ingående utan hänvisar vad gäller sådant till sin tidigare bok.

Var för sig har de alltså var sin brist men tillsammans ger de en bra och näst intill filosofisk övergödning i analyser av hur högerpopulismens ogräs förökar sig i Sverige, Europa och USA. Orden övergödning och ogräs i förra meningen är inte Åsa Wikforsss – här blev det tre s! Jag la dit dem och de får stå som exempel på hur jag (och andra) skruvar in känslomässiga värderingar i faktaredovisningar. Bedrägligt men effektivt.

Som jag ofta skriver om böcker jag skriver om: Läs dem! Du blir inte dummare!

PPS nu på rättplats, som ett tillägg: Norra delen av fäderneslandet har värmebölja. Plus 28 just nu. I förrgår innebar det kort promenix till badstranden 500 meter bort. 16 grader i älven. Jag vadade, hustrun badade. Hon rentav doppade sig och hela huvudet. Igår blev det tripp till smärre sjö i stället. Där blev det dopp i böljan också för mig. Hur det blir senare idag återstår att se. DDS.

Inte alla har förunnats att delta i repmöten. Att kalla det förunnats är i och för sig lätt missvisande. Hur som helst är det en grej för en i och för sig ganska stor minoritet av den vuxna svenska befolkningen. Det var till att börja med nästan bara hannar som gjorde lumpen på massinkallelsernas tid och dessa/vi kom att vid några tillfällen repmöta för att putsa våra militära erfareheter så att konungariket skulle kunna göra motstånd mot aggresiva danskar eller andra leda fi-typer. En mycket god sak är att dessa ”färdigheter” aldrig prövades på allvar. Hur som helst är det inte detta mitt inlägg handlar om.

Det repmöte jag nu gjort var (ännu) en omläsning av en bok – Bibelns Israel och de andra folken skriven av engelsmannen och Bibelforskaren F.F. Bruce för över ett halvt århundrade sedan. Att den har så många år på nacken är inte så farligt då det som behandlas har ännu fler. Undertiteln lyder Från uttåget ur Egypten till Jerusalems fall 70 e Kr. Det betyder ett tidsspann på 13-1400 år främst ur så kallat realpolitiskt perspektiv med imperier, grannfolk, palatsintriger, maktkamper, allianser, koalitioner och ho vet allt. Inte teologi utan historia för den tid och det område som härbärgerat händelser som skapat teologi.

Jag har läst den förr men inte bebloggat den. För att kolla att jag inte berättat om den förr skrev jag in Bruce i bloggens sökruta och fann att ganska många träffar hade med Bruce the boss Springsteen att göra. Ett par träffar gällde en annan Bruce som skrivit en helt annan bok som finns i min hylla.

Bibelns Israel och de andra folken – Från uttåget ur Egypten till Jerusalems fall 70 e Kr ger en bra översikt och särskilt då andra hälften av de 250 sidorna. Där berättas det om den tid Gamla testamenet inte har så många notiser om, de sista 300 åren ungefär. Boken som säkert går att finna är informativ men med en och annan smärre plump vad gäller översättningen. När man flyttar en text från ett språk till ett annat – översättningen gjordes 1989 – gäller det inte bara att förstå orden utan också saken. Det engelska ordet nephew betecknar att det är frågan om en pojke eller man men säger inget om att det är en bror-son eller syster-son det handlar om. Att då skriva bror-son när det i sak handlar om en syster-dito är kanske inte västa brottet i världhistorien men i alla fall tillräckligt för att jag vid mitt repmöte med boken skall upptäcka plumpen.

Med det sagt är en hur som helst är en bra och informativ bok, särskilt kring de sista två seklerna innan Kristi födelse och århundradet efteråt.

Regeringskrisen skriver jag inget om nu. Inte heller om Fotbolls-EM eller rajrajet förra helgen när jag fyllde år eller denna vecka med barnbarn i fastigheten. Jag nämner inte den Netflix-serie jag sett ett avsnitt av varje kväll – Katla – och inte om hur gudstjänstbegränsningar lättas. Inte heller berättar jag att jag i sommar och till hösten trots min pensionering ombetts att fortsätta ”spöka” i att leda gudstjänster i lokalförsamlingen.

Om och hur jag kanske berör dessa grejer och annat kommer du, noble Bloggläsius, att erfara om du framöver klickar dig fram till repmöten på min blogg.

Jag har berättat det förr, detta att jag har kompisar som skriver och låter trycka böcker.

Den mest seriöse är nog romanförfattaren bakom boken Elin sover – ett blogginlägg om den boken finns här.

En annan figur i bekantskapskretsen renskrev sina runt 50 år gamla studentikosa anteckningar från en resa i USA – bebloggat här. Nu har han fortsatt låta livet passera revy, tryckt ut sig och låtit trycka sina anteckningar från ett sommarstipendium i Israel 1971. Han hade då just avslutat gymnasiet och skulle börja på universitetet.

Det blev en ganska tjusig bok – liksom hans förra. Bilder i fyrfärg, hårda pärmar, 100 sidor. Titeln Helig och minerad mark är en bra beskrivning av situationen där då och nu men visst finns det skillnader. När han var där var Israel ett tämligen sekulärt land med i princip socialdemokratisk ledning. Opinionen i Sverige och i väst var klart och till 100% Israelvänlig. Dagsläget är ett annat. Ytterligare 50 års ockupation, expanderande bosättningar, religiös sionistisk extremism och högervridning har förändrat Israel. Nationell iver, splittring och även där religiös extremism som en kraft har också förändrat den palestinska sidan. Här hemma i Sverige är det bara några få som är så ”Israelfrälsta” att de totalt saknar förståelse och empati för de människor, palestinierna, som fördrevs 1948 och lever på den fortfarande ockuperade Västbanken, i Gaza och i grannländerna. Läget som var ganska färskt när kompisen skrev sina anteckningar är nu ännu mer komplicerat.

Kul att läsa var det i alla fall. Jag har ju också besökt Israel-Palestina om än betydligt senare, under kortare tid och med annat syfte.* En del av det han såg har jag också sett men när jag var där var det helt utan det tjejintresse som präglar folk som när de var där var knappt 20 år gamla.

Boken har inget ISBN-nummer och finns inte i handeln. Författaren Thommy Bäckström bor i Umeå och finns på Facebook så man kan söka honom där om man skulle vilja få sig ett ex.

Kommer han att göra en tredje bok baserat på gammalt material?

En förhoppning väcktes hos mig när han på sidan 42 berättar att han vid urstädning av vinden i sitt gamla föräldrahem hittade en kartong som innehöll sparad brevväxling, också med gamla flickvänner. Skulle det bli en bok av just det sist nämnda står jag (och säkert en och annan annan) till förfogande för ett appendix med titeln Det hela sett från sidan.

* Här på bloggen kan man läsa ett antal inlägg om den studieresan. Serien med rubriken palestina och en romersk siffra börjar i november 2009, varvas efter en tid med annat och sträcker sig in i januari 2010.

Jag återvänder till förrförra blogginläggets rubrik, den jag satte i en annan tanke än vad det blev. Bloggningen om högerförvridningen i svensk politik blev ett sidospår, om än ett viktigt och allvarligt sådant. Jag skall inte (nu) fortsätta längs med den banan annat att nämna att ingen allmänborgerlig läsare av min blogg – jag vet att dessa finns! – har besvarat eller kommenterat mina frågor. Jag vet inte om jag skall vara förvånad eller inte. Kanske är folk från M, KD och L generade över blockfamntagen med SD eller anser att fascistifieringen i svensk politik är en positiv manifestation av svenska humanistiska värden.

