stigstrombergsson

Tänk vad google och wikipedia kan vara hjälpsamma verktyg. Jag visste inte att ordet gemmologi fanns. Att det skulle finnas en term för läran om ädelstenar tänkte jag – det finns ju fackord för allt – men att det var just gemmologi hade jag ingen aning om. Inte heller tänker jag nu fördjupa mig i saken utan bara använda ordet som omskrivning för en helt annan sak i detta blogginlägg under kategorin Exe-geten bräker om Bibelforskningsmetod.

Jag läser för närvarande en saftig Bibelvetenskaplig kommentar till Lukas berättelse om Jesus. Egentligen ska det än så länge nog vara läser om fram till halva första volymen av två. Jag har läst i den tidigare men inte läst ut den på det sätt jag brukar läsa tockenadära böcker. Än sålänge har jag bara sysselsatt mig med det jag läst tidigare.

Den metod jag använder när jag läser en Bibelforskares alster sammanfaller med den då aktuella forskarens metod. Den det nu gäller, Joseph A Fitzmyer, har av språk- och innehållsskäl delat upp Lukasevangeliet i 169 olika avsnitt som han tar upp i tur och ordning allteftersom de kommer. Han utgår från den grekiska grundtexten som han gör en egen översättning av vilket jag också försöker göra. Det blir alltså tre-fyra böcker på bordet – kommentaren som är på engelska, Nya testamentet på grekiska med breda marginaler för anteckningar, ett grekisk-svenskt lexikon och en svensk Bibel att tjuvkika i. När jag tidigare gick och förlorade en match mot Fitzmyer kom jag, efter hans 250 sidor långa introduktion, på nämnda fler-boks-sätt mig genom de så kallade barndomsberättelserna i de två första kapitlen i Lukas skrift. Mer blev det inte då. Nu gissar jag att hösten är ”räddad”.

Vad har nu detta med gemmologi att göra? Låt mig ta en bild.

Tänk dig, noble Bloggläsius, Lukasevangeliet som ett praktfullt smycke. Tänk dig detta kring en kvinnohals på Nobelfesten. Då är det helheten man ser gnistra och glimma.

Så gör inte Fitzmyer i Bibelkommentarens huvuddel. I stället går han igenom halsbandets 169 stenar och tar, likt många andra som skriver Bibelkommentarer, en sten i sänder. En!

Han lyfter ut den, nämner hur den är fogad till de närmaste andra och frossar sedan i varifrån stenen kan ha kommit, vilken sorts sten det är, om det finns andra stenar från samma gruva i andra skrifter, hur den är slipad på längden och på tvären, ger noggranna noteringar om vinklarna mellan de fasetterade ytorna, ljusets brytningsvinklar, genomskinligheten och allt möjligt annat sida upp och sida ner. Givetvis redogör han då för hur andra Bibel-gemmologer analyserat och beskrivit samma sten och dissikerar och diskuterar deras avvikande resultat. Att någon annan varit intresserade främst av säg kristallstrukturen i stället för slip- och sammanfogningstekniken behöver ju avhandlas och behandlas ordentligt i detalj. Alltsammans levererar massor med fakta och kunskaper kring varje sten – alltså avsnitt. När manläser så blirman en fena på sten till priset av att man inte uppfattar hela smycket.

När jag förhoppningsvis långt fram i höstrusket kommit mig genom Fitzmyer planerar jag att läsa om en annan Bibelforskares kommentar till samma text plus lika mycket till. Hans metod är inte sten-för sten utan snarare att se smycket som helhet lite fram och tillbaka. Det är annorlunda och ger lite annat resultat – givetvis också intressant.

Varför håller jag på? Varför gör jag sånt här? Gränsar det inte till självskadebeteende att läsa engelska och grekiska utan krav på tentamen eller liknande?

På den frågan har jag inget intelligentare svar än Det roar mig.

Vad det i din tur tyder på för underliggande åkommor kan jag inte bedöma.