stigstrombergsson

Nu är det avklarat!

En av anledningarna till den senaste tidens återhållsamma bloggande har ställts tillbaka på sin hylla. Noga sagt gäller det volym 8 av bokverket Sveriges kyrkohistoria med undertiteln Religionsfrihetens och ekumenikens tid. Bokens plats är referenshyllan i folkhögskolans bibliotek varifrån böcker egentligen inte får lånas hem eller ens tas. Trots den lokala ordningsföreskriften tog jag någon månad före jul mig friheten att ställa och tog hem volym 1 om Missionstid och tidig medeltid. Sedan har jag med avbrott för läsning av andra böcker och andra saker i livet nu knåpat mig genom hela Sveriges kyrkohistoria om sammantaget upp emot 2500 sidor. Igår krönte jag det med sista volymen som handlade om 1900-talet.

Jag föddes strax efter mitten av det århundradet. Jag var medvetet kyrkligt engagerad den sista fjärdedelen av seklet. Detta betyder att jag har hyfsat hög igenkänning av händelser, utvecklingslinjer, nyckelpersoner och annat både utifrån att jag själv minns det eller har tillbakakunskap om. Det gjorde volym 8 extra intressant.

Historia är i sig alltid intressant – också äldre historia. Sveriges kyrkohistoria är väldigt mycket Svenska Kyrkans historia men inte helt och fullt. Från början, den tid som främst volym 1 avhandlar, fanns inte ens ett Sverige så som vi idag tänker oss det. Det fanns landskap och regionala stormän men inte någon stat och än mindre en nation eller nationalkänsla. Kyrkan var å sin sida då en mer kompakt, överstatlig och övernationell historia som med sin tro och gudstjänst till de nordiska länderna förde med sig skrivkonst, förvaltning, myntväsende och annat från den europeiska kulturen – främst från det som idag är Tyskland och England.

Under långa tider bestod skillnader i regioner men efter hand som staten stärktes efter reformationen gjordes kyrkan mer enhetlig – och med det också staten. Ändå var inte enhetligheten något dominerande. Tvärtom. Kyrkans stift var självständiga och formade själva sitt gudstjänstliv, prästutbildning, musikalitet och annat, inte sällan under frän debatt.

Just detta sista slog mig när jag läste och jag kom att uppleva den tysta slätstrukenheten vi ser i kyrkan och hos den kyrkliga ledningen av idag som något trist och i bjärt kontrast mot umgänget förr. En biskop kunde då skriva en bok om något och en annan biskop eller domprost kunde med en annan bok i höjd med fotknölarna såga det skrivna – utan att det ansågs opassande. Som jag ser det har främst slutet av 1900-talet inneburit en förmesning av umgänget både i Svenska kyrkan och mellan kristna rörelser och samfund. Jag drar inte den slutsatsen bara av vad jag läst. Jag har varit präst i mer än 45 år och minns debatter och det fria diskussionsklimatet i början av min prästtid. Idag är kyrkans accepterade åsiktkorridor mycket smalare, trösklarna för acceptans högre och takhöjden ägre – paradoxalt nog.

Av historiska skäl har alltså Sveriges kyrkohistoria i mångt och mycket varit Svenska Kyrkans historia på topp och beslutsnivåer men främst i de två sista banden kommer också andra kyrkliga ting med – till exempel väckelserörelser och frikyrkobildningar. Totalt sett dominerar ändå symbiosen mellan staten och kyrkan, kungar och kyrkoledare osv. Framställningen i de åtta volymerna är vid och faktaspäckad till den grad att detaljer inte fastnar i minnet, bara större linjer.

Volymerna är:

1. Missionstid och tidig medeltid – 227 sidorom tiden från ca 830 till mitten av 1200-talet.
2. Hög- och senmedeltid – 267 sidor om andra halvan av 1200-talet fram till 1523.
3. Reformationstid – 331 sidor om i huvudsak 1500-talet.
4. Enhetskyrkans tid – 305 sidor om 1600-talet.
5. Individualismens och upplysningens tid – 279 sidor om 1700-talet.
6. Romantikens och liberalismens tid – 297 sidor om första halvan av 1800-talet.
7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsend tid – 353 sidor om tiden mitten av 1800-talet över sekelskiftet 1900.
8. Religionsfrihetens och ekumenikens tid – 403 sidor om 1900-talet.

Alltsammans är dock mycket läsvärt.