tankar bakefter
Det var den 22:a mars jag tog beslutet att för en tid pausa publiceringen av blogginlägg. Fatta, noble Bloggläsius, hur skönt detta blev! Jag kom – förutom att vara på annan ort en vecka med kvällsliga samlingar i Hemavankyrkan – om inte helt ut ur men in i ett lägre varvtal av tankar typ Hur ska jag blogga om det här? Den maningen eller manin inställer sig lätt. Visst tror jag att det är helt OK med något av en tendens till journalistisk debatterande och rent av polemisk hållning men det är sköt att pausa. - Jag har i stället bara läst utan att skriva om det jag läst och läser – än så länge.
- Jag konfronterade väder av olika typer och intensitet.
- Jag åkte inte skidor – på grund av vädret och nyopererad hustru.
- Jag funderade över saker som Evangelisation och Mission i en alltmer sekulariserad och Jesusfrämmande tid.
- Jag påtade lite på ett annat skrivprojekt än bloggen.
- Jag följde via Facebook varsamt ”kristen” press och tänkte kring tendenser jag tyckte mig se.
Om detta sistnämnda kan sägas att den tydliga Israel-positiva hållningen tidningarna Dagen och Världen Idag haft nu tystnat. Och då menar jag Tystnat! Helt. Inga rapporter alls om 30.000 döda, 70.000 skadade, massiv ödeläggelse och medveten svältstrategi från vad de nämnda bladen och påhejare brukar kalla ”världens mest moraliska armé”. Formulera Israelkritik ens i nivå med USA:s president förmår man dock inte. Likt den svenska regeringen har man valt tystnad som uttryckssätt.
Från Kyrkans tidning inhämtar jag organets fortsatta kyrkliga societetsbevakning kring vad som verkar ske ”högt uppe” i hierarkierna samt känsligheten, nästan paniken, ”toppar” visar när kritik från kyrkliga mellankrafter sparkar uppåt. När prostarna i Skara stift kritiserar beslut som Centralstyret tagit rycker en vice-ordförande från toppen ut med blåljus på taket och bannar tilltaget. När stiftsstyrelsen i Växjö kritiseras för att den ämnar skita i och ner miljön genom att flyga till Rom bemöts kritiken med gissa vad: Tystnad! Dock kommer högdjursflankstöd från Lund där biskopen med gissningsvis lila blinkande ljus rycker ut för att försvara grannstiftselitens tilltag genom att varna för moralism likt gamla syndakataloger. Min slutsats blir att undersåtar som konfirmander med ledare och de flesta kyrkligt lokalanställda tyst och stilla ska bära flygskammens stämpel i pannan men de som sitter ovanför i systemet kan uttrycka sitt översitteri på 10.000 meters höjd.
Detta sista blev ju en lång drapa i efterskott från tankarna i fjällmiljö under Stora veckan 2024. Jag mötte folk naturligtvis. Promenerare och intittare i Hemavankyrkan. Till detta ansvar för ett antal andakter med 0-12 deltagare.
På Påskafton for vi hem. Påskdagen var jag i kyrkan. Annandagen hade jag förtroendet att leda gudstjänsten men det är en annan historia liksom Veckomässan igår onsdag.
Till detta har en annan sak fyllt tankar bakefter hos mig som gammal kamrat. Det berör är vad som hänt i en familj jag räknar till min vänkrets. Sorgligt.
