stigstrombergsson

Vad menas med det – en bättre bok? Självklart kan man komparera bra till bättre och bäst men egentligen säger det inte så mycket. På något vis måste man ju definiera vad som är bra och någon fast och för alla gemensam låsning av vad en bra bok är finns inte. OK. Fullt med sakfel, ingen ordning på berättelsen eller fakta, dålig stavning och vissen satsfogning gör en bok dålig i de flestas ögon men det stannar där. Ungefär.

Vad gör då Till bildningens försvar – Den svåra konsten att veta tillsammans av Sverker Sörlin till en, enligt min mening, bättre bok än den förra jag berättade om? Hur fas 1, 2 eller 3 hanteras – se förra inlägget? Att ämnet ligger närmare de verkligheter jag engagerat mig i och brottats med under åren? Något annat?

Sverker Sörlin diskuterar på 200 sidor begrepp som allmänbildning, utbildning, folkbildning och liknande och är minst lika kritisk mot mät-, väg- och statistiktrenden inom NPM-tänket som Jonna Bornemark är. Utan att helt låta bli ägnar han sig dock i mycket mindre utsträckning åt fas 3. Det gör hans bok lättare att tackla. Och inte minst det faktum att han begränsar sig till att skriver om sånt jag hållit på med och engagerat/engagerar mig för gör att boken känns som en bättre bok.

Baksidestexten lyder: Bildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv – en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700- talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin - men vi vet allt mindre tillsammans.

Boken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse – en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare.

Inspirerad av boken telefonerade jag till en så kallad ”vän” på Facebook, en person av min egen generation som också härjat i och med församling, studieförbund, folkhögskola och liknande. Jag ville testa min känsla att folkbildningen och folkrörelsestuket sjunkit tillbaka i kyrkan och ersatts av (viss) akademisering och fokus på de anställdas arbetstider och uppgifter, att ”folkkyrkan” blivit allt mer ofolklig och visserligen räknar folk – men inte med folk.

Det var som att ta tappen ur tunnan på oss bägge som snart tillsammans blir 140 år. Kanske skulle man kunna avfärda oss som en gormig gubbe och gnällig kärring som pratade med varandra men det vore att stoppa huvudet i garderoben. Folkkyrkan i betydelsen en folklig kyrka med och byggd på och av kyrkligt folk har farit och far oerhört illa. Nu råder på många håll en NPM-attityd av producent-konsument. Producenterna är de anställda arbetslagen styrda av partinominerade politiker – bägge kategorierna avstår ofta från att leva kyrkans liv kring Ordet och Bordet. Konsumenterna är alla vi andra som inbjuds att infinna sig till aktiviteter och programpunkter – inte för den skull dåliga – som producenterna hittat på och vill genomföra – mest på dagtid.

Är jag gormig gubbe? Troligen.

Ligger det nåt i det jag skriver? Troligen.

Vill producenter och styre se detta? Knappast.

För den som vill få sina cirklar lite rubbade och impuls att tänka utanför lådan rekommenderar jag boken. Den kostar 69 kronor och kan beställas här.