stigstrombergsson

Idag är det den torsdagen 3:e mars. Sist jag skrev på min blogg var den 25:e förra månaden. Det var fredag i förra veckan.

Skulle man tro att blogginaktiviteten beror på tomhet bland händelser tar man misste. Naturligtvis har saker skett, timat, hänt och ägt rum. Det är just tid att blogga som jag inte tagit mig. Nu är det i alla fall dagas för en kort tillbakablick på den sista halva månaden – kombinerat med en och annan tankekrok.

• Att vi var på teater i Luleå den 14:e februari har jag nämnt. Covid-begränsningarna är borta så det var möjligt. Och kul.
• Den 16:e fyllde sonhustrun – Tyra och Adrians mamma – år. Bordlades.
• Dagen efter jubilerades hennes svåger – Lisas pappa. Bor nära och kunde fikafiras.
• Söndag den 20:e fick jag vikariera i gudstjänsten. Nämnde saken med länk i förrförra inlägget till vilken nytta?
• Tisdag den 22:a fyllde äldre sonen – Tyra och Adrians pappa – år. Bordlades.
• Torsdag 24:e hämtades lilla Ava från Unbyn för att vara hos morfar och mormor några dagar. Pappa bortrest och mamma i farten.
• Lördag 26:e lyftes de bordlagda ärendena från den 16:e och 22:a. Stort familjekalas i Luleå. Viktigast i sammanhanget var att Tyra förtidsfirades. Hon fyller 12 år 1:a mars. Det var smart att ha ett partaj, inte tre. I samma veva återställdes lilla Ava till sin mamma.
• Söndag 27:e reste Lisas mamma söderut för att åka halvt Vasalopp den 1:a mars. Med i bilen var Lisas morbror och mormor som skulle köra samma tävling. Pappan i sammanhanget har ganska knasiga arbetstider sett till att lämna och hämta på förskola så Lisa fick välja. Hon valde att flytta till morfar några dagar. Bättre så. Revelj 07.00. Sedan morgongröten som gör en till en söt en. Sparktur genom samhället till förskolan strax före 9. Hämtning vid 15-tiden. Allt måndag-tisdag-onsdag.
• Askonsdag 2:a mars tog Lisas pappa med sig tösen hem efter att vi ätit middag. Morfar – om du inte fattat det än, noble Bloggläsius, så är det jag – gick i Askonsdagsmässan i kyrkan. Vasalöparna hade ännu inte anlänt till hemorten men kom senare under kvällen.
• Nu, torsdag 3:e mars, är det småbarnsfritt i fastigheten. Lisa och jag hade jättekul och helt utan bråk – vilket förvånar föräldrarna något. Men nu är det som vanligt igen med bara vuxna i huset. Det innebar rejäl promenad i vårvintersol och i den vevan att tända ett ljus på mina föräldrars grav. Pappa hade blivit 98 idag om han levt.
• Framöver kan sägas att på lördag skall vi barnbarnvakta kusinen Ava i några timmar.Nästa vecka har storkusinerna Tyra och Adrian sportlov åyminstone till en del hos farmor och farfar, alltså oss.

Tar scheman av detta slag helt bort möjligheten att tänka blogg? Inte helt men nästan.

Ukrainafunderingar och tankar kring kyrkliga tankar kring händelseförloppet där dyker upp. I gruppen Prästkollegor såg jag exempel på att man tagit initiativ av typen Öppen kyrka med bön och ljuständning. Så har skett på många håll, också lokalt. Det är bra – tro inte jag tycker annorlunda. Det som gnager i mig är de tidsramar jag kan notera för denna folkkyrkliga krisöppenhet. Inte sällan handlar det om vardagar klockan 11-15 eller liknande, inga noteringar om generellt öppet på kvällar och helger då den ännu inte pensionerade befolkningen kan möta upp. Initiativet är bra – jag upprepar det! – men undrar lite om Bön i denna krisens tid på kontorets tid innerst inne och ytterst ute uttrycker den hållning som ärkebiskop Oscar Romero avsåg med sina ord: Kyrkan måste göra ropen ur misären till sin bön.

Jag har i alla fall försökt följa nyhetsrapporteringen om kriget och det runt omkring. SVT bevakar föredömligt och rekommenderas! På sidan om den TV-aktiviteten har jag när Lisa sov knäpp en och annan dålig Netflixserie. I avsnitt 5 i den nya serien Vikings – Valhall ges en bild av den gamla fornnordiska kulthuvudstaden Uppsala och dess natursköna omgivning. Hur knasigt som helst! Skitserie!

Till sist: På Fastlagssöndagen den 27:e februari var det Äventyrssöndag i Älvsby kyrka. Det betyder Familjegudstjänst. Jag gick dit då all verksamhet i hemmafastigheten var packning för avresa till den ovan nämnda halv-vasan. Väl i kyrkan rekryterades jag till att agera storkonung av Persien i en dramatisering av den gammaltestamentliga texten från Esters bok. Helt OK. Familjegudstjänst är bra och kräver ibland ”sina offer”. Klangen kring Fastlagssöndagen kom liksom bort. På söndag kompenseras detta något i den Högmässa som då firas.

I Facebookgruppen Prästkollegor skrev igår en kollega en fråga om tankar kring den kommande helgen och Bibelsvsnittet Matteus kapitel 16 verserna 21-23. Jag skrev mitt svar:

Jag har som emeritus fått förtroendet att leda högmässa. Väntad påtaglig närvaro av konfirmander från grannförsamling. Kommer nog att beröra att också bästa välmening – som Petrus hade – och olusten för det obehagliga – åxå Petrus – kan vara naturligt men också leda fel. Sedan går jag över till att texten markerar övergång till Jesus andra fas – Jerusalem och vad som hände där, då och varför. Avsnittets viktigaste glosa är ”måste”. På ett förhoppningsvis enkelt och tydligt sätt tänker jag berätta vad vi brukar kalla ”försoningen” – ”måstet”.

Men det är bara onsdag än…