stigstrombergsson

För att tillverka biblioteken från fingret använde Johannes en metod som Adrian Briggs utvecklat för att eliminera de C-nukleotider som omvandlats till U-nukleotider i gammalt DNA. Adrian hade visat att de flesta av dessa skador uppträdde nära ändarna på DNA-molekylerna och att man kunde avlägsna dem med två enzymer som tillsammans klyver DNA där U-nukleotider finns. Man förlorade en eller två nukleotider i ändarna på ungefär hälften av de gamla molekylerna, men blev samtidigt av med de flesta felen i DNA-sekvensen. Att felen försvann ledde till att det blev lättare att mappa fragmenten. Cirka 70 procent av alla DNA-fragment i de nya biblioteken kom från Denisovaindividen, och dessutom innehöll de mindre fel än de DNA-fragment vi sekvenserat från neandertalarna. Vi gjorde verkligen framsteg!

Begrep du detta, noble Bloggläsius? På rak arm, alltså?

I så fall blir jag djupt imponerad. Och förvånad.

Citatet är några slumpvis valda rader från sid284 i Svante Pääbos bok Neandertalmänniskan – På spaning efter försvunna gener.* Jag har just läst ut den. 300 sidor med säkert 80% av texten med begriplighetsnivå typ i citatet. Ändå naturligtvis intressant. En femtedel av textmassan är ju begriplig – de mer populärbeskrivna resultaten samt inblickarna i hur just den aktuella forskarvärlden fungerar och vad som sker hos allmänheten när de som vet gör sitt vetande veterligt för dem som vet mindre.

Just det sista nämnda är en källa till eftertanke. Alltså hur mindre kunniga tar till sig – eller avfärdar – svåra vetenskapliga resonemang. Boken visar hur tydligt det blir när det gäller naturvetenskap men jag kan se fenomenet också i historia och inte minst teologi. Som exempel kan jag nämna att jag ibland märkt att när man diskuterar om hur en Bibeltext skall förstås så blir inlärd kunskap om tidsmiljö och språkliga finesser lätt avfärdade med yttranden av arten: Det där är ju bara att krångla till det! Jag fattar det ändå inte! Så jag håller inte med. Eller tycker det är viktigt. Dessutom ska du veta att de flesta tycker som jag!

Bokens baksidestext:

Svante Pääbo har med sin forskning skrivit om vår förhistoria från grunden. Men hur gick de till?

Den världsberömde genetikern tar med oss på en spännande resa på jakt efter urgammalt DNA. Det börjar med undersökningar av fornegyptiska mumier i Uppsala och leder till ett internationellt forskningsprojekt som rekonstruerar neandertalarnas hela arvsmassa och visar att de blandade sig med nutida människrs föregångare innan de dog ut för ungefär 30000 år sedan. Längs med vägen upptäcker Svante Pääbo också en tidigare okänd utdöd människo-form i Sibirien.

Svante Pääbo beskriver inte bara sina fascinerande forskningsresultat utan också forskningens mänskliga dimensioner – hur samarbete och konkurrens leder till nya insikter men också till felsteg och motgångar.

Läs den! Kommer nog snart i pocket.

*  ISBN 978-91-86061-23-4.