Jag undrar vad talande tystnad säger.

Det är den första tanken från vänster till höger i min bokhylla som jag nu återvänder till. Jag har börjat den vandringen men vill först tala om att det är bokhyllan med delar av min teologiska facklitteratur det handlar om, inte böcker i andra ämnen eller skönlitteraturen som står ganska huller om buller i olika rum (och ligger i diverse lådor).

Längst upp till vänster finns en rödryggad rad Svensk Exegetisk Årsbok – alla lästa nästan i sin helhet.* På det kommer närmare en meter lästa volymer kring Bibel i allmänhet och Gamla testamentet innan jag fann två böcker jag inte läst under det kvartssekel de befunnit sig där. Nu är de lästa! Bägge! Sent omsider! För sent omsider?

1980-90-talen var i någon mening Projektens tid i kyrkan och flera kyrkonära sammanhang.

Den nya översättningen av Nya testamentet hade 1981 sett dagens ljus. Några år efteråt genomförde Svenska Bibelsällskapet Projekt NT81 som innebar en massa forskning och flera böcker om hur den nya översättningen landat eller inte landat, miljöer den hamnat eller inte hamnat i, vad som hänt och inte hänt och en massa annat och varför. De böckerna – som jag läst – finns några meter längre fram i min bokhyllevandring från vänster till höger.

Att översätta Gamla testamentet var krångligare och tog längre tid. Allt efter hand i takt med att delar blivit färdiga gavs de ut i provöversättningar – Nio Bibelböcker, Tre Bibelböcker, Psaltaren till exempel. Till och i anslutning till dessa skrevs litteratur inom Projekt Nytt GT och det var två titlar därifrån jag fann olästa men som nu befinnes vara genomtuggade.

• Visionärer, Vismän och Vi heter den ena. Den har två författare: Gunnel André, då i Uppsala docent i Gamla testamentet, och Tryggve Kronholm, professor i semitiska språk i samma stad. Boken är på 220 lärorika sidor som en introduktion och vägledning till innehållet i och översättningen av Första Moseboken, Jeremia och Ordspråksboken – de som fanns i Tre Bibelböcker.
• De tio orden är den andra, skriven av Tryggve Kronholm ensam. Ungefär 280 sidor om de 10 buden och deras betydelse och sammanhang när de kom till, senare genom historien och i nutid. Mycket intressant och klart fördomskrossande!

Dessa två böcker har, tillsammans med flera både från före och efter 90-talet och som rönt samma öde, varit i olästa tillstånd under många år. Faktiskt ganska harmeligt! De skrevs ju för att rusta präster, lekfolk och församlingar. Jag kan inte på rak arm säga vilken fantastiskt nytta jag skulle haft av dem om jag läst dem tidigare eller än mindre vad jag ska med dem nu när jag är pensionär och sitter på mitt Nebo och grubblar. En sak kan jag säga bestämt:

Om kyrkan tagit till vara av vad som då (och senare) producerades, olika projekts innehåll och intentioner och mer därtill skulle mycket blivit och vara annorlunda. Det gäller Undervisningens innehåll och pedagogik såväl lusten och förmågan att sträcka sig bortom vad man av hävd gör och vad man måste göra till att ha större fart i vad man kan göra.**

Böckerna har några år på nacken men det de handlar om har ännu fler. Jag sökte här och var på nätet och fann att de finns på Universitetsbiblioteket Carolina i Uppsala och kan lånas därifrån via vilket kommunbibliotek som helst. Rekommenderas!

* I varje årsbok finns påsvenska eller engelska rescensioner av utgiven litteratur. Noteringar om böcker skrivna på tyska har jag konsekvent hoppat över. Jag har ju aldrig studerat det språket.

** Flera projekt fanns! Till exempel hade ny Psalmbok och ny Kyrkohandbok kommit 1986 och man arbetade på att arbeta in dem. Inför att det 1993 skulle uppmärksammas att det var 400år sedan Uppsala möte då Sverige definitivt bestämde sig för den lutherska linjen gjordes Svenska Kyrkans Bekännelsearbete med en massa böcker och kulmen i Stora och Lilla boken om kristen tro, den sistnämnda tänkt att ges till alla hushåll. Stenarna ropar hette ett projekt som gjordes i tanken att man med kyrkorummen som bas – det finns inte två lika – skulle formulera och visa vad byggnaderna, konsten och symbolerna berättar om tro, inte bara byggnadshistoria och sådant. Arbete med att ha bemannade Vägkyrkor för att möta turister med evangeliet och ha en gemensam hållning till saken är ytterligare ett. Samtidigt hade man infört och organiserat om främst på nationell och regional nivå samt förberedde sig för den separation i förhållande till staten som man visste skulle komma. Och mer därtill. Det var en aktiv tid!

Det har hänt att jag när jag läst facklitteratur om litteratur, ofta biblisk sådan, så har jag stött på uttrycket the implied reader. Det betyder den tänkte läsaren, den eller de figurer den som skriver en text tänker sig läser den, något som påverkar hur texten blir.*

Ibland ligger den tänkte nära den verklige, ibland inte. När jag skriver för min blogg – just nu! – finns i min huvudskalleknopp en föreställning om vilka som kommer att läsa. En del vet jag – men faktiskt inte så många. Några kan jag ana. För flera har jag inte en susning. Det finns folk jag på Facebook sett att de sett att jag där annonserat att jag bloggat men om de läser bloggen vet jag inte.

Jag har fått i min hand en roman.

Fått och fått? sa Gustav Wasa.

Jag har betalt den.

Nu är det så att jag sällan läser romaner. Köper dem ännu mer sällan. Det blir någon pocket i avgångshallen inför charterresa och sådant jag får i present – typ. Fast den här gången blev det affär. Boken jag köpt heter Elin sover, skriven av debutromanförfattaren Stig Sundström, tidigare Älvsbybo och prästkollega.**

Jag har nu läst den. Tyckte den var bra. Den är skönlitteratur och jag är sparsamt trimmad och triggad på sådant och tycker den är bra. Jag sträcker mig till och med så långt att jag sägar att jag är lite positivt förvånad. Stigs språk är ledigt och uttrycksfullt. Handlingen lurig och kompakt. Mer avslöjar jag inte. Jag nöjer mig med att rekommendera boken. Varmt.

Men så går ju hjärnan igång kring detta med skrivande – något jag nog kommer att komma tillbaka till – och läsande.

Kuggfrågan blir: Har min namne skrivit en eller 500 romaner?– som han sa var upplagan?

Vem eller vilka han haft som tänkta läsare vet jag inte, bara att jag är en verklig läsare som utifrån vem jag är uppfattar det han skrivit. Jag ser, till exempel, här och var en och annan miljöbeskrivning som jag tydligt kan uppfatta som ”modifierad Älvsby-grej”. Det gör ju att jag får till mig en annan roman än den någon stackare i Halmstad får om han/hon köper boken inför en charter. En massa fler läsar-faktorer finns -ålder, kön, erfarenheter mm. Sådant verkar åt samma håll och leder till slutsatsen: Han har skrivit 500 romaner!

