stigstrombergsson

Var det vad som blev i Älvsby kyrka tredje söndagen efter 13-dagen – alltså igår? Planerat så var det inte. Om det blev ”lyckat” vet jag inte heller – men jag försökte.

Situationen var den att det (fortfarande) var inemot 30 grader kallt. Man behöver inte vara raketforskare för att ana att en del av dem som brukar möta upp i gudstjänsten skulle denna dag välja att inte ta ut sina bilar för att låta dem kylas ned under gudstjänsttid. Färre än vanligt var min förväntansbild – 10-12 inklusive vaktmästare, musiker, två kyrkvärdar och jag som präst. Förra söndagen var det på samma vis i gudstjänsten utan nattvard.*

Det blev som förväntat vad gäller vuxna och äldre. Till min förväntansbild ska läggas aningen om ett halvdussin konfirmander – ungefär. Förra söndagen var det 13 av de som går och läser som var där så jag anade något färre.

Fy så fel jag hade! In i helgedomen kom sammantaget 17 tonåringar plus en och annan skjutsande förälder. Jämfört med ”de vedertagna” bildade dessa ”relativt nykyrkliga” en tydlig majoritet.

Vad då göra? Att efter evangelietexten gå på enligt något sorts kyrkfolksriktat manus – sånt en del men aldrig jag inleder med de exkluderande orden ”Den här texten har många av oss mött tidigare”? Eller på stående fot göra om tankegångarna jag hade i mitt manus? Eller i vart fall modifiera de något?

Jag valde det senare. I mitt fall är inte steget SÅ väldigt stort. Framför allt gjorde åren på folkhögskolan att jag blev övad att redogöra också för komplicerade saker med enkla ord samt att vara ganska tankeflexibel. Om jag blev bra på det må andra bedöma men jag brukar i alla fall vinnlägga mig om att ha ett rakt talspråk så fritt från Kaanans tungomål det är möjligt och det är ett vettigt steg på vägen. Därför kändes det naturligt att starta förkunnelsen med ”Berättelsen jag läste. För vilka av er var det första gången ni hörde den? Hand upp!” Duktigt skolövade kom en massa konfirmandtassar i luften. Från det blev det bara att gå vidare – typ.

Så lite av ungdomshögmässa blev det faktiskt.

* Här kan det vara på sin plats med en utredande fotnot.

Antalet som firar gudstjänst sjunker och sjunker kraftigt. Pandemin spelar en viss roll men är inte på långa vägar huvudskälet längre. Själva åldersstrukturen på ”kyrkfolket” är en faktor som spelar in. Flera sådana flitiga är numera rejält o-unga. Avsaknad av medveten tids-, initiativs- och resurskrävande så kallad ”evangelisation” riktad mot nya människor – en i ”folkkyrkan” vanlig avsaknad – gör att kyrkbänkar gapar mer och mer tomma. Att anställda och med några undantag de förtroendevalda trots sina vackra ord i verksamhetsplaner och liknande ändå aktivt bojkottar församlingens gudstjänster är ytterligare ett viktigt symbolbärande inslag i situationen. Detta är inte unikt för Älvsby församling men ack så påtagligt.