Läs en av dem. Din.

* Givetvis finns om man gör film en tänkt åskådare och den tänkte åhöraren finns i skallen om man förbereder sig för att ge ett muntligt budskap, predika till exempel.

** Han var Älvsbybo under många år. På 1980-talet kom han ung och vacker som EFS-predikant till bygden. Jag var då också ung och hade tjänst som präst i församlingen. Han kompletterade sig med tiden till formell behörighet för kyrkliga tjänster och blev efter en pendlaromväg till Edefors komminister här där vi bor. Då framlevde jag mina dagar på folkhögskolan. Hösten 2012 slutade han för annan tjänst nere i Västerbotten. Året efter fick jag den tjänst han lämnat. Vi tjänstgjorde alltså inte tätt tillsammans utan var som små barn i en sandlåda som mer lekte bredvid varandra än med varandra. Vi tyckte om att leka och blev vänner.

Om du, noble Bloggläsius, tidigare stiftat bekantskap med min lilla blogg har du nog uppfattat att jag är ganska road av historia. Jag menar då inte främst komiska och roliga historier även om jag också uppskattar sånt. Nu menar jag information om folk, kulturer och händelser mer eller mindre långt bak i tiden. Historia hjälper mig att förstå – typ.

Jag kan nog i olika sammanhang uppfattas som stel. Det finns folk som menar att jag är enögd. En del kan till och med tycka att jag ibland är aggressiv. Inget av detta styrde dock valet av bild att pryda detta inlägg med. Jag fann den när jag googlade orden Samurajernas storhetstid som är titeln på en serie om 6 avsnitt på Netflix. Jag provglodde första delen och fann att den (lik flera andra serier) var en informativ mix av korta dramatiseringar, kartor och berättarröster. De spridda fragment jag har av japansk historia ligger inte överst och mest tillgängligt bland sånt jag känner till så jag fortsatte med de andra fem avsnitten. En dos om dagen om Japan på 1500-talet.

Inte vet jag om jag blev smartare. Dummare blev jag i alla fall inte! Skall jag vara ärlig fick jag det ändå lite svårt med alla japanska namn. De låter ju så lika och när jag för Primärhustrun skulle återge ett avsnitt lät jag som Sven Jerrings famösa gamla radioreferat – kan belyssnas här. Ganska hopplöst men samtidigt en bra beskrivning.

Serien var intressant och ledde till i ett återbesök vid bokhyllan och en påbörjad omläsning av den bok jag bloggade om för drygt 10 år sedan – här.

Det är visst och sant att en del smittar. Det är också tur att inte gör det. Men en del drabbar. Man kan drabbas och det hände mig i slutet av förra året då det på TV – kanal 1? – gick en serie om svenska drottningar.

Jag såg serien. Monarkistiska romanser och relationer intresserar mig inte alls men historia tycker jag är kul. Serien var väl – enligt experter – lite sisådär rent faktamässigt men som tittare blev jag hur som helst i alla fall lite mer allmänbildad vilket inte gör ont någonstans. Lite nyfiken blev jag också och drogmig till minnes att jag bland böcker jag sparat efter pappa har en tjock rackare av Sven Stolpe om drottning Kristina – hon som lämnade sin tron och sitt land med dess torftiga kulturliv och stelbenta protestantism för att konvertera till den mer öppna katolska kyrkan och ansluta sig till bildningen på kontinenten och i Rom.

Naturligtvis var de drygt 500 sidorna intressanta på flera sätt, till detta inte i ringa utsträckning ganska obegripliga. Stolpe hade arbetat med saken på 1950-talet* och jag frågar mig för vilka han skrev. Själv var han konverterad katolik, inte helt ovanligt då bland så kallade kulturpersoner. Han var väldigt lärd och jag får intrycket att han skrev för andra lärda. Citat på latin och franska översätts inte och boken nämner och hänvisar friskt till 15-1600-talsförfattare, helgon och allt möjligt utan att berätta vilka dessa egentligen var. Boken har också spetsiga formuleringen och är ett inlägg i en ”debatt” som i mitten av förra århundradet pågick bland historiker och teologer med de forskningsverktyg – inte minst psykologiska – som då var aktuella. Således ett bedårande barn av sin tid men ändå värd att läsa, smittad av TV. Vill du,noble Bloggläsius, veta mer om innehållet kan du klicka här.

På SVT har jag sett och sett om viss avsnitt av serien Rosens namn. Den bygger på en roman av Umberto Eco och har filmatiserats förr med Sean Connery i huvudrollen. Nu var alltsammans 8 avsnitt om vardera en timme och ledde till återbesök vid hyllan med ärvda böcker. Den läser jag nu.

TV smittar men som tur är inte alltid. Den sevärda treavsnittsserien om George Washington leder inte till mer läsning. Serien The Queens Gambit har inte inneburit att jag rensat hyllorna på kommunala bibblan på alla schackböcker. Men om drottning Kristina och hennes tid har jag läst smittad av TV.

* Boken i första upplaga publicerades 1960 och 1961. Pappas variant med de två delarna i en volym trycktes 1982.

Jag har nu läst ut andra julklappsboken.

Egentligen hade jag kunnat skriva om den redan igår på Tredjedag Jul men saker kom emellan. Det var lagomt kallt och snöade alldeles våldsamt så det blev två snöskottningar att fördriva tiden med.* När vi senare på SVT såg första avsnittet av serien Rosens namn kämpade jag så till den milda grad med soffaslummer att jag var tvungen att se om det lite senare på kvällen. SVTplay levererade två avsnitt på raken om Stockholms blodbad för 500 år sedan, massakern då stordansk imperialism och tyskt kapital sökte befästa sin makt över vårt fria svenska folk och den långa ludna svansen.** Sammantaget blev effekten att jag först idag skriver om julens andra bok.

Blogginläggets rubrik är fördelningen mellan konsonanter och vokaler i författarens namn. Grzegorz Flakierski är född 1956 i Polen, har bott i Sverige sedan 1969. numera utanför Kramfors och är verksam som kulturskribent. För 10 år sedan gav han ut boken Statskuppen i Norrland och lilla Ava 2½ gav den till sin morfar dvs mig i julklapp. Hur hon surfat fram till den på nätet förstår jag inte men gissningsvis var hennes hulda moder henne behjälplig.

Statskuppen i Norrland är ingen sanningsfylld faktabok. Nu kan även fiction som inte är sann historia berätta en historia med sanning men då boken har 10 år på nacken finns givetvis en lucka i tiden. Senare regeringars – observera pluralen! – fram-och-tillbaka-hållningar vad gäller norra delen av landet är inte fullständig uppdaterad. Läs här eller på andra framgooglade platser om Norrbottniabanan för att få ett exempel på statsmäktigt hattade.

Vidare om boken där baksidestexten lyder:

När statsminister Axel Oxenstjärna favoritstatsråd Sven Luser håller ett tal som hånar Norrland är måttet rågat. Norrlänningar är ett tåligt släkte, men nu har de fått nog. Det börjar hända saker norr om Dalälven som ingen räknat med.

"Statskuppen i Norrland" är en politisk satir som gisslar opportunism, korruption och inkompetens. Bakgrunden är ett demokratiskt underskott i en globaliserad värld där allt mer av makten har flyttats från de folkvalda till marknadens gränslösa krafter.

Men sådant kan väl ändå inte hända här.

Läsningen innebar ca 250 sidors igenkännande småleenden kring människors känslor, resonemang och attityder samt flera rejäla flatskratt på makthavares och byråkraters bekostnad. Vad gäller attityd identifierade jag mig särskilt med funderingarna på sidorna 182-183 hos en Luleåbo. Hans känslor kan lätt flyttas till alla möjliga hierrarkiska sammanhang, inte minst kyrkliga.

12-6 var fördelningen konsonanter-vokaler i författarens namn. När jag på nätet sökte information om honom föreslog Google efter förnamnet först en annan. Räkna bokstäverna i Grzegorz Brzęczyszczykiewicz.

* På kvällskvisten gick det över i plusgrader och regn – verkligen inget att driva med.

** Det kursiverade är troligen helt obegripligt för den som på 1970-talet aldrig var på några kristna ungdomsläger. Orden är ur ett potpurri av truddiluttar som sammanvävdes när man gratulerade någon som fyllde år eller vid lägrets slut hyllade kökspersonalen för deras berömvärda insatser.

Rubriken är titeln på den första julklappsbok jag läst i det knippe böcker jag fick. Utläst julklappsbok redan på juldagen är inte illa. Jag hade kunnat fixa det redan på julafton men det hade blivit onödigt skrytsamt.

Ska sanningen krypa fram fick jag boken redan den 23:e när vi lillajulafton-ade i Luleå. Nattimmar och lugn julafton gav lästid och jag hade kunnat pressa mig igenom den redan igår – men avstod. Nu är i alla fall de 200 sidorna lästa, de som journalisten K G Bergström skrivit om den ryska ockupationen av dåvarande Västerbotten 1808-09. Västerbotten då är numera Västerbotten och Norrbotten samt området fram till Kemi älv i nuvarande Finland.

Ryssarna kom två vägar. Söderifrån till Torneå och vidare mot Kalix, Luleå, senare Piteå och Skellefteå. Andra vägen och i vågor kom kosackerna över Kvarken från Wasa till Umeå som ockuperades flera gånger.

Ingen del av vad som nu är Sverige har sedan kung Kristian blodbadade Stockholm varit besatt av främmande makt så länge. Ändå förbigås saken i svenska läroböcker i historia och experters skriverier lika fullständigt som den höger-kristna Trump-sympatiserade tidningen Världen Idag är blinda för Israels ockupation av Västbanken/Palestina.* Att den glest befolkade jordbrukande landsändan i norr förutom sig själva skulle härbärgera 10-15000 ryska och svenska soldater med proviant, hästar, hö, fältsjuka, smittkoppor och annat elände av detta sjönk ner i ekonomiskt kris och fattigdom bekymrar inte det svenska historieskrivningen och utbildningssystemet med sitt Mälardalsperspektiv.

Nöd och död – den ryska ockupationen i norr 1809 var informativ och bra. Snart ska jag ge mig i kast med en annan julklappsbok: Statskuppen i Norrland.

* Fast det är helt på sidan om detta blogginläggs huvudämne vill jag i alla fall här med en not sätta ner en fot. Världen Idags skevögdhet kring allt som har med Israel-Palestina att göra och att ockupation förnekas är pinsamt bedrövlig. Andra exempel som kan nämnas är att tidigt i Corona-tid då Israel drabbades svagt stod beundran och tacksamhet till Gud som spön i backen. Att ett par diktaturer som utnyttjar gästande slavarbetare och aldrig skickat en soldat i konflikt med Israel ”normaliserat” vissa förbindelser med Netanyahu-regimen har man sett som en viktig freds-framgång och gjort att man öst krist-sionistiska lovord över Trump som dragit i trådarna och planerat att förse de aktuella diktaturerna med vapen. Nu när pandemin trist nog löper amok och Nethanyahu för att undvika lagens långa arm spräcker sin regering och sviker löften är Världen Idag tyst – liksom tack och lov de troll som kommenterar på blaskans Facebook-sida.

Jag har läst ännu en bok: Franklin D. Roosevelt – President i kris och krig, skriven av journalisten och författaren Lennart Pehrson. Den är på drygt 260 sidor och är en biografi om honom som vann ett presidentval, vann ett till och så ännu ett innan det sista ett halvår innan han dog.

Egentligen är det lite märkligt att FDR fått så lågmäld historia jämfört med samtidstyperna Churchill, Stalin, Hitler och Mussolini. Vald ledare från depressionen genom 30-talet och kriget fram till ett USA som krupit fram ur garderoben America first för att dominera långt mer än halva världen ekonomiskt,politiskt och militärt. I någon annan bok jag nyligen läst – Gileads döttrar jag skrev om i förra inlägget? – stod det att historien upprepar sig inte men den rimmar. Det är tänkvärt sett till sekvensen och vågrörelserna Kennedy-Johnson-Nixon-Ford-Carter-Reagan-Bush1-Clinton-Bush2-Obama-Trump och nu Biden – alla gubbar jag minns. Rent historiskt fyller den en kunskapslucka hos mig, inte minst vad gäller hans syn på Sverige och hustruns roll i sammanhanget. De var ju för katten nästan sossar! Men också att historien rimmar gör boken om Roosevelt extra intressant.

Läs den! ISBN 978-91-7545-912-7.

Det finns en annan blogg vars skribent uppenbarligen läser vad jag skriver här. Igår kunde jag där läsa om mig själv det sakliga att jag inte tog det här med nedstängningen av gudstjänstlivet så bra utan han blev en dysterkvist. Kanske sant, i alla fall i någon mån.

Jag förstår inte varför du var så het i den frågan sa en arbetskamrat till mig en gång i början av min tid som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Det var på pricken. Jag kan engagera mig kraftigt och argumentera ihärdigt i saker som andra släpper lätt. Det blir nog därför så att jag skapar bilden av mig själv som en sur kritisk finn-fem-fel-petimeter vars ordflöde det känns skönt att kunna undvika. Viktigt är dock att veta att jag säger inte allt – och bloggar om ännu mindre.

Lägger jag handen på mitt hjärta är det klart att det skulle vara lättare även för mig om jag bara kunde släppa vissa saker eller åtminstone kunna ta lättare på en del. Tyvärr – men jag jobbar på det – har jag och har alltid haft svårt att bara skaka av mig när man väljer näst-bästa-lösningar. Jag kan ha alternativa åsikter och till och med likt Cato den äldre i det gamla Rom fortsätta att argumentera även när jag i uppkomna lägen lojalt verkar och agerar enligt den linje som blev beslutad. Ren obstruktion ägnar jag mig inte åt. Skulle så ske vore det inte i smyg utan skulle ske helt öppet. Du behöver aldrig frukta en kniv i ryggen från mig sa jag vid ett tillfälle till en tidigare chef. Angriper jag blir det framifrån.

Att känna sig ur gängorna och vara dysterkvist brukar avta efter tre dagar och väldigt sällan bli något helt bestående. Ett sätt att få det att avta är att enkelt och simpelt att göra något annat – typ läsa en bok eller åka skidor. Även fast det kommit snö nu – hela 4 cm! –är det för lite för skidåkning. Det fick alltså bli en bok. Eller två. Och innehållet kan verkligen dysterkvista tillvaron.

Det mesta jag brukar läsa är fakta-litteratur av olika slag, böcker jag brukar berätta om här på min blogg i kategorin Predikaren 12:12. Det jag nu läst är en sällsynt utflykt i skönlitteraturens värld – Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar skrivna av Margaret Atwood. I sanning en dysterkvistisk dystopi.

Tjänarinnans berättelse såg jag som TV-serie för något eller några år sedan. Vi råkade då ha HBO bland våra kanaler och jag tror det var där den gick. Jag tyckte serien var bra i sin beskrivning av något slags diktatorisk fundamentalist-kristet kalifat lika fjärran från genuin kristen tro som IS är från vanlig Islam. Det var en bra serie.

Boken är ännu bättre! Men filmen var också bra. I boken är det mest vad folk tänker och känner, ite vad de gör, men på ett fiffigt sätt fixade filmen att flytta tankelivet till händelser och minspel. Ändå var boken bättre.*

Fortsättningen Gileads döttrar är skriven långt senare men i samma stil. Den är långt ifrån dålig men inte riktigt lika bra. Ändå läsvärd när man med en dystopi vill lätta upp sitt sinne.

* Nu kan du, noble Bloggläsius, lägga märke till hur positiv jag är. Jag klagar inte bara över allt och alla. Jag kritiserar inte vädret eller allt möjligt annat omkring mig utan uttrycker mig nästan lättsamt när nu solen skiner och det är minus 5 och det är snö att vänta i morgon.

Vi följer en del serier på TV, Primärhustrun och jag. Oftast SVT med dito Play och då mest informativt jox om Kalla kriget (som vi minns delar av), Världens natur, Vetenskapens värld, Det sitter i väggarna (som jag kallar Hemsökta hus), Sportnytt, Rapport, Aktuellt och Greta gris.* Den nuvarande brittiska deckaren är Grantchester där en klurig präst hjälper bylingen att få fram rätt bov – en anglikansk-protestantisk kollega till gamle favoriten Father Brown – men det är inte den serien som gett rubriken för detta blogginlägg.

SVT kör om söndagskvällarna den svensk-finska serien White Wall.

Igår slutade fjärde avsnittet med rubrikens panikrop: ...och en teolog!

Varför? Jo, så här är det. Ett konkursmässigt profithungrigt företag skall slutförvara förbrukat kärnbränsle i 100.000 år. För ändamålet har man hittat en gammal gruva att ställa i ordning och använda.

• Kommen såhär långt i skrivandet medelst telefån beslöt jag mig för att noga kolla orden i slutknorren på avsnittet igår kväll. SVTplay alltså. Då såg jag till min förvåning vad som inte tidigare gått eller vad jag i alla fall inte lagt märke till: Man kan se avsnitten innan de gått på veckosändningstiden! Det blev två på raken men jag fortsätter detta skriveri som det var när jag började och bara hade sett de första fyra av seriens åtta avsnitt.

Man bökar och stökar, spränger, röjer och donar nere i gruvan. Naturligtvis är slutförvar av kärnbränsle kontroversiellt men man jagar på. Stället skall invigas och tidsschemat måste hålla så att inte finansiärerna lömskar till.

Efter en (misslyckad) sprängsalva syns den vita väggen. Den är mystiskt. Materialet okänt. Den har inte hamnat i berget utan är äldre. Berget har bildats runtom senare. Den är också stor och ihålig med något i.

Ställd inför allt detta lägger en inkallad geologexpert projektet på hyllan och drar sina färde med uppmaningen Skaffa en arkeolog. Och en antropolog. Och en teolog!

Utifrån denna fiction-serie har mina tankar, noble Bloggläsius, bland mycket annat löpt iväg till händelsen 1946 i gruvan i Kristineberg i Västerbotten. På nätet hittar man när man Googlar på Kristinebergsbilden och Kristinebergs-profetian i sanning både ditt och datt. Källkritik anbefalles! Två informativt vederhäftiga läsvärda länkar är denna och denna.

Jag har som sagt sett även avsnitt 5 och 6 men de berättar jag inte om. Serien är fortfarande klurig och sevärd – som fiction-thriller. Om den har någon sorts tankekoppling till händelserna 1946 kan jag inte uttala mig om men i min skalle möttes i alla fall tankarna.

* Det sista var inte riktigt sant. Det var förr när barnbarnet Lisa var två år och på besök. Play-funktionen ger dock alltid Greta gris som förslag att fortsätta att titta på.

Den sista juli slutade jag inlägget gemmologi med dessa ord:

Varför håller jag på? Varför gör jag sånt här?

Gränsar det inte till självskadebeteende att läsa engelska och grekiska utan krav på tentamen eller liknande?

På den frågan har jag inget intelligentare svar än ”Det roar mig”.

Vad det i din tur tyder på för underliggande åkommor kan jag inte bedöma.

Rubriken antyder att det blivit om inte helt stopp så i alla fall si och så med det jag berättade om då. Läsningen av den stora kommentaren till Lukas berättelse om Jesus tog nämligen stopp efter sten 15.* Det betyder inte att inget annat lästs eller gjorts i den vägen de två sista månaderna. En del har hamnat på bloggen men timmar vid ett ganska meningslöst dataspel har jag valt att inte skriva om. Inte heller har jag nämnt ett par lite speciella serier jag sett på SVTplay och Netflix.**

Branden på Polarbageriet stoppade också upp de Bibelvetenskapliga hobbystudierna. Tankarna kom in på andra banor. Jag har tidigare berättat att präster kallades ut för att åtminstone i någon mån finnas med i krishanteringen vilket fick mig att (på nytt) fundera kring Kyrkans roller i tider av kris – förutom Coronan. Mina sökarögon for längs med ryggarna i bokhyllan efter den avhandling om ärkebiskop Oscar Romeros förkunnelse som jag läst ett par gånger förr. Jag skrev om den boken här och har då och då under bloggaråren anknutit till honom och hans synsätt. Skriv in Romero i sökrutan – om du sitter vid en dator – så levereras listan på mina inlägg. Den omläsningen branden ledde till har denna gång resulterat i följande refexion.

Ett vanligt synsätt hos människor är att den religiösa världen är rangordnad Jesus/Gud – präster – folk i gemen. Man agerar och tänker ett tripp-trapp-trull med någon sorts kyrkoelit som står närmare Gud än vad kreti och pleti gör. Svensson på gatan kan uttrycka den tanken. De flesta kyrkoanställda säger den (förhoppningsvis) inte men det betyder inte att synsättet inte kan finnas i praktiken och då helt oberoende av vilken kyrkosyn eller teologisk profil man anser sig ha. Det handlar om hur man outtalat ser på sig själv och sina uppdrag och hur man innerst inne och ytterst ute ser på folk och sig själv. Min slutsats blir att självrannsakan många gånger är på sin plats.

Romero vänder på tripp-trapp-trull. Eller stukar om kedjan.

• Naturligtvis är Jesus först – någon ordning måste det vara!
• Sedan kommer folket som genom dopet fogats till Jesus. I dopet har de fått Guds Ande. Deras liv underhålls och stärks av Nattvarden. De är nu Jesus kropp på jorden.
• Några i detta folk har på nivå tre uppdraget att betjäna detsamma med medlen för Guds nåd. I Romeros värld var det präster och kateketer, alltså de som i den kyrkliga organisationen undervisar och förvaltar sakramenten.

Den otänkta kedjan tripp-trapp-trull blir alltså tripp-trull-trapp! Helt rätt!

Självrannsakan är på sin plats!

Nu återvänder jag till The Gospel according to Luke I-IX som i två månader legat och väntat och längtat och trängtat. Jag återupptar mitt självskadebeteende på sidan 321 med avsnittet The Galilean Ministry of Jesus, sten 16.

* För att fatta sten 15 måste du, noble bloggläsius, ta dig till det tidigare inlägget – länk här.

** Dessa kan jag nämna i en fotnot. Den italienska serien Miraklet eller nåt sånt var intressant. En härva av politik, intriger, relationer och funderingar kring Gud och mirakler och rentav övertydliga cliff-hangers som slut på första säsongen. Riktigt underhållande klurig är A very secret service, den engelska titeln för den franska serien Au service de La France. Som agenthistoria är den inget vidare men underbar i sin drift med själva genren, töntiga byråkrater och fjantiga patetiska personer – allt under ett 1960-tal jag har en del minnen från. Bägge serierna kräver att jag läser textremsan.

Jag har just läst ut en bok på 100 sidor. Författaren var/är klämkäckt tonårsnaiv och ogenerat öppen till graden av självbekännelse med åtminstone en av de drifter som styrde (och sedan styrt?) hans liv. För en bredare allmänhet är alstret så gott som helt inaktuellt. För den begränsade krets jag själv tillhör är boken lätt roande. Hade det varit en ”vanlig bok” hade jag aldrig köpt den, inte läst den och definitivt inte anmält den här på min blogg i kategorin Predikaren 12:12*. Som du ser, noble Bloggläsius, är det nu annorlunda.

Han heter Thommy Bäckström, han som har gett ut boken Resa i västerled – utan ISBN-nummer. I sin dedikation imitt ex skrev han: Bäste Stig, gamle kompis sedan ett halvsekel tillbaka (och mer därtill). Här kan du läsa hur jag och Lars-Håkan tog oss fram i Amerika 1972!

Jag känner alltså författaren! Det gör att jag läst den. Och bebloggar den.

Varken dagligen, veckligen, månatligen eller ens årligen har vi den senare delen av det av honom nämda halvseklet träffats annat än då och då. Men kontakt har vi haft ända sedan vi som mellanstadieelever inte gick i samma klass eller ens på samma skola men väl kom att befinna oss i samma söndagsskolegrupp (bara pojkar), vara med i samma gäng, samma Kyrkans Ungdom, samma KGF-förening**, samma studentkorridor i Uppsala och så vidare. Som vuxna har vi levt livet lite mer avskilt, särskilt som Thommy bor i den avsides belägna avkroken Umeå. Där har han (till sist) som ett corona-isolerings-projekt renskrivit en dagbok från resan han gjorde 1972 med en annan då 19-årig gemensam kompis.

Resa i Västerled kan låt som en historia om Leif Eriksson på vikingafärd eller Columbus på väg till Ost-asien. Kanske skulle Thommys bok kunna fått en särskiljande undertitel typ Gnidiga tonåringar i buss eller liknande. Det är kul att följa trippen och noga uppdateras kring den snålhet som var driften kring måltidsval, nattlogi och mycket annat.

Boken finns nu i min bokhyllas avdelning Skrivet av folk jag känner.

Smittar skrivklåda? När man är pensionär? Det är inte utan...

• Samma titel Resa i Västerled skulle kunna lämpa sig för renskrivna anteckningar från den studieresa till Guatemala och El Salvador jag fick vara med om i början av 1990-talet – och senare tankar utifrån impulser där och då.
• Resa i Västerled men i plural skulle också funka kring de dagböcker som initialt skrevs när jag och min flickvän-fästmö-primärhustru årligen vandrade i fjällen. Det var innan barnen kom.
• Ska jag redigera om de olika bloggposterna från våren 2018 med rubriken p minus och ett nummer? De blev faktiskt en bok men bara i 10 ex men kanske skulle det vara nåt. Kanske då kompletterat med annat som här på bloggen hamnat i kategorierna Exe-geten bräker och Studier.
• Skulle min tre-betygs-uppsats på teologen kring fyra verser ur Hebreerbrevet samt den uppsats jag jag skrev för att om jag skulle vilja kunna titulera mig Teologie Magister ges ut av trycket i en volym med tråkig titel för att läsas av ingen?

Jag bloggar nog bara på...

* I Bibelns Gamla testamente finns boken Predikaren. En vers i den fick ge namn åt den kategori under vilken jag här på min blogg sorterar in skriverier om seriösa och tänkvärda böcker jag läst. I kapitel 12 vers 12 står: För övrigt, min son, ta varning: det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

** KGF betydde Kyrkliga Gymnasist-Förbundet. Vår lokalförening i Luleå hette Caritas.

Rubriken är min ivriga fråga?

Och Varför? om frågan får sitt svar. Eller frågorna.

Jag har denna spöregniga dag läst ut två böcker. Båda skapar rubrikfrågan.

Den ena som jag främst nu skall berätta om och fundera utifrån är den jag köpte på Silvermuseet när vi reste upp i förrgår – det är efter midnatt mot söndag jag skriver. Titeln är lång och lyder Arjeplogsväckelsen 1905 - I same- och nybyggarland med Svenska kyrkan och EFS i samverkan 1889-1916. Författaren är Karl Axel Lundqvist med – vad jag tror – vissa rötter eller anknytningar till området och nyckelpersoner i skeendet. Boken är på drygt 200 lättlästa sidor.

En lokal väckelse i ödemarken för mer än hundra år sedan?

Vad är poängen? Vad ger det? Tiderna är ju annorlunda nu!

Så kan man tänka och svaret blir: Massor med funderingar!

Förutom regionkunskap och lokalhistoria som ju alltid är intressant.

Strax före sekelskiftet 18-1900 bodde i Arjeplogs socken, numera både församling och kommun, på en yta stor som Skåne och Blekinge tillsammans, ca 2½ tusen personer i ca 200 byar och nybyggen. Det var fifty-fifty mellan bofasta svensktalande och nomadiserande samer med sitt språk. Väg ner i landet fanns inte, inte ens till Arvidsjaur. Fattigdomen var stor men man kunde ändå leva på vad landet gav. Alltså en helt annan tid.

Studien – det är en faktabok – tar sin början det år en ny kyrkoherde tillträder och slutar med att EFS inviger sitt bönhus på "Plassen" dvs i själva Arjeplog som bara något år tidigare fått sin första telefon. Tidsavgränsningar av den typen skapar alltid frågan i rubriken.

Men vad kan man dra för lärdomar? Nu?

Folk bodde glest då och kom glest i kontakt med kyrkan och hennes budskap. Nu bor man ingenstans i Sverige så glest men för de flesta är det likt fördärvat glest med kontakten med kristen tro. Alltså olikt och likt.

Många kunde inte läsa då eller tala svenska. Nu kan alla vuxna läsa men de flesta är i alla fall analfabeter vad gäller Bibel och tro. Olikt och likt.

Så betingelserna för väckelse, andliga genombrott, behöver inte uppfattas så vanvettigt annorlunda, särskilt som man kan jämföra med tidigare och senare väckelser lite överallt. Det är alltid tre faktorer som överlappar varandra som återkommer.

• En ihärdig iver att bland unga och vuxna sprida kunskap om vad tro och Bibel går ut på. Den nutida Kyrkoordningen kallar det Undervisning, förr benämndes det Predikan. I tid och otid där och när folket befann sig. I mer än 15 år gnodde präst och kolportör i väglöst land och predikade/undervisade praktiskt taget 5-6 gånger i veckan var – i snitt.
• Mission/evangelisation både inom- och utomlands var viktigt också i lappmarkens isolat. Man nöjde sig inte med sitt eget sammanhang utan tog in och spred hur tro och liv fungerade och växte bland andra fattiga och behövande också på andra håll. Intresse och driv för att de som inte hade nått en personlig tro skulle nå dit var ledmotiv. Omvändelse alltså.
• Som är den tredje faktorn: Omvändelse till att inse sig mottagen av Gud och förlåten på grund av vad Jesus gjort, inget annat. Andra saker som att man var döpt och allmänt hygglig var bra i sig men en personlig omvändelse och bekännelse stod i fokus.

Dessa tre faktorer menar jag gäller än!

En kyrka och/eller församling med sina präster och andra medarbetare som inte trycker på dessa ting har ingen väckelse att vänta vare sig på kort eller lång sikt.

Trycker man på sakerna kan det som i Arjeplog för mer än 100 år sedan i alla fall ta 10-15-20 år. Uthållighet krävs! Och ihållighet utan fjäskande ihålighet för att bli populär.

Boken slutar 1916 och svarar inte på rubrikens fråga – tyvärr!

Jag har också i regnrusket läst om en annan bok, egentligen ett litet häfte med titeln Kyrka för folket- latinamerikansk befrielseteologi. Jag har läst de 60 sidorna förr för flera år sedan men en relectura* var på sin plats. Häftet gavs ut 1985 så frågan hur gick det sen? har inställt sig även där.

* För befrielseteologerna är begreppet relectura viktigt. Det handlar om att läsa om Bibeln och dess innehåll med sammanhangen då och nu medvetet för ögonen – ur de fattigas, drabbades och förtrycktas synvinkel.

Den var inte mer än kvartsbra. Tyvärr. Det var inte ens meningen att jag skulle köpa den men jag missade att avbeställa periodens bok enligt bokklubben Clios senaste utskick. Alltså kom den. Helt fel var den inte. Men bara kvartsbra med sina snäva och vinklade perspektiv.

Boken Jag anklagar – de intellektuellas historia skriven av Kim Salomon berättar hyfsat bra det den berättar. Det den tiger om skapar enligt min mening dock skriande tomrum i framställningen. Boken är helt präglad av den nord-väst-europeiska navelskådning som inbillar sig att vi i vårt hörn av världen i alla avseenden varit först och nu nått längst med sådant det är vår börda att civilisera alla outvecklade och okunniga med – inklusive att vara ”intellektuell”.

I den tankefåran startar resonemanget om de intellektuella med filosoferna i det gamla Grekland – givetvis. Deras tankegångar, arbetsmetoder, klasstillhörighet – även om just det ordet är mitt och lite anakronistiskt – och förhållande till dem som har makten nämns. Kring det sistnämnda konstateras att det varierar. En del av de grekiska tomtarna fungerar i symbios med härskarskikten, andra i motsättning. Hur som helst når deras tänkande inte ”vanligt folk” utan förblir hjärngymnastiska övningar hos ett fåtal som eftervärlden menar var snillrika. Troligen såg de ocksåsig själva så.

Greklands tänkande och filosoferande adopteras och kopieras bristfälligt av Rom och översätts till latin, ett språk lämpat för militära order, administration och juridik utan de finstilta betydelsenyanser som man kan filosofera med och kring på grekiska. Romarna plagierar men når aldrig originalens kvalitet.

När jag kommit så långt – hade då inte läst boken färdigt – tyckte jag att åtminstone två, kanske tre spår av intellektualitet var det skriande tyst om. Dock är det ganska typiskt för ett snävt eurocentriskt perspektiv att tappa Levantens intellektuella innan någon grek la pannan i djupa veck. Nu har jag läst ut boken och håller fast vi min första impuls om att författaren hoppar över eller aktivt bortser från några viktiga trådar som påverkat vår (och världens) kultur och intellektuella aktiviteter.

• Sumerer-Assyrier-Babylonier-Fenikier-Perser-Egyptier skapar och förvaltar ett tankegods grekerna senare bara adopterar. Grekerna mötte astronomi, matematik och en massa annat främst genom att vara små irriterande grannkommuner till den persiska civilisationen och världsväldet. Att folk börjar skriva nämner författaren men att tiger med att skriftspråk med alfabet och grejer föds i Den bördiga halvmånen – googla. I början var det något sorts rebusaktivitet som senare förvandlades till konsonantskrift lämplig för semitiska språk. Som de indoeuropeer de är försåg grekerna alfabetet med tydliga vokaler. De tog alltså arv, de där hellenerna, av flera stor-orientaliska saker!
• Är profeter intellektuella? Med olika klasstillhörighet och i olika realtioner till makten? Här har vi ett spår till som kanske inte var aktuellt i Aten då men som varit med och påverkat kultur och intellektuell aktivitet i Europa både bland lärda och olärda. Det är profeterna i Gamla testamentet jag syftar på – deras värderingar, regimkritik osv. Hur man än vill definiera ordet ”intellektuell” är det ändå så att den aktivitet profeter ägnade sig åt den tid det begav sig kallas intellektuell när man beskriver vad Sokrates och Platon höll på med, för att inte tala om Voltaire och Kant ofantligt långt senare.
• När Väst-Rom faller för germanska stammar och den kristna kyrkan blir gemensamt idékitt ger boken jag berättar om intrycket att intellektuella aktiviteter upphör och vi går in i en mörk Medeltid. Inget kan vara mer ofullständigt! I det Bysantinska Öst-rom tickar teologiserande och filosoferande på i 1000 år även om Väst-Europa halkar efter. I de muslimska kalifaten översätts grekiska filosofer väst glömt bort till arabiska för att därifrån i och via det vi idag kallar Spanien översättas till latin och ge upphov till Renässansen. Medeltiden är alltså inte ett repeterande bönerabblande som författaren nämner det – och därför hoppar över.
• Personer och texter av intellektuell art från Indus-dalen, Indien och Kina nämns inte!

Bokens perspektiv är att det är främst i Frankrike-England-Tyskland från cirka år 1700 de intellektuellas historia utspelar sig. Här är framställningen bra men både geografiskt och tidsmässigt är det upprörande snävt. Författaren gör sig också dum-sekulär i sin outtalade men ändå genomgående attityd att tro och tanke inte hör samman och om de sätts bredvid varandra måste de vara varandras motpoler. Resultatet blir då givetvis att intellektualitetens topp är vi sekulariserade i väst här och nu. Följdtanken att det är den vite mannens börda att civilisera världen med just sitt synsätt har fungerat som intellektuell motivering för kolonialism och imperialism rent maktmässigt. Boken visar att det fortfarande finns en tankens neo-kolonialism till och med på svenka lärosäten.

Jag hade inte tänkt köpa boken. Då den kom var det enklare att betala än att returnera. Betald blev jag ju tvungen att läsa den. Dummare blev jag inte men jag rekommenderar dig, noble Bloggläsius, att du lägger dina surt förvärvade slantar på något annat.

Jag visste det inte.

Men nu vet jag nåt jag inte visste.

Orsak? Jag har läst en bok. En bok till.

Så jag sätter mig vid datorn för att författa meningar om något jag vetat en del om men också haft förutfattade meningar kring. Jag har läst en informativ bok som reder ut begrepp samtidigt som den krånglar till det man trodde man visste – egentligen tecknet på att det är en bra bok.

Den bra-iga boken är Islam i Sverige de första 1300 åren skriven av religionsforskaren Simon Sorgenfrei. Det är Myndigheten för stöd till trossamfund som gett ut den i avsikt att informera.

Jag blev informerad!

Visst visste jag att en del vikinganordbor redan innan Sverige blev Sverige vid vistelse i Särkland både mötte och bedömdes som sluskar av bildat folk från den muslimska världen. Därifrån och via mellanhänder förde våra fläskätande förfäder hem en massa kufiska mynt och andra arabiska och persiska grejer. Första kontakten var alltså för 1300 år sedan ungefär. Det visste jag.

Visst visste jag också att från och med arbetskraftsinvandringen på 1960-talet och senare blivit så att många muslimer kommit för att permanent vistas i landet. Jag visste att man kan vara viss om att Islam är och kommer att permanent vistas som en del i det svenska samhället och kulturen.

Visst visste jag också att om visserligen många är muslimer så är de vist inte av samma sort. De utövar inte muslimsk tro i samma grad och på samma sätt, är i olika grad sekulära och kommer från olika ursprungsländer och talar olika språk förutom svenska. Visst och sant.

Visst visste jag en del innan men då jag inte är en sådan som medvetet vill hålla mig okunnig för att ur den positionen tro mig veta bäst skaffade jag boken som jag nu plöjt. De 300 sidorna har gett massor med information och vissheten om hur mångfaldigt och sammansatt – för mig som utomstående rentav krångligt – det är, detta med Islam i Sverige.

Det är alltså en läsvärd bok!

Den var inte dyr heller – 195 slantar plus frakt från den historiska bokklubben Clio – här.

Ännu billigare kan den beställas från Myndighetens hemsida – här. Där kan man till och med få den för inga penningar alls om man gillar pdf-filer.

Visst är det bra att det inte finns några skäl att hålla sig oviss?

Jag hade ingen aning om vad en flygande skrattaborre var innan jag läste en uppsats om Johan Wilhelm Zetterstedt som skildrar en resa i lappmarken på 1830-talet och letade denna varelse men  till sin stora besvikelse inte fann den. Men nu vet jag.

Jag har inte vetat att det lulesamiska ordet soabttse betyder ett tunt lager av rimfrost eller snö som frusit fast vid underlaget så att det ger fäste för skidor och renklövar. Men nu vet jag.

Jag visste inte heller att den dansk-norske kungen Kristian IV som år 1599 seglade runt Nordkap och hade en fyllbult till fartygspräst som höll ett kort märkligt tal vid en begravning.* Inte heller kände jag till att kungen kraftigt fäste sig vid en stulen stor svart katt som besättningen dock ansåg bära en förbannelse pålagd av ägarinnan och ville kasta i sjön. Men nu vet jag.

Hur kommer det sig att jag vet? Detta och annat?

Svar: Jag läser böcker!

Nu har jag läst ut första av Sápmi i ord och bild I – ISBN 978-91-86481-02-5. Det är en antologi på ca 600 sidor som innehåller 35 uppsatser skrivna av 32 författare. Det flesta alstren är på svenska, några på norska,och de är alla inordnade under dessa rubriker.

• Historia och politik – 11 uppsatser.
• Lapplandsresenärer – 6 stycken.
• Lapplandsfotografer – 5.
• om samerna på Kolahalvön – 7.
• Språk, traditioner och forskning – 6 uppsatser.

Som boken jag skrev om i förra inlägget har det tagit tid att komma igenom Sápmi i ord och bild I. Jag köpte den på museet i Jokkmokk i juli förra året och började läsa, la den åt sidan, tog fram den igen, ställde undan osv. Det har inte gjort så mycket utan egentligen varit bra. Frågan är om inte själva karaktären antologi är konstruerad för att läsas så och inte på raken.

Vad är då en flygande skrattaborre?

Ledtråd: I landet finns att antal smärre vattensamlingar och pölar som heter Skrattabbortjärn eller liknande. Googla men glöm ordet flygande.

Jag köpte också Sápmi i ord och bild II som jag vad det lider skall ta tag i. Den är av samma sort med 56 uppsatser på 760 sidor.

* Danskarna hade konfiskerat ett hollänsk skepp och i villervallan skjutit kapten. I lasten man fått tag i fanns en massa vin som man ihärdigt konsumerade. Den plakate prästen jordade kaptenen med detta griftetal i min översättning: Var han är född vet jag inte. Lika lite vet jag vilka som är hans föräldrar. Hur han har levt känner jag inte heller till. Dock vet jag till punkt och pricka hur han dog. Då ni andra också vet det behöver jag inte orda om den saken. Därför slutar jag mitt tal här.

När jag får julklappar samt vid andra presentanhopningar brukar jag sprara etiketter och liknande så jag efteråt kan veta vem som förärat mig gåvan. Gäller det böcker får jag också på det sättet ett bokmärke just för volymen ifråga. Bilden är ett exempel.

Lilla Lisa är 2½ år och som synes inte nämvärt hög över havet. Hon är en liten kortis som knappast nått upp för att kunna se vad som finns i bokhandlares hyllor och bord. Hon är dessutom inte ännu läskunnig vilket också begränsar hennes förmåga att välja litteratur utan bilder, vare sig i butik eller på nätet. Sammantaget tyder detta på att någon eller några andra varit henne behjälplig i valet av julklappsbok till sin morfar, alltså mig. Utan att skuldbelägga för mycket anar jag att hennes mor assisterat i sammanhanget och – passande? – valt boken Historiens värsta KLAVERTRAMP – Katastofala misstag, ofattbara felbeslut och klåparna bakom dem skriven av Nils Bergeå.

Såhär lyder baksidestexten?

Vi gör alla bort oss.

Vi gör en dum miss på jobbet, glömmer bort en bemärkelsedag eller kläcker ur oss något vi verkligen inte borde ha sagt. För ett ögonblick vill vi bara sjunka genom jorden. I bästa fall blir det ingen större sak, ett förläget "ursäkta" och så glöms pinsamheten bort. Kanske blir det något att skratta åt i efterhand.

I den här boken är klavertrampen uppskalade i kubik. Den handlar om häpnadsväckande exempel från verkligheten då enskilda personer genom hjärnsläpp eller till synes små, omedvetna felbeslut klantat till det extremt för sig själva, sina medmänniskor och miljön. Tillfällen när felräkningar, slarviga tekniska installationer, aningslös tro på auktoriteter, tjurskallig vägran att lyssna på kollegor och patetisk vilja att imponera på det motsatta könet fått bokstavligen allt att gå åt skogen.

Boken har 200 sidor. Den är egentligen inte en humorbok trots att man frestas till skratt av hur gränslöst korkade en del människor har varit – och är. Det som berättas är inte om ”stora” mäns ”stora” saker som Napoleons invastion av Ryssland 1812 eller liknande. Det rör sig om mer vanliga klantarschlen på individuell nivå – och i en del fall på kommunal sådan med tillhörande ansvarslöshet.

Och frågan gnager: Varför hjälptes lilla Lisa till att ge just den boken till morfar?

Och en till: Borde inte boken ha tio blanka sidor i slutet för eget